Julen

 

Nisse och pepparkakor

Tredje advent har passerat och julen står för dörren. Nisse har bott med oss i 18 dagar. Nissen som inte blev riktigt som vi hade tänkt oss eftersom Isabelle är rädd för honom. Jag tog bort allt när hon inte vågade gå ut i köket där han bor, men när hon upptäckte detta blev hon jätteledsen. Nisse flyttade tillbaka men istället för att hitta på bus har hans dörr och verktyg bara fått vara där, utan någon egentlig mening. Jag har inte velat göra någon stor grej av det av oro för att spä på hennes rädsla. Mörker,monster, troll… det är mycket som skrämmer Isabelle för tillfället. Samtidigt som det är spännande. Hon kollar ju gärna på Trolls och sjunger om bockarna bruse som trippade över trollebron. Idag kom hon in till toaletten där jag var, släckte och satte fingret framför munnen och sa ”schhhh spöke” Jag svarade att det inte finns något spöke då sa hon ”men mamma, låtsasspöke”.

Idag avklarade vi även pepparkaksbaket. Isabelle bakade väldigt tjocka handskformade pepparkakor med extra mycket mjöl. Jag tittade bort någon minut och då hade Isabelle tagit några nävar mjöl ”mamma, jag tog lite mer salt” Det var egentligen vad hon gjorde, penslade på mjöl på pepparkakorna. Men vi bakade i alla fall och det är det som räknas.

Sedan skulle hon såklart få smaka sina pepparkakor som jag ändå plattade ut rejält innan vi satte in dem i ugnen och hon tar en tugga och säger ”mamma, jag tycker inte om deg i munnen” haha nä, de var inte så goda och jag hann dessvärre inte göra klart mina eftersom Alexander blev ledsen mitt i baket.

Stress

Jag har stressat ganska mycket inför jul i år och haft en del blandade känslor kring det. Stressen har mest legat kring att jag vill att Isabelle ska få en magisk jul, att hon ska få känna den där magin som man själv kände när man var liten. Jag har varit i Ullared två gånger i höst men det känns ändå som att jag kanske inte har köpt tillräckligt till alla. Jag vet att julen inte handlar om julklapparna… mitt huvud säger det men hjärtat säger att det vill ge allt det som jag själv inte fick när jag var liten. Mamma hade det mycket knapert ställt och jag minns att jag låg på kvällarna och drömde om nya kläder. Jag tror jag var runt 5 år när jag önskade mig en docka på rollerskates som jag hade sett på tv och jag fick det av min pappa. Det var ju jättehäftigt att få precis det man önskat sig, men jag minns att jag inte var gladare för den än för något annat. Det jag var gladast för var faktiskt guldnougatasken jag fick av min mamma. (jag älskade choklad) Lite tänkvärt faktiskt.

Något som även stressar mig är julmusiken och all hets kring jul. Det känns som att alla jagar den här perfekta julkänslan. Jag vet inte om alla får den, men jag tycker aldrig att den infinner sig. Visst, julen är mysig. Vi kommer träffa Isabelles mostrar och morbröder med kusiner, mormor, morfar och farfar och umgås. Men det hade varit minst lika mysigt även om det inte var jul.

Barndomens julaftonar

Min barndoms julaftonar spenderades nästan alltid på olika ställen. Med mamma firade vi oftast med vår mormor och moster men även hos mammas sambos familj några år. Ibland firades den på ett ställe på förmiddagen och ett annat på eftermiddagen. När vi kom ner till Värnamo firade vi med våra kusiner. Jag och Lisa fick alltid minst julklappar och jag minns det med en klump i magen. Det kändes då som ett mått på hur mycket man var värd. Vissa julaftonar fick vi alla fem syskon mycket av vår pappa men andra fick vi knappt något. Något jag vill ge honom dock är att han inte drack på julafton. Jag har inget minne av t.ex. snaps eller julöl på julafton.

Vit jul

Tyvärr är det många barn som känner en klump i magen inför jul.

Antalet barn och unga som möter julen med en klump i magen är tyvärr alldeles för många. I Sverige lever fyra till fem barn per skolklass i hem där någon vuxen har en riskfylld alkoholkonsumtion. Många av dessa barn känner oro, inte glädje, när jullovet närmar sig. När samhället stänger ned, när lamporna på fritidsgården släcks, när vaktmästaren låser porten till skolan och går på julledighet – då finns vi där. Och gör julen till barnens högtid (Vitjul.se).

Detta är inget samarbete, jag tycker bara vitjul.se är en sån himla bra kampanj då de jobbar för att barn ska få slippa uppleva sina föräldrar fulla på jul och erbjuder aktiviteter för att få komma iväg och bara få vara barn. Ett tips är att köpa en liten gåva från deras shop i julklapp till någon som redan har allt.

Santa has left  the building

Sjukstuga och gäster

Nu var det tydligen min tur att bli ordentligt sjuk, lagom till att våra gästar anlände. 40 grader i tisdags sedan runt 39 resten av veckan. Jag som aldrig har haft över 38 grader var helt utslagen och självömkan var total. Eftersom att ingen annan verkade tycka synd om mig. I synnerhet inte mina barn (det var ett skämt).

Mycket lägligt åkte Johan på tjänsteresa till Amsterdam och stannade borta en natt så jag ringde faktiskt in mormor som fick komma och hjälpa till. Vi har tur som har sådana bra mor- och -farföräldrar, det är inte alla förunnat.

Renee och Stan hade min bil och var iväg och gymmade, kollade in Jönköping och Asecs (köpcentrumet i Jönköping). Renee lagade allt från frukost till lunch och middag. Hon städade och hjälpte till och passa barnen. Hon är verkligen världens bästa gäst. Stan jobbar som pilot och måste då och då göra simulatortester så han pluggade mycket när de var här.

Renee jobbade en hel del också. Hon arbetar som ”relationsexpert” och driver den största dating och relationsbloggen i Australien. Jag kommer så väl ihåg när hon berättade om sin stora dröm som var vad hon gör idag och det lyste om henne. Nu har hon äntligen nått dit hon ville och tjänar pengar så att hon kan leva på det hon älskar att göra.

Jag är glad att vi i alla fall kom iväg till Lisebergs julmarknad igår. Det var verkligen magiskt och så fint att få se detta genom Isabelles glittrande ögon. Vi träffade tomten och Isabelle lämnade gladeligen sina nappar till tomtebarnen som behöver dem mer än henne. Hon hann precis ner från hans knä innan hon ångrade sig. Med mycket ”pepp” och konversationer kring hur mycket tomtebarnen behöver napparna eftersom att de är bebisar.. några utbrott och sammanbrott så har hon faktiskt klarat av två nätter och en hel dag utan napp. Heja heja! Det känns verkligen som en milstolpe.

Lite annorlunda nattning igår när hon låg och babblade och sjöng tills hennes ögonlock nästan tvingade henne att somna. Annars ligger hon och ”snuttar” på nappen..

Vår stora tjej.

Stan, Renee och Isabelle

 

 

 

Julmys

Idag har vi gjort pepparkakshus och klätt julgranen. Isabelle tyckte det var så mysigt. Jag älskar att uppleva julens magi genom henne. Hon tyckte att det skulle vara ”ket” under granen men både jag och Johan är ganska säkra på att det inte fungerar att lägga paket under granen förrän kvällen innan julafton. I år är första året både jag och Johan haft plastgran förresten. Det kanske syns? Köpte en finare gran, klarar inte av de där som ser så plastiga ut. Anledningen till att vi inte köpte riktigt gran var för att vi hört att det ska vara mycket djur i granarna i år p.g.a. milt väder. Den stora nackdelen med plast gran (förutom miljöaspekten) är att den inte luktar jul…. men den stooora fördelen är att den inte barrar. Så skönt att slippa dammsuga varje dag som vi gjort med de senaste granarna.

Imorgon kommer Renee och Stan. Jag hämtar dem på Landvetter runt 12. Tanken är att Johan ska grilla entrecote och att vi ska tända brasan och ha lite glöggmys på kvällen. Älskar julen!

Isabelle har nog de renaste fötterna i stan så som hon pillar mellan tårna varje dag

bipolarmamman

Bara en liten julgransmatta som saknas

Budgivning och besök från goda vänner

Äntligen har Johan kommit hem från Stockholm efter att ha varit där sedan i tisdags. Vi har saknat honom allihop. Jag har på sistone märkt att Isabelle blir ganska påverkad av att Johan är borta, vilket har varit en av de störst bidragande anledningarna till att vi har börjat titta på hus i Stockholmsstrakten. Vi hade ju bestämt att vi skulle stanna här ett tag till men redan nu känner jag främst, att det inte blir hållbart att Johan ska jobba så långt bort såpass ofta.

Johan åkte faktiskt upp en dag tidigare till Stockholm för att titta på ett hus som vi båda vi blev kära i. Tror jag har kollat på över 1000 hus på hemnet och detta var ett av två som jag fastnat för (Det andra var över vår prisklass) Men detta hade ett rimligt utgångspris. Vi beslutade oss för att lägga ett bud. Vi la över utgångspriset och tänkte att säljarna förhoppningsvis skulle ta budet eftersom ingen hade lagt något bud på dessa 13 dagar som huset varit ute. Någon timme efter får vi sms om att det är en annan intressent och budgivare som lagt ett bud över oss. Vi beslutar oss för att fortsätta upp till en viss summa. I slutändan fortsatte vi upp en bit över vad vi sagt men beslutade oss för att inte gå högre… så himla tråkigt. Hur kan vara ledsen över något som man aldrig haft? Jag är hopplös. Jag försökte så gott jag kunde att inte inreda hela huset men det var oundvikligt..för visst är det så himla fint?

bipolarmamman

hus2
Bilder från hemnet

Vi har ju varit inne på att bygga innan, så det kanske blir det istället. Time will tell.

På söndag kommer min älskade vän Renee och hennes fiancé Stan hit. Renee och jag träffades när jag jobbade som fotograf i Sydney. Jag letade efter modeller för ett underklädesphotoshoot och hittade Renee som bodde där jag jobbade. Dagen då vi fotade pratade vi lite i pausen och kom snabbt till insikt att vi båda hade lämnat våra pojkvänner ungefär samtidigt. Renee grät och var helt förstörd när vi pratade och när jag sen skulle fota igen var hon så himla professionell och skrattade och log inför kameran. Det var minst sagt en speciell situation.

Vi bestämde att vi skulle ses över en kaffe och prata vidare om våra liv. Det sa verkligen klick mellan oss haha. Jag fick följa med på lite glamourösare fester. Jag minns speciellt en som var inne i stan. Vi åkte i hennes lilla cabriolet som man verkligen kände sig som en jätte i, från the Northern beaches, över Sydney Harbour bridge in till stan. Till min besvikelse gick vi förbi alla fotografer, ni vet de där som fotar med häftiga bakgrunder som de gör i Hollywood? Renee ville inte vara med så jag spelade cool. Trots att jag verkligen inte var det.

