Hemma med två barn och workshop!

Vara hemma med båda barnen

Jag lämnade Isabelle på förskolan med lite vemod i onsdags. Hon hade ingen feber men hostade och kändes lite tröttare än vanligt. Hon ville gärna leka med sina kompisar och jag kände mig osäker på om hon skulle vara hemma eller inte.

Väl på förskolan sa jag till förskolelärarna att de skulle ringa om hon inte orkade eller hostade för mycket.

Så här i efterhand känner jag mig  så himla dum. Hon skulle såklart ha varit hemma. Jag skulle ha lyssnat på min magkänsla. Lärarna var på väg att ringa några gånger men gjorde det aldrig. Vi stannade hemma både i torsdags och fredags.

Att vara hemma hela dagarna med en 1-åring och 3,5-åring innebär oftast fullt ös med en hel del kaossituationer, men dagarna var faktiskt varit riktigt sköna. Vi njöt alla tre. Barnen lekte jättebra tillsammans (de bråkade en del också såklart) men var mestadels vänner. Vi låg inne i kojan och läste (vi har gjort om förrådet under trappan till en koja), var ute och gungade osv.

Jag blir så full i skratt när jag tänker på de konstiga situationerna man som småbarnsförälder hamnar i ibland. I torsdags t.ex. tröstade jag Alexander som hade trillat och samtidigt skrek Isabelle högre och högre på mig att jag skulle visa henne håret under mina armar.

Ja, du hör. Och förstår förmodligen om du har eller har haft barn.

Häromdagen sa Isabelle plötsligt ”Jag är trött på att vara Isabelle nu. Jag har varit det så länge”.

Tänk om man kunde byta och bli någon annan när man så ville. Det hade varit något det.

Fotokurs

I fredags åkte jag och Isabelle till mormor och morfar. Jag var på workshop hos en av Sveriges absolut bästa fotografer, Martina Wärenfeldt (inget samarbete, måste bara berätta hur grym hon är) och eftersom Isabelle har pratat om mormor och morfar i princip varenda dag i några veckors tid fick hon följa med och vara med dem själv en hel dag.

I dörren till studion möttes jag av världens gladaste och goaste person. Martina påminner så mycket om mig själv. Hon har mycket energi, pratar mycket och bjuder väldigt mycket på sig själv. Hon berättade bl.a. att hon var i klimakteriet och svettades därför massa. Jag blir så himla glad när jag träffar sådana här personer. Jag ser hur härliga de är att vara runt och eftersom jag ser sådana likheter med min egen personlighet förstår jag att jag inte är så himla dum ändå.

Det är ju inte alla som bjuder så mycket på sig själva och när man träffar många sådana människor kan min självkänsla ibland svikta och jag ifrågasätter om det är mig det är fel på. Som pratar så mycket, säger sådana saker som jag säger osv.

Förutom detta lärde hon mig mer saker om fotografering på en dag än vad jag lärt mig under hela min tid som hobbyfotograf (typ 15 år). Från idé till slutprodukt. Vi fick vara med och fota hennes vackra modeller som hon stylat och se hur hon redigerar.

Grymt duktig och inspirerande. Jag fick så mycket energi och idéer av henne.

Efter denna dag har jag bestämt att jag ska se till att några gånger om året, kanske en på våren och en på vintern, att komma iväg på t.ex. en workshop för fotografering eller kanske en föreläsning om något som intresserar mig. För himlans vad det peppar.

Ångest att lämna barnen

Nu har jag precis nattat Alexander som ligger här bredvid mig i sängen och snusar. Som jag har saknat honom. Det är riktigt jobbigt att vara ifrån barnen, trots att jag vet att de har det bra hos Johan eller mormor och morfar i detta fall. Det skapar mycket ångest hos mig som jag behöver jobba med känner jag.

Spännande saker på gång!

Jag har några riktigt spännande saker på gång med bloggen och mina sociala medier! Äntligen kan jag ge tillbaka lite till mina följare och det känns som ett steg i rätt riktning!

Tips på avkopplingsövning

Johan kom hem häromdagen och var så exhalterad. Han pluggar MBA och där träffar de framstående forskare inom bl.a. stress. Under en föreläsning fick Johan och hans kursare lära sig olika sätt att hantera stress och en del övningar.

En övning som han tyckte lugnade mycket var en s.k. ”ögonrelax” och den vill jag dela med mig till er.

Så här gör man:

Titta till höger, rör ögonen sedan långsamt till vänster och sedan långsamt till höger igen. Låångsamma rörelser. Fram och tillbaka. Upprepa 10 gånger.

Sedan gör du samma sak fast upp och ned. Upprepa 10 gånger.

Och sedan diagonalt, höger över hörn till vänster nedre hörn.. upprepa 10 gånger.

Och till sist diagonalt vänster över hörn till höger nedre hörn.. upprepa 10 gånger.

Hoppas att du får användning av det!

Ps. bilderna är från när jag fotade min dotter tidigare idag.

 

Bilder från workshopen OBS. Oretuscherade. (Martina Wärenfelts workshop)

Sammanfattning av mitt liv

Jag hittade denna sammanfattning jag skrivit om min barndom, uppväxt, vuxna liv och slutligen vändpunkten. Jag blev tårögd när jag läste den. Jag har varit igenom så himla mycket och har ändå klarat mig såpass bra.

Ja, jag lider av psykisk ohälsa och har en diagnos men jag mår för det allra mesta bra. Jag har en underbar man och världens finaste barn. Vi har också ett litet hårigt barn (Chili vår engelska Staffordshire bullterrier).  Vi bor i ett fint hus i ett bra område. Vi har det bra ställt.

Kan man vara lycklig trots att man mår dåligt ibland? Jag skulle vilja säga ja. Jag är lycklig trots att jag ibland känner mig deppig eller till och med deprimerad. Som Anders Hansen säger ”Människan är inte skapt för att vara glad jämt” (Något liknande sa han i sitt sommarprat) Det går upp och ned, och ännu mer för oss bipolära men man kan ändå vara lycklig. För mig är det något mer statiskt.

Det svenska språket är lite fattigt ibland. På spanska säger man att man ”ser” (är) lycklig men att man ”estar” (är) glad eller ledsen där det ena är statiskt och det andra är mer dynamiskt. Det hade behövts något liknande på svenska.

Nedan har du en superkort sammanfattning av mitt liv.

Barndomen

Den första händelse jag minns är när min pappa rycker upp min mamma ur soffan och jag trillar ur den trygga famn jag satt i. Jag har fått berättat för mig att vi flydde till kvinnojouren där vi bodde ett tag tills vi flyttade till min mormor i Värmland.

När jag var 12 år gammal dog min mamma plötsligt och jag och min syster fick flytta tillbaka till vår pappa. Livet hos min pappa präglades av alkoholmissbruk och enorm otrygghet som ledde till att jag snart mådde mycket dåligt. Jag gick ständigt med en klump i magen, hade sömnproblem och självmordstankar.

Sexuellt utnyttjad

När jag började gymnasiet hade vi en engelsklärare som blev den vuxna som jag kunde prata med om min hemsituation. Dessvärre utnyttjade han denna maktposition och ledde in mig i en form av sexuellt utnyttjande som man nog måste läsa i sin helhet för att förstå vidden av (finns här) Det fanns aldrig något fysiskt våld inblandat vilket gjorde att skammen var total för mig.

Psykisk ohälsa

Vid den här tiden var min sista utvägen-tanke omedvetet att ta livet av mig. Jag hade blivit trygg i att må dåligt och ha ångest och började bli destruktiv i sättet att förhålla mig till andra. Jag fick så småningom panikångest och även agorafobi (torgskräck) och led av depression. Min läkare dubblerade min dos antidepressiva vilket gjorde att jag hamnade i en långvarig hypoman fas. Under mina hypomana faser var jag otroligt omdömeslös, träffade många killar och betedde mig illa.

Vändpunkten

Vändpunkten kom när jag träffade min nuvarande make Johan som fick mig att söka hjälp. Jag var 28 år när jag åkte in till psykakuten och äntligen fick den hjälp jag behövde i form av stämningsstabiliserande. Jag minns det så tydligt att det var som att hjärnan åkte på semester efter alla år av rusande tankar.

Detta gjorde att jag äntligen kunde varva ner och börja leva ett normalt liv. Snart fick Johan och jag vårt första barn Isabelle och det var en omställning utan dess like. Nu kunde jag inte längre tänka att jag skulle ta livet av mig när saker och ting blev jobbiga. Mitt liv var ju så himla mycket mer värt nu när jag var mamma.

Idag har jag och Johan två barn och en hund, bor i villa och jag arbetar som socialsekreterare. Jag har märkt att det bland professionella finns mycket fördomar kring framförallt bipolaritet vilket verkar grunda sig i okunskap.  Att komma ut som bipolär och berätta om och visa andra att man kan ha ett ”normalt” liv och till och med ett toppenliv trots sin sjukdom är ett sätt för mig att bidra till att öka kunskapen kring detta viktiga ämne.

bipolarmamman bipolarmamman bipolarmamman bipolarmamman

 

 

Hypoman eller bara hög på livet?

Hypoman eller bara hög på livet?

Hur vet man det?

Det är något som fortfarande kan vara ganska svårt för mig att veta. Konstigt nog.

Jag har under någon/några veckor nu haft mycket mer energi än vanligt. Jag har varit mer kreativ och känt mig piggare än vad jag brukar känna mig på morgonen. Men, det har varit väldigt subtilt. Detta vet jag eftersom min man inte ens har reagerat.

Jag har frågat honom några gånger om han tror att jag är hypoman och han har svarat nej. Varför har jag frågat och han har svarat: för att du inte är omdömeslös eller shoppar mer än vanligt. Jag är som vanligt helt enkelt, fast lite piggare. Enligt honom.

Det går bra nu…

Jag har nytt jobb och ska snart börja arbeta efter vad som känns en evighet av föräldraledighet. Vi har kommit till ro i vårt hus och området, Isabelle trivs på förskolan och Alexander har blivit så stor att han kan leka lite själv. Båda barnen sover igenom de allra flesta nätter och idag vaknade båda efter 6! Helt otroligt skönt för en småbarnsförälder!

Vi har tagit oss förbi spädbarnsåldern och det känns härligt. Livet är faktiskt riktigt bra nu och jag kanske helt enkelt bara är lycklig och därför har mycket energi.

Men kan jag vet riktigt säkert? Om man verkligen vill veta kan man ju alltid kolla på symptomen för hypomani och checka av listan.

Hypomani symptom:

Bilden skall vara klart avvikande från personens normala stämningsläge och funktionsförändringen skall vara iakttagbar från omgivningen. Störningen skall inte vara så allvarlig att den orsakar funktionsnedsättning i arbetsliv, socialt etc. eller motivera sjukhusvård. Psykotiska symtom får inte förekomma.

Minst tre av nedanstående symtom skall dessutom finnas (fyra om enbart stämningslägesförändringen består i irritabilitet):

* Förhöjd självkänsla eller irritabilitet.

* Minskat behov av sömn (utvilad efter tre timmar).

* Mer pratsam än vanligt.

* Upplevelse av snabba tankar, visar snabba associationer.

* Lättdistraherad.

* Ökad och målinriktad aktivitet (intensivt engagerad betr arbete, skola, socialt eller sexuellt) eller psykomotorisk agitation/irritabilitet.

* Lustbetonade aktiviteter med sannolikt obehagliga konsekvenser (ökad libido och potens med omdömeslösa sexuella aktiviteter, stora penninginvesteringar i omdömeslösa projekt, intensivt shoppande, föga nogräknade sociala kontakter etc.). Hypomani uppvisar ett spektrum mellan svår sjukdom och normalitet. (praktiskmedicin.se)

Jag skulle vilja säga att jag kan ticka av några. Kanske t.o.m. tre st. Men avviker jag från mitt normala stämningsläge och min funktion? Jag skulle vilja säga nej. Även om jag är mer aktiv här nu så är jag som vanligt vad gäller allt annat.

Visst är det svårt att veta? Men spelar det någon roll när det inte påverkar ens liv nämnvärt?

Jag skulle vilja få lov att påstå nej. Kan man hantera det så behöver man väl inte sätta en etikett på det.

Hur hanterar jag skov?

När jag känner mig uppåt, tankarna börjar gå lite snabbare och jag blir mer kreativ blir jag ofta väldigt medveten om vad jag gör. Jag ser till att inte shoppa (det är något jag gärna gör när jag är hypoman) jag försöker se till att jag sover, trots att jag kanske inte vill gå och lägga mig i tid. Att inte sova när man är hypoman är definitivt ingen bra idé. Tröttheten kommer ifatt en senare.

Skriva ned idéer och tankar.

Något jag har börjat göra när jag får skov är att skriva ner alla idéer. Varför ska de gå förlorade? Det är ju bra idéer jag har. Jag är ju väldigt kreativ i grund och botten. Tyvärr försvinner den till ganska stor del med min medicin. Det är för övrigt ett bra sätt att hantera alla tankar. Skriv ner och försök ”få ur dem ur huvudet”.

Ångest

Under några dagar kände jag väldigt mycket ångest inombords. Om det var för att jag var hypoman eller för rädslan att vara det vet jag inte, men ångesten var där som en tung sten som tryckte mot bröstet. Jag är ju livrädd för att det ska påverka mina barn, även om jag är säker på att det inte gör det. Rädslan kommer ändå alltid finnas där.

Ångesten kommer och går för mig. Oftast är den inte där, men när den tittar fram har det ofta med barnen att göra. Hur de mår osv. Jag vet att de mår bra, men ångesten är definitivt inte rationell.

Söker inte hjälp när man är hypoman

Sällan söker man hjälp när man är hypoman. Varför ska man göra det, när man mår bättre än vanligt? De allra flesta söker hjälp när de har ett depressivt skov, för det är då man förstår att något är fel. Man nämner oftast inte att man har haft perioder där man varit uppåt, mer produktiv, kanske gjort omdömeslösa saker, helt enkelt för att man inte har insikten att det är del av en sjukdom.

Jag som alltid varit så påläst och till och med hade förslag på diagnoser till min läkare, hade inte med bipolaritet på listan. Helt enkelt för att jag inte kunde se att alla mina hypomana perioder (jag var även hypoman när jag sökte) som ett problem.

Detta är en stor anledning till varför den genomsnittliga tiden för att få bipolär diagnos är 10 år.  Samtidigt är det en av de dödligaste psykiska sjukdomarna vi har. Visst är det hemskt? Vi måste göra något åt det. Ett sätt är att börja prata om det. För gör vi det, ökar kunskapen och det kanske räddar någon, men förhoppningsvis fler.

Känner du igen dig i symptomen ovan? Våga ta kontakt med din vårdcentral! Hjälp finns att få! Var inte rädd, att få en diagnos är inte slutet på livet utan en början! Det är ju då man kan få den hjälp man behöver och kan börja leva det livet man förtjänar!

 

 

 

Negativ kommentar från annan bipolär

Negativ kommentar från annan bipolär

Jag fick häromdagen en följande kommentar på ett foto jag lagt upp på mig och min son som håller min hand.

Visst är det sorgligt? Denna människa har uppenbarligen inte fått den hjälp som han/hon behöver för att kunna leva ett bra liv.

Jag tycker det är så himla tråkigt att en människa med diagnos sprider detta budskap som dödar andra människor med diagnosers hopp om ett bra liv. Samhället har redan nog med fördomar. Vi som har diagnoser och mår bra måste våga prata om det! Dels för människor i liknande situation, men även för allmänheten.

Idag vågar de flesta inte prata öppet om bipolaritet p.g.a. risken för att bli dömda. Tyvärr är det ofta också det vi blir. Hur ska man då våga, när man riskerar att bli sedd på ett annorlunda sätt?

Jag svarade förresten på denna persons kommentar.

Så här skrev jag.

It saddens me to hear that you think your life has to be so limited and that you obviously haven’t received the help you need. Mental illnesses aren’t passed on like hair or eye colour. It’s a mix between biological and environmental factors that use the illness to develop. I hope you will find the right treatment and eventually understand that your life can be good too!

 

Mer kunskap om psykisk ohälsa bland föräldrar!

Mer kunskap om psykisk ohälsa bland föräldrar!

Ju fler människor jag kommer i kontakt med, desto mer förstår jag hur vanligt det faktiskt är med psykisk ohälsa bland oss föräldrar. Det kan handla om depression under graviditet, efter förlossningen, förlossningspsykos, ångest under småbarnsåren. Psykiskt lidande i alla former och utsträckningar.

Att må dåligt när man ska, eller har blivit förälder är extra tungt, eftersom det är då man ska vara så lycklig och tacksam för sitt lilla underverk.

Jag minns att jag kände skam över att inte bara vara överlycklig över min lilla dotter som jag älskade över allt i världen. Jag hade ju samtidigt en förlossningsdepression som hette duga, tillsammans med massa ångest över allt från att jag skulle tappa henne på stengolvet till att hon skulle dö i plötslig spädbarnsdöd. Den överväldigande oron för en annan liten människa var väldigt svår för mig att hantera.

Ingen hade berättat för mig att det skulle bli både underbart och jobbigt. Inte BVC-sköterskan, inte auroraläkaren, inte min terapeut. Ingen. Tänkte de att jag förstod det själv? Eller ville de inte förstöra mina höga förväntningar på den där ”bebisbubblan” som ska vara så rosenskimrande?

Mer kunskap

När jag blev förälder första gången visste jag som sagt ingenting. Att hormonerna skulle gå bananas i kroppen, om förlossningsdepressioner, onda bröst, gråtattacker, oro, sömnlöshet. Ingen hade förberett mig på vad föräldraskap faktiskt innebär. Att det inte bara är bebismys, barnvagnspromenader sippandes på café latte.

Jag hade verkligen uppskattat om jag hade fått lite information om att det kan vara extra tufft i början. Jag hade velat höra saker som: Det är inget konstigt att man mår lite upp och ner efter förlossningen, det är snarare normalt. Det första året är tufft, men stå ut. Det kommer bli bättre. Det är inte konstigt om du känner att du inte orkar vara nära din partner när barnet legat på dig hela dagen. Sådana saker.

Jag hade behövt realistiska förväntningar för att förbereda mig, normaliserande av situationen samt peppning. Men vem behöver inte det?

När man googlar på förälder – psykisk ohälsa, får man bara upp sidor som handlar om barnens perspektiv. Hur barnen som har föräldrar som är psykiskt sjuka påverkas. Detta perspektiv är absolut det allra viktigaste, men var kan man få information som förälder med psykisk ohälsa?

Jag är säker på att mer kunskap om psykisk ohälsa i relation till föräldraskap skulle bidra till att fler vågade prata om det. Att prata om det skulle i sin tur bidra till att minska skammen och stigman kring det så tabubelagda ämnet och fler föräldrar eller blivande föräldrar skulle få stöd och hjälp.

 

Du kanske vill läsa mitt inlägg om att vara gravid och bipolär? Klicka här för att komma till inlägget.

Att vara gravid och bipolär

Många skriver till mig och undrar hur mina graviditeter var. Medicinerade jag? hur jag mådde jag?

Dessa kvinnor drar sig för att bli gravida p.g.a oron för hur de kommer att må utan medicin, eller med medicin under graviditeten och de är rädda för att de inte kommer vara bra föräldrar pga sitt mående.

Negativa erfarenheter och syn på sig själv och sitt mående tillsammans med ovissheten gör att man kanske väljer att inte skaffa barn alls.

Hjärtskärande mail

Jag fick ett hjärtskärande mail häromdagen från en kvinna som hade bestämt att hon inte kunde bli mamma pga sitt mående. Hon hade helt enkelt accepterat att hon aldrig riktigt skulle få må bra och trots sin stora längtan efter barn bestämt att hon inte skulle bli en bra mamma.

”Jag har velat ha barn så himla länge och verkligen längtat längtat. Men efter att mina depressioner blev värre så har jag intalat mig själv att jag inte kan ha barn och det är en stor sorg”.

Är det en dålig blivande mamma som tänker så här? Och framförallt, är det ok att vi bipolära ska förlika oss med att vi kanske aldrig kommer må riktigt bra?

Då är det något som inte fungerar. På riktigt.

Vi bipolära kan vara lika bra föräldrar som vem som helst

Det är klart att vi som har bipolär diagnos kan vara precis lika bra mammor eller pappor som personer utan diagnosen. Men, det är av min erfarenhet och åsikt att man bör känna sig stabil med sin behandling (medicin/terapi osv). Jag själv behöver medicin för att vara stabil (läs: kan svänga utefter yttre påfrestningar) med stabil menar jag så stabil som en människa kan vara. Vi är ju trots allt människor inte robotar.

Vad kan du som bipolär göra inför en graviditet

Jag pratade med en psykiater innan båda mina graviditeter för att säkerställa att medicinen jag tog och fortfarande tar var ok att ha under graviditet. Tyvärr har långt ifrån all vårdpersonal samma kunskap som psykiatern och jag blev ifrågasatt av både läkare, sjuksköterskor och apotekare under graviditeterna. Det var såklart extremt jobbigt eftersom det enda man tänker på är att barnet ska må bra.

Så, det är viktigt att du hittat en behandling som gör att du är stabil, du ser till att ha ett nätverk runt omkring dig. Det kan vara familj, vänner, vårdpersonal, grannar osv. Någon som kan avlasta om du behöver ta en dusch osv. