Min skräck och orkidébarn

Min skräck och orkidébarn

Den överväldigande oron för mina barn

Jag har en genomsyrande och ibland överväldigande oro för att mina barn någon gång kommer att må dåligt psykiskt. Nu eller någon gång i livet.

Att de någon gång i livet kommer må dåligt är ju oundvikligt, det vet jag. Att det är onödigt att gå och oroa mig för det vet jag också, men trots dessa insikter har jag svårt att sluta oroa mig.

Denna oro bottnar med all sannolikhet i att jag själv mådde så dåligt när jag var ung. Jag mådde så dåligt att jag knappt orkade fortsätta leva.

Det är denna hemska erfarenhet som driver min irrationella och överdrivna rädsla för att mina barn ska må så dåligt någon gång.

Irrationell för att mitt huvud säger att de inte kommer må såpass dåligt som jag mådde och om de mot all förmodan skulle må så dåligt, har de helt andra verktyg med sig än vad jag hade. Det, men framförallt ett nätverk med människor som älskar dem och skulle hjälpa och stötta dem.

Andra förutsättningar

De har helt andra förutsättningar än vad jag hade när jag var ung. De har ovannämnda saker samt har de två föräldrar som älskar dem över allt och som gör allt för dem. De har mor- och farföräldrar som älskar dem, morbröder, mostrar. De har goda ekonomiska förutsättningar, de har föräldrar som frågar hur de mår varje dag, som pratar om problem och inte sopar dem under mattan.

Ja, ni förstår, de har allt som jag själv inte hade när jag var ung. Förutom min mamma då, hon älskade mig och min syster över allt. Sen dog hon och kvar fanns ingen för oss. Hon hade kanske till synes ett nätverk, men när något hände fanns inget.

Läskigt, eller hur?

Man kan ju aldrig veta 100% vad som skulle hända ens barn om man plötsligt rycks från världen.

Jag och min syster var dessutom så mycket mer utsatta eftersom vi inte bodde med vår pappa och träffade honom mycket sällan. Jag tror att mamma måste ha tänkt på det då det finns ett brev skrivet av henne till oss efter hennes död (Och nej, hon tog inte livet av sig).

Jag ska dela med mig av det brevet någon gång, det är en känd dikt som har hjälpt och fortfarande hjälper mig i situationer då jag saknar min mamma extra mycket.

Orkidébarn

Har du hört talas om orkidébarn? Jag vet inte om det är ett allmänt vedertaget ord eller bara något som används i folkmun. Det finns lite om det när jag söker på det på nätet.

Jag hörde det på jobbet häromdagen och denna kvinna förklarade det så här: Ett orkidébarn är ett barn som växer upp med bästa möjliga förutsättningarna men som är så skör att så fort det händer något i livet går hon/han sönder.

Så här skriver Lagerblad (2012) om Orkidébarn:

Vissa människor tycks ha gener som gör dem lika tåliga som maskrosor. Hur dålig jordmånen än är lyckas de slå rot och blomstra. Andra är mer som känsliga orkidéer. Får de inte den speciella omvårdnad de behöver så vissnar de lätt. Drivs de däremot upp i ett växthus av personer med gröna fingrar blomstrar de ofta vackrare än många andra växter.

Orkidébarnen” är mer ömtåliga än ”maskrosbarnen”. Utsätts de för påfrestningar så drabbas de lättare av olika fysiska och psykiska besvär. Men växer de upp under trygga förhållanden kan de i stället må bättre och utvecklas mer än många andra individer, förklarar den amerikanska forskaren Bruce Ellis, som introducerat den så kallade orkidéhypotesen.

Panik

Vad tror du händer med mig när denna kvinna börjar prata om detta? Jag får ju såklart panik att mina barn ska vara s.k. Orkidébarn.

När jag läser denna förklaring, känns det bättre. Jag tror ju såklart inte blint på vad en person säger, men som sagt, denna oro jag har är inte rationell. Den är i allra högsta grad känslostyrd.

Jag behöver lära mig hantera den och jag har kommit en liten bit på vägen med hjälp av världens bästa livscoach som jag kommer berätta om i nästa inlägg. En riktigt grym kvinna med nästan en onaturlig intuition.

 

 

Ja, jag är bipolär

Ja, jag är bipolär

Jag säger att jag är bipolär och det är många som reagerat på detta och menar att man inte ska säga att man är det eftersom man inte är sin sjukdom. Ofta drar man exemplet att man inte säger att man är cancer.

Men det argumentet håller inte. Människor säger ju att de är diabetiker eller reumatiker utan att någon reagerar. Varför är det så?

Jo för att bipolär är ett negativt laddat ord. Bipolär är inget man vill identifiera sig med och därför säger man istället ”jag har en bipolär sjukdom” eller ”jag har en bipolär diagnos” och på så sätt tar man distans från den.

Känns det bättre så tycker jag absolut att man ska säga så, men jag väljer att säga att jag är bipolär för att jag skäms inte för min sjukdom och det är långt ifrån allt jag är.

Jag är bipolär men jag är mycket annat också

Jag är bipolär men jag är även människa, kvinna, fru, mamma, matte, socionom, svensk osv. Jag är allt detta men bara för att jag säger att jag är någons fru t.ex. betyder inte det att det är allt jag är.

Jag tror inte det finns någon som säger att de är diabetiker t.ex. och menar att det är allt de är eller att någon tror att man menar det.

Ta distans från sjukdomen

Verkligheten är dock denna: kunskapen om bipolär sjukdom är bristfällig i samhället och därför finns mycket missförstånd och fördomar. Av denna anledning tror jag (jag har varit en av dem så jag vet!) att många vill ta distans från sjukdomen genom att säga på det sättet.

Tyvärr bidrar det till att bibehålla det ordets negativa innebörd och faktiskt av bipolära själva.

Någon skrev till mig för att berätta hur viktigt det är att jag säger att jag har bipolär sjukdom och inte är, eftersom det är något som hon och andra med sjukdomen jobbat länge med att förmedla i samhället. Att man inte är sin sjukdom.

Det är lite sorgligt att människor med vår sjukdom tycker att det är ett såpass negativt laddat ord.

Jag menar att ju mer vi pratar om vår psykiska ohälsa utan att skämmas, ju mer kunskap kommer ut i samhället och det är på det sättet minskar vi tillsammans fördomar, stigma och skam.

Så ja, jag är bipolär och jag skäms inte.

 

 

 

 

 

Pappa är hemma och mamma jobbar.

Förändring i vardagen

Vardagen här hemma har verkligen kastats om. Johan som aldrig varit föräldraledig innan är hemma med Alexander, lämnar och hämtar Isabelle på förskolan, lagar maten och fixar och donar med allt som hör hemmet till. Och jag, jag åker till jobbet på morgonen när det fortfarande är mörkt ute och kommer hem när det är mörkt och dags att natta barnen.

Mycket märklig känsla.

Jag ska inte sticka under stolen med att jag tycker att det är skönt att komma utanför huset och göra något annat än att bara vara mamma. Det är dessutom roligt och givande på jobbet. Hittills stormtrivs jag, både med arbetsuppgifterna, med kollegorna och chefen. Att det ligger fem minuter bilväg från vårt hem är inte helt fel heller.

Det känns som att jag hittat det perfekta jobbet för framförallt småbarnsåren då man behöver ha nära till förskola om något skulle hända.

Sen är väl inte planen att både jag och Johan ska jobba heltid när båda barnen går på förskola. Jag vill inte att barnen ska gå så långa dagar. Isabelle är supertrött när vi hämtar henne 14.15 så heldagar känns inte som ett alternativ för någon av barnen. Eftersom vi har möjligheten, det har såklart inte alla.

Träffar knappt barnen

Idag träffade jag barnen sammanlagt kanske 2 h…. och det känns hemskt. För att klara av detta på vardagarna har jag har bestämt att min mobil ska vara undanlagd från det att jag kommer hem tills barnen går och lägger sig, för att lägga all fokus och uppmärksamhet på dem. Jag försöker maxa tiden på morgonen också. Isabelle och jag myser oftast på soffan i någon timme. Jag ligger och håller om henne när jag sover och hon tittar på något på tvn. Alexander älskar att läsa böcker så jag har börjat läsa godnattsaga för honom och Isabelle om hon vill, i soffan. Isabelle läser vi två böcker för i sängen.

Isabelle ”stämmer”

De två senaste dagarna har Isabelle bestämt eller ”stämt” som hon själv säger, att det är Johan som ska natta henne, så jag har nattat Alexander som somnat på mig båda kvällarna. Jag började spela ”elefanten som så gärna ville somna” för honom i förrgår och han har somnat på mindre än fem minuter båda gångerna. Det är för få gånger för att hoppa av glädje redan, men några gånger till.. så kanske det är ett mönster.

Nattningarna med Alexander, aka virvelvinden, brukar ta ca 1 h – 1,5-2 h om man har otur. Han är överallt i vår 2×2.10 m säng. Man får hålla i en fot ibland för att han inte ska trilla ur, trots att vi har bunkrat upp med soffkuddar runt kanterna.