Australienbesök

Jag tror det var max några månader senare jag flyttade hem till Sverige och antog att jag aldrig skulle se henne mer. Vi fortsatte att skriva, långa långa mail om allt. Jag tror hon hade mailen som en sorts terapi… för de var verkligen långa. En dag började mailet med att hon skulle komma till Sverige och undrade om hon kunde komma vid nyår. Givetvis fick hon det. Jag mötte upp henne på Arlanda och där kom hon iklädd mina gamla jeans (som förmodligen var för små för mig) och mitt gamla skärp. Jag tror jag lämnade tre soppåsar med kläder till henne innan jag flyttade hem. Efter att ha bott 1.5 år i Australien hade jag samlat på mig en hel del. Vi var på seightseeing i Stockholm och firade nyår med min lillasyster och hennes vänner. Sen åkte vi hem till Värnamo och där var väl inte jättemycket att se. Men det behövdes inte, för hon hade åkt till Sverige för att vila upp sig och det var precis det hon fick göra i ett litet hus på landet. Hon hade varit i Kanada innan och pratade om ”snowboots” osv. innan hon kom och jag försökte ge henne realistiska förväntningar av Sverige så där års. Den enda lilla hög med snö hon fick se den som låg utanför ishallen i Värnamo, hela tiden hon var i Sverige var det grått och regn typ. Inget vackert vinterland precis.

Prag – Paris – London

Nästa gång vi sågs var i Prag. Hennes farmor och farfar kommer därifrån och har en bostad där, men bor i Sydney. P Prag gjorde vi lite sightseeing några dagar, sedan tog vi flyget till Paris. Vi bodde mitt i smeten hos hennes farföräldrars kompisars lägenhet. Renee har nog alltid haft en fascination för franska, så alla gånger vi skulle beställa mat osv skulle hon prata men det blev inte så mycket mer än ”je voudrais ehm” … och sen engelska igen. Vi turistade i Paris utan någon som helst plan. Vi var på Louvren och såg världens minsta och mest berömda tavla ”Mona Lisa” sen var vi på ett antal olika museum. Vi tog välbehövda vin- och matpauser och sov middag – varje dag. Som riktiga tanter.

En kväll beslutade vi oss för att gå ut på typ en klubb eller ngt liknande och hade googlat oss fram till ett område i stan. Det skulle ligga på gångavstånd så vi traskade iväg med höga klackar i ett regnigt och mörkt Paris. Efter 45 minuters promenad hade jag ont i fötterna och gav upp. Vi tog första bästa taxi och uppger området vi ska till. Den här taxichauffören kör till nästa korsning och svänger höger, höger, höger och sedan kör han över vägen och säger ”framme”. Alltså kör han tillbaka till exakt samma ställe där vi hoppade in i taxin och sedan över vägen. För detta besvär vill han ha ca 100 svenska kronor. De pengarna fick vi bara hosta upp… väldigt bittert måste jag säga.

Nästa stopp var London. Vi skulle vara där i typ 4 dagar och hade inga som helst planer här heller eller för den delen boende. Vi hittade ett par som hyrde ut ett rum på airbnb för ett bra pris och bokade dagen innan vi åkte. Vi tog tåget från Paris till London och hamnade mitt emot en gravid kvinna som hade en liten 2-3 åring bredvid sig. Denna kvinna drack öl från det att vi lämnade Paris tills vi kom fram och jag var tvungen att bita mig i tungan för att inte komma med något moraliskt uppfostrande. Hade det varit i Sverige, hade det varit en annan sak. Det verkade som att folk inte reagerade på detta faktum så vem var jag att säga till henne? Denna kvinna pratade dessutom i ett hela vägen och det gick liksom inte att undvika henne. Vi satt så nära att våra knän nuddade vid varandra. Hemsk resa.

Väl framme tar vi en taxi till stället vi ska bo på. Taxichauffören frågar flera gånger om vi verkligen sagt rätt och när vi väl kommer fram frågar han om vi verkligen ska bo här. Vi är ungefär 1 h utanför centrum. Kanske inte i slummen men inte långt därifrån.

Det är en ung man och kvinna som har ett litet townhouse på två våningar. Litet kök och vardagsrum på nedervåningen och två sovrum och ett badrum på övervåningen. När vi går in i badrummet möts vi av ett duschdraperi som föreställer en stor blodfläck. Så himla creepy. Och killen som bodde där var inte mindre creepy han. Han stötte non-stop på Renee och berättade hur gärna han skulle vilja flytta utomlands, typ till Australien.

Med en klump i magen somnar vi där den kvällen. Dagen efter bokar vi sista-minuten hotell mitt inne i stan. Vi bor där de sista nätterna innan jag reser hem till Sverige och hon till Australien.

Nästa gång vi ses är när hon kommer till Sverige igen. Denna gång bor hon hos mig och Johan i Jönköping. Isabelle är halvåret och det är sommar. Det minne som är starkast från denna vistelse är att Renee hade på sig min tjocka peak performance dunjacka under typ hela tiden hon var är. Även under dagen då det var 20 grader ute.

För nästan exakt ett år sedan var jag, Johan och Isabelle i Australien och då bodde vi hos Renee i några dagar och det var sista gången vi såg henne.

Och nu på söndag kommer hon hit igen. Denna gång med sin franske pilot Stan som jag aldrig har träffat, trots att de har varit tillsammans i nästan 5 år. Helt sjukt. Notering: sist jag såg henne pratade hon typ fransk/engelska. Så nu pratar hon väl i princip flytande. Lite skillnad om man jämför med Paris.

Det ska i alla fall bli så mysigt. Vi ska göra alla juliga saker så som att klä julgran, baka pepparkakor och lussebullar, dricka glögg… julmarknad på Liseberg och julbord.

Bild från nyår. Känns som hundra år sen..

Från London

Är man en sämre förälder för att man är bipolär?

Inlägget innehåller reklam genom annonslänkar för Lindex

När jag skulle hämta Isabelle på förskolan häromdagen kom en av förskolelärarna fram till mig och sa att Isabelle inte berättar så mycket för dem om vad de gör på förskolan. Jag frågade vad hon menade varpå hon vänder sig mot Isabelle och frågar vad de gjort idag. Isabelle svarar inte. Läraren fortsätter ”ni har ju gjort jättemycket idag, ni har lekt där och där och gjort det och det…” men Isabelle säger inget. Jag vet inte riktigt vad jag ska säga. Jag ser ju inte detta som ett problem, Isabelle pratar om det som hon vill prata om, inte om saker som Vi vill prata om. Jag tycker att det var en ganska märklig sak att anmärka på.

Jag och Johan frågar alltid hur hon har haft det på förskolan men det är sällan hon säger något mer än att ”jag har lekt med x och x”. Ibland berättar hon om något de gjort i skogen, t.ex. hittat kottar. De kanske är oroliga för att hon inte pratar så mycket, jag vet faktiskt inte. Här hemma går munnen i ett. Hon sjunger och pratar hela tiden och har många viktiga och intelligenta funderingar kring saker och ting. Enligt oss. Vi har ju inte så mycket att jämföra med.

Men jag tänker så här. Isabelle är en individ, alla barn är olika och bara för att de inte vill prata om det som lärarna vill prata om gör det inte konstigt.

Även om jag kan resonera mig fram till det logiska i detta fick jag ändå en klump i magen när hon sa detta. Jag var ju med i Jönköpingsposten förra veckan. Tänk om lärarna har läst detta och tänker att jag är en dålig förälder p.g.a. min sjukdom. De kanske tror att den påverkar Isabelle.. Kanske helt fel.. men mina känslor är inte rationella. En av mina största rädslor är att någon som inte har kunskap om sjukdomen och om mig tror att jag inte är en bra mamma.

Min sjukdom är ju bara en liten del av den jag är och om jag ska säga något om den i relation till mitt sätt att vara som förälder är det att den har en positiv inverkan. Jag har ju knappt några skov och har jag det är jag så medveten om dem så att de inte märks. Det enda som faktiskt kan märkas av är att jag är extra trött… mycket p.g.a. min medicin.

Sjukdomen har gjort att jag lärt känna mig väldigt väl och vet hur jag fungerar. Den gör att jag tänker extra mycket på hur mina barn upplever mig och vår familj. Jag skulle vilja säga att våra barn har det väldigt bra. Jag och Johan älskar dem över allt annat och gör allt för dem. De har mor och farföräldrar som älskar dem, mostrar och morbröder. De kommer växa upp med vetskapen om att deras mamma har något som heter bipolär sjukdom, men för dem kommer det inte vara något negativt. (Det är min tro)

De är vår nästa generation som kommer vara med och bidra till en bättre bild kring psykisk ohälsa och bipolaritet i synnerhet genom sin erfarenhet.

Givetvis fungerar långt ifrån alla människor med bipolär diagnos bra och alla är inte bra föräldrar, såklart. Det jag vill säga är att om man har man fått behandling som fungerar, har man samma förutsättningar som vem som helst att vara en bra förälder. bipolarmamman

Sjukstuga och dop

Inlägget innehåller reklam genom annonslänkar för babyshop. 

Sjuka barn

Jag tror att denna vecka kanske har tagit priset vad gäller stress och oro. Vi har ju äntligen fått hjälp för Alexanders andning i form av kortison som han inhalerar två gånger om dagen samt luftrörsvidgande behovsmedicin. Han har blivit mycket bättre men om det är för att hans förkylning lagt sig och slemmet således försvunnit, eller om det är p.g.a. medicinen kan jag inte säga. Det känns som att han efter att ha fått inhalera luftrörsvidgande kunde hosta mycket bättre och därför fick upp slemmet på ett annat sätt. Det har verkligen varit en kamp för att få den där hjälpen som faktiskt behövdes: 5 rundor till akuten och två rundor till barnmedicinska mottagningen varav den sista gången ledde till medicin.

Jag förstår att de behöver se att det är något som håller i sig över tid och därför kanske inte kan ge medicin direkt men sju gånger! Varje gång vi åker in till akuten blir barnen dessutom så himla mycket piggare än vad de är hemma. Någon som känner igen sig?

Vi var på akuten återigen i torsdags kväll, denna gång med Isabelle som andades väldigt ytligt och häftigt. Det lät nästan som att hon hyperventilerade. Hon har haft feber lite fram och tillbaka den senaste veckan men när vi kom in till akuten hade hon såklart inte feber. Syresatte sig fullt. Hon fick dessutom en piggelin och vatten så innan jag visste ordet av åkte hon rutschkana och lekte för fullt i väntrummet. Läkaren kom in och satte sig hos mig i väntrummet och sa att han inte var orolig p.g.a. att hon är såpass pigg… jag sa att jag förstår. För jag förstår ju..hade hon varit jättesjuk hade hon inte blivit så pigg av glass och vatten. Men det känns ändå lite hopplöst att åka hem utan något konkret man kan göra åt det och bota min oro..

Det var en bra läkaren och han skojade med Isabelle när han skulle lyssna på hennes hjärta och titta i öronen, vilket underlättade. Han sa att han trodde att det var astma i samband med förkylning. Eftersom Isabelle har haft infektionsastma tidigare var det egentligen bara att åka hem och påbörja behandlingen igen. När vi kom hem från hade hon såklart feber igen. Dagen efter, igår, hade hon över 40 grader och låg helt däckad på oss hela dagen. Stackaren, det var inte mycket med henne. Det enda hon åt var två glassar på hela dagen, men vi är glada att hon åt något alls.

