Hemma med två barn och workshop!

Vara hemma med båda barnen

Jag lämnade Isabelle på förskolan med lite vemod i onsdags. Hon hade ingen feber men hostade och kändes lite tröttare än vanligt. Hon ville gärna leka med sina kompisar och jag kände mig osäker på om hon skulle vara hemma eller inte.

Väl på förskolan sa jag till förskolelärarna att de skulle ringa om hon inte orkade eller hostade för mycket.

Så här i efterhand känner jag mig  så himla dum. Hon skulle såklart ha varit hemma. Jag skulle ha lyssnat på min magkänsla. Lärarna var på väg att ringa några gånger men gjorde det aldrig. Vi stannade hemma både i torsdags och fredags.

Att vara hemma hela dagarna med en 1-åring och 3,5-åring innebär oftast fullt ös med en hel del kaossituationer, men dagarna var faktiskt varit riktigt sköna. Vi njöt alla tre. Barnen lekte jättebra tillsammans (de bråkade en del också såklart) men var mestadels vänner. Vi låg inne i kojan och läste (vi har gjort om förrådet under trappan till en koja), var ute och gungade osv.

Jag blir så full i skratt när jag tänker på de konstiga situationerna man som småbarnsförälder hamnar i ibland. I torsdags t.ex. tröstade jag Alexander som hade trillat och samtidigt skrek Isabelle högre och högre på mig att jag skulle visa henne håret under mina armar.

Ja, du hör. Och förstår förmodligen om du har eller har haft barn.

Häromdagen sa Isabelle plötsligt ”Jag är trött på att vara Isabelle nu. Jag har varit det så länge”.

Tänk om man kunde byta och bli någon annan när man så ville. Det hade varit något det.

Fotokurs

I fredags åkte jag och Isabelle till mormor och morfar. Jag var på workshop hos en av Sveriges absolut bästa fotografer, Martina Wärenfeldt (inget samarbete, måste bara berätta hur grym hon är) och eftersom Isabelle har pratat om mormor och morfar i princip varenda dag i några veckors tid fick hon följa med och vara med dem själv en hel dag.

I dörren till studion möttes jag av världens gladaste och goaste person. Martina påminner så mycket om mig själv. Hon har mycket energi, pratar mycket och bjuder väldigt mycket på sig själv. Hon berättade bl.a. att hon var i klimakteriet och svettades därför massa. Jag blir så himla glad när jag träffar sådana här personer. Jag ser hur härliga de är att vara runt och eftersom jag ser sådana likheter med min egen personlighet förstår jag att jag inte är så himla dum ändå.

Det är ju inte alla som bjuder så mycket på sig själva och när man träffar många sådana människor kan min självkänsla ibland svikta och jag ifrågasätter om det är mig det är fel på. Som pratar så mycket, säger sådana saker som jag säger osv.

Förutom detta lärde hon mig mer saker om fotografering på en dag än vad jag lärt mig under hela min tid som hobbyfotograf (typ 15 år). Från idé till slutprodukt. Vi fick vara med och fota hennes vackra modeller som hon stylat och se hur hon redigerar.

Grymt duktig och inspirerande. Jag fick så mycket energi och idéer av henne.

Efter denna dag har jag bestämt att jag ska se till att några gånger om året, kanske en på våren och en på vintern, att komma iväg på t.ex. en workshop för fotografering eller kanske en föreläsning om något som intresserar mig. För himlans vad det peppar.

Ångest att lämna barnen

Nu har jag precis nattat Alexander som ligger här bredvid mig i sängen och snusar. Som jag har saknat honom. Det är riktigt jobbigt att vara ifrån barnen, trots att jag vet att de har det bra hos Johan eller mormor och morfar i detta fall. Det skapar mycket ångest hos mig som jag behöver jobba med känner jag.

Spännande saker på gång!

Jag har några riktigt spännande saker på gång med bloggen och mina sociala medier! Äntligen kan jag ge tillbaka lite till mina följare och det känns som ett steg i rätt riktning!

Tips på avkopplingsövning

Johan kom hem häromdagen och var så exhalterad. Han pluggar MBA och där träffar de framstående forskare inom bl.a. stress. Under en föreläsning fick Johan och hans kursare lära sig olika sätt att hantera stress och en del övningar.

En övning som han tyckte lugnade mycket var en s.k. ”ögonrelax” och den vill jag dela med mig till er.

Så här gör man:

Titta till höger, rör ögonen sedan långsamt till vänster och sedan långsamt till höger igen. Låångsamma rörelser. Fram och tillbaka. Upprepa 10 gånger.

Sedan gör du samma sak fast upp och ned. Upprepa 10 gånger.

Och sedan diagonalt, höger över hörn till vänster nedre hörn.. upprepa 10 gånger.

Och till sist diagonalt vänster över hörn till höger nedre hörn.. upprepa 10 gånger.

Hoppas att du får användning av det!

Ps. bilderna är från när jag fotade min dotter tidigare idag.

 

Bilder från workshopen OBS. Oretuscherade. (Martina Wärenfelts workshop)

Sammanfattning av mitt liv

Jag hittade denna sammanfattning jag skrivit om min barndom, uppväxt, vuxna liv och slutligen vändpunkten. Jag blev tårögd när jag läste den. Jag har varit igenom så himla mycket och har ändå klarat mig såpass bra.

Ja, jag lider av psykisk ohälsa och har en diagnos men jag mår för det allra mesta bra. Jag har en underbar man och världens finaste barn. Vi har också ett litet hårigt barn (Chili vår engelska Staffordshire bullterrier).  Vi bor i ett fint hus i ett bra område. Vi har det bra ställt.

Kan man vara lycklig trots att man mår dåligt ibland? Jag skulle vilja säga ja. Jag är lycklig trots att jag ibland känner mig deppig eller till och med deprimerad. Som Anders Hansen säger ”Människan är inte skapt för att vara glad jämt” (Något liknande sa han i sitt sommarprat) Det går upp och ned, och ännu mer för oss bipolära men man kan ändå vara lycklig. För mig är det något mer statiskt.

Det svenska språket är lite fattigt ibland. På spanska säger man att man ”ser” (är) lycklig men att man ”estar” (är) glad eller ledsen där det ena är statiskt och det andra är mer dynamiskt. Det hade behövts något liknande på svenska.

Nedan har du en superkort sammanfattning av mitt liv.

Barndomen

Den första händelse jag minns är när min pappa rycker upp min mamma ur soffan och jag trillar ur den trygga famn jag satt i. Jag har fått berättat för mig att vi flydde till kvinnojouren där vi bodde ett tag tills vi flyttade till min mormor i Värmland.

När jag var 12 år gammal dog min mamma plötsligt och jag och min syster fick flytta tillbaka till vår pappa. Livet hos min pappa präglades av alkoholmissbruk och enorm otrygghet som ledde till att jag snart mådde mycket dåligt. Jag gick ständigt med en klump i magen, hade sömnproblem och självmordstankar.

Sexuellt utnyttjad

När jag började gymnasiet hade vi en engelsklärare som blev den vuxna som jag kunde prata med om min hemsituation. Dessvärre utnyttjade han denna maktposition och ledde in mig i en form av sexuellt utnyttjande som man nog måste läsa i sin helhet för att förstå vidden av (finns här) Det fanns aldrig något fysiskt våld inblandat vilket gjorde att skammen var total för mig.

Psykisk ohälsa

Vid den här tiden var min sista utvägen-tanke omedvetet att ta livet av mig. Jag hade blivit trygg i att må dåligt och ha ångest och började bli destruktiv i sättet att förhålla mig till andra. Jag fick så småningom panikångest och även agorafobi (torgskräck) och led av depression. Min läkare dubblerade min dos antidepressiva vilket gjorde att jag hamnade i en långvarig hypoman fas. Under mina hypomana faser var jag otroligt omdömeslös, träffade många killar och betedde mig illa.

Vändpunkten

Vändpunkten kom när jag träffade min nuvarande make Johan som fick mig att söka hjälp. Jag var 28 år när jag åkte in till psykakuten och äntligen fick den hjälp jag behövde i form av stämningsstabiliserande. Jag minns det så tydligt att det var som att hjärnan åkte på semester efter alla år av rusande tankar.

Detta gjorde att jag äntligen kunde varva ner och börja leva ett normalt liv. Snart fick Johan och jag vårt första barn Isabelle och det var en omställning utan dess like. Nu kunde jag inte längre tänka att jag skulle ta livet av mig när saker och ting blev jobbiga. Mitt liv var ju så himla mycket mer värt nu när jag var mamma.

Idag har jag och Johan två barn och en hund, bor i villa och jag arbetar som socialsekreterare. Jag har märkt att det bland professionella finns mycket fördomar kring framförallt bipolaritet vilket verkar grunda sig i okunskap.  Att komma ut som bipolär och berätta om och visa andra att man kan ha ett ”normalt” liv och till och med ett toppenliv trots sin sjukdom är ett sätt för mig att bidra till att öka kunskapen kring detta viktiga ämne.

bipolarmamman bipolarmamman bipolarmamman bipolarmamman

 

 

Hypoman eller bara hög på livet?

Hypoman eller bara hög på livet?

Hur vet man det?

Det är något som fortfarande kan vara ganska svårt för mig att veta. Konstigt nog.

Jag har under någon/några veckor nu haft mycket mer energi än vanligt. Jag har varit mer kreativ och känt mig piggare än vad jag brukar känna mig på morgonen. Men, det har varit väldigt subtilt. Detta vet jag eftersom min man inte ens har reagerat.

Jag har frågat honom några gånger om han tror att jag är hypoman och han har svarat nej. Varför har jag frågat och han har svarat: för att du inte är omdömeslös eller shoppar mer än vanligt. Jag är som vanligt helt enkelt, fast lite piggare. Enligt honom.

Det går bra nu…

Jag har nytt jobb och ska snart börja arbeta efter vad som känns en evighet av föräldraledighet. Vi har kommit till ro i vårt hus och området, Isabelle trivs på förskolan och Alexander har blivit så stor att han kan leka lite själv. Båda barnen sover igenom de allra flesta nätter och idag vaknade båda efter 6! Helt otroligt skönt för en småbarnsförälder!

Vi har tagit oss förbi spädbarnsåldern och det känns härligt. Livet är faktiskt riktigt bra nu och jag kanske helt enkelt bara är lycklig och därför har mycket energi.