Men nu så. kanske. kanske.

Sömn – trigger

Vi har haft riktigt tuffa nätter sedan vi ställde om till vintertid. Isabelle somnade kl 17 (vintertid) häromdagen och vaknade 02.30. Då hade hon sovit klart.

Det hade inte jag och Johan.

Jag får lite panik när det blir sådana här nätter eftersom sömnen är så viktig för mig och många om inte alla andra med bipolär sjukdom, för att det triggar skov. Johan tar alltid nätterna för att han inte är lika känslig, men det påverkar såklart honom också.

Denna förändring och byte av roller har dock hittills mest varit positivt. Johan förstår hur mycket jobb det är att vara hemma med barnen samtidigt som han njuter och jag förstår Johan på ett helt annat sätt. Samtidigt som jag njuter. Barnen, de verkar nöjda de med.

Jo, en nackdel är att de blir mer pappiga. Men det kan jag unna Johan.

 

Bilder från vår semester till Mallorca.

 

Deprimerad och arg 17-åring

Mitt namn är Åsa Olofsson och jag är 17 år, 18 om 2 veckor och 5 dagar.

Tänkte att jag skulle berätta lite kortfattat om mitt liv.

När jag var 2 år gammal skilde/separerade mamma och pappa, dom var inte gifta dock, utan sambos. X hotade med att skjuta Rick – vår hund och slog mamma, så mamma tog med sig mig och min lillasyster Lisa och flydde till kvinnojouren i Sunne. Där blev vi sedan bosatta.

Detta måste ha varit tufft för mamma eftersom Y som bodde och fortfarande bor i Sunne lämnade mamma själv i Värnamo när hon var 17 år gammal.

I Sunne bodde i alla fall mamma, Lisa och jag tillsammans i ca 10 år tills mamma en dag plötsligt dör. 5:e februari 1999. Jag fick ringa 112 och dom (ambulansen) kom och hämtade mamma, sen var hon borta för alltid.

Eftersom vi hade lite kvar i skolan fick vi bo hos Z tills vi var klara. Ca 4 mån. Detta gjorde att vi fäste oss mycket snabbt vid Z, som blev som en andra mamma.

I juli eller juni var det dags, vi skulle ”prova” att bo hos pappa, tyckte vi inte om det skulle vi få komma tillbaka – trodde vi då.

Tiden gick, pappa drack varenda helg och vräkte ur sig massa dumma saker i tid och otid mot alla i familjen. Jag ringde och grät till Z varenda dag och till slut hade jag inga tårar kvar och jag var så deprimerad att jag kunde tagit livet av mig. men det gjorde jag inte.

Efter 1 år så ville inte Z prata med mig ngt mer. Socialen var hemma hos oss och pratade med mig och syster men dom hörde aldrig av sig mer. Jag hade ingen!!! X började bli mer aggressiv, även när han inte drack. Numera var jag familjens svarta får. ”jag hatar dig” ”vill inte se dig mer” ”stick” ”du är koko!” ”du är lika knäpp som alla andra med det efternamnet” Pang! så fick jag väl vad jag förtjänade.

Efter ett tag slutade jag bry mig om honom, struntade i om han drack så mycket att han inte kunde stå på benen bara att han inte kunde komma åt att skälla på mig.

Det värsta är inte det fysiska han har gjort mot mig – utan det psykiska! Det som ingen annan ser eller märker.

Att inte få vara sig själv är en oerhört smärtsam känsla. Att bli utfryst som jag blivit, det går inte med ord förklara hur det känns. Att varje dag få höra saker som – Du är ju helt dum i huvudet -Du klarar ju ingenting – Du kan inte, du kan inte, du kan INTE! -jag vill inte ha dig här! -När du är 18 åker du ut härifrån – Jag behöver inte ta hand om dig sen – åh vad skönt det skulle va att stryka till dig, nita dig mm. Sen sitter han och pratar med andra i telefon om mig hur dum jag är mm.

Jag orkar fan inte mer nu!!!

Att X kan spela så att alla tror att han är världens bästa, det har jag varit med om för många jävla gånger nu! Att inte folk som är utbildade till sånt här kan se sånt?!!? Eller inte bryr sig?? Det är för mig oförklarligt!

Om man inte förstår att något är fel så vet jag inte vad jag ska göra för att få någon att förstå. Om socialen inte hjälper mig så sticker jag så får dom ha det på halsen. Jag kan inte ha det så här längre i alla fall. jag har stått ut Såå länge, men nu är det ju värre än någonsin.

Bli hotad varenda jävla dag, bli utfryst, få elaka kommentarer bakom ryggen och efter sig och att han sen är så jättetrevlig mot andra så att dom är på hans sida!!??

Jag är deprimerad och får jag inte hjälp finns det en STOR risk att jag gör något hemskt.

Inte ens i skolan och på innebandy kan jag koncentrera mig, allt går skit.


Detta skrev jag alltså den 11 november 2004. När jag gick näst sista terminen på gymnasiet. Det måste ha varit omkring dessa dagar jag träffade min bonusmamma och bonuspappa för första gången.

Annars hade jag inte varit så uppgiven. När jag läser texten kan jag komma ihåg mina känslor under denna period. Det var känslor av främst uppgivenhet och hopplöshet men även ilska och frustration mot alla vuxna eftersom jag kände att alla hade svikit mig. De flesta visste inte men det fanns många som faktiskt visste hur min hemsituation var, men gjorde ändå ingenting.

Hade inte Martin (min bonusbror) och hans familj kommit in i mitt liv vid denna tidpunkt tror jag inte att jag hade orkat fortsätta. Den trygghet och kärlek de gav mig betydde allt. Som ni vet är de än idag min familj, mina barns mormor, morfar, morbröder och kusiner. Jag är så tacksam för detta. För att Ingrid gav mig tilltron tillbaka på vuxna och mänskligheten. För jag hade gett upp.


Är du minderårig och mår dåligt i din hemsituation? Då är mitt råd att våga öppna upp dig för någon du litar på. Det kan vara en släkting, lärare, kurator, tränare, granne. Våga berätta, för det är först då du kan få hjälp.

Behöver du prata med någon med vågar inte riktigt, då kan BRIS.se vara ett alternativ. Man kan antingen chatta eller ringa.

Är du orolig för någon som är minderårig? Våga fråga hur hon/han mår och visa att du verkligen bryr dig. Inte sällan är tilltron till vuxna dålig. Omfattas man av anmälningsplikten (14:1 Socialtjänstlagen) ska man anmäla till socialtjänsten om man misstänker att ett barn far illa.

Om man inte omfattas av denna lag så bör man anmäla. Vill du vara anonym, tänk på att inte uppge ditt namn när du ringer, då kan du tyvärr inte vara anonym längre.

Mardrömmar

Mardrömmar

De senaste två nätterna har jag drömt mycket och konstigt. Ni vet såna drömmer man vaknar upp från men som fortfarande känns verkliga.

Jag fortsätter tänka på dem hela förmiddagen och ibland hela dagen. Dessa mardrömmar var just sådana.

Jag är tillsammans med Ingrid, min bonusmamma, hemma i hennes hus på landet då hon plötsligt berättar att jag varit gravid innan Isabelle och Alexander. I själva verket fyra gånger och alla fyra gånger har jag fött barnen. Men jag kommer inte ihåg för att jag var för ung när det hände och det är något övernaturligt över att jag inte kommer ihåg varken förlossningarna eller barnen.

Jag var bara 13 år när jag fick mitt första barn. Plötsligt befinner jag mig i min gamla gymnasieskola där jag gått om och om alla tre åren. Jag letar efter jobb som socialsekreterare men ingen vill ha mig så jag fortsätter plugga, om och om igen. Rädd för att någon ska upptäcka att jag aldrig avslutat matte eller fysikkurserna.

Jag går runt i salarna på skolan och letar efter en sjuksköterska som kan ta fram mina journaler och visa om jag verkligen fått barn eller inte som Ingrid säger att jag har.

Jag får veta att jag har fött de fyra barnen och att de bor i familjehem där de har det jättedåligt. Jag försöker få hem dem till varje pris och lyckas. De flyttar hem och det känns konstigt. Jag känner ingenting för mina egna barn.

Ungefär där slutar drömmen. Det jobbigaste med dessa drömmar är känslorna av förtvivlan och hopplöshet.

När jag började min medicinering mot bipolariteten kom mardrömmarna som ett brev på posten. Det är en av biverkningarna som jag har och jag kan inte göra något åt det så jag måste försöka lära mig leva med dem.

Har du mycket mardrömmar? Märker du någon skillnad med eller utan medicin?

Min och Johans relation

I samarbete med jämförbank.com. Jämförbank.com jämför över 60 olika lånetjänster. Var påläst när du lånar pengar!

Många läsare undrar om min och Johans relation och jag tänkte att jag skulle berätta om när och hur vi träffades.

