Sjukdomsinsikt och hantering

Innan gårdagens inlägg om depression kändes det som att jag haft en någorlunda distans till bloggen. Det kanske låter märkligt, för jag har ju berättat om väldigt intima saker, så som om min uppväxt med allt som hänt, att jag blev sexuellt utnyttjad av min lärare osv. Men dessa saker finns en tidsmässig distans till. När jag tänker tillbaka på min lärare som utnyttjade mig sexuellt känns det som en helt annan person som blev utnyttjad. Till och med som en annan kropp. Jag kan ju fortfarande känna och vet att det var jag som blev utnyttjad, men det känns ändå inte som att det var jag på något sätt.

Att skriva om att jag är bipolär och är sjuk är stundtals ganska tufft. Innan jag började blogga försökte jag tänka på min sjukdom så lite som möjligt och inte prata om det. För talar man inte om det så finns det inte. Så resonerade jag lite utan att egentligen vara medveten om det.

Det som dock gjorde mig påmind om sjukdomen dagligen var min medicin som jag tar på kvällen. Den gör mig lite groggy. (Inte när jag har barnen, jag kan skärpa till mig om det behövs). Men det lägger sig som ett lock på mig när jag t.ex. sitter och tittar på tv med Johan och jag blir som lite omtöcknad och trött. Det får mig att känna mig sjuk. Varje dag. Jag hatade det innan men efter jag började blogga och skriva om min sjukdom har jag börjat acceptera att jag får känna så några timmar om dagen, det är inget farligt och det gör mig inte sjukare. Tvärtom..

Efter jag skrivit där första inlägget på bloggen fanns det ingen återvändo för mig och jag hade nog inte riktigt funderat på att jag där och då tog ställning till om jag skulle berätta för mina barn när de blir stora nog (nu vet jag att det är klart jag ska det…tänker skriva mer om detta i ett annat inlägg) och det är en insikt som jag fått tack vare att jag skriver publikt om min sjukdom. När jag skriver reflekterar jag mycket vilket bidrar till en hel del insikter.

Jag hade inte heller funderat på om jag skulle vara så ärlig att jag berättar om jag kommer in i skov. Distansen som fanns var att jag väldigt sällan har skov. Men så kommer jag in i en depression som jag blev varse om igår. Faktiskt lite som en blixt från en klar himmel och frågar Johan om han verkligen tycker att jag ska skriva om detta i bloggen. Han svarar snabbt att det är klart jag ska, annars blir det ju inte genuint. Och jag kan inte hålla med mer.

När jag blottar mig så som jag gör när jag berättar om att jag är inne i en depression visar jag ju även att min sjukdomsinsikt och hantering är något som jag behöver jobba på. Jag tror att jag hela livet behöver vara uppmärksam på s.k. triggers och ha en sorts plan hur jag ska leva för att inte trigga igång något. Vara uppmärksam på om jag håller på att gå in i något skov osv.

Ett av mina mål med bloggen är ju att dela med mig av mina erfarenheter och vad jag lärt mig för att inspirera och hjälpa andra och jag har insett att man inte behöver vara perfekt för att kunna göra detta.

Så som vi hanterar denna period är att Johan har varit hemma idag och stöttat. Han är en riktig klippa. Vi var ute och gick en lång runda med barnvagnen och har ätit nyttigt. Ångesten är borta och jag känner mig fortfarande lite låg men mycket bättre.

Imorgon kommer min bonusmamma Ingrid och umgås med oss. Det ska bli mysigt. Hon tar verkligen hand om oss vilket är skönt ibland.

Jag är ganska säker på att Isabelle inte märker att jag är nedstämd. Jag känner mig så glad när jag är med barnen. De är verkligen det absolut bästa jag gjort i mitt liv.

Jag fick tillbaka min mobil idag (ÄNTLIGEN) och kommer hem och säger

: Jag har verkligen saknat denna mobil så mycket som man kan sakna något materiellt!

Johan: mmm, det kanske var det som var en av dina triggers?

Jag: ha ha … kanske lite för tidigt att skoja om?

Johan: nej det tycker jag inte alls!

Ibland är han lite för snabb med att skoja om saker och ting men idag blev jag ändå så glad att vi kunde göra det.. för även när vi har det lite jobbigt kan vi skratta åt det och det är så viktigt.

bipolarmamman

Depression

Depressionens klor

Igår kändes det som att depressionen riktigt la sina klor om mig. Känslor av otillräcklighet, att inte
duga som mamma, fru, människa kom med en obamhärtig kraft. Samtidigt hade jag en så stark ångest att det kändes som att någon stod på mitt bröst..bipolar depression, bipolarmamman

Det blev inte bättre av att Alexander hade svårt att andas och att jag fick åka in till akuten för en tredje gång på 1,5 vecka. (Johan stannade hemma och nattade Isabelle).

Jag försöker komma på vad det är som har triggat igång denna depression och kommer att tänka på några olika faktorer.

  • Dålig sömn
  • Johan jobbar mycket (och pluggar) och han är ofta i Stockholm.
  • Alexander har varit dålig (stress och oro)
  • Isabelle har varit väldigt pappig (jag visar inte henne det såklart men det gör ont i mammahjärtat att knappt få krama henne)
  • Vardagsstressen – alltid stressa över att det inte är städat hemma, laga mat (Isabelle äter i princip ingenting vi lagar) Tänka på att vi måste sluta ge henne mat emellan måltiderna. Potträna, ta bort nappen. Alla måsten helt enkelt.
  • Jag äter dåligt, mycket socker, oregelbundet osv.
  • Jag tränar i princip ingenting

När jag tittar på listan förstår jag varför det har triggat igång något..

Vad gör jag för att må bättre och ta mig ur denna depression då?

Jag tittar mina s.k. triggers och tänker att det som går att förändra, ska jag försöka förändra.

  • Gå och lägga mig tidigare, om jag är jättetrött: gå och lägga mig när barnen somnar.
  • Johans jobb går inte tyvärr inte förändra. Det är ett aktivt val vi har gjort. Valet var mellan att bo kvar i Jönköping med vårt nätverk (mormor, morfar, farfar, vänner) och Johan sover borta eller flytta till Stockholm där vi inte har så många och Johan sover hemma. Vi valde Jönköping, för några år framöver.
  • Alexanders andning – vi har varit på akuten. De säger att allt ser bra ut (oron för honom kommer att lägga sig) Försöker tänka mer än att känna, men svårt när man inte mår bra.
  • Isabelle pappig – Jag försöker även här resonera bort de jobbiga känslorna. Hon väljer pappa nu för att jag har Alexander så mycket. Det är en normal reaktion för syskon.
  • Vardagsstress – Vi har bestämt att vi ska betala för städning för att det är något som kommer skapa mer tid för varandra och mindre stress för främst mig (Johan har turen att inte ha förmågan att se dammråttor och smuts), Isabelle äter inget just nu: Försöker tänka att många barn är sådana. Snacks mellan måltider – lägga upp en plan hur vi ska göra. (kanske låter som ett litet problem men jag har så svårt att låta Isabelle gå och lägga sig hungrig och vill man ta fighten orkar man kanske inte den natten Johan är borta då det oftast betyder lite sömn, hon kan vakna och vara pigg kl 2) eller en vardagsnatt överhuvudtaget.
  • Kosten – försöker verkligen men jag faller alltid dit. Har ett otroligt sockersug som jag måste
    bli av med. Socker är verkligen dåligt för oss bipolära eftersom det gör att man pendlar upp och ned i energinivå och således också i humöret. En sockerkick kan dessutom påminna om ångest. Så, försöka ta bort socker, pasta och bröd ur kosten (det får mig att må bra) Och försöka äta på regelbundna tider
  • Träning: Jag och Johan pratade igår om att bara ta med sig Alexander i barnvagnen, sätta på
    en bra bok i lurarna och gå 5 km rundan i lite snabbare fart. Jag blev peppad.

bipolarmamman, träning,

SÅ! FIXAT! Allt åtgärdat! Nu mår jag bra igen!!

Nej så enkelt är det såklart inte!! Att jag vet vad jag måste göra för att må bättre betyder ju inte att jag orkar göra det och att depressionen går över direkt om jag gör alla dessa saker.

Nu har jag en väldigt bra motivation – mina barn. Som gör att jag stiger upp på morgonen och inte sover bort dagarna och jag har hund som tillsammans med barnen gör att jag kommer ut.

