Sexuellt utnyttjad av min engelsklärare del 5 – sista delen

Sexuellt utnyttjad av min engelsklärare del 5 – sista delen

På min 18-års dag gick flyttlasset till min kompis familj på landet. (jag har tänkt att berätta närmare om detta i ett annat inlägg) och snart efter att jag flyttat dit hade jag och W vårt sista samtal som handlade om att flytta ihop. Han hade tittat på ett hus, ett gult suttoränghus någonstans på landet som han tyckte vi skulle flytta till. Jag frågade återigen om vi kunde bo där som vänner men det kunde han inte tänka sig. Detta var sista gången jag pratade med honom.

Snart därpå träffade jag en kille som jag blev tillsammans med. Jag gick hos en psykolog som Ingrid, min kompis mamma och min nya bonusmamma pushat mig att gå till och jag hade därmed påbörjat min långa resa till välmående.

Psykologen och jag pratade om mamma och mina år hos pappa men jag nämnde inte något om W, han var fortfarande en hemlighet som jag hade tänkt att ta med mig till graven.

Tills dagen då jag fick ett mail från W som skrev att han ville träffas och skickade ett nakenkort på mig. Jag tog det som ett hot och blev livrädd för att någon skulle få veta. Jag kunde inte tänka på något annat och bestämde mig för att berätta för min dåvarande pojkvän.

Jag hade fortfarande inte förstått att Chris och W var samma person, så jag berättade det som att de var olika personer. Min dåvarande pojkvän förstod direkt att jag blivit lurad men visste inte hur han skulle säga det till mig. Efter att ha varit inne och läst bloggen skrev han detta till mig:

Läste din blogg nyss. Det senaste du skrev och fick sånna minnen när du berättade allt det där för mig med din lärare o han Chris. Och hur jag kände direkt när du berättade att han lurat dig. Och jag ville inte säga först för du trodde så starkt på det. Men när jag sa till dig att du måste blivit lurad så blev du så arg på mig kommer jag ihåg. Hatade den jävel så jävla mycket. Fan va arg jag var.

Du va så arg på mig ett tag för jag sa de. Men sen började du förstå det själv ju mer vi pratade och sen visade du olika mail o så. Och vi hittade konstiga texter.

Men jag kommer ihåg att vi gick igenom många mail från han. Och jag sa till dig att man kunde se ganska tydligt att de va samma person. Vi hade många och sena samtal

Och jag kommer ihåg hur du ville berätta detta för mig på ett positivt sätt att de där stegen var så bra. Men ju mer vi pratade ju mer började du inse att allt var bara fejk.

Det som för mig är så märkligt är att jag fortfarande trodde på det där, och på att stegen var så bra. Han hade verkligen hjärntvättat mig. Jag hittade följande text hur barn som växer upp i ett hem med alkoholism ofta känner, och det är verkligen på pricken hur jag kände inför Chris:

Det kommer någon eller det händer något som kommer att förändra allt det här.
Detta är myten om ”den goda fen” som svänger sitt spö och i ett trollslag tar bort allt problematiskt. Denna myt, eller dagdröm, bottnar i en stark känsla av maktlöshet/hjälplöshet. ”Om något magiskt kan rädda mig, måste något magiskt ha lagt förbannelsen på oss” är den outtalade förklaringen.
Dessa myter uppstår alltså ur en livssituation som på de flesta sätt känns hopplös och därmed utan lösningar. (vuxetbarn.se)

W påverkade mig från två sidor: dels från killen jag var jättekär i, ”den goda fen” som skulle ta med mig bort från mitt helvete på jorden. Dels var han den enda vuxna som lyssnade på mig, gav mig uppmärksamhet och materiella saker som jag saknade så som kläder, mobil, mat. Jag höll mig fast vid detta så hårt jag bara kunde.

W pratade om att hans pappa var psykopat och att han, hans bror och mamma hade flytt från Irland till Sverige. Jag vet inte om detta var sant, men jag vet att han någon gång sa till mig att om man ska ljuga ska man ligga så nära sanningen som möjligt. Det får mig att tänka att mycket av det han skrev om Chris var hans egna intressen och hans egna person. För att kunna komma ihåg lögnerna.

Min dåvarande pojkvän F fick mig att tillslut förstå att det hela hade varit en lögn och det var förödande för mig att inse. Han tyckte att jag skulle berätta för Ingrid, min kompis mamma. Vi berättade tillsammans och Ingrid tyckte att jag skulle prata med min psykolog om det för att kunna bearbeta det.

Jag pratade slutligen med skolan om W vilket resulterade att han inte längre fick jobba kvar där. Jag hade kvar något mail från Chris på min gamla mail som någon på skolan spårade till skolans ip-adress och på så sätt fick de ett litet bevis på att det jag sa stämde.

Jag och Ingrid pratade om att göra en polisanmälan men det fanns inte mycket bevis kvar då W tagit bort båda våra mailadresser där vi skickat alla mail och bilder på. Jag hade dessutom raderat allt jag kunde hitta av rädsla att någon skulle få veta. Hade det blivit rättegång hade jag med all säkerhet blivit ifrågasatt på grund av att det aldrig förekom fysiskt våld. Det hade jag inte orkat med.

Jag har säkert tänk tanken att polisanmäla honom 1000 gånger och undrat om han utsatt andra tjejer för liknande saker. Jag vet att han nämnde några tjejer från någon annan skolan någon gång. Jag vet även att han var biträdande rektor på en skola i en annan kommun efter han hade slutat på min skola. Detta vet jag för att jag googlade på honom och hittade en artikel där han var med och uttalade sig som biträdande rektor..

Jag känner skuld för att jag inte polisanmälde honom. Det hade kanske kunnat stoppa honom från att kunna jobba mer som lärare… men jag vet samtidigt att jag inte orkade då. För några år sedan när jag pluggade till socionom frågade jag vår lärare som även var jurist efter en föreläsning om brottsbalken, huruvida det är preskriberat eller inte nu.. Hon bekräftade det jag befarade. Nu när jag äntligen orkade kunde jag inte längre. Det är så sjukt att något sådant kan bli för gammalt för att anmäla.

Visste min pappa om det då? När jag gick på gymnasiet var jag aktuell på socialtjänsten igen, jag tror att det var för att någon hade anmält att jag mådde dåligt hemma, men jag kan verkligen inte minnas vem.

När socialtjänsten gör en utredning tar man kontakt med dem som behövs för att kunna bedöma om man behöver ingripa till ett barns skydd. Socialtjänsten pratade med min fysik- och -mattelärare, pappa, Y och några till. Jag begärde ut dokumenten runt 2009, fyra år efter jag tagit studenten och blev så ledsen och besviken när jag såg att pappa sagt till socialtjänsten att jag hade ett förhållande med W. Utredarna på socialtjänsten hade inte heller reagerat på det eftersom jag aldrig fick frågan och utredningen avslutades utan insatser.

Pappa frågade aldrig mig om W utan jag trodde att han köpte att jag passade Ws och Hs hund (som naturligtvis inte fanns)…

Ur min synvinkel tog han emot mutorna i form av guinesströja och guinessglas och struntade i vad som hände med mig. Jag var 16-18 år och W var över 35 år… och jag fick inte en enda fråga om att jag träffade honom så mycket, sov över där. Jag kom hem med nya kläder, smycken, ny mobiltelefon, parfymer…. och ingen såg. Eller såg de och brydde sig inte? Det är detta som har varit den största anledningen till mitt beslut att inte vilja ha pappa i mitt eller min familjs liv. Att man står vid sidan av och ser på när ens dotter blir sexuellt utnyttjad av en äldre man och inte gör något. Det är för mig oförlåtligt.

För att läsa del 1 klicka här

För att läsa del 2 klicka här

För att läsa del 3 klicka här

För att läsa del 4 klicka här

Vad kan/bör/ska man göra om ett barn far illa?

Hej mina fina läsare!

och tack för all positiv respons jag får från er! Jag har sagt det innan och säger det igen, NI är vad som gör att jag vågar och orkar fortsätta skriva.

…Sen har vi några få som vill tysta mig. Till er vill jag säga: läs detta inlägg där jag förklarar varför jag skriver denna blogg. Det gör mig ledsen att det finns de som läser vad jag skriver om min barndom och tycker att jag inte har rätt att skriva om den av anledningar som att det är skämmigt för att andra får veta, att rykten sprids, att det är orättvist mot personerna som är inblandade.

Anledningen till att jag skriver om min barndom är för att jag vill visa hur stor påverkan föräldrar och nära har på ett barn, vad gäller att utveckla psykisk långvarig ohälsa samt bipolaritet. Många skriver till mig och säger att de önskar att de visste för då hade de kunnat göra något.

Till er vill jag säga: Jag hade aldrig sagt något, det var min största hemlighet. Socialtjänsten var inblandade och de beslutade att behov av insatser inte förelåg. Det kan hända att lite orosanmälningar hade gjort att vi hade blivit utredda igen, men vi hade det inte såpass dåligt att vi hade blivit omhändertagna. Jag kan inte spekulera i vad för hjälp vi hade kunnat få för jag vet inte vad som fanns att tillgå i Värnamo vid den tiden. I form av öppeninsatser vill säga. (frivilliga insatser). Det som jag dock hade önskat fanns på min tid är Hjärta för barn i Värnamo som gör ett fantastiskt jobb för barn som har ”krångel” i familjen. De har tjej och killkvällar med mat och mys och olika aktiviteter. De åker på utflykter, läger.. de gör en massa saker för barnen. Dessa barn får vuxna att prata med, men även andra barn i liknande situationer. När jag växte upp kände jag mig så ensam i min situation. Det hade verkligen hjälpt att veta att det fanns andra som hade det som jag, att man faktiskt inte var ensam.

Det för mig till något jag skulle vilja ta upp. Något väldigt viktigt.

Vad gör man när man vet eller tror att ett barn far illa?

Svar: Man gör en orosanmälan till socialtjänsten. 

I lagen står det att alla som får kännedom om eller misstänker att ett barn far illa bör anmäla det till socialnämnden (14 kap. 1 c § socialtjänstlagen).  Följande myndigheter och yrkesverksamma är skyldiga att genast anmäla (i enlighet med 14:1 socialtjänstlagen) till socialnämnden om de i sin verksamhet får kännedom om eller misstänker att ett barn far illa:

  1. myndigheter vars verksamhet berör barn och unga,
  2. andra myndigheter inom hälso- och sjukvården, annan rättspsykiatrisk undersökningsverksamhet, socialtjänsten, Kriminalvården, Polismyndigheten och Säkerhetspolisen,
  3. anställda hos sådana myndigheter som avses i 1 och 2, och
  4. de som är verksamma inom yrkesmässigt bedriven enskild verksamhet och fullgör uppgifter som berör barn och unga eller inom annan sådan verksamhet inom hälso- och sjukvården eller på socialtjänstens område.

Vem ska jag anmäla till?

Anmälan ska i regel göras till socialtjänsten i den kommun där barnet bor. Om barnet är placerat utanför sitt hem är det den kommun som placerat barnet du ska göra anmälan till. Om du inte vet vilken kommun barnet bor i, kan socialtjänsten i kommunen som barnet vistas i guida dig rätt.

Hur ska en anmälan utformas?

Det finns inga krav på hur en anmälan ska utformas. Du som är anmälningsskyldig bör anmäla skriftligt. I en akut situation kan det vara nödvändigt att göra en anmälan muntligt och att sedan bekräfta den skriftligt.

Du kan konsultera socialtjänsten

Om du är osäker på om situationen är sådan att en anmälan ska göras kan du diskutera situationen med socialtjänsten utan att avslöja barnets identitet. Om du däremot berättar vilket barn det gäller så kan socialtjänsten behöva hantera samtalet som en anmälan

Anmäla som privatperson

Om man ringer som privatperson ska man innan man ringer bestämma sig för om man vill vara anonym eller inte. Vill man vara anonym ska man tänka på att om man om avslöjar vem man är kan den som tar emot anmälan inte upprätta anmälan anonymt. Det går inte ta tillbaka. Så, innan du ringer, bestäm om du vill uppge vem du är eller inte.

Det som händer sedan (mycket förenklat) är att socialsekreterare gör en förhandsbedömning om huruvida man ska inleda en utredning eller inte. Man tar då kontakt med de berörda. Utredningen ska bedrivas skyndsamt och vara klar inom fyra månader från det att man beslutat att inleda den. När man gör en utredning tar man de kontakter som behövs inom ramen för utredningen, så som t.ex. skolan eller förskolan, sjukvård, tandvård. osv. Sedan beslutar man om behov av insatser föreligger eller ej. Exempel på insatser genom socialtjänstlagen är familjebehandling, grupper av olika slag. T.ex. för barn som en förälder eller båda som dricker, barn med föräldrar som sitter i fängelse, ATV (alternativ till våld) som vänder sig till föräldrar i detta fall som har svårt att hantera ilska och har eller använder våld mot någon närstående. (Dessa är insatser som finns i Jönköping, de kan heta annat i andra kommuner och utbudet varierar)

 

bipolarmammansbarn

Mina barn som har turen att få växa upp i ett tryggt hem med föräldrar som älskar dem över allt annat. 

Tänk så många som inte har har samma tur…