När vi träffades

Året var 2014 och jag hade ganska precis kommit ut ur ett destruktivt förhållande och flyttat till min egna lilla lägenhet inne i Värnamo. Jag hade läst tre terminer på socionomprogrammet på Linnéuniversitetet i Växjö och skulle snart påbörja min fjärde.

Jag var definitivt inne i en hypoman fas och hade varit så länge. Flera år. Ja, man kan tydligen var det i flera år, enligt min psykiater.

Jag åt och sov knappt, drack lite i tid och otid för att lugna den genomsyrande ångesten som höll på att kväva mig. Jag var aktiv på två eller tre dejtingsidor och försökte intala mig själv att jag inte sökte efter någon ny pojkvän utan bara var inne där lite för skojs skull.

Så dök Johan upp i den högra kolumnen en dag och jag gick in på hans profil och blev genast väldigt intresserad.

Jag ”pokade” honom och sedan skrev han tillbaka. Ganska snart pratade vi i telefon varje dag och slutligen träffades vi för första gången.

Det var på midsommardagen i Apladalen i Värnamo. Jag hade tagit en behovstablett eftersom jag var så himla nervös. Vi gick en runda och sedan gick vi hem till mig. Där satt vi och pratade tills det nästan var midnatt och Johan var tvungen att åka hem.

Flytta ihop, förlova sig, skaffa hund, bli gravida gifta sig, bli föräldrar.

Sedan gick allt väldigt snabbt. Med Johan kändes det så rätt att jag plötsligt började toklängta efter barn och ville gifta mig.

Vi blev gravida i maj 2015, fick vår hund Chili juni 2015, förlovade oss i juli och gifte oss i oktober. Januari 2016 kom Isabelle.

Visst låter det lite tokigt? Men för oss var allt så självklart och är fortfarande idag 5 år senare.

Lite bilder från vår resa till Mallorca

 

   

KBT, IPT, Psykodynamisk terapi och…

KBT, IPT, Psykodynamisk terapi och…

Första terapin

Första gången jag gick i terapi var när jag var 18 år. Det var min bonusmamma Ingrid som insisterade att jag skulle gå. Med all rätt för jag behövde det verkligen. Det var ingen speciell inriktning på terapin och jag tror psykologen tog det som det kom.

För mig var hon perfekt just då. Ibland kunde vi prata i 1,5 h, om jag behövde det och andra gånger bara 40 minuter. För henne berättade jag om min lärare som utnyttjade mig sexuellt. Det bidrog till att jag berättade för Ingrid och sedan för rektorn på min skola vilket resulterade i att läraren fick gå. Jag hade nyligen förstått hur läraren hade grundlurat mig och fick i och med att jag öppnade upp mig för psykologen äntligen börja bearbeta vad som hade hänt.

KBT och Psykodynamisk terapi

Nästa gång jag går i terapi är i Lund när jag studerar. Jag lider av stark ångest och behöver hjälp att hantera den. Jag testar KBT och jag kommer ihåg att terapeuten ritade upp massa övningar och gav mig hemläxa.

Jag hade inte ro i kroppen att göra dessa övningar och sökte mig därför till en annan sorts terapi: psykodynamisk. Jag tror jag hann träffa terapeuten, som jag gillade skarpt, ungefär fem gånger innan jag flyttade till Australien. Det var slutet på den terapin.

I Australien testade jag återigen KBT. Detta var år 2011.

Forskingsprojekt

2013 var jag del i ett forskningsprojekt för panikångest. Behandlingen var IPT och alla samtal filmades. Behandlingen var både bra och dålig för mig. Vi fokuserade mycket på att stanna upp i känslan och verkligen känna efter. Jag alltid tänkt mycket och trängt undan känslorna, en försvarsmekanism som blivit extra stark p.g.a. det stora behovet i barndomen. Efter behandlingens slut kände jag mer än någonsin, vilket var skönt, men samtidigt var behandlingen över och jag fick inte fortsätta gå till samma terapeut p.g.a. studien.

Jag kommer ihåg att terapeuten sa att jag var som en tonåring med massa känslor som jag inte riktigt visste var jag skulle gör av. Jag förstår att hon sa det i all välmening, men det kändes väldigt jobbigt för mig. Vem skulle jag nu vända mig till? Jag tror faktiskt att terapin gjorde att jag mådde sämre än någonsin.

Vilket i sig var bra, eftersom jag då äntligen fick den hjälp jag behövde.

Jag fick min medicin hösten 2014 och min diagnos våren 2015.

2015 gick jag hos en terapeut i ungefär ett halvår. Tyvärr höll hon alltid på med betalningen i en kvart av vår tid och det gjorde att jag tappade tilliten till henne.

Tillit till en terapeut är så himla viktig. Utan den blir det inga bra samtal.

ACT

En god vän till mig har länge pratat om terapimetoden ACT och att hon tycker att jag borde prova, men det var inte förrän Johan kom hem häromdagen och berättade om vad Dan Hasson sagt till honom. Han sken upp när han berättade att Dan sagt till honom att jag borde prova ACT.

Lite fakta om ACT:

Ett grundantagande inom ACT är att vi människor inte bara undviker sådant som faktiskt är farligt eller obehagligt vi undviker också tankar, känslor och minnen som är associerade med det farliga eller obehagliga. Det kallar vi ”uppelvelsebaserat undvikande” och det har visat sig vara en starkt bidragande orsak till nedstämdhet, ångest, smärta, depression osv.

Inom ACT arbetar man med acceptans och mindfulnessprocesser för att inte behöva reagera impulsivt på det man känner och tänker utan istället kunna agera utifrån vad situationen kräver och vad som är bra för oss. Det kan vara lätt att fastna i grubbleri, känslor och upplevelser.

Visst låter det bra?

Hemma med två barn och workshop!

Vara hemma med båda barnen

Jag lämnade Isabelle på förskolan med lite vemod i onsdags. Hon hade ingen feber men hostade och kändes lite tröttare än vanligt. Hon ville gärna leka med sina kompisar och jag kände mig osäker på om hon skulle vara hemma eller inte.

Väl på förskolan sa jag till förskolelärarna att de skulle ringa om hon inte orkade eller hostade för mycket.

Så här i efterhand känner jag mig  så himla dum. Hon skulle såklart ha varit hemma. Jag skulle ha lyssnat på min magkänsla. Lärarna var på väg att ringa några gånger men gjorde det aldrig. Vi stannade hemma både i torsdags och fredags.

Att vara hemma hela dagarna med en 1-åring och 3,5-åring innebär oftast fullt ös med en hel del kaossituationer, men dagarna var faktiskt varit riktigt sköna. Vi njöt alla tre. Barnen lekte jättebra tillsammans (de bråkade en del också såklart) men var mestadels vänner. Vi låg inne i kojan och läste (vi har gjort om förrådet under trappan till en koja), var ute och gungade osv.

Jag blir så full i skratt när jag tänker på de konstiga situationerna man som småbarnsförälder hamnar i ibland. I torsdags t.ex. tröstade jag Alexander som hade trillat och samtidigt skrek Isabelle högre och högre på mig att jag skulle visa henne håret under mina armar.

Ja, du hör. Och förstår förmodligen om du har eller har haft barn.

Häromdagen sa Isabelle plötsligt ”Jag är trött på att vara Isabelle nu. Jag har varit det så länge”.

Tänk om man kunde byta och bli någon annan när man så ville. Det hade varit något det.

Fotokurs

I fredags åkte jag och Isabelle till mormor och morfar. Jag var på workshop hos en av Sveriges absolut bästa fotografer, Martina Wärenfeldt (inget samarbete, måste bara berätta hur grym hon är) och eftersom Isabelle har pratat om mormor och morfar i princip varenda dag i några veckors tid fick hon följa med och vara med dem själv en hel dag.

I dörren till studion möttes jag av världens gladaste och goaste person. Martina påminner så mycket om mig själv. Hon har mycket energi, pratar mycket och bjuder väldigt mycket på sig själv. Hon berättade bl.a. att hon var i klimakteriet och svettades därför massa. Jag blir så himla glad när jag träffar sådana här personer. Jag ser hur härliga de är att vara runt och eftersom jag ser sådana likheter med min egen personlighet förstår jag att jag inte är så himla dum ändå.

Det är ju inte alla som bjuder så mycket på sig själva och när man träffar många sådana människor kan min självkänsla ibland svikta och jag ifrågasätter om det är mig det är fel på. Som pratar så mycket, säger sådana saker som jag säger osv.

Förutom detta lärde hon mig mer saker om fotografering på en dag än vad jag lärt mig under hela min tid som hobbyfotograf (typ 15 år). Från idé till slutprodukt. Vi fick vara med och fota hennes vackra modeller som hon stylat och se hur hon redigerar.

Grymt duktig och inspirerande. Jag fick så mycket energi och idéer av henne.

Efter denna dag har jag bestämt att jag ska se till att några gånger om året, kanske en på våren och en på vintern, att komma iväg på t.ex. en workshop för fotografering eller kanske en föreläsning om något som intresserar mig. För himlans vad det peppar.

