Sexuellt utnyttjad av min engelsklärare del 5 – sista delen

Sexuellt utnyttjad av min engelsklärare del 5 – sista delen

På min 18-års dag gick flyttlasset till min kompis familj på landet. (jag har tänkt att berätta närmare om detta i ett annat inlägg) och snart efter att jag flyttat dit hade jag och W vårt sista samtal som handlade om att flytta ihop. Han hade tittat på ett hus, ett gult suttoränghus någonstans på landet som han tyckte vi skulle flytta till. Jag frågade återigen om vi kunde bo där som vänner men det kunde han inte tänka sig. Detta var sista gången jag pratade med honom.

Snart därpå träffade jag en kille som jag blev tillsammans med. Jag gick hos en psykolog som Ingrid, min kompis mamma och min nya bonusmamma pushat mig att gå till och jag hade därmed påbörjat min långa resa till välmående.

Psykologen och jag pratade om mamma och mina år hos pappa men jag nämnde inte något om W, han var fortfarande en hemlighet som jag hade tänkt att ta med mig till graven.

Tills dagen då jag fick ett mail från W som skrev att han ville träffas och skickade ett nakenkort på mig. Jag tog det som ett hot och blev livrädd för att någon skulle få veta. Jag kunde inte tänka på något annat och bestämde mig för att berätta för min dåvarande pojkvän.

Jag hade fortfarande inte förstått att Chris och W var samma person, så jag berättade det som att de var olika personer. Min dåvarande pojkvän förstod direkt att jag blivit lurad men visste inte hur han skulle säga det till mig. Efter att ha varit inne och läst bloggen skrev han detta till mig:

Läste din blogg nyss. Det senaste du skrev och fick sånna minnen när du berättade allt det där för mig med din lärare o han Chris. Och hur jag kände direkt när du berättade att han lurat dig. Och jag ville inte säga först för du trodde så starkt på det. Men när jag sa till dig att du måste blivit lurad så blev du så arg på mig kommer jag ihåg. Hatade den jävel så jävla mycket. Fan va arg jag var.

Du va så arg på mig ett tag för jag sa de. Men sen började du förstå det själv ju mer vi pratade och sen visade du olika mail o så. Och vi hittade konstiga texter.

Men jag kommer ihåg att vi gick igenom många mail från han. Och jag sa till dig att man kunde se ganska tydligt att de va samma person. Vi hade många och sena samtal

Och jag kommer ihåg hur du ville berätta detta för mig på ett positivt sätt att de där stegen var så bra. Men ju mer vi pratade ju mer började du inse att allt var bara fejk.

Det som för mig är så märkligt är att jag fortfarande trodde på det där, och på att stegen var så bra. Han hade verkligen hjärntvättat mig. Jag hittade följande text hur barn som växer upp i ett hem med alkoholism ofta känner, och det är verkligen på pricken hur jag kände inför Chris:

Det kommer någon eller det händer något som kommer att förändra allt det här.
Detta är myten om ”den goda fen” som svänger sitt spö och i ett trollslag tar bort allt problematiskt. Denna myt, eller dagdröm, bottnar i en stark känsla av maktlöshet/hjälplöshet. ”Om något magiskt kan rädda mig, måste något magiskt ha lagt förbannelsen på oss” är den outtalade förklaringen.
Dessa myter uppstår alltså ur en livssituation som på de flesta sätt känns hopplös och därmed utan lösningar. (vuxetbarn.se)

W påverkade mig från två sidor: dels från killen jag var jättekär i, ”den goda fen” som skulle ta med mig bort från mitt helvete på jorden. Dels var han den enda vuxna som lyssnade på mig, gav mig uppmärksamhet och materiella saker som jag saknade så som kläder, mobil, mat. Jag höll mig fast vid detta så hårt jag bara kunde.

W pratade om att hans pappa var psykopat och att han, hans bror och mamma hade flytt från Irland till Sverige. Jag vet inte om detta var sant, men jag vet att han någon gång sa till mig att om man ska ljuga ska man ligga så nära sanningen som möjligt. Det får mig att tänka att mycket av det han skrev om Chris var hans egna intressen och hans egna person. För att kunna komma ihåg lögnerna.

Min dåvarande pojkvän F fick mig att tillslut förstå att det hela hade varit en lögn och det var förödande för mig att inse. Han tyckte att jag skulle berätta för Ingrid, min kompis mamma. Vi berättade tillsammans och Ingrid tyckte att jag skulle prata med min psykolog om det för att kunna bearbeta det.

Jag pratade slutligen med skolan om W vilket resulterade att han inte längre fick jobba kvar där. Jag hade kvar något mail från Chris på min gamla mail som någon på skolan spårade till skolans ip-adress och på så sätt fick de ett litet bevis på att det jag sa stämde.