Men kan jag vet riktigt säkert? Om man verkligen vill veta kan man ju alltid kolla på symptomen för hypomani och checka av listan.

Hypomani symptom:

Bilden skall vara klart avvikande från personens normala stämningsläge och funktionsförändringen skall vara iakttagbar från omgivningen. Störningen skall inte vara så allvarlig att den orsakar funktionsnedsättning i arbetsliv, socialt etc. eller motivera sjukhusvård. Psykotiska symtom får inte förekomma.

Minst tre av nedanstående symtom skall dessutom finnas (fyra om enbart stämningslägesförändringen består i irritabilitet):

* Förhöjd självkänsla eller irritabilitet.

* Minskat behov av sömn (utvilad efter tre timmar).

* Mer pratsam än vanligt.

* Upplevelse av snabba tankar, visar snabba associationer.

* Lättdistraherad.

* Ökad och målinriktad aktivitet (intensivt engagerad betr arbete, skola, socialt eller sexuellt) eller psykomotorisk agitation/irritabilitet.

* Lustbetonade aktiviteter med sannolikt obehagliga konsekvenser (ökad libido och potens med omdömeslösa sexuella aktiviteter, stora penninginvesteringar i omdömeslösa projekt, intensivt shoppande, föga nogräknade sociala kontakter etc.). Hypomani uppvisar ett spektrum mellan svår sjukdom och normalitet. (praktiskmedicin.se)

Jag skulle vilja säga att jag kan ticka av några. Kanske t.o.m. tre st. Men avviker jag från mitt normala stämningsläge och min funktion? Jag skulle vilja säga nej. Även om jag är mer aktiv här nu så är jag som vanligt vad gäller allt annat.

Visst är det svårt att veta? Men spelar det någon roll när det inte påverkar ens liv nämnvärt?

Jag skulle vilja få lov att påstå nej. Kan man hantera det så behöver man väl inte sätta en etikett på det.

Hur hanterar jag skov?

När jag känner mig uppåt, tankarna börjar gå lite snabbare och jag blir mer kreativ blir jag ofta väldigt medveten om vad jag gör. Jag ser till att inte shoppa (det är något jag gärna gör när jag är hypoman) jag försöker se till att jag sover, trots att jag kanske inte vill gå och lägga mig i tid. Att inte sova när man är hypoman är definitivt ingen bra idé. Tröttheten kommer ifatt en senare.

Skriva ned idéer och tankar.

Något jag har börjat göra när jag får skov är att skriva ner alla idéer. Varför ska de gå förlorade? Det är ju bra idéer jag har. Jag är ju väldigt kreativ i grund och botten. Tyvärr försvinner den till ganska stor del med min medicin. Det är för övrigt ett bra sätt att hantera alla tankar. Skriv ner och försök ”få ur dem ur huvudet”.

Ångest

Under några dagar kände jag väldigt mycket ångest inombords. Om det var för att jag var hypoman eller för rädslan att vara det vet jag inte, men ångesten var där som en tung sten som tryckte mot bröstet. Jag är ju livrädd för att det ska påverka mina barn, även om jag är säker på att det inte gör det. Rädslan kommer ändå alltid finnas där.

Ångesten kommer och går för mig. Oftast är den inte där, men när den tittar fram har det ofta med barnen att göra. Hur de mår osv. Jag vet att de mår bra, men ångesten är definitivt inte rationell.

Söker inte hjälp när man är hypoman

Sällan söker man hjälp när man är hypoman. Varför ska man göra det, när man mår bättre än vanligt? De allra flesta söker hjälp när de har ett depressivt skov, för det är då man förstår att något är fel. Man nämner oftast inte att man har haft perioder där man varit uppåt, mer produktiv, kanske gjort omdömeslösa saker, helt enkelt för att man inte har insikten att det är del av en sjukdom.

Jag som alltid varit så påläst och till och med hade förslag på diagnoser till min läkare, hade inte med bipolaritet på listan. Helt enkelt för att jag inte kunde se att alla mina hypomana perioder (jag var även hypoman när jag sökte) som ett problem.

Detta är en stor anledning till varför den genomsnittliga tiden för att få bipolär diagnos är 10 år.  Samtidigt är det en av de dödligaste psykiska sjukdomarna vi har. Visst är det hemskt? Vi måste göra något åt det. Ett sätt är att börja prata om det. För gör vi det, ökar kunskapen och det kanske räddar någon, men förhoppningsvis fler.

Känner du igen dig i symptomen ovan? Våga ta kontakt med din vårdcentral! Hjälp finns att få! Var inte rädd, att få en diagnos är inte slutet på livet utan en början! Det är ju då man kan få den hjälp man behöver och kan börja leva det livet man förtjänar!

 

 

 

Negativ kommentar från annan bipolär

Negativ kommentar från annan bipolär

Jag fick häromdagen en följande kommentar på ett foto jag lagt upp på mig och min son som håller min hand.

Visst är det sorgligt? Denna människa har uppenbarligen inte fått den hjälp som han/hon behöver för att kunna leva ett bra liv.

Jag tycker det är så himla tråkigt att en människa med diagnos sprider detta budskap som dödar andra människor med diagnosers hopp om ett bra liv. Samhället har redan nog med fördomar. Vi som har diagnoser och mår bra måste våga prata om det! Dels för människor i liknande situation, men även för allmänheten.

Idag vågar de flesta inte prata öppet om bipolaritet p.g.a. risken för att bli dömda. Tyvärr är det ofta också det vi blir. Hur ska man då våga, när man riskerar att bli sedd på ett annorlunda sätt?

Jag svarade förresten på denna persons kommentar.

Så här skrev jag.

It saddens me to hear that you think your life has to be so limited and that you obviously haven’t received the help you need. Mental illnesses aren’t passed on like hair or eye colour. It’s a mix between biological and environmental factors that use the illness to develop. I hope you will find the right treatment and eventually understand that your life can be good too!

 

Nytt jobb!

Nytt jobb!

Nytt jobb!

Igår fick jag den väldigt goda nyheten att jag fått ett jobb som socialsekreterare inom ekonomiskt bistånd. Även om jag hoppades på det andra jag berättade om, var det faktiskt detta jag ville ha. Dels ligger det närmare och dels är det lite mer fasta tider än ett chefsjobb. Jag tror att det kommer passa perfekt nu när barnen är små.

Jag kan inte låta bli att undra om min nya chef har läst min blogg eller vet om att jag har en bipolär diagnos. I vilket fall som helst så behöver hon inte oroa sig för att det ska påverka mitt arbete. Om jag själv får säga det, är jag en bra medarbetare. Jag är ambitiös, målmedveten, effektiv och har ingen prestige i mitt arbete. Jag lär mig lätt och tycker det allra mesta är superintressant. (Inget skryt här inte)

Har man fungerande behandling som jag har, så funkar man som vem som helst. Om inte bättre skulle jag vilja säga. Jag är så väldigt medveten om hur jag fungerar p.g.a. mitt förflutna och min diagnos och jag har i och med min barndom blivit duktig på att känna in omgivningen och anpassa mig. Det är ett plus. Det enda negativa nu är att mitt självförtroende är lite lågt eftersom jag de senaste åren bara gått hemma och varit mamma. Så känns det alla fall.

Ombytta roller

Detta betyder att Johan ska vara föräldraledig – för första gången. Det ska bli så himla nyttigt för oss allihopa. Jag får känna på hur det är att jobba hela dagen och sedan komma hem till övertrötta barn och en trött pappa. (eller så kanske han är jättepigg eftersom han ”varit ledig” som han säger när han vill retas med mig). Han säger att han vet att så inte är fallet, men nu ska han få erfara det själv.

När han går hem är det slut på att gå på toaletten själv, livet med en liten 1-åring är så himla mysigt, men det är ett heltidsjobb. Alexander är verkligen överallt. Hans favoritsysselsättning är att gå in på toaletten och öppna locket och antingen dra händerna på toalettkanterna (usch!) eller slänga i en leksak. Jag försöker givetvis komma ihåg att stänga dörren, men ibland glöms det av och då står en liten kille där med huvudet halvvägs ner i toalettstolen. Han går från skåp till skåp och låda till låda. Gömmer tv-dosor och nycklar. Tv-dosan var borta i två dagar häromveckan. Men, han gör allt detta med världens leende på läpparna. Han är verkligen den gosigaste lilla killen i världen. Var femte minut vill han sitta i knäet och kramas och mysa. Inte sällan har han hittat en napp och en snuttis eller två och kommer stapplandes bredbent mot en. Vi smälter verkligen.

Utvecklingsspurt och lite tics.

Isabelle är mysig när hon vill. Ibland vill hon vara stor och ibland liten, det varierar från dag till dag och till och med från minut till minut ibland. Det är svårt att hänga med. Men allra jobbigast är det för henne själv. Hon är 3,5 år och det känns som att det är väldigt mycket som händer i huvudet. Hon och två tjejer på förskolan har ett litet triangeldrama där två av dem vill ha samma bästis. Tjejer har ju inte så lätt att vara tre. Det är väl allmänt känt, och inte minst jag har upplevt det för många gånger i livet.

Sedan har hon fått tics sedan några dagar tillbaka. Jag blir så himla orolig, även om jag vet att tics är vanligt bland barn. Det kanske handlar om vad som händer på förskolan, för här hemma är det lugnt. Det enda som stör henne är lillebror som stjäl uppmärksamhet från hennes föräldrar.

Jag tror att det kommer att försvinna tids nog. Det brukar försvinna av sig själv inom några månader upp till ett år.

Mer kunskap om psykisk ohälsa bland föräldrar!

Mer kunskap om psykisk ohälsa bland föräldrar!

Ju fler människor jag kommer i kontakt med, desto mer förstår jag hur vanligt det faktiskt är med psykisk ohälsa bland oss föräldrar. Det kan handla om depression under graviditet, efter förlossningen, förlossningspsykos, ångest under småbarnsåren. Psykiskt lidande i alla former och utsträckningar.

Att må dåligt när man ska, eller har blivit förälder är extra tungt, eftersom det är då man ska vara så lycklig och tacksam för sitt lilla underverk.