Ångest att lämna barnen

Nu har jag precis nattat Alexander som ligger här bredvid mig i sängen och snusar. Som jag har saknat honom. Det är riktigt jobbigt att vara ifrån barnen, trots att jag vet att de har det bra hos Johan eller mormor och morfar i detta fall. Det skapar mycket ångest hos mig som jag behöver jobba med känner jag.

Spännande saker på gång!

Jag har några riktigt spännande saker på gång med bloggen och mina sociala medier! Äntligen kan jag ge tillbaka lite till mina följare och det känns som ett steg i rätt riktning!

Tips på avkopplingsövning

Johan kom hem häromdagen och var så exhalterad. Han pluggar MBA och där träffar de framstående forskare inom bl.a. stress. Under en föreläsning fick Johan och hans kursare lära sig olika sätt att hantera stress och en del övningar.

En övning som han tyckte lugnade mycket var en s.k. ”ögonrelax” och den vill jag dela med mig till er.

Så här gör man:

Titta till höger, rör ögonen sedan långsamt till vänster och sedan långsamt till höger igen. Låångsamma rörelser. Fram och tillbaka. Upprepa 10 gånger.

Sedan gör du samma sak fast upp och ned. Upprepa 10 gånger.

Och sedan diagonalt, höger över hörn till vänster nedre hörn.. upprepa 10 gånger.

Och till sist diagonalt vänster över hörn till höger nedre hörn.. upprepa 10 gånger.

Hoppas att du får användning av det!

Ps. bilderna är från när jag fotade min dotter tidigare idag.

 

Bilder från workshopen OBS. Oretuscherade. (Martina Wärenfelts workshop)

Sammanfattning av mitt liv

Jag hittade denna sammanfattning jag skrivit om min barndom, uppväxt, vuxna liv och slutligen vändpunkten. Jag blev tårögd när jag läste den. Jag har varit igenom så himla mycket och har ändå klarat mig såpass bra.

Ja, jag lider av psykisk ohälsa och har en diagnos men jag mår för det allra mesta bra. Jag har en underbar man och världens finaste barn. Vi har också ett litet hårigt barn (Chili vår engelska Staffordshire bullterrier).  Vi bor i ett fint hus i ett bra område. Vi har det bra ställt.

Kan man vara lycklig trots att man mår dåligt ibland? Jag skulle vilja säga ja. Jag är lycklig trots att jag ibland känner mig deppig eller till och med deprimerad. Som Anders Hansen säger ”Människan är inte skapt för att vara glad jämt” (Något liknande sa han i sitt sommarprat) Det går upp och ned, och ännu mer för oss bipolära men man kan ändå vara lycklig. För mig är det något mer statiskt.

Det svenska språket är lite fattigt ibland. På spanska säger man att man ”ser” (är) lycklig men att man ”estar” (är) glad eller ledsen där det ena är statiskt och det andra är mer dynamiskt. Det hade behövts något liknande på svenska.

Nedan har du en superkort sammanfattning av mitt liv.

Barndomen

Den första händelse jag minns är när min pappa rycker upp min mamma ur soffan och jag trillar ur den trygga famn jag satt i. Jag har fått berättat för mig att vi flydde till kvinnojouren där vi bodde ett tag tills vi flyttade till min mormor i Värmland.

När jag var 12 år gammal dog min mamma plötsligt och jag och min syster fick flytta tillbaka till vår pappa. Livet hos min pappa präglades av alkoholmissbruk och enorm otrygghet som ledde till att jag snart mådde mycket dåligt. Jag gick ständigt med en klump i magen, hade sömnproblem och självmordstankar.

Sexuellt utnyttjad

När jag började gymnasiet hade vi en engelsklärare som blev den vuxna som jag kunde prata med om min hemsituation. Dessvärre utnyttjade han denna maktposition och ledde in mig i en form av sexuellt utnyttjande som man nog måste läsa i sin helhet för att förstå vidden av (finns här) Det fanns aldrig något fysiskt våld inblandat vilket gjorde att skammen var total för mig.

Psykisk ohälsa

Vid den här tiden var min sista utvägen-tanke omedvetet att ta livet av mig. Jag hade blivit trygg i att må dåligt och ha ångest och började bli destruktiv i sättet att förhålla mig till andra. Jag fick så småningom panikångest och även agorafobi (torgskräck) och led av depression. Min läkare dubblerade min dos antidepressiva vilket gjorde att jag hamnade i en långvarig hypoman fas. Under mina hypomana faser var jag otroligt omdömeslös, träffade många killar och betedde mig illa.

Vändpunkten

Vändpunkten kom när jag träffade min nuvarande make Johan som fick mig att söka hjälp. Jag var 28 år när jag åkte in till psykakuten och äntligen fick den hjälp jag behövde i form av stämningsstabiliserande. Jag minns det så tydligt att det var som att hjärnan åkte på semester efter alla år av rusande tankar.

Detta gjorde att jag äntligen kunde varva ner och börja leva ett normalt liv. Snart fick Johan och jag vårt första barn Isabelle och det var en omställning utan dess like. Nu kunde jag inte längre tänka att jag skulle ta livet av mig när saker och ting blev jobbiga. Mitt liv var ju så himla mycket mer värt nu när jag var mamma.

Idag har jag och Johan två barn och en hund, bor i villa och jag arbetar som socialsekreterare. Jag har märkt att det bland professionella finns mycket fördomar kring framförallt bipolaritet vilket verkar grunda sig i okunskap.  Att komma ut som bipolär och berätta om och visa andra att man kan ha ett ”normalt” liv och till och med ett toppenliv trots sin sjukdom är ett sätt för mig att bidra till att öka kunskapen kring detta viktiga ämne.

bipolarmamman bipolarmamman bipolarmamman bipolarmamman

 

 

Hypoman eller bara hög på livet?

Hypoman eller bara hög på livet?

Hur vet man det?

Det är något som fortfarande kan vara ganska svårt för mig att veta. Konstigt nog.

Jag har under någon/några veckor nu haft mycket mer energi än vanligt. Jag har varit mer kreativ och känt mig piggare än vad jag brukar känna mig på morgonen. Men, det har varit väldigt subtilt. Detta vet jag eftersom min man inte ens har reagerat.

Jag har frågat honom några gånger om han tror att jag är hypoman och han har svarat nej. Varför har jag frågat och han har svarat: för att du inte är omdömeslös eller shoppar mer än vanligt. Jag är som vanligt helt enkelt, fast lite piggare. Enligt honom.

Det går bra nu…

Jag har nytt jobb och ska snart börja arbeta efter vad som känns en evighet av föräldraledighet. Vi har kommit till ro i vårt hus och området, Isabelle trivs på förskolan och Alexander har blivit så stor att han kan leka lite själv. Båda barnen sover igenom de allra flesta nätter och idag vaknade båda efter 6! Helt otroligt skönt för en småbarnsförälder!

Vi har tagit oss förbi spädbarnsåldern och det känns härligt. Livet är faktiskt riktigt bra nu och jag kanske helt enkelt bara är lycklig och därför har mycket energi.

Men kan jag vet riktigt säkert? Om man verkligen vill veta kan man ju alltid kolla på symptomen för hypomani och checka av listan.

Hypomani symptom:

Bilden skall vara klart avvikande från personens normala stämningsläge och funktionsförändringen skall vara iakttagbar från omgivningen. Störningen skall inte vara så allvarlig att den orsakar funktionsnedsättning i arbetsliv, socialt etc. eller motivera sjukhusvård. Psykotiska symtom får inte förekomma.

Minst tre av nedanstående symtom skall dessutom finnas (fyra om enbart stämningslägesförändringen består i irritabilitet):

* Förhöjd självkänsla eller irritabilitet.

* Minskat behov av sömn (utvilad efter tre timmar).

* Mer pratsam än vanligt.

* Upplevelse av snabba tankar, visar snabba associationer.

* Lättdistraherad.

* Ökad och målinriktad aktivitet (intensivt engagerad betr arbete, skola, socialt eller sexuellt) eller psykomotorisk agitation/irritabilitet.

* Lustbetonade aktiviteter med sannolikt obehagliga konsekvenser (ökad libido och potens med omdömeslösa sexuella aktiviteter, stora penninginvesteringar i omdömeslösa projekt, intensivt shoppande, föga nogräknade sociala kontakter etc.). Hypomani uppvisar ett spektrum mellan svår sjukdom och normalitet. (praktiskmedicin.se)

Jag skulle vilja säga att jag kan ticka av några. Kanske t.o.m. tre st. Men avviker jag från mitt normala stämningsläge och min funktion? Jag skulle vilja säga nej. Även om jag är mer aktiv här nu så är jag som vanligt vad gäller allt annat.

Visst är det svårt att veta? Men spelar det någon roll när det inte påverkar ens liv nämnvärt?

Jag skulle vilja få lov att påstå nej. Kan man hantera det så behöver man väl inte sätta en etikett på det.

Hur hanterar jag skov?

När jag känner mig uppåt, tankarna börjar gå lite snabbare och jag blir mer kreativ blir jag ofta väldigt medveten om vad jag gör. Jag ser till att inte shoppa (det är något jag gärna gör när jag är hypoman) jag försöker se till att jag sover, trots att jag kanske inte vill gå och lägga mig i tid. Att inte sova när man är hypoman är definitivt ingen bra idé. Tröttheten kommer ifatt en senare.

Skriva ned idéer och tankar.

Något jag har börjat göra när jag får skov är att skriva ner alla idéer. Varför ska de gå förlorade? Det är ju bra idéer jag har. Jag är ju väldigt kreativ i grund och botten. Tyvärr försvinner den till ganska stor del med min medicin. Det är för övrigt ett bra sätt att hantera alla tankar. Skriv ner och försök ”få ur dem ur huvudet”.

Ångest

Under några dagar kände jag väldigt mycket ångest inombords. Om det var för att jag var hypoman eller för rädslan att vara det vet jag inte, men ångesten var där som en tung sten som tryckte mot bröstet. Jag är ju livrädd för att det ska påverka mina barn, även om jag är säker på att det inte gör det. Rädslan kommer ändå alltid finnas där.

Ångesten kommer och går för mig. Oftast är den inte där, men när den tittar fram har det ofta med barnen att göra. Hur de mår osv. Jag vet att de mår bra, men ångesten är definitivt inte rationell.

Söker inte hjälp när man är hypoman

Sällan söker man hjälp när man är hypoman. Varför ska man göra det, när man mår bättre än vanligt? De allra flesta söker hjälp när de har ett depressivt skov, för det är då man förstår att något är fel. Man nämner oftast inte att man har haft perioder där man varit uppåt, mer produktiv, kanske gjort omdömeslösa saker, helt enkelt för att man inte har insikten att det är del av en sjukdom.

Jag som alltid varit så påläst och till och med hade förslag på diagnoser till min läkare, hade inte med bipolaritet på listan. Helt enkelt för att jag inte kunde se att alla mina hypomana perioder (jag var även hypoman när jag sökte) som ett problem.

Detta är en stor anledning till varför den genomsnittliga tiden för att få bipolär diagnos är 10 år.  Samtidigt är det en av de dödligaste psykiska sjukdomarna vi har. Visst är det hemskt? Vi måste göra något åt det. Ett sätt är att börja prata om det. För gör vi det, ökar kunskapen och det kanske räddar någon, men förhoppningsvis fler.

Känner du igen dig i symptomen ovan? Våga ta kontakt med din vårdcentral! Hjälp finns att få! Var inte rädd, att få en diagnos är inte slutet på livet utan en början! Det är ju då man kan få den hjälp man behöver och kan börja leva det livet man förtjänar!

 

 

 

Negativ kommentar från annan bipolär

Negativ kommentar från annan bipolär

Jag fick häromdagen en följande kommentar på ett foto jag lagt upp på mig och min son som håller min hand.

Visst är det sorgligt? Denna människa har uppenbarligen inte fått den hjälp som han/hon behöver för att kunna leva ett bra liv.

Jag tycker det är så himla tråkigt att en människa med diagnos sprider detta budskap som dödar andra människor med diagnosers hopp om ett bra liv. Samhället har redan nog med fördomar. Vi som har diagnoser och mår bra måste våga prata om det! Dels för människor i liknande situation, men även för allmänheten.

Idag vågar de flesta inte prata öppet om bipolaritet p.g.a. risken för att bli dömda. Tyvärr är det ofta också det vi blir. Hur ska man då våga, när man riskerar att bli sedd på ett annorlunda sätt?

Jag svarade förresten på denna persons kommentar.

Så här skrev jag.

It saddens me to hear that you think your life has to be so limited and that you obviously haven’t received the help you need. Mental illnesses aren’t passed on like hair or eye colour. It’s a mix between biological and environmental factors that use the illness to develop. I hope you will find the right treatment and eventually understand that your life can be good too!

 

Mer kunskap om psykisk ohälsa bland föräldrar!

Mer kunskap om psykisk ohälsa bland föräldrar!

Ju fler människor jag kommer i kontakt med, desto mer förstår jag hur vanligt det faktiskt är med psykisk ohälsa bland oss föräldrar. Det kan handla om depression under graviditet, efter förlossningen, förlossningspsykos, ångest under småbarnsåren. Psykiskt lidande i alla former och utsträckningar.

Att må dåligt när man ska, eller har blivit förälder är extra tungt, eftersom det är då man ska vara så lycklig och tacksam för sitt lilla underverk.

Jag minns att jag kände skam över att inte bara vara överlycklig över min lilla dotter som jag älskade över allt i världen. Jag hade ju samtidigt en förlossningsdepression som hette duga, tillsammans med massa ångest över allt från att jag skulle tappa henne på stengolvet till att hon skulle dö i plötslig spädbarnsdöd. Den överväldigande oron för en annan liten människa var väldigt svår för mig att hantera.

Ingen hade berättat för mig att det skulle bli både underbart och jobbigt. Inte BVC-sköterskan, inte auroraläkaren, inte min terapeut. Ingen. Tänkte de att jag förstod det själv? Eller ville de inte förstöra mina höga förväntningar på den där ”bebisbubblan” som ska vara så rosenskimrande?

Mer kunskap

När jag blev förälder första gången visste jag som sagt ingenting. Att hormonerna skulle gå bananas i kroppen, om förlossningsdepressioner, onda bröst, gråtattacker, oro, sömnlöshet. Ingen hade förberett mig på vad föräldraskap faktiskt innebär. Att det inte bara är bebismys, barnvagnspromenader sippandes på café latte.

Jag hade verkligen uppskattat om jag hade fått lite information om att det kan vara extra tufft i början. Jag hade velat höra saker som: Det är inget konstigt att man mår lite upp och ner efter förlossningen, det är snarare normalt. Det första året är tufft, men stå ut. Det kommer bli bättre. Det är inte konstigt om du känner att du inte orkar vara nära din partner när barnet legat på dig hela dagen. Sådana saker.

Jag hade behövt realistiska förväntningar för att förbereda mig, normaliserande av situationen samt peppning. Men vem behöver inte det?

När man googlar på förälder – psykisk ohälsa, får man bara upp sidor som handlar om barnens perspektiv. Hur barnen som har föräldrar som är psykiskt sjuka påverkas. Detta perspektiv är absolut det allra viktigaste, men var kan man få information som förälder med psykisk ohälsa?

Jag är säker på att mer kunskap om psykisk ohälsa i relation till föräldraskap skulle bidra till att fler vågade prata om det. Att prata om det skulle i sin tur bidra till att minska skammen och stigman kring det så tabubelagda ämnet och fler föräldrar eller blivande föräldrar skulle få stöd och hjälp.

 

Du kanske vill läsa mitt inlägg om att vara gravid och bipolär? Klicka här för att komma till inlägget.

Att vara gravid och bipolär

Många skriver till mig och undrar hur mina graviditeter var. Medicinerade jag? hur jag mådde jag?

Dessa kvinnor drar sig för att bli gravida p.g.a oron för hur de kommer att må utan medicin, eller med medicin under graviditeten och de är rädda för att de inte kommer vara bra föräldrar pga sitt mående.

Negativa erfarenheter och syn på sig själv och sitt mående tillsammans med ovissheten gör att man kanske väljer att inte skaffa barn alls.

Hjärtskärande mail

Jag fick ett hjärtskärande mail häromdagen från en kvinna som hade bestämt att hon inte kunde bli mamma pga sitt mående. Hon hade helt enkelt accepterat att hon aldrig riktigt skulle få må bra och trots sin stora längtan efter barn bestämt att hon inte skulle bli en bra mamma.

”Jag har velat ha barn så himla länge och verkligen längtat längtat. Men efter att mina depressioner blev värre så har jag intalat mig själv att jag inte kan ha barn och det är en stor sorg”.

Är det en dålig blivande mamma som tänker så här? Och framförallt, är det ok att vi bipolära ska förlika oss med att vi kanske aldrig kommer må riktigt bra?

Då är det något som inte fungerar. På riktigt.

Vi bipolära kan vara lika bra föräldrar som vem som helst

Det är klart att vi som har bipolär diagnos kan vara precis lika bra mammor eller pappor som personer utan diagnosen. Men, det är av min erfarenhet och åsikt att man bör känna sig stabil med sin behandling (medicin/terapi osv). Jag själv behöver medicin för att vara stabil (läs: kan svänga utefter yttre påfrestningar) med stabil menar jag så stabil som en människa kan vara. Vi är ju trots allt människor inte robotar.

Vad kan du som bipolär göra inför en graviditet

Jag pratade med en psykiater innan båda mina graviditeter för att säkerställa att medicinen jag tog och fortfarande tar var ok att ha under graviditet. Tyvärr har långt ifrån all vårdpersonal samma kunskap som psykiatern och jag blev ifrågasatt av både läkare, sjuksköterskor och apotekare under graviditeterna. Det var såklart extremt jobbigt eftersom det enda man tänker på är att barnet ska må bra.