Jag och Ingrid pratade om att göra en polisanmälan men det fanns inte mycket bevis kvar då W tagit bort båda våra mailadresser där vi skickat alla mail och bilder på. Jag hade dessutom raderat allt jag kunde hitta av rädsla att någon skulle få veta. Hade det blivit rättegång hade jag med all säkerhet blivit ifrågasatt på grund av att det aldrig förekom fysiskt våld. Det hade jag inte orkat med.

Jag har säkert tänk tanken att polisanmäla honom 1000 gånger och undrat om han utsatt andra tjejer för liknande saker. Jag vet att han nämnde några tjejer från någon annan skolan någon gång. Jag vet även att han var biträdande rektor på en skola i en annan kommun efter han hade slutat på min skola. Detta vet jag för att jag googlade på honom och hittade en artikel där han var med och uttalade sig som biträdande rektor..

Jag känner skuld för att jag inte polisanmälde honom. Det hade kanske kunnat stoppa honom från att kunna jobba mer som lärare… men jag vet samtidigt att jag inte orkade då. För några år sedan när jag pluggade till socionom frågade jag vår lärare som även var jurist efter en föreläsning om brottsbalken, huruvida det är preskriberat eller inte nu.. Hon bekräftade det jag befarade. Nu när jag äntligen orkade kunde jag inte längre. Det är så sjukt att något sådant kan bli för gammalt för att anmäla.

Visste min pappa om det då? När jag gick på gymnasiet var jag aktuell på socialtjänsten igen, jag tror att det var för att någon hade anmält att jag mådde dåligt hemma, men jag kan verkligen inte minnas vem.

När socialtjänsten gör en utredning tar man kontakt med dem som behövs för att kunna bedöma om man behöver ingripa till ett barns skydd. Socialtjänsten pratade med min fysik- och -mattelärare, pappa, Y och några till. Jag begärde ut dokumenten runt 2009, fyra år efter jag tagit studenten och blev så ledsen och besviken när jag såg att pappa sagt till socialtjänsten att jag hade ett förhållande med W. Utredarna på socialtjänsten hade inte heller reagerat på det eftersom jag aldrig fick frågan och utredningen avslutades utan insatser.

Pappa frågade aldrig mig om W utan jag trodde att han köpte att jag passade Ws och Hs hund (som naturligtvis inte fanns)…

Ur min synvinkel tog han emot mutorna i form av guinesströja och guinessglas och struntade i vad som hände med mig. Jag var 16-18 år och W var över 35 år… och jag fick inte en enda fråga om att jag träffade honom så mycket, sov över där. Jag kom hem med nya kläder, smycken, ny mobiltelefon, parfymer…. och ingen såg. Eller såg de och brydde sig inte? Det är detta som har varit den största anledningen till mitt beslut att inte vilja ha pappa i mitt eller min familjs liv. Att man står vid sidan av och ser på när ens dotter blir sexuellt utnyttjad av en äldre man och inte gör något. Det är för mig oförlåtligt.

För att läsa del 1 klicka här

För att läsa del 2 klicka här

För att läsa del 3 klicka här

För att läsa del 4 klicka här

När jag fick min diagnos typ 2 del 2.

Detta skrev jag dagarna efter jag varit hos psykologen för diagnostisering.

Äntligen! Efter 1,5 månads väntetid till psykologen får jag äntligen träffa någon som ska utreda mig och kanske sätta en diagnos. Bestämma om jag ska få terapi eller inte och iså fall vilken. Som jag ser det så vilar mitt liv i denna persons händer. Jag utgår från att han är kompetent och intresserad av sitt jobb och att jag ska få god vård men kan inte undgå att oroa mig över tiden jag fått till honom. 08.00 ska jag vara där. Jag minns vad tjejerna på vårdjouren på psykiatrin i Värnamo när jag gjorde min praktik sa om tidiga tider. ”Det bästa är att få en tid på tidig eftermiddag, på morgonen är man ju så trött.”

Jag anländer vid halv 8. Receptionen har inte öppnat ännu. Jag är nog nervös för jag går på toaletten, fastän jag gick precis innan jag åkte. Jag anmäler mig vid receptionen när klockan slår 07.45.

För mig är det ett litet inplastat bevis på hur sjuk jag är. Inget att bli glad över.