Imorse var det Alexanders tur att bli sjuk igen. Hög feber och vad vi tror var frossa samt utslag på kroppen gjorde att vi fick åka in till barnakuten. Vi brukar som regel ringa 1177 och rådfråga (om det inte är akut) och de brukar oftast råda oss att åka in. Så gjorde vi även idag och de rådde oss än en gång att åka in. Väl där tog de blodprover och gav honom antibiotika intravenöst i foten. De ville även ta urinprover så Johan fick sitta med en plastmugg och en naken Alexander i över en timme för att lyckas fånga något kiss. Isabelle har varit jättetrött idag och mammig. Jag passar på att njuta av att hon vill kramas och hålla om mig. Annars brukar det nämligen bara vara pappa som gäller.

Vabbhöst

Fy vilken höst det har varit. Sjuka barn om vartannat samtidigt som Johan har rest mycket pga jobb och MBA-studierna. Båda barnen har sovit så dåligt nu i flera veckor att vi går lite på knäna här hemma. För mig resulterar oron för barnen, som är den värsta oron enligt mig, samt dålig sömn att jag får ökad ångest.. men det är ändå hanterbart. Mycket för att jag och Johan ofta pratar om vår situation och utnyttjar de korta tillfällen vi får att göra något extra. Typ handla hem goda ostar och från charken.. ibland tar vi ett glas vin eller en öl, men nu när vi inte vetat om vi ska åka in till akuten eller inte så har vi såklart inte druckit något.

Vi håller på att diskutera hur vi ska lägga upp vardagen framöver eftersom det känns som att detta inte fungerar i längden. Jag känner väl att situationen att Johan jobbar i Stockholm och vi bor här är ohållbar och Johan känner likadant, även om det är jag som verkar lida mest. Att flytta från Jönköping till Stockholm skulle innebära att vi flyttar ifrån hela vårt nätverk i form av farfar, mormor och morfar, vänner, grannar som hjälper till med Chili.. Isabelles kompisar.. men det skulle innebära att vi fyra skulle kunna vara tillsammans mer och det känns som att det är vad som är allra viktigast. Vänner får ju Isabelle snabbt… och mor och farföräldrar får komma och hälsa på… Isabelle saknar dessutom Johan väldigt mycket nu när han är borta och det känns verkligen i hjärtat.

När man inte delar lika

Problemet när en jobbar och en är hemma är att man fort glömmer hur det är för den andra personen. När Johan kommer hem, och speciellt när han bott på hotell och varit på middagar, druckit champagne osv. tycker jag att han har haft lite semester och därför kan ta barnen mer. För jag som gått hemma i mjukisbyxor hela dagarna med fett hår och kräks på mig känner att jag också hade velat jobba och bo på hotell.. gå på toaletten själv, duscha mer än 3 minuter.. kanske tom hinna att raka benen och sminka mig. Det känns som lyx när jag föreställer mig det. Men det är ju min upplevelse av Johans situation. Johans upplevelse av hans situation är att det enbart är jobb. Han passar på att jobba så mycket han bara kan när han är iväg, till sent på kvällarna och sen stiger han upp tidigt. Efter att ha bott på hotell så mycket som han har gjort är han rätt mätt på det, samtidigt som han tycker det är jobbigt att vara ifrån oss. Han är ju trött när han kommer hem, för han har också jobbat. Där kan vi krocka lite ibland, när vi bara ser vår egen situation. Eller det brukar mest vara jag som ser min situation och Johans situation och han får berätta att det faktiskt inte är semester.

Jag hade aldrig velat byta med honom dock, och han hade inte velat byta med mig. Jag är gärna hemma med barnen och hade aldrig klarat att vara borta så mycket från dem. Johan njuter ju inte av det precis, men han hade inte klarat av att vara hemma hela dagarna. Han hade definitivt klättrat på väggarna.

Jag kommer ihåg att jag fick göra en lista på allt jag gör här hemma för att Johan skulle förstå hur mycket jag faktiskt gör. Allt från att dammsuga, torka golven, listerna, köksluckorna, spisen, fönsterbläcken osv osv…. och Johan har otaliga gånger fått förklara att han inte njuter av att bo på hotell, när jag ”glömmer” 😀

Johan ska vara hemma tre månader nästa sommar vilket kommer bli nyttigt för oss allihopa.

DOP

Igår hade vi dop för Alexander Carl  (Visst är det fina namn? :)) som även han hade feber på morgonen, såklart. Isabelle mådde dock mycket bättre, men tanken på två lite febriga och gnälliga barn i kyrkan kändes sådär. Vi bestämde oss för att försöka göra det bästa av situationen för ställa in kändes inte som ett alternativ. Vi hade bjudit ca 40 pers varav flertalet kom långväga, hyrt in sångerska, hade planka för 43 personer, lokal osv osv. (Hade barnen haft hög feber hade vi såklart ställt in).

Sångerskan som jag hittat på nätet sjöng ”utan dina andetag”, ”kärleksvisan” och ”sång till friheten” och det var precis så vackert som jag hade föreställt mig det. Både jag och Johan hade svårt att hålla tårarna tillbaka. Psalmerna vi valt var ”tryggare kan ingen vara” som ligger mig nära om hjärtat då vi sjöng den på min mammas begravning, samt ”du vet väl om att du är värdefull”. Det är bara en så himla fin psalm.

Vi fick frågan innan dopet varför vi ville att Alexander skulle döpas och jag funderade så mycket på vad jag skulle säga att prästen fortsatte ”det är ingen kuggfråga” Jag tror ju inte på Gud, det gör inte Johan heller, men vi är båda döpta i kyrkan och tycker att det är en fin tradition. Jag svarade ungefär så. Jag antar att de är vana vid att inte alla som döper sina barn är troende. Hon kommenterade i alla fall det inte.

Efteråt var vi i en lokal nära Johans pappas hus. Perfekt liten lokal med plats för ca 40 personer som vi var. Jag hade beställt ballonger, vimplar som bildade namnet Alexander och Alexander Carl. Vi hade planka och min favorittårta ”mintchoklad” samt prinsesstårta från en cafékedja från Värnamo.

Om man inte tänker på att jag ser lite knäpp ut på denna bilden, så är den så himla gullig. Isabelle pussar sin sovande lillebror. (Båda barnen har kläder från NOA NOA miniature som finns att köpa på Babyshop. Jag hittar dessvärre inte Isabelles klänning där eller hennes blå strumpbyxor, men det finns så många andra fina där och många med rabatt.

Alexanders byxor som finns på babyshop för 299:-. 100% bomull. Så himla sköna.

Skjortan Alexander hade på sitt dop finns på babyshop.se och kostar 249:-.

 

 

 

Chile del 3

Inlägget innehåller reklam genom annonslänkar för jordklot.se

Franne flyttade hem till sin familj och jag bodde numera själv i vänner till hans familjs lägenhet. Det var en trea som kändes lite mer som lägenheter hemma än hans familjs hus. Jag skäms för det, för att jag tror att jag visade för familjen att jag inte kunde hantera situationen så bra. När vattnet försvann grät jag och fick panik över att jag inte kunde gå på toaletten som vanligt och spola, eller duscha, eller tvätta händerna.. Vid något tillfälle sov jag över hans kusiner som bodde i ett litet hus uppe i bergen. Världens finaste familj och den äldsta kusinen tog verkligen hand om mig. Jag skulle få följa med till hennes jobb som servitris och få prova på att jobba som det och det var därför jag sov över där. Jag kommer ihåg att vi åt en jättegod soppa med små spaghettibitar på kvällen och jag åt så mycket att jag fick världens magont och inte kunde sova på hela natten. Det kanske man inte tror om Chile men det kan verkligen bli jättekallt och vid denna tid var det verkligen superkallt. Under nollan och husen är verkligen inte gjorda för kyla.

Jag hade på mig full mundering med raggsockar och pyjamas, tröja. Vi sov i samma säng och jag kommer ihåg att hon höll om mig för att jag frös så mycket.

På morgonen ville jag ta en dusch för att bli lite varmare. Badrummet var i betong och kändes lite som en byggarbetsplats. Jag ställde mig i duschen och började schamponera mitt hår då varmvattnet plötsligt tar slut. Vad gör jag då? Jag ropar på kusinen och börjar storgråta för att jag tagit slut på varmvattnet (som varade ungefär 2 minuter) och måste duscha ur schampot med kallt vatten. Hon torkar mig med handduken och tar hand om mig som att jag vore ett litet barn och jag låter mig omhändertas.

Det slog mig inte förrän långt senare att detta faktiskt är deras vardag och att jag kommer dit och visar att jag inte orkar med den efter en natt. Det måste känts hemskt för dem.

Min karriär som servitris i Chile blev kortvarig. Ungefär 8 timmar lång.

renaca, bipolarmamman
I en av de där glasbyggnaderna jobbade jag hela 8 h som servitris

Killen jag gick på dejt med träffade jag några gånger tills jag tröttnade. Jag hade träffat en chilensk tjej på skolan som jag smsade med och hon frågade om jag inte ville följa med ut en kväll. Sagt och gjort. Jag tog en collectivo (en sorts taxi, men den hämtar upp folk på vägen tills bilen är full = mycket billigare än taxi) från Belloto in till Viña. Denna tjej bodde ganska nära kusten och hade det således bra ställt. Vi drack lite pisco sour, en drink från Chile (Eller Peru som Peruanarna skulle säga) och sedan gick vi till ett uteställe i närheten av universitetet. Vi sitter och pratar när två killar kommer och sätter sig vid bordet bredvid. Jag tror att de är från USA, för de har ett europeiskt utseende. Sedan kommer de och sätter sig hos oss och det visar sig snabbt att de är lika mycket chilenare som min väninna. Men, de kommer från en annan klass, vilket förklarar utseendet. När jag bodde i Chile delade man upp klasserna enligt följande:

Låg klass – medel låg klass – medelklass – medelhög och hög.

I Chile är det ofta så att de som ser ut som europeér är från en högre klass. Medelhög eller hög och de som är mörkare och kanske har lite drag från mapucheindianerna (ursprungsbefolkningen i Chile) kommer ofta från lägre klasser.

Jag upplevde att de som hade riktigt dåligt ställt ofta hade många barn, medelklassen som var en ganska liten andel av befolkningen, hade råd att ha två barn (med tanke på att utbildning ska betalas) och de från den högre klassen hade råd att ha fler än två barn. Jag var där 2006 och landet har såklart utvecklats sedan dess. Medelklassen har ökat och sist jag läste om det var Chile det land i Sydamerika där man kunde se störst skillnad mellan generationerna vad gäller ekonomi och välfärd.

Vi bytte nummer med killarna och träffade dem dagen efter på stranden och jag fortsatte att träffa en av dem, A. Tillsammans med honom fick jag upptäcka en annan sida av Chile, den där de rika lever. Det var mycket intressant att kunna jämföra.

Han kom från en anrik släkt där en släkting varit president, men familjen levde inget lyxliv. Hans pappa hade gått bort hastigt när han var liten och hans mamma som då varit hemmafru började studera till läkare, gick ut som klassetta och hade sin egna klinik i deras hus. Fantastiskt stark kvinna som försörjde fem barn helt själv. Jag kommer ihåg att vi diskuterade utbildning och att jag berättade om att det var gratis här varpå hon frågade var alla våra pengar går… lite tänkvärt.

A hade mörkblont hår och blå ögon och var väldigt vältränad. Han älskade att cykla och hade flera cyklar. Att cykla i Chile fick jag känslan var något som bara de som hade lite mer pengar gjorde. Samma sak med hund. De hade en liten vit tuss som alla syskon utom en kallade för ”hårbollen”. Brodern kallade honom för Bob. De var väl inte riktigt överens. Att gå ut och gå med hund i koppel var inget jag sett i det området där jag bodde.

Med A fick jag se hur de rika hade det genom hans kompisar och släkt. Vi var bland annat uppe i bergen i Anderna där hans familj hade sommarhus. Jag minns så väl att vi spelade poker, drack pisco sour och gick till något lokalt dansställe och dansade Cumbia. En händelse som jag minns extra mycket är när jag kom upp på morgonen och satte mig i en av fåtöljerna i vardagsrummet och i periferin ser något stort krypa mot mig. En fågelspindel! Jag skrek och skrek och morbrodern börjar skratta och säger att han såg den tidigare men att han lämnade den där. Det var bara en bebis och de är bra för de äter de farliga spindlarna. Precis efter detta gick jag in och la mig på sängen och tittar under den och ser en död skorpion… Det blev lite för mycket för mig.

 

bipolarmamman
Vilken tur att jag såg detta på morgonen och inte på kvällen i alla fall.

Jag var även med hemma hos en kompis farmors sommarhus utanför Santiago. Farmorn var så snäll mot mig samtidigt som hon var så otrevlig mot hushållerskan. Jag minns så väl att hon hade lagat kyckling och att farmorn sa att den var torr.

Känslan av att bli behandlad så olika var för mig jättekonstig och jag tyckte inte om det. Jag kände att det var så fejk, för hon behandlade mig som att jag hade pengar, men sanningen var ju att jag lika gärna kunde stått där i köket och jobbat. Om det inte vore för att jag var från Sverige.

Precis efter farmorn hade åkt hem sa vi till hushållerskan att hon fick åka hem och att hon såklart skulle få lön ändå.

bipolarmamman

Ett annat ställe där jag fick bevittna klasskillnader var på sjukhusen. Jag besökte två olika. Ett kommunalt i Valparaiso där sjukhuset var i betong både på utsidan och insidan. Det kändes som att man kastades tillbaka ca 100 år i tiden när man gick in där. Kvinnorna som fött barn låg i salar om 10 personer eller mer.

Sedan var jag på en ”Clinica” eller klinik, som är sjukhus som är privata. Det var en skyskrapa och insidan var mycket mer high tech än vad våra vårcentraler och sjukhus är.

I Chile föds man in i samhällsklass likt många andra samhällen och det är svårt att klättra men väldigt enkelt att falla ner. Folk verkade vara väldigt medvetna om detta och värderade sin utbildning högre än något annat. Utbildning = framtid. Att se detta på nära håll fick mig att känna att jag hade tagit mycket för givet som t.ex. att vi har gratis utbildning i Sverige, att det kvittar om jag pluggar när jag är 20 eller 30 osv. Att jag inte behöver oroa mig över något för det är alltid någon som tar hand om mig. Jag kommer i alla fall inte hamna på gatan oavsett hur illa däran jag är.

En ganska naiv inställning till livet. Jag tror vi alla skulle må bra av att få se hur det är i länder som dessa då det skulle få oss att uppskatta det vi har mer och värdera det högre.

Det fanns en man i Viña som var känd för att han pluggade på universitetet men bodde på gatan. Han hade nämligen inte råd med bägge. Snacka om målmedvetenhet.

 

bipolarmamman

 

bipolarmamman
Stugan i anderna

bipolarmamman
Vi red mycket de dagar vi var i kompisens farmors stuga

För att läsa del 1 klicka här

För att läsa del 2 klicka här

 

Reklam och vabb

Reklam och vabb

Inlägget innehåller reklam genom annonslänkar för Babyshop och Lindex

Jag har funderat ett tag på hur jag skulle kunna jobba med detta, som verkligen är något som jag brinner för och ger mig sådan glädje. Alternativen har varit att skriva en bok och sälja 1 miljon kopior (det var ett skämt!) Det med att sälja en miljon kopior i alla fall. Jag håller ju på att skriva en bok, men har realistiska förväntningar, om än höga. Ett annat alternativ är att ha reklam på min blogg. Jag har bestämt att jag ska ha väl utvalda företag och märken som jag samarbetar med. Företag där jag själv handlar från eller produkter som jag själv använder, eller mina barn. Saker jag kan stå för helt enkelt.

För tänk om.

Tänk om jag skulle kunna sprida kunskap om psykisk ohälsa och bipolaritet i synnerhet på heltid. Vilken ynnest det skulle vara för mig. Jobba med det jag brinner för och samtidigt göra något bra.

Vad gäller valet av reklam kommer det främst vara företag förknippade med psykisk ohälsa/hälsa, bipolaritet, barn och familj. Ett av mina stora intressen är barnmode och därför har jag valt att samarbeta med Babyshop och Lindex bl.a. Det är sidor där jag ofta handlar kläder till Isabelle och Alexander. Jag tror mitt intresse för barnkläder startade när jag var runt 11 år. När jag inte kunde somna på kvällarna brukade jag ligga där i sängen och fantisera om hur jag skulle klä mina barn. Modet var inte riktigt samma som det är idag dock, så mina fantasibarn såg inte riktigt ut som mina riktiga barn gör idag!

SJUKSTUGA

Här hemma har vi för tillfället sjukstuga. Isabelle hade 39 graders feber igår och har sovit väldigt dåligt i natt. Johan sov med henne och hade vaknat av att hon satt i ett hörn i rummet och grät efter mig. Hon som varit så pappig har nu vänt till att bli mammig. Johan väckte inte mig utan försökte söva om henne, men det blev som sagt en väldigt dålig natt sömnmässigt. Alexander äter ungefär varannan timme på natten så vi två sov inte mycket bättre. Har börjat ge honom smakportioner nu så förhoppningsvis kommer det bli bättre när han kan äta lite mer vanlig mat på dagarna.

Just nu sitter jag i bilen och skriver, båda barnen sover och har gjort så i ca 10 minuter. Isabelle höll på att bryta ihop hemma på grund av trötthet men har svårt att komma till ro och sova i sängen eller soffan och då funkar alltid bilen. Alexander försökte jag söva i vagnen innan men förgäves. Han har precis kommit på att han har en egen vilja. Han skriker när jag lägger ner honom i vagnen och slutar inte förrän jag tar upp honom. Han vill definitivt inte sova, det är så tråkigt när det finns så mycket spännande att upptäcka.

Så här sitter jag, i bilen. Med två små sovande änglar och en dator mellan mig och ratten.

Utanför fönstret har jag sjöutsikt, Vättern som speglar sig i den dova solen. Det är alldeles vitt av frost på backen och i träden. Det påminner mig om hur vacker Sveriges vinter är.

bipolarmammanIsabelles tredje glass för dagen. När man är sjuk får man många glassar, det är verkligen sen gammalt. Julstrumporna är från Lindex. Har köpt en hel del julkläder till barnen i år. Mycket för att jag har längtat efter att få fota syskonen tillsammans i matchande outfits.

bipolarmammanIdag har Isabelle sagt ”Jag älskar Alexander” och ”Alexander älskar mig”hela dagen. Hon är verkligen världens bästa storasyster.

bipolarmammanMin älskling som har varit lite piggare idag än igår. Tack och lov.

Chile del 2

För att läsa del 1 klicka här.

Snart började vi skolan, Universidad de Viña del Mar, där vi skulle studera spanska och om landets historia och kultur. Första dagen samlades samtliga studenter i ett och samma klassrum där vi fick göra ett slags inträdesprov.

bipolarmamman
Precis utanför skolan låg det ett bageri

Jag hade studerat spanska som extraspråk på gymnasiet i tre år och kunde en del grammatik, men hade ganska bristfälligt ordförråd och lågt självförtroende när det kom till att prata. Jag hamnade i den näst svåraste gruppen, men bytte till den svåraste eftersom att Franne gick där och det var mer praktiskt att vi hade samma schema.

Skolan gick bra men det kändes lite konstigt att sitta inomhus och studera när det var sommar och sol utomhus och jag hade svårt att koncentrera mig. Här i Sverige studerar vi ju inte på högsommaren och jag kände mig väldigt stressad att komma ut i solen när det väl var sol ute. Kunskapsmässigt låg jag långt efter de övriga klasskamraterna som kom USA, Frankrike och Tyskland men jag tog igen det ganska snabbt. Det underlättade att jag bodde i en chilensk familj där jag var tvungen att prata spanska hela tiden.

Påskön

bipolarmamman
Jag med min skitsnygga lugg från vad ser ut som 80-talet, framför ett av de kändaste monumenten med moais

Vi hade uppehåll en vecka mitt i terminen och många passade på att resa då. De flesta i vår klass åkte till Macchu Picchu, en förcolumbiansk bergstad i Peru, men jag och Franne åkte till Påskön.

Det var en häftig upplevelse att få se de cirka 1045 moaierna (stenfigurerna) som pryder hela ön. För dem som inte vet historian bakom ön, så högg invånarna dessa figurer ur sten för ca 1000 år sedan för vad man tror skulle skydda dem (lite förenklat)

Vi var där i en vecka och hela denna vecka åt jag samma rätt till middag på samma ställe. Kan tyckas lite tråkigt, men det var den godaste kycklinggryta jag någonsin smakat. Kyckling i någon slags vitvinssås. Trots att ön ligger mitt ute i atlanten, fem timmars flygresa rakt ut i havet, tillhör ön Chile och det märkte man inte minst genom språket som var spanska (och rapa nui som talades i hemmen) men även genom att det var lika många herrelösa hundar som strök längst grusvägarna i öns enda centrum som i inlandet, ”la conti” som öborna kallade Chile. Man kan tycka att man i ett samhälle på ca 2000 invånare inte skulle behöva ha herrelösa hundar, men det är väl kanske något kulturellt, hur man ser på hundar. En av dagarna fick vi tyvärr bevittna en hund bli överkörd av en bil som dessutom smet. Jag storgrät. Som tur var fanns det vänliga själar som tog hand om hunden.

Vi upptäckte ön på fyrhjuling och vespa, fick se deras speciella dans och Franne tatuerade sig hos öns tatuerare som är väldigt känd. Vi var även med på guider och fick höra om den otroligt spännande historian om ön. En mycket intressant upplevelse var när vi besökte på öns enda nattklubb. Istället för att åka taxi till och från klubben som låg ute i ödemarken, red nattklubbens besökare på de rangliga hästarna som stod uppradade utanför. Nästan alla hästar jag såg under dessa dagar på ön var lika rangliga och dåligt skötta. De såg verkligen skruttiga ut och jag tyckte synd om dem. En av öborna talade om för oss att det var det dåliga gräset som var anledningen till detta.

bipolarmamman
En vildhäst. Som faktiskt ser ut att vara i ganska gott skick. 

Öns alla träd var planterade, då man under den tid man gjorde alla dessa stenfigurer högg ner träden för att transportera dem. Figurerna var gigantiska och jag har fortfarande svårt att förstå hur människor utan maskiner kunde transportera dessa. Det är ju lite av mysteriet på ön.

Efter veckan började vi skolan igen och snart kom Ingrid och hälsade på. Det var så speciellt att ha henne där, hos mig i Chile. Hon blev snabbt poppis bland min nyvunna chilenska familj, inte för att de kanske förstod så mycket av vad de sa till varandra men utan för att de allra flesta älskar Ingrid. Hon är alltid glad och väldigt ödmjuk. Hon bröt t.ex. inte ihop när det inte fanns något vatten i huset på några dagar (som jag gjorde) Hon hade inga som helst problem att leva primitivt.