Jag minns att jag kände skam över att inte bara vara överlycklig över min lilla dotter som jag älskade över allt i världen. Jag hade ju samtidigt en förlossningsdepression som hette duga, tillsammans med massa ångest över allt från att jag skulle tappa henne på stengolvet till att hon skulle dö i plötslig spädbarnsdöd. Den överväldigande oron för en annan liten människa var väldigt svår för mig att hantera.

Ingen hade berättat för mig att det skulle bli både underbart och jobbigt. Inte BVC-sköterskan, inte auroraläkaren, inte min terapeut. Ingen. Tänkte de att jag förstod det själv? Eller ville de inte förstöra mina höga förväntningar på den där ”bebisbubblan” som ska vara så rosenskimrande?

Mer kunskap

När jag blev förälder första gången visste jag som sagt ingenting. Att hormonerna skulle gå bananas i kroppen, om förlossningsdepressioner, onda bröst, gråtattacker, oro, sömnlöshet. Ingen hade förberett mig på vad föräldraskap faktiskt innebär. Att det inte bara är bebismys, barnvagnspromenader sippandes på café latte.

Jag hade verkligen uppskattat om jag hade fått lite information om att det kan vara extra tufft i början. Jag hade velat höra saker som: Det är inget konstigt att man mår lite upp och ner efter förlossningen, det är snarare normalt. Det första året är tufft, men stå ut. Det kommer bli bättre. Det är inte konstigt om du känner att du inte orkar vara nära din partner när barnet legat på dig hela dagen. Sådana saker.

Jag hade behövt realistiska förväntningar för att förbereda mig, normaliserande av situationen samt peppning. Men vem behöver inte det?

När man googlar på förälder – psykisk ohälsa, får man bara upp sidor som handlar om barnens perspektiv. Hur barnen som har föräldrar som är psykiskt sjuka påverkas. Detta perspektiv är absolut det allra viktigaste, men var kan man få information som förälder med psykisk ohälsa?

Jag är säker på att mer kunskap om psykisk ohälsa i relation till föräldraskap skulle bidra till att fler vågade prata om det. Att prata om det skulle i sin tur bidra till att minska skammen och stigman kring det så tabubelagda ämnet och fler föräldrar eller blivande föräldrar skulle få stöd och hjälp.

 

Du kanske vill läsa mitt inlägg om att vara gravid och bipolär? Klicka här för att komma till inlägget.

Att vara gravid och bipolär

Många skriver till mig och undrar hur mina graviditeter var. Medicinerade jag? hur jag mådde jag?

Dessa kvinnor drar sig för att bli gravida p.g.a oron för hur de kommer att må utan medicin, eller med medicin under graviditeten och de är rädda för att de inte kommer vara bra föräldrar pga sitt mående.

Negativa erfarenheter och syn på sig själv och sitt mående tillsammans med ovissheten gör att man kanske väljer att inte skaffa barn alls.

Hjärtskärande mail

Jag fick ett hjärtskärande mail häromdagen från en kvinna som hade bestämt att hon inte kunde bli mamma pga sitt mående. Hon hade helt enkelt accepterat att hon aldrig riktigt skulle få må bra och trots sin stora längtan efter barn bestämt att hon inte skulle bli en bra mamma.

”Jag har velat ha barn så himla länge och verkligen längtat längtat. Men efter att mina depressioner blev värre så har jag intalat mig själv att jag inte kan ha barn och det är en stor sorg”.

Är det en dålig blivande mamma som tänker så här? Och framförallt, är det ok att vi bipolära ska förlika oss med att vi kanske aldrig kommer må riktigt bra?

Då är det något som inte fungerar. På riktigt.

Vi bipolära kan vara lika bra föräldrar som vem som helst

Det är klart att vi som har bipolär diagnos kan vara precis lika bra mammor eller pappor som personer utan diagnosen. Men, det är av min erfarenhet och åsikt att man bör känna sig stabil med sin behandling (medicin/terapi osv). Jag själv behöver medicin för att vara stabil (läs: kan svänga utefter yttre påfrestningar) med stabil menar jag så stabil som en människa kan vara. Vi är ju trots allt människor inte robotar.

Vad kan du som bipolär göra inför en graviditet

Jag pratade med en psykiater innan båda mina graviditeter för att säkerställa att medicinen jag tog och fortfarande tar var ok att ha under graviditet. Tyvärr har långt ifrån all vårdpersonal samma kunskap som psykiatern och jag blev ifrågasatt av både läkare, sjuksköterskor och apotekare under graviditeterna. Det var såklart extremt jobbigt eftersom det enda man tänker på är att barnet ska må bra.

Så, det är viktigt att du hittat en behandling som gör att du är stabil, du ser till att ha ett nätverk runt omkring dig. Det kan vara familj, vänner, vårdpersonal, grannar osv. Någon som kan avlasta om du behöver ta en dusch osv. Vi bipolära löper större risk att drabbas av förlossningsdepression, därför är vi i behov av extra stöd. Sömnbristen som oftast kommer med en liten bebis i huset är för många en trigger (trigger= något som triggar igång skov).

Det är bra om man har en överenskommelse med sin partner. T.ex. att han/hon går ut och promenerar med bebisen så att du får duscha (ja, jag tjatar om att duscha, för när man är i den där jobbiga och underbara men mest jobbiga bebisbubblan, är det himmelriket att få duscha. Få klämma ut den sista mjölken ur brösten, raka sina håriga ben, göra en hårinpackning eller bara sitta på golvet och låta det varma vattnet skölja över en).

Så:

  • Stabil (så som jag förklarade det, jag har haft skov sedan mina barns födslar…men jag kallar mig ändå stabil för det är jag för det allra mesta)
  • Kontakt med psykiater och ev. samtalskontakt
  • Ha en plan tillsammans med partner, vänner, anhöriga osv. berätta att du behöver extra stöd och fråga om de skulle vilja hjälpa dig.
  • Listan kan såklart göras lång, men det är detta jag anser vara det absolut viktigaste.

Det är inte enkelt att bli förälder och vara sjuk psykiskt. Man behöver planera mer och vara väldigt uppmärksam på sig själv och sina signaler. Men det går och man kan vara en underbar förälder trots sin sjukdom!!

Vill du läsa vidare? Klicka här för att komma till mer kunskap om psykisk ohälsa hos föräldrar!

Jag och min man när jag var gravid med vår dotter Isabelle

Att vara arbetssökande med bipolär diagnos

Att vara arbetssökande med bipolär diagnos

Jag är just nu i processen att söka nytt jobb efter flytt och över ett år som föräldraledig. Idag var jag på intervju för ett jobb jag väldigt gärna skulle vilja ha. Arbetsuppgifterna innefattar bl.a. personalansvar vilket ställer lite högre krav på personlig lämplighet än många andra jobb.

Inför intervjun funderade jag över om arbetsgivaren hade googlat på mig och då hittat artiklar om mig där jag pratar om min diagnos eller om han kanske t.o.m. läst min blogg. Jag funderade över om det var något jag skulle berätta för honom men kom fram till att jag tycker att det inte är något han behöver veta. Jag har ju sjukdomen under kontroll. Med medicinering, terapi när det behövs, levnadssätt som maximerar mitt välbefinnande (kost och träning) mår jag bra och tom riktigt bra. Men precis som alla andra går mitt mående upp och ned allt efter omständigheter, yttre liksom inre.

Men jag känner mig stabil. Stabilare än någonsin.

Under intervjun fick jag frågan ”Hur är din hälsa?” och jag kände ett litet obehag smyga sig igenom kroppen. Jag funderade på om han visste. Visste han att jag är bipolär och han fiskade efter att få prata om det?

Jag svarade med en liten klump i halsen ”den fysiska hälsan är bra” och ”den psykiska hälsan, ja, den är också bra” undrandes om han köpte det. Det kändes som att jag ljög för honom för att jag inte berättade om min diagnos.

Men gjorde jag det?

Nej. Man behöver inte berätta om sin psykiska sjukdom om man inte vill. Skulle det vara så att man har depressiva eller hypomana/maniska perioder som är återkommande skulle jag säga att det är sjysst att berätta för sin arbetsgivare eftersom att det kommer att komma fram förr eller tidigare ändå.

I en studie som gjorts om man ska berätta om sin dolda sjukdom eller inte, var en gemensam faktor som återkom bland svaren hos de tio som hade någon form av dold sjukdom eller funktionsnedsättning – osäkerhet. Dels en osäkerhet kring vad som skulle hända på arbetsplatsen om de talade ut om sin situation. Men även osäkerhet inför hur arbetskamraterna skulle bemöta dem (arbetsmiljöforum.se)

”Det är en svår balansgång för många. Man väger risken med att berätta och bli bedömd som annorlunda mot risken i att inte berätta. För om man inte berättar kan man bli utan det stöd och den anpassning man kan ha rätt till” säger Maria Norstedt som är lektor i handikapp- och rehabiliteringskunskap vid Malmö Högskola.

Vet man med sig att man har behov av stöd och anpassning i jobbsituationer är det enligt mig viktigt att man berättar för sin arbetsgivare direkt. Får man då en anställning ”trots” detta, vet man att stödet kommer att finnas där om det behövs samt att arbetsgivaren har empati och förståelse för diagnosen.

För mig är min diagnos eller sjukdom om man vill kalla det så, ingen funktionsnedsättning eller funktionshinder. Jag är högfungerande och mår för det mesta bra och är stabil. Jag har haft dippar som i höstas och en bra bit in på våren då min energi tog slut helt. Som min psykiater konstaterade så är det inte konstigt p.g.a. omständigheterna. Försäljning av hus, köp av hus, flytt till ny stad – två små barn varav en bebis osv osv.

Nu håller jag tummarna för att arbetsgivaren tyckte om mig och kallar mig på en ny intervju. Om han inte gör det så vet jag med mig att jag gjorde mitt absolut bästa och om inte det räckte så var inte detta jobbet för mig helt enkelt.

Ångest

Ångest

Ångesten..

Man glömmer att svara, eller orkar inte just då, dagarna går och blir till veckor… och det dåliga samvetet blir större och större. Det blir så påtagligt att man till slut sticker huvudet i sanden eftersom det blir så obehagligt att känna den där jobbiga känslan hela tiden.

Det beteendet har jag ibland när det gäller bekantskaper, vänner och har på sistone haft med denna blogg. När det blev för mycket för mig med flytten tappade jag motivationen att skriva. Jag hade inga idéer och all energi gick till att orka med.