Där inne i båset står en ung brunhårig kvinna med stora svarta ögon. Hon tittar på datorn när jag uppger mitt namn och scrollar lite då hon plötsligt lyser upp ”Du kan få ett frikort.” Som att det vore något jag borde vara glad över. Jag mumlar ”va bra.” och försöker se glad ut. För mig är det ett litet inplastat bevis på hur sjuk jag är. Inget att bli glad över. Jag sätter mig i väntrummet och mitt emot mig sitter en kvinna som ler åt mig när våra blickar möts. Jag ler tillbaka och funderar på vad som hänt henne. Hon verkar vara runt sextio år. Jag spekulerar och kommer fram till att depression efter makes död känns mest troligt. Efter några minuter kommer en man i fyrtio års åldern in och kvinnan reser sig och sätter sig hos honom. Mannen börjar att högt prata om att han mår väldigt dåligt och hur stressad han är. Jag funderar på om de kanske går på DBT (dialektisk beteendeterapi) och ska gå på en gruppterapisession. De är så olika hinner jag tänka innan en liten tanig hjulbent man kommer gungandes in i väntrummet med ett leende på läpparna. ”Åsa!” Jag hoppar nästan upp ur stolen och säger ”Ja, det är jag!” Vi tar i hand och han traskar snabbt iväg mumlande till skrivaren. ”Det är något fel på den” säger han. Skrivaren spottar ut några papper och han nöjer sig. Han tar fart in till sitt rum och jag går efter honom. Hans rum är litet, kanske 9 kvm och väldigt högt i tak. Det känns verkligen som en institution som späder på min känsla av att vara psykiskt sjuk. Solen ligger på det enorma fönstret och det är ganska kvavt och luktar unket. ”Det är så varmt här inne, jag ska få ett nytt rum på torsdag” säger han när han klickar på datorn. Uppe på skärmen är min journal som han förmodligen skummat igenom lite snabbt en minut innan han sprungit ut och hämtat mig i väntrummet. Han sätter sig i stolen som står snett framför mig. ”Du är här för att du misstänker att du har någon neuropsykiatrisk sjukdom.” Mmm emotionell…emotionell instabil personlighetsstörning.” stammar jag fram som svar. Jag känner mig lite obekväm med honom och varför vet jag inte. Han är tyst så jag bryter snabbt tystnaden med att försöka rättfärdiga varför jag tror att jag har en personlighetsstörning. Jag börjar med att berätta om alla förhållanden jag haft och hur jag varit otrogen och sedan gått tillbaka till killen. Flyttat hit och dit. Han antecknar och jag stannar upp i min livsberättelse. ”Vad vill du att jag ska berätta? Jag vet inte vad jag ska berätta om, det finns så mycket.” ”Ja, du har verkligen varit med om mycket” instämmer han och skrattar lite nervöst. Jag fortsätter med så gott mod jag bara kan berätta om att jag hört om olika behandlingar och tror att DBT skulle passa mig bra. ”Jaså, varför?” Undrar han då. Jag svarar att jag inte vet. Jag känner att hans trötthet har smittat av sig på mig. Kanske är det också det kvava rummet. ”Det finns något som heter EMDR också som skulle kunna passa säger han” ”Det var det jag precis berättade om.” svarar jag då jag precis hade berättat om att jag pratat med en psykolog på Värnamo sjukhus om den terapin. ”Ja just det, förlåt. Jag är så seg i huvudet i det här kvava rummet.” svarar han. ”ska vi öppna fönstret?” frågar jag så tålmodigt jag bara kan. ”det går inte, jag har redan försökt.” ”jag vänder mig om och tittar på fönstret som ser ut att kunna öppnas. ”Är du säker?” frågar jag tillbaka. ”nej, men det står så många krukor i vägen” svarar han. Lat är han också, tänker jag.

”Räcker det verkligen med att träffa mig någon gång till för att diagnostisera mig?” frågar jag oroligt. ”Ja, alltså, det gäller att ha tur med tänkandet” svarar han och kollar återigen på klockan.

Efter att ha pratat om allt möjligt väldigt ostrukturerat i cirka trettio minuter börjar han vrida på sig och titta på klockan som står i sin originalkartong på bänken bakom mig. Den visar på kvart i nio. ”Vi får väl träffas en eller ett par gånger till” säger han och skrattar lite nervöst. Skrattet är som tunga pustar med ljud. Väldigt konstlat. ”Räcker det verkligen med att träffa mig någon gång till för att diagnostisera mig?” frågar jag oroligt. ”Ja, alltså, det gäller att ha tur med tänkandet” svarar han och kollar återigen på klockan. ”Tur med tänkandet! Vad händer om du har otur med tänkandet?” Vill jag skrika åt honom men vågar inte så jag tänker det bara. Han reser sig upp och tittar på datorn. Tar upp tidsbok på Cosmic som är deras dataprogram och jag kan inte undgå att se alla namn och deras respektive personnummer. Jag tittar bort. ”Nästa onsdag eller torsdag?” mumlar han nästan ohörbart. ”Va?” svarar jag. ”nästa onsdag eller torsdag?” säger han lite högre och tydligare. Jag svarar att det inte spelar någon roll. Han är tyst och det känns som att han väntar på att jag ska komma på vilken dag vi ska ses nästa gång. ”onsdag blir väl bra” säger jag tillslut. ”ok, klockan 8.00 eller 15.00? Jag svarar snabbt att jag vill ses kl 15.00. Han är uppenbarligen ingen morgonmänniska så på morgonen vill jag definitivt inte träffa honom när han ska bedöma mig och förhoppningsvis också ha tur med tänkandet. Vi säger hejdå, tar i hand och jag går ut ur rummet. Jag hinner cirka fem meter då han kommer i en flygande fart förbi mig. Han springgår vacklandes med sina hjulbenta ben. Jag kommer lite efter honom och vi möts framme vid skrivaren där han ger mig en lapp. ”Den här skulle du visst ha.” Säger han och skrattar till sådär igen och ger mig en hastig blick. Lappen han gav mig var sista sidan på ett formulär om personlighet som jag fick inne på hans rum utan någon förklaring om vad det var utan att jag ska fylla i det och ta med mig det till nästa tillfälle.

Väl ute ur byggnaden kommer mina tårar. Jag ringer Johan och berättar om min upplevelse av psykologen och berättar om hur uppgiven jag känner mig.

Nästa möte följer Johan med mig som stöd och jag berättar hur jag upplevde föregående träff. Psykologen blir märkbart generad. Efter några träffar till kommer vi tillsammans fram till att jag har bipolär typ 2 diagnos.

För att läsa del 2 klicka här

bipolarmamman, bipolär
Jag precis innan jag fick min diagnos. Så mycket ångest i denna smala kropp.

 

Vad kan/bör/ska man göra om ett barn far illa?

Hej mina fina läsare!

och tack för all positiv respons jag får från er! Jag har sagt det innan och säger det igen, NI är vad som gör att jag vågar och orkar fortsätta skriva.

…Sen har vi några få som vill tysta mig. Till er vill jag säga: läs detta inlägg där jag förklarar varför jag skriver denna blogg. Det gör mig ledsen att det finns de som läser vad jag skriver om min barndom och tycker att jag inte har rätt att skriva om den av anledningar som att det är skämmigt för att andra får veta, att rykten sprids, att det är orättvist mot personerna som är inblandade.

Anledningen till att jag skriver om min barndom är för att jag vill visa hur stor påverkan föräldrar och nära har på ett barn, vad gäller att utveckla psykisk långvarig ohälsa samt bipolaritet. Många skriver till mig och säger att de önskar att de visste för då hade de kunnat göra något.

Till er vill jag säga: Jag hade aldrig sagt något, det var min största hemlighet. Socialtjänsten var inblandade och de beslutade att behov av insatser inte förelåg. Det kan hända att lite orosanmälningar hade gjort att vi hade blivit utredda igen, men vi hade det inte såpass dåligt att vi hade blivit omhändertagna. Jag kan inte spekulera i vad för hjälp vi hade kunnat få för jag vet inte vad som fanns att tillgå i Värnamo vid den tiden. I form av öppeninsatser vill säga. (frivilliga insatser). Det som jag dock hade önskat fanns på min tid är Hjärta för barn i Värnamo som gör ett fantastiskt jobb för barn som har ”krångel” i familjen. De har tjej och killkvällar med mat och mys och olika aktiviteter. De åker på utflykter, läger.. de gör en massa saker för barnen. Dessa barn får vuxna att prata med, men även andra barn i liknande situationer. När jag växte upp kände jag mig så ensam i min situation. Det hade verkligen hjälpt att veta att det fanns andra som hade det som jag, att man faktiskt inte var ensam.

Det för mig till något jag skulle vilja ta upp. Något väldigt viktigt.

Vad gör man när man vet eller tror att ett barn far illa?

Svar: Man gör en orosanmälan till socialtjänsten. 

I lagen står det att alla som får kännedom om eller misstänker att ett barn far illa bör anmäla det till socialnämnden (14 kap. 1 c § socialtjänstlagen).  Följande myndigheter och yrkesverksamma är skyldiga att genast anmäla (i enlighet med 14:1 socialtjänstlagen) till socialnämnden om de i sin verksamhet får kännedom om eller misstänker att ett barn far illa:

  1. myndigheter vars verksamhet berör barn och unga,
  2. andra myndigheter inom hälso- och sjukvården, annan rättspsykiatrisk undersökningsverksamhet, socialtjänsten, Kriminalvården, Polismyndigheten och Säkerhetspolisen,
  3. anställda hos sådana myndigheter som avses i 1 och 2, och
  4. de som är verksamma inom yrkesmässigt bedriven enskild verksamhet och fullgör uppgifter som berör barn och unga eller inom annan sådan verksamhet inom hälso- och sjukvården eller på socialtjänstens område.

Vem ska jag anmäla till?

Anmälan ska i regel göras till socialtjänsten i den kommun där barnet bor. Om barnet är placerat utanför sitt hem är det den kommun som placerat barnet du ska göra anmälan till. Om du inte vet vilken kommun barnet bor i, kan socialtjänsten i kommunen som barnet vistas i guida dig rätt.

Hur ska en anmälan utformas?

Det finns inga krav på hur en anmälan ska utformas. Du som är anmälningsskyldig bör anmäla skriftligt. I en akut situation kan det vara nödvändigt att göra en anmälan muntligt och att sedan bekräfta den skriftligt.

Du kan konsultera socialtjänsten

Om du är osäker på om situationen är sådan att en anmälan ska göras kan du diskutera situationen med socialtjänsten utan att avslöja barnets identitet. Om du däremot berättar vilket barn det gäller så kan socialtjänsten behöva hantera samtalet som en anmälan

Anmäla som privatperson

Om man ringer som privatperson ska man innan man ringer bestämma sig för om man vill vara anonym eller inte. Vill man vara anonym ska man tänka på att om man om avslöjar vem man är kan den som tar emot anmälan inte upprätta anmälan anonymt. Det går inte ta tillbaka. Så, innan du ringer, bestäm om du vill uppge vem du är eller inte.

Det som händer sedan (mycket förenklat) är att socialsekreterare gör en förhandsbedömning om huruvida man ska inleda en utredning eller inte. Man tar då kontakt med de berörda. Utredningen ska bedrivas skyndsamt och vara klar inom fyra månader från det att man beslutat att inleda den. När man gör en utredning tar man de kontakter som behövs inom ramen för utredningen, så som t.ex. skolan eller förskolan, sjukvård, tandvård. osv. Sedan beslutar man om behov av insatser föreligger eller ej. Exempel på insatser genom socialtjänstlagen är familjebehandling, grupper av olika slag. T.ex. för barn som en förälder eller båda som dricker, barn med föräldrar som sitter i fängelse, ATV (alternativ till våld) som vänder sig till föräldrar i detta fall som har svårt att hantera ilska och har eller använder våld mot någon närstående. (Dessa är insatser som finns i Jönköping, de kan heta annat i andra kommuner och utbudet varierar)

 

bipolarmammansbarn

Mina barn som har turen att få växa upp i ett tryggt hem med föräldrar som älskar dem över allt annat. 

Tänk så många som inte har har samma tur… 

Brevet till min pappa…

Brevet till min pappa…

Mitt första minne är från när vi bodde i Stenhällan. Jag har många gånger drömt om detta ställe. Vid alla dessa tillfällen har jag samma bild av det. Jag ser en skogsväg som går in mot den djupa skogen. Vid båda sidorna av vägen finns hagar. I ena hagen finns får. Till höger om mig ligger ett rött hus och till vänster om mig en liten ladugård. I drömmen känner jag mig orolig och otrygg. Kanske t.o.m. lite rädd. När jag vaknar upp från denna dröm känner jag alltid en klump i min mage. Vet du varför? Jag tror jag vet. När jag var tolv år gammal och precis flyttat ned till dig och din nya familj i Värnamo kom den sista pusselbiten på plats. Trots min låga ålder så har jag minnen från denna tid och det är inga roliga minnen. Första minnet är att du är arg och inte dig själv. Du säger åt mamma att gå och hämta ärtor. Vi går ned till källaren, antar jag att det var. Jag kommer ihåg trappor. När vi kommer tillbaka skäller du och är arg. Nästa minne är när jag sitter i mammas knä och äter kinapuffar ur en mugg. Jag tror vi kollade på Disneydags. Då kommer plötsligt du från höger sida och tar tag i mammas högra arm hårt. Jag trillar ur mammas knä. Nästa minne är att jag undrar var ni tog vägen så jag går in i ert sovrum där jag ser din ända sticka upp ur lakanen varpå du skriker ”GÅ UT!” Jag går ut. Ytterligare ett minne jag har från den tiden är då vi flydde från dig och Stenhällan. För det var väl vad vi gjorde? Jag kommer ihåg hur vi sov hos morfar och hans fru i deras rökiga vardagsrum på en madrass på deras golv och hur otrygg och orolig jag kände mig. Jag vet att vi bodde på kvinnojouren ett tag efteråt. Som jag förstår så var mamma inte en lätt kvinna att leva med men det finns ingenting i hela världen som kan rättfärdiga det beteendet. Att det dessutom fanns barn med där hemma som fick höra och bevittna detta. Jag undrar hur du tänkte. Var vi inte viktiga? Tänkte du aldrig att du ville ge dina barn en trygg uppväxt? De första åren i ett barns liv är viktiga. Det är då man knyter an till sina föräldrar. Denna anknytning lägger sedan grunden för hur man förhåller sig till andra människor resten av livet.

Mina första år med dig och mamma präglades av otrygghet, rädsla, oro och ångest. De enda minnena jag har från denna tid minns jag med en klump i magen.