Under hennes veckor i Chile tog vi med henne in till Viña, denna vackra kuststad som jag kom att älska. Främst de dyra (enligt chilenska mått mätta) restauranger som låg vid havet och shoppingmallen. Till Valparaiso, kuststaden som är så himla olik Viña men som i princip sitter ihop med varandra. Santiago, huvudstaden. Ingrid gjorde verkligen det mesta av resan och åkte själv till påskön en långweekend.

Ingrid och jag

Sedan tog jag och Ingrid bussen själva över Anderna till en av mina absoluta favoritstäder: Mendoza. Jag kan inte riktigt sätta fingret på vad det är som gör den så fantastisk. Kanske är det atmosfären, vingårdarna, chokladfabrikerna, det goda köttet som dessutom är skamligt billigt….alla vackra och trevliga människor, spanskan som låter som spanska med italiensk accent typ, allt det tillsammans som gör Mendoza till en av mina favvostäder.

Jag kommer inte ihåg exakt, om det var efter jul där, som jag började känna mig rastlös och började titta på andra killar. Snart hade jag i alla fall gjort slut med Franne och bodde ensam i en lägenhet som tillhörde Frannes familjs vänner.

Jag kommer ganska väl ihåg att jag kom hem dagarna efter jag hade gjort slut och sa att jag skulle på dejt med en annan kille och Franne blev så ledsen.

Vad hemsk jag var. Jag vet. Förklaringen, som jag kan se idag, är att jag hade gått in i en hypoman fas, vilket gjorde mig väldigt omdömeslös. Tillsammans med den väl utvecklade förmågan att stänga av mina känslor gjorde det mig till en person som jag i många år skämts över. Franne är långt ifrån den enda killen jag behandlat på det sättet.

Jag skulle komma att träffa flera olika killar under dessa få månader som jag hade kvar i Chile.

bipolarmammanbipolarmammanbipolarmamman

Småbarn: oro, ångest och en massa kärlek.

Småbarn: oro, ångest och en massa kärlek.

De som följer mig här vet att vi har varit på akuten med Alexander fem gånger de senaste tre veckorna. Anledningen är att han haft en hemsk förkylning som har satt sig på hans luftrör. Det har funnits tillfällen då han verkligen har kippat efter luft vilket har gjort mig otroligt orolig och stressad. Det tillsammans med att han sovit dåligt och vi således också sovit dåligt har gjort att jag haft en ångestpåslag som jag faktiskt inte känt på länge. Det har dock varit hanterligt.. sättet jag hanterar ångest som är som en klump i magen eller/och halsen är att jag pratar om det med min man. Jag brukar säga ”nu har jag ångest igen” och han svarar oftast ”vet du varför?” vilket gör att jag funderar och går igenom saker som hänt på sistone, gör någon slags analys i huvudet och kommer fram till möjliga alternativ. I detta fall var det ju uppenbart att det är alla vändor till akuten, oron för Alexander, hopplösheten och stressen över att inte få hjälp och känna sig trodd samt dålig sömn, som lett till att jag fått ångest. Då pratar vi om det, jag säger att jag är orolig för Alexander och Johan säger att han inte är orolig, han är pigg och andningen låter bra nu, annars åker vi bara in. Ungefär så, och då lugnar jag mig och ångesten lägger sig lite.

Det är egentligen saker som jag förstår, men som jag behöver prata om och få höra. Trots att min inre kompass har blivit starkare på sistone, otroligt mycket starkare faktiskt, så behöver jag ändå höra det från någon annan.

I torsdags fick vi tid till barnmedicinska mottagningen, 7:e gången gillt? (5 gånger på akuten och en gång på samma mottagning veckan innan) Vi sitter i väntrummet tillsammans med en mamma, äldre son och hennes yngre barn då en läkare kommer ut och säger ”Alexander!” Jag börjar packa ihop alla våra saker då den andra kvinnan börjar klaga högljutt på att hon faktiskt har väntat jättelänge och att hon är trött på att vänta. Läkaren svarar att detta är en akuttid och att det går före. Hon muttrar något irriterat och blänger med en svart blick på mig.

Jag blir irriterad men säger inget, för även om jag inte skulle bete mig så, kan jag förstå hennes frustration.

Denna gång blir vi hörda, läkaren skriver ut kortison och luftrörsvidgande och Alexander får inhalera innan vi går till apoteket och hämtar ut medicinen.

Äntligen.

Nu har han haft medicinen några dagar och det känns som att han har blivit bättre. Han hostar och får upp slemmet på ett helt annat sätt och han sover bättre.

Och ångesten har lagt sig helt, vilket är otroligt skönt.

Nu väntar vi bara på att vi ska få svar från hudkliniken om Alexanders märke på kinden. Han föddes med vad de tror ett födelsemärke som består av talgkörtlar. Det är hjärtformat och lite utstående och rött. Idag var jag och Johan överens om att det känns som att det har blivit rödare och lite större. Läkaren på hud sa dock flera gånger att det inte var något farligt, så jag försöker vila i det. Jag läste någonstans om en liten tjej som hade något liknande födelsemärke och hon sa att hon hade blivit kysst av sin avlidna mormor. Jag tänker därför alltid att Alexanders änglamormor och änglafarmor har pussat på honom så mycket att det blivit ett litet hjärta på kinden.

Vår lilla tonåring

Isabelle som enligt henne själv är 3 år nu (hon är fortfarande 2 år fram till 22:a januari) får en starkare vilja för var dag som går. Jag brukar säga att om vi inte uppfostrade/vägledde henne skulle hon passa som diktator för tillfället. ”mamma, nej inte säga så”, ”mamma, nej inte prata” ”mamma, tyst, nu pratar Belle” ”kolla inte på mig”, ”okej, nu får du prata” Och varje gång säger jag, hjärtat, mamma får prata när mamma vill och mamma får titta var mamma vill…. men det går inte in.

Samtidigt som hon kan bli riktigt arg och slänga saker kors och tvärs är hon den finaste och mest kärleksfulla lilla tjej jag träffat. Hon säger flera gånger om dagen att hon älskar lillebror ”åh belle älska dej Sander”… ”mmm… lillabor” Det är riktig tough love dock, hon håller i huvudet och skakar det gärna när hon ska pussa honom. Vi säger till såklart, och Alexander har börjat säga till genom att gråta när hon är hårdhänt. Hon har så mycket känslor i den där lilla kroppen att det är svårt att reglera och hantera dem…

Igår kväll när jag nattade henne sa hon ”mamma, du har jättefina ögon” ”blå” ”Belle har gröna” ”Mamma, jag älskar dig”

Mina barn kan göra mig så himla orolig och till och med orsaka ångest genom oron, men den enorma kärlek jag känner för dem och som de ger tillbaka, har gjort att jag känner mig lycklig för första gången i mitt liv.

bipolarmamman

Föräldrajobba istället för föräldraledighet

Föräldrajobba istället för föräldraledighet

När jag säger att jag är föräldraledig känns det alltid så fel att säga ordets sista del ”ledig”. För ledig är allt annat än vad jag känner mig. Visst är jag ledig från mitt jobb men jag är ju inte ledig i bemärkelsen att jag vilar mig.

Tvärtom. Att vara hemma med barn är ett heltidsjobb och mer därtill. Man jobbar ju inte enbart dagtid, utan även nätter och helger. Dygnet runt 365 dagar om året.

Att föräldrajobba som jag hellre skulle vilja kalla det, är det allra viktigaste jobbet som finns. Vår uppgift som föräldrar är att uppfostra våra barn till att få en god grundtrygghet och självkänsla, att vara hänsynsfulla och empatiska för att nämna några. Det är ingen liten uppgift minsann.

Redan på 50-talet började John Bowlby betona vikten av de första åren i en människas liv. Enligt honom uppstår anknytningsmönster tidigt likt ”inre arbetsmodeller” och påverkar individen resten av livet (Bowlby, 2010). De första personer som våra barn skapar relationer med är oss föräldrar och därför är det så viktigt att vi ser till att det är en trygg anknytning som skapas.

Att jobba som förälder är inte bara det viktigaste jobbet som finns, det är även det allra bästa och roligaste. Att få se sitt barn växa och utvecklas från ett litet hjälplöst knyte till en självständig individ är så häftigt. Att få känna den största kärleken som finns. Det är för mig meningen med livet.

Om jag skulle kunna säga att jag föräldrajobbar istället för att jag är föräldraledig, skulle det göra att jag faktiskt får tycka att det är jobbigt ibland utan att känna rädsla för att andra ska tycka att man är en dålig förälder.

Känslan av otillräcklighet: att jag inte hinner med att städa, tvätta och ta hand om mina barn samtidigt, eftersom att det faktiskt är ett heltidsjobb, blir socialt accepterat och man kanske börjar våga prata om det. Kan man acceptera den känslan, blir den dessutom inte lika betungande, vilket i sin tur leder till att man mår bättre och orkar vara en ännu bättre förälder.

Långsökt? Ja, kanske. Men jag har en poäng, eller hur?

Att säga att man föräldrajobbar istället för att man är föräldraledig skulle inte bara göra att man som förälder får mer ”cred” för sitt viktiga jobb att uppfostra och vägleda sina barn, det skulle även ge jobbet en högre status i samhället och lyfta fram betydelsen av de första åren i ett barns liv.

Källor 

Bowlby, John (2010). En trygg bas: kliniska tillämpningar av anknytningsteorin. 2. utg. Stockholm: Natur & kultur

Chile del 1

Chile del 1

Kort efter jag flyttat till min kompis Martin och hans familj träffade jag en kille, Fransisco, eller Franne, som han kallades. Han var född i Chile men flyttade till Sverige med sin familj när han var runt 3 år. Hemma pratade han spanska med sin mamma och jag var så fascinerad av just det spanska språket, så det var häftigt när hans mamma började prata spanska med mig och jag förstod. Franne var den första riktiga pojkvännen jag hade och det var han som fick mig att inse att W och Chris inte var samma person (läs om när jag blev sexuellt utnyttjad här) och visade mig hur ett normalt intimt förhållande är. Han älskade mig och jag älskade honom på mitt sätt. Jag var 18-19 år när vi träffades och svängde rejält i mitt mående och hade långt till mina känslor. Jag kände empati och tror att jag kände kärlek, men jag kunde snabbt bli känslokall och stänga av. En försvarsmekanism som var absolut nödvändig för att orka med alla år hos min pappa.

Efter några månader tillsammans berättade jag för Franne att jag ville göra slut. Vi pratade och kom fram till att vi skulle fortsätta att ses ändå, vilket så småningom resulterade i att vi fortsatte vara tillsammans. Efter studenten var jag rastlös och ville bort från staden där jag hade så många negativa minnen och vi började prata om att åka till Chile tillsammans.

Ganska snart hade vi bokat biljetter till det avlånga landet i Sydamerika. Planet landade i Santiago juni 2006 och vår tanke var att vi skulle bo hos hans moster, morbror och hans två kusiner i deras hus under ett helt år. Vi skulle studera spanska en termin och resa resterande tid.