Stockholm

Nu har vi boat in oss i vårt nya fina hus och i området. Vi har skolat in Isabelle på hennes nya förskola och det har gått över förväntan. Barn är så himla anpassningsbara. Isabelle har redan många kompisar och ville igår när jag hämtade henne inte åka hem. Det gör mig så glad att hon trivs så bra. Hon går på en föräldradriven montessoriförskola vilket betyder att vi engagerar oss mer i saker som städning, underhåll av lokaler osv. Vi har ansvar för utestäd bl.a. För oss passar det jättebra och betyder dessutom att vi får lite socialt umgänge. Vi gillar montessorifilosofin, hur den ser barnet som en individ och inte ”klumpar” samman barnen till att göra saker tillsammans hela tiden.

Isabelles Förskola

Vi var jättenöjda med Isabelles första förskola, lärarna var verkligen jättebra. Det enda som var lite tråkigt var det sista utvecklingssamtalet vi hade där vi får veta av en lärare att Isabelle inte tar för sig, att hon inte pratar eller svarar när man pratar med henne. Knappt ens sjunger i grupp. Hon tyr sig bara till en och har svårt att leka med någon annan när den personen är borta.  Det är så frustrerande att höra det dagen innan hon ska sluta. Hade vi fått veta det innan hade jag kunnat berätta för henne att Isabelle bara pratar om saker som intresserar henne. Just då var det engelska och matte. Hon sjunger bara låtar hon vill sjunga.. Alla barn är individer och man måste som lärare förstå detta.

Det är något jag gillar mycket med vår nya förskola. Jag har fått uppfattningen att de flesta barnen där är självständiga individer och fröknarna (som de själva kallar sig) känner verkligen barnen.

Depression

Den jobbiga hösten + flytt bidrog förmodligen att jag hamnade i en depression. Inte djup men ändå väldigt betungande. Jag fastnade i tankar och ältade dem om och om igen. Tankar som jag bekräftade genom att tänka på gamla erfarenheter.

  • ingen tycker om mig
  • jag är konstig
  • Jag är en dålig mamma
  • jag är en dålig fru
  • jag är socialt missanpassad
  • jag är dålig som inte tjänar några pengar
  • Det vore bättre om jag inte levde

Den sista tanken tänkte jag när jag en dag stod vid spisen och den fick mig att reagera. Jag hade verkligen gått och blivit deprimerad. Att tänka denna tanke är för mig verkligen ett ”wake up call”. Det är märkligt att jag som skrivit så mycket om symptom, tecken osv. inte själv kan förstå innan det händer att jag är på väg mot en depression. SKULDKÄNSLOR. Igen. Jag borde ha förstått, eller hur?

Näe, det är faktiskt inte så lätt. Inte när man är mitt uppe i det. Hade jag vetat om att jag skulle hamna i en depression är det inte helt säkert att jag hade kunnat gå tillbaka och ändrat på det. Flytta behövde vi för att familjen skulle fungera. Johan behövde jobba och plugga i höstas och vi kunde inte skynda flytten mer än vad vi gjorde. Vi fick hjälp av både farfar och mormor. Väldigt mycket hjälp. Jag fick sova på helgerna… nej jag tror faktiskt att det inte hade kunnat undvikas.

Åtgärder

När jag stod där i köket och tänkte att det vore bättre om jag inte levde var det som att något vaknade inom mig. Att tänka så som jag gjort så många gånger förr när jag varit deprimerad… det är verkligen ett tecken att jag behöver hjälp.

Jag började med att prata med Johan om mitt mående. Han visste såklart redan att jag inte mådde bra, men det är väldigt lätt att bli medberoende. Man ser helt enkelt inte när det går nerför eftersom man lever i det, och man hjälper till att underhålla saker som inte är bra för en. Som t.ex. min sömn. Jag sover för mycket och det påverkar familjen. Johan är så snäll som går upp med barnen på morgonen så jag får sova en extra timme, men det brukar ofta leda till dåligt samvete för att jag inte går upp och umgås med Isabelle innan förskolan. Jag får sova extra på helger som hade kunnat spenderats med familjen.

Medicin och vitaminer

Jag har tagit kontakt med vårdcentral för kontroll av medicinering. Egentligen borde jag ha gått till psyk, men denna allmänläkare var tydligen väldigt duktig även på psykofarmaka. Läkaren satte in mig på ytterligare en medicin som funkar som hon kallade en ”tilläggsmedicin”. Det är inte SSRI utan går under beteckningen ”övriga antidepressiva medel”.

Den har fått mig att må bättre.

Hon skickade mig även till labbet för att kolla alla mina värden. Det är märkligt att det är första gången någon gör det sedan jag fick min bipolära diagnos. Det var ingen som kollade innan diagnosen sattes trots att det är känt att brist på B12-vitamin kan ge samma symptom som bipolär sjukdom. Folatbrist kan ge depression bl.a. Jag hade låga nivåer av leukocyter men såpass nära den lägre gränsen att det inte nämndes av min läkare. Jag hade även låga nivåer av D-vitamin, men det förklarades med att det varit vinter. Jag har därför på eget bevåg börjat ta B12-vitamin, folsyra samt D-vitamin tillskott. Det är inget som kan skada tänker jag.

Psykolog och psykiater

Jag har börjat gå till en privat psykolog i stan. Jag har varit där två gånger och det känns jättebra. Genom henne har jag även fått kontaktuppgifter till privat psykiater som jag ska ha kontakt med för uppföljning av min medicin.

 

Intervju med Göran Källmark på dots charge – Ett hjälpmedel för dig som är bipolär eller närstående

bipolärmamman

Vad är Dots Charge?

Dots Charge är en ny modern och intelligent stämningsdagbok för personer med bipolär sjukdom och andra affektiva utmaningar som t ex depressioner och PMS.

Hur kommer det sig att ni utvecklade denna app?

Dots Charge är framtagen baserad på egna erfarenheter bland personal. Bipolär sjukdom finns även i min närhet och jag har på när håll sett vilka utmaningar och behov som finns. Utmaningar för den drabbade, närstående, i mötet med vården och avsaknad av underlag till forskning kring affektiva tillstånd. Att använda moderna verktyg för att snabbt, enkelt, långsiktig i ett strukturerat är nödvändigt. Det satt i samverkan med närstående, vård samt forskning är stora och mycket viktiga behov som behövs för att hjälpa på bästa sätt.

Hur har ni gått tillväga?

Vi började med våra egna behov, gjorde en undersökning för att stämma av intresset och vilken funktionalitet som efterfrågas. Vi utvecklade sedan produkten i samverkan med patienter, närstående, vårdgivare samt forskning. För att säkerställa att en god koppling till vårdgivare använder oss av samma typ av skattningsskalor som vården använder. Att appen är användarvänlig är det viktigaste för att se till att man orkar använda den över lång tid. Vikten av att under en lång registrera symtomen – föra stämningsdagbok över sitt mående är avgörande för ett bättre mående.

Vad innehåller Dots Charge och hur använder man den?

Dots Charge består av 2 delar. Dels är det en app, dels en hemsida. I appen registrerar du snabbt och enkelt genom några klick dina symptom. Detta kan du göra när du vill, var du vill och hur ofta du vill. Det tar ca 10-15 sekunder. Dots Charge hjälper dig också att automatiskt ta in data för att sätta ditt mående i ett sammanhang. Det är t ex tid, plats, väder. Vi analyserar och visualiserar ditt mående för att användaren skall få bra insikter, ge ett bra underlag till vården för att bättre diagnosticera och erbjuda relevanta behandlingar. Dessutom bidrar de insamlade uppgifter anonymt till forskningen för att utveckla bättre diagnosmetoder och behandlingar.

Med Dots Charge kan du låta dina närstående dokumentera hur de uppfattar att du mår och ni kan tillsammans analysera måendet. Det är vanligt att närstående ser förändringar tidigare än den drabbade själv. Han/hon kan således vara delaktig och hjälpa till med att vara förebyggande och få en förståelse som hjälper den närstående och sig själv.

Varför kostar Dots Charge och varför en prenumeration?

Vi är angelägna om att kunna erbjuda Dots Charge över en lång tid och säkerställa att utvecklingen fortsätter utifrån behoven som ni ger uttryck för. Vi värnar om att vara helt fria från reklam, att inte stå under inflytande av externa parter eller sponsorer. Vi säkerställer att dina uppgifter är skyddade. Prenumerationen möjliggör bl a att vi du kan pausa, eller avsluta när du vill utan extra kostnader. Det gör att det inte kostar mycket att börja använda Dots Charge. Vi kan då också se hur hur användarmönstret ser ut och göra relevanta justeringar för ett långsiktig och värdefull användande.

Hur ser den tekniska lösningen ut?

Du använder valfria smartphones eller surfplattor, du kan använda flera samtidigt för att dokumentera ditt mående. Informationen lagras säkert i molnet och åtkomst finns även via webben för analys och för att hantera ditt konto. Det är bara du som kan komma åt din data och ge ett medgivande till närstående och vården för att samverka med dig. Data till forskningen är helt anonymiserad och kan inte på något sätt spåras till dig.

Hur ser framtiden ut?

Vi arbetar kontinuerligt med att att utveckla Dots Charge i sin helhet för att ser till att den möter upp de behov som finns. Det är ni som användare som vet vad som gör att att Dots Charge är så värdefull som möjligt för er.

Vad önskar du dig för fortsättningen?

Att utsatta får ett bättre och mer balanserat liv där diagnos och behandlingar är verksamma, att tiden att bli diagnostiserad sjunker från i genomsnitt 11 år, att antalet feldiagnoser sjunker. I dag får man i genomsnitt 3 feldiagnoser innan rätt diagnos sätts. Jag önskar även att suicidalrisken går ner. I dag har bipolära en 20% förhöjd risk till självmord vilket är extremt högt. Att bieffekterna av mediciner minskar. Kort och gott ett bättre liv för de drabbade oavsett om det är den sjuke, närstående, barn. Det är tillsammans vi hjälper varandra.

För att komma till Dots Charge klicka här 

 

17 FILMER OM BIPOLÄR SJUKDOM

1. Touched with fire

bipolärmamman

2. Infinitely polar bear

BIPOLÄRMAMMAN

3. The ghost and the whale

4. Repentance

5. Silver Linings Playbook

6. The Informant

7. Mad Love

8. Michael Clayton

9. Mr. Jones

10. Pollock

11. The Dark Horse

12. All she ever wanted

13. Vincent and Theo

14. Phoebe in Wonderland

15. Girl Interrupted

16. Mrs Soffel

17. Proof

Bipolär depression

Bipolär depression

Bipolär och unipolär depression

Bipolär depression förstör och ödelägger liv och tenderar att ta upp den största delen av skovens tid. Trots detta är det mycket svårt att diagnostisera. Anledningen till detta är att man som bipolär oftast söker när man är deprimerad. Har man ingen sjukdomsinsikt söker man inte när man är manisk eller hypoman eftersom man då ofta är upprymd och uppåt. Ett av kriterierna för hypomani/mani (ICD-10) är dessutom dålig sjukdomsinsikt…

Michael E. Thase, professor på Pennsylvania School of Medicine menar att så många som 50% av bipolära som söker för depression blir feldiagnostiserade med unipolär depression.

Det är dock inte konstigt att man blir feldiagnostiserad eftersom DSM-IV och ICD-10 (processtöd vid diagnostisering) inte skiljer mellan bipolär depression eller unipolär depression. En bipolär diagnos grundas på om personen haft en mani och hypomani, och inte sällan glömmer läkare fråga detta.

Så här står det på internetmedicin: 

Det finns ingen vedertagen diagnostisk biomarkör för bipolär sjukdom. Diagnosen är klinisk och ställs efter en noggrann anamnes med stöd av kliniska skattningsskalor. Anamnesen bör utöver det aktuella tillståndet omfatta en kartläggning av:
 

  • Det långsiktiga förloppet
  • Tidpunkt och omständigheter för debut
  • Ärftlighet för psykisk sjukdom och självmord
  • Effekt av tidigare behandling
  • Förekomst av missbruk
  • Icke-psykiatriska sjukdomar och deras behandling
  • Den sociala situationen

Det är inte konstigt att den genomsnittliga tiden för att få rätt diagnos är ca 10 år (internetmedicin.se)

Enligt en studie från 2002 (Judd) upplever bipolära som har typ 1 depression tre gånger så ofta som manier. När det gäller bipolär typ två har man depressioner ca 40 gånger oftare än hypomanier.

Hur tar det sig uttryck?

Depressioner kännetecknas som regel av oföretagsamhet, nedsatt energi, sänkt självkänsla, pessimism, nedstämdhet, oförmåga att känna glädje, lust och intresse, och ökad stresskänslighet.

Nedstämdhet, irritabilitet: De flesta som är deprimerade beskriver sig som nedstämda och brukar också berätta om känslor av hopplöshet och meningslöshet. En del känner sig emellertid varken ledsna eller sorgsna, men upplever en plågsam oförmåga att känna glädje. Denna svårighet att glädja sig är ett av de viktigaste symtomen vid depression. Normala glädjeämnen fungerar inte längre. ”Livsglädjen är borta”. Många har en känsla av tomhet och beskriver en total oförmåga att känna. Många tycker att de har blivit mer sårbara och känsliga.

De har lättare att ta illa vid sig, är mer irritabla och har svårt att hantera också mycket små motgångar. De tycker ofta att de förlorat förmågan att visa tålamod, och får lätt vredesutbrott. Vid milda depressioner är det ofta inte nedstämdheten som dominerar, utan irritabiliteten och stresskänsligheten.

Svårigheter att känna intresse och tillfredsställelse: Den som är deprimerad har en nedsatt förmåga att bli stimulerad av positiva händelser. Det som tidigare upplevts som intresseväckande, engagerande och stimulerande förlorar sin mening. Förmågan att känna tillfredsställelse i olika aktiviteter är som borta. Som regel får man inte längre samma känslomässiga utbyte av musik. Den sexuella lusten är ofta nedsatt eller helt borta. Det är svårt att finna nöje i umgängesliv. TV-programmen ter sig meningslösa. Man blir tillbakadragen och en del upplever en plågsam likgiltighet och leda.

Förändrad aptit: Aptiten påverkas ofta. Förändringen kan gå i två riktningar. Oftast försämras den. Maten smakar inte längre. Man måste tvinga sig att äta. En del går ned i vikt. Andra upplever ett ökat matsug, beskriver ett ”tröstätande” och tenderar att gå upp i vikt då de är deprimerade. Många får ett kraftigt sug efter choklad och sötsaker.

Sömnsvårigheter eller ökad sömn: Sömnsvårigheter är vanliga. En del har svårt att somna. Många sover ytligare än vanligt, vaknar lätt och kan inte somna om.

Orörlighet eller rastlöshet: Många som är deprimerade visar en märkbart minskad rörlighet. De har svårt att ta initiativ och blir ofta sittande apatiska. De ter sig dröjande och långsamma. Rastlöshet förekommer hos en del.

Trötthet, nedsatt energi: Den som är deprimerad upplever ofta en speciell form av trötthet. Det är som om förmågan att få fram energi försvunnit.

Känsla av värdelöshet och skuldkänslor: Självanklagelser och skuldkänslor är vanliga. Tankarna kretsar ofta kring föreställningen att man är värdelös.

Koncentrationssvårigheter: Man har svårt att minnas och koncentrera sig.

Ängslan och oro för småsaker: Den som är deprimerad bekymrar sig ofta. Fantasier om framtida misslyckanden, olyckor eller sjukdomar är vanliga. Självförtroendet är sänkt och en del plågas av kraftig osäkerhet i kontakten med andra.

Nervositet och kroppsliga symtom: Nervositet med kroppsliga symtom som muskelspänning, svårigheter att slappna av och värk förekommer ofta. Besvär av yrsel, hjärtklappning, svettningar och magbesvär är också vanliga. Ibland har symtomen vid depression en s.k. ”melankolisk dygnsrytm”. Besvären är då genomgående svårast under morgnarna och förmiddagarna, för att sedan successivt minska och vara minst uttalade under kvällarna.

Tankar på döden: Tankar om döden är vanliga under en depression. Man tänker mer än vanligt kring döden som sådan. Många säger sig att det skulle vara bättre att vara död. Ungefär 80 % av dem som är deprimerade har självmordstankar. (ibisgbg.se)

Lider du av depression och vet med dig att du har perioder då du känner dig upprymd, kanske shoppar, festar, träffar många nya kärlekspartners osv. för att sedan falla platt. Då kan det vara så att du har bipolär sjukdom.

Det är många som skriver till mig och säger att de är på utredning för bipolär diagnos och att de känner sig helt förstörda över detta. Jag tänker så här. Är du under utredning för bipolär sjukdom så kommer du förhoppningsvis få den hjälp du behöver och ditt liv kommer få en helt ny vändning. För det bättre. För mig var diagnosen det bästa som kunde hänt mig, utifrån förutsättningarna. Det bästa hade såklart varit att inte ha sjukdomen, men tyvärr får man inte välja det.

Jag vill lyfta fram att man med rätt behandling kan man leva ett jättegott liv, trots sin sjukdom! 

När jag äntligen fick rätt hjälp

När jag äntligen fick rätt hjälp

Nedstämdhet

Jag har haft lite skrivkramp de senaste veckorna p.g.a. nedstämdhet. Jag är inte deprimerad, men känner mig låg och varenda litet hinder i vardagen blir jättestort. Jag är ganska säker på att det beror på läget vi befinner oss i just nu. I en slags limbo mellan två hus. Vi har ju köpt hus i Stockholm och håller på att sälja vårt här i Bankeryd.

Mina barn är min största motivation så jag kommer upp på dagarna och känner ändå en meningsfullhet.

Hur jag äntligen fick rätt hjälp

Jag får många mail där man undrar hur jag gick tillväga för att få rätt medicin och vård. Sanningen är den att jag var tvungen att söka aktivt för min ångest och säga att jag faktiskt inte orkade leva med den längre. Först när man inte visste om jag var självmordsbenägen eller inte blev jag tagen på allvar. Det är så sorgligt men sant.

Det var i början av 2015 och jag gjorde praktik hos en kurator på medicinska avdelningen på sjukhuset i Värnamo. Under denna praktik fick jag höra så gott om en läkare som verkligen brydde sig om sina patienter. Jag tog reda på var hon hade sitt kontor och sökte mig dit.

Jag hade precis träffat min dåvarande man och jag hade redan försökt få honom att göra slut med mig genom att vara elak mot honom. Tack och lov stannade han och fick mig att inse att jag behövde hjälp för min ångest. Ångesten var då utom kontroll. Innan hade jag haft panikångest på kvällarna när jag skulle gå och lägga mig, ångest över sociala situationer och vid stress, men nu hade ångesten tagit över totalt och jag kunde inte kontrollera den. Jag kände den hela tiden och den höll på att äta upp mig.

Jag tog med mig min Ipad till läkaren där jag skrivit ihop min sjukdomshistoria, förslag på diagnoser och medicin men ingenstans hade jag skrivit bipolär. Mitt förslag var borderline, hur mycket jag än inte ville ha denna diagnos.

Jag sa detta utan att ge sken om en enda känsla mer än hopplöshet att jag inte orkade leva mer. Jag förstår att denna allmänläkare blev orolig. Jag kommer ihåg att hon ställde frågan om jag skulle begå självmord, hur skulle jag då göra det? Jag sa att jag antar att jag skulle ta tabletter. Jag hade faktiskt aldrig funderat på hur jag skulle ta livet av mig. Att inte längre leva hade alltid varit min sista utväg men vägen från tanke till handling är väldigt lång.

Läkaren ville inte att jag skulle gå därifrån utan att någon skulle komma och hämta mig och köra mig till psykakuten. Johan var i USA med jobbet, men min syster Lisa var i stan så hon kom och mötte upp. Tillsammans körde vi upp till akuten i Jönköping.

När jag satt där i väntrummet kände jag mig så himla sjuk. De andra som satt där ville man definitivt inte råka få ögonkontakt med, men man undrade varför de satt där. Om de var där för samma sak som jag, eller något annat.

Jag fick slutligen komma in, efter jag lagt av mig mobilen och diverse saker som förvarades i ett skåp under tiden. Lisa åkte hem till oss och väntade där eftersom hon inte fick följa med in. Vi bodde då i en jättefin fyra mitt i stan.

Jag tror jag väntade 5-6 h. Sjuksköterskan som tittade till mig var på gott humör och sa att jag hade tur eftersom det var en ST-läkare som jobbade idag och inte AT som det brukade vara vanligtvis.

Tillslut fick jag komma in. ST-läkaren ställde samma frågor som allmänläkaren i Värnamo och sken upp när han berättade om medicinen jag skulle få.

Jag tror han nämnde bipolär då men den skulle senare ställas tillsammans med en psykolog. Jag blev insatt på en låg dos Seroquel Depot och fortsatte med mina andra tabletter som var ssri.

Hjärnan åkte på semester

Jag fick en tablett innan jag gick hem den kvällen och jag kommer ihåg den sköna känslan av att hjärnan åkte på semester. Äntligen gick den inte på högvarv och jag kunde sova en hel natt. Det hade jag inte gjort sedan jag var ca 12 år gammal.

Detta var den enda gången psykvården har varit riktigt bra för mig. En sjuksköterska från psykakuten ringde dagligen i början för att stämma av hur jag mådde och det var så himla skönt att känna att de brydde sig.

Efter några veckor trappades kontakten ur och jag fick tid till psykolog. Det var han som skulle ställa diagnosen. Jag har skrivit om det mötet här. Tyvärr var det inte en jättebra upplevelse men diagnos fick jag.

Sporadisk kontakt med psykiatrin

Sedan dess har jag varit i kontakt med psykiatrin vid några tillfällen, på mitt initiativ. Jag hade en samtalskontakt vid ett tillfälle i form av en sjuksköterska. Hon började samtalet med att säga att hon inte kommer vara kvar där vilket gjorde att jag kände att jag inte ville ödsla någon tid på att berätta om allt för henne.

Graviditeterna

Under graviditeten med Isabelle träffade jag överläkare på psyk två gånger. En gång innan jag blev gravid och en gång under tiden. Tyvärr träffade jag olika som inte hade samma kunskap.

Den första läkaren sa att det var ok att ta mina tabletter under graviditeten. Den andra, som jag träffade när jag var i vecka 18 utbrast ”Hur kan du ta dessa tabletter när du är gravid?!?”.  Det var allt annat än roligt att höra när man redan tagit dem under den mest kritiska tiden för utvecklingen av fostret.

Jag träffade även en sjuksköterska under tiden jag var gravid med Isabelle som sa samma sak. Det gjorde mig inte bara ledsen utan även arg. Varför har de inte samma kunskap? Varför läser de inte i journalerna? Har läkaren skrivit att de är ok i journalerna?

Under graviditeten med Alexander hade jag ingen kontakt med psyk förutom innan graviditeten då jag ville säkerställa med en läkare att det var ok att ta min medicin. Anledningen var att jag inte vill stöta på någon med sämre kunskaper kring medicinen och göra mig upprörd och orolig.

Tyvärr stötte jag ändå på en kvinna på apoteket som inte ville lämna ut medicinen eftersom jag var gravid. Hon undrade om jag verkligen hade berättat för min läkare att jag var gravid. Såklart blev jag jätteledsen och upprörd.

Det hade så lätt kunnat undvikas med en liten notis i journalen.

Idag

Idag har jag faktiskt ingen kontakt med psykiatrin. De har ingen uppföljning, vilket är under all kritik. Jag söker mig dit när jag behöver hjälp och faktiskt helst inte. De byter personal för jämnan och omorganiserar. Att öppna upp sig för en samtalskontakt och sedan byta, förstår nog de flesta att det inte är så roligt.

Tanken är att jag ska gå till en privat psykolog eller psykiatriker nu när vi flyttat till Stockholm då utbudet är större där. Jag känner att det finns ett behov att få prata av mig om saker med någon utomstående och få en objektiv professionell synvinkel på mina tankar.

Nedan har jag lagt upp mina journalanteckningar från just det läkarbesöket och ett några månader tidigare med en terapeut.

bipolärmamman

 

 

Mexiko del 1

År 2007 hade två år gått sedan jag tog studenten. Jag hade hunnit vara i Chile i 7 månader, kommit hem till mina bonusföräldrars trygga vrå ute på landet, flyttat in till en liten vindsvåning i stan, jobbat på dressman, köpt biljett till Mexiko, flyttat ut från vindsvåningen och slutligen åkt på min första utlandsresa själv.

Den enda planerade destinationen jag hade var Chihuahua i norra Mexiko där en kille jag lärde känna i Chile bodde med sin familj. Jag tänkte eventuellt åka till Mexiko City där en kille jag träffat på en fest bodde, men det var inget planerat.

Killen i Chihuahua hade en mamma som var amerikan och pappa mexikan. Jag fick inget riktigt grepp om vilken klass de tillhörde men över medel ialla fall. De bodde inte i ett riktigt bostadsområde, utan deras hus låg gömt bakom en hög mur i en korsning. På bakgården fanns ytterligare en liten bostad med ett stort rum, kök och toalett. Där fick jag bo själv. På morgonen stod hans farmor i köket och gjorde frukost. Hon tog ut tortillas i degform ur kylen och stekte dem. Det var så himla gott.

Vi umgicks med Rs vänner och åkte tillsammans med dem på en roadtrip till Creel som är en ort sydväst om Chihuahua. Jag hade aldrig en tanke på hur farligt det är just i den delstaten. Att bo tillsammans med ett gäng ungdomar i ett hus i skogen i en delstat där många dödas varje dag är inget jag skulle göra om.

R pussade mig godnatt på kinden varje kväll och varje kväll pussade han mig närmare munnen. Tillslut kände jag att jag inte ville stanna kvar där mer p.g.a. detta. Jag kontaktade då Marco som bodde i Mexiko City. Han sa att jag självfallet kunde komma och bo hos dem. Jag bokade snabbt en biljett till ”La Ciudad” Staden, som den kallas på spanska, lämnade en väska hos R och reste vidare. Tanken var att jag skulle komma tillbaka till dem och vara där ett tag till.

Att det skulle ta flera månader innan jag kom tillbaka hade jag inte tänkt mig. Inte heller att jag skulle bo hos Marcos kusiner i Cancun, festa på lyxiga klubbar i Acapulco, spendera två veckor i Salt Lake City…

I Chihuahua
Huset jag bodde i
I Creel

om hypomani hade ett ansikte…

Världens godaste tacos

Vår lilla guide upp till vattenfallet i bergen

Pojkarna fick Doritos av oss och bjöd oss direkt..

En annan liten guide som tog betalt i klubbor

En liten försäljare. 

Dagens lunch – tortilla med tonfisk.bipolärmamman

Husförsäljning

Husförsäljning

Husförsäljning

Stress

Husförsäljning måste vara en av de stressigaste och mest påfrestande sakerna som finns. Gå på visningar och slutligen köpa hus var ingenting jämfört med detta. I måndags hade vi en målare här som målade klart vår trappa (ett projekt jag inte riktigt blev klar med i höst). Resten av veckan har jag och Johan i princip packat ihop hela vårt hem inför stylingen och fotograferingen i fredags. Isabelle sov hos mormor och morfar mellan torsdag-fredag så att jag och Johan kunde fixa det sista. Jag hade någon slags vision att vi skulle bli klara med städningen tidig kväll så vi kunde ha lite egentid. Kl 23 stod vi två i varsitt rum på övervåningen och satte upp gardiner. Det blev med andra ord inte så mycket egentid den kvällen.

Sova borta själv för första gången

Det var första gången Isabelle sov borta utan oss och det hade gått bra fram tills hon skulle gå och lägga sig. Då ville Isabelle hem till sitt rum och ville hellre sova med morfar. Sedan blev hon i vanlig ordning ”jättehonni” jättehungrig. Som hon blir varje kväll när hon ska sova. Tre rostade mackor senare gick de och la sig igen och tillslut somnade hon. Och sov till kl 7.30. Stort. Jag, Alexander och Chili (vår hund) kom dagen efter och hämtade henne. Då var hon så stolt. Lilla stora tjejen.

Styling och fotografering

I fredags stylade Vackra hem vårt hus och sedan kom fotografen och fotade precis efter. Vi hade förberett Isabelle genom att säga att det kommer en fotograf så vi måste städa för att det ska bli fint hemma. Isabelle verkade acceptera detta och undrade om farbrorn skulle vara hemma när vi kom hem. När vi väl kom hem utbrast Isabelle ”wow, mamma, sååå fint!!!” Hon tyckte det var så spännande. Hon gick från rum till rum och beundrade. Isabelle har verkligen öga för detalj, det har hon alltid haft.

Stressens påverkan på mig

Jag sover vanligtvis väldigt bra på nätterna men på sistone har jag sovit sämre… jag är säker på att det beror på stress. Jag känner mig dessutom väldigt irriterad. Irritation har jag aldrig tidigare kopplat till min sjukdom men det står som en av symptomen, så jag antar att det kan det skulle kunna bero på det. Och stressen. Innan jag gick på föräldraledighet hade jag p.g.a. vad jag tror var mitt jobb som socialsekreterare fått tics. Jag hade mycket tics som barn men har inte haft det sedan dess. De försvann så fort jag gick på föräldraledighet och har varit borta tills nyligen då kom tillbaka igen.

Hemnet

Nu väntar vi bara på att huset ska komma ut på hemnet. Det ska bli spännande. Nästan lite för spännande.

Att bli en bra mamma när ens egen barndom var hemsk

Att bli en bra mamma när ens egen barndom var hemsk

Barndom

När jag var 2-3 år gammal flydde jag, min syster och mamma till kvinnojouren. Där bodde vi ett tag. Mamma tog tillbaka pappa några gånger men släppte honom till slut och vi flyttade från staden där vi bott upp till min mormor i Värmland. 

Mina minnen från denna period är att pappa tog tag i mamma, skrek på henne och betedde sig skrämmande. Jag kommer även ihåg att vi sov på golvet i min morfars rökiga lägenhet. 

I Värmland levde vi tillsammans med mamma som tog hand om oss väl. Fasta rutiner och klara gränssättningar men desto mindre med kramar och närhet. Jag klarade t.ex. inte av att krama mamma när jag var 11 år. Tyckte kanske att det var pinsamt, och obehagligt. Mamma var sjuk i reumatism och klarade därför inte av att ha oss sovande hos oss eller sova hos oss. Jag hade sömnproblem när jag var 11-12 år och väckte en gång mamma som blev arg på mig. Efter det väckte jag henne aldrig mer utan försökte hantera sömnproblemen med att gå och lägga mig tidigare.. det funkade inte utan blev bara värre.

