5 saker jag önskar att jag hade fått höra som nybliven förälder och bipolär

5 saker jag önskar att jag hade fått höra som nybliven förälder och bipolär

Innan jag fick barn hade jag konstigt nog inte funderat så mycket på hur föräldraskapet skulle påverka mig och min sjukdom och tvärtom. Jag hade ingen plan eller strategi hur jag skulle hantera saker som mindre sömn eller ökad stress, oro etc. Allt kom som en chock mer eller mindre.

Jag har därför sammanställt en lista som jag önskar att jag hade haft tillgång till i början av mitt föräldraskap och även under. Saker som man kanske vet om, men som man behöver bli påmind om.

1. Ta din medicin regelbundet

Det är givetvis viktigt annars också! Men när man blir förälder är det extra viktigt att ta sin medicin och absolut inte experimentera med den. Att bli förälder innebär så mycket, hormonerna rusar i kroppen, samtidigt som stressen i form av mindre sömn och oro för barnet för att nämna några faktorer, påverkar negativt. Att då slarva med sin medicin, glömma den eller experimentera med den kan ha förödande konsekvenser. Medicinen tar du trots allt för stabilisera dina svängningar och den hjälper till att hantera den extra stress som att bli förälder innebär.

2. Sov när du kan

Att ha en nyfödd innebär för de flesta föräldrar att de inte kan räkna med att sova en hel natt, kanske inte ens en timme. Är man föräldraledig vill jag verkligen tipsa om att sova när din bebis sover. (Det är inget nytt, men inte desto mindre viktigt) Om du inte kan lägga dig ner och somna bara sådär, försök att vila. Det är också återhämtning. Så stressa inte för att du inte kan somna.

3. Ät regelbundet och nyttigt (i måttlig mängd)

Det här kanske inte är det enklaste när man är nybliven förälder. Jag vet! Men ju mer jag läser på om ämnet, ju mer förstår jag hur mycket vår kost faktiskt påverkar vårt mående och hur viktigt det är att man äter rätt. En studie från bl.a. Harvard (2018) har visat sammankopplingar mellan kost och depression och att kosten kan skapa inflammation i kroppen. Att som bipolär äta sockerrik kost är egentligen rätt galet då det gör att blodsockret pendlar. Detta innebär i sin tur svängningar i energinivåer och humör. Att medicinera för svängningar i mående och sedan äta kost som gör att man svänger känns ju lite kontraproduktivt, eller hur?

4. Våga be om hjälp

Detta är så viktigt! Har du familj, vänner eller kanske någon vänlig granne som hjälper att passa barnet/barnen medan du får duscha, gå ut och gå en promenad själv osv eller bara kommer och håller dig sällskap så kan det vara guld värt och kanske göra att du mår bättre och orkar med just den dagen eller veckan. Och känn dig inte jobbig för att du frågar om hjälp, de allra flesta gillar att få hjälpa till och känna sig behövda.

5. Utmana dig själv – i lagom takt.

I början, när jag precis hade fått min dotter tyckte jag att allt var jobbigt för att det var så nytt och skrämmande. Det var ett bamsesteg för mig att ta mig ut med barnvagnen och gå och handla. Jag var livrädd för att hon skulle börja skrika för vad skulle jag göra då? Jag bestämde mig för att börja med en barnvagnspromenad på fem minuter, runt knuten och tillbaka i princip, och allt eftersom blev dessa fem minuter till 10, 15, 20 och tillslut en bra mycket längre stund än fem minuter. Första gången min dotter skrek och jag lyckades lugna henne med att ta upp henne i bärsele eller på något annat sätt växte jag som mamma. Första gången på babysim, öppna förskolan, på stan, på kalas osv. alla dessa saker var stora för mig men när man väl har gjort det och klarat av det (det gör man) växer man och det är verkligen en feel-good känsla över det.

Källor

https://www.health.harvard.edu/staying-healthy/foods-that-fight-inflammation

Vardagslivet

Vårt vardagsliv går verkligen i full fart för tillfället.

De senaste två veckorna har jag varit på barnakuten med Alexander fyra gånger och en gång på barnmedicinska mottagningen p.g.a. att hans andning varit ansträngd i samband med hans väldigt långdragna förkylning. 

Samtliga gånger har en sjuksköterska kollat hur han syresätter sig, tagit tempen samt vägt honom och alla parametrar har varit toppen. (jag har varit där så många gånger att jag pratar med medicinska facktermer nu haha. Från att ha varit hängig och gnällig hemma ligger han och skrattar och flirtar med sjuksköterskorna på akuten. Jag älskar att han är så social och glad, Men det hade varit bra om de fick se den hängige lille killen som jag ser här hemma också.

I förrgår kväll åkte vi in igen p.g.a. att han stod som en stel pinne med bröstet utåt och kippade efter luft flertalet gånger under dagen. Samma visa igen: vikt, temp och syresättning och allt såg perfekt ut. Sjuksköterskan började dessutom med att säga, med rödsprängda ögon, att det var fullt upp och att man prioriterar de sjukaste = väldigt långt väntetid. Kort väntetid har varit 2-4 h så jag föreställde mig en mindre evighet i huvudet… Jag försökte förklara hur dåligt det hade varit hemma, men sjuksköterskan hade svårt för att lyssna då hon verkade vara någon helt annanstans i tankarna. 

”Finns det ingenting man kan ge honom för att hjälpa med andningen, förutom adrenalin som inte hjälpt de andra gångerna?” vädjade jag. 

”jo det finns något som heter nasivin”.. så tystnade hon snabbt, som att hon hade sagt något som inte fick sägas. 

”Men det ger vi endast till våra rs-barn. De som är riktigt sjuka”. 

”Men om det hjälper, varför kan vi inte testa det på Alexander? För det är inga biverkningar eller? 

”Vi har bara ett begränsat antal av dem.. så läkaren får avgöra. Ja, och det går ju inte köpa dem i butik”

Jag suckade uppgivet.

Jag vet att jag klagar nu och många håller kanske inte med mig, men jag tycker verkligen att sjukvården i Sverige är undermålig på så många sätt. Nu har jag varit inne med Alexander 4 gånger på några veckors tid för att han har så svårt för att andas, men får ingen hjälp och den lilla hjälp som finns att tillgå (utan inläggning) verkar vara i form av avsvällande nässpray som ej finns att få tag i. Den finns inte att köpa och den finns i begränsad upplaga på barnmottagningar. Varför är den inte upphandlad av apoteken? Mycket märkligt tycker jag.

Adrenalin som han fått vid tre tillfällen har inte fungerat..ändå får han det gång på gång. Jag känner att min tillit till vården minskar för var gång jag kommer i kontakt med den. Det handlar inte övervägande om kompetens, för det tror jag många besitter… utan det är snarare bemötande och behandlingen som verkar vara problemet. Stress, dålig arbetsmiljö och kanske t.o.m. dålig ledning tänker jag.

Strax innan jag skulle få Alexander i juli gick en sjuksköterska ut och berättade om personalbristen, dålig arbetsmiljö samt om den dåliga ledningen på BB på Ryhov (Jönköpings länssjukhus) på nyheterna.

Man känner otrygghet och uppgivenhet. För vad kan man själv göra? Man kanske inte kan påverka direkt men, man kan tycka och man kan säga det högt… och hoppas att någon lyssnar.

Jag tycker att sjukvårdspersonal är bland de viktigaste professionerna vi har i vårt samhälle och därför bör betalas därefter. Det skulle göra att fler sökte sig till yrkena (nu syftar jag framförallt på våra sjuksköterskor) vilket skulle minska personalbristen och på så sätt öka välmåendet hos den befintliga personalen. En stor satsning på sjukvårdspersonal i Sverige behövs. På alla fronter, inte minst psykiatrin. (Mer om detta i ett annat inlägg, har så mycket att säga om ämnet

Jag kom visst av mig lite…

Alexander blev i förrgår kväll sämre och fick hög feber och har tills idag haft över 39 grader. Han har fått alvedon och vi har sprayat näsan med koksalt och sugit med nässug. Det har fungerat bättre och bättre då slemmet satt sig ytligare på honom. Innan satt det i bröstet och nu verkar han ha mest i näsan, vilket är skönt.

Detta har inneburit väldigt dåliga nätter då jag suttit upp med honom på mig och han har haft svårt för att äta pga täppt näsa.

Igår natt bytte jag och Johan, så att jag skulle få sova lite. Vad händer då? Isabelle vaknar kl 2.45, av att ena armen är utanför tröjan. Reflexmässigt sätter hon sig upp, tänder lampan och säger att hon vill gå upp. Jag tror att klockan är runt 5 så jag lyfter upp henne per automatik och bär ner henne för trappan och ser då att klockan är innan 3. Då är det redan för sent.

Som tur är finns ipaden tidiga morgonar. Isabelle ligger och tittar och vi kan slumra bredvid henne, för att hjälpa henne var 3-4 minut med reklam osv. Man får verkligen veta att man lever med små barn. Tur att jag och Johan har varandra, det gör föräldraskapet så himla mycket bättre och lättare. Man har någon att dela kärleken till barnen med och såklart dela ansvaret med och de jobbiga bitarna också.

Nu när jag själv är mamma tänker jag på min mamma ur ett föräldraperspektiv och funderar ofta över hur jobbigt hon måste haft det och hur tuff hon var. Det skiljer 16 månader på mig och Lisa och vi bråkade i princip jämt när vi var små. Vi var bästisar också såklart, men vi bråkade för jämnan. Jag ville alltid vara storasyster och fick aldrig vara det, fram till idag tror jag vi fortfarande är oense om vem som är storasyster och lillasyster haha

Johan skulle ta flyget till Stockholm kl 6.30 igår morse så jag ringde faktiskt farfar vid 6-tiden (vi har en överenskommelse att jag ringa när det krisar). Han kom vid 6.30 och då åkte jag ut med Isabelle i bilen för att hon skulle få sova lite innan förskolan, annars hade hon med all säkerhet inte orkat dagen. Bilen har räddat många dagar. Isabelle slocknar direkt när motorn går igång och sover så gott.

Nu är Alexander äntligen feberfri. Johan kommer hem alldeles strax och farfar är hos oss till dess. Han är guld värd, farfar.

När barnen somnat har våra kvällar de senaste veckorna bestått av att plugga. Johan läser just nu etik och hållbarhet och har haft inlämningsuppgift. I och med att det är hans första akademiska text på väldigt länge har jag hjälpt med just detta. Struktur, källhänvisningar osv. Jag har lärt mig en hel del om hållbarhet, vilket har varit väldigt nyttigt.

Sen försöker jag hinna med bloggen, som skänker mig så mycket glädje. Faktiskt! Jag får så mycket positiv respons och ju mer jag skriver och sätter mig in i bipolär sjukdom, ju mer lär jag känna mig själv. Häftig känsla.

….Och sen har jag mitt andra lilla projekt som verkligen är något som ligger mig nära om hjärtat. Jag började skriva på en självbiografi när jag var runt 20 men har mått för dåligt för att kunna fullfölja det. Det kommer förhoppningsvis bli en roman som är baserad på många av mina egna erfarenheter och kommer rikta in sig på tidiga tonåren. 12-15 år ungefär. Spännande va?

 

Så här ligger min lille prins och skrattar när han blir undersökt

Att prata om psykisk ohälsa i familjen

Innan jag började blogga hade jag funderat på om jag skulle berätta för mina barn om min sjukdom när de blir större och hade nog kommit fram till att jag inte skulle det. Jag ville inte att de skulle känna att de har en annorlunda mamma och ännu mindre påverkas av mina svängningar.