Så, det är viktigt att du hittat en behandling som gör att du är stabil, du ser till att ha ett nätverk runt omkring dig. Det kan vara familj, vänner, vårdpersonal, grannar osv. Någon som kan avlasta om du behöver ta en dusch osv. Vi bipolära löper större risk att drabbas av förlossningsdepression, därför är vi i behov av extra stöd. Sömnbristen som oftast kommer med en liten bebis i huset är för många en trigger (trigger= något som triggar igång skov).

Det är bra om man har en överenskommelse med sin partner. T.ex. att han/hon går ut och promenerar med bebisen så att du får duscha (ja, jag tjatar om att duscha, för när man är i den där jobbiga och underbara men mest jobbiga bebisbubblan, är det himmelriket att få duscha. Få klämma ut den sista mjölken ur brösten, raka sina håriga ben, göra en hårinpackning eller bara sitta på golvet och låta det varma vattnet skölja över en).

Så:

  • Stabil (så som jag förklarade det, jag har haft skov sedan mina barns födslar…men jag kallar mig ändå stabil för det är jag för det allra mesta)
  • Kontakt med psykiater och ev. samtalskontakt
  • Ha en plan tillsammans med partner, vänner, anhöriga osv. berätta att du behöver extra stöd och fråga om de skulle vilja hjälpa dig.
  • Listan kan såklart göras lång, men det är detta jag anser vara det absolut viktigaste.

Det är inte enkelt att bli förälder och vara sjuk psykiskt. Man behöver planera mer och vara väldigt uppmärksam på sig själv och sina signaler. Men det går och man kan vara en underbar förälder trots sin sjukdom!!

Vill du läsa vidare? Klicka här för att komma till mer kunskap om psykisk ohälsa hos föräldrar!

Jag och min man när jag var gravid med vår dotter Isabelle

Att vara arbetssökande med bipolär diagnos

Att vara arbetssökande med bipolär diagnos

Jag är just nu i processen att söka nytt jobb efter flytt och över ett år som föräldraledig. Idag var jag på intervju för ett jobb jag väldigt gärna skulle vilja ha. Arbetsuppgifterna innefattar bl.a. personalansvar vilket ställer lite högre krav på personlig lämplighet än många andra jobb.

Inför intervjun funderade jag över om arbetsgivaren hade googlat på mig och då hittat artiklar om mig där jag pratar om min diagnos eller om han kanske t.o.m. läst min blogg. Jag funderade över om det var något jag skulle berätta för honom men kom fram till att jag tycker att det inte är något han behöver veta. Jag har ju sjukdomen under kontroll. Med medicinering, terapi när det behövs, levnadssätt som maximerar mitt välbefinnande (kost och träning) mår jag bra och tom riktigt bra. Men precis som alla andra går mitt mående upp och ned allt efter omständigheter, yttre liksom inre.

Men jag känner mig stabil. Stabilare än någonsin.

Under intervjun fick jag frågan ”Hur är din hälsa?” och jag kände ett litet obehag smyga sig igenom kroppen. Jag funderade på om han visste. Visste han att jag är bipolär och han fiskade efter att få prata om det?

Jag svarade med en liten klump i halsen ”den fysiska hälsan är bra” och ”den psykiska hälsan, ja, den är också bra” undrandes om han köpte det. Det kändes som att jag ljög för honom för att jag inte berättade om min diagnos.

Men gjorde jag det?

Nej. Man behöver inte berätta om sin psykiska sjukdom om man inte vill. Skulle det vara så att man har depressiva eller hypomana/maniska perioder som är återkommande skulle jag säga att det är sjysst att berätta för sin arbetsgivare eftersom att det kommer att komma fram förr eller tidigare ändå.

I en studie som gjorts om man ska berätta om sin dolda sjukdom eller inte, var en gemensam faktor som återkom bland svaren hos de tio som hade någon form av dold sjukdom eller funktionsnedsättning – osäkerhet. Dels en osäkerhet kring vad som skulle hända på arbetsplatsen om de talade ut om sin situation. Men även osäkerhet inför hur arbetskamraterna skulle bemöta dem (arbetsmiljöforum.se)

”Det är en svår balansgång för många. Man väger risken med att berätta och bli bedömd som annorlunda mot risken i att inte berätta. För om man inte berättar kan man bli utan det stöd och den anpassning man kan ha rätt till” säger Maria Norstedt som är lektor i handikapp- och rehabiliteringskunskap vid Malmö Högskola.

Vet man med sig att man har behov av stöd och anpassning i jobbsituationer är det enligt mig viktigt att man berättar för sin arbetsgivare direkt. Får man då en anställning ”trots” detta, vet man att stödet kommer att finnas där om det behövs samt att arbetsgivaren har empati och förståelse för diagnosen.

För mig är min diagnos eller sjukdom om man vill kalla det så, ingen funktionsnedsättning eller funktionshinder. Jag är högfungerande och mår för det mesta bra och är stabil. Jag har haft dippar som i höstas och en bra bit in på våren då min energi tog slut helt. Som min psykiater konstaterade så är det inte konstigt p.g.a. omständigheterna. Försäljning av hus, köp av hus, flytt till ny stad – två små barn varav en bebis osv osv.

Nu håller jag tummarna för att arbetsgivaren tyckte om mig och kallar mig på en ny intervju. Om han inte gör det så vet jag med mig att jag gjorde mitt absolut bästa och om inte det räckte så var inte detta jobbet för mig helt enkelt.

Ångest

Ångest

Ångesten..

Man glömmer att svara, eller orkar inte just då, dagarna går och blir till veckor… och det dåliga samvetet blir större och större. Det blir så påtagligt att man till slut sticker huvudet i sanden eftersom det blir så obehagligt att känna den där jobbiga känslan hela tiden.

Det beteendet har jag ibland när det gäller bekantskaper, vänner och har på sistone haft med denna blogg. När det blev för mycket för mig med flytten tappade jag motivationen att skriva. Jag hade inga idéer och all energi gick till att orka med.

Stockholm

Nu har vi boat in oss i vårt nya fina hus och i området. Vi har skolat in Isabelle på hennes nya förskola och det har gått över förväntan. Barn är så himla anpassningsbara. Isabelle har redan många kompisar och ville igår när jag hämtade henne inte åka hem. Det gör mig så glad att hon trivs så bra. Hon går på en föräldradriven montessoriförskola vilket betyder att vi engagerar oss mer i saker som städning, underhåll av lokaler osv. Vi har ansvar för utestäd bl.a. För oss passar det jättebra och betyder dessutom att vi får lite socialt umgänge. Vi gillar montessorifilosofin, hur den ser barnet som en individ och inte ”klumpar” samman barnen till att göra saker tillsammans hela tiden.

Isabelles Förskola

Vi var jättenöjda med Isabelles första förskola, lärarna var verkligen jättebra. Det enda som var lite tråkigt var det sista utvecklingssamtalet vi hade där vi får veta av en lärare att Isabelle inte tar för sig, att hon inte pratar eller svarar när man pratar med henne. Knappt ens sjunger i grupp. Hon tyr sig bara till en och har svårt att leka med någon annan när den personen är borta.  Det är så frustrerande att höra det dagen innan hon ska sluta. Hade vi fått veta det innan hade jag kunnat berätta för henne att Isabelle bara pratar om saker som intresserar henne. Just då var det engelska och matte. Hon sjunger bara låtar hon vill sjunga.. Alla barn är individer och man måste som lärare förstå detta.

Det är något jag gillar mycket med vår nya förskola. Jag har fått uppfattningen att de flesta barnen där är självständiga individer och fröknarna (som de själva kallar sig) känner verkligen barnen.

Depression

Den jobbiga hösten + flytt bidrog förmodligen att jag hamnade i en depression. Inte djup men ändå väldigt betungande. Jag fastnade i tankar och ältade dem om och om igen. Tankar som jag bekräftade genom att tänka på gamla erfarenheter.

  • ingen tycker om mig
  • jag är konstig
  • Jag är en dålig mamma
  • jag är en dålig fru
  • jag är socialt missanpassad
  • jag är dålig som inte tjänar några pengar
  • Det vore bättre om jag inte levde

Den sista tanken tänkte jag när jag en dag stod vid spisen och den fick mig att reagera. Jag hade verkligen gått och blivit deprimerad. Att tänka denna tanke är för mig verkligen ett ”wake up call”. Det är märkligt att jag som skrivit så mycket om symptom, tecken osv. inte själv kan förstå innan det händer att jag är på väg mot en depression. SKULDKÄNSLOR. Igen. Jag borde ha förstått, eller hur?

Näe, det är faktiskt inte så lätt. Inte när man är mitt uppe i det. Hade jag vetat om att jag skulle hamna i en depression är det inte helt säkert att jag hade kunnat gå tillbaka och ändrat på det. Flytta behövde vi för att familjen skulle fungera. Johan behövde jobba och plugga i höstas och vi kunde inte skynda flytten mer än vad vi gjorde. Vi fick hjälp av både farfar och mormor. Väldigt mycket hjälp. Jag fick sova på helgerna… nej jag tror faktiskt att det inte hade kunnat undvikas.

Åtgärder

När jag stod där i köket och tänkte att det vore bättre om jag inte levde var det som att något vaknade inom mig. Att tänka så som jag gjort så många gånger förr när jag varit deprimerad… det är verkligen ett tecken att jag behöver hjälp.

Jag började med att prata med Johan om mitt mående. Han visste såklart redan att jag inte mådde bra, men det är väldigt lätt att bli medberoende. Man ser helt enkelt inte när det går nerför eftersom man lever i det, och man hjälper till att underhålla saker som inte är bra för en. Som t.ex. min sömn. Jag sover för mycket och det påverkar familjen. Johan är så snäll som går upp med barnen på morgonen så jag får sova en extra timme, men det brukar ofta leda till dåligt samvete för att jag inte går upp och umgås med Isabelle innan förskolan. Jag får sova extra på helger som hade kunnat spenderats med familjen.

Medicin och vitaminer

Jag har tagit kontakt med vårdcentral för kontroll av medicinering. Egentligen borde jag ha gått till psyk, men denna allmänläkare var tydligen väldigt duktig även på psykofarmaka. Läkaren satte in mig på ytterligare en medicin som funkar som hon kallade en ”tilläggsmedicin”. Det är inte SSRI utan går under beteckningen ”övriga antidepressiva medel”.

Den har fått mig att må bättre.

Hon skickade mig även till labbet för att kolla alla mina värden. Det är märkligt att det är första gången någon gör det sedan jag fick min bipolära diagnos. Det var ingen som kollade innan diagnosen sattes trots att det är känt att brist på B12-vitamin kan ge samma symptom som bipolär sjukdom. Folatbrist kan ge depression bl.a. Jag hade låga nivåer av leukocyter men såpass nära den lägre gränsen att det inte nämndes av min läkare. Jag hade även låga nivåer av D-vitamin, men det förklarades med att det varit vinter. Jag har därför på eget bevåg börjat ta B12-vitamin, folsyra samt D-vitamin tillskott. Det är inget som kan skada tänker jag.

Psykolog och psykiater

Jag har börjat gå till en privat psykolog i stan. Jag har varit där två gånger och det känns jättebra. Genom henne har jag även fått kontaktuppgifter till privat psykiater som jag ska ha kontakt med för uppföljning av min medicin.

 

Ambivalenta vårkänslor

De senaste veckorna har vi haft riktigt vårväder här i Jönköping. Hur skönt det än må vara med sol, fågelkvitter och värme, skapar alltid våren en otrygghet hos mig. Från det att jag var 12 år och uppåt innebar våren och sommaren mer alkohol hemma och därmed också mindre trygghet. Det är så hemskt att det fortfarande sitter kvar, trots att jag är 32 år gammal.

Det får mig att tänka på den där psykologilektionen på gymnasiet då vi pratade om andrahandsbetingning. Om att man ringde i en klocka när hundar skulle få mat och efter ett tag räckte det att man ringde i klockan för att deras salivproduktion skulle öka. I detta fall är våren den där klockan.

Så här står det om andrahandsbetingning:

Att individen reagerar på visst sätt, till exempel med rädsla, ångest, ilska, hunger, när det uppstår eller avsiktligt åstadkommes (av till exempel en psykolog) en ny omständighet som är i tid och rum är kopplad till det som ursprungligen väckte rädslan, ångesten, ilskan och så vidare

Jag har alltid försökt undvika att tänka på det och ignorerat känslan som genomsyrar hela kroppen, men det har verkligen inte fungerat så nu ska jag försöka med en annan metod á la KBT. När känslan av otrygghet kommer ska jag stanna upp och känna efter. Säga till mig själv att jag är trygg idag. Jag har en familj och det finns ingen som missbrukar alkohol runt mig. Acceptera känslan men sen låta den ”flyga vidare”…

Förhoppningsvis kommer jag kunna njuta av våren framöver med denna metod, istället för att känna den där obehagliga känslan i magen.

bipolärmamman
bipolärmamman

Bipolär depression

Bipolär depression

Bipolär och unipolär depression

Bipolär depression förstör och ödelägger liv och tenderar att ta upp den största delen av skovens tid. Trots detta är det mycket svårt att diagnostisera. Anledningen till detta är att man som bipolär oftast söker när man är deprimerad. Har man ingen sjukdomsinsikt söker man inte när man är manisk eller hypoman eftersom man då ofta är upprymd och uppåt. Ett av kriterierna för hypomani/mani (ICD-10) är dessutom dålig sjukdomsinsikt…

Michael E. Thase, professor på Pennsylvania School of Medicine menar att så många som 50% av bipolära som söker för depression blir feldiagnostiserade med unipolär depression.

Det är dock inte konstigt att man blir feldiagnostiserad eftersom DSM-IV och ICD-10 (processtöd vid diagnostisering) inte skiljer mellan bipolär depression eller unipolär depression. En bipolär diagnos grundas på om personen haft en mani och hypomani, och inte sällan glömmer läkare fråga detta.

Så här står det på internetmedicin: 

Det finns ingen vedertagen diagnostisk biomarkör för bipolär sjukdom. Diagnosen är klinisk och ställs efter en noggrann anamnes med stöd av kliniska skattningsskalor. Anamnesen bör utöver det aktuella tillståndet omfatta en kartläggning av:
 

  • Det långsiktiga förloppet
  • Tidpunkt och omständigheter för debut
  • Ärftlighet för psykisk sjukdom och självmord
  • Effekt av tidigare behandling
  • Förekomst av missbruk
  • Icke-psykiatriska sjukdomar och deras behandling
  • Den sociala situationen

Det är inte konstigt att den genomsnittliga tiden för att få rätt diagnos är ca 10 år (internetmedicin.se)

Enligt en studie från 2002 (Judd) upplever bipolära som har typ 1 depression tre gånger så ofta som manier. När det gäller bipolär typ två har man depressioner ca 40 gånger oftare än hypomanier.

Hur tar det sig uttryck?

Depressioner kännetecknas som regel av oföretagsamhet, nedsatt energi, sänkt självkänsla, pessimism, nedstämdhet, oförmåga att känna glädje, lust och intresse, och ökad stresskänslighet.

Nedstämdhet, irritabilitet: De flesta som är deprimerade beskriver sig som nedstämda och brukar också berätta om känslor av hopplöshet och meningslöshet. En del känner sig emellertid varken ledsna eller sorgsna, men upplever en plågsam oförmåga att känna glädje. Denna svårighet att glädja sig är ett av de viktigaste symtomen vid depression. Normala glädjeämnen fungerar inte längre. ”Livsglädjen är borta”. Många har en känsla av tomhet och beskriver en total oförmåga att känna. Många tycker att de har blivit mer sårbara och känsliga.

De har lättare att ta illa vid sig, är mer irritabla och har svårt att hantera också mycket små motgångar. De tycker ofta att de förlorat förmågan att visa tålamod, och får lätt vredesutbrott. Vid milda depressioner är det ofta inte nedstämdheten som dominerar, utan irritabiliteten och stresskänsligheten.

Svårigheter att känna intresse och tillfredsställelse: Den som är deprimerad har en nedsatt förmåga att bli stimulerad av positiva händelser. Det som tidigare upplevts som intresseväckande, engagerande och stimulerande förlorar sin mening. Förmågan att känna tillfredsställelse i olika aktiviteter är som borta. Som regel får man inte längre samma känslomässiga utbyte av musik. Den sexuella lusten är ofta nedsatt eller helt borta. Det är svårt att finna nöje i umgängesliv. TV-programmen ter sig meningslösa. Man blir tillbakadragen och en del upplever en plågsam likgiltighet och leda.

Förändrad aptit: Aptiten påverkas ofta. Förändringen kan gå i två riktningar. Oftast försämras den. Maten smakar inte längre. Man måste tvinga sig att äta. En del går ned i vikt. Andra upplever ett ökat matsug, beskriver ett ”tröstätande” och tenderar att gå upp i vikt då de är deprimerade. Många får ett kraftigt sug efter choklad och sötsaker.

Sömnsvårigheter eller ökad sömn: Sömnsvårigheter är vanliga. En del har svårt att somna. Många sover ytligare än vanligt, vaknar lätt och kan inte somna om.

Orörlighet eller rastlöshet: Många som är deprimerade visar en märkbart minskad rörlighet. De har svårt att ta initiativ och blir ofta sittande apatiska. De ter sig dröjande och långsamma. Rastlöshet förekommer hos en del.

Trötthet, nedsatt energi: Den som är deprimerad upplever ofta en speciell form av trötthet. Det är som om förmågan att få fram energi försvunnit.

Känsla av värdelöshet och skuldkänslor: Självanklagelser och skuldkänslor är vanliga. Tankarna kretsar ofta kring föreställningen att man är värdelös.

Koncentrationssvårigheter: Man har svårt att minnas och koncentrera sig.

Ängslan och oro för småsaker: Den som är deprimerad bekymrar sig ofta. Fantasier om framtida misslyckanden, olyckor eller sjukdomar är vanliga. Självförtroendet är sänkt och en del plågas av kraftig osäkerhet i kontakten med andra.

Nervositet och kroppsliga symtom: Nervositet med kroppsliga symtom som muskelspänning, svårigheter att slappna av och värk förekommer ofta. Besvär av yrsel, hjärtklappning, svettningar och magbesvär är också vanliga. Ibland har symtomen vid depression en s.k. ”melankolisk dygnsrytm”. Besvären är då genomgående svårast under morgnarna och förmiddagarna, för att sedan successivt minska och vara minst uttalade under kvällarna.

Tankar på döden: Tankar om döden är vanliga under en depression. Man tänker mer än vanligt kring döden som sådan. Många säger sig att det skulle vara bättre att vara död. Ungefär 80 % av dem som är deprimerade har självmordstankar. (ibisgbg.se)

Lider du av depression och vet med dig att du har perioder då du känner dig upprymd, kanske shoppar, festar, träffar många nya kärlekspartners osv. för att sedan falla platt. Då kan det vara så att du har bipolär sjukdom.

Det är många som skriver till mig och säger att de är på utredning för bipolär diagnos och att de känner sig helt förstörda över detta. Jag tänker så här. Är du under utredning för bipolär sjukdom så kommer du förhoppningsvis få den hjälp du behöver och ditt liv kommer få en helt ny vändning. För det bättre. För mig var diagnosen det bästa som kunde hänt mig, utifrån förutsättningarna. Det bästa hade såklart varit att inte ha sjukdomen, men tyvärr får man inte välja det.

Jag vill lyfta fram att man med rätt behandling kan man leva ett jättegott liv, trots sin sjukdom! 

När jag äntligen fick rätt hjälp

När jag äntligen fick rätt hjälp

Nedstämdhet

Jag har haft lite skrivkramp de senaste veckorna p.g.a. nedstämdhet. Jag är inte deprimerad, men känner mig låg och varenda litet hinder i vardagen blir jättestort. Jag är ganska säker på att det beror på läget vi befinner oss i just nu. I en slags limbo mellan två hus. Vi har ju köpt hus i Stockholm och håller på att sälja vårt här i Bankeryd.

Mina barn är min största motivation så jag kommer upp på dagarna och känner ändå en meningsfullhet.

Hur jag äntligen fick rätt hjälp

Jag får många mail där man undrar hur jag gick tillväga för att få rätt medicin och vård. Sanningen är den att jag var tvungen att söka aktivt för min ångest och säga att jag faktiskt inte orkade leva med den längre. Först när man inte visste om jag var självmordsbenägen eller inte blev jag tagen på allvar. Det är så sorgligt men sant.

Det var i början av 2015 och jag gjorde praktik hos en kurator på medicinska avdelningen på sjukhuset i Värnamo. Under denna praktik fick jag höra så gott om en läkare som verkligen brydde sig om sina patienter. Jag tog reda på var hon hade sitt kontor och sökte mig dit.

Jag hade precis träffat min dåvarande man och jag hade redan försökt få honom att göra slut med mig genom att vara elak mot honom. Tack och lov stannade han och fick mig att inse att jag behövde hjälp för min ångest. Ångesten var då utom kontroll. Innan hade jag haft panikångest på kvällarna när jag skulle gå och lägga mig, ångest över sociala situationer och vid stress, men nu hade ångesten tagit över totalt och jag kunde inte kontrollera den. Jag kände den hela tiden och den höll på att äta upp mig.

Jag tog med mig min Ipad till läkaren där jag skrivit ihop min sjukdomshistoria, förslag på diagnoser och medicin men ingenstans hade jag skrivit bipolär. Mitt förslag var borderline, hur mycket jag än inte ville ha denna diagnos.

Jag sa detta utan att ge sken om en enda känsla mer än hopplöshet att jag inte orkade leva mer. Jag förstår att denna allmänläkare blev orolig. Jag kommer ihåg att hon ställde frågan om jag skulle begå självmord, hur skulle jag då göra det? Jag sa att jag antar att jag skulle ta tabletter. Jag hade faktiskt aldrig funderat på hur jag skulle ta livet av mig. Att inte längre leva hade alltid varit min sista utväg men vägen från tanke till handling är väldigt lång.

Läkaren ville inte att jag skulle gå därifrån utan att någon skulle komma och hämta mig och köra mig till psykakuten. Johan var i USA med jobbet, men min syster Lisa var i stan så hon kom och mötte upp. Tillsammans körde vi upp till akuten i Jönköping.

När jag satt där i väntrummet kände jag mig så himla sjuk. De andra som satt där ville man definitivt inte råka få ögonkontakt med, men man undrade varför de satt där. Om de var där för samma sak som jag, eller något annat.

Jag fick slutligen komma in, efter jag lagt av mig mobilen och diverse saker som förvarades i ett skåp under tiden. Lisa åkte hem till oss och väntade där eftersom hon inte fick följa med in. Vi bodde då i en jättefin fyra mitt i stan.

Jag tror jag väntade 5-6 h. Sjuksköterskan som tittade till mig var på gott humör och sa att jag hade tur eftersom det var en ST-läkare som jobbade idag och inte AT som det brukade vara vanligtvis.

Tillslut fick jag komma in. ST-läkaren ställde samma frågor som allmänläkaren i Värnamo och sken upp när han berättade om medicinen jag skulle få.

Jag tror han nämnde bipolär då men den skulle senare ställas tillsammans med en psykolog. Jag blev insatt på en låg dos Seroquel Depot och fortsatte med mina andra tabletter som var ssri.

Hjärnan åkte på semester

Jag fick en tablett innan jag gick hem den kvällen och jag kommer ihåg den sköna känslan av att hjärnan åkte på semester. Äntligen gick den inte på högvarv och jag kunde sova en hel natt. Det hade jag inte gjort sedan jag var ca 12 år gammal.

Detta var den enda gången psykvården har varit riktigt bra för mig. En sjuksköterska från psykakuten ringde dagligen i början för att stämma av hur jag mådde och det var så himla skönt att känna att de brydde sig.

Efter några veckor trappades kontakten ur och jag fick tid till psykolog. Det var han som skulle ställa diagnosen. Jag har skrivit om det mötet här. Tyvärr var det inte en jättebra upplevelse men diagnos fick jag.

Sporadisk kontakt med psykiatrin

Sedan dess har jag varit i kontakt med psykiatrin vid några tillfällen, på mitt initiativ. Jag hade en samtalskontakt vid ett tillfälle i form av en sjuksköterska. Hon började samtalet med att säga att hon inte kommer vara kvar där vilket gjorde att jag kände att jag inte ville ödsla någon tid på att berätta om allt för henne.

Graviditeterna

Under graviditeten med Isabelle träffade jag överläkare på psyk två gånger. En gång innan jag blev gravid och en gång under tiden. Tyvärr träffade jag olika som inte hade samma kunskap.

Den första läkaren sa att det var ok att ta mina tabletter under graviditeten. Den andra, som jag träffade när jag var i vecka 18 utbrast ”Hur kan du ta dessa tabletter när du är gravid?!?”.  Det var allt annat än roligt att höra när man redan tagit dem under den mest kritiska tiden för utvecklingen av fostret.

Jag träffade även en sjuksköterska under tiden jag var gravid med Isabelle som sa samma sak. Det gjorde mig inte bara ledsen utan även arg. Varför har de inte samma kunskap? Varför läser de inte i journalerna? Har läkaren skrivit att de är ok i journalerna?

Under graviditeten med Alexander hade jag ingen kontakt med psyk förutom innan graviditeten då jag ville säkerställa med en läkare att det var ok att ta min medicin. Anledningen var att jag inte vill stöta på någon med sämre kunskaper kring medicinen och göra mig upprörd och orolig.

Tyvärr stötte jag ändå på en kvinna på apoteket som inte ville lämna ut medicinen eftersom jag var gravid. Hon undrade om jag verkligen hade berättat för min läkare att jag var gravid. Såklart blev jag jätteledsen och upprörd.

Det hade så lätt kunnat undvikas med en liten notis i journalen.

Idag

Idag har jag faktiskt ingen kontakt med psykiatrin. De har ingen uppföljning, vilket är under all kritik. Jag söker mig dit när jag behöver hjälp och faktiskt helst inte. De byter personal för jämnan och omorganiserar. Att öppna upp sig för en samtalskontakt och sedan byta, förstår nog de flesta att det inte är så roligt.

Tanken är att jag ska gå till en privat psykolog eller psykiatriker nu när vi flyttat till Stockholm då utbudet är större där. Jag känner att det finns ett behov att få prata av mig om saker med någon utomstående och få en objektiv professionell synvinkel på mina tankar.

Nedan har jag lagt upp mina journalanteckningar från just det läkarbesöket och ett några månader tidigare med en terapeut.

bipolärmamman