Jag minns så väl resan från flygplatsen till kuststaden Viña del Mar och vidare till en liten ort som heter Belloto. För första gången i mitt liv fick jag se fattigdom. Människor bodde i skjul och hundar strövade överallt. De konstigaste hundraserna jag någonsin sett. En hund såg ut som en liten tax i kroppen men hade en schäfers utseende. Han hade en lång svans som en schäfer vilket resulterade i att han gick och drog den likt en sopborste efter sig på de smutsiga grusvägarna. En annan hund såg ut som ett litet vandrande skabbigt skelett. Det var hemskt jobbigt att se.

Vi körde på vad som var ett gammalt flygfält som numera fungerade som en väg och svängde upp på en lång brant backe. Mitt i backen stannade bilen och släppte av oss. Innanför de låste portarna låg huset där vi skulle bo ett år framöver. Ett litet gult hus med röda detaljer.

Vi fick ett väldigt varmt välkomnande av hela familjen bestående av kusiner och nästkusiner, mostrar och morbröder och andra släktingar. Vi grillade och det serverades ”choripan” som är chorizo i bröd med god salsa och ”palta” avokado till.

Det var juni och vinter i Chile. Temperaturen kunde krypa ned till nollan och detta hus hade ingen värme inomhus. Inte heller några golvlister vilket gjorde att den kalla vinden blåste genom hela huset. Jag minns att vi satt i det lilla färgglada vardagsrummet med vinterjackor och frös. Det kom till och med rök ur munnen när man andades, så det var verkligen kallt.

Huset var väldigt litet men det fattades minsann inte kärlek i hemmet. Jag hade fått träffa Frannes familj i Sverige och visste att de var mycket varmare och öppnare än vad vi ”svenskar” är (de är ju också svenskar såklart, ni förstår vad jag menar). Jag älskade det och ville också vara sån. Jag hungrade efter kärlek och blev så varm inombords när Frannes moster kallade mig ”hija” som betyder dotter.

Familjen hade gjort i ordning ett litet rum till oss som jag uppskattar till ca 5-6 kvm. Vi packade upp alla våra kläder inför dem och detta är något som jag fortfarande kan må dåligt över. Uppenbarligen hade vi mycket mer pengar än vad de hade då och där stod vi och visade upp alla våra fina kläder för dem. Jag var till och med stolt över det. Idag hade jag definitivt inte betett mig så.

Frannes kusiner var välkomnande och tog med oss till den närmsta staden Viña del mar som kort kallas för Viña, redan dagen efter vi anlänt. Vi tog tåget dit som var som vilket svenskt tåg som helst, modernt och fräscht. Skillnaden var att vi åkte genom områden med hus som såg ut som kojor. Av plåt, plast, trä, kartong, allt som man hade fått tag i. Och dessa hundar. De var överallt och behandlades som pesten.

Det första som händer när vi kommer upp för rulltrapporna är att vi ser två killar komma springande, ena med en väska i högsta hugg och en dam som skriker ”han tog min väska!! Stoppa honom!!” Jag bär då en guldig handväska som ser dyrare ut än vad den är men slänger den utan att tänka på Franne och säger ”håll den”.

Första gången jag sett fattigdom, herrelösa hundar och nu även tjuvar.

Samma dag, eller om det var dagen efter, blir det inbrott i huset. Tjuvarna har varit i alla rum utom vårt. De hade gått igenom byrålådor, nattduksbord och garderober och tagit det de fick tag i. Mycket av affektionsvärde så som ärvda smycken osv. Men av någon konstig anledning hade de inte gått in i vårt rum. I vårt rum fanns laptops, pengar, våra pass, biljetter tillbaka till Sverige. Efter detta sattes galler upp för fönstren. Jag kommer ihåg att jag tycker att det var lite läskigt.

Vi anlände i juni men började inte universitetet förrän augusti/september, vilket gav oss mycket tid att bekanta oss med staden, landet och för mig också språket. Den chilenska spanskan säger de, är den svåraste spanskan att förstå. Den är snabb och innehåller väldigt mycket slang. Jag kommer ihåg att jag inte förstod så mycket av vad de sa till en början och jag vågade inte prata av rädsla för att säga fel.

Mitt självförtroende vände dock en dag när jag skulle åka ”micro”, en slags minibuss, och chauffören försökte lura mig på pengar. Jag sa något i stil med att det inte stämde och hur mycket jag skulle ha tillbaka. Han muttrade och gav mig de rätta pengarna och jag gick, stolt som en tupp och om än mer förvånad och satte mig. Jag kommer ihåg att jag tänkte att jag faktiskt kunde prata spanska.

vårt rum
Rummet där vi sov. Städat och fint 🙂

bipolarmamman
Huset där vi bodde

landningsbanan
Landningsbanan som hade blivit en vanlig väg

bipolarmamman, chile
Backen där huset vi bodde i låg

En av alla herrelösa hundar

För att läsa del 2 klicka här

För att läsa del 3 klicka här

5 saker jag önskar att jag hade fått höra som nybliven förälder och bipolär

5 saker jag önskar att jag hade fått höra som nybliven förälder och bipolär

Innan jag fick barn hade jag konstigt nog inte funderat så mycket på hur föräldraskapet skulle påverka mig och min sjukdom och tvärtom. Jag hade ingen plan eller strategi hur jag skulle hantera saker som mindre sömn eller ökad stress, oro etc. Allt kom som en chock mer eller mindre.

Jag har därför sammanställt en lista som jag önskar att jag hade haft tillgång till i början av mitt föräldraskap och även under. Saker som man kanske vet om, men som man behöver bli påmind om.

1. Ta din medicin regelbundet

Det är givetvis viktigt annars också! Men när man blir förälder är det extra viktigt att ta sin medicin och absolut inte experimentera med den. Att bli förälder innebär så mycket, hormonerna rusar i kroppen, samtidigt som stressen i form av mindre sömn och oro för barnet för att nämna några faktorer, påverkar negativt. Att då slarva med sin medicin, glömma den eller experimentera med den kan ha förödande konsekvenser. Medicinen tar du trots allt för stabilisera dina svängningar och den hjälper till att hantera den extra stress som att bli förälder innebär.

2. Sov när du kan

Att ha en nyfödd innebär för de flesta föräldrar att de inte kan räkna med att sova en hel natt, kanske inte ens en timme. Är man föräldraledig vill jag verkligen tipsa om att sova när din bebis sover. (Det är inget nytt, men inte desto mindre viktigt) Om du inte kan lägga dig ner och somna bara sådär, försök att vila. Det är också återhämtning. Så stressa inte för att du inte kan somna.

3. Ät regelbundet och nyttigt (i måttlig mängd)

Det här kanske inte är det enklaste när man är nybliven förälder. Jag vet! Men ju mer jag läser på om ämnet, ju mer förstår jag hur mycket vår kost faktiskt påverkar vårt mående och hur viktigt det är att man äter rätt. En studie från bl.a. Harvard (2018) har visat sammankopplingar mellan kost och depression och att kosten kan skapa inflammation i kroppen. Att som bipolär äta sockerrik kost är egentligen rätt galet då det gör att blodsockret pendlar. Detta innebär i sin tur svängningar i energinivåer och humör. Att medicinera för svängningar i mående och sedan äta kost som gör att man svänger känns ju lite kontraproduktivt, eller hur?

4. Våga be om hjälp

Detta är så viktigt! Har du familj, vänner eller kanske någon vänlig granne som hjälper att passa barnet/barnen medan du får duscha, gå ut och gå en promenad själv osv eller bara kommer och håller dig sällskap så kan det vara guld värt och kanske göra att du mår bättre och orkar med just den dagen eller veckan. Och känn dig inte jobbig för att du frågar om hjälp, de allra flesta gillar att få hjälpa till och känna sig behövda.

5. Utmana dig själv – i lagom takt.

I början, när jag precis hade fått min dotter tyckte jag att allt var jobbigt för att det var så nytt och skrämmande. Det var ett bamsesteg för mig att ta mig ut med barnvagnen och gå och handla. Jag var livrädd för att hon skulle börja skrika för vad skulle jag göra då? Jag bestämde mig för att börja med en barnvagnspromenad på fem minuter, runt knuten och tillbaka i princip, och allt eftersom blev dessa fem minuter till 10, 15, 20 och tillslut en bra mycket längre stund än fem minuter. Första gången min dotter skrek och jag lyckades lugna henne med att ta upp henne i bärsele eller på något annat sätt växte jag som mamma. Första gången på babysim, öppna förskolan, på stan, på kalas osv. alla dessa saker var stora för mig men när man väl har gjort det och klarat av det (det gör man) växer man och det är verkligen en feel-good känsla över det.

Källor

https://www.health.harvard.edu/staying-healthy/foods-that-fight-inflammation

Början på den långa vägen mot min diagnos

Den 23 november 2004, dagen då jag fyllde 18, gick flyttlasset till min kompis Martins familj och det var där och då min långa resa mot min diagnos skulle börja.

Jag visste att jag mådde dåligt men jag hade ingen insikt i att jag var sjuk. Att det skulle komma att dröja över 10 innan jag skulle få en bipolär diagnos hade jag inte i min livligaste fantasi kunnat föreställa mig.

Vägen hit, där jag är idag, var definitivt inte rak utan den var som en slingrig väg i berg och djup dalar.

De första månaderna bestod av att bara vila, och äta. Det fanns alltid nybakat bröd hemma, ost och juice. Saker som jag så länge saknat. Jag åt och åt och åt… och Martin sympatiåt med mig. Jag och Martin gick i samma klass, naturvetenskapliga programmet och hade matte, fysik, kemiprov som vi pluggade på ihop. Det var så skönt att kunna sitta i hemmets trygga vrå och plugga i lugn och ro. När jag bodde hos pappa brukade jag cykla till biblioteket och plugga där, för att jag inte fick någon ro hemma.

Mitt dåliga mående hade påverkat min koncentration under en lång tid, men jag hade tur som klarade mig såpass bra ändå i skolan och jag gick ut med hälften MVG och hälften VG. Samtliga MVG jag hade var i samhällsämnen. Anledningen till att jag valde natur var för att programmet ansågs vara det svåraste och ”bästa”, trots att mitt intresse var samhällsvetenskapliga ämnen och språk. Jag vet inte om man gör det idag, men på min tid gick vi inte och pratade med någon studievägledare om vad man skulle välja. Det vet jag att man gör i b.la. Australien. Man tittar på vilka ämnen man är bäst i och vad man tycker om och får råd och tips. Jag hade verkligen behövt någon som knuffat mig lite i rätt riktning, då hade jag definitivt tyckt att gymnasiet var roligare och jag hade gått ut med bättre betyg. Men, då hade jag förmodligen inte blivit så god vän med Martin och således inte heller flyttat hem till honom…

Första kontakten med vuxenpsyk

Snart efter jag flyttat tog jag min första kontakt med vuxenpsykiatrin då jag var myndig. Jag hade tidigare varit på BUP (barn och ungdomspsykiatrin) några gånger och träffat en socionom. Dock hade jag väldigt svårt att prata med henne eftersom hon hela tiden kollade på klockan som stod snett bakom mig och påminde mig om tiden. ”Nu är det en halvtimme kvar, är det något annat du vill ta upp?” Hon hade helt klart missuppfattat detta med sammanhangsmarkering. Hon stressade bara mig och fick mig att känna att hon inte brydde sig om mig.

Första kontakten med vuxenpsyk var dessvärre en ännu sämre upplevelse. Ingrid körde mig till sjukhuset och gick och satte sig i caféet medan jag traskade upp för trapporna till 4:e våningen där jag skulle träffa en psykolog.