Sen började jag skriva om min historia med allt vad det innebär och även om min sjukdom och kom snabbt till insikten att det är klart att vi ska prata om det här hemma. Det ska inte ha någon huvudroll i vårt familjeliv, inte alls. MEN, mina barn ska veta att jag har en sjukdom som heter bipolär och att mamma inte är mer annorlunda än någon annans mamma.

Jag tänker på missbruket som försiggick innanför de fyra väggarna när jag växte upp. Ingen pratade om problemet och därför lärde jag mig som barn att det var en hemlighet och dessutom väldigt skamligt. Jag vaktade denna hemlighet med livet i behåll. Cyklade hem tidigt från tjejkvällarna som vi hade en gång i månaden för att kolla om pappa var full och var livrädd för att pappa skulle visa sig ute bland personer jag kände när han var i detta skick. Pinsamt var det ord jag använde mig av då, men det var egentligen skam jag kände.

Ingen pratade om elefanten i rummet… och det gjorde att denna elefant växte sig större och större och genomsyrade allt. Mina tankar, handlingar och framförallt känslor. Jag kunde inte tänka på något annat än om pappas skulle dricka till helgen, vilken dag han var ledig (då drack han dagen innan)… jag hade känselspröten ute jämt för att stämma av läget och veta om han hade druckit något. Detta var otroligt påfrestande som barn och bidrog såklart till ett mitt mående som blev sämre och sämre ju mer tiden gick.

Jag jämför såklart inte själva alkoholismen med psykisk sjukdom då det givetvis är två helt skilda saker. Det jag drar en liknelse mellan är två ämnen som ofta är förknippade med skam och stigma.

Hade vi pratat om pappas alkoholism hemma hade jag som barn lärt mig att det är en sjukdom och inte mitt fel och det är inte skamligt att prata om det. Det hade kanske gjort att jag hade vågat öppna upp mig för kuratorn på skolan som hade kunnat hjälpa. Det hade definitivt tagit bort den otroligt tunga känslan av att upprätthålla hemligheten i hemmet till varje pris och flyttat skulden och skammen bort från mig som barn för det var en alldeles för tung börda att bära för en 12-17-åring.

Genom att berätta att jag har en psykisk sjukdom och samtidigt visa i handling att vi fungerar som vilken annan familj som helst, kommer mina barn, som nästa generation, vara en del i att minska skammen och stigmat kring detta ämne.

bipolarmamman
Mina barn. (Fotade lite i studion igår 🙂

 

5 saker att tänka på när du stöttar någon med bipolär sjukdom

5 saker att tänka på när du stöttar någon med bipolär sjukdom

Att få stöd från familj och vänner kan göra en stor skillnad för en person med bipolär diagnos. Följande saker är bra att tänka på när man stöttar.

#1 INSE FAKTA

Bipolär sjukdom är en allvarlig kronisk sjukdom. Det är med andra ord inget som går över utan något som man måste lära sig att leva med. Vi kan inte rå för att vi blir maniska/hypomaniska eller deprimerade. Vårt beteende påverkas såklart av dessa extrema stämningslägen. Ibland är vi medvetna om det, men oftast inte.

#2 Lär dig mer om sjukdomen

Ju mer du kan om sjukdomen, ju lättare är det för dig att stötta. Vet du t.ex. vilka triggers din partner, vän eller familjemedlem har, kan du hjälpa till på ett helt annat sätt. En annan sak är att du blir mer uppmärksam på symptomen innan personen går in i ett skov vilket kan stävja skovet. Ofta ser man som sjuk inte det själv.

#3 Ha rätt attityd

Du som känner någon med bipolär sjukdom vet förmodligen att denna person mellan skoven fungerar bra. Det är såklart inte alla som gör, men de allra flesta får en lyckad behandling. Det är positivt för din bipolära vän/partner/bekanta och för samhället i övrigt som tyvärr fortfarande har lite kunskap om diagnosen (vilket orsakar stigma och skam kring den) om du sprider kunskap om den

#4 Ge personen lite ”space” om han/hon behöver det

Att leva med en psykisk sjukdom är stundtals väldigt utmattande och därför behöver den sjuke ibland utrymme, eller egentid som jag kallar det. Min man bokade nyligen en hotellnatt till mig så att jag fick komma iväg och bara vara själv och det var verkligen det bästa han kunde göra för mig.

#5 Ta hand om dig själv

Lever du med en person som är bipolär eller är nära med någon som är det, vet du att det inte alltid är lätt. Det ställer krav på dig som människa och därför är det så viktigt att du tänker på dig själv. Kom på en plan att hantera de tuffa stunderna, så som t.ex. att gå ut och gå med musik i lurarna, ta ett längre bad osv. Du är precis lika viktig som den du känner som har sjukdomen och det är viktigt att komma ihåg det.

Sjukdomsinsikt och hantering

Innan gårdagens inlägg om depression kändes det som att jag haft en någorlunda distans till bloggen. Det kanske låter märkligt, för jag har ju berättat om väldigt intima saker, så som om min uppväxt med allt som hänt, att jag blev sexuellt utnyttjad av min lärare osv. Men dessa saker finns en tidsmässig distans till. När jag tänker tillbaka på min lärare som utnyttjade mig sexuellt känns det som en helt annan person som blev utnyttjad. Till och med som en annan kropp. Jag kan ju fortfarande känna och vet att det var jag som blev utnyttjad, men det känns ändå inte som att det var jag på något sätt.

Att skriva om att jag är bipolär och är sjuk är stundtals ganska tufft. Innan jag började blogga försökte jag tänka på min sjukdom så lite som möjligt och inte prata om det. För talar man inte om det så finns det inte. Så resonerade jag lite utan att egentligen vara medveten om det.

Det som dock gjorde mig påmind om sjukdomen dagligen var min medicin som jag tar på kvällen. Den gör mig lite groggy. (Inte när jag har barnen, jag kan skärpa till mig om det behövs). Men det lägger sig som ett lock på mig när jag t.ex. sitter och tittar på tv med Johan och jag blir som lite omtöcknad och trött. Det får mig att känna mig sjuk. Varje dag. Jag hatade det innan men efter jag började blogga och skriva om min sjukdom har jag börjat acceptera att jag får känna så några timmar om dagen, det är inget farligt och det gör mig inte sjukare. Tvärtom..

Efter jag skrivit där första inlägget på bloggen fanns det ingen återvändo för mig och jag hade nog inte riktigt funderat på att jag där och då tog ställning till om jag skulle berätta för mina barn när de blir stora nog (nu vet jag att det är klart jag ska det…tänker skriva mer om detta i ett annat inlägg) och det är en insikt som jag fått tack vare att jag skriver publikt om min sjukdom. När jag skriver reflekterar jag mycket vilket bidrar till en hel del insikter.

Jag hade inte heller funderat på om jag skulle vara så ärlig att jag berättar om jag kommer in i skov. Distansen som fanns var att jag väldigt sällan har skov. Men så kommer jag in i en depression som jag blev varse om igår. Faktiskt lite som en blixt från en klar himmel och frågar Johan om han verkligen tycker att jag ska skriva om detta i bloggen. Han svarar snabbt att det är klart jag ska, annars blir det ju inte genuint. Och jag kan inte hålla med mer.

När jag blottar mig så som jag gör när jag berättar om att jag är inne i en depression visar jag ju även att min sjukdomsinsikt och hantering är något som jag behöver jobba på. Jag tror att jag hela livet behöver vara uppmärksam på s.k. triggers och ha en sorts plan hur jag ska leva för att inte trigga igång något. Vara uppmärksam på om jag håller på att gå in i något skov osv.

Ett av mina mål med bloggen är ju att dela med mig av mina erfarenheter och vad jag lärt mig för att inspirera och hjälpa andra och jag har insett att man inte behöver vara perfekt för att kunna göra detta.

Så som vi hanterar denna period är att Johan har varit hemma idag och stöttat. Han är en riktig klippa. Vi var ute och gick en lång runda med barnvagnen och har ätit nyttigt. Ångesten är borta och jag känner mig fortfarande lite låg men mycket bättre.

Imorgon kommer min bonusmamma Ingrid och umgås med oss. Det ska bli mysigt. Hon tar verkligen hand om oss vilket är skönt ibland.

Jag är ganska säker på att Isabelle inte märker att jag är nedstämd. Jag känner mig så glad när jag är med barnen. De är verkligen det absolut bästa jag gjort i mitt liv.

Jag fick tillbaka min mobil idag (ÄNTLIGEN) och kommer hem och säger

: Jag har verkligen saknat denna mobil så mycket som man kan sakna något materiellt!

Johan: mmm, det kanske var det som var en av dina triggers?

Jag: ha ha … kanske lite för tidigt att skoja om?

Johan: nej det tycker jag inte alls!

Ibland är han lite för snabb med att skoja om saker och ting men idag blev jag ändå så glad att vi kunde göra det.. för även när vi har det lite jobbigt kan vi skratta åt det och det är så viktigt.

bipolarmamman

Depression

Depressionens klor

Igår kändes det som att depressionen riktigt la sina klor om mig. Känslor av otillräcklighet, att inte
duga som mamma, fru, människa kom med en obamhärtig kraft. Samtidigt hade jag en så stark ångest att det kändes som att någon stod på mitt bröst..bipolar depression, bipolarmamman

Det blev inte bättre av att Alexander hade svårt att andas och att jag fick åka in till akuten för en tredje gång på 1,5 vecka. (Johan stannade hemma och nattade Isabelle).

Jag försöker komma på vad det är som har triggat igång denna depression och kommer att tänka på några olika faktorer.

  • Dålig sömn
  • Johan jobbar mycket (och pluggar) och han är ofta i Stockholm.
  • Alexander har varit dålig (stress och oro)
  • Isabelle har varit väldigt pappig (jag visar inte henne det såklart men det gör ont i mammahjärtat att knappt få krama henne)
  • Vardagsstressen – alltid stressa över att det inte är städat hemma, laga mat (Isabelle äter i princip ingenting vi lagar) Tänka på att vi måste sluta ge henne mat emellan måltiderna. Potträna, ta bort nappen. Alla måsten helt enkelt.
  • Jag äter dåligt, mycket socker, oregelbundet osv.
  • Jag tränar i princip ingenting

När jag tittar på listan förstår jag varför det har triggat igång något..

Vad gör jag för att må bättre och ta mig ur denna depression då?

Jag tittar mina s.k. triggers och tänker att det som går att förändra, ska jag försöka förändra.

  • Gå och lägga mig tidigare, om jag är jättetrött: gå och lägga mig när barnen somnar.
  • Johans jobb går inte tyvärr inte förändra. Det är ett aktivt val vi har gjort. Valet var mellan att bo kvar i Jönköping med vårt nätverk (mormor, morfar, farfar, vänner) och Johan sover borta eller flytta till Stockholm där vi inte har så många och Johan sover hemma. Vi valde Jönköping, för några år framöver.
  • Alexanders andning – vi har varit på akuten. De säger att allt ser bra ut (oron för honom kommer att lägga sig) Försöker tänka mer än att känna, men svårt när man inte mår bra.
  • Isabelle pappig – Jag försöker även här resonera bort de jobbiga känslorna. Hon väljer pappa nu för att jag har Alexander så mycket. Det är en normal reaktion för syskon.
  • Vardagsstress – Vi har bestämt att vi ska betala för städning för att det är något som kommer skapa mer tid för varandra och mindre stress för främst mig (Johan har turen att inte ha förmågan att se dammråttor och smuts), Isabelle äter inget just nu: Försöker tänka att många barn är sådana. Snacks mellan måltider – lägga upp en plan hur vi ska göra. (kanske låter som ett litet problem men jag har så svårt att låta Isabelle gå och lägga sig hungrig och vill man ta fighten orkar man kanske inte den natten Johan är borta då det oftast betyder lite sömn, hon kan vakna och vara pigg kl 2) eller en vardagsnatt överhuvudtaget.
  • Kosten – försöker verkligen men jag faller alltid dit. Har ett otroligt sockersug som jag måste
    bli av med. Socker är verkligen dåligt för oss bipolära eftersom det gör att man pendlar upp och ned i energinivå och således också i humöret. En sockerkick kan dessutom påminna om ångest. Så, försöka ta bort socker, pasta och bröd ur kosten (det får mig att må bra) Och försöka äta på regelbundna tider
  • Träning: Jag och Johan pratade igår om att bara ta med sig Alexander i barnvagnen, sätta på
    en bra bok i lurarna och gå 5 km rundan i lite snabbare fart. Jag blev peppad.

bipolarmamman, träning,

SÅ! FIXAT! Allt åtgärdat! Nu mår jag bra igen!!

