2019

2019

Tankar kring 2019

2019. Året då vi flyttar till Stockholm. Året då jag börjar jobba igen efter att ha varit föräldraledighet. Året då Johan ska vara hemma med Alexander och Isabelle i tre hela månader. Så nyttigt det kommer att vara för oss allihopa.

Det är verkligen ett spännande år, samtidigt ganska stressigt. Att sälja hus och flytta med två små. Hitta ny förskola som man känner sig trygg med.. nytt jobb. Ny stad… Det är med blandade känslor vi flyttar från Bankeryd, vår trygga vrå. Där vi bor grannar med min barndomsvän, grannar som passar vår hund Chili, andra goa grannar som vi gärna umgås med. Alla Isabelles kompisar bor ett stenkast härifrån, farfar bor 20 minuter från oss. Mormor och morfar 45 min. Ja vi har det onekligen bra där vi bor just nu.

Det enda ”lilla” problemet är att Johan jobbar 4 h härifrån och vi knappt ses på vardagarna. Vi var på väg att bygga hus i Uppsala i våras men ångrade oss för att vi kände att det var bättre att stanna här och se hur det går. Jag trodde nog att det skulle gå bättre än vad det har gjort.

Att aldrig sova tillsammans och knappt ha någon egentid på kvällarna har tärt på oss, men vi behövde nog den här tiden för att komma på vad vi faktiskt ville och vad som var viktigast.

Det viktigaste är att vi fyra är tillsammans och att vår vardag fungerar tillsammans.

En helg för oss själva

Till helgen åker jag och Johan till Stockholm och sover på hotell en natt. Vi ska gå på två visningar på söndag och jag hoppas verkligen att ett av dem känns rätt.

Mormor och farfar ska passa Isabelle och Alexander. Jag litar på båda två såklart, men jag är ändå lite orolig…jag kommer förmodligen skicka tio sms med samma text ”hur går det?” haha

I vilket fall som helst ska det bli skönt att komma iväg själva. Vi ska försöka njuta så mycket vi bara kan.

 

Året i bilder

Kan man ha en sund kärleksrelation när man är bipolär?

Kan man ha en sund  kärleksrelation när man är bipolär?

Kan man ha en sund kärleksrelation när man är bipolär?

Svaret är ja! Baserat på egna erfarenheter behöver man dock ha lärt sig att hantera sin sjukdom och kanske även medicineras för den. Det är vad som krävdes i mitt fall. Jag gick obehandlad i över 10 år och förstörde relation efter relation utan att egentligen förstå varför. Blev ihop och gjorde slut med samma kille gång på gång, flyttade in hos en kille som jag känt i några veckor.. för att sedan göra slut några månader senare. Ett tag träffade jag nya killar varje kväll, inte alltid för att ha sex med dem utan för att jag ofta inte ville sova själv.

Jag kunde inte förmå mig till att ha en enda stadig och sund relation.

Jag minns så väl när jag träffade Johan och var på väg att göra så som jag gjort så många gånger innan med killar. Jag hade varit elak mot honom och stod i köket och tänkte ”nu sticker han”. Känslan jag hade då var eufori. Jag var så destruktiv att jag gick i gång på att skada mig själv. En terapeut hade en gång sagt till mig att jag ungefär var sjätte månad såg till att något hände så jag mådde dåligt, samt att jag verkade vara trygg i att må dåligt. Konstigt nog stämde det där med att jag kände mig trygg när jag mådde som sämst och det var förmodligen den tryggheten jag letade efter när jag försökte få Johan att dumpa mig.

Som tur var och som man kanske förstår, så gjorde han inte det.

Det var ungefär vid denna tidpunkt jag åkte in till psykakuten och fick hjälp i form av medicin och senare även terapi. Det var dock medicinen som gjorde den stora skillnaden för mig. Jag kunde plötsligt koppla av och hjärnan rusade inte längre. Jag kommer ihåg att jag inte längre kände mig så udda. Jag hade ända sedan mammas död känt mig så annorlunda och utanför jämt.

Det var härifrån den sunda relationen med Johan började...när jag vågade känna en djupare kärlek till honom och att jag ville vara med honom och ingen annan och på lång sikt. Innan hade jag inte haft förmågan att tänka så.

Så…. svaret på denna fråga är ju såklart högst subjektiv eftersom jag svarar utifrån mina egna erfarenheter men det jag kommit fram till är att det hade varit svårt att ha en sund relation om jag inte fått medicinering som stabiliserar. Det tillsammans samt vetskapen såklart om sjukdomen och självinsikten att känna på sig när man håller på att gå in i ett skov och på så sätt också kunna stävja det. Sen finns det s.k. ”triggers” som är saker som kan trigga igång skov så som stress, dålig sömn osv. och just de sakerna ser jag till att inte utsättas för allt för mycket. Sömnen är dock lite svår när man har småbarn men jag har världens bästa svärfar som är här i princip varje dag och hjälper till så jag får vila emellanåt.

Ja, ja, ja.. det går att ha en sund relation med någon som är bipolär. Jag och Johan är ett levande exempel på detta!! och det finns säkert många fler där ute!

Att inte passa in

Har du någon gång känt att du inte passar in? Den känslan har jag verkligen varje dag. I varje social situation jag befinner mig i. Det räcker att jag går utanför dörren och stöter på grannarna. Pratar de inte så mycket försöker jag fylla tystnaden genom att babbla. Det slutar oftast med att jag går därifrån och känner mig skitdum. Jag säger saker jag verkligen inte vill säga egentligen, bara för att jag blir nervös. För grannarna har jag berättat saker som hur många gånger jag och Johan har bråkat, pratat om vår ekonomi, berättat hur många basbelopp Johan har på tjänstebil osv osv. Saker som jag verkligen inte vill berätta för någon som jag inte känner helt enkelt. Saker som kanske inte passar sig. Som inte är enligt de sociala koderna. När jag babblar av nervositet och stress tänker jag samtidigt andra saker så som ”nu tycker de att jag är konstig” ”varför pratar jag så mycket” och därför blir det väldigt ogenomtänkta saker som sägs. Jag tror det får mig att framstå som ganska korkad.

Jag lyckas lägga band på mig på Isabelles förskola, när jag pratar med hennes förskolelärare. Ibland säger jag lite för mycket, men oftast håller jag mig till det som är enligt de sociala koderna. Så som ”hur har det gått idag? Har hon ätit bra?” Och håller samtalet under några minuter. Men ibland, som häromdagen bara slinker saker ur munnen på mig och jag mår dåligt efteråt.

Jag har nog känt mig socialt missanpassad sedan mamma dog…. sen har det blivit värre med åren. Ju mer jobbiga händelser man är med om ju mer internaliserar man känslorna, som i mitt fall har varit att jag inte passar in, är konstig. Min pappa sa alltid att jag var konstig och det är något som jag tagit med mig ut i vuxenlivet.

I tjejgrupper kunde jag under skoltiden bli utfryst på grund av att jag pratade för mycket, tog för mycket plats eller sa fel saker. Jag har ganska många smärtsamma minnen av just sådana situationer.

Som en gång till exempel då jag var medbjuden på en tjejkväll där jag bara kände en av tjejerna. Nervös som jag var, pratade jag jättemycket och berättade att jag skickat nakenbilder till min dåvarande kille. Någon av tjejerna sa ”usch vad äckligt” och efter det ignorerade de mig till en så pass grad att jag gick och la mig och grät. Min kompis kom in och kollade till mig. Efteråt fick jag tipset att inte ta så mycket plats i början när man är ny i en grupp. Men om man är som jag och pratar av nervositet och har svårt för att vara tyst. Hur gör man då? Min taktik har varit att helt enkelt undvika sådana situationer. De betyder ändå bara ångest.

Nu kan jag inte längre välja de situationer där jag vill och orkar vara social då Isabelle har börjat leka med kompisar utanför förskolan. En del av mig tycker det är jätteroligt att lära känna nya människor, men jag har såpass dålig självkänsla att jag är orolig för att jag ska förstöra för Isabelle genom att vara socialt klumpig med föräldrarna. Det är med ångest i bröstet jag går därifrån med Isabelle och undrar om hon kommer få leka med barnet igen för att föräldrarna inte orkar umgås med mig.

Johan säger att jag överdriver. Jag pratar inte alls så mycket som jag säger att jag gör. Men jag känner så. Det tar inte bort min ångest.

Om jag bara kunde få lite mer självkänsla och självförtroende… och sluta bry mig så mycket om vad andra tycker.

—–

Jag har precis nattat Isabelle som ville vara ”bebis” och somna i min famn som Alexander gör. Egentligen ville hon att pappa skulle natta men jag fick duga då Johan är på väg till Stockholm. Det är hans introduktionsvecka på MBA-utbildningen han gör vid Stockholms universitet och han kommer inte hem förrän fredag kväll. Det känns tufft.

Lite bilder från dagen

Vårt lilla hjärta i favoritmärket på pyjamasar – Livly.
Isabelle är ute och går med sin dockvagn. 😍
Jag och mitt allt.