Mina första år med dig och mamma präglades av otrygghet, rädsla, oro och ångest. De enda minnena jag har från denna tid, minns jag med en klump i magen. Sedan flyttade vi upp till Värmland. Under hela min tid i Sunne var du en person som jag såg några gånger om året och de gångerna var toppen. Du kom med flygplan och hämtade oss, tog med mig och Lisa på hotell och bodde på svit. Tog med oss på vår första utlandssemester som var husvagnssemestern i Paris. Jag minns hur du hade satt dit två extrasäten längst bak i din grå V70. Bilen hade en lukt av läder. Än idag får doften av läder mig att känna mig otrygg. Vi åkte nedåt mot Paris. Vi ställde husvagnarna på parkeringen utanför Disneyland. Jag var väl 10-11 år och min bror var 12-13 när du lät oss gå in på Disneyland själva en kväll. Vi hade jättekul men idag förstår jag hur ansvarslöst detta var. Vi var alldeles för unga för att springa runt själva i Paris på kvällen, om än på Disneyland. Jag kommer ihåg hur vi barn satt runt bordet och väntade på att maten skulle bli klar. Y gjorde ris i påse och du kommer in och säger ”vilken platt röv du har.” Detta var nog bland de första gångerna jag såg dig berusad. Jag minns att jag blev orolig och ledsen när du var så elak mot Y som inte sa något tillbaka. Förmodligen vågade hon inte. På vägen hem stannade vi i Göteborg och gick på Liseberg. Vi åkte karuseller medan du och Sven satt och drack öl. Jag minns denna dag väldigt väl eftersom du blev utslängd från Liseberg.

Jag har aldrig skämts så mycket för någon som jag gjorde då. Du var stupfull och skrek ”jävla blattejävel” till någon. Jag tror det var han som slängde ut dig.

Jag har aldrig skämts så mycket för någon som jag gjorde då. Du var stupfull och skrek “jävla blattejävel” till någon. Jag tror att det var han som slängde ut dig. När jag kom hem till mamma efter den resan hade jag så mycket att berätta att jag inte visste var jag skulle börja. Det var både roliga och jobbiga saker som hänt, saker som jag inte kunde sätta ord på som jag inte berättade utan höll inom mig. Hur elak du var mot Y och hur full du var under i princip hela resan. Vår uppväxt med mamma i Sunne var ganska lugn men för mamma var det väldigt kämpigt.

Vi hade det svårt ekonomiskt och mamma kämpade väldigt mycket för att vi skulle kunna få nya kläder och vara med på aktiviteter.

Vi hade det svårt ekonomiskt och mamma kämpade väldigt mycket för att vi skulle kunna få nya kläder och vara med på aktiviteter. Som jag har förstått betalade inte du något underhållsbidrag till mamma. Jag undrar hur du tänkte? Kände du inte ett gemensamt ansvar för oss med mamma? Du kom några gånger om året och gav oss fina saker och sedan såg vi dig inte. Mamma pratade aldrig illa om dig ska du veta. Hon ville att vi skulle bilda vår egen uppfattning om dig. Vi fick alltid prata med dig när du ringde och vi fick ringa om vi ville. Jag önskar att mamma hade haft en pappa till sina barn som fanns där för henne och barnen oavsett om de var separerade eller inte. Mamma kämpade ända i döden.

Sen hände det som absolut inte fick hända. Mamma dog och du ville ha hand om oss till varje pris. Varför? När vi väl kom ned till Värnamo tog det inte lång tid innan bråket började. Du fick ned två väldigt ledsna och traumatiserade små tjejer varav en var i tidiga tonåren och du hade ingen speciell plan på att hjälpa dem. Jag har kvar min gamla dagbok. Bland annat pratar jag om hur mycket du drack och hur otrygg jag kände mig. Jag gick för det mesta med en klump i magen för att jag aldrig visste på vilket humör du skulle vara på när jag kom hem. Tiden på Lärlingsgatan 6 var för mig helvetet på jorden. Du drack hela helgerna och dagen innan du var ledig på vardagar. I början var du inte så elak när du drack men det var obehagligt och kändes konstigt, men efter ett tag började bråket eskalera. Främst mellan dig och mig. Samtidigt som vi bråkade mycket fick jag ingen kärlek överhuvudtaget från dig eller någon annan vilket gjorde att jag mådde väldigt dåligt. Jag hade tankar på att ta livet av mig och det vet jag att du visste om eftersom du ringde din syster vid ett tillfälle och skickade dit mig en natt. Det jag behövde var kärlek och en trygg miljö men jag fick inget av detta.

Jag satt på måndagar i skolan och hade en klump i magen för att jag inte ville att det skulle bli fredag.

Jag satt på måndagar i skolan och hade en klump i magen för att jag inte ville att det skulle bli fredag. Tanken på skoltiden får mig att minnas en händelse som jag kommer ihåg väldigt väl. Jag skulle till Vejby strand med fotbollen och behövde 200 kr till resan. Det var en fredagskväll och du hade förmodligen druckit. Du satt i soffan och kollade på TV när jag kom och frågade om pengarna och av någon anledning blev du rasande. Kanske sa du nej och jag sa till dig att du aldrig betalade något för mig. Jag vet inte. I vilket fall som helst så jagade du mig ut i köket och tryckte upp mig mot väggen. Här är vad jag skrev i dagboken den dagen.

bipolär 

När jag tänker tillbaka på tiden på Lärlingsgatan så knyter det sig i magen på mig och jag får en stark känsla av otrygghet. Jag minns framförallt helgerna som väldigt otrygga. När det var marknad i stan så kunde du gå ner och sitta på Harrys i flera timmar och när man frågade var du skulle fick man ofta till svar att ”det behöver jag väl inte redovisa för dig” eller ”nu kollar du mig igen.” Jag var livrädd att någon av mina kompisar skulle se dig vingla runt på din cykel som du tog dig fram med när du druckit. En annan händelse jag kommer ihåg väl är när du, Y och J hade varit hos B och K och du hade hotat med att dränka Y i badkaret. På morgonen fick ni tvätta alla lakanen för att du hade kissat på dig på grund av din fylla.