Nej så enkelt är det såklart inte!! Att jag vet vad jag måste göra för att må bättre betyder ju inte att jag orkar göra det och att depressionen går över direkt om jag gör alla dessa saker.

Nu har jag en väldigt bra motivation – mina barn. Som gör att jag stiger upp på morgonen och inte sover bort dagarna och jag har hund som tillsammans med barnen gör att jag kommer ut.

Jag har med andra ord skapat mig ett liv som inte tillåter mig att göra de saker man helst gör när man är deprimerad…

En sammanfattning av hur jag hanterar depression är alltså:

  1. Insikt att jag har depression
  2. Förstå vad det är som triggat den (jag gjorde det med min man Johan denna gång, prata gärna med någon som känner dig väl, ofta är man så inne i sig själv att man har svårt att se hela situationen)
  3. Se om jag kan göra något åt dessa triggers. Kan jag dra ned på tempot på jobbet t.ex? Behöver jag gå och prata med någon? Behöver jag äta bättre och röra på mig?
  4. Vara snäll mot mig själv och var stolt över minsta lilla. För det där lilla är verkligen stort när man är deprimerad.

bipolarmamman, depression

Sjukhusbesök och hotellnatt

Bloggens innehåll

Jag vill verkligen att alla inlägg som jag skriver på min blogg ska vara av värde för den som läser. Som t.ex. mina livserfarenheter och min historia, som jag berättar med förhoppningen att det ska hjälpa någon att känna att hon/han inte är ensam och att man kan få ett bra liv trots en kämpig barndom.

Efter att ha läst min historia kanske man vågar ta steget att fråga sin klasskompis eller sitt barns kompis hur han/hon mår ifall man anar något. Ofta är alkoholism en hemlighet inom familjen och barnet känner mycket skam för vad som försiggår innanför husets fyra väggar. Chansen att barnet berättar ökar om barnet litar på den person som frågar och visar att den bryr sig.

Historien om hur jag blev sexuellt utnyttjad hoppas jag innerligt kan hjälpa någon som blir/har blivit utsatt för något liknande eller vet någon annan som blir utnyttjad av en person i maktställning eller vem som helst för den delen. Jag hoppas även att det öppnar upp ögonen för att man kan bli sexuellt utnyttjad utan att det är fysiskt våld inblandat.

Jag berättar om min historia i kronologisk ordning men varvar med hur jag lever idag, vägen från diagnos med graviditeten, förlossning osv. till idag, samt med saker jag själv tycker är intressant om diagnosen, vad som hjälpt mig i livet så som ångesthantering eller stresshantering. Lite smått och gott med andra ord.

Jag har väl tänkt tidigare att min vardag kanske inte är så intressant eftersom det ofta inte händer så mycket, men jag har mer och mer fått insikten att det faktiskt är viktigt att skildra min vardag också. Småbarnslivet med allt vad det innebär, mina projekt som jag har på gång, hur jag och min man pusslar ihop hans jobb och resor till Stockholm i princip varje vecka och hans MBA-studier med familjelivet och faktiskt får det att fungera.

Jag tänker att det är viktigt att detta får komma fram också.

Sjukhusbesök med Alexander

Denna vecka har varit ganska jobbig och det har mycket att göra med sömnen och hur vår son Alexander har mått. Han har haft ögoninflammation, feber och svårt för att andas så jag har varit inne på akuten två kvällar samt på barnmedicinsk mottagning en av dagarna. Första gången var förra fredagen. Johan var då i Stockholm. Han har MBA varannan torsdag-fredag och kommer hem runt 22 på fredagen. Som tur är så är min svärfar här i princip varje dag och stannar tills jag nattat Isabelle så jag slipper natta båda samtidigt. Detta gjorde att han kunde ta Isabelle så jag fick åka in med Alexander själv. Vi fick komma in direkt och fick både adrenalin och näsdroppar.

Alexander blev lite bättre några dagar, sedan kom febern tillbaka och både jag och min svärfar reagerade på att andningen blev tyngre under dagen i onsdags. (Johan var i Stockholm) Jag ringde 1177 och rådfrågade en sjuksköterska som tyckte att vi skulle åka in. Vi kom dit vid 19 och efter första omgången adrenalin somnade Alexander i babyskyddet. Han fick en andra gång adrenalin när han sov och en spruta med flytande kortison. Han var så himla söt, sög på sprutan sovandes som att det vore en napp. Vi kom hem efter 23 den kvällen. Dagen efter mådde han mycket bättre och nu är han nästan sitt vanliga jag igen, förutom lite feber fortfarande. På barnmedicinska sa läkaren att han lät bra i lungorna och att det satt längre upp. Så himla skönt.

Detta har inneburit dåliga nätter där jag sittandes rätt upp har sovit med Alexander på mig. Vår sovsituation är ganska tillfällig men funkar just nu. Vi har ställt in en 1.40 säng i Isabelles rum där Isabelle och Johan sover. Om hon sover själv vaknar hon runt 2 och somnar inte om och gör det ibland oavsett om Johan sover hos henne, så vi tar hellre det lite säkrare före det helt osäkra. Jag sover i vårt sovrum med Alexander som oftast ligger i sitt babynest bredvid mig. När han har haft svårt för att andas har jag lagt två soffkuddar på varsin sida om mig och satt mig upp med honom på mig. Tror att jag har klappat på hans rumpa i sömnen. Det är så han somnar. Det är mysigt att ha honom på sig men desto svårare att sova så.

Så lite sömn med andra ord… jag är lite rädd för att det ska trigga igång något men det har det inte gjort än så länge. Jag måste säga att jag är väldigt till freds med mitt liv nu, även om jag svänger lite upp och ned precis som alla andra. Att vara föräldraledig och se barnen utvecklas är spännande. Isabelle är väldigt rolig, pratar mycket och säger så roliga saker. Hon har extremt mycket vilja och testar oss varje dag. MEN, jag tänker alltid att Trygga barn Trotsar.. Våra barn får så himla mycket kärlek och uppmärksamhet. Jag är väldigt mån om att de ska få en så fin uppväxt som möjligt eftersom jag själv fick en sån dålig.

Hotellnatt i Göteborg

bipolarmamman, bipolär, shopping, ångest, depression

Johan bokade en hotellnatt i Göteborg till mig för några veckor sedan och jag var där i lördags-söndags. Bara jag, helt själv. Det kändes så lyxigt och skönt, men samtidigt väldigt konstigt. Jag gick på stan och köpte lite kläder till barnen och fyra par mjukis/pyjamasbyxor till mig själv (en föräldraledigs bästa vän) lite lyxigare tvålar och en liten flaska amarone som jag tänkte ha på
kvällen. När jag låg i sängen och skrev på mitt projekt… Det blev dock inte riktigt så, jag fick världens huvudvärk, förmodligen för att jag kopplade av.. jag gick ned till restaurangen och åt en god flankstek och drack ett glas sauvignon blanc och sedan upp på rummet, facetimade med Isabelle och Johan och sen somnade jag runt 20 och sov till 10 dagen därpå om man inte räknar med att blev vintertid haha, då sov jag till 11. Skäms nästan! Men vad skönt det var!

Som jag längtade efter barnen efter ett dygn ifrån dem! Jag är så tacksam och glad för att jag har en sådan omtänksam man som Johan. Han hade knappt sovit något den natten. Isabelle vaknade kl 2 och väckte Alexander… sen var hon uppe tills 10… men det enda Johan sa var att jag gärna får göra om det snart igen.

Det var lite av min vardag det.. 🙂

 

 

Trasig telefon

Trasig telefon

Jag hade tänkt att skriva del 3 idag, men så gick min nya telefon helt plötsligt sönder igår kväll. Skärmen blev blå och det gick inte att göra något och där stod jag helt handfallen. Vad beroende man är av sin telefon, det är ganska läskigt.

Och vad jag blev varse om hur många appar jag använder varje dag. Måste lista dem, helt sjukt många.

  • instagram
  • facebook
  • facebook messenger
  • omni
  • pages
  • wordpress
  • canva
  • quotes
  • kamera
  • kalender
  • bankid
  • gmail

Har säkert glömt någon. Och vad krångligt det blev utan sin egen telefon! För det första fick jag låna min svärfars gamla telefon som har NOLL appar installerade. Jag kunde inte logga in med mitt apple id av ngn anledning (är ingen teknikexpert uppenbarligen) så jag fick låna min svärfars, vi fick skriva in hans kontouppgifter igen och jag har fått lära mig hans lösenord.

På min mobil finns alla lösenord sparade och jag trycker bara med tummen på hemskärmen när jag ska logga in. Nu måste jag helt plötsligt komma ihåg ALLA lösenord! Och det gör jag ju såklart inte. Så allt tar 100 år att fixa.

Hur hinner jag skriva blogginlägg om dagarna då? Jag skriver i pages på telefonen när Alexander somnat på mig i soffan eller sitter i sin babysitter sina 10 min han har ro att sitta där, i bilen när Isabelle sover, när Isabelle har somnat på kvällarna… jag skriver 10 min här och 10 min där och på så sätt får jag ihop inlägg.

Nu då? Nu har precis båda barnen somnat och jag sitter med datorn i sängen i vårt sovrum. Alexander snarkar högt för han är förkyld och Isabelle sover i sitt rum.

Vi har haft några jobbiga nätter här så jag är helt slut. Isabelle vaknade i förrgår vid 00 och somnade runt 03 igen. Inatt vaknade hon kl 2 och somnade Inte igen…. Johan var i Göteborg igår och from idag är han i Sthlm till på fredag. (jobb och MBA) Farfar är här och herregud vad tacksam jag är för det. Hade jag tagit gårnatten själv hade jag inte fått sova någonting alls. Alexander vaknar varannan timme och nu när han är förkyld och har ögoninflammation vill han sova på mig och då sover jag sittandes.

Nu ska jag försöka få lite sömn innan det lilla hjärtat vaknar 🙂

 

 

Sexuellt utnyttjad av min engelsklärare del 2

Sexuellt utnyttjad av min engelsklärare del 2

Chris fortsatte tjata om W och hur populär han hade varit bland kvinnor i Australien och att alla män var avundsjuka på honom. Han hade fått kvinnor att komma bara genom att massera dem på ryggen. Jag visste inte så mycket om sex då och var väldigt blåögd så jag köpte det han skrev om W och snart skickade Chris mig uppgifter som bestod av att fråga W om saker. Samtidigt som Chris tryckte på hade W gått och blivit den enda vuxna jag kunde prata med. Han hade tagit mig åt sidan en dag och frågat hur det egentligen var med mig. Det var ingen annan vuxen som hade ställt den frågan på länge och jag hungrade verkligen efter att någon skulle bry sig om mig så jag öppnade upp mig för honom.

Jag minns att vi satt och pratade i ett litet studierum på skolan och lärare efter lärare gick förbi. En del var nyfikna andra brydde sig inte. Det var ju egentligen inte konstigt att en lärare och elev satt och pratade om studier…att vi pratade om allt annat än studier kunde ju ingen veta då.

Jag berättade om hur dåligt jag mådde och hade det hemma och W sa att han fanns där för mig om jag behövde prata.

Min första uppgift från Chris var att få bekräftelse på att W var W så han hade gett mig några frågor jag skulle ställa. Jag berättade för W att jag pratade med en kille på nätet och att han trodde att han visste vem W var. W lyste upp när jag började prata om detta.. jag ställde mina frågor som var ungefär vad det var han var då känd för, vad han skrev i sanden till Dannii och något mer.

W svarade och jag gick hem och skickade svaren till Chris. Svaren var såklart korrekta. Sen fick jag mer och mer frågor som gjorde att jag pratade mer och mer med W. Efter ett tag började Chris prata om en tjej, Holly Valance, som var intresserad av honom. Även Holly visste vem W var och var väldigt imponerad.

Det var då Chris började prata om de 100 stegen som W hade gjort med kvinnor. Numera var W allt Chris pratade om och även om jag inte ville prata om honom så ville jag till varje pris behålla Chris. Han som skulle ta med mig bort från mitt hemska liv till Australien. Jag gjorde därför som han sa.

Chris föreslog att han och Holly skulle göra de 100 stegen samtidigt som jag och W skulle göra dem. Jag sa att jag inte ville först, men Chris tryckte på och sa att då gör han och Holly dem själva och att han då inte kunde garantera att det skulle bli vi eftersom han var intresserad av henne. Jag kommer ihåg att han pratade om att jag efter att ha gjort alla dessa steg skulle bli en ”kvinna”.

Jag förstod inte då att de 100 stegen handlade om sex…

För att läsa del 1 klicka här

För att läsa del 3 klicka här

För att läsa del 4 klicka här

För att läsa del 5 klicka här

Kan man ha en sund kärleksrelation när man är bipolär?

Kan man ha en sund  kärleksrelation när man är bipolär?

Kan man ha en sund kärleksrelation när man är bipolär?

Svaret är ja! Baserat på egna erfarenheter behöver man dock ha lärt sig att hantera sin sjukdom och kanske även medicineras för den. Det är vad som krävdes i mitt fall. Jag gick obehandlad i över 10 år och förstörde relation efter relation utan att egentligen förstå varför. Blev ihop och gjorde slut med samma kille gång på gång, flyttade in hos en kille som jag känt i några veckor.. för att sedan göra slut några månader senare. Ett tag träffade jag nya killar varje kväll, inte alltid för att ha sex med dem utan för att jag ofta inte ville sova själv.

Jag kunde inte förmå mig till att ha en enda stadig och sund relation.

Jag minns så väl när jag träffade Johan och var på väg att göra så som jag gjort så många gånger innan med killar. Jag hade varit elak mot honom och stod i köket och tänkte ”nu sticker han”. Känslan jag hade då var eufori. Jag var så destruktiv att jag gick i gång på att skada mig själv. En terapeut hade en gång sagt till mig att jag ungefär var sjätte månad såg till att något hände så jag mådde dåligt, samt att jag verkade vara trygg i att må dåligt. Konstigt nog stämde det där med att jag kände mig trygg när jag mådde som sämst och det var förmodligen den tryggheten jag letade efter när jag försökte få Johan att dumpa mig.

Som tur var och som man kanske förstår, så gjorde han inte det.

Det var ungefär vid denna tidpunkt jag åkte in till psykakuten och fick hjälp i form av medicin och senare även terapi. Det var dock medicinen som gjorde den stora skillnaden för mig. Jag kunde plötsligt koppla av och hjärnan rusade inte längre. Jag kommer ihåg att jag inte längre kände mig så udda. Jag hade ända sedan mammas död känt mig så annorlunda och utanför jämt.

Det var härifrån den sunda relationen med Johan började...när jag vågade känna en djupare kärlek till honom och att jag ville vara med honom och ingen annan och på lång sikt. Innan hade jag inte haft förmågan att tänka så.

Så…. svaret på denna fråga är ju såklart högst subjektiv eftersom jag svarar utifrån mina egna erfarenheter men det jag kommit fram till är att det hade varit svårt att ha en sund relation om jag inte fått medicinering som stabiliserar. Det tillsammans samt vetskapen såklart om sjukdomen och självinsikten att känna på sig när man håller på att gå in i ett skov och på så sätt också kunna stävja det. Sen finns det s.k. ”triggers” som är saker som kan trigga igång skov så som stress, dålig sömn osv. och just de sakerna ser jag till att inte utsättas för allt för mycket. Sömnen är dock lite svår när man har småbarn men jag har världens bästa svärfar som är här i princip varje dag och hjälper till så jag får vila emellanåt.

Ja, ja, ja.. det går att ha en sund relation med någon som är bipolär. Jag och Johan är ett levande exempel på detta!! och det finns säkert många fler där ute!

Tips på hur man kan göra föräldraledigheten lite bättre..

Ha inte dåligt samvete om du tycker att det är tråkigt att vara föräldraledig. Att man tycker att föräldraledigheten är tråkig och jobbigt har ingenting att göra med hur mycket man älskar sitt barn och gör en inte till en sämre förälder.

När jag var föräldraledig med mitt första barn Isabelle hade jag studerat under tre års tid och varit hemma mycket under denna period. Att vara hemma ytterligare 1.5 år var tufft. Vid den tiden bodde vi mitt inne i stan vilket resulterade i alldeles för mycket shopping av bebiskläder de första månaderna.

När jag och Isabelle hade varit hos BVC vid ett tillfälle såg jag en lapp om öppna förskolans öppettider på anslagstavlan ute i väntrummet. Jag vet att jag hade fördomar om det då eftersom jag trodde att det bara var föräldrar som behövde extra hjälp som gick dit. Jag har ingen aning om var de fördomarna kom från egentligen. Jag beslutade i alla fall där och då att jag skulle ge det en chans.

Första gången vi var på öppna förskolan var Isabelle ungefär tre månader och hade inget utbyte av varken sångstunden eller de andra barnen. Hon skrek sig igenom hela samlingen dessutom och jag var helt svettig efteråt. Jag tror jag väntade några månader efter den gången tills jag gick igen. Då hade Isabelle vuxit till sig och tyckte att det var jättekul. Efter denna gång kom vi att gå nästan varje dag. Det gav både mig och Isabelle mycket genom att vi fick socialisera med andra barn och vuxna. Jag fick prata av mig och höra om andra som hade liknande erfarenheter vilket var skönt. Hade jag inte haft öppna förskolan hade jag nog klättrat på väggarna, eller så hade jag shoppat alla stadens alla barnkläder!

För mig var varje liten sak jag gjorde med Isabelle en utmaning första gången. Bara att gå ut med Isabelle i vagnen var i början nervöst, men när jag hade klarat det så kände jag mig så himla stolt och stark och vågade ta mig an en ny utmaning. Så är du som jag var nervös och tycker det är jobbigt att göra saker med ditt barn av rädsla för att hon/han ska börja gråta i vagnen osv. börja med att gå en liten runda runt kvarteret t.ex. och ge dig en klapp på axeln när du klarat det. Nästa gång vågar du kanske en liten bit till…

Jag har sammanställt en liten lista på vad som hjälpte mig under min föräldraledighet med Isabelle och nu även med min son Alexander.

  • Kolla upp var närmsta förskolan ligger och gå dit och testa om du tycker om det. Det brukar vara öppet ungefär tre timmar åt gången. Oftast umgås man först och barnen får leka, sen är det sångstund, sen fika för en billig peng och sen lek igen. Ibland kommer personer och berättar om sin verksamhet, ibland finns lite mer uppstyrda aktiviteter så som gipsavgjutning av händer och fötter osv.
  • Babysim. Finns i de flesta simhallar.
  • Föräldra/barnträning. Nivån passar kanske främst mammor eftersom träningen ofta fokuserar på att bygga upp mammakroppen igen efter förlossningen. I alla fall är det så på det gymmet jag går på. Det jag älskar med dessa träningar är att alla är där med samma förutsättningar. Någon sitter och ammar, tre barn skriker ikapp, någon annan springer efter sitt krypande barn. Man tränar så gott man kan helt enkelt.
  • Sov eller vila när ditt barn sover! Min dotter sov väldigt dåligt på nätterna så att sova när hon sov på dagarna var ett sätt för mig att orka.
  • Ta på dig dina hörlurar och sätt på peppmusik och gå ut och rulla barnvagnen.
  • Sänk kraven på dig själv. Man hinner inte med lika mycket som man gjorde innan barn! Att ha hemmet skinande rent och städat är bara att glömma. I alla fall för en vanlig dödlig som jag. Sätt inte upp massa höga mål som du ska nå under föräldraledigheten. Det är trots allt ingen ledighet som namnet tyder på utan ett heltidsjobb 24/7, 7 dagar i veckan. Hinner man inte så mycket mer än att ta sig igenom dagarna med allt vad det innebär, mat, blöjbyten, sövningar, tröstande osv. så ska man inte trycka ner sig själv utan försöka tänka att man klarade denna dag också. Man är good enough helt enkelt!

bipolarmamman, bipolär, ångest, mamma, barnJag fotade mycket under min föräldraledighet med Isabelle

De vuxnas svek

När mamma dog februari 1999 fick jag och min syster flytta till vår moster och hennes familj och där bodde vi fram till skolavslutningen i juni. Under dessa månader skapade jag ett starkt band till min moster. Jag behövde en ny mamma och omedvetet ville jag att hon skulle fylla denna plats. När Tingsrätten beslutade att vi skulle bo hos vår pappa var det som att förlora en mamma åter. Min moster försökte hålla mitt hopp uppe genom att säga att vi skulle få bo där, prata om vilket rum och vilken säng jag skulle få ha. Jag vet inte om hon förstod att detta aldrig skulle bli fallet, men jag tror ändå att detta hopp var viktigt för att jag inte skulle bryta ihop totalt.

Att flytta in i en ny familj som pappa skapat utan oss var väldigt svårt. Alla verkade må dåligt redan innan vi kom och inte blev det bättre av att jag och min syster som fortfarande hade väldigt stor sorg för vår mamma kom in i familjen.

Vid den tiden hade gemene man inte mobiltelefon utan jag fick ringa till min moster på den fasta telefonen som stod ute i hallen där alla kunde höra. För mig var samtalen med henne så viktiga att det för mig då handlade om liv och död. Ganska snart förbjöd pappa mig att ringa till min moster med anledningen att det kostade för mycket att ringa rikssamtal.

Jag kan än idag känna frustrationen och hopplösheten. Allt hängde på att min moster skulle ringa och det gjorde hon oftast. Fram till en brytpunkt då hon inte orkade hon höra mig gråta längre.

Sveket från alla vuxna runt omkring mig var total. Jag kände verkligen att ingen brydde sig. Samtidigt som jag inte vågade berätta för kompisars föräldrar, lärare eller ens kuratorn som jag gick till, för att det var pinsamt.

Jag visste att familjen visste, moster, mormor, faster, morbror osv. Men ingen hade förmågan att hjälpa oss barn vilket betydde att vi var helt själva i vår situation. Jag var nästan 18 år och själv vuxen när den första vuxna personen tog tag i min situation och hjälpte mig ifrån den. Det tog en vecka ungefär och då hade Ingrid skällt ut socialtjänsten för att de inte hjälpt oss barn och bestämt att både jag och Lisa självklart fick flytta ut till Ingrid och hennes familj på landet. Det kändes som att jag fick någon slags upprättelse på socialtjänsten där och då.