Hon älskade oss och tog hand om oss väl men hon hade det tufft. Både ekonomiskt, fysiskt och psykiskt. Min mamma hade inga förebilder vad gällde barnuppfostran.

Hon bråkade ofta med sin mamma och hade emellanåt ingen kontakt med henne. Morfar hade hon sporadisk telefonkontakt med, han var alkoholist sedan långt tillbaka. 

Frånvarande pappa

Vår pappa kom en-två gånger per år och tog med oss till hotell. Vi gick på Mcdonalds, på bio, fick godis och paket. Det var så himla roligt. Men han var ju ingen pappa. Han fanns inte där för oss när vi var ledsna eller glada över killar, kompisar, skolan osv. Det var mamma som gjorde.

Mammas död

När jag är 12 år dör mamma hastigt en morgon. Jag är den som ringer 112. Mitt under basketmatchen får jag följa med min engelsklärare som visar mig till min moster och syster som står och gråter. Jag får det värsta beskedet jag någonsin fått ”mamma är död”. Kort därefter står jag bredvid min döda mamma. Jag känner ilska mot socialsekreteraren som är med i rummet och vägrar lämna. Det är februari 1999 och man beslutar att jag och min syster ska bo hos vår moster som bor tillsammans med sin man och tre barn. Omedvetet söker jag en ny mamma i min moster.

Flytt till pappa

I juni samma år går flyttlasset ned till vår pappa. Både jag och min syster är förstörda över beslutet. Pappa har en ny familj med fru och barn och vi är överflödiga. Jag upptäcker att pappa dricker alldeles för mycket och för ofta vilket skapar en stor otrygghet hos mig. Från att ha haft en väldigt förutsägbar vardag med rutiner och gränser, har jag nu inga. Jag kan gå var jag vill utan att få en fråga vart jag ska, gå och lägga mig när jag vill, äta när jag vill, plugga om jag vill. Däremot får jag mycket skäll. Jag får inte ringa till min moster eftersom det är rikssamtal och dyrt, jag kostar för mycket överlag. Jag bestämmer mig för att bråka med pappa för att han inte ska ha mig som favorit längre eftersom han haft det innan. Bråken eskalerar snabbt och min pappa trycker en kväll upp mig hårt mot väggen och jagar mig in till mitt sovrum där jag gömmer mig under mitt täcke. Han fortsätter skrika och skrämmas. Denna skrämselteknik kör han med under alla de sex år jag kommer att bo med honom.

Min ångest börjar här, i form av en stor klump i magen som ständigt är närvarande.

Sexuellt utnyttjad

När jag är 16 år blir jag kär i en australiensk kille som hittat mig på nätet. Denne kille är min engelsklärare som lurar mig att ha sex med honom under nästan 2 års tid. Han förstör min första sexuella upplevelse och förvandlar sex till något hemskt.

18-års dag

På min 18-års dag flyttar jag till min bästa kompis Martins familj som än idag är min familj. Mina barns mormor och morfar. Ingrid, Martins mamma och min bonusmamma gör vad hon kan för att vägleda mig och gör ett så bra jobb hon bara kan. Det vi inte vet då är att jag är sjuk och att det ska dröja mer än 10 år innan jag får denna rätta diagnosen.

Barndomen kan jag inte ta tillbaka men jag kommer att bearbeta den under många terapitimmar.

2007

Jag får min första panikångestattack.

2009

Jag har generaliserat ångestsyndrom, panikattacker och även agorafobi under några månader. Jag blir insatt på antidepressiva på min uppmaning.

2011

En höjning av antidepressiva gör att jag kommer in i en långvarig hypomanisk period. Jag gör slut med pojkvän, flyttar hem till Sverige, blir tillsammans med ny kille, börjar plugga och skaffar hund.

2014

Jag orkar inte längre med min ångest och börjar känna att jag inte vill leva längre. Med stöd av min nuvarande man söker jag hjälp och får komma till psykakuten. Där blir jag insatt på min nuvarande medicin som blir min räddning.

2015 Januari

Jag blir diagnostiserad bipolär typ 2.

2015 Maj

Jag får ett plus på stickan och väntar vår dotter Isabelle.

Jag kommer ihåg att jag undrade hur jag skulle kunna klara av att vara mamma när jag är psykiskt sjuk. Tänk om Isabelle skulle få veta att jag är bipolär, hur skulle det påverka henne. Kommer hon bli sjuk, det är ju ärftligt. Hur ska jag kunna vara en bra mamma? Jag som inte ens kan ta hand om mig själv.

När jag av vana la mig på sängen och tänkte den tanke som jag alltid tänkte när det blev för mycket: ”jag kan alltid ta livet av mig” stannade jag upp. Lika snabbt som jag tänkte det, slog jag bort tanken. Nu var jag ju gravid och kunde inte längre tänka så.

Jag skulle ljuga om jag sa att denna insikt inte var jobbig. Hur skulle jag nu tänka när allt blev som jobbigast?

22 januari 2016

Isabelle kommer till världen och gör mig hel som människa. Jag älskar denna lilla tjej över allt annat och så mycket att det gör ont i hela mig. Jag har svårt att hantera den överväldigande oron och ligger och googlar spädbarnsdöd på nätterna. Jag har skräcktankar att jag ska tappa henne, att jag ska råka sätta en kniv i henne. Tankarna gör att jag känner mig galen.

Något som påverkar mig och andra psykiskt sköra otroligt mycket är brist på sömn. Jag och min man löser det genom att jag slutar att amma och Johan börjar ta nätterna.

Detta blir nog räddningen.

Det sociala arvet

Jag har sedan Isabelle kom till världen tänkt att Johan hade en bra barndom och det sociala arvet från honom väger upp det från mig. Att han kommer vara det som gör att våra barn kommer få ett bra liv. Det har varit min trygghet. Men nu vet jag bättre. Det är såklart hur vi två tillsammans uppfostrar och behandlar våra barn som kommer den största bidragande faktorn till hur de kommer må i vuxen ålder.

Visst har Johans barndom att göra med hur han mår idag och har en indirekt påverkan på våra barn. Men det sociala arvet ärvs inte rakt ner i ledet som ögon- eller hårfärg. Samma sak från min sida. Bara för att jag hade en jobbig barndom betyder inte det att mina barn kommer få det så automatiskt. Det finns dock en större risk, eftersom en person som inte har haft bra förebilder har svårare för att veta hur man ska agera som förälder. Men är man medveten om det och arbetar aktivt för att inte göra de ”misstag” ens egna föräldrar gjorde finns det inget som säger att man kan bli en jättebra förälder.

Vad som är jobbigt idag

Vi har idag två barn, Isabelle som snart är 3 år och Alexander 6 månader och det jobbigaste för mig är den ständiga oron för båda barnen och framförallt för Isabelle. Hon utvecklas ständigt och testar gränser för jämnan. Förra veckan eskalerade det och hon började slåss och skrika rakt ut för småsaker. Detta gjorde att jag genast blev superorolig för hur hon mår. Tänk om hon mår dåligt psykiskt? Jag får panik inombords för att min största rädsla är att mina barn ska må dåligt så som jag gjorde i min uppväxt.

Det är inte rationellt såklart. Våra barn får väldigt mycket kärlek och närhet, vi sätter gränser och jag tror att vi har skapat en väldigt förutsägbar vardag för dem med morgon och kvällsrutiner osv och jag försöker lugna mig med att ”trygga barn trotsar” Hade hon inte varit trygg hade hon inte försökt slå sig fri utan klängt sig fast istället.

Men trots dessa rationella tankar brottas jag ständigt med känslan av att inte vara en tillräckligt bra mamma. Jag tappar ibland tålamodet och blir arg. Jag säger saker som inte är pedagogiska osv. Ibland hör jag min mamma i genom min röst ”Åsa, om du inte kan bete dig får du lämna bordet”… jag sa samma sak till Isabelle häromdagen och jag hörde hur dumt det lät. Vadå bete sig? Vad betyder det egentligen för en tre-åring? och varför ska hon lämna bordet? hon ska ju sitta kvar och äta. Det är ju det jag vill. J

Eftersom jag inte har några referensramar vet jag inte alltid vad som är rätt eller fel i olika situationer. ”Var jag för hård?” ”Var jag för slapp?”… Det kommer inte alltid naturligt att veta vad som är rätt eller fel vilket gör mig osäker på mig själv. Isabelle kör lite med mig emellanåt och Johan gör mig medveten om det. Jag vet att jag ger mina barn väldigt mycket närhet och kärlek och att de är trygga. Det är det viktigaste för mig.

Min barndoms påverkan på mig som mamma

Känselspröt

Att aldrig veta om man kommer hem till en full pappa och bråk gör att man blir väldigt duktig på att läsa av situationer, människor och stämningen i rum. Jag tror att jag har en fördel av detta i min mammaroll. Jag känner om än snabbare av om det är något som inte stämmer hos Isabelle eller Alexander och kan agera snabbt.

Materiella saker

Eftersom min mamma hade dålig

ekonomi och jag inte hade mycket att röra mig med under åren med pappa är jag väldigt mån om att Isabelle och Alexander har fina kläder. Kanske lite väl mån. Jag har märkt att jag mår dåligt av att t.ex. dra in på klädköp till barnen en månad.

Att kunna ge Isabelle och Alexander allt materiellt som jag själv inte fick när jag var barn gör att jag känner att de inte har det som jag hade det.

Närhet

Eftersom jag själv inte fick så mycket närhet och förstår konsekvensen av det (jag har svårt för närhet med alla utom mina barn och man) ger jag mina barn väldigt mycket närhet. Jag säger ofta att jag älskar dem och peppar dem. Bland det viktigaste för mig att lära mina barn är att hantera motgångar. Klarar de det kommer de att komma långt. För motgångar stöter man alltid på i livet. Det är inte hur man faller som betyder något, utan hur man reser sig. Jag tror verkligen på det.

Hantering

Kunskap

Jag läser ständigt på om vilken utvecklingsfas Isabelle är i och allt om hur man kan hantera olika situationer vilket gör att jag känner mig mer rustad och självsäker i situationerna. För mig funkar kunskap bäst. 

