När jag äntligen fick rätt hjälp

När jag äntligen fick rätt hjälp

Nedstämdhet

Jag har haft lite skrivkramp de senaste veckorna p.g.a. nedstämdhet. Jag är inte deprimerad, men känner mig låg och varenda litet hinder i vardagen blir jättestort. Jag är ganska säker på att det beror på läget vi befinner oss i just nu. I en slags limbo mellan två hus. Vi har ju köpt hus i Stockholm och håller på att sälja vårt här i Bankeryd.

Mina barn är min största motivation så jag kommer upp på dagarna och känner ändå en meningsfullhet.

Hur jag äntligen fick rätt hjälp

Jag får många mail där man undrar hur jag gick tillväga för att få rätt medicin och vård. Sanningen är den att jag var tvungen att söka aktivt för min ångest och säga att jag faktiskt inte orkade leva med den längre. Först när man inte visste om jag var självmordsbenägen eller inte blev jag tagen på allvar. Det är så sorgligt men sant.

Det var i början av 2015 och jag gjorde praktik hos en kurator på medicinska avdelningen på sjukhuset i Värnamo. Under denna praktik fick jag höra så gott om en läkare som verkligen brydde sig om sina patienter. Jag tog reda på var hon hade sitt kontor och sökte mig dit.

Jag hade precis träffat min dåvarande man och jag hade redan försökt få honom att göra slut med mig genom att vara elak mot honom. Tack och lov stannade han och fick mig att inse att jag behövde hjälp för min ångest. Ångesten var då utom kontroll. Innan hade jag haft panikångest på kvällarna när jag skulle gå och lägga mig, ångest över sociala situationer och vid stress, men nu hade ångesten tagit över totalt och jag kunde inte kontrollera den. Jag kände den hela tiden och den höll på att äta upp mig.

Jag tog med mig min Ipad till läkaren där jag skrivit ihop min sjukdomshistoria, förslag på diagnoser och medicin men ingenstans hade jag skrivit bipolär. Mitt förslag var borderline, hur mycket jag än inte ville ha denna diagnos.

Jag sa detta utan att ge sken om en enda känsla mer än hopplöshet att jag inte orkade leva mer. Jag förstår att denna allmänläkare blev orolig. Jag kommer ihåg att hon ställde frågan om jag skulle begå självmord, hur skulle jag då göra det? Jag sa att jag antar att jag skulle ta tabletter. Jag hade faktiskt aldrig funderat på hur jag skulle ta livet av mig. Att inte längre leva hade alltid varit min sista utväg men vägen från tanke till handling är väldigt lång.

Läkaren ville inte att jag skulle gå därifrån utan att någon skulle komma och hämta mig och köra mig till psykakuten. Johan var i USA med jobbet, men min syster Lisa var i stan så hon kom och mötte upp. Tillsammans körde vi upp till akuten i Jönköping.

När jag satt där i väntrummet kände jag mig så himla sjuk. De andra som satt där ville man definitivt inte råka få ögonkontakt med, men man undrade varför de satt där. Om de var där för samma sak som jag, eller något annat.

Jag fick slutligen komma in, efter jag lagt av mig mobilen och diverse saker som förvarades i ett skåp under tiden. Lisa åkte hem till oss och väntade där eftersom hon inte fick följa med in. Vi bodde då i en jättefin fyra mitt i stan.

Jag tror jag väntade 5-6 h. Sjuksköterskan som tittade till mig var på gott humör och sa att jag hade tur eftersom det var en ST-läkare som jobbade idag och inte AT som det brukade vara vanligtvis.

Tillslut fick jag komma in. ST-läkaren ställde samma frågor som allmänläkaren i Värnamo och sken upp när han berättade om medicinen jag skulle få.

Jag tror han nämnde bipolär då men den skulle senare ställas tillsammans med en psykolog. Jag blev insatt på en låg dos Seroquel Depot och fortsatte med mina andra tabletter som var ssri.

Hjärnan åkte på semester

Jag fick en tablett innan jag gick hem den kvällen och jag kommer ihåg den sköna känslan av att hjärnan åkte på semester. Äntligen gick den inte på högvarv och jag kunde sova en hel natt. Det hade jag inte gjort sedan jag var ca 12 år gammal.

Detta var den enda gången psykvården har varit riktigt bra för mig. En sjuksköterska från psykakuten ringde dagligen i början för att stämma av hur jag mådde och det var så himla skönt att känna att de brydde sig.

Efter några veckor trappades kontakten ur och jag fick tid till psykolog. Det var han som skulle ställa diagnosen. Jag har skrivit om det mötet här. Tyvärr var det inte en jättebra upplevelse men diagnos fick jag.

Sporadisk kontakt med psykiatrin

Sedan dess har jag varit i kontakt med psykiatrin vid några tillfällen, på mitt initiativ. Jag hade en samtalskontakt vid ett tillfälle i form av en sjuksköterska. Hon började samtalet med att säga att hon inte kommer vara kvar där vilket gjorde att jag kände att jag inte ville ödsla någon tid på att berätta om allt för henne.

Graviditeterna

Under graviditeten med Isabelle träffade jag överläkare på psyk två gånger. En gång innan jag blev gravid och en gång under tiden. Tyvärr träffade jag olika som inte hade samma kunskap.

Den första läkaren sa att det var ok att ta mina tabletter under graviditeten. Den andra, som jag träffade när jag var i vecka 18 utbrast ”Hur kan du ta dessa tabletter när du är gravid?!?”.  Det var allt annat än roligt att höra när man redan tagit dem under den mest kritiska tiden för utvecklingen av fostret.

Jag träffade även en sjuksköterska under tiden jag var gravid med Isabelle som sa samma sak. Det gjorde mig inte bara ledsen utan även arg. Varför har de inte samma kunskap? Varför läser de inte i journalerna? Har läkaren skrivit att de är ok i journalerna?

Under graviditeten med Alexander hade jag ingen kontakt med psyk förutom innan graviditeten då jag ville säkerställa med en läkare att det var ok att ta min medicin. Anledningen var att jag inte vill stöta på någon med sämre kunskaper kring medicinen och göra mig upprörd och orolig.

Tyvärr stötte jag ändå på en kvinna på apoteket som inte ville lämna ut medicinen eftersom jag var gravid. Hon undrade om jag verkligen hade berättat för min läkare att jag var gravid. Såklart blev jag jätteledsen och upprörd.

Det hade så lätt kunnat undvikas med en liten notis i journalen.

Idag

Idag har jag faktiskt ingen kontakt med psykiatrin. De har ingen uppföljning, vilket är under all kritik. Jag söker mig dit när jag behöver hjälp och faktiskt helst inte. De byter personal för jämnan och omorganiserar. Att öppna upp sig för en samtalskontakt och sedan byta, förstår nog de flesta att det inte är så roligt.

Tanken är att jag ska gå till en privat psykolog eller psykiatriker nu när vi flyttat till Stockholm då utbudet är större där. Jag känner att det finns ett behov att få prata av mig om saker med någon utomstående och få en objektiv professionell synvinkel på mina tankar.

Nedan har jag lagt upp mina journalanteckningar från just det läkarbesöket och ett några månader tidigare med en terapeut.

bipolärmamman

 

 

Kroppsliga sjukdomar som kan ge bipolära symptom. Viktigt att veta när man blir diagnostiserad!

När jag blev diagnostiserad bipolär visste jag inte att det fanns fysiska sjukdomar som kunde ge liknande symptom och ingen informerade mig heller om detta.

När någon söker för depression skall det ingå i utredningen att kontrollera följande blodprover:

-Röda blodkroppar (Hb)

-Vita blodkroppar (LPK)

-Infektionsvärden (SR, CRP)

-Saltbalansen (elstatus inkl kalcium)

-Levervärden (leverstatus)

– Sköldkörtelvärden (TSH, fritt T4)

– Vitaminer (B12, folsyra)

Detta beror på att depressiva symtom även kan förekomma vid rent kroppsliga sjukdomar så som sköldkörtelunderfunktion, blodbrist mm. (internetmedicin.se).

När man söker för bipolär sjukdom bör följande provtagningar och undersökningar göras:

  • Glukos, lipidstatus
  • Na, K, Kreatinin, Albumin
  • Ca, TSH, prolaktin
  • Blodstatus, CRP, SR
  • Leverstatus, GT
  • B12, folat
  • Vid misstanke om Wilsons sjukdom beställs S-Cu
  • Vid misstanke om reumatisk sjukdom eller syfilis tas särskilda prover
  • Drogscreening – särskilt för stimulantia, THC och bensodiazepiner
  • Längd och vikt
  • Puls, blodtryck
  • Neurologisk undersökning
  • CT-hjärna eller MRT-hjärna (vid misstanke om särskilda neurologiska sjukdomstillstånd)
  • EEG (vid misstanke om epilepsi och degenerativ hjärnsjukdom)
  • EKG (vid misstanke om hjärtsjukdom eller vid hög ålder) (ibid).

Man måste tyvärr vara väldigt påläst för att få rätt vård

De allra flesta är bekanta med uttrycket ”Man måste vara frisk för att vara sjuk”. Tyvärr och inte helt oväntat (ingen rök utan eld)stämmer det väldigt väl överens med verkligheten. Jag gick runt sjuk i över 10 år innan jag fick rätt diagnos. Jag var den som slutligen kom fram till att jag hade panikångest och bad om antidepressiva. Till vårdcentralen kom jag den där dagen i november 2014 med min ipad där jag skrivit hela min anamnes (sjukdomshistoria), förslag på diagnoser och medicinering. För det var så jag hade lärt mig. Att man måste vara aktiv och väldigt påläst för att få den vård man har rätt till.

Jag blev skickad till psykakuten där man gjorde en madr-s som en är en självskattningsskala för att bedöma svårigheten av depression. Sedan fick jag prata med en st-läkare (jag hade enligt sjuksköterskan tur eftersom det normalt sett brukar vara en AT-läkare som har bakjouren). Läkaren frågade hur jag mådde och om jag var självmordsbenägen. Jag sa nej men att jag mådde väldigt dåligt med all den ångesten jag kände inombords. Han lyste upp och sa att det fanns en jättebra medicin för mig. Jag kommer inte ihåg om han nämnde bipolaritet då.

Innan jag gick hem fick jag en tablett och lite vatten i en plastmugg.

Medicinen gjorde faktiskt under. Den tog bort ångesten och gjorde mig stabilare än någonsin. Men jag hade inte fått någon diagnos. Den skulle ställas senare med hjälp av en psykolog.

Psykologen var extremt flummig (läs inlägg om när jag träffade honom här). Jag fick med mig en bok hem för att se vilken typ som stämde bäst överens med mig. Jag kom fram till typ 2 och han svarade att han trodde det med.

Vi var överens. Jag hade bipolär typ 2.

Inga prover… inte ens en fråga om några fysiska besvär fick jag under denna process.

Dåligt samarbete mellan psykvården och somatiska vården

När jag var 15 hade jag astmamedicin för min ångest. Jag fick besvär med andningen när jag mådde dåligt och blev stressad, men den kopplingen gjorde varken jag själv eller någon läkare. Det var ingen läkare som frågade mig hur jag mådde.

När jag var 20 och sökte trodde jag att det var somatiska (fysiska) problem jag hade. Då undersöktes jag för det och fick ingen fråga om ångest. Trots att jag sökte för tryck över bröstet, hjärtklappning osv. Ganska vanliga ångestsymptom.

När jag sedan fick lite insikt och läste på om mina symptom sökte jag istället för psykiska problem och fick då ingen fråga om somatiska.

Det är verkligen en stor brist i vår sjukvård, att somatiken och psykiatrin inte samarbetar mer med varandra. Dels det och dels att man måste vara så himla påläst för att få den adekvata behandlingen man har rätt till.

Så… söker du för psykiska besvär stå på dig så du får de prover du har rätt till.

Att bli en bra mamma när ens egen barndom var hemsk

Att bli en bra mamma när ens egen barndom var hemsk

Barndom

När jag var 2-3 år gammal flydde jag, min syster och mamma till kvinnojouren. Där bodde vi ett tag. Mamma tog tillbaka pappa några gånger men släppte honom till slut och vi flyttade från staden där vi bott upp till min mormor i Värmland. 

Mina minnen från denna period är att pappa tog tag i mamma, skrek på henne och betedde sig skrämmande. Jag kommer även ihåg att vi sov på golvet i min morfars rökiga lägenhet. 

I Värmland levde vi tillsammans med mamma som tog hand om oss väl. Fasta rutiner och klara gränssättningar men desto mindre med kramar och närhet. Jag klarade t.ex. inte av att krama mamma när jag var 11 år. Tyckte kanske att det var pinsamt, och obehagligt. Mamma var sjuk i reumatism och klarade därför inte av att ha oss sovande hos oss eller sova hos oss. Jag hade sömnproblem när jag var 11-12 år och väckte en gång mamma som blev arg på mig. Efter det väckte jag henne aldrig mer utan försökte hantera sömnproblemen med att gå och lägga mig tidigare.. det funkade inte utan blev bara värre.

Hon älskade oss och tog hand om oss väl men hon hade det tufft. Både ekonomiskt, fysiskt och psykiskt. Min mamma hade inga förebilder vad gällde barnuppfostran.

Hon bråkade ofta med sin mamma och hade emellanåt ingen kontakt med henne. Morfar hade hon sporadisk telefonkontakt med, han var alkoholist sedan långt tillbaka. 

Frånvarande pappa

Vår pappa kom en-två gånger per år och tog med oss till hotell. Vi gick på Mcdonalds, på bio, fick godis och paket. Det var så himla roligt. Men han var ju ingen pappa. Han fanns inte där för oss när vi var ledsna eller glada över killar, kompisar, skolan osv. Det var mamma som gjorde.

Mammas död

När jag är 12 år dör mamma hastigt en morgon. Jag är den som ringer 112. Mitt under basketmatchen får jag följa med min engelsklärare som visar mig till min moster och syster som står och gråter. Jag får det värsta beskedet jag någonsin fått ”mamma är död”. Kort därefter står jag bredvid min döda mamma. Jag känner ilska mot socialsekreteraren som är med i rummet och vägrar lämna. Det är februari 1999 och man beslutar att jag och min syster ska bo hos vår moster som bor tillsammans med sin man och tre barn. Omedvetet söker jag en ny mamma i min moster.

Flytt till pappa

I juni samma år går flyttlasset ned till vår pappa. Både jag och min syster är förstörda över beslutet. Pappa har en ny familj med fru och barn och vi är överflödiga. Jag upptäcker att pappa dricker alldeles för mycket och för ofta vilket skapar en stor otrygghet hos mig. Från att ha haft en väldigt förutsägbar vardag med rutiner och gränser, har jag nu inga. Jag kan gå var jag vill utan att få en fråga vart jag ska, gå och lägga mig när jag vill, äta när jag vill, plugga om jag vill. Däremot får jag mycket skäll. Jag får inte ringa till min moster eftersom det är rikssamtal och dyrt, jag kostar för mycket överlag. Jag bestämmer mig för att bråka med pappa för att han inte ska ha mig som favorit längre eftersom han haft det innan. Bråken eskalerar snabbt och min pappa trycker en kväll upp mig hårt mot väggen och jagar mig in till mitt sovrum där jag gömmer mig under mitt täcke. Han fortsätter skrika och skrämmas. Denna skrämselteknik kör han med under alla de sex år jag kommer att bo med honom.

Min ångest börjar här, i form av en stor klump i magen som ständigt är närvarande.

Sexuellt utnyttjad

När jag är 16 år blir jag kär i en australiensk kille som hittat mig på nätet. Denne kille är min engelsklärare som lurar mig att ha sex med honom under nästan 2 års tid. Han förstör min första sexuella upplevelse och förvandlar sex till något hemskt.

18-års dag

På min 18-års dag flyttar jag till min bästa kompis Martins familj som än idag är min familj. Mina barns mormor och morfar. Ingrid, Martins mamma och min bonusmamma gör vad hon kan för att vägleda mig och gör ett så bra jobb hon bara kan. Det vi inte vet då är att jag är sjuk och att det ska dröja mer än 10 år innan jag får denna rätta diagnosen.

Barndomen kan jag inte ta tillbaka men jag kommer att bearbeta den under många terapitimmar.

2007

Jag får min första panikångestattack.

2009

Jag har generaliserat ångestsyndrom, panikattacker och även agorafobi under några månader. Jag blir insatt på antidepressiva på min uppmaning.

2011

En höjning av antidepressiva gör att jag kommer in i en långvarig hypomanisk period. Jag gör slut med pojkvän, flyttar hem till Sverige, blir tillsammans med ny kille, börjar plugga och skaffar hund.

2014

Jag orkar inte längre med min ångest och börjar känna att jag inte vill leva längre. Med stöd av min nuvarande man söker jag hjälp och får komma till psykakuten. Där blir jag insatt på min nuvarande medicin som blir min räddning.

2015 Januari

Jag blir diagnostiserad bipolär typ 2.

2015 Maj

Jag får ett plus på stickan och väntar vår dotter Isabelle.

Jag kommer ihåg att jag undrade hur jag skulle kunna klara av att vara mamma när jag är psykiskt sjuk. Tänk om Isabelle skulle få veta att jag är bipolär, hur skulle det påverka henne. Kommer hon bli sjuk, det är ju ärftligt. Hur ska jag kunna vara en bra mamma? Jag som inte ens kan ta hand om mig själv.

När jag av vana la mig på sängen och tänkte den tanke som jag alltid tänkte när det blev för mycket: ”jag kan alltid ta livet av mig” stannade jag upp. Lika snabbt som jag tänkte det, slog jag bort tanken. Nu var jag ju gravid och kunde inte längre tänka så.

Jag skulle ljuga om jag sa att denna insikt inte var jobbig. Hur skulle jag nu tänka när allt blev som jobbigast?

22 januari 2016

Isabelle kommer till världen och gör mig hel som människa. Jag älskar denna lilla tjej över allt annat och så mycket att det gör ont i hela mig. Jag har svårt att hantera den överväldigande oron och ligger och googlar spädbarnsdöd på nätterna. Jag har skräcktankar att jag ska tappa henne, att jag ska råka sätta en kniv i henne. Tankarna gör att jag känner mig galen.

Något som påverkar mig och andra psykiskt sköra otroligt mycket är brist på sömn. Jag och min man löser det genom att jag slutar att amma och Johan börjar ta nätterna.

Detta blir nog räddningen.

Det sociala arvet

Jag har sedan Isabelle kom till världen tänkt att Johan hade en bra barndom och det sociala arvet från honom väger upp det från mig. Att han kommer vara det som gör att våra barn kommer få ett bra liv. Det har varit min trygghet. Men nu vet jag bättre. Det är såklart hur vi två tillsammans uppfostrar och behandlar våra barn som kommer den största bidragande faktorn till hur de kommer må i vuxen ålder.

Visst har Johans barndom att göra med hur han mår idag och har en indirekt påverkan på våra barn. Men det sociala arvet ärvs inte rakt ner i ledet som ögon- eller hårfärg. Samma sak från min sida. Bara för att jag hade en jobbig barndom betyder inte det att mina barn kommer få det så automatiskt. Det finns dock en större risk, eftersom en person som inte har haft bra förebilder har svårare för att veta hur man ska agera som förälder. Men är man medveten om det och arbetar aktivt för att inte göra de ”misstag” ens egna föräldrar gjorde finns det inget som säger att man kan bli en jättebra förälder.

Vad som är jobbigt idag

Vi har idag två barn, Isabelle som snart är 3 år och Alexander 6 månader och det jobbigaste för mig är den ständiga oron för båda barnen och framförallt för Isabelle. Hon utvecklas ständigt och testar gränser för jämnan. Förra veckan eskalerade det och hon började slåss och skrika rakt ut för småsaker. Detta gjorde att jag genast blev superorolig för hur hon mår. Tänk om hon mår dåligt psykiskt? Jag får panik inombords för att min största rädsla är att mina barn ska må dåligt så som jag gjorde i min uppväxt.

Det är inte rationellt såklart. Våra barn får väldigt mycket kärlek och närhet, vi sätter gränser och jag tror att vi har skapat en väldigt förutsägbar vardag för dem med morgon och kvällsrutiner osv och jag försöker lugna mig med att ”trygga barn trotsar” Hade hon inte varit trygg hade hon inte försökt slå sig fri utan klängt sig fast istället.

Men trots dessa rationella tankar brottas jag ständigt med känslan av att inte vara en tillräckligt bra mamma. Jag tappar ibland tålamodet och blir arg. Jag säger saker som inte är pedagogiska osv. Ibland hör jag min mamma i genom min röst ”Åsa, om du inte kan bete dig får du lämna bordet”… jag sa samma sak till Isabelle häromdagen och jag hörde hur dumt det lät. Vadå bete sig? Vad betyder det egentligen för en tre-åring? och varför ska hon lämna bordet? hon ska ju sitta kvar och äta. Det är ju det jag vill. J

Eftersom jag inte har några referensramar vet jag inte alltid vad som är rätt eller fel i olika situationer. ”Var jag för hård?” ”Var jag för slapp?”… Det kommer inte alltid naturligt att veta vad som är rätt eller fel vilket gör mig osäker på mig själv. Isabelle kör lite med mig emellanåt och Johan gör mig medveten om det. Jag vet att jag ger mina barn väldigt mycket närhet och kärlek och att de är trygga. Det är det viktigaste för mig.