Jag och mina kompisar brukade ha tjejkvällar en gång i månaden. Vi var aldrig hemma hos mig för att jag var alldeles för rädd för att de skulle se hur du var och hur jag hade det hemma, men trots att vi alltid var hos någon annan hade jag alltid en klump i magen av oro för hur det var hemma. Jag var orolig för att du var full och elak mot Lisa och jag var orolig för hur du skulle bete dig när jag kom hem. Jag försökte så gott jag kunde att skynda mig in på mitt rum utan att du såg mig när du hade druckit för att undvika bråk.

Sedan flyttade vi till Aprikosvägen. På grund avbrevet jag skrev till dig. Jag kommer inte ihåg vad jag skrev men det måste ha varit något som du faktiskt lyssnade på. Tyvärr blev det inte bättre där utan problemen fortsatte.

Du drack nu istället ute i din lilla ”skrubb” i garaget. När du var där ute satt vi alla spända i vardagsrummet och väntade på i vilket skick du skulle dyka upp.

Du drack nu istället ute i din lilla ”skrubb” i garaget. När du var där ute satt vi alla spända i vardagsrummet och väntade på i vilket skick du skulle dyka upp. Efter ett tag höll vi oss undan vardagsrummet för att ingen orkade med ditt bråk om allt. Vid den här tiden spelade jag mycket innebandy, var bland annat med i smålandslaget och a-laget i Värnamo. Kommer du ihåg hur många gånger du var på en a-lags match? Om inte kan jag berättade det för dig. 0 gånger! Inte en enda gång kom du och stöttade och hejade på mig. Ännu en gång så tror jag inte du förstår hur mycket det gjorde med mig. Alla andras föräldrar eller släktingar var där och hejade på de andra men det fanns aldrig någon där som hejade på mig. När jag kom hem efter en match frågade du aldrig hur det hade gått. Jag minns en gång då jag sa till dig att ”ska du inte fråga hur det gick på matchen?” ”men jag har inte hunnit!” fick jag då till svar. Fastän jag varit hemma i flera timmar.

Du brydde dig helt enkelt inte och det gjorde ingen annan heller. Om det ändå bara hade varit att du inte brytt dig kanske jag hade klarat mig bättre men du bredde på allt med att säga att du hatade mig ganska ofta och dessutom knuffade du mig när du blev arg på mig.

Du brydde dig helt enkelt inte och det gjorde ingen annan heller. Om det ändå bara hade varit att du inte brytt dig kanske jag hade klarat mig bättre men du bredde på allt med att säga att du hatade mig ganska ofta och dessutom knuffade du mig när du blev arg på mig. Kommer du ihåg när du var förbannad och du drog in mig och Lisa på mitt rum? Du låste dörren och drog ner persiennerna. Jag trodde att du skulle slå oss och det var nog meningen med denna skrämselteknik.

En annan händelse jag minns väl är när jag var uppe i Sundsvall och spelade innebandy-SM. Du ringde en enda gång och vet du vad du ville? Skälla på mig för att jag lämnat ett fönster öppet! Jag bröt ihop och kunde inte spela mer den dagen. Du undrade inte ens hur det gick för mig. För att du inte brydde dig. Du har aldrig brytt dig om vad som händer i mitt liv.

Sedan skilde du och Y sig vilket inte var oväntat. Jag hade aldrig stannat så länge hos dig som Y gjorde. Hon försökte verkligen. Lockade dig med resa till Kanarieöarna om du klarade att hålla dig nykter. Köpte blommor till dig när du klarat vara det i två veckor. Det var två underbara veckor för oss utan oro. Men detta varade inte länge för sedan började du igen och du ville inte följa med till Kanarieöarna med oss så farmor fick följa med istället. När vi sedan är på Kanarieöarna, vem kommer då? Du och en nyfunnen drinkarkompis som du umgås resten av veckan med istället för din familj? Förstår du hur konstigt det låter? Vi förstod ingenting. Det var så elakt mot inte bara Y utan även mot oss barn.

På Ouchterlonygatan gick vi verkligen på övertid. Vi gick till en familjeterapeut två gånger och när terapeuten frågade om du kunde säga något positivt om mig sa du efter en stunds funderande ”ja, hon är duktig i skolan”. Vilket du egentligen inte visste eftersom du inte hade frågat mig hur det gick i skolan en enda gång under alla åren jag bott hos dig. Däremot hade du mer att säga om dåliga saker med mig. B.la. tyckte du att jag brände bröden när jag rostade dem, jag tvättade inte, jag var elak mot Lisa, jag lämnade smulor i smöret. Jag berättade att du drack och hotade med att slänga ut mig vilket du gjorde titt som tätt. Vi gick inte fler gånger till terapeuten. Den våren jag bodde på Ouchterlonygatan mådde jag förmodligen som värst under hela tiden hos dig. Du sov på soffan i vardagsrummet och det var omöjligt att ta sig in till mitt sovrum utan att gå förbi dig. Datorn var i vardagsrummet och jag var tvungen att sitta där när jag skulle kolla mailen och prata med kompisar så som tonårstjejer har ett stort behov att göra.

En kväll blev du förbannad på mig och satte upp både knytnävarna mot mig och sa ”åh jag skulle så gärna vilja smälla till dig så att du flög in i väggen.” varpå jag svarade ”gör det då.” Du knuffade till mig och jag gick in på mitt rum och låste.

En kväll blev du förbannad på mig och satte upp både knytnävarna mot mig och sa ”åh jag skulle så gärna vilja smälla till dig så att du flög in i väggen.” varpå jag svarade ”gör det då.” Du knuffade till mig och jag gick in på mitt rum och låste. Väl inne på rummet skakade jag av rädsla. Du hotade mig allt oftare med att du skulle ta nycklarna från mig som 18-års present och jag var orolig för att du verkligen skulle kasta ut mig så som du sa eftersom du sa det så ofta.

Som du vet så flyttade jag till Ingrid och Evert på min 18-års dag. Den 23 november 2004. Detta var min räddning. Komma till människor som brydde sig om mig och frågade hur jag hade haft det i skolan och hur jag mådde. Första dagen jag kom hem från skolan fick jag frågan hur dagen hade varit och jag kommer ihåg hur jag reagerade med förvåning. Jag hade inte fått den frågan sen mamma levde. Ingen hade brytt sig. Denna för många normala fråga hade jag inte fått på mer än sex år. Inte konstigt jag reagerade som jag gjorde. Min första tid hos Ingrid och Evert spenderade jag ätandes. Ingrid bakade bröd en gång i veckan och det fanns alltid juice och pålägg. Något som inte alltid fanns hemma hos dig och Y. Och skyll inte på Y för du hade också ett ansvar att köpa hem mat. Du hade vår barnpension men jag och Lisa fick klara oss på barnbidraget och Y fick köpa mat för sina egna pengar. Tiden i början hos Ingrid och Evert minns jag som sagt som ätandes och vilandes. Jag behövde vila upp mig efter alla år av bråk, rädsla och ångest.

Minns du förresten min engelskalärare? Han som du sa till socialtjänsten att jag hade ett förhållande med? Det står i journalen tillsammans med hur du trodde att jag var schizofren precis som min mamma. Hon som kunde sätta på diskmaskinen med bara en gaffel i eller starta tvättmaskinen med bara en strumpa i. Bara för att reta dig.

Den engelskläraren tog min oskuld och utnyttjade mig sexuellt under ett års tid. Det har tagit mig år att komma över honom och vad han gjorde med mig

Den engelskläraren tog min oskuld och utnyttjade mig sexuellt under ett års tid. Det har tagit mig år att komma över honom och vad han gjorde med mig. Tack för att du bara stod vid sidan av och tittade på och inte agerade som vilken pappa i hela världen hade gjort.

Ingrid och Evert har gett mig en trygg grund att stå på, något som jag aldrig fick hos dig. De har intresserat sig för mig och min hälsa och älskat mig som en dotter och jag älskar dem som mina föräldrar.

Du fick din chans att vara min pappa men du försummade den och gjorde det så pass att du aldrig mer kommer ha en chans att ta den rollen igen. Jag har ingen respekt för dig och känner inte heller någon kärlek för dig.

Du fick din chans att vara min pappa men du försummade den och gjorde det så pass att du aldrig mer kommer ha en chans att ta den rollen igen. Jag har ingen respekt för dig och känner inte heller någon kärlek för dig. Däremot tycker jag synd om dig som inte förstår vad du kommer missa. Om jag en dag får barn, som jag hoppas på, kommer du inte få chansen att vara morfar, du kommer inte få vara en del av min familjs liv. Du har gjort ditt i mitt liv. Du gav mig en barndom utan kärlek och trygghet, något jag har fått bearbeta under många timmar i terapi och du har än idag ingen förståelse för vad du utsatt oss för. Det är inte bara jag som är drabbad, du har fyra barn till som också fått lida som konsekvens av din bristande föräldraroll.

Men jag kan bara tala för mig själv. Detta är min historia som du har varit med och skapat bara för att sedan förstöra den.

[contact-form][contact-field label="Namn" type="name" required="true" /][contact-field label="E-post" type="email" required="true" /][contact-field label="Webbplats" type="url" /][contact-field label="Meddelande" type="textarea" /][/contact-form]