Stöd

En annan mycket viktig sak är stöttning från min man. Händer det något nytt, som häromveckan när Isabelle fick utbrott blev det många samtal om först varför hon har dem och sedan hur vi ska hantera dem. Det är viktigt att man är enade och hanterar dem på samma sätt. Har man inte stöd från en partner kan man prata med BVC. Det ska finnas kuratorer på alla familjecentraler som är duktiga på dessa frågor (tips).

 

 

 

Husförsäljning och en ny trotsera

Husförsäljning och en ny trotsera

Husförsäljning

Stress

Som ni vet var vi i Stockholm och shoppade hus i söndags. Idag, fredag, förstår jag att detta var det enklaste i hela flyttprocessen. Vi hade möte med mäklare i onsdags och idag kommer både besiktningsman och stylist. Hela dagen är uppbokad. Och jag är så himla stressad över allt. Jag har nog svårare att hantera stress än många andra, men jag försöker hantera det genom att se till att gå ut och gå med vår hund, ta djupa andetag (låter simpelt, men medveten andning hjälper mig) och prata prata prata med Johan om allt.

Samtidigt som jag är exalterad över att få flytta in i vårt nya fina hus så är det med sorg i hjärtat vi lämnar Bankeryd och området där vi bor. Man kan inte bo bättre än vad vi gjort nu med allt socialt nätverk. Huset som vi bor i kändes precis som huset vi ska flytta till – hemma så fort vi steg innanför dörren. Vi har trivts så himla bra.

Men en flytt till Stockholm har vi alltid haft i tankarna och det känns som ett steg i rätt riktning. För oss som familj.

3-års trots?

I mars förra året, när vi semestrade på Bali, gick Isabelle in i en ny utvecklingsfas som resulterade i utbrott och skrik när hon inte fick som hon ville. Vi fick en chock. För fem månader tidigare hade vi varit i Australien med världens gladaste tjej. Hon var så lätt att resa med att det nästan var löjligt.

Sedan dess har det eskalerat i en ganska jämn takt. Hon vill inte ta på sig kläder, ta av sig, borsta tänderna, gå och lägga sig, äta osv osv. Jobbigt, men det har varit hanterbart.

Jag har hört om 2-års trots och ”the terrible twos” och hela tiden tänkt att det kommer bli bättre runt tre års åldern

Men denna veckan tog hennes utveckling förmodligen sig en riktig spurt. Hon har haft säkert 20 utbrott om dagen om allt från att luddet mellan tårna har flutit runt i badkaret när hon badat, jag inte skjutit in hennes stol fort nog, mjölken har tagit slut, mitt huvud har varit i vägen när jag tröstat henne, jag har inte vaggat henne när jag tröstar henne, jag sitter på hennes plats, Chili sitter på hennes plats, Alexander har någon sak hon vill ha.. osv osv. Jag har aldrig hört någon skrika med så mycket kraft som hon gör och när hon blir arg slåss hon dessutom…

Prövning som förälder

Jag har läst allt som jag kommit över på nätet om dessa utbrott och hur man ska hantera dem. Det är normalt att barn har utbrott för att det är en viktig del i deras utveckling, men herregud vad det är svårt att hantera dem på rätt sätt.

Jag förstår att man ska behålla lugnet och jag försöker i den mån jag kan. (Även jag har en gräns) Man ska inte diskutera med barnet när han/hon är arg utan vänta tills han/hon lugnat sig. Man ska absolut inte lämna barnet ensam med sina känslor.. Ofta vill hon vara själv när hon är arg, hon sparkar bort mig… då brukar jag säga att jag finns i köket och att hon får komma om hon vill. Efter max en minut brukar hon ropa på mig. Då har ilskan börjat gå över i att hon är ledsen.

Så här skriver 1177.se om barns utbrott:

Utbrott kan bland annat bero på något eller några av följande exempel:

  • Barnet är arg, besviken eller ledsen över något.
  • Barnet är hungrig eller trött.
  • Barnet har svårt att hantera något som händer, till exempel att någon säger nej.
  • Barnet får lov att avbryta lek eller annan aktivitet.
  • Barnet behöver närhet och trygghet.
  • Barnet är förvirrad eller osäker för att hen inte förstår reglerna eller rutinerna.
  • Barnet påverkas och känner av hur du är. Hen förstår inte vad du känner, om du till exempel är stressad eller irriterad.

Här följer en lista med exempel på sådant som är svårt för barn:

  • Förstå vad som händer om hen gör på ett visst sätt.
  • Hålla tillbaka impulser och ha kontroll över hur hen reagerar, känner och gör. Kunna lugna sig själv och behålla lugnet.
  • Hantera när det inte blir som hen har tänkt.
  • Förstå och hantera vad andra tänker, känner och gör. Det kan göra att barnet bråkar med andra.
  • Klara stress.
  • Se något från ett annat perspektiv eller hitta fler lösningar på ett problem.

För att ett barn ska må bra och känna sig lugn behövs detta:

  • Umgås minst en stund varje dag. Lek, gör saker tillsammans och prata.
  • Ge tid och lyssna. Var nyfiken och intresserad.
  • Bestäm inte allt åt barnet. Lyssna och låt hen vara delaktig och kunna påverka.
  • Prata om det som går bra. Barn gör ofta mer av det som man pratar om. Får barn inte positiv uppmärksamhet gör de saker som ger negativ uppmärksamhet.

Det viktigaste för att hjälpa barnet vid ett utbrott är detta:

  • Behåll lugnet. Gå undan om du känner att du håller på att förlora kontrollen, om det går.

Följ också dessa råd:

  • Använd färre ord och ha ett lugnt tonfall.
  • Skäll och skrik inte. Det kan kännas hotfullt för barnet och det kan göra situationen värre. Eftersom barn härmar vad du gör och kan därför också barnet börja skrika och skälla.
  • Avled barnets uppmärksamhet. Du kan kanske skoja, för att avbryta det jobbiga.
  • Ha ett lugnt kroppsspråk. Du kan till exempel sätta dig ner, på så sätt blir din kropp mer avspänd och inte lika hotfull för barnet.
  • Ge barnet utrymme att lugna ner sig. Ett lite äldre barn kan du kanske lämna ensam en stund. En del barn vill ha närhet, till exempel en kram. Fråga ditt barn hur hen vill att du ska göra. Yngre barn kan du fråga genom att ge två alternativ, till exempel ”vill du ha en kram eller ska jag vänta?”.
  • Diskutera inte. Barnet är för upprörd för att förstå och kunna tänka klart.
  • Kräv inte ögonkontakt.

Här är några exempel på hur barn gör för att hantera det svåra:

  • Barnet går undan eller springer iväg.
  • Barnet undviker ögonkontakt, då känns det inte lika intensivt.
  • Barnet tänker att situationen löser sig, och försöker koncentrera sig på det.
  • Barnet gör något som hen brukar göra för att känna sig trygg.
  • Barnet slår mot någon för att den personen ska hålla sig borta.

Tips för att klara det som händer

  • Tänk att det kommer att gå över, vänta ut en stund.
  • Tänk på något annat. Du kan till exempel räkna eller försöka andas lugnt.
  • Tänk att barnet inte kan hantera det som händer. Tänk inte att barnet vill något illa.

Det finns mer att läsa på 1177.se

 

Varför blir man bipolär?

Varför blir man bipolär?

Arv och miljö

Det finns inget enkelt svar på denna fråga, men forskare är överens om att både arv och miljö är viktiga orsaker bakom bipolär sjukdom. Man har studerat enäggstvillingar med anlag för bipolär sjukdom som vuxit upp i olika miljöer och sett att ärftligheten har en avgörande betydelse.

Uppskattningsvis är det genetiska bidraget till bipolär sjukdom 56,4-61,8%. Om en person har en förstagradssläkting med bipolär sjukdom löper den personen 10 gånger högre risk att drabbas själv jämfört med gemene man (internetmedicin). Men, de allra flesta barn utvecklar inte sjukdomen senare.

Andra omständigheter

Yttre stress kan utlösa sjukdomen och ofta är det någon påfrestande livshändelse som gör att man går in i en sjukdomsperiod. Det finns många andra omständigheter så som personlighet, somatiska sjukdomar, brist på sömn, resor över flera tidzoner, graviditet, menopaus och omgivningens sätt att reagera som kan påverka sjukdomen på lång sikt (internetmedicin.se)

VITAMINBRIST

Den stora betydelsen av D-vitamin stöds alltmer av många forskningsrapporter. Tillräckliga nivåer av vitaminet, speciellt vintertid på nordliga breddgrader och för mörkhyade personer i ett solfattigt klimat är väsentligt för att minska risker för sjukdomar, inklusive depression. Barn får oftast D-vitamin-tillskott efter att de fötts, men vitaminet är minst lika viktigt under den tidiga fosterutvecklingen. Vitaminbrist på ett tidigt stadium ger sig tillkänna senare i livet, enligt forskningsrapporter bland annat som ADHD, bipolär sjukdom, schizofreni, okontrollerat beteende och depression. Vitaminbrist samverkar med andra brister i födosystemet, som lågt intag av omega-3 fettsyror och brist på viktiga mineraler (tf.nu)

Samsjuklighet

Ångestsjukdomar så som PTSD (Post traumatiskt stressyndrom) och social fobi förkommer ofta bland människor med bipolär sjukdom. ADHD är en annan sjukdom som ofta förekommer med bipolär sjukdom. Sjukdomarna har några symptom som överlappar med varandra, så som rastlöshet och att bli distraherad lätt.

Följdsjukdomar

Människor med bipolär sjukdom löper större risk att utveckla problem med sköldkörteln, migrän, hjärtsjukdomar, diabetes, övervikt samt andra fysiska sjukdomar. Dessa sjukdomar kan skapa symptom som liknar mani/hypomani och depression. De kan även uppkomma från behandling för bipolaritet.

Behandling

Det finns idag inget botemedel för sjukdomen, utan den är livslång. Människor med bipolär diagnos behöver långsiktigt behandling för att hantera sin sjukdom. En effektiv behandlingsmetod är medicin och psykoterapi för att minska risken för skov och minska symptomen (http://www.adamhscc.org/)

Kemisk obalans i hjärnan/hormonsjukdom

En del forskare tror att sjukdomen beror på en kemisk obalans i hjärnan och andra hormonsjukdomar. (Jag kommer skriva ett inlägg dedikerat detta eftersom det är så intressant)