Berätta om sin sjukdom på arbetsplatsen

Berätta om sin sjukdom på arbetsplatsen

I måndags började jag mitt nya jobb som socialsekreterare på ekonomiskt bistånd. Efter att ha varit hemma 1,5 år med min son var det en stor förändring, inte bara för mig utan för alla i familjen.

Johan har jobbat i nästan 25 år utan något längre uppehåll och nu är han föräldraledig. Han var lite stressad innan men nu känns det som att han njuter för fulla muggar. Jag förstår honom, det är en ynnest att få vara hemma med sina barn.. men vi har inte alls samma utgångspunkt. Jag har tyckt ett tag att det varit lite jobbigt att vara hemma just för att jag varit hemma så mycket. Jag pluggade 3,5 år innan jag gick på föräldraledighet, sen 1,5 hemma, 1 år på jobb och sen 1,5 år hemma igen..

När jag skriver det så förstår jag varför jag varit trött på att vara hemma. Men det är så lätt att få dåligt samvete när man tänker så, eftersom barnen är det bästa man har.

Jag har känt mig så ambivalent i mina tankar och känslor men nu är jag väldigt glad att jag vågade bestämma mig för att börja jobba.

Nu i höst och vinter kommer jag att arbeta alla dagar förutom varannan torsdag och fredag pga Johans MBA. Imorgon och fredag är jag alltså hemma med barnen och det ska bli så skönt.

Berätta om sin diagnos på jobbet

Jag har tidigare berättat att jag inte tycker att man behöver uppge att man har en diagnos i en arbetsintervju. Om man inte upplever det som ett hinder i arbetssituationen vill säga. Nu har ju kanske inte alla den insikten, men man har inget krav på sig att berätta om psykisk diagnos eller sjukdom.

Jag hade berättat om jag visste med mig att jag behöver stöd och vet med mig att det kommer att påverka mitt arbete.

Men, trots att jag inte anser att man behöver berätta om sin sjukdom på arbetet tror jag inte att det är något negativt att göra det.

När jag berättade på mitt nya jobb

Idag när jag och tre kollegor satt och småpratade på en rast kom vi in på ämnet psykisk ohälsa. En kollega berättade för mig, (av någon anledning som jag inte kommer ihåg) att man ibland behöver medicin för att må bra, om kemiska obalanser osv. Jag hade kunnat vara tyst, men jag valde att svara:

”Jag medicinerar och kommer förmodligen göra det livet ut för jag är bipolär”

Det blev tyst i några sekunder, men sen säger en av kollegorna ”men shit nu känner jag typ fem personer som är bipolära!” Hur skön kommentar som helst, enligt mig!

Vi pratade om hur fler och fler får diagnosen och det var absolut inga konstigheter.

Det kändes faktiskt riktigt bra att berätta. Man väljer såklart själv om man vill berätta eller inte, men min erfarenhet säger att de allra flesta är så förstående och positiva. För mig känns det skönt att kunna vara öppen och ha ett samtal om det.. men jag har också kommit till en plats i livet där jag känner mig trygg i mig själv. Jag har barn, man, hus osv och jag bryr mig inte längre om vad andra tycker och tänker om mig.

25-åriga Åsa

Det kanske hade varit annorlunda om det var 25-åriga Åsa. Då hade jag kanske valt att vara tyst p.g.a. rädsla för vad andra skulle tycka om mig, vad som skulle hända om jag berättade osv. Då hade jag behövt 32-åriga Åsa som berättade för henne att det inte var någon fara att berätta, att det tvärtom hade känts bra att få förståelse och stöd från arbetskamrater och chef. Att hon hade klarat sig oavsett för att hon var starkare än vad hon trodde!

 

Negativ kommentar från annan bipolär

Negativ kommentar från annan bipolär

Jag fick häromdagen en följande kommentar på ett foto jag lagt upp på mig och min son som håller min hand.

Visst är det sorgligt? Denna människa har uppenbarligen inte fått den hjälp som han/hon behöver för att kunna leva ett bra liv.

Jag tycker det är så himla tråkigt att en människa med diagnos sprider detta budskap som dödar andra människor med diagnosers hopp om ett bra liv. Samhället har redan nog med fördomar. Vi som har diagnoser och mår bra måste våga prata om det! Dels för människor i liknande situation, men även för allmänheten.

Idag vågar de flesta inte prata öppet om bipolaritet p.g.a. risken för att bli dömda. Tyvärr är det ofta också det vi blir. Hur ska man då våga, när man riskerar att bli sedd på ett annorlunda sätt?

Jag svarade förresten på denna persons kommentar.

Så här skrev jag.

It saddens me to hear that you think your life has to be so limited and that you obviously haven’t received the help you need. Mental illnesses aren’t passed on like hair or eye colour. It’s a mix between biological and environmental factors that use the illness to develop. I hope you will find the right treatment and eventually understand that your life can be good too!

 

När jag äntligen fick rätt hjälp

När jag äntligen fick rätt hjälp

Nedstämdhet

Jag har haft lite skrivkramp de senaste veckorna p.g.a. nedstämdhet. Jag är inte deprimerad, men känner mig låg och varenda litet hinder i vardagen blir jättestort. Jag är ganska säker på att det beror på läget vi befinner oss i just nu. I en slags limbo mellan två hus. Vi har ju köpt hus i Stockholm och håller på att sälja vårt här i Bankeryd.

Mina barn är min största motivation så jag kommer upp på dagarna och känner ändå en meningsfullhet.

Hur jag äntligen fick rätt hjälp

Jag får många mail där man undrar hur jag gick tillväga för att få rätt medicin och vård. Sanningen är den att jag var tvungen att söka aktivt för min ångest och säga att jag faktiskt inte orkade leva med den längre. Först när man inte visste om jag var självmordsbenägen eller inte blev jag tagen på allvar. Det är så sorgligt men sant.

Det var i början av 2015 och jag gjorde praktik hos en kurator på medicinska avdelningen på sjukhuset i Värnamo. Under denna praktik fick jag höra så gott om en läkare som verkligen brydde sig om sina patienter. Jag tog reda på var hon hade sitt kontor och sökte mig dit.

Jag hade precis träffat min dåvarande man och jag hade redan försökt få honom att göra slut med mig genom att vara elak mot honom. Tack och lov stannade han och fick mig att inse att jag behövde hjälp för min ångest. Ångesten var då utom kontroll. Innan hade jag haft panikångest på kvällarna när jag skulle gå och lägga mig, ångest över sociala situationer och vid stress, men nu hade ångesten tagit över totalt och jag kunde inte kontrollera den. Jag kände den hela tiden och den höll på att äta upp mig.

Jag tog med mig min Ipad till läkaren där jag skrivit ihop min sjukdomshistoria, förslag på diagnoser och medicin men ingenstans hade jag skrivit bipolär. Mitt förslag var borderline, hur mycket jag än inte ville ha denna diagnos.

Jag sa detta utan att ge sken om en enda känsla mer än hopplöshet att jag inte orkade leva mer. Jag förstår att denna allmänläkare blev orolig. Jag kommer ihåg att hon ställde frågan om jag skulle begå självmord, hur skulle jag då göra det? Jag sa att jag antar att jag skulle ta tabletter. Jag hade faktiskt aldrig funderat på hur jag skulle ta livet av mig. Att inte längre leva hade alltid varit min sista utväg men vägen från tanke till handling är väldigt lång.

Läkaren ville inte att jag skulle gå därifrån utan att någon skulle komma och hämta mig och köra mig till psykakuten. Johan var i USA med jobbet, men min syster Lisa var i stan så hon kom och mötte upp. Tillsammans körde vi upp till akuten i Jönköping.

När jag satt där i väntrummet kände jag mig så himla sjuk. De andra som satt där ville man definitivt inte råka få ögonkontakt med, men man undrade varför de satt där. Om de var där för samma sak som jag, eller något annat.

Jag fick slutligen komma in, efter jag lagt av mig mobilen och diverse saker som förvarades i ett skåp under tiden. Lisa åkte hem till oss och väntade där eftersom hon inte fick följa med in. Vi bodde då i en jättefin fyra mitt i stan.

Jag tror jag väntade 5-6 h. Sjuksköterskan som tittade till mig var på gott humör och sa att jag hade tur eftersom det var en ST-läkare som jobbade idag och inte AT som det brukade vara vanligtvis.