Förlossningsdepression

Har du också drabbats av förlossningsdepression?

Då är du inte ensam! Mellan 8-15% av alla nyförlösta kvinnor drabbas och har man bipolär diagnos som jag har, löper man ännu större risk att drabbas.

Det som är så sorgligt är att inte fler vågar prata om det! Att inte känna den där överväldigande kärleken, eller lyckan när man fått ett liten bebis är skamligt att prata om. På sociala medier glorifieras den s.k. ”Bebisbubblan” som ska vara så alldeles underbar och rosenskimrande.

Innan jag fick min dotter hade jag bara sett filtrerade inlägg på supersöta bebisar i livlypyjamasar och livlymössa med texter som ”åhh, nu ska vi hem och njuta av bebisbubblan” eller ”så mycket kärlek för detta lilla underverk”. Jag som förstagångsmamma hade aldrig hört talas om förlossningsdepression eller hur jobbigt det ofta är den första tiden i den glorifierade s.k. bebisbubblan. Snacka om att jag blev chockad när Isabelle låg på mitt bröst helt plötsligt och känslor av kärlek, ångest, sorg… en hel cocktail helt enkelt bara öste över mig. Jag fick helt plötsligt inte sova på nätterna, jag var så extremt orolig för att Isabelle skulle dö eftersom jag kände så mycket kärlek och oro för henne. Något jag aldrig känt för någon annan människa innan. Väl hemma försökte jag så gott jag kunde ”njuta” av den s.k. bebisbubblan, men jag kunde verkligen inte. Bröstvårtorna ömmade, jag var så trött att jag knappt kunde hålla mig vaken, jag kände mig så psykiskt utmattad av all oro och ångest jag kände att jag ganska snart gick ner i en depression. Jag minns så väl att jag satt och ammade och grät när min barndomsvän kom över för att träffa Isabelle för första gången. Där satt jag och storlipade när hon skulle komma och gratta mig. Jag kände mig så otacksam och som världens sämsta mamma som kände som jag gjorde. Allt var så jäkla mycket jobbigare än vad jag någonsin hade trott att det skulle vara och jag kände mig ensammast i världen. Jag bröt ihop och berättade att jag var livrädd för att tappa henne, för att gå förbi knivar (för risken att de skulle skada henne) att jag bara ville sova och bli omhändertagen. Min vän sa att det jag kände var normalt och absolut inget konstigt. Många känner som jag förklarade hon. Hon normaliserade min känslor som jag kände så mycket skam över. Jag bestämde mig för att våga sluta amma och låta min man ta nätterna då jag inte orkade. Tyvärr blev det väldigt många nätter eftersom jag mådde såpass dåligt av att inte sova.

Jag önskar att någon hade berättat för mig hur vanligt förlossningsdepression är innan jag fick mitt första barn för då hade jag förmodligen inte mått så dåligt som jag gjorde.

Tror du att du har förlossningsdepression?

Vid en depression är du nedstämd i mer än två veckor och har ett eller följande symptom:

  • Du känner dig nedstämd större delen av tiden. Du kan ha svårt att känna glädje. Sådant som du tidigare tyckt om att göra är inte längre roligt.
  • Du har problem med sömnen och är mycket trött, utan energi och har svårt att koncentrera dig.
  • Du har skuldkänslor och känslor av hopplöshet. Du känner dig värdelös.
  • Humöret växlar. Du känner ångest, stark oro eller panik.
  • Du går upp eller ner i vikt, har svårt att äta eller småäter hela tiden.
  • Du orkar kanske inte sköta din hygien och kan även ha svårt att orka ta hand om barnet.
  • Det är jobbigt att träffa vänner och närstående.
  • Du har tankar om att skada dig själv eller barnet. (1177.se)

Vad kan du göra?

  • Är ni två, turas då om att ta nätter (om det går) Ta hand om varandra, peppa varandra genom att ge varandra komplimanger. Tiden och orken är knapp men inte desto mindre viktigt är det att man är nära varandra, i alla fall en liten stund. En lite längre kram, en puss, en klapp på axeln… beröring och närhet gör att man mår bättre.
  • Våga be om hjälp från föräldrar, syskon, vänner, grannar.. Vi hade en valp i samband med vår första dotter och det hjälpte verkligen att våra grannar gick ut med henne lite då och då. Att en vän kommer över och tar din bebis medan du tar en dusch eller får gå ut och gå helt själv kan vara räddningen den dagen.
  • Sänk kraven på dig själv! Du behöver inte vara en supermamma, du duger precis som du är punkt.
  • Lita inte på sociala medier Det du ser på där mammor är ute och rullar sina snygga vagnar med en latte i  mugghållaren och barn som är perfekt stylade från topp till tå är med all säkerhet en pytteliten del av deras vardag och en troligtvis mycket glorifierad sådan!
  • Googla på andras erfarenheter av förlossningsdepression eller gå till bibblan och låna böcker om det. Om du orkar och hinner läsa en bok vill säga. Att läsa om andra med liknande erfarenheter och känna att man inte är ensam kan göra att man känner sig lite bättre. I alla fall var det så med mig.

Om du fortfarande inte mår bättre, eller känner att det blir värre är det viktigt att du pratar med BVC eller din vårdcentral

Min första graviditet

Min första graviditet

-Älskling! Zink och e-vitamin ska vara bra för din spermieproduktion. Det måste du testa, uppmanade jag min sambo Johan som verkade föga intresserad. -Det ökar vår chans att bli gravida! Fortsatte jag. –mmm, svarade Johan knappt hörbart och fortsatte läsa nyheterna på sin Ipad. Jaja, tänkte jag för mig själv. Jag får väl köpa dem åt honom.

Det hade gått tre dagar sedan vi gjorde vårt första försök att bli gravida och oron över att inte kunna bli gravid var redan total. Jag hade sedan flera veckor tillbaka ätit folsyra som jag läst skulle vara viktigt för normal fosterutveckling. Fyra dagar tidigare hade jag pratat med en överläkare på psykiatrin som hade gett mig ett OK att bli gravid med medicinen jag tog. Jag skrek av lycka inombords när jag fick beskedet att jag även kunde amma med mina mediciner. Det var helt riskfritt för barnet berättade läkaren.

Att få detta besked efter det första var som att vara nere på absoluta botten till att stå på toppen. Lite som min sjukdom: från depression till hypomani.

Medicinerna jag tog då och fortfarande tar nu heter Citalopram actavis och Seroquel depot. Den förstnämnda är stämningshöjande SSRI-preparat och den sistnämnda är ett läkemedel som går under kategorin ”antipsykotiska”. Detta var nog extra glada nyheter då jag några veckor innan hade fått ett helt annat besked av en ST-läkare som specialiserar sig just på psykiatri. Beskedet löd att jag varken kan ta Citalopram eller Seroquel depot under en graviditet. När jag fick det beskedet bröt jag ihop, la mig på sängen och stirrade apatiskt ut i intet och kände att jag inte längre ville leva, så som så många andra gånger när livet känts hopplöst. Medicinen som jag precis hade fått insatt några månader innan och som förändrat både mitt liv och mitt och Johans gemensamma liv till det så mycket bättre hade jag ingen lust att sluta med. Trots det tog jag beslutet när jag låg där i sängen att jag gör det jag måste. Barnlängtan var så stark att jag kunde tänka mig att må dåligt under nio månaders tid.

Att få detta besked efter det första var som att vara nere på absoluta botten till att stå på toppen. Lite som min sjukdom: från depression till hypomani.

En vecka efter vi hade börjat försöka att få barn började jag köpa graviditetstest. Första gången jag testade var ok, jag bröt inte ihop för att jag förstod att jag inte kunde vara gravid så snabbt, men andra gången och tredje, som jag gjorde dagarna i följd var det som att förnuftet försvann ur mig. Jag blev superdeppig varenda gång. –Sluta testa Åsa, även om du skulle vara gravid så visar inte stickan det än. Det är för långt kvar till din mens, försökte Johan. –Jag vet, men jag blir ändå ledsen, svarade jag, helt uppgiven. Jag köpte fortsättningsvis graviditetstest i smyg och testade. Skillnaden var nu att när jag såg det där förbannade strecket hade jag ingen som tröstade mig eftersom jag inte ville att Johan skulle veta att jag fortsatte testa varje dag. En eftermiddag när jag gjort ett test och fått beskedet att jag inte var gravid gick jag in till Johan som låg och vilade på sängen inne i sovrummet –Johan, tänk om vi inte kan bli gravida. Vad gör vi då? –Då finns det lösningar, svarade Johan. –Det finns hjälp att få och om inte det skulle gå så adopterar vi. Det löser sig. –Ok. jag la mitt huvud på hans bröst med tårar i ögonen. Tårar av uppgivenhet men ändå hopp. Tänk så är jag infertil. Tänk om.

Efter ungefär 1,5 veckor sa jag till Johan att jag kände att jag var gravid. Det bubblade konstigt i magen och jag kände mig illamående. Johan skojade med mig och sa att jag var ”skengravid” men jag kände på mig att det var något annorlunda som hände inne i min kropp. Så som de senaste cirka tio morgonarna satte jag mig på toaletten och kissade på stickan, satte på locket och la den på bänken på toaletten medan jag kissade klart. Efter jag tvättat och torkat händerna tittade jag på stickan och tittade och tittade… Ett tunt plus började framträda. Jag fortsatte att stirra och kunde inte bedöma om det hade fungerat eller inte. Eftersom jag inte vågade lita på Ett test slängde jag snabbt på mig kläderna och sprang ned till apoteket som väldigt händigt låg i samma hus som vi bodde i. Jag köpte en lite dyrare variant som inte bara anger om man är gravid eller inte utan även hur långt man är gången om man är gravid. Med testet i högst hugg sprang jag upp och satte mig och pressade ut lite till, jag kan alltid kissa av någon konstig anledning. Jag väntade med spänning med stickan i handen. Gravid, 1-2 veckor. YES!! Jag gjorde en diskret segerdans själv där på toaletten, som om jag ändå inte riktigt vågade hoppas. Vad skulle jag göra nu? Skulle jag ringa Johan och berätta? Nej, jag bestämde mig för att vänta till han kom hem. Jag filade på en plan hur jag skulle berätta för honom hela dagen. Planen gick ut på att jag skulle säga att jag gjort ett graviditetstest igen och se väldigt ledsen ut. När han började trösta mig skulle jag säga –ha! Lurad! Du ska bli pappa!

Planen gick såklart inte att genomföra då jag var alldeles för exalterad för att se ledsen ut. Johan satt i datarummet när jag kom in och sa –Jag gjorde ett graviditetstest idag och jag är gravid! Jag flaxade med armarna i något som skulle likna en segergest. –Va? Men du drack ju vin i förrgår!! halvskrek Johan i chock. –Det var inte riktigt den reaktionen jag hade väntat mig. –Förlåt! Det var inte så jag menade, jag är bara chockad. Och chockade var vi båda två. Vi var fertila och skulle bli föräldrar. YES!

Detta var tur eftersom gynekologen jag träffade sa att om jag hade kommit några dagar tidigare hade vi inte sett fostret. Ultraljudet gick snabbt, vi fick se vårt lilla mirakel på en liten skärm.

De första veckorna vågade jag inte riktigt hoppas på att fostret skulle klara sig. Jag utgick från att det inte skulle göra det, förmodligen för att skydda mig själv från besvikelse. Jag vågade faktiskt knappt tänka på att jag var gravid. Jag ville bara att tiden skulle gå så snabbt som möjligt för att den ”kritiska” perioden skulle gå över. Samtidigt sökte jag väldigt noga efter symptom som skulle vara typiska för en graviditet. Jag googlade på graviditetssymptom, läste om andras erfarenheter och började känna både det ena symptomet och det andra. Jag vet inte om det var psykosomatiskt eller om jag faktiskt kände det. När det hade gått några veckor kunde jag inte hålla mig längre, jag sökte upp en privat gynekolog på nätet och ringde dit. –Jag skulle vilja boka tid för vaginalt ultraljud. Jag är så orolig och vill se om fostret lever, förklarade jag. Kvinnan som svarade var väldigt trevlig och förstående och bokade in en tid veckan efter. Detta var tur eftersom gynekologen jag träffade sa att om jag hade kommit några dagar tidigare hade vi inte sett fostret. Ultraljudet gick snabbt, vi fick se vårt lilla mirakel på en liten skärm. Det såg ut som en liten runt plutt med ett litet hjärta som slog väldigt snabbt. – Där är fostret, hjärtat slår fint, sa gynekologen glatt. Jag kunde inte hålla tillbaka tårarna. Johan satt bakom mig och jag tror han var lika rörd som jag, fast han lipade inte som jag. – Hur stor är risken för missfall? frågade jag oroligt. – Väldigt liten, nu när vi sett att hjärtat slår så är risken minimal. – Det skulle var om du får en tegelbricka i huvudet eller något, annars kan du vara lugn. Åh, vad jag gillade denna gynekolog, hon var så trevlig och förstående. Hon förstod min oro.

 

gravid, foster, bipolär, mamma, familj,
Första ultraljudet

 

Denna dag bestämde vi oss för att berätta för våra föräldrar, fast vi bara var i vecka 6. Johans föräldrar hade redan tjatat lite på oss och frågat om vi inte skulle skaffa barn snart, något som Johan hatade när de gjorde, så jag visste att de skulle bli överlyckliga. Vi kände dessutom att de behövde glada nyheter efter Johans mamma fått ett sjukdomsåterfall. Vi hade sedan tidigare planerat hur vi skulle berätta, men då det kändes lite elakt, speciellt när de inte var friska så vi valde ett snällare sätt. Från början tänkte vi börja med att säga –Vi har något vi vill berätta för er…. och sedan visa en bild på valpen vi bestämt oss för att köpa. Sedan skulle vi vänta ett tag innan vi skulle säga –Förresten, vi har en annan sak vi vill berätta…. Då vi visste att besvikelsen skulle bli total då vi berättade om hunden och att denna besvikelse sedan skulle gå över till lycka tyckte vi detta var en rolig idé. Jag var dessutom sugen på att ge igen på Johans pappa som pratat engelska med mig första gången jag var hemma hos dem. Om jag var nervös innan blev jag inte mindre nervös när han öppnar dörren och säger –Hello Åsa, how are you? We have heard so much about you. Johan låg såklart bakom detta. Han hade försökt flera veckor med mig att jag skulle säga att jag var vänsterpartist för att reta hans pappa, eller möjligen prata spanska eller engelska med honom. Feg som jag är vågade jag inte, men det gjorde såklart Johans pappa. De skrattade gott åt det just då och jag kan väl erkänna att även jag gjorde det, om än nervositetsskratt. Johans pappa hade gjort samma sak med hans svärfar första gången de träffades. Då han visste att Johans morfar röstade borgligt utgav han sig för att vara vänsterpartist. Detta lät han svärfadern tro länge för att reta honom. Att svärfadern skulle tycka om honom var inte hans mål, utan reta honom verkade snarare vara målet. I vilket fall som helst gick de väldigt bra ihop, trots vad svärfadern trodde stora meningsskiljaktigheter.

Det snällare sättet att berätta för Johans föräldrar var att ge hans mamma ett morsdagskort som hon inte fått av oss på morsdag. I morsdagskuvertet hade jag skrivit ut ultraljudsbilden och skrivit ett litet brev från fostret. Hans mamma stirrade på brevet och lyfte sedan blicken och frågade, -är det hunden? Johan kollade på varandra och log –Nej, Åsa är gravid, svarade Johan. Johans pappa hade redan tårar i ögonen men hans mamma var nog så förvånad att hon inte kunde reagera. Enligt Johan har de pratat om barnbarn sedan han var runt 20 vilket är i 18 år. De har m.a.o. längtat efter barnbarn sedan jag var 10 år. Jag har längtat efter barn i några år. Inte konstigt de var tvungna att smälta nyheten. Efter en liten stund kom vad vi hade väntat oss. Frågan om vi verkligen skulle ha hund nu när vi skulle ha barn och början på ett försök till övertalningskampanj –Ja, det är perfekt, då Åsa kommer vara mammaledig försökte Johan förklara utan att nå fram till dem. Min pappa hade jag bestämt mig att inte berätta för då han ändå inte kommer ha något att göra med mina barns liv.

Nej, han ska inte få bli morfar till mina barn, han ska inte få chansen att säga eller göra något någonsin som skulle kunna leda till några men för dem så som han gjort med alla oss syskon och våra mammor. Han har gjort sitt. I alla fall i mitt liv.

Mina föräldrar (bonusföräldrar) hade vi inte bestämt något speciellt sätt vi skulle berätta det för utan när vi satt vid matbordet började jag med det traditionella –Vi har något vi vill berätta… varpå Ingrid fortsatte meningen –Är ni gravida? De blev överlyckliga och frågade direkt om de fick bli mormor och morfar vilket var en självklarhet för mig. Jag är så glad att mina barn kommer få mor- och farföräldrar som älskar dem, något som jag alltid saknat.  Min pappa hade jag bestämt mig att inte berätta för då han ändå inte kommer ha något att göra med mina barns liv. Om mina syskon berättar får vara upp till dem. Jag har sedan några månader tillbaka haft honom blockad på min telefon vilket har varit så skönt. Bara att slippa hans sporadiska samtal eller sms som ofta kommer på fredag- och lördagkvällar med emotionellt ångestfyllt innehåll känns underbart. Sista smset jag fick innan jag blockerade honom fick jag en sen lördagkväll då han förmodligen hade hunnit få i sig en del. ”Hej Åsa, jag tycker vi ska försöka prata. Jag vet att varken du eller jag mår bra. Kramar pappa” och massa pussmileys. Hans sms får mig helt uppriktigt att må illa. Nej, han ska inte få bli morfar till mina barn, han ska inte få chansen att säga eller göra något någonsin som skulle kunna leda till några men för dem så som han gjort med alla oss syskon och våra mammor. Han har gjort sitt. I alla fall i mitt liv.

Vecka 8.

I vecka 8 började jag känna av en smärta på vänster sida. Jag googlade på det och fick inte fram något bra svar så jag ringde till den privata gynekologen jag varit hos första gången. Denna gång var det en man som svarade. –Du kan komma in direkt så kan jag kolla på dig, sa han. Väl där fick jag inte vänta mer än fem minuter. -Så bra service, tänkte jag för mig själv när jag satt i väntrummet. När jag kom in frågade Thomas som han heter, mig var jag hade ont och jag visade. –Jag är lite extra orolig av mig för att jag har en bipolär diagnos förklarade jag mig. –Jaså? Vad tar du för mediciner för det då? Frågade Thomas nyfiket. Jag berättade om vilka mediciner jag tog varpå han svarade att han aldrig hade provat dem. Har han också en bipolär diagnos? Tänkte jag för mig själv. Vad lustigt att han berättar om det för mig här och nu. –Dra upp tröjan så ska jag känna på dig. Jag gjorde som han sa och han kände på magen och sidan av magen. –Har du ont när jag gör så här? Och så här? –Sköter du magen? –Nja, svarade jag lite genant och tänkte ”fan va pinsamt om det bara är att jag är förstoppad”. Mycket riktigt verkade detta vara anledningen till smärtan. –Vill du att jag ska kolla så allt ser bra ut när vi ändå håller på? Frågade Thomas. –Jaaa!! Kan du det? Jättegärna. Och där fick jag se den lille plutten som nu fått små paddlar till armar och ben. -Helt otroligt vad den växer snabbt. –Ja, det gör dom, konstaterade Thomas. –Där ser du att hjärtat slår fint. Jag tittade som förtrollad på det lilla livet. –Kan jag få en bild? –Ja, det kan du få.

Kanske är det den som bitit sig kvar i mig och gör sig påmind varenda gång jag lägger upp benen i vädret och kasar ner med stjärten och flärkar upp hela fiffin för okända personer, eller så är det kanske bara naturligt att känna så när man ligger där i den ställningen.

Lite generad satte jag på mig mina kläder igen. Jag vet inte varför men jag har aldrig kunnat slappna av hos gynekologen, det spelar ingen roll om det är en man eller kvinna som undersöker mig, det är lika obehagligt ändå. Kanske har det med min första upplevelse av en gynekologundersökning att göra. Det var när jag bodde i Malmö och var 20 år. Min kompis hade tjatat på mig ett tag att jag var tvungen att gå och kolla mig eftersom jag hade haft sex med några olika killar redan. Väl inne på britsen, naken och stjärten så långt nere som den ska vara frågar gynekologen om det är ok att en elev är med och tittar. Feg som jag var vågade jag inte svara annat än ja trots att jag kände att de lika gärna kunde skjuta mig när jag låg där. Så utsatt. Usch, jag kommer fortfarande ihåg känslan. Kanske är det den som bitit sig kvar i mig och gör sig påmind varenda gång jag lägger upp benen i vädret och kasar ner med stjärten och flärkar upp hela fiffin för okända personer, eller så är det kanske bara naturligt att känna så när man ligger där i den ställningen.

 

”Första” /tredje ultraljudet.

Vårt första standardultraljud gjordes i vecka 12. Då skulle vi även göra ett KUB-test som förenklat innebär att man mäter nacken och sedan räknar ut sannolikheten för att barnet ska få en kromosomavvikelse. Jag och Johan kom lite tidigt så vi satte oss ned i väntrummet. Efter några minuter fick jag för mig att vi hade hamnat fel så jag gick runt och kollade i de olika undersökningsrummen tills jag hittade en barnmorska som stod och pillade med sin mobil. Jag knackade försiktigt på dörren och frågade om jag hamnat rätt om jag skulle göra ultraljud. Barnmorskan svarade ganska bryskt ja. Något lugnare gick jag och satte mig hos Johan igen. Medan vi väntade studerade jag alla människor som gick förbi väntrummet eller precis som oss satt och väntade. Jag observerade ett ungt par som satt på andra sidan väntrummet, tjejen såg inte gravid ut så jag gissade på att hon också var på samma rutinultraljud som jag. Tankarna vandrade vidare -tänk om vårt barn har en kromosomavvikelse, viskade jag till Johan. –Då har vi pratat om vad vi ska göra, viskade Johan tillbaka. Jag nöjde mig med hans svar. Johan har alltid ingett ett lugn hos mig. –Åsa Bennerstål! Samma barnmorska som jag frågat en stund tidigare om jag var på rätt plats ropade nu mitt namn. –Ja, svarade jag och tog Johan i hand och följde efter henne in till undersökningsrummet. –Du kan lägga dig på britsen sa barnmorskan och pekade. Jag gjorde som hon sa och la mig på britsen, drog lydigt upp tröjan och hasade ner mina jeans om än lite generad. Oj, jag har inte rakat mig, vad pinsamt, tänkte jag för mig själv. Johan satte sig på en pall bredvid och tog min hand. Medan barnmorskan klämde ut ”glidmedel” på min mage klämde jag Johans hand lite extra. Tänk om den har kromosomavvikelser, tänk om den är sjuk. Så kom vårt lilla mirakel upp på skärmen som var placerad framför oss. Den rörde armar och ben och snurrade runt. Jag kände att tårarna kom men gjorde allt för att hålla tillbaka dem då jag inte ville visa mig svag för den här barnmorskan som jag hittills inte tyckte något vidare om. – Hur ser det ut? Är den frisk? Ser det bra ut? Jag bombarderade barnmorskan med frågor och hon gjorde sitt bästa för att besvara dem. –Allt ser bra ut, den rör sig som den ska, hjärtat slår fint. Jag tittade på Johan som gav mig en kärleksfull blick. Tänk att vi har skapat detta tillsammans, tänkte jag för mig själv. När barnmorskan var klar med mätningen satte hon sig vid datorn och konstaterade efter några minuter att det inte gick att räkna ut sannolikheten eftersom jag lämnat blodproven en dag för tidigt, det gick inte igenom i datorn. –Åhhh, typiskt suckade jag högljutt. Ögonen började vattna sig och jag frågade med lite darrig röst när jag kunde göra ett nytt blodprov. –Du kan göra det redan idag, om inte labbet stängt. Annars får du göra det imorgon. –Ok, svarade jag nedstämt. Jävla skit, nu måste jag vänta ett tag till innan jag får reda på om det är friskt eller inte, jag orkar inte. –Tänk om det är sjukt Johan. – Då har vi redan bestämt vad vi ska göra, tänk inte på det nu, det är väldigt liten risk.Vet du att du klämde min hand väldigt hårt? Var du väldigt nervös? –Ja, jag blev det när jag låg där inne, svarade jag. När vi kom ner till provlabbet hade det stängt tio minuter innan så vi fick åka hem. Min jävla tur.

Det kändes inte rätt längre. För mig har tanken alltid varit långt ifrån handling när det gäller självmordstankar. Jag har aldrig funderat på hur jag skulle ta livet av mig eller någonsin tänkt att faktiskt göra det utan det har mer varit ett alternativ som jag har känt varit som en sista utväg. En sorts livlina, avlivlina kanske man skulle kunna kalla det.

Ökad irritation och ångest

Överläkaren jag träffade för att diskutera mina mediciner inför en graviditet berättade för mig under det samtalet att mina mediciner förmodligen kommer att verka mindre under andra trisemestern då ämnesomsättningen ökar i kroppen. Därför skulle vi träffas någon gång i början av andra trisemestern och diskutera en eventuell höjning av medicinen för att sedan trappa ned inför förlossningen för att minimera risken för utsättningssymptom för bebisen.

Att medicinen tog mindre började jag känna redan under första trisemestern. Kanske kan jag inte veta om vissa symptom beror på det faktum att jag var gravid och att man har de symptomen men andra saker är jag säker på beror på att medicinen inte verkade lika väl längre. Ungefär i vecka 10 började min ångest komma tillbaka långsamt, efter att inte ha känt av den sedan jag började medicinera med Seroquel depot i februari 2015 började den göra sig påmind. Jag kände den ofta i bröstet och i halsen, som en klump klamrade den sig fast och ville inte lämna mig. En dag när jag kom hem lade jag mig på sängen i fosterställning och tänkte att jag inte ville leva längre. Då jag kom på att ”jag är ju gravid, sådana tankar kan jag inte ha nu längre när jag kommer bli mamma”. Fan nu kan jag aldrig mer tänka så här. Det som alltid varit min sista utväg när allt varit skit. Något som faktiskt gjort att jag orkat gått vidare i livet är att jag har kunnat tänka att om inget fungerar kan jag alltid ta livet av mig. Motsägelsefullt? Kanske. Men det har hjälpt mig. Vad skulle jag nu tänka när jag mådde som sämst? Fick jag inte tänka så här mer? Det kändes inte rätt längre. För mig har tanken alltid varit långt ifrån handling när det gäller självmordstankar. Jag har aldrig funderat på hur jag skulle ta livet av mig eller någonsin tänkt att faktiskt göra det utan det har mer varit ett alternativ som jag har känt varit som en sista utväg. En sorts livlina, avlivlina kanske man skulle kunna kalla det.

Lite bilder från min graviditet.

 

 

 

 

 

En vanlig dag

Jag har precis lämnat Isabelle på förskolan där hon går måndag-torsdag mellan 08.45-12.30. I Jönköping får man ha syskon 15 h/vecka på förskola. Det är välbehövligt både för Isabelle som behöver stimulansen som jag inte kan ge i form av kompisar och för mig, som får ägna mig åt bara Alexander ett tag. Jag brukar ta med syskonvagnen med Alexander och även vår hund Chili så hon får en morgonpromenad samtidigt. Nu har jag precis kommit hem, Alexander ligger och sover i sin goa lammskinnsåkpåse på baksidan och jag sitter vid dator och dricker kaffe och skriver. En rofylld stund helt enkelt. Alexander sover till vår glädje på nätterna och vaknar några gånger för att äta bara. Han har fått ersättning från start. Kan tipsa om världens bästa pryl – ersättningsmaskin. På natten när man är så trött är det skönt att bara gå upp och trycka på en knapp, istället för att stå och blanda till själv. Verkligen värd varenda krona. En annan sak vi är väldigt nöjda med är en s.k. sleepcarrier. Alexander somnar i den på soffan på kvällarna och sen bär vi bara upp honom till sovrummet i den. Innan vi köpte den blev han väckt när vi flyttade över honom från vagn – säng osv.

Ersättningsmaskinen vi använder. GULD VÄRD.
Denna sover Alexander i. Såå bra!

Sen har vi några saker som inte var värd en endaste krona, som t.ex. cacoon baby, ett babynest som vi hört så gott om. Jag som är så orolig av mig ville ha den för att den är framtagen av läkare för att minska uppstötningsreflexer, underlättar vid kolik, plötslig spädbarnsdöd osv osv.

Det passar säkert för vissa barn men Alexander som vill ligga trångt passade den inte alls.

Cacoon baby

 

Johan flög till Stockholm imorse kl 6.30, vilket betydde väldigt tidig morgon för oss alla, utom Alexander som sov vidare till kl 8. Johan utgår egentligen från Stockholm men har kontor i Jönköping, vilket jag är tacksam för. Han är i Stockholm i snitt någon gång i veckan för jobbet. Sedan har han börjat studera MBA (Master of business administration) vid sidan av vilket tar upp en hel del tid för honom. För skolan är han i Stockholm varannan torsdag-fredag. Vi har dividerat fram och tillbaka om han skulle plugga eller inte p.g.a. all tid han kommer vara borta i två år framöver, men kom fram till att det var lite ”once in a life time opportunity” och att vi skulle satsa på honom.

Det är något jag verkligen uppskattar i vårt förhållande, vi lyfter varandra och sätter den andra framför en själv. Det är ju en uppoffring från min sida att Johan pluggar men samtidigt en satsning för hela familjen och inte minst Johan mår bra av denna utbildning som han har tittat på i några års tid. Samma sak med min blogg som jag varit så ambivalent inställd till på grund av rädsla för vad andra ska tycka. Johan stöttar mig till 100 % och pushar mig när jag känner mig osäker. I vårt förhållande får man utrymme för att förverkliga sig själv och stöttning och pushning på vägen. Jag är så tacksam för det.

bipolarmamman
Jag och Johan på Hamilton Island, Australien förra året.

Anledningen till att det fungerar så bra att Johan är borta så mycket är för att vi har farfar. Farfar kommer i princip varje dag och är en riktig klippa. Han räds inte något, han har till och med haft båda barnen. När Isabelle leker brukar hon säga ”där är mamma, pappa, farfar och lillebror”, vilket får mig att förstå hur pass viktig farfar faktiskt är för henne.

Idag hämtar farfar Isabelle från förskolan. Johan kommer inte hem förrän kl. 22. Det känns lite tungt, men jag försöker tänka positivt.

 

När mamma dog…

Hej på er!

Denna veckan har varit lite speciell. Då Johan varit i Stockholm på introduktionsvecka för MBA har hans pappa Rolf varit här istället. Det har verkligen varit guld värt. Jag vet faktiskt inte hur jag hade orkat utan honom. Isabelle vaknar inte sällan kl 4 och som regel runt 5. Alexander somnar runt 21-22 för natten och äter i genomsnitt var 3:e timme men ibland oftare. Sömnen är såklart viktig för alla men den är om än viktigare för en person som har bipolär diagnos. Sover jag dåligt under en längre period kan det bidra till en depression eller till en hypoman period.

Denna vecka har Rolf sovit i gästrummet och när Isabelle vaknat på morgonen har han gått upp med henne. Han säger att han ändå är vaken kl 4 men han är märkbart trött på eftermiddagen. Isabelle älskar sin farfar och jag är säker på att han kommer vara lika populär hos Alexander.

Tänkte att jag skulle fortsätta på min historia och berätta dagen då min mamma dog. 

Fredagen den 5 februari 1999. Dagen då allt förändrades. 

Det är märkligt att det kvittar hur många år som går, det känns ändå som att vore igår det hände. Möjligtvis förra veckan, nu efter 19 år.

Vi bodde i vårt grå radhus med vita knutar på furirvägen 9 i Sunne och hade gjort det i över två år. Nästan rekord för att vara mamma, som verkligen var en rastlös själ. Vi flyttade i genomsnitt vartannat år. När mamma dog var vi inte oväntat på väg till ett annat radhus som var mindre. Lisa och jag skulle få dela rum igen och det var ingen flytt vi såg fram emot. Mamma hade börjat packa lådor vilket underlättade för min moster och mormor när de skulle packa ihop vårt hem efter mamma dött.

Den 5 februari vaknade jag av att mamma kräktes på toaletten. Jag vände mig om och höll för öronen, det lät så äckligt. Men när det inte slutade gick jag tillslut upp och frågade mamma hur det var med henne. Hon skrek till mig att gå därifrån och stängde dörren. Jag gick och tog på mig kläder, jag kommer inte ihåg om jag åt men mamma ropade plötsligt på mig från sitt rum. ”Åsa, kom hit!” Jag skyndade mig dit. ”Ring 112”  ”Men vad ska jag säga, stammade jag” ”Bara ring!”

Jag ringde 112 på vår gamla gula fasta telefon med snurra. För er som inte kommer ihåg dessa telefoner så tar det en halv evighet att bara slå 112. En kvinna svarade och frågade hur hon kunde hjälpa mig. Jag sa att mamma är sjuk. Kvinnan frågade efter vår adress och jag uppgav furirvägen 9. Efter det gick jag på mammas direktiv och stängde in våra tre hundar, en labrador och två Norfolkterriers i min lillasyster Lisas rum. Inte långt därefter kommer ambulanspersonal in i huset med en bår och hämtar mamma. Det sista jag frågar henne är om hon inte ska ha något på sig då hon endast var iklädd trosa. Jag skämdes. Jag var 12 och min lillasyster var 10. Där stod vi två och tittade på mamma när hon rullades ut till ambulansen och aldrig kom tillbaka igen. 

Kort därefter kom en granne inrusandes och frågade om hon kunde hjälpa oss. Nej, sa jag. Vi ska till skolan. Jag tog med min lillasyster och tillsammans gick vi till skolan. Senare den dagen hade vi basketmatch och mitt under matchen kom skolans engelskalärare in på planen och hämtade mig. Hon var märkbart uppstressad och sa att hon hoppas att inget hänt. Med en klump i magen går vi igenom hela skolan till personalrummet på andra sidan där jag möts av min moster och lillasyster som står och kramar varandra och gråter. Min moster tittar upp och säger de tre värsta orden jag hört i mitt liv ”mamma är död”

Kort därefter går vi till sjukhuset som ligger på andra sidan gatan från skolan och in till rummet där mamma ligger. Jag kommer ihåg att jag bara kände mig förbannad på att socialsekreteraren var tvungen att vara med i rummet. Jag kunde inte koncentrera mig på något annat. Jag kunde såklart inte förstå att mamma låg där död. Min moster klappade mamma på kinden och sa ”känn, hon är fortfarande varm” Jag kommer inte ihåg om jag kände.

Jag har gått igenom denna dag säkert 500 gånger i huvudet och tänker alltid att om jag skulle få denna stund åter, skulle jag slängt mig över henne, kramat henne, pussat henne och haft svårt att släppa taget om henne. Samma sak på morgonen innan hon dog. Jag hade velat säga att jag älskade henne över allt annat, att hon var världens bästa mamma. Men det sista jag sa till henne var ”ska du inte ha en tröja på dig”

Nu i vuxen ålder så vet jag ju att hon visste att jag älskade henne, men som barn tog detta hårt på mig.

Den dagen följde vi med vår moster hem. Hennes familj och mormor var de enda släktingar vi hade i Sunne. Vi fick sova i vår kusins rum den natten, på en alldeles för liten madrass. Jag hade fått med mig ett kort på mamma som föreställde henne i ett vitt sidennattlinne och med strykjärnet i högsta hugg. Jag hade tagit det kortet någon månad innan. Kortet hade jag under huvudkudden många många nätter.

När jag vaknade morgonen efter tog det mig ett tag innan jag förstod var jag var och kom ihåg vad som hade hänt. Den smärtan som jag då kände var överväldigande. Jag hade ont i hela kroppen.

De följande månaderna fram till skolavslutningen skulle vi bo hos vår moster, hennes man och deras tre barn. Jag och min syster ville absolut inte flytta ned till Värnamo till vår pappa som vi inte kände, men i juni samma år gick flyttlasset dock ned till Värnamo då tingsrätten beslutade att ge vårdnaden till vår pappa.

Det var hos pappa det jobbiga började…

Nedan utdrag ur dagboken jag skrev i under perioden efter mammas död.

 

 

Robin Lehner och mina första minnen

Jag läste idag om NHL-målvakten Robin Lehner som öppnat upp sig om sin bipolära diagnos och sitt missbruk. Han skriver i den amerikanska tidningen The Athletic om när han i mars i år fick en sådan stark panikattack att han var tvungen att gå av isen.  Om år av självmedicinering i form av alkohol och tabletter, hur han under sina maniska perioder hade världens självförtroende, energi och presterade bättre som målvakt medan de depressiva perioderna var ett rent helvete.

Lehner vågade och orkade tillslut söka hjälp och fick diagnoserna bipolär typ 1, ADHD och PTSD. Det är mycket vanligt att man har en samsjuklighet vid psykisk sjukdom. Lehner berättar om stigmat förknippat med bipolär sjukdom och om rädslan för att berätta för andra.Skulle han förlora jobbet? Han skriver så extremt bra så jag måste citera:

I am not sharing this story to make people think differently of Robin Lehner as a professional goalie. I want to help make a difference and help others the way I have been helped. I want people to know that there is hope in desperation, there is healing in facing an ugly past and there is no shame in involving others in your battle. My journey is still new. Every day is a battle and each day a new chance to grow as a man. It is time to take the ”crazy person” stamp from bipolar disorder. I am working hard to become the latest to battle this unfair stigma. Our battle together is just beginning.

För mig är det er jag involverar i min kamp. Tillsammans kan vi öka kunskapen om bipolaritet och psykisk ohälsa och på så sätt minska stigmat och skammen som finns kring den. Detta är i alla fall min förhoppning och vision som får mig att våga fortsätta berätta min historia.

I förra inlägget skrev jag att jag skulle berätta om vad som hände när jag var runt 2-3 år.

Det är med mycket eftertanke jag berättar om just detta. Tankar som hur det kan hjälpa andra, vad det gör med mig, hur det får min mamma att framstå och hur det påverkar mina syskon osv. har tragglats i mitt huvud i lika många år som jag haft en önskan om att en dag berätta. Min upplevelse.

Just denna händelse berättar jag om utifrån mina minnen, samt vad jag fått berättat för mig från min mamma, olika släktingar och vänner till min mamma. Jag fick tyvärr inte chansen att känna min mamma i vuxen ålder så jag vet inte hur hon hade ställt sig till att vara så öppen om vad hon gått igenom. Det är dock min förhoppning att hon hade varit stolt över mig som vågar berätta och tyckt det var något fint om hennes erfarenheter kunde hjälpa någon annan. 

Min pappa har med all säkerhet en helt annan bild av vad som hände och om någon annan släkting tar illa upp så vill jag redan nu säga att det inte är min mening att smutskasta någon utan att berätta min historia ur mitt perspektiv.

Jag har så länge jag kan minnas haft några minnen som visat sig som osammanhängande bilder i mitt huvud. Jag kommer t.ex. ihåg att jag bodde på Timotejvägen i Sunne när jag blundade och tänkte att det var som att titta på en film. Jag var då 5 år gammal, men det skulle ta till 12-års åldern innan jag kunde sätta ihop dessa minnen i ett sammanhang. 

Jag minns det som igår, där jag låg i min säng och  grubblade och fick ”aha-upplevelse”. Äntligen förstod jag. Men vilken tragisk insikt det var. Oförmögen att bearbeta det då, fick det dröja till vuxenåldern tills jag orkade.

Första minnet utspelar sig i köket i det röda huset på landet där vi bodde något/några år. Pappa skriker på mamma att vi ska hämta ärtor. Jag och mamma går och hämtar ärtor i vad jag tror är källaren. Jag kan fortfarande känna känslan som var att pappa betedde sig konstigt och skrämmande. Nu i efterhand är jag ganska säker på att min pappa var berusad.

Andra minnet består av mig, mamma, min syster och min pappa. Jag sitter i knäet på min mamma, äter kinapuffar i en kopp och min syster Lisa är någonstans i periferin. Vi tittar på Disneydags, då min pappa kommer och tar ett hårt grepp i mammas högra arm och drar upp henne bryskt. Jag blir sittandes kvar i soffan.

Tredje minnet är i mammas och pappas sovrum. Jag gick förmodligen in för att kolla var mamma tog vägen och ser då pappas rumpa sticka upp i lakanen och hör pappa skrika – gå ut!!! Jag blir rädd.

De resterande minnena är ganska diffusa. Vi är i hallen och det är stressigt och skrämmande. Mamma packar saker och vi åker därifrån. Vi kommer till min morfar och hans fru, där vi sover på en madrass i deras vardagsrum. Min morfar var en inbiten kedjerökare och jag minns den tjocka röklukten från den natten.

Resten har jag fått berättat för mig. Mamma kontaktade kvinnojouren och vi bodde i en av deras lägenheter någonstans ett tag.

Mina föräldrar hade ett så kallat hat/kärleksförhållande. De träffades under ganska olyckliga förhållanden. Pappa var fortfarande gift och hade två barn, men lämnade familjen för mamma och skaffade en ny familj med henne, mig och min syster. Det varade dock inte så länge. När min syster låg i mammas mage bråkade mina föräldrar väldigt mycket och förhållandet knakade ordentligt.

Både mamma och pappa var ganska vingklippta som personer, kom från trasiga familjeförhållanden och stödet från deras respektive familjer var dåligt. Det kanske var en av sakerna som gjorde att de drogs till varandra. Att de kände någon slags samhörighet på grund av detta.

Mamma tog tillbaka pappa några gånger efter vi flytt från honom, tills hon var redo att lämna för gott. Vi flyttade då upp till min mormor och hennes man i Värmland där min mamma startade ett helt nytt liv med sina två döttrar, jag då 3 år och min syster 1,5 år.

När jag blev mamma fick jag en helt annan förståelse för min egen mamma. Att vara ensamstående med två små barn i nästintill samma ålder, ha dålig ekonomi, vara sjuk…. Vilken kämpe hon var.

 

Jag och mamma uppklädda till min lillasysters dop.

Att inte passa in

Har du någon gång känt att du inte passar in? Den känslan har jag verkligen varje dag. I varje social situation jag befinner mig i. Det räcker att jag går utanför dörren och stöter på grannarna. Pratar de inte så mycket försöker jag fylla tystnaden genom att babbla. Det slutar oftast med att jag går därifrån och känner mig skitdum. Jag säger saker jag verkligen inte vill säga egentligen, bara för att jag blir nervös. För grannarna har jag berättat saker som hur många gånger jag och Johan har bråkat, pratat om vår ekonomi, berättat hur många basbelopp Johan har på tjänstebil osv osv. Saker som jag verkligen inte vill berätta för någon som jag inte känner helt enkelt. Saker som kanske inte passar sig. Som inte är enligt de sociala koderna. När jag babblar av nervositet och stress tänker jag samtidigt andra saker så som ”nu tycker de att jag är konstig” ”varför pratar jag så mycket” och därför blir det väldigt ogenomtänkta saker som sägs. Jag tror det får mig att framstå som ganska korkad.

Jag lyckas lägga band på mig på Isabelles förskola, när jag pratar med hennes förskolelärare. Ibland säger jag lite för mycket, men oftast håller jag mig till det som är enligt de sociala koderna. Så som ”hur har det gått idag? Har hon ätit bra?” Och håller samtalet under några minuter. Men ibland, som häromdagen bara slinker saker ur munnen på mig och jag mår dåligt efteråt.

Jag har nog känt mig socialt missanpassad sedan mamma dog…. sen har det blivit värre med åren. Ju mer jobbiga händelser man är med om ju mer internaliserar man känslorna, som i mitt fall har varit att jag inte passar in, är konstig. Min pappa sa alltid att jag var konstig och det är något som jag tagit med mig ut i vuxenlivet.

I tjejgrupper kunde jag under skoltiden bli utfryst på grund av att jag pratade för mycket, tog för mycket plats eller sa fel saker. Jag har ganska många smärtsamma minnen av just sådana situationer.

Som en gång till exempel då jag var medbjuden på en tjejkväll där jag bara kände en av tjejerna. Nervös som jag var, pratade jag jättemycket och berättade att jag skickat nakenbilder till min dåvarande kille. Någon av tjejerna sa ”usch vad äckligt” och efter det ignorerade de mig till en så pass grad att jag gick och la mig och grät. Min kompis kom in och kollade till mig. Efteråt fick jag tipset att inte ta så mycket plats i början när man är ny i en grupp. Men om man är som jag och pratar av nervositet och har svårt för att vara tyst. Hur gör man då? Min taktik har varit att helt enkelt undvika sådana situationer. De betyder ändå bara ångest.

Nu kan jag inte längre välja de situationer där jag vill och orkar vara social då Isabelle har börjat leka med kompisar utanför förskolan. En del av mig tycker det är jätteroligt att lära känna nya människor, men jag har såpass dålig självkänsla att jag är orolig för att jag ska förstöra för Isabelle genom att vara socialt klumpig med föräldrarna. Det är med ångest i bröstet jag går därifrån med Isabelle och undrar om hon kommer få leka med barnet igen för att föräldrarna inte orkar umgås med mig.

Johan säger att jag överdriver. Jag pratar inte alls så mycket som jag säger att jag gör. Men jag känner så. Det tar inte bort min ångest.

Om jag bara kunde få lite mer självkänsla och självförtroende… och sluta bry mig så mycket om vad andra tycker.

—–

Jag har precis nattat Isabelle som ville vara ”bebis” och somna i min famn som Alexander gör. Egentligen ville hon att pappa skulle natta men jag fick duga då Johan är på väg till Stockholm. Det är hans introduktionsvecka på MBA-utbildningen han gör vid Stockholms universitet och han kommer inte hem förrän fredag kväll. Det känns tufft.

Lite bilder från dagen

Vårt lilla hjärta i favoritmärket på pyjamasar – Livly.
Isabelle är ute och går med sin dockvagn. 😍
Jag och mitt allt.