Min barndoms påverkan på mig som mamma

Känselspröt

Att aldrig veta om man kommer hem till en full pappa och bråk gör att man blir väldigt duktig på att läsa av situationer, människor och stämningen i rum. Jag tror att jag har en fördel av detta i min mammaroll. Jag känner om än snabbare av om det är något som inte stämmer hos Isabelle eller Alexander och kan agera snabbt.

Materiella saker

Eftersom min mamma hade dålig

ekonomi och jag inte hade mycket att röra mig med under åren med pappa är jag väldigt mån om att Isabelle och Alexander har fina kläder. Kanske lite väl mån. Jag har märkt att jag mår dåligt av att t.ex. dra in på klädköp till barnen en månad.

Att kunna ge Isabelle och Alexander allt materiellt som jag själv inte fick när jag var barn gör att jag känner att de inte har det som jag hade det.

Närhet

Eftersom jag själv inte fick så mycket närhet och förstår konsekvensen av det (jag har svårt för närhet med alla utom mina barn och man) ger jag mina barn väldigt mycket närhet. Jag säger ofta att jag älskar dem och peppar dem. Bland det viktigaste för mig att lära mina barn är att hantera motgångar. Klarar de det kommer de att komma långt. För motgångar stöter man alltid på i livet. Det är inte hur man faller som betyder något, utan hur man reser sig. Jag tror verkligen på det.

Hantering

Kunskap

Jag läser ständigt på om vilken utvecklingsfas Isabelle är i och allt om hur man kan hantera olika situationer vilket gör att jag känner mig mer rustad och självsäker i situationerna. För mig funkar kunskap bäst. 

Stöd

En annan mycket viktig sak är stöttning från min man. Händer det något nytt, som häromveckan när Isabelle fick utbrott blev det många samtal om först varför hon har dem och sedan hur vi ska hantera dem. Det är viktigt att man är enade och hanterar dem på samma sätt. Har man inte stöd från en partner kan man prata med BVC. Det ska finnas kuratorer på alla familjecentraler som är duktiga på dessa frågor (tips).

 

 

 

Husförsäljning och en ny trotsera

Husförsäljning och en ny trotsera

Husförsäljning

Stress

Som ni vet var vi i Stockholm och shoppade hus i söndags. Idag, fredag, förstår jag att detta var det enklaste i hela flyttprocessen. Vi hade möte med mäklare i onsdags och idag kommer både besiktningsman och stylist. Hela dagen är uppbokad. Och jag är så himla stressad över allt. Jag har nog svårare att hantera stress än många andra, men jag försöker hantera det genom att se till att gå ut och gå med vår hund, ta djupa andetag (låter simpelt, men medveten andning hjälper mig) och prata prata prata med Johan om allt.

Samtidigt som jag är exalterad över att få flytta in i vårt nya fina hus så är det med sorg i hjärtat vi lämnar Bankeryd och området där vi bor. Man kan inte bo bättre än vad vi gjort nu med allt socialt nätverk. Huset som vi bor i kändes precis som huset vi ska flytta till – hemma så fort vi steg innanför dörren. Vi har trivts så himla bra.

Men en flytt till Stockholm har vi alltid haft i tankarna och det känns som ett steg i rätt riktning. För oss som familj.

3-års trots?

I mars förra året, när vi semestrade på Bali, gick Isabelle in i en ny utvecklingsfas som resulterade i utbrott och skrik när hon inte fick som hon ville. Vi fick en chock. För fem månader tidigare hade vi varit i Australien med världens gladaste tjej. Hon var så lätt att resa med att det nästan var löjligt.

Sedan dess har det eskalerat i en ganska jämn takt. Hon vill inte ta på sig kläder, ta av sig, borsta tänderna, gå och lägga sig, äta osv osv. Jobbigt, men det har varit hanterbart.

Jag har hört om 2-års trots och ”the terrible twos” och hela tiden tänkt att det kommer bli bättre runt tre års åldern

Men denna veckan tog hennes utveckling förmodligen sig en riktig spurt. Hon har haft säkert 20 utbrott om dagen om allt från att luddet mellan tårna har flutit runt i badkaret när hon badat, jag inte skjutit in hennes stol fort nog, mjölken har tagit slut, mitt huvud har varit i vägen när jag tröstat henne, jag har inte vaggat henne när jag tröstar henne, jag sitter på hennes plats, Chili sitter på hennes plats, Alexander har någon sak hon vill ha.. osv osv. Jag har aldrig hört någon skrika med så mycket kraft som hon gör och när hon blir arg slåss hon dessutom…

Prövning som förälder

Jag har läst allt som jag kommit över på nätet om dessa utbrott och hur man ska hantera dem. Det är normalt att barn har utbrott för att det är en viktig del i deras utveckling, men herregud vad det är svårt att hantera dem på rätt sätt.

Jag förstår att man ska behålla lugnet och jag försöker i den mån jag kan. (Även jag har en gräns) Man ska inte diskutera med barnet när han/hon är arg utan vänta tills han/hon lugnat sig. Man ska absolut inte lämna barnet ensam med sina känslor.. Ofta vill hon vara själv när hon är arg, hon sparkar bort mig… då brukar jag säga att jag finns i köket och att hon får komma om hon vill. Efter max en minut brukar hon ropa på mig. Då har ilskan börjat gå över i att hon är ledsen.

Så här skriver 1177.se om barns utbrott:

Utbrott kan bland annat bero på något eller några av följande exempel:

  • Barnet är arg, besviken eller ledsen över något.
  • Barnet är hungrig eller trött.
  • Barnet har svårt att hantera något som händer, till exempel att någon säger nej.
  • Barnet får lov att avbryta lek eller annan aktivitet.
  • Barnet behöver närhet och trygghet.
  • Barnet är förvirrad eller osäker för att hen inte förstår reglerna eller rutinerna.
  • Barnet påverkas och känner av hur du är. Hen förstår inte vad du känner, om du till exempel är stressad eller irriterad.

Här följer en lista med exempel på sådant som är svårt för barn:

  • Förstå vad som händer om hen gör på ett visst sätt.
  • Hålla tillbaka impulser och ha kontroll över hur hen reagerar, känner och gör. Kunna lugna sig själv och behålla lugnet.
  • Hantera när det inte blir som hen har tänkt.
  • Förstå och hantera vad andra tänker, känner och gör. Det kan göra att barnet bråkar med andra.
  • Klara stress.
  • Se något från ett annat perspektiv eller hitta fler lösningar på ett problem.

För att ett barn ska må bra och känna sig lugn behövs detta:

  • Umgås minst en stund varje dag. Lek, gör saker tillsammans och prata.
  • Ge tid och lyssna. Var nyfiken och intresserad.
  • Bestäm inte allt åt barnet. Lyssna och låt hen vara delaktig och kunna påverka.
  • Prata om det som går bra. Barn gör ofta mer av det som man pratar om. Får barn inte positiv uppmärksamhet gör de saker som ger negativ uppmärksamhet.

Det viktigaste för att hjälpa barnet vid ett utbrott är detta:

  • Behåll lugnet. Gå undan om du känner att du håller på att förlora kontrollen, om det går.

Följ också dessa råd:

  • Använd färre ord och ha ett lugnt tonfall.
  • Skäll och skrik inte. Det kan kännas hotfullt för barnet och det kan göra situationen värre. Eftersom barn härmar vad du gör och kan därför också barnet börja skrika och skälla.
  • Avled barnets uppmärksamhet. Du kan kanske skoja, för att avbryta det jobbiga.
  • Ha ett lugnt kroppsspråk. Du kan till exempel sätta dig ner, på så sätt blir din kropp mer avspänd och inte lika hotfull för barnet.
  • Ge barnet utrymme att lugna ner sig. Ett lite äldre barn kan du kanske lämna ensam en stund. En del barn vill ha närhet, till exempel en kram. Fråga ditt barn hur hen vill att du ska göra. Yngre barn kan du fråga genom att ge två alternativ, till exempel ”vill du ha en kram eller ska jag vänta?”.
  • Diskutera inte. Barnet är för upprörd för att förstå och kunna tänka klart.
  • Kräv inte ögonkontakt.

Här är några exempel på hur barn gör för att hantera det svåra:

  • Barnet går undan eller springer iväg.
  • Barnet undviker ögonkontakt, då känns det inte lika intensivt.
  • Barnet tänker att situationen löser sig, och försöker koncentrera sig på det.
  • Barnet gör något som hen brukar göra för att känna sig trygg.
  • Barnet slår mot någon för att den personen ska hålla sig borta.

Tips för att klara det som händer

  • Tänk att det kommer att gå över, vänta ut en stund.
  • Tänk på något annat. Du kan till exempel räkna eller försöka andas lugnt.
  • Tänk att barnet inte kan hantera det som händer. Tänk inte att barnet vill något illa.

Det finns mer att läsa på 1177.se

 

Varför blir man bipolär?

Varför blir man bipolär?

Arv och miljö

Det finns inget enkelt svar på denna fråga, men forskare är överens om att både arv och miljö är viktiga orsaker bakom bipolär sjukdom. Man har studerat enäggstvillingar med anlag för bipolär sjukdom som vuxit upp i olika miljöer och sett att ärftligheten har en avgörande betydelse.

Uppskattningsvis är det genetiska bidraget till bipolär sjukdom 56,4-61,8%. Om en person har en förstagradssläkting med bipolär sjukdom löper den personen 10 gånger högre risk att drabbas själv jämfört med gemene man (internetmedicin). Men, de allra flesta barn utvecklar inte sjukdomen senare.

Andra omständigheter

Yttre stress kan utlösa sjukdomen och ofta är det någon påfrestande livshändelse som gör att man går in i en sjukdomsperiod. Det finns många andra omständigheter så som personlighet, somatiska sjukdomar, brist på sömn, resor över flera tidzoner, graviditet, menopaus och omgivningens sätt att reagera som kan påverka sjukdomen på lång sikt (internetmedicin.se)

VITAMINBRIST

Den stora betydelsen av D-vitamin stöds alltmer av många forskningsrapporter. Tillräckliga nivåer av vitaminet, speciellt vintertid på nordliga breddgrader och för mörkhyade personer i ett solfattigt klimat är väsentligt för att minska risker för sjukdomar, inklusive depression. Barn får oftast D-vitamin-tillskott efter att de fötts, men vitaminet är minst lika viktigt under den tidiga fosterutvecklingen. Vitaminbrist på ett tidigt stadium ger sig tillkänna senare i livet, enligt forskningsrapporter bland annat som ADHD, bipolär sjukdom, schizofreni, okontrollerat beteende och depression. Vitaminbrist samverkar med andra brister i födosystemet, som lågt intag av omega-3 fettsyror och brist på viktiga mineraler (tf.nu)

Samsjuklighet

Ångestsjukdomar så som PTSD (Post traumatiskt stressyndrom) och social fobi förkommer ofta bland människor med bipolär sjukdom. ADHD är en annan sjukdom som ofta förekommer med bipolär sjukdom. Sjukdomarna har några symptom som överlappar med varandra, så som rastlöshet och att bli distraherad lätt.