Tillslut fick jag komma in. ST-läkaren ställde samma frågor som allmänläkaren i Värnamo och sken upp när han berättade om medicinen jag skulle få.

Jag tror han nämnde bipolär då men den skulle senare ställas tillsammans med en psykolog. Jag blev insatt på en låg dos Seroquel Depot och fortsatte med mina andra tabletter som var ssri.

Hjärnan åkte på semester

Jag fick en tablett innan jag gick hem den kvällen och jag kommer ihåg den sköna känslan av att hjärnan åkte på semester. Äntligen gick den inte på högvarv och jag kunde sova en hel natt. Det hade jag inte gjort sedan jag var ca 12 år gammal.

Detta var den enda gången psykvården har varit riktigt bra för mig. En sjuksköterska från psykakuten ringde dagligen i början för att stämma av hur jag mådde och det var så himla skönt att känna att de brydde sig.

Efter några veckor trappades kontakten ur och jag fick tid till psykolog. Det var han som skulle ställa diagnosen. Jag har skrivit om det mötet här. Tyvärr var det inte en jättebra upplevelse men diagnos fick jag.

Sporadisk kontakt med psykiatrin

Sedan dess har jag varit i kontakt med psykiatrin vid några tillfällen, på mitt initiativ. Jag hade en samtalskontakt vid ett tillfälle i form av en sjuksköterska. Hon började samtalet med att säga att hon inte kommer vara kvar där vilket gjorde att jag kände att jag inte ville ödsla någon tid på att berätta om allt för henne.

Graviditeterna

Under graviditeten med Isabelle träffade jag överläkare på psyk två gånger. En gång innan jag blev gravid och en gång under tiden. Tyvärr träffade jag olika som inte hade samma kunskap.

Den första läkaren sa att det var ok att ta mina tabletter under graviditeten. Den andra, som jag träffade när jag var i vecka 18 utbrast ”Hur kan du ta dessa tabletter när du är gravid?!?”.  Det var allt annat än roligt att höra när man redan tagit dem under den mest kritiska tiden för utvecklingen av fostret.

Jag träffade även en sjuksköterska under tiden jag var gravid med Isabelle som sa samma sak. Det gjorde mig inte bara ledsen utan även arg. Varför har de inte samma kunskap? Varför läser de inte i journalerna? Har läkaren skrivit att de är ok i journalerna?

Under graviditeten med Alexander hade jag ingen kontakt med psyk förutom innan graviditeten då jag ville säkerställa med en läkare att det var ok att ta min medicin. Anledningen var att jag inte vill stöta på någon med sämre kunskaper kring medicinen och göra mig upprörd och orolig.

Tyvärr stötte jag ändå på en kvinna på apoteket som inte ville lämna ut medicinen eftersom jag var gravid. Hon undrade om jag verkligen hade berättat för min läkare att jag var gravid. Såklart blev jag jätteledsen och upprörd.

Det hade så lätt kunnat undvikas med en liten notis i journalen.

Idag

Idag har jag faktiskt ingen kontakt med psykiatrin. De har ingen uppföljning, vilket är under all kritik. Jag söker mig dit när jag behöver hjälp och faktiskt helst inte. De byter personal för jämnan och omorganiserar. Att öppna upp sig för en samtalskontakt och sedan byta, förstår nog de flesta att det inte är så roligt.

Tanken är att jag ska gå till en privat psykolog eller psykiatriker nu när vi flyttat till Stockholm då utbudet är större där. Jag känner att det finns ett behov att få prata av mig om saker med någon utomstående och få en objektiv professionell synvinkel på mina tankar.

Nedan har jag lagt upp mina journalanteckningar från just det läkarbesöket och ett några månader tidigare med en terapeut.

bipolärmamman

 

 

2019

2019

Tankar kring 2019

2019. Året då vi flyttar till Stockholm. Året då jag börjar jobba igen efter att ha varit föräldraledighet. Året då Johan ska vara hemma med Alexander och Isabelle i tre hela månader. Så nyttigt det kommer att vara för oss allihopa.

Det är verkligen ett spännande år, samtidigt ganska stressigt. Att sälja hus och flytta med två små. Hitta ny förskola som man känner sig trygg med.. nytt jobb. Ny stad… Det är med blandade känslor vi flyttar från Bankeryd, vår trygga vrå. Där vi bor grannar med min barndomsvän, grannar som passar vår hund Chili, andra goa grannar som vi gärna umgås med. Alla Isabelles kompisar bor ett stenkast härifrån, farfar bor 20 minuter från oss. Mormor och morfar 45 min. Ja vi har det onekligen bra där vi bor just nu.

Det enda ”lilla” problemet är att Johan jobbar 4 h härifrån och vi knappt ses på vardagarna. Vi var på väg att bygga hus i Uppsala i våras men ångrade oss för att vi kände att det var bättre att stanna här och se hur det går. Jag trodde nog att det skulle gå bättre än vad det har gjort.

Att aldrig sova tillsammans och knappt ha någon egentid på kvällarna har tärt på oss, men vi behövde nog den här tiden för att komma på vad vi faktiskt ville och vad som var viktigast.

Det viktigaste är att vi fyra är tillsammans och att vår vardag fungerar tillsammans.

En helg för oss själva

Till helgen åker jag och Johan till Stockholm och sover på hotell en natt. Vi ska gå på två visningar på söndag och jag hoppas verkligen att ett av dem känns rätt.

Mormor och farfar ska passa Isabelle och Alexander. Jag litar på båda två såklart, men jag är ändå lite orolig…jag kommer förmodligen skicka tio sms med samma text ”hur går det?” haha

I vilket fall som helst ska det bli skönt att komma iväg själva. Vi ska försöka njuta så mycket vi bara kan.

 

Föräldrajobba istället för föräldraledighet

Föräldrajobba istället för föräldraledighet

När jag säger att jag är föräldraledig känns det alltid så fel att säga ordets sista del ”ledig”. För ledig är allt annat än vad jag känner mig. Visst är jag ledig från mitt jobb men jag är ju inte ledig i bemärkelsen att jag vilar mig.

Tvärtom. Att vara hemma med barn är ett heltidsjobb och mer därtill. Man jobbar ju inte enbart dagtid, utan även nätter och helger. Dygnet runt 365 dagar om året.

Att föräldrajobba som jag hellre skulle vilja kalla det, är det allra viktigaste jobbet som finns. Vår uppgift som föräldrar är att uppfostra våra barn till att få en god grundtrygghet och självkänsla, att vara hänsynsfulla och empatiska för att nämna några. Det är ingen liten uppgift minsann.

Redan på 50-talet började John Bowlby betona vikten av de första åren i en människas liv. Enligt honom uppstår anknytningsmönster tidigt likt ”inre arbetsmodeller” och påverkar individen resten av livet (Bowlby, 2010). De första personer som våra barn skapar relationer med är oss föräldrar och därför är det så viktigt att vi ser till att det är en trygg anknytning som skapas.

Att jobba som förälder är inte bara det viktigaste jobbet som finns, det är även det allra bästa och roligaste. Att få se sitt barn växa och utvecklas från ett litet hjälplöst knyte till en självständig individ är så häftigt. Att få känna den största kärleken som finns. Det är för mig meningen med livet.

Om jag skulle kunna säga att jag föräldrajobbar istället för att jag är föräldraledig, skulle det göra att jag faktiskt får tycka att det är jobbigt ibland utan att känna rädsla för att andra ska tycka att man är en dålig förälder.

Känslan av otillräcklighet: att jag inte hinner med att städa, tvätta och ta hand om mina barn samtidigt, eftersom att det faktiskt är ett heltidsjobb, blir socialt accepterat och man kanske börjar våga prata om det. Kan man acceptera den känslan, blir den dessutom inte lika betungande, vilket i sin tur leder till att man mår bättre och orkar vara en ännu bättre förälder.

Långsökt? Ja, kanske. Men jag har en poäng, eller hur?

Att säga att man föräldrajobbar istället för att man är föräldraledig skulle inte bara göra att man som förälder får mer ”cred” för sitt viktiga jobb att uppfostra och vägleda sina barn, det skulle även ge jobbet en högre status i samhället och lyfta fram betydelsen av de första åren i ett barns liv.

Källor 

Bowlby, John (2010). En trygg bas: kliniska tillämpningar av anknytningsteorin. 2. utg. Stockholm: Natur & kultur