Jag har med andra ord skapat mig ett liv som inte tillåter mig att göra de saker man helst gör när man är deprimerad…

En sammanfattning av hur jag hanterar depression är alltså:

  1. Insikt att jag har depression
  2. Förstå vad det är som triggat den (jag gjorde det med min man Johan denna gång, prata gärna med någon som känner dig väl, ofta är man så inne i sig själv att man har svårt att se hela situationen)
  3. Se om jag kan göra något åt dessa triggers. Kan jag dra ned på tempot på jobbet t.ex? Behöver jag gå och prata med någon? Behöver jag äta bättre och röra på mig?
  4. Vara snäll mot mig själv och var stolt över minsta lilla. För det där lilla är verkligen stort när man är deprimerad.

bipolarmamman, depression

Sexuellt utnyttjad av min engelsklärare… del 1.

Sexuellt utnyttjad av min engelsklärare… del 1.

Engelskläraren.

Första dagen på gymnasiet bestod av att lära känna sina nya klasskamrater. Vår klassföreståndare som även var vår engelsklärare tog med oss till Prostsjön som den lilla mytomspunna sjön i närheten av skolan hette. Enligt rykten hade man hittat en kropp i sjön för år sedan. Sjön var dessutom väldigt smutsig så man ville inte bada där i, om man inte var tvungen såklart.

Som tur var skulle vi inte bada utan vi gjorde några lära-känna-övningar och gick sedan tillbaka till klassrummet. Vår engelsklärare som jag hädanefter kallar W. förklarade för klassen att han skulle skicka ut information via mail och även våra betyg samtidigt som han skickade ut en lista att skriva upp våra namn och mailadresser på. Sedan gav han oss vår första engelskauppgift: att skriva en berättelse om oss själva.

Detta räckte för W. Nu hade han hittat den svagaste länken i klassen och hade dessutom hennes mailadress.

Jag tog mig an uppgiften på största allvar och skrev om när min mamma dog. En tresidig lång berättelse om hur dåligt jag mått och fortfarande mådde.

Detta räckte för W. Nu hade han hittat den svagaste länken i klassen och hade dessutom hennes mailadress.

Inte långt därefter fick jag ett mail från en kille som kallade sig Chris och var från Australien. Han frågade hur gammal jag var, om mina fritidsintressen osv. Jag kommer ihåg känslan av att det var lite konstigt att han hade hittat mig på hotmailen. Jag hade aldrig hört talas om det innan så jag skrev tillbaka och svarade på hans frågor och ställde samma frågor tillbaka, tillsammans med frågan hur han hittade mig.

Svaret kom ganska snabbt. Han hade hittat mig när han sökte på svenska personer på nätet. Hans farmor var nämligen svensk så han ville prata med någon från det landet han hade rötter från. Jag köpte förklaringen utan att blinka. Jag mådde vid det laget så dåligt att jag gick med självmordstankar dagligen. Denna kille från Australien var något annorlunda och positivt i min vardag. Något som gav mig lite glädje. Jag klamrade mig fast direkt och kunde inte tänka på annat än Chris. Chris Willows som var 19 år och stenrik. Från Sydney i Australien. Snart fick jag även kort på honom. Han såg ut som en riktig modell. Skitsnygg. Plötsligt var jag var upp över öronen kär i en person jag aldrig hade träffat och W hade mig precis där han ville.

Jag tror att det var jag och min bästa kompis på gymnasiet som föreslog att vi skulle åka till London med vår klass. Snart därefter hade W övertygat klassläraren i vår parallellklass att vi skulle åka, men alla kunde tyvärr inte följa med utan det fick lottas. Lottningen fick klassen aldrig se men jag och min kompis fick såklart följa med.

Jag skrev i princip dagligen med Chris och berättade om allt för honom, samtidigt som W hela tiden sa till mig att jag skrev som bäst när jag skrev om mitt liv.

När jag fick reda på att jag skulle åka till London skrev jag till Chris och berättade. I mailet nämnde jag min engelsklärares namn vilket öppnade upp för en helt ny diskussion. Chris skrev och frågade vem den här engelskläraren var och om han var snygg. Jag svarade att han inte var det för att han var gammal. W var ungefär 35 och jag var ju bara 17 då. Jag försökte styra bort konversationen om min lärare men Chris kom hela tiden tillbaka till honom. Han undrade var han hette i efternamn och om det inte skulle kunna vara samma W som var så känd bland kvinnorna i Australien. Han som kunde få alla kvinnor att komma. Han som hade varit Dannii Minogues älskare. Jag var inte imponerad och inte heller intresserad men det var det enda Chris ville prata om så jag gjorde det ändå, för att inte förlora det enda som var positivt i mitt liv.

….Detta måste vara det jobbigaste att berätta om hittills, eftersom jag fortfarande än idag känner skam över att ha blivit så grundlurad… När jag tänker på det som hände så är det så utstuderat och sjukt att om jag inte själv hade blivit utsatt för det hade jag haft svårt att tro på det. 

För att läsa del 2 klicka här

För att läsa del 3 klicka här

För att läsa del 4 klicka här

För att läsa del 5 klicka här

Någon som sett filmen Trust? Min historia liknar filmen till viss del. Tjejen blir lurad liksom jag att tro att killen hon pratar med är i hennes ålder medan han är i själva verket är mycket äldre. Han tvingar också till sig sex med henne precis som min lärare gjorde med mig.. men en stor skillnad mellan mig och henne är att hon hade föräldrar som brydde sig.

Lider du av höstdepression?

Lider du av höstdepression?

Är du som jag och känner dig lite nere eller kanske deprimerad när hösten kommer och mörkret faller på?

När dagarna blir kortare, mörkare och kallare känner många sig trötta och orkeslösa. Om du dessutom är nedstämd och har svårt att fungera i vardagen kan du ha fått en årstidsbunden depression. Så skriver 1177 på sin hemsida om just denna typ av depression.

Tillståndet är vanligare i länder som Sverige där årstiderna innebär stora skillnader mellan dagens och nattens längd. Depressionen leder ofta till humöret sänks, trötthet, minnesstörningar, att livslusten avtar, muskelspänning, ökat sömnbehov och många fler symptom som har stor betydelse för det dagliga livet.

Forskaren Arne Lowden menar att hos vissa grupper, som exempelvis ungdomar ökar depressionen gradvis för att nå sin kulmen i november. Ofta blir det då bättre därefter. Lowden förklarar att hjärnan behöver dagsljus för att reglera dygnrytmen. Hur pigg eller trött man är påverkas av ljusexponering. För dem som arbetar inomhus och inte vistas utomhus blir det värre.

Vad kan man då göra åt depressionen?

Känner man sig väldigt dålig är det viktigt att man söker hjälp. SSRI (selektiva serotoninåterupptagshämmare), en grupp av antidepressiva läkemedel är vanligt att man skriver ut vid lindriga och måttliga depressioner.

Detta var vad jag fick när jag sökte för depression. I mitt fall utlöste det hypomanier på grund av min odiagnostiserade sjukdom. Men jag vet många som inte har bipolär sjukdom som har blivit hjälpta av medicinen. Forskning visar att ungefär 5 % av alla svenskar äter antidepressiv medicin varje dag. Så du är inte ensam!

Förutom medicin och terapi i olika former finns det mycket du kan göra själv.

Jag vet av erfarenhet att det kan vara svårt att komma upp ur sängen när man inte har ett jobb eller dylikt som tvingar en. Men det är så viktigt att du kommer upp! Tar kanske en dusch, klär på dig, äter och kommer ut i dagsljuset. Jag kommer så väl ihåg när jag pluggade i Lund och hade ett depressivt skov och Ingrid, min bonusmamma ringde. Hon sa till mig på skarpen att jag skulle gå upp, ställa mig i duschen, äta något och sedan gå ut. Det tog verkligen emot i hela min kropp att göra detta. Väl ute mådde såklart fortfarande skit men lite mindre än vad jag gjorde när jag låg i sängen.

Försök så gott du kan att stoppa i dig nyttig mat. Forskare har sett att vår tarmflora har en direkt koppling till vår psykiska hälsa. Men vad är då dålig mat? Mat som innehåller socker, dåliga fetter och höga GI-värden menar Ennert, vetenskapsjournalist och författare.

Nedan är en sammanfattning av saker som hjälpt mig vid depressioner.