Jag ställde mig utanför receptionen där en kvinna satt innanför glaset. Hon öppnade det och jag presenterade mig och sa att jag skulle träffa en psykolog nervöst.

”Då ska du vara en trappa ner, på 3:e våningen” svarade hon avvisande.

Jag skyndade mig ner eftersom klockan redan var 13 som var min tid jag skulle vara där.

Jag presenterade mig för ännu ett ansikte innanför glaset och även hon svarade avvisande ”Du ska vara på våning 4”

Jag fick nu en klump i halsgropen och kände ett obehag i hela kroppen. Jag var redan jättenervös innan jag kom till psyk och detta gjorde INTE det bättre.

”Jag skulle vara här, sa jag uppgivet till kvinnan bakom glaset på våning 4″ Ja, du ska visst vara där inne” Hon pekade med hela handen mot rummet mitt emot.

Jag vände mig om och gick in. Där möts jag av en märkbart stressad kvinna som bryter på finsk/svenska. Jag hör knappt vad hon säger. Hon står vid sitt skrivbord och mumlar att jag ska sätta mig ner, sedan slår hon sig ner mitt framför mig.

”Kan du berätta om varför du är här idag?”

”Jag vet inte hur jag ska börja” svarar jag.

”Kan du berätta om varför du försökte ta livet av dig i Apladalen?” Fortsätter hon.

”Jag har inte försökt ta livet av mig”

”Men är inte du xxxx xxxxxxxx?”

”Nej”….

Hon blir högröd i ansiktet, reser sig upp och skyndar sig till skrivbordet.

”Då ska du inte vara här!” Sen säger hon inget mer.

Jag skyndar mig ut med gråten i halsen men börjar inte gråta förrän jag kommit ner för trapporna och går mot caféet där Ingrid sitter. Jag berättar vad som hänt och Ingrid blir rasande. Hon ber mig vänta och går sedan upp till psykiatrin och skäller ut dem för hur de behandlat mig.

Mitt i eländet kändes det så skönt att någon äntligen stod upp för mig. Jag fick upprättelse tack vare Ingrid.

Ingrid tog efter det här kontakt med en privat psykolog i stan som jag började gå till istället och jag är så glad att jag fick komma till henne, hon var verkligen vad jag behövde just då. Ibland kunde vi sitta i 1.5 h och andra gånger 35 min. Beroende på vad jag behövde den gången. Hon tittade aldrig på klockan utan fick mig verkligen att känna att hon brydde sig. Det var viktigt för mig. Även om jag visste att hon hade det som yrke behövde jag känna att personen som jag öppnade upp mig för var genuint intresserad och brydde sig. Och det tror jag verkligen att hon gjorde.

Hon fick höra om hur jag, min lillasyster och mamma flydde till kvinnojouren från min pappa, hur vi flyttade till Sunne och om mammas död. Om tiden hos min pappa och tillslut även om min lärare som utnyttjade mig sexuellt. Det var vad som i särklass var det jobbigaste att berätta om eftersom jag kände såpass mycket skam och skuld över vad som hänt. Jag hade ju aldrig sagt nej och det fanns ju aldrig något fysiskt våld med i bilden.

Vi avslutade samtalen när jag skulle åka till Chile med min dåvarande pojkvän Fransisco. Jag gav henne en gåva i form ett fotografi som jag tagit. Det föreställde en ko med sin kalv på en äng i närheten av där jag bodde. Kalven hade exakt samma fläckar som mamman och jag skrev texten ”När jag blir stor vill jag bli som mamma”. När jag frågade om betalning sa psykologen att jag skulle behålla mina pengar och använda dem till Chile. Jag är än idag så tacksam för hennes omtanke. Det betydde verkligen mycket för mig då. Inte just pengarna i sig, utan att hon faktiskt brydde sig. Det tror jag att hon visste.

Juni 2006 åkte jag och Fransisco till Chile för att plugga och bo i ett år. Jag svängde redan då mycket i mitt mående men det var snabbare svängningar. Jag kunde vara överlycklig i några minuter för att nästa minut känna mig deprimerad. Nu när jag tänker tillbaka på det med min sjukdomsinsikt är det tydligt att jag redan då var bipolär. Eventuellt en annan typ…. men jag var definitivt sjuk. Alla år av rädsla, oro, ångest och dålig sömn hade satt sina spår. Den första gången jag skulle komma att känna mig sjuk var när jag fick min första panikattack och det var efter Chile.

(Nedan är lite bilder från första dagen i Chile)

bipolarmamman

Vardagslivet

Vårt vardagsliv går verkligen i full fart för tillfället.

De senaste två veckorna har jag varit på barnakuten med Alexander fyra gånger och en gång på barnmedicinska mottagningen p.g.a. att hans andning varit ansträngd i samband med hans väldigt långdragna förkylning. 

Samtliga gånger har en sjuksköterska kollat hur han syresätter sig, tagit tempen samt vägt honom och alla parametrar har varit toppen. (jag har varit där så många gånger att jag pratar med medicinska facktermer nu haha. Från att ha varit hängig och gnällig hemma ligger han och skrattar och flirtar med sjuksköterskorna på akuten. Jag älskar att han är så social och glad, Men det hade varit bra om de fick se den hängige lille killen som jag ser här hemma också.

I förrgår kväll åkte vi in igen p.g.a. att han stod som en stel pinne med bröstet utåt och kippade efter luft flertalet gånger under dagen. Samma visa igen: vikt, temp och syresättning och allt såg perfekt ut. Sjuksköterskan började dessutom med att säga, med rödsprängda ögon, att det var fullt upp och att man prioriterar de sjukaste = väldigt långt väntetid. Kort väntetid har varit 2-4 h så jag föreställde mig en mindre evighet i huvudet… Jag försökte förklara hur dåligt det hade varit hemma, men sjuksköterskan hade svårt för att lyssna då hon verkade vara någon helt annanstans i tankarna. 

”Finns det ingenting man kan ge honom för att hjälpa med andningen, förutom adrenalin som inte hjälpt de andra gångerna?” vädjade jag. 

”jo det finns något som heter nasivin”.. så tystnade hon snabbt, som att hon hade sagt något som inte fick sägas. 

”Men det ger vi endast till våra rs-barn. De som är riktigt sjuka”. 

”Men om det hjälper, varför kan vi inte testa det på Alexander? För det är inga biverkningar eller? 

”Vi har bara ett begränsat antal av dem.. så läkaren får avgöra. Ja, och det går ju inte köpa dem i butik”

Jag suckade uppgivet.

Jag vet att jag klagar nu och många håller kanske inte med mig, men jag tycker verkligen att sjukvården i Sverige är undermålig på så många sätt. Nu har jag varit inne med Alexander 4 gånger på några veckors tid för att han har så svårt för att andas, men får ingen hjälp och den lilla hjälp som finns att tillgå (utan inläggning) verkar vara i form av avsvällande nässpray som ej finns att få tag i. Den finns inte att köpa och den finns i begränsad upplaga på barnmottagningar. Varför är den inte upphandlad av apoteken? Mycket märkligt tycker jag.

Adrenalin som han fått vid tre tillfällen har inte fungerat..ändå får han det gång på gång. Jag känner att min tillit till vården minskar för var gång jag kommer i kontakt med den. Det handlar inte övervägande om kompetens, för det tror jag många besitter… utan det är snarare bemötande och behandlingen som verkar vara problemet. Stress, dålig arbetsmiljö och kanske t.o.m. dålig ledning tänker jag.

Strax innan jag skulle få Alexander i juli gick en sjuksköterska ut och berättade om personalbristen, dålig arbetsmiljö samt om den dåliga ledningen på BB på Ryhov (Jönköpings länssjukhus) på nyheterna.

Man känner otrygghet och uppgivenhet. För vad kan man själv göra? Man kanske inte kan påverka direkt men, man kan tycka och man kan säga det högt… och hoppas att någon lyssnar.

Jag tycker att sjukvårdspersonal är bland de viktigaste professionerna vi har i vårt samhälle och därför bör betalas därefter. Det skulle göra att fler sökte sig till yrkena (nu syftar jag framförallt på våra sjuksköterskor) vilket skulle minska personalbristen och på så sätt öka välmåendet hos den befintliga personalen. En stor satsning på sjukvårdspersonal i Sverige behövs. På alla fronter, inte minst psykiatrin. (Mer om detta i ett annat inlägg, har så mycket att säga om ämnet

Jag kom visst av mig lite…

Alexander blev i förrgår kväll sämre och fick hög feber och har tills idag haft över 39 grader. Han har fått alvedon och vi har sprayat näsan med koksalt och sugit med nässug. Det har fungerat bättre och bättre då slemmet satt sig ytligare på honom. Innan satt det i bröstet och nu verkar han ha mest i näsan, vilket är skönt.

Detta har inneburit väldigt dåliga nätter då jag suttit upp med honom på mig och han har haft svårt för att äta pga täppt näsa.

Igår natt bytte jag och Johan, så att jag skulle få sova lite. Vad händer då? Isabelle vaknar kl 2.45, av att ena armen är utanför tröjan. Reflexmässigt sätter hon sig upp, tänder lampan och säger att hon vill gå upp. Jag tror att klockan är runt 5 så jag lyfter upp henne per automatik och bär ner henne för trappan och ser då att klockan är innan 3. Då är det redan för sent.

Som tur är finns ipaden tidiga morgonar. Isabelle ligger och tittar och vi kan slumra bredvid henne, för att hjälpa henne var 3-4 minut med reklam osv. Man får verkligen veta att man lever med små barn. Tur att jag och Johan har varandra, det gör föräldraskapet så himla mycket bättre och lättare. Man har någon att dela kärleken till barnen med och såklart dela ansvaret med och de jobbiga bitarna också.

Nu när jag själv är mamma tänker jag på min mamma ur ett föräldraperspektiv och funderar ofta över hur jobbigt hon måste haft det och hur tuff hon var. Det skiljer 16 månader på mig och Lisa och vi bråkade i princip jämt när vi var små. Vi var bästisar också såklart, men vi bråkade för jämnan. Jag ville alltid vara storasyster och fick aldrig vara det, fram till idag tror jag vi fortfarande är oense om vem som är storasyster och lillasyster haha

Johan skulle ta flyget till Stockholm kl 6.30 igår morse så jag ringde faktiskt farfar vid 6-tiden (vi har en överenskommelse att jag ringa när det krisar). Han kom vid 6.30 och då åkte jag ut med Isabelle i bilen för att hon skulle få sova lite innan förskolan, annars hade hon med all säkerhet inte orkat dagen. Bilen har räddat många dagar. Isabelle slocknar direkt när motorn går igång och sover så gott.

Nu är Alexander äntligen feberfri. Johan kommer hem alldeles strax och farfar är hos oss till dess. Han är guld värd, farfar.

När barnen somnat har våra kvällar de senaste veckorna bestått av att plugga. Johan läser just nu etik och hållbarhet och har haft inlämningsuppgift. I och med att det är hans första akademiska text på väldigt länge har jag hjälpt med just detta. Struktur, källhänvisningar osv. Jag har lärt mig en hel del om hållbarhet, vilket har varit väldigt nyttigt.

Sen försöker jag hinna med bloggen, som skänker mig så mycket glädje. Faktiskt! Jag får så mycket positiv respons och ju mer jag skriver och sätter mig in i bipolär sjukdom, ju mer lär jag känna mig själv. Häftig känsla.

….Och sen har jag mitt andra lilla projekt som verkligen är något som ligger mig nära om hjärtat. Jag började skriva på en självbiografi när jag var runt 20 men har mått för dåligt för att kunna fullfölja det. Det kommer förhoppningsvis bli en roman som är baserad på många av mina egna erfarenheter och kommer rikta in sig på tidiga tonåren. 12-15 år ungefär. Spännande va?

 

Så här ligger min lille prins och skrattar när han blir undersökt

Att prata om psykisk ohälsa i familjen

Innan jag började blogga hade jag funderat på om jag skulle berätta för mina barn om min sjukdom när de blir större och hade nog kommit fram till att jag inte skulle det. Jag ville inte att de skulle känna att de har en annorlunda mamma och ännu mindre påverkas av mina svängningar.

Sen började jag skriva om min historia med allt vad det innebär och även om min sjukdom och kom snabbt till insikten att det är klart att vi ska prata om det här hemma. Det ska inte ha någon huvudroll i vårt familjeliv, inte alls. MEN, mina barn ska veta att jag har en sjukdom som heter bipolär och att mamma inte är mer annorlunda än någon annans mamma.

Jag tänker på missbruket som försiggick innanför de fyra väggarna när jag växte upp. Ingen pratade om problemet och därför lärde jag mig som barn att det var en hemlighet och dessutom väldigt skamligt. Jag vaktade denna hemlighet med livet i behåll. Cyklade hem tidigt från tjejkvällarna som vi hade en gång i månaden för att kolla om pappa var full och var livrädd för att pappa skulle visa sig ute bland personer jag kände när han var i detta skick. Pinsamt var det ord jag använde mig av då, men det var egentligen skam jag kände.

Ingen pratade om elefanten i rummet… och det gjorde att denna elefant växte sig större och större och genomsyrade allt. Mina tankar, handlingar och framförallt känslor. Jag kunde inte tänka på något annat än om pappas skulle dricka till helgen, vilken dag han var ledig (då drack han dagen innan)… jag hade känselspröten ute jämt för att stämma av läget och veta om han hade druckit något. Detta var otroligt påfrestande som barn och bidrog såklart till ett mitt mående som blev sämre och sämre ju mer tiden gick.

Jag jämför såklart inte själva alkoholismen med psykisk sjukdom då det givetvis är två helt skilda saker. Det jag drar en liknelse mellan är två ämnen som ofta är förknippade med skam och stigma.

Hade vi pratat om pappas alkoholism hemma hade jag som barn lärt mig att det är en sjukdom och inte mitt fel och det är inte skamligt att prata om det. Det hade kanske gjort att jag hade vågat öppna upp mig för kuratorn på skolan som hade kunnat hjälpa. Det hade definitivt tagit bort den otroligt tunga känslan av att upprätthålla hemligheten i hemmet till varje pris och flyttat skulden och skammen bort från mig som barn för det var en alldeles för tung börda att bära för en 12-17-åring.

Genom att berätta att jag har en psykisk sjukdom och samtidigt visa i handling att vi fungerar som vilken annan familj som helst, kommer mina barn, som nästa generation, vara en del i att minska skammen och stigmat kring detta ämne.

bipolarmamman
Mina barn. (Fotade lite i studion igår 🙂

 

Flytten från pappa på min 18-års dag

Pappa och Y skiljde sig så småningom och jag, Lisa och pappa flyttade till en trea mitt i stan.

Detta var den period som jag förmodligen mådde som sämst. Pappa sov på soffan i vardagsrummet och det var helt omöjligt att röra sig i lägenheten utan att stöta ihop med honom och oftast innebar det elaka kommentarer och bråk. Från båda sidorna, jag bråkade tillbaka. I kylskåpet fanns mjölk, bröd och smör men inte så mycket mer.Jag vet att jag saknade ost och juice.

Vi bodde ovanför ett fik och jag gick ibland ner och köpte en macka och tog med mig upp. Vid den här tiden var jag 17 och skulle fylla 18.. jag hade inte berättat för någon mer än W om hur jag hade det hemma och inte för någon om W. Många visste ju att jag var kär i en kille som hette Chris och bodde i Australien. Jag hade hans kort inramat i mitt rum, det var verkligen ingen hemlighet men ingen verkade tycka att det var konstigt.

Vår enda dator stod i vardagsrummet och vi hade numera ADSL vilket innebar att jag fick sitta vid datorn längre än 15 min som hade varit min tidsgräns innan. Jag satt dock 2 meter från min pappas säng/vår soffa vilket gjorde att jag helst inte ville sitta där särskilt långa stunder.

Pappa hade börjat säga att han skulle ta min lägenhetsnyckel som födelsedagspresent när jag fyllde 18, för då behövde han inte ta hand om mig längre. Jag hade börjat tro på det och var rädd att jag inte skulle ha någonstans att ta vägen.

När jag tänker tillbaka på den här perioden så förstår jag att jag var väldigt deprimerad. Jag tänkte ofta på att inte leva mer och jag var inte sällan ute och gick runt i bostadsområden bara för att slippa vara ensam. Några gånger försökte jag få komma hem och sova hos nära men de sa nej av anledningen att de inte ville skapa någon konflikt med min pappa.

Jag kände mig så ensam. Jag ringde en nära anhörig en dag och berättade att pappa hade knuffat mig. Svaret jag fick var ”jag ringer upp dig. Jag måste prata med min man”. När hon ringde upp sa hon ”det är som x säger, det krävs två för att det ska bli bråk”. Jag fick med andra ord ingen hjälp från henne.

Det fanns som sagt många som visste, men ingen som gjorde något. Jag kände att ingen i hela världen brydde sig om mig. Ingen älskade mig. Och det var tyvärr sanningen.

Sommaren det året jag skulle fylla 18 umgicks jag mycket med en klasskompis, Martin. Han var ofta hemma hos mig, han hade tagit körkort och körde in till stan från landet där han bodde. Vi kunde ligga tysta bredvid varandra och lyssna på musik i timmar.. jag kände mig så trygg med honom.

Men det var först när pappa hade tagit upp sina knytnävar mot mig och sagt att det skulle vara så skönt att smälla till mig så jag flög in i väggen som jag faktiskt vågade öppna upp mig för Martin. Jag orkade inte längre dölja allt som hände hemma. Martin reagerade med ilska och sorg. Jag kommer ihåg att han sa ”slår han dig då dödar jag honom” (han menade det såklart inte ordagrant, men det ger en förståelse för vad han kände)

Jag berättade om att pappa skulle slänga ut mig när jag fyllde 18 och att jag inte visste var jag skulle bo eller hur man skaffade lägenhet. Några dagar senare säger Martin att han har pratat med sin mamma och att jag kan bo där ett tag om jag vill.

En torsdag på hösten någon gång kommer jag hem till Östhorja knutsgård där Martin bodde med sin mamma Ingrid och pappa Evert för första gången. Jag blev bjuden på middag och där satt vi allihopa runt deras furubord i det gammaldags köket och åt soppa med hembakat bröd. Det var så lugnt och kärleksfullt hem och jag kände mig så välkommen från första stund.

Efter maten gick jag, Ingrid och Martin upp till övervåningen. Vi satte oss i soffan och Ingrid frågade hur det var hemma egentligen. Om det verkligen var så att min pappa skulle slänga ut mig. Jag svarade att jag trodde det, han hade ialla fall sagt det. Ingrid berättade att jag var välkommen att bo hos dem tills jag hittade något eget och jag kände att jag verkligen ville det.

Vi bestämde att jag skulle flytta till dem på min 18-års dag den 23:e november 2004. Detta för att det inte skulle bli några problem med pappa då jag vid den tiden skulle vara myndig och själv få bestämma var jag ville bo.

Flyttlasset gick till min nya familj den 23 november och jag minns det som igår när jag kom hem till dem och fick se rummet de ordnat till mig. ”Garderoben” som de kallad den. Ett litet rum med snedtak, vävda tapeter och ett minifönster som vätter mot kohagar. Ingrid hade satt upp en fin liten gardin med hjärtan, ställt en säng vid fönstret och ställt in en byrå och en bokhylla. Bäddat rent och fint i sängen.

Jag stängde dörren om mig och la mig i sängen och pustade ut. Äntligen hade jag kommit till ett ställe som var tryggt, där jag inte behövde vara på helspänn hela tiden. Det kändes fantastiskt. Efter 6 långa år av otrygghet och rädsla hade jag äntligen kommit till ett hem där jag kunde koppla av och inte vara rädd längre.

Men jag mådde långt ifrån bra och det var egentligen här min resa mot min diagnos skulle börja….

Här packar jag hela mitt rum på min 18-års dag

Jag några månader innan jag skulle fylla 18. Jag tog ofta selfies med min första digitalkamera som jag köpte för mina ihoptjänade pengar på expert

Här sitter jag på fönsterkarmen i mitt rum, där jag ofta satt och tittade på stjärnorna och funderade över livet…

Den här texten skrev jag när jag satt i fönsterkarmen och funderade över livet..

5 saker att tänka på när du stöttar någon med bipolär sjukdom

5 saker att tänka på när du stöttar någon med bipolär sjukdom

Att få stöd från familj och vänner kan göra en stor skillnad för en person med bipolär diagnos. Följande saker är bra att tänka på när man stöttar.

#1 INSE FAKTA

Bipolär sjukdom är en allvarlig kronisk sjukdom. Det är med andra ord inget som går över utan något som man måste lära sig att leva med. Vi kan inte rå för att vi blir maniska/hypomaniska eller deprimerade. Vårt beteende påverkas såklart av dessa extrema stämningslägen. Ibland är vi medvetna om det, men oftast inte.

#2 Lär dig mer om sjukdomen

Ju mer du kan om sjukdomen, ju lättare är det för dig att stötta. Vet du t.ex. vilka triggers din partner, vän eller familjemedlem har, kan du hjälpa till på ett helt annat sätt. En annan sak är att du blir mer uppmärksam på symptomen innan personen går in i ett skov vilket kan stävja skovet. Ofta ser man som sjuk inte det själv.

#3 Ha rätt attityd

Du som känner någon med bipolär sjukdom vet förmodligen att denna person mellan skoven fungerar bra. Det är såklart inte alla som gör, men de allra flesta får en lyckad behandling. Det är positivt för din bipolära vän/partner/bekanta och för samhället i övrigt som tyvärr fortfarande har lite kunskap om diagnosen (vilket orsakar stigma och skam kring den) om du sprider kunskap om den

#4 Ge personen lite ”space” om han/hon behöver det

Att leva med en psykisk sjukdom är stundtals väldigt utmattande och därför behöver den sjuke ibland utrymme, eller egentid som jag kallar det. Min man bokade nyligen en hotellnatt till mig så att jag fick komma iväg och bara vara själv och det var verkligen det bästa han kunde göra för mig.

#5 Ta hand om dig själv

Lever du med en person som är bipolär eller är nära med någon som är det, vet du att det inte alltid är lätt. Det ställer krav på dig som människa och därför är det så viktigt att du tänker på dig själv. Kom på en plan att hantera de tuffa stunderna, så som t.ex. att gå ut och gå med musik i lurarna, ta ett längre bad osv. Du är precis lika viktig som den du känner som har sjukdomen och det är viktigt att komma ihåg det.