Följdsjukdomar

Människor med bipolär sjukdom löper större risk att utveckla problem med sköldkörteln, migrän, hjärtsjukdomar, diabetes, övervikt samt andra fysiska sjukdomar. Dessa sjukdomar kan skapa symptom som liknar mani/hypomani och depression. De kan även uppkomma från behandling för bipolaritet.

Behandling

Det finns idag inget botemedel för sjukdomen, utan den är livslång. Människor med bipolär diagnos behöver långsiktigt behandling för att hantera sin sjukdom. En effektiv behandlingsmetod är medicin och psykoterapi för att minska risken för skov och minska symptomen (http://www.adamhscc.org/)

Kemisk obalans i hjärnan/hormonsjukdom

En del forskare tror att sjukdomen beror på en kemisk obalans i hjärnan och andra hormonsjukdomar. (Jag kommer skriva ett inlägg dedikerat detta eftersom det är så intressant)

 

 

 

2019

2019

Tankar kring 2019

2019. Året då vi flyttar till Stockholm. Året då jag börjar jobba igen efter att ha varit föräldraledighet. Året då Johan ska vara hemma med Alexander och Isabelle i tre hela månader. Så nyttigt det kommer att vara för oss allihopa.

Det är verkligen ett spännande år, samtidigt ganska stressigt. Att sälja hus och flytta med två små. Hitta ny förskola som man känner sig trygg med.. nytt jobb. Ny stad… Det är med blandade känslor vi flyttar från Bankeryd, vår trygga vrå. Där vi bor grannar med min barndomsvän, grannar som passar vår hund Chili, andra goa grannar som vi gärna umgås med. Alla Isabelles kompisar bor ett stenkast härifrån, farfar bor 20 minuter från oss. Mormor och morfar 45 min. Ja vi har det onekligen bra där vi bor just nu.

Det enda ”lilla” problemet är att Johan jobbar 4 h härifrån och vi knappt ses på vardagarna. Vi var på väg att bygga hus i Uppsala i våras men ångrade oss för att vi kände att det var bättre att stanna här och se hur det går. Jag trodde nog att det skulle gå bättre än vad det har gjort.

Att aldrig sova tillsammans och knappt ha någon egentid på kvällarna har tärt på oss, men vi behövde nog den här tiden för att komma på vad vi faktiskt ville och vad som var viktigast.

Det viktigaste är att vi fyra är tillsammans och att vår vardag fungerar tillsammans.

En helg för oss själva

Till helgen åker jag och Johan till Stockholm och sover på hotell en natt. Vi ska gå på två visningar på söndag och jag hoppas verkligen att ett av dem känns rätt.

Mormor och farfar ska passa Isabelle och Alexander. Jag litar på båda två såklart, men jag är ändå lite orolig…jag kommer förmodligen skicka tio sms med samma text ”hur går det?” haha

I vilket fall som helst ska det bli skönt att komma iväg själva. Vi ska försöka njuta så mycket vi bara kan.

 

Året i bilder

Trots/identitetsuveckling

Bali

I mars detta år var vi på Bali i tre veckor. Vi hade några månader tidigare varit i Australien med Isabelle och det hade gått över våra förväntningar. Isabelle var då nästan 2 år och hon hade ännu inte börjat ”trotsa”. Jag är inte jätteglad i det ordet för att jag vet att det handlar om utveckling hos barnet och är egentligen något positivt, men det är det allmänt vedertagna namnet för det och jag hittar inte bättre så jag använder mig av det.

När vi kom till Bali var det som att Isabelle gick in i en ny fas. Vi kunde inte sitta tillsammans och äta mer än någon minut då hon blev arg eller ledsen för något. Ofta la hon sig på golvet och skrek rakt ut. Jag minns särskilt väl när vi trillade in på ett lunchställe på hotellområdet. Utanför restaurangen står en människa utklädd till en minion och dansar och Isabelle kan såklart inte sitta ner en enda sekund och äta. De gjorde egen glass på beställning så vi försökte få henne att äta lite glass för att få ro att äta upp vår mat men i 30 grader hinner glassen smälta innan man har kommit till bordet så det var lönlöst. Jag åt två vitlöksbröd och typ fem macarons och Johan något liknande och det gick på 500 kr per person. Vi hade hamnat på områdets finrestaurang och lunchbuffén innehöll b.la. hummer.

Sedan dess har trotset eskalerat och bytt karaktär i och med att hon blivit äldre och utvecklats. Trotset i början var mest att skrika rakt ut och vägra saker och ting (vilket hon fortfarande gör) men nu är hon mer uträknad. Hon börjar kunna argumentera och hon använder ett utvecklat språk för att gör detta. Hon har även blivit starkare och större vilket gör att det är svårare att ta på henne kläder på morgonen när hon absolut inte vill.

Det jobbigaste för tillfället är nog av och påklädning och hennes utbrott. Framförallt publikt.

Publika utbrott

Igår var ett sådant tillfälle. Vi var på ICA efter vi hade varit med Alexander på BVC och Isabelle var hungrig och trött. Det gick ganska bra fram till vi kom till kassan. Hon hade tjatat om att få macka och vatten och försökt lägga i saker på vägen till kassan men jag gav mig inte eftersom vi skulle äta när vi kom hem. Väl vid kassan bröt hon ihop och benen vek sig på henne samtidigt som hon inte ville bli buren. Hon började skrika och slog mig. Just det där med att hon slåss är extra jobbigt. När hon är så uppe i sina känslor är det väldigt svårt att få henne att lyssna så jag får hålla hennes armar för att hon inte ska slå mig.. Jag är så rädd att det ska se ut som att jag tar tag i henne, för det är ju inte det jag gör. Jag säger givetvis att hon inte får göra så i stunden. När hon har lugnat ned sig pratar vi om det. Igår pratade vi ganska länge om att man inte får slå någon. Mamma, pappa, Isabelle, Alexander, kompisar på förskolan får inte slåss. Ingen får slåss. Mamma blir ledsen och arg när Isabelle slåss. Jag bekräftar även hennes känslor och försöker sätta ord på dem. ”Jag vet att du var arg, ledsen, besviken osv. men det är ändå inte ok att slåss”. Då förstår hon faktiskt och säger förlåt. Jag har läst någonstans att aggressivitet bland barn är vanligt och att det brukar kulminera runt 3-års åldern, men jag hittar inte källan just nu. Viktigt att säga är att hon inte slår sin lillebror eller någon på förskolan, utan oss föräldrar. Har barnet ett s.k. normbrytande beteende brukar förskolan vara väldigt duktiga på att upptäcka detta.

Har du någon erfarenhet av liknande?

bipolärmamman
bipolärmamman
bipolärmamman
bipolärmamman

Världens sötaste polis om ni frågar mig!!

vart tog tiden vägen?

Tuff höst

Herregud vad tiden har gått snabbt! Denna hösten har bara susat förbi, samtidigt som det har varit den tuffaste perioden hittills för oss. Johan både jobbar och pluggar i Stockholm vilket gör att han sover där i princip varje vecka. Då Alexander och Isabelle har sovit så dåligt har jag haft farfar eller mormor här på nätterna och farfar har i princip bott här och hjälpt mig med barnen.

Båda barnen har varit sjuka och har blivit insatta på kortisonbehandling och jag har själv haft en sjukdomskänsla i kroppen sedan jag fick Alexander i slutet av juli.. och haft feber om vartannat. Vi har börjat titta på hus i Stockholm och har budat på ett där vi förlorade budgivningen men håller fortfarande på att titta. Tanken på att flytta med allt vad det innebär, att sälja detta hus, hitta en ny förskola till Isabelle, nytt jobb så småningom osv osv stressar. Men tanken på det gör mig samtidigt glad eftersom jag vet att vi kommer att få mer tid tillsammans med Johan.

Samtidigt som det har varit en väldigt jobbig höst så har det också varit den bästa tiden någonsin. Två barn = dubbelt så mycket jobb men dubbelt så mycket kärlek. Och som barnen har utvecklats!

Alexander har gått från att vara ett litet hjälplöst knyte till en självsäker och trygg bebis på hela 8 kg och 70 cm. Han har precis börjat rulla runt, kan ta tag i saker som han vill ha, slänger ner leksaker för att få uppmärksamhet… men framförallt är han världens goaste bebis. Han är nästan alltid glad. Jag vågar knappt säga det högt av rädsla för att det ska slå om en dag, men vi försöker ta dagarna som de kommer när det gäller barnen och bara njuta av dem.

2-3-4 års trots?

Isabelle och Alexander balanserar varandra bra för tillfället för Isabelle testar gränser hela tiden. Skriker och slåss emellanåt vilket såklart inte är ok. Det vet hon och det säger vi till henne, men hon har svårt att kontrollera känslorna. Det är enligt mig något av våra viktigaste uppgifter som föräldrar att lära våra barn. Hon tar små små steg framåt när det gäller detta.. men desto större steg när det gäller allt annat. Hon slutade med napp innan jul och det känns som att hennes tal har tagit ett språng sen dess. Hon pratar från att hon vaknar tills hon sluter sina ögon och somnar på kvällarna. Barn är så himla häftiga. Isabelle har målat cirklar sedan i somras ungefär men på julafton ritade hon plötsligt av ”mormor och morfar” med ögon, näsa, mun, öron och armar. Det bara kom sådär. Och vi blir så där löjligt stolta både jag och Johan.

Mål inför 2019

Vi har börjat prata om våra mål inför 2019 och framöver och har som en av de viktigaste sakerna att bli mer hälsosamma. Vi ska äta nyttigt och träna. Både för vår skull men också för barnens. Vi vill att de ska växa upp i en aktiv och hälsosam familj.

Ett annat mål är att vi ska flytta till Stockholm och bo nära Johans jobb. För att vi fyra ska få vara mer tillsammans. Tiden är för oss väldigt viktig. Därför har vi även börjat med städhjälp.

