Året i bilder

Depression

Depressionens klor

Igår kändes det som att depressionen riktigt la sina klor om mig. Känslor av otillräcklighet, att inte
duga som mamma, fru, människa kom med en obamhärtig kraft. Samtidigt hade jag en så stark ångest att det kändes som att någon stod på mitt bröst..bipolar depression, bipolarmamman

Det blev inte bättre av att Alexander hade svårt att andas och att jag fick åka in till akuten för en tredje gång på 1,5 vecka. (Johan stannade hemma och nattade Isabelle).

Jag försöker komma på vad det är som har triggat igång denna depression och kommer att tänka på några olika faktorer.

  • Dålig sömn
  • Johan jobbar mycket (och pluggar) och han är ofta i Stockholm.
  • Alexander har varit dålig (stress och oro)
  • Isabelle har varit väldigt pappig (jag visar inte henne det såklart men det gör ont i mammahjärtat att knappt få krama henne)
  • Vardagsstressen – alltid stressa över att det inte är städat hemma, laga mat (Isabelle äter i princip ingenting vi lagar) Tänka på att vi måste sluta ge henne mat emellan måltiderna. Potträna, ta bort nappen. Alla måsten helt enkelt.
  • Jag äter dåligt, mycket socker, oregelbundet osv.
  • Jag tränar i princip ingenting

När jag tittar på listan förstår jag varför det har triggat igång något..

Vad gör jag för att må bättre och ta mig ur denna depression då?

Jag tittar mina s.k. triggers och tänker att det som går att förändra, ska jag försöka förändra.

  • Gå och lägga mig tidigare, om jag är jättetrött: gå och lägga mig när barnen somnar.
  • Johans jobb går inte tyvärr inte förändra. Det är ett aktivt val vi har gjort. Valet var mellan att bo kvar i Jönköping med vårt nätverk (mormor, morfar, farfar, vänner) och Johan sover borta eller flytta till Stockholm där vi inte har så många och Johan sover hemma. Vi valde Jönköping, för några år framöver.
  • Alexanders andning – vi har varit på akuten. De säger att allt ser bra ut (oron för honom kommer att lägga sig) Försöker tänka mer än att känna, men svårt när man inte mår bra.
  • Isabelle pappig – Jag försöker även här resonera bort de jobbiga känslorna. Hon väljer pappa nu för att jag har Alexander så mycket. Det är en normal reaktion för syskon.
  • Vardagsstress – Vi har bestämt att vi ska betala för städning för att det är något som kommer skapa mer tid för varandra och mindre stress för främst mig (Johan har turen att inte ha förmågan att se dammråttor och smuts), Isabelle äter inget just nu: Försöker tänka att många barn är sådana. Snacks mellan måltider – lägga upp en plan hur vi ska göra. (kanske låter som ett litet problem men jag har så svårt att låta Isabelle gå och lägga sig hungrig och vill man ta fighten orkar man kanske inte den natten Johan är borta då det oftast betyder lite sömn, hon kan vakna och vara pigg kl 2) eller en vardagsnatt överhuvudtaget.
  • Kosten – försöker verkligen men jag faller alltid dit. Har ett otroligt sockersug som jag måste
    bli av med. Socker är verkligen dåligt för oss bipolära eftersom det gör att man pendlar upp och ned i energinivå och således också i humöret. En sockerkick kan dessutom påminna om ångest. Så, försöka ta bort socker, pasta och bröd ur kosten (det får mig att må bra) Och försöka äta på regelbundna tider
  • Träning: Jag och Johan pratade igår om att bara ta med sig Alexander i barnvagnen, sätta på
    en bra bok i lurarna och gå 5 km rundan i lite snabbare fart. Jag blev peppad.

bipolarmamman, träning,

SÅ! FIXAT! Allt åtgärdat! Nu mår jag bra igen!!

Nej så enkelt är det såklart inte!! Att jag vet vad jag måste göra för att må bättre betyder ju inte att jag orkar göra det och att depressionen går över direkt om jag gör alla dessa saker.

Nu har jag en väldigt bra motivation – mina barn. Som gör att jag stiger upp på morgonen och inte sover bort dagarna och jag har hund som tillsammans med barnen gör att jag kommer ut.

Jag har med andra ord skapat mig ett liv som inte tillåter mig att göra de saker man helst gör när man är deprimerad…

En sammanfattning av hur jag hanterar depression är alltså:

  1. Insikt att jag har depression
  2. Förstå vad det är som triggat den (jag gjorde det med min man Johan denna gång, prata gärna med någon som känner dig väl, ofta är man så inne i sig själv att man har svårt att se hela situationen)
  3. Se om jag kan göra något åt dessa triggers. Kan jag dra ned på tempot på jobbet t.ex? Behöver jag gå och prata med någon? Behöver jag äta bättre och röra på mig?
  4. Vara snäll mot mig själv och var stolt över minsta lilla. För det där lilla är verkligen stort när man är deprimerad.

bipolarmamman, depression

Sexuellt utnyttjad av min engelsklärare del 2

Sexuellt utnyttjad av min engelsklärare del 2

Chris fortsatte tjata om W och hur populär han hade varit bland kvinnor i Australien och att alla män var avundsjuka på honom. Han hade fått kvinnor att komma bara genom att massera dem på ryggen. Jag visste inte så mycket om sex då och var väldigt blåögd så jag köpte det han skrev om W och snart skickade Chris mig uppgifter som bestod av att fråga W om saker. Samtidigt som Chris tryckte på hade W gått och blivit den enda vuxna jag kunde prata med. Han hade tagit mig åt sidan en dag och frågat hur det egentligen var med mig. Det var ingen annan vuxen som hade ställt den frågan på länge och jag hungrade verkligen efter att någon skulle bry sig om mig så jag öppnade upp mig för honom.

Jag minns att vi satt och pratade i ett litet studierum på skolan och lärare efter lärare gick förbi. En del var nyfikna andra brydde sig inte. Det var ju egentligen inte konstigt att en lärare och elev satt och pratade om studier…att vi pratade om allt annat än studier kunde ju ingen veta då.

Jag berättade om hur dåligt jag mådde och hade det hemma och W sa att han fanns där för mig om jag behövde prata.

Min första uppgift från Chris var att få bekräftelse på att W var W så han hade gett mig några frågor jag skulle ställa. Jag berättade för W att jag pratade med en kille på nätet och att han trodde att han visste vem W var. W lyste upp när jag började prata om detta.. jag ställde mina frågor som var ungefär vad det var han var då känd för, vad han skrev i sanden till Dannii och något mer.

W svarade och jag gick hem och skickade svaren till Chris. Svaren var såklart korrekta. Sen fick jag mer och mer frågor som gjorde att jag pratade mer och mer med W. Efter ett tag började Chris prata om en tjej, Holly Valance, som var intresserad av honom. Även Holly visste vem W var och var väldigt imponerad.

Det var då Chris började prata om de 100 stegen som W hade gjort med kvinnor. Numera var W allt Chris pratade om och även om jag inte ville prata om honom så ville jag till varje pris behålla Chris. Han som skulle ta med mig bort från mitt hemska liv till Australien. Jag gjorde därför som han sa.

Chris föreslog att han och Holly skulle göra de 100 stegen samtidigt som jag och W skulle göra dem. Jag sa att jag inte ville först, men Chris tryckte på och sa att då gör han och Holly dem själva och att han då inte kunde garantera att det skulle bli vi eftersom han var intresserad av henne. Jag kommer ihåg att han pratade om att jag efter att ha gjort alla dessa steg skulle bli en ”kvinna”.

Jag förstod inte då att de 100 stegen handlade om sex…

För att läsa del 1 klicka här

För att läsa del 3 klicka här

För att läsa del 4 klicka här

För att läsa del 5 klicka här

Förlossningsdepression

Har du också drabbats av förlossningsdepression?

Då är du inte ensam! Mellan 8-15% av alla nyförlösta kvinnor drabbas och har man bipolär diagnos som jag har, löper man ännu större risk att drabbas.

Det som är så sorgligt är att inte fler vågar prata om det! Att inte känna den där överväldigande kärleken, eller lyckan när man fått ett liten bebis är skamligt att prata om. På sociala medier glorifieras den s.k. ”Bebisbubblan” som ska vara så alldeles underbar och rosenskimrande.

Innan jag fick min dotter hade jag bara sett filtrerade inlägg på supersöta bebisar i livlypyjamasar och livlymössa med texter som ”åhh, nu ska vi hem och njuta av bebisbubblan” eller ”så mycket kärlek för detta lilla underverk”. Jag som förstagångsmamma hade aldrig hört talas om förlossningsdepression eller hur jobbigt det ofta är den första tiden i den glorifierade s.k. bebisbubblan. Snacka om att jag blev chockad när Isabelle låg på mitt bröst helt plötsligt och känslor av kärlek, ångest, sorg… en hel cocktail helt enkelt bara öste över mig. Jag fick helt plötsligt inte sova på nätterna, jag var så extremt orolig för att Isabelle skulle dö eftersom jag kände så mycket kärlek och oro för henne. Något jag aldrig känt för någon annan människa innan. Väl hemma försökte jag så gott jag kunde ”njuta” av den s.k. bebisbubblan, men jag kunde verkligen inte. Bröstvårtorna ömmade, jag var så trött att jag knappt kunde hålla mig vaken, jag kände mig så psykiskt utmattad av all oro och ångest jag kände att jag ganska snart gick ner i en depression. Jag minns så väl att jag satt och ammade och grät när min barndomsvän kom över för att träffa Isabelle för första gången. Där satt jag och storlipade när hon skulle komma och gratta mig. Jag kände mig så otacksam och som världens sämsta mamma som kände som jag gjorde. Allt var så jäkla mycket jobbigare än vad jag någonsin hade trott att det skulle vara och jag kände mig ensammast i världen. Jag bröt ihop och berättade att jag var livrädd för att tappa henne, för att gå förbi knivar (för risken att de skulle skada henne) att jag bara ville sova och bli omhändertagen. Min vän sa att det jag kände var normalt och absolut inget konstigt. Många känner som jag förklarade hon. Hon normaliserade min känslor som jag kände så mycket skam över. Jag bestämde mig för att våga sluta amma och låta min man ta nätterna då jag inte orkade. Tyvärr blev det väldigt många nätter eftersom jag mådde såpass dåligt av att inte sova.

Jag önskar att någon hade berättat för mig hur vanligt förlossningsdepression är innan jag fick mitt första barn för då hade jag förmodligen inte mått så dåligt som jag gjorde.

Tror du att du har förlossningsdepression?

Vid en depression är du nedstämd i mer än två veckor och har ett eller följande symptom:

  • Du känner dig nedstämd större delen av tiden. Du kan ha svårt att känna glädje. Sådant som du tidigare tyckt om att göra är inte längre roligt.
  • Du har problem med sömnen och är mycket trött, utan energi och har svårt att koncentrera dig.
  • Du har skuldkänslor och känslor av hopplöshet. Du känner dig värdelös.
  • Humöret växlar. Du känner ångest, stark oro eller panik.
  • Du går upp eller ner i vikt, har svårt att äta eller småäter hela tiden.
  • Du orkar kanske inte sköta din hygien och kan även ha svårt att orka ta hand om barnet.
  • Det är jobbigt att träffa vänner och närstående.
  • Du har tankar om att skada dig själv eller barnet. (1177.se)

Vad kan du göra?

  • Är ni två, turas då om att ta nätter (om det går) Ta hand om varandra, peppa varandra genom att ge varandra komplimanger. Tiden och orken är knapp men inte desto mindre viktigt är det att man är nära varandra, i alla fall en liten stund. En lite längre kram, en puss, en klapp på axeln… beröring och närhet gör att man mår bättre.
  • Våga be om hjälp från föräldrar, syskon, vänner, grannar.. Vi hade en valp i samband med vår första dotter och det hjälpte verkligen att våra grannar gick ut med henne lite då och då. Att en vän kommer över och tar din bebis medan du tar en dusch eller får gå ut och gå helt själv kan vara räddningen den dagen.
  • Sänk kraven på dig själv! Du behöver inte vara en supermamma, du duger precis som du är punkt.
  • Lita inte på sociala medier Det du ser på där mammor är ute och rullar sina snygga vagnar med en latte i  mugghållaren och barn som är perfekt stylade från topp till tå är med all säkerhet en pytteliten del av deras vardag och en troligtvis mycket glorifierad sådan!
  • Googla på andras erfarenheter av förlossningsdepression eller gå till bibblan och låna böcker om det. Om du orkar och hinner läsa en bok vill säga. Att läsa om andra med liknande erfarenheter och känna att man inte är ensam kan göra att man känner sig lite bättre. I alla fall var det så med mig.

Om du fortfarande inte mår bättre, eller känner att det blir värre är det viktigt att du pratar med BVC eller din vårdcentral