  • Gör sådant som ger dig energi och var stolt över minsta lilla.
  • Ställ inte för höga krav på dig själv. Att du ska prestera som vanligt på jobbet eller orka städa hela huset t.ex. som du brukar göra är bara att glömma. Orkar du tvätta en maskin på hela dagen, var stolt över det.
  • Var snäll mot dig själv. Jag har lärt mig den hårda vägen att man är sin egen värsta fiende.
  • Sätt små mål, sådana som du vet att kan klara av. Sätter du för höga finns risken att du mår ännu sämre när du inte orkar fullfölja dem. Små mål kan vara t.ex. att komma iväg till skolan eller jobbet, stiga ur sängen, duscha, äta frukost, gå ut och gå. Eller om än mindre mål så som att vakna, tänka att du ska stiga upp, resa sig upp i sängen, ta de där stegen in till badrummet, sätta på kranen osv.
  • Gör en lista på vad du normalt sett tycker om att göra. T.ex. träna, träffa kompisar, lyssna på musik som du brukar blir glad av. Gå en promenad, se en bra film, ta ett bad. Köp en sån där vuxenmålarbok. De finns även som appar. Försök göra dessa saker trots att du mår dåligt. Av min erfarenhet mår jag lite bättre när jag gör saker jag tycker om i vanliga fall, trots att jag är deprimerad.
  • Prata med dina nära. De allra flesta tycker om att vara behövda, om du oroar dig för att ligga någon till last. Och det är dessutom väldigt svårt att dölja en depression för någon som känner dig. Jag har pratat med min man, bonusmamma, dåvarande pojkvän, hans mamma, vänner och jag har aldrig upplevt att någon har dömt mig, tvärtom har man ofta fått höra andras liknande historier. Inte minst har jag mötts så mycket kärlek när jag gick ut med att jag är bipolär. Inte en enda människa har varit dömande mot mig.
  • Försök att minska stressen i vardagen. Se över arbetsbelastningen på jobbet, måsten i vardagslivet, om du har s.k. energitjuvar i din närhet, relationer som stjäl energi, för mycket skärmtid. Våga säga nej till saker du inte vill göra eller personer du inte vill umgås med.

Ja, detta var en lista på de saker jag kunde komma på just nu!

Ta hand om dig. Kramar

När jag fick min bipolär typ 2-diagnos

När jag fick min bipolär typ 2-diagnos

Denna text skrev jag precis efter jag fått min diagnos.. Redan då hade jag tankar på att berätta om min sjukdom.

”Att komma ut som bipolär”

Jag vet att detta uttryck står för att offentliggöra sin sexuella läggning men jag kommer ändå att använda det eftersom jag känner att det passar i min situation också. Efter många år av psykisk ohälsa kan man säga att det nådde sin kulmen fredagen den 13:e februari i år. (2015)  Datumet kunde inte passa bättre, dagen då jag åkte in till psykakuten för suicidbedömning. Jag hade i många år tagit antidepressiva främst för min panikångest men även för återkommande depressioner. Under åren jag bodde i Australien fick jag dosen dubblerad eftersom jag mådde så pass dåligt en period. 100 mg Zoloft/dag och Xanax vid behov. Denna höga dos satte igång något i mig. Jag var ständigt glad och blev ganska snart omdömeslös och även hänsynslös. Jag började titta på andra killar, trots att jag var tillsammans med en riktigt bra kille som tagit tillbaka mig gång på gång efter mina snedsteg. Jag flörtade hej vilt och sökte mig till det farliga. Efter ganska kort tid med den nya dosen hade jag varit otrogen, gjort slut med min kille och flyttat in i ett rum i en lägenhet med två andra tjejer. Jag kommer knappt ihåg denna tid, det hände så mycket, men det tog ungefär två månader sedan tog jag planet hem till Sverige. Livet fortsatte i 300 km/h och ganska snart hade jag en ny kille som jag flyttade in med. Det var inte förrän jag gjort slut med denna nya kille, flyttat till mina föräldrar och sedan flyttat till egen lägenhet som den hypomaniska perioden blev avbytt av en depression.

I mitten av förra året träffade jag mannen i mitt liv som jag verkligen kunde vara mig själv med. På gott och ont. Jag experimenterade med min medicin och var riktigt jobbig mot honom men han stod ut. Tack och lov. Med hans stöd och kärlek vågade jag berätta vad jag kände för läkaren.

Fredagen den 13:e sökte jag läkarvård för att jag kände att jag inte längre orkade med all ångest jag bar på inombords. Den hade i början på detta år börjat bli så påtaglig att jag kände den i magen och halsen hela tiden. Jag ville inte dö men jag orkade inte längre leva med den. Läkaren som jag skulle träffa hade jag valt med omsorg. Jag hade hört på ryktesväg att hon verkligen bryr sig om sina patienter och jag blev inte besviken. Redan i väntrummet förstod jag att jag hade valt rätt. När hon ropade upp mitt namn muttrade ett gammalt par som satt på andra sidan väntrummet ”varför får inte vi dig, vad orättvist” Detta gjorde att jag kände mig priviligierad som fick komma till henne. Väl där inne visade tog jag upp min Ipad med skakiga händer och började läsa så professionellt och sakligt som jag bara kunde. Jag hade skrivit ner min anamnes, min medicinering, förslag till annan medicinering samt förslag på diagnoser. Jag förklarade för henne att jag inte orkar leva med min ångest längre utan att röra en min. Jag ville inte tappa det helt enkelt, men läkaren såg väldigt orolig ut. Hon sa att det verkade som jag hade kämpat hela mitt liv med att utreda mig själv och att det var slut nu, att det var hennes ansvar som läkare att göra det. Sedan frågade hon hur jag skulle ta livet av mig om jag skulle göra det varpå jag svarade ”jag vet inte, men kanske tabletter i så fall” Det kändes som det ärligaste svaret jag någonsin kunde ge henne.

Det var förmodligen detta svar som gjorde att hon skickade mig till psykakuten den dagen. 

Väl på psykakuten fick jag vänta 8 h, vilket var kort väntetid menade sjuksköterskan på. Jag satt lugnt och läste i tidningar timme efter timme tills jag äntligen fick komma in till ST-läkaren. Han ställde några frågor och satte sedan in mig på en ny medicin. Hela han lyste upp när han berättade om denna ”mirakelmedicin”. Hur den fungerar på depressiva patienter likaväl som schizofrena, fast på olika doser då. Jag fick en låg dos, på gränsen mellan depressiv och bipolär.

Dagen efter jag börjat trappa upp min nya medicin kände jag mig som en helt ny människa. För första gången sedan jag kunde minnas kände jag ett inre lugn. Den påtagliga ångesten var som bortblåst, hjärnan gick inte på högvarv och jag kunde sortera tankarna. Min gamla hjärna hade helt enkelt tagit en välbehövlig semester och efterlämnat sig en väldigt kompetent ersättare. Jag njöt av mitt nya jag men var lite ängslig över bieffekterna. Jag kände mig väldigt trött och nästan lite apatisk. Från att ha varit antingen hypoman eller depressiv i så många år till att helt plötsligt befinna sig i ett mellanläge var skrämmande.

Efter mötet på psykakuten hade jag kontakt med något som kallas vårdjouren ungefär i en månad. Första gången de ringde kändes det så tryggt att vi kom överens om att de skulle ringa några gånger i veckan för att höra hur det var med mig. Jag frågade om Malin som sjuksköterskan som ringt mig första gången hette kunde ringa mig eftersom jag kände att jag fått bra kontakt med henne. Det gjorde hon. Detta är faktiskt bland de få sakerna som fungerat riktigt bra inom psykiatrin under de åren jag haft kontakt med dem utifrån min erfarenhet. Efter ett tag kände jag att vårdjouren inte behövde ringa mer, jag kände mig stabilare än någonsin.

Hur länge jag haft denna sjukdom vet jag inte men jag anar att det började i tidig vuxen ålder, runt 18 års åldern och jag är idag 28. Med andra ord har jag i ungefär 10 år gått runt odiagnostiserad.

Att komma ut ur garderoben som psykiskt sjuk var inte ett lätt beslut. Anledningen till varför jag valt att göra det är för att jag hoppas kunna hjälpa någon att känna att det finns hopp. Vi kan leva vanliga liv i förhållande med barn och hundar eller vad vi nu föredrar, men för att kunna leva ett stabilt liv behövs ofta hjälp med verktyg i hur du ska hantera eventuella (hypo)manier och depressioner och i många fall även medicinering. Jag rekommenderar alla där ute som känner igen sig i min situation att våga be om hjälp för hjälp finns att tillgå.

Kram Åsa.