Dagen

Idag var vi på BVC med Alexander som fick sitt fem-månaders vaccin. Sjuksköterskan var ensam vilket betydde att hon fick ge en spruta åt gången. För dem som inte vet hur det går till, så brukar två sjuksköterskor sätta en varsin spruta i vardera knä samtidigt. Idag tog hon alltså en åt gången. Konstigt nog skrek Alexander inte efter första…den andra däremot gjorde ondare. Jag höll honom och försökte andas djupt och vara lugn samtidigt som jag tittade bort. Har lite svårt för sprutor… och speciellt när de ska in i mina barn. Vi mätte och vägde honom och han väger hela 8.8 kg och är 70 cm lång. Storleken på bodysuiten nedan är 9-12 månader och som ni ser passar den precis!! Stora lilla killen!

Jag är så himla glad idag för att jag och Johan kom iväg och tränade på gym tillsammans. Jag tror sist vi gjorde det tillsammans var innan Isabelle var född. Vi ringde hit farfar som tog barnen den timman vi var iväg och det var verkligen guld värt. Gav oss båda mer energi.

Kläder från babyshop.se Bodysuiten är från Wolf and Rita och är på 25% + 10% just nu. Lite irriterad över att jag köpte den till fullpris, men visst är den fin?! Mössan är från Ebbe kids som är ett märke jag älskar.
Klicka här för komma till bodysuiten

Klicka här för att komma till mössan

 

 

Hur vet man om man har humörsvängningar eller bipolär (hypo)mani/depression

Cyklotomi

bipolärmamman

Humörsvängningar eller ”cyklotymt temperament” definieras som följande:

Tätt återkommande perioder med snabbt växlande humörförändringar i form av ”cyklotymt temperament” av sådan grad att de försämrar den sociala funktionsförmågan. Cyklotymi tillhör gruppen affektiva/biplära syndrom (praktiskmedicin.se).

För att kunna ställa diagnosen cyklotomi ska det ha förekommit under minst två års tid där man haft flera episoder med humörsvängningar utan att kriterier för mani eller depression är uppnådda (se längre ned för dessa kriterier). 

Symptom för cyklotomi:

  • Humörsvängningarna är relativt stationära över tiden så att de ter sig som personlighetsdrag.
  • Perioderna är korta; oftast några dagar långa.
  • Perioderna uppträder oregelbundet med endast få dagar av normalt stämningsläge.
  • Skiftningarna i energinivån är påtagliga. Perioder av pratsamhet växlar med perioder av tystlåtenhet.
  • De depressiva episoderna uppfyller inte kriterierna för depression.
  • Automatiska perioder är vanliga (= man vaknar på gott eller dåligt humör).
  • Irritabilitet och vredesutbrott är vanliga.
  • Perioder av självsäkerhet/bekymmerslöshet växlar med perioder av sviktande självförtroende/grubbleri.
  • Perioder av skärpt kreativt tänkande växlar med perioder av apati/förvirring.
  • Perioder av minskat sömnbehov växlar med perioder av ökad sömn.
  • Arbetsintensiteten är påfallande ojämn.
  • Individen byter ofta arbete, studieinriktning, intressen och framtidsplaner.
  • Perioder av distanslöst kontaktsökande växlar med perioder av introvert självförsjunkenhet. En del personer med cyklotymt temperament präglas av uttalad irritabilitet.
  • Humörsvängningar med vredesutbrott, irritabilitet och rastlöshet.
  • Intensiv känslomässighet men svårigheter att ha trevligt.
  • Tendens att fokusera på det som är negativt.
  • Perioder av välmående växlar med perioder av kroppsligt obehag (praktiskmedicin.se)

Att man har humörsvängningar kan såklart bero på andra saker också. Så som:

PMS/PMDS

bipolärmamman

Som kvinna har man oftast mens en gång i månaden och många lider av pms (premenstruellt syndrom) som innebär att man får humörförändringar och besvär dagarna före mens. En del får något som kallas PMDS som är en svårare typ av PMS som liknar depression eller ångest. Ungefär 3-5 procent av alla som har mens blir drabbade (1177.se) Vid PMS kan man känna något eller några få av nedanstående symptom:

  • Du känner dig irriterad och lättretad.
  • Du känner dig orolig och ångestfylld.
  • Du får snabba humörsvängningar.
  • Du känner dig nedstämd och får mindre lust att hitta på saker.
  • Du känner dig trött och får mindre energi.
  • Du får svårare att sova.
  • Du blir svullen i kroppen och särskilt över magen.
  • Du känner av spänningar i brösten eller att de blir ömma.
  • Du får huvudvärk.
  • Du blir hungrigare än vanligt och sugen på sött. 

Vid PMDS måste fem av symptomen ovan stämma in på ovan och ett ska vara bland de fyra översta (1177.se).

Det är fortfarande oklart varför man får PMS eller PMDS, men en sak som forskarna tror kan påverka är ämnen som bildas när ett hormon bryts ned. Det är vanligast att få besvär när man är över 30 år.

Skillnaden mellan bipolär cyklotomi och PMS/PMDS är att det sistnämnda går över när man fått mens och att det kommer regelbundet i samband med mensen. 

Finns det något liknande för män?

Funktionell hypogonadism

bipolärmamman

Det finns något som man kallar ”funktionell hypogonadism” som kortfattat innebär testosteronbrist. Symptomen är bl.a. nedstämdhet, trötthet, minskad energi, humörsvängningar, aggressivitet och irritabilitet, sömnstörning, minskat sexuellt intresse, erektionsproblem, nedsatt koncentrationsförmåga, sämre minne, ökade fettdepåer, minskad muskelmassa, balansproblem (praktiskmedicin.se)

Bipolär diagnos

Kriterier för mani/hypomani:  

  • Ihållande förhöjt stämningsläge eller irritabilitet
  • Grandiositet och förhöjd självkänsla
  • Minskat sömnbehov
  • Talträngdhet
  • Lättdistraherbarhet
  • Ökad målinriktad aktivitet
  • Psykomotorisk agitation
  • Hängivelse åt lustbetonade aktiviteter som har potentiellt negativa konsekevenser

För att ställa diagnosen mani/hypomani krävs stämningslägesförändringar och tre ytterligare symptom. Manier har oftast ingen tydlig utlösande orsak utan det ökar gradvis under några dagar och varar cirka 3 månader om man inte behandlar den. Man blir ofta deprimerad efter dessa perioder. Hypomani kännetecknas av samma symptom som vid mani men med lägre intensitet och mindre påverkan på individens funktionsgrad. Hypomani varar inte lika länge som mani och ibland bara några dagar. 

Kriterier för depression:
Depression har oftast ingen tydligt utlösande orsak, är gradvis insättande under dagar-veckor och har vanligen en duration på minst 4 månader om den förblir obehandlad. För att ställa diagnosen egentlig depression krävs nedstämdhet eller apati/anhedoni och fyra ytterligare symtom. Symtomen ska ha en duration på minst 2 veckor.(internetmedicin.se)

Den depressiva episoden kännetecknas av: 

  • Ihållande och genomgående nedstämdhet
  • Apati och anhedoni
  • Viktförändring
  • Psykomotoriska störningar
  • Sömnstörning
  • Förringelseidéer
  • Nedsatt tanke- och koncentrationsförmåga
  • Livsleda

Man kan såklart svänga i sitt mående utan att man har någon diagnos, det är normalt att man är mer uppåt och nedåt emellanåt, men känner man att det är någon återkommande eller ihållande och att man inte tar sig ur det, kan det vara dags att söka professionell hjälp. 

 

Julen

 

Nisse och pepparkakor

Tredje advent har passerat och julen står för dörren. Nisse har bott med oss i 18 dagar. Nissen som inte blev riktigt som vi hade tänkt oss eftersom Isabelle är rädd för honom. Jag tog bort allt när hon inte vågade gå ut i köket där han bor, men när hon upptäckte detta blev hon jätteledsen. Nisse flyttade tillbaka men istället för att hitta på bus har hans dörr och verktyg bara fått vara där, utan någon egentlig mening. Jag har inte velat göra någon stor grej av det av oro för att spä på hennes rädsla. Mörker,monster, troll… det är mycket som skrämmer Isabelle för tillfället. Samtidigt som det är spännande. Hon kollar ju gärna på Trolls och sjunger om bockarna bruse som trippade över trollebron. Idag kom hon in till toaletten där jag var, släckte och satte fingret framför munnen och sa ”schhhh spöke” Jag svarade att det inte finns något spöke då sa hon ”men mamma, låtsasspöke”.

Idag avklarade vi även pepparkaksbaket. Isabelle bakade väldigt tjocka handskformade pepparkakor med extra mycket mjöl. Jag tittade bort någon minut och då hade Isabelle tagit några nävar mjöl ”mamma, jag tog lite mer salt” Det var egentligen vad hon gjorde, penslade på mjöl på pepparkakorna. Men vi bakade i alla fall och det är det som räknas.

Sedan skulle hon såklart få smaka sina pepparkakor som jag ändå plattade ut rejält innan vi satte in dem i ugnen och hon tar en tugga och säger ”mamma, jag tycker inte om deg i munnen” haha nä, de var inte så goda och jag hann dessvärre inte göra klart mina eftersom Alexander blev ledsen mitt i baket.

Stress

Jag har stressat ganska mycket inför jul i år och haft en del blandade känslor kring det. Stressen har mest legat kring att jag vill att Isabelle ska få en magisk jul, att hon ska få känna den där magin som man själv kände när man var liten. Jag har varit i Ullared två gånger i höst men det känns ändå som att jag kanske inte har köpt tillräckligt till alla. Jag vet att julen inte handlar om julklapparna… mitt huvud säger det men hjärtat säger att det vill ge allt det som jag själv inte fick när jag var liten. Mamma hade det mycket knapert ställt och jag minns att jag låg på kvällarna och drömde om nya kläder. Jag tror jag var runt 5 år när jag önskade mig en docka på rollerskates som jag hade sett på tv och jag fick det av min pappa. Det var ju jättehäftigt att få precis det man önskat sig, men jag minns att jag inte var gladare för den än för något annat. Det jag var gladast för var faktiskt guldnougatasken jag fick av min mamma. (jag älskade choklad) Lite tänkvärt faktiskt.

Något som även stressar mig är julmusiken och all hets kring jul. Det känns som att alla jagar den här perfekta julkänslan. Jag vet inte om alla får den, men jag tycker aldrig att den infinner sig. Visst, julen är mysig. Vi kommer träffa Isabelles mostrar och morbröder med kusiner, mormor, morfar och farfar och umgås. Men det hade varit minst lika mysigt även om det inte var jul.

Barndomens julaftonar

Min barndoms julaftonar spenderades nästan alltid på olika ställen. Med mamma firade vi oftast med vår mormor och moster men även hos mammas sambos familj några år. Ibland firades den på ett ställe på förmiddagen och ett annat på eftermiddagen. När vi kom ner till Värnamo firade vi med våra kusiner. Jag och Lisa fick alltid minst julklappar och jag minns det med en klump i magen. Det kändes då som ett mått på hur mycket man var värd. Vissa julaftonar fick vi alla fem syskon mycket av vår pappa men andra fick vi knappt något. Något jag vill ge honom dock är att han inte drack på julafton. Jag har inget minne av t.ex. snaps eller julöl på julafton.

Vit jul

Tyvärr är det många barn som känner en klump i magen inför jul.

Antalet barn och unga som möter julen med en klump i magen är tyvärr alldeles för många. I Sverige lever fyra till fem barn per skolklass i hem där någon vuxen har en riskfylld alkoholkonsumtion. Många av dessa barn känner oro, inte glädje, när jullovet närmar sig. När samhället stänger ned, när lamporna på fritidsgården släcks, när vaktmästaren låser porten till skolan och går på julledighet – då finns vi där. Och gör julen till barnens högtid (Vitjul.se).

Detta är inget samarbete, jag tycker bara vitjul.se är en sån himla bra kampanj då de jobbar för att barn ska få slippa uppleva sina föräldrar fulla på jul och erbjuder aktiviteter för att få komma iväg och bara få vara barn. Ett tips är att köpa en liten gåva från deras shop i julklapp till någon som redan har allt.

Santa has left  the building

Psykisk ohälsa på arbetsplatsen

Psykisk ohälsa på arbetsplatsen

Chefen på din arbetsplats har ansvar för arbetsmiljön som innefattar både den fysiska miljön samt den psykosociala. Idag är psykisk ohälsa orsaken till nästan hälften av alla sjukskrivningar (forsakringskassan.se). Hälften av de sjukskrivna kvinnorna i landet var förra året inte på jobbet på grund av psykiatrisk diagnos. Trots detta pratas det sällan om psykisk ohälsa på jobbet.

Jag har samlat ihop några tips till chefer för att förhindra psykisk ohälsa på jobbet.

1) Öka din kunskap kring psykisk ohälsa.

Se till att lära dig så mycket du kan om psykisk ohälsa och olika diagnoser. Gå öppna utbildningar, om du har chefer under dig, se till att de får ta del av dem med. Kunskap bidrar till mindre fördomar och att medarbetare som lider av psykisk ohälsa känner mindre skam.

2) Prata om psykisk ohälsa på jobbet

Öppna upp för diskussioner kring psykisk ohälsa på APT eller liknande forum. Detta bidrar till ett tillåtande arbetsklimat där medarbetare vågar berätta om de har det jobbigt utan rädsla att bli dömda. Att känna att man kan prata öppet om upplevelser av psykisk ohälsa kan i sig göra att man mår bättre.

3) Stötta medarbetare på arbetsplatsen

Om du märker eller får höra från andra att en medarbetare inte mår bra, se då till att stötta henne/honom. Ge t.ex. möjligheten till samtalsstöd genom företagshälsan.

4) Glöm inte de andra

Om någon mår dåligt psykiskt på arbetsplatsen är det troligt att det påverkar andra. Ökad arbetsbörda då personen som mår dåligt förmodligen inte orkar arbeta effektivt, oro för medarbetaren osv kan göra att medarbetarna mår sämre. Se därför till att stötta hela arbetsgruppen.

5) Håll kontakten under sjukskrivning

Att hålla kontakten under sjukskrivningen är viktigt. Visa att du tänker på medarbetaren och räknar med henne/honom. Bjud in till konferenser, APTn och sociala aktiviteter. Bestäm möte för när ni ska ses för uppföljning.

6)  Stötta vid övergången till arbete igen.

När medarbetaren mår bättre kan ni tillsammans successivt planera för ett gradvis återvändande till arbetet. Ta reda på om arbetsuppgifterna t.ex. behöver anpassas för att underlätta en återgång till arbetet.

 

 

 

 

Föräldrajobba istället för föräldraledighet

Föräldrajobba istället för föräldraledighet

När jag säger att jag är föräldraledig känns det alltid så fel att säga ordets sista del ”ledig”. För ledig är allt annat än vad jag känner mig. Visst är jag ledig från mitt jobb men jag är ju inte ledig i bemärkelsen att jag vilar mig.

Tvärtom. Att vara hemma med barn är ett heltidsjobb och mer därtill. Man jobbar ju inte enbart dagtid, utan även nätter och helger. Dygnet runt 365 dagar om året.

Att föräldrajobba som jag hellre skulle vilja kalla det, är det allra viktigaste jobbet som finns. Vår uppgift som föräldrar är att uppfostra våra barn till att få en god grundtrygghet och självkänsla, att vara hänsynsfulla och empatiska för att nämna några. Det är ingen liten uppgift minsann.

Redan på 50-talet började John Bowlby betona vikten av de första åren i en människas liv. Enligt honom uppstår anknytningsmönster tidigt likt ”inre arbetsmodeller” och påverkar individen resten av livet (Bowlby, 2010). De första personer som våra barn skapar relationer med är oss föräldrar och därför är det så viktigt att vi ser till att det är en trygg anknytning som skapas.

Att jobba som förälder är inte bara det viktigaste jobbet som finns, det är även det allra bästa och roligaste. Att få se sitt barn växa och utvecklas från ett litet hjälplöst knyte till en självständig individ är så häftigt. Att få känna den största kärleken som finns. Det är för mig meningen med livet.

Om jag skulle kunna säga att jag föräldrajobbar istället för att jag är föräldraledig, skulle det göra att jag faktiskt får tycka att det är jobbigt ibland utan att känna rädsla för att andra ska tycka att man är en dålig förälder.

Känslan av otillräcklighet: att jag inte hinner med att städa, tvätta och ta hand om mina barn samtidigt, eftersom att det faktiskt är ett heltidsjobb, blir socialt accepterat och man kanske börjar våga prata om det. Kan man acceptera den känslan, blir den dessutom inte lika betungande, vilket i sin tur leder till att man mår bättre och orkar vara en ännu bättre förälder.

Långsökt? Ja, kanske. Men jag har en poäng, eller hur?

Att säga att man föräldrajobbar istället för att man är föräldraledig skulle inte bara göra att man som förälder får mer ”cred” för sitt viktiga jobb att uppfostra och vägleda sina barn, det skulle även ge jobbet en högre status i samhället och lyfta fram betydelsen av de första åren i ett barns liv.

Källor 

Bowlby, John (2010). En trygg bas: kliniska tillämpningar av anknytningsteorin. 2. utg. Stockholm: Natur & kultur

Chile del 1

Chile del 1

Kort efter jag flyttat till min kompis Martin och hans familj träffade jag en kille, Fransisco, eller Franne, som han kallades. Han var född i Chile men flyttade till Sverige med sin familj när han var runt 3 år. Hemma pratade han spanska med sin mamma och jag var så fascinerad av just det spanska språket, så det var häftigt när hans mamma började prata spanska med mig och jag förstod. Franne var den första riktiga pojkvännen jag hade och det var han som fick mig att inse att W och Chris inte var samma person (läs om när jag blev sexuellt utnyttjad här) och visade mig hur ett normalt intimt förhållande är. Han älskade mig och jag älskade honom på mitt sätt. Jag var 18-19 år när vi träffades och svängde rejält i mitt mående och hade långt till mina känslor. Jag kände empati och tror att jag kände kärlek, men jag kunde snabbt bli känslokall och stänga av. En försvarsmekanism som var absolut nödvändig för att orka med alla år hos min pappa.

Efter några månader tillsammans berättade jag för Franne att jag ville göra slut. Vi pratade och kom fram till att vi skulle fortsätta att ses ändå, vilket så småningom resulterade i att vi fortsatte vara tillsammans. Efter studenten var jag rastlös och ville bort från staden där jag hade så många negativa minnen och vi började prata om att åka till Chile tillsammans.

Ganska snart hade vi bokat biljetter till det avlånga landet i Sydamerika. Planet landade i Santiago juni 2006 och vår tanke var att vi skulle bo hos hans moster, morbror och hans två kusiner i deras hus under ett helt år. Vi skulle studera spanska en termin och resa resterande tid.

Jag minns så väl resan från flygplatsen till kuststaden Viña del Mar och vidare till en liten ort som heter Belloto. För första gången i mitt liv fick jag se fattigdom. Människor bodde i skjul och hundar strövade överallt. De konstigaste hundraserna jag någonsin sett. En hund såg ut som en liten tax i kroppen men hade en schäfers utseende. Han hade en lång svans som en schäfer vilket resulterade i att han gick och drog den likt en sopborste efter sig på de smutsiga grusvägarna. En annan hund såg ut som ett litet vandrande skabbigt skelett. Det var hemskt jobbigt att se.

Vi körde på vad som var ett gammalt flygfält som numera fungerade som en väg och svängde upp på en lång brant backe. Mitt i backen stannade bilen och släppte av oss. Innanför de låste portarna låg huset där vi skulle bo ett år framöver. Ett litet gult hus med röda detaljer.

Vi fick ett väldigt varmt välkomnande av hela familjen bestående av kusiner och nästkusiner, mostrar och morbröder och andra släktingar. Vi grillade och det serverades ”choripan” som är chorizo i bröd med god salsa och ”palta” avokado till.

Det var juni och vinter i Chile. Temperaturen kunde krypa ned till nollan och detta hus hade ingen värme inomhus. Inte heller några golvlister vilket gjorde att den kalla vinden blåste genom hela huset. Jag minns att vi satt i det lilla färgglada vardagsrummet med vinterjackor och frös. Det kom till och med rök ur munnen när man andades, så det var verkligen kallt.

Huset var väldigt litet men det fattades minsann inte kärlek i hemmet. Jag hade fått träffa Frannes familj i Sverige och visste att de var mycket varmare och öppnare än vad vi ”svenskar” är (de är ju också svenskar såklart, ni förstår vad jag menar). Jag älskade det och ville också vara sån. Jag hungrade efter kärlek och blev så varm inombords när Frannes moster kallade mig ”hija” som betyder dotter.

Familjen hade gjort i ordning ett litet rum till oss som jag uppskattar till ca 5-6 kvm. Vi packade upp alla våra kläder inför dem och detta är något som jag fortfarande kan må dåligt över. Uppenbarligen hade vi mycket mer pengar än vad de hade då och där stod vi och visade upp alla våra fina kläder för dem. Jag var till och med stolt över det. Idag hade jag definitivt inte betett mig så.

Frannes kusiner var välkomnande och tog med oss till den närmsta staden Viña del mar som kort kallas för Viña, redan dagen efter vi anlänt. Vi tog tåget dit som var som vilket svenskt tåg som helst, modernt och fräscht. Skillnaden var att vi åkte genom områden med hus som såg ut som kojor. Av plåt, plast, trä, kartong, allt som man hade fått tag i. Och dessa hundar. De var överallt och behandlades som pesten.

Det första som händer när vi kommer upp för rulltrapporna är att vi ser två killar komma springande, ena med en väska i högsta hugg och en dam som skriker ”han tog min väska!! Stoppa honom!!” Jag bär då en guldig handväska som ser dyrare ut än vad den är men slänger den utan att tänka på Franne och säger ”håll den”.

Första gången jag sett fattigdom, herrelösa hundar och nu även tjuvar.

Samma dag, eller om det var dagen efter, blir det inbrott i huset. Tjuvarna har varit i alla rum utom vårt. De hade gått igenom byrålådor, nattduksbord och garderober och tagit det de fick tag i. Mycket av affektionsvärde så som ärvda smycken osv. Men av någon konstig anledning hade de inte gått in i vårt rum. I vårt rum fanns laptops, pengar, våra pass, biljetter tillbaka till Sverige. Efter detta sattes galler upp för fönstren. Jag kommer ihåg att jag tycker att det var lite läskigt.

Vi anlände i juni men började inte universitetet förrän augusti/september, vilket gav oss mycket tid att bekanta oss med staden, landet och för mig också språket. Den chilenska spanskan säger de, är den svåraste spanskan att förstå. Den är snabb och innehåller väldigt mycket slang. Jag kommer ihåg att jag inte förstod så mycket av vad de sa till en början och jag vågade inte prata av rädsla för att säga fel.

Mitt självförtroende vände dock en dag när jag skulle åka ”micro”, en slags minibuss, och chauffören försökte lura mig på pengar. Jag sa något i stil med att det inte stämde och hur mycket jag skulle ha tillbaka. Han muttrade och gav mig de rätta pengarna och jag gick, stolt som en tupp och om än mer förvånad och satte mig. Jag kommer ihåg att jag tänkte att jag faktiskt kunde prata spanska.

vårt rum
Rummet där vi sov. Städat och fint 🙂

bipolarmamman
Huset där vi bodde

landningsbanan
Landningsbanan som hade blivit en vanlig väg

bipolarmamman, chile
Backen där huset vi bodde i låg

En av alla herrelösa hundar

För att läsa del 2 klicka här

För att läsa del 3 klicka här

5 saker jag önskar att jag hade fått höra som nybliven förälder och bipolär

5 saker jag önskar att jag hade fått höra som nybliven förälder och bipolär

Innan jag fick barn hade jag konstigt nog inte funderat så mycket på hur föräldraskapet skulle påverka mig och min sjukdom och tvärtom. Jag hade ingen plan eller strategi hur jag skulle hantera saker som mindre sömn eller ökad stress, oro etc. Allt kom som en chock mer eller mindre.

Jag har därför sammanställt en lista som jag önskar att jag hade haft tillgång till i början av mitt föräldraskap och även under. Saker som man kanske vet om, men som man behöver bli påmind om.

1. Ta din medicin regelbundet

Det är givetvis viktigt annars också! Men när man blir förälder är det extra viktigt att ta sin medicin och absolut inte experimentera med den. Att bli förälder innebär så mycket, hormonerna rusar i kroppen, samtidigt som stressen i form av mindre sömn och oro för barnet för att nämna några faktorer, påverkar negativt. Att då slarva med sin medicin, glömma den eller experimentera med den kan ha förödande konsekvenser. Medicinen tar du trots allt för stabilisera dina svängningar och den hjälper till att hantera den extra stress som att bli förälder innebär.

2. Sov när du kan

Att ha en nyfödd innebär för de flesta föräldrar att de inte kan räkna med att sova en hel natt, kanske inte ens en timme. Är man föräldraledig vill jag verkligen tipsa om att sova när din bebis sover. (Det är inget nytt, men inte desto mindre viktigt) Om du inte kan lägga dig ner och somna bara sådär, försök att vila. Det är också återhämtning. Så stressa inte för att du inte kan somna.

3. Ät regelbundet och nyttigt (i måttlig mängd)

Det här kanske inte är det enklaste när man är nybliven förälder. Jag vet! Men ju mer jag läser på om ämnet, ju mer förstår jag hur mycket vår kost faktiskt påverkar vårt mående och hur viktigt det är att man äter rätt. En studie från bl.a. Harvard (2018) har visat sammankopplingar mellan kost och depression och att kosten kan skapa inflammation i kroppen. Att som bipolär äta sockerrik kost är egentligen rätt galet då det gör att blodsockret pendlar. Detta innebär i sin tur svängningar i energinivåer och humör. Att medicinera för svängningar i mående och sedan äta kost som gör att man svänger känns ju lite kontraproduktivt, eller hur?

4. Våga be om hjälp

Detta är så viktigt! Har du familj, vänner eller kanske någon vänlig granne som hjälper att passa barnet/barnen medan du får duscha, gå ut och gå en promenad själv osv eller bara kommer och håller dig sällskap så kan det vara guld värt och kanske göra att du mår bättre och orkar med just den dagen eller veckan. Och känn dig inte jobbig för att du frågar om hjälp, de allra flesta gillar att få hjälpa till och känna sig behövda.

5. Utmana dig själv – i lagom takt.

I början, när jag precis hade fått min dotter tyckte jag att allt var jobbigt för att det var så nytt och skrämmande. Det var ett bamsesteg för mig att ta mig ut med barnvagnen och gå och handla. Jag var livrädd för att hon skulle börja skrika för vad skulle jag göra då? Jag bestämde mig för att börja med en barnvagnspromenad på fem minuter, runt knuten och tillbaka i princip, och allt eftersom blev dessa fem minuter till 10, 15, 20 och tillslut en bra mycket längre stund än fem minuter. Första gången min dotter skrek och jag lyckades lugna henne med att ta upp henne i bärsele eller på något annat sätt växte jag som mamma. Första gången på babysim, öppna förskolan, på stan, på kalas osv. alla dessa saker var stora för mig men när man väl har gjort det och klarat av det (det gör man) växer man och det är verkligen en feel-good känsla över det.

Källor

https://www.health.harvard.edu/staying-healthy/foods-that-fight-inflammation

Början på den långa vägen mot min diagnos

Den 23 november 2004, dagen då jag fyllde 18, gick flyttlasset till min kompis Martins familj och det var där och då min långa resa mot min diagnos skulle börja.

Jag visste att jag mådde dåligt men jag hade ingen insikt i att jag var sjuk. Att det skulle komma att dröja över 10 innan jag skulle få en bipolär diagnos hade jag inte i min livligaste fantasi kunnat föreställa mig.

Vägen hit, där jag är idag, var definitivt inte rak utan den var som en slingrig väg i berg och djup dalar.

De första månaderna bestod av att bara vila, och äta. Det fanns alltid nybakat bröd hemma, ost och juice. Saker som jag så länge saknat. Jag åt och åt och åt… och Martin sympatiåt med mig. Jag och Martin gick i samma klass, naturvetenskapliga programmet och hade matte, fysik, kemiprov som vi pluggade på ihop. Det var så skönt att kunna sitta i hemmets trygga vrå och plugga i lugn och ro. När jag bodde hos pappa brukade jag cykla till biblioteket och plugga där, för att jag inte fick någon ro hemma.

Mitt dåliga mående hade påverkat min koncentration under en lång tid, men jag hade tur som klarade mig såpass bra ändå i skolan och jag gick ut med hälften MVG och hälften VG. Samtliga MVG jag hade var i samhällsämnen. Anledningen till att jag valde natur var för att programmet ansågs vara det svåraste och ”bästa”, trots att mitt intresse var samhällsvetenskapliga ämnen och språk. Jag vet inte om man gör det idag, men på min tid gick vi inte och pratade med någon studievägledare om vad man skulle välja. Det vet jag att man gör i b.la. Australien. Man tittar på vilka ämnen man är bäst i och vad man tycker om och får råd och tips. Jag hade verkligen behövt någon som knuffat mig lite i rätt riktning, då hade jag definitivt tyckt att gymnasiet var roligare och jag hade gått ut med bättre betyg. Men, då hade jag förmodligen inte blivit så god vän med Martin och således inte heller flyttat hem till honom…

Första kontakten med vuxenpsyk

Snart efter jag flyttat tog jag min första kontakt med vuxenpsykiatrin då jag var myndig. Jag hade tidigare varit på BUP (barn och ungdomspsykiatrin) några gånger och träffat en socionom. Dock hade jag väldigt svårt att prata med henne eftersom hon hela tiden kollade på klockan som stod snett bakom mig och påminde mig om tiden. ”Nu är det en halvtimme kvar, är det något annat du vill ta upp?” Hon hade helt klart missuppfattat detta med sammanhangsmarkering. Hon stressade bara mig och fick mig att känna att hon inte brydde sig om mig.

Första kontakten med vuxenpsyk var dessvärre en ännu sämre upplevelse. Ingrid körde mig till sjukhuset och gick och satte sig i caféet medan jag traskade upp för trapporna till 4:e våningen där jag skulle träffa en psykolog.

Jag ställde mig utanför receptionen där en kvinna satt innanför glaset. Hon öppnade det och jag presenterade mig och sa att jag skulle träffa en psykolog nervöst.

”Då ska du vara en trappa ner, på 3:e våningen” svarade hon avvisande.

Jag skyndade mig ner eftersom klockan redan var 13 som var min tid jag skulle vara där.

Jag presenterade mig för ännu ett ansikte innanför glaset och även hon svarade avvisande ”Du ska vara på våning 4”

Jag fick nu en klump i halsgropen och kände ett obehag i hela kroppen. Jag var redan jättenervös innan jag kom till psyk och detta gjorde INTE det bättre.

”Jag skulle vara här, sa jag uppgivet till kvinnan bakom glaset på våning 4″ Ja, du ska visst vara där inne” Hon pekade med hela handen mot rummet mitt emot.

Jag vände mig om och gick in. Där möts jag av en märkbart stressad kvinna som bryter på finsk/svenska. Jag hör knappt vad hon säger. Hon står vid sitt skrivbord och mumlar att jag ska sätta mig ner, sedan slår hon sig ner mitt framför mig.

”Kan du berätta om varför du är här idag?”

”Jag vet inte hur jag ska börja” svarar jag.

”Kan du berätta om varför du försökte ta livet av dig i Apladalen?” Fortsätter hon.

”Jag har inte försökt ta livet av mig”

”Men är inte du xxxx xxxxxxxx?”

”Nej”….

Hon blir högröd i ansiktet, reser sig upp och skyndar sig till skrivbordet.

”Då ska du inte vara här!” Sen säger hon inget mer.

Jag skyndar mig ut med gråten i halsen men börjar inte gråta förrän jag kommit ner för trapporna och går mot caféet där Ingrid sitter. Jag berättar vad som hänt och Ingrid blir rasande. Hon ber mig vänta och går sedan upp till psykiatrin och skäller ut dem för hur de behandlat mig.

Mitt i eländet kändes det så skönt att någon äntligen stod upp för mig. Jag fick upprättelse tack vare Ingrid.

Ingrid tog efter det här kontakt med en privat psykolog i stan som jag började gå till istället och jag är så glad att jag fick komma till henne, hon var verkligen vad jag behövde just då. Ibland kunde vi sitta i 1.5 h och andra gånger 35 min. Beroende på vad jag behövde den gången. Hon tittade aldrig på klockan utan fick mig verkligen att känna att hon brydde sig. Det var viktigt för mig. Även om jag visste att hon hade det som yrke behövde jag känna att personen som jag öppnade upp mig för var genuint intresserad och brydde sig. Och det tror jag verkligen att hon gjorde.

Hon fick höra om hur jag, min lillasyster och mamma flydde till kvinnojouren från min pappa, hur vi flyttade till Sunne och om mammas död. Om tiden hos min pappa och tillslut även om min lärare som utnyttjade mig sexuellt. Det var vad som i särklass var det jobbigaste att berätta om eftersom jag kände såpass mycket skam och skuld över vad som hänt. Jag hade ju aldrig sagt nej och det fanns ju aldrig något fysiskt våld med i bilden.

Vi avslutade samtalen när jag skulle åka till Chile med min dåvarande pojkvän Fransisco. Jag gav henne en gåva i form ett fotografi som jag tagit. Det föreställde en ko med sin kalv på en äng i närheten av där jag bodde. Kalven hade exakt samma fläckar som mamman och jag skrev texten ”När jag blir stor vill jag bli som mamma”. När jag frågade om betalning sa psykologen att jag skulle behålla mina pengar och använda dem till Chile. Jag är än idag så tacksam för hennes omtanke. Det betydde verkligen mycket för mig då. Inte just pengarna i sig, utan att hon faktiskt brydde sig. Det tror jag att hon visste.

Juni 2006 åkte jag och Fransisco till Chile för att plugga och bo i ett år. Jag svängde redan då mycket i mitt mående men det var snabbare svängningar. Jag kunde vara överlycklig i några minuter för att nästa minut känna mig deprimerad. Nu när jag tänker tillbaka på det med min sjukdomsinsikt är det tydligt att jag redan då var bipolär. Eventuellt en annan typ…. men jag var definitivt sjuk. Alla år av rädsla, oro, ångest och dålig sömn hade satt sina spår. Den första gången jag skulle komma att känna mig sjuk var när jag fick min första panikattack och det var efter Chile.

(Nedan är lite bilder från första dagen i Chile)

bipolarmamman

Flytten från pappa på min 18-års dag

Pappa och Y skiljde sig så småningom och jag, Lisa och pappa flyttade till en trea mitt i stan.

Detta var den period som jag förmodligen mådde som sämst. Pappa sov på soffan i vardagsrummet och det var helt omöjligt att röra sig i lägenheten utan att stöta ihop med honom och oftast innebar det elaka kommentarer och bråk. Från båda sidorna, jag bråkade tillbaka. I kylskåpet fanns mjölk, bröd och smör men inte så mycket mer.Jag vet att jag saknade ost och juice.

Vi bodde ovanför ett fik och jag gick ibland ner och köpte en macka och tog med mig upp. Vid den här tiden var jag 17 och skulle fylla 18.. jag hade inte berättat för någon mer än W om hur jag hade det hemma och inte för någon om W. Många visste ju att jag var kär i en kille som hette Chris och bodde i Australien. Jag hade hans kort inramat i mitt rum, det var verkligen ingen hemlighet men ingen verkade tycka att det var konstigt.

Vår enda dator stod i vardagsrummet och vi hade numera ADSL vilket innebar att jag fick sitta vid datorn längre än 15 min som hade varit min tidsgräns innan. Jag satt dock 2 meter från min pappas säng/vår soffa vilket gjorde att jag helst inte ville sitta där särskilt långa stunder.

Pappa hade börjat säga att han skulle ta min lägenhetsnyckel som födelsedagspresent när jag fyllde 18, för då behövde han inte ta hand om mig längre. Jag hade börjat tro på det och var rädd att jag inte skulle ha någonstans att ta vägen.

När jag tänker tillbaka på den här perioden så förstår jag att jag var väldigt deprimerad. Jag tänkte ofta på att inte leva mer och jag var inte sällan ute och gick runt i bostadsområden bara för att slippa vara ensam. Några gånger försökte jag få komma hem och sova hos nära men de sa nej av anledningen att de inte ville skapa någon konflikt med min pappa.

Jag kände mig så ensam. Jag ringde en nära anhörig en dag och berättade att pappa hade knuffat mig. Svaret jag fick var ”jag ringer upp dig. Jag måste prata med min man”. När hon ringde upp sa hon ”det är som x säger, det krävs två för att det ska bli bråk”. Jag fick med andra ord ingen hjälp från henne.

Det fanns som sagt många som visste, men ingen som gjorde något. Jag kände att ingen i hela världen brydde sig om mig. Ingen älskade mig. Och det var tyvärr sanningen.

Sommaren det året jag skulle fylla 18 umgicks jag mycket med en klasskompis, Martin. Han var ofta hemma hos mig, han hade tagit körkort och körde in till stan från landet där han bodde. Vi kunde ligga tysta bredvid varandra och lyssna på musik i timmar.. jag kände mig så trygg med honom.

Men det var först när pappa hade tagit upp sina knytnävar mot mig och sagt att det skulle vara så skönt att smälla till mig så jag flög in i väggen som jag faktiskt vågade öppna upp mig för Martin. Jag orkade inte längre dölja allt som hände hemma. Martin reagerade med ilska och sorg. Jag kommer ihåg att han sa ”slår han dig då dödar jag honom” (han menade det såklart inte ordagrant, men det ger en förståelse för vad han kände)

Jag berättade om att pappa skulle slänga ut mig när jag fyllde 18 och att jag inte visste var jag skulle bo eller hur man skaffade lägenhet. Några dagar senare säger Martin att han har pratat med sin mamma och att jag kan bo där ett tag om jag vill.

En torsdag på hösten någon gång kommer jag hem till Östhorja knutsgård där Martin bodde med sin mamma Ingrid och pappa Evert för första gången. Jag blev bjuden på middag och där satt vi allihopa runt deras furubord i det gammaldags köket och åt soppa med hembakat bröd. Det var så lugnt och kärleksfullt hem och jag kände mig så välkommen från första stund.

Efter maten gick jag, Ingrid och Martin upp till övervåningen. Vi satte oss i soffan och Ingrid frågade hur det var hemma egentligen. Om det verkligen var så att min pappa skulle slänga ut mig. Jag svarade att jag trodde det, han hade ialla fall sagt det. Ingrid berättade att jag var välkommen att bo hos dem tills jag hittade något eget och jag kände att jag verkligen ville det.

Vi bestämde att jag skulle flytta till dem på min 18-års dag den 23:e november 2004. Detta för att det inte skulle bli några problem med pappa då jag vid den tiden skulle vara myndig och själv få bestämma var jag ville bo.

Flyttlasset gick till min nya familj den 23 november och jag minns det som igår när jag kom hem till dem och fick se rummet de ordnat till mig. ”Garderoben” som de kallad den. Ett litet rum med snedtak, vävda tapeter och ett minifönster som vätter mot kohagar. Ingrid hade satt upp en fin liten gardin med hjärtan, ställt en säng vid fönstret och ställt in en byrå och en bokhylla. Bäddat rent och fint i sängen.

Jag stängde dörren om mig och la mig i sängen och pustade ut. Äntligen hade jag kommit till ett ställe som var tryggt, där jag inte behövde vara på helspänn hela tiden. Det kändes fantastiskt. Efter 6 långa år av otrygghet och rädsla hade jag äntligen kommit till ett hem där jag kunde koppla av och inte vara rädd längre.

Men jag mådde långt ifrån bra och det var egentligen här min resa mot min diagnos skulle börja….

Här packar jag hela mitt rum på min 18-års dag

Jag några månader innan jag skulle fylla 18. Jag tog ofta selfies med min första digitalkamera som jag köpte för mina ihoptjänade pengar på expert

Här sitter jag på fönsterkarmen i mitt rum, där jag ofta satt och tittade på stjärnorna och funderade över livet…

Den här texten skrev jag när jag satt i fönsterkarmen och funderade över livet..

5 saker att tänka på när du stöttar någon med bipolär sjukdom

5 saker att tänka på när du stöttar någon med bipolär sjukdom

Att få stöd från familj och vänner kan göra en stor skillnad för en person med bipolär diagnos. Följande saker är bra att tänka på när man stöttar.

#1 INSE FAKTA

Bipolär sjukdom är en allvarlig kronisk sjukdom. Det är med andra ord inget som går över utan något som man måste lära sig att leva med. Vi kan inte rå för att vi blir maniska/hypomaniska eller deprimerade. Vårt beteende påverkas såklart av dessa extrema stämningslägen. Ibland är vi medvetna om det, men oftast inte.

#2 Lär dig mer om sjukdomen

Ju mer du kan om sjukdomen, ju lättare är det för dig att stötta. Vet du t.ex. vilka triggers din partner, vän eller familjemedlem har, kan du hjälpa till på ett helt annat sätt. En annan sak är att du blir mer uppmärksam på symptomen innan personen går in i ett skov vilket kan stävja skovet. Ofta ser man som sjuk inte det själv.

#3 Ha rätt attityd

Du som känner någon med bipolär sjukdom vet förmodligen att denna person mellan skoven fungerar bra. Det är såklart inte alla som gör, men de allra flesta får en lyckad behandling. Det är positivt för din bipolära vän/partner/bekanta och för samhället i övrigt som tyvärr fortfarande har lite kunskap om diagnosen (vilket orsakar stigma och skam kring den) om du sprider kunskap om den

#4 Ge personen lite ”space” om han/hon behöver det

Att leva med en psykisk sjukdom är stundtals väldigt utmattande och därför behöver den sjuke ibland utrymme, eller egentid som jag kallar det. Min man bokade nyligen en hotellnatt till mig så att jag fick komma iväg och bara vara själv och det var verkligen det bästa han kunde göra för mig.

#5 Ta hand om dig själv

Lever du med en person som är bipolär eller är nära med någon som är det, vet du att det inte alltid är lätt. Det ställer krav på dig som människa och därför är det så viktigt att du tänker på dig själv. Kom på en plan att hantera de tuffa stunderna, så som t.ex. att gå ut och gå med musik i lurarna, ta ett längre bad osv. Du är precis lika viktig som den du känner som har sjukdomen och det är viktigt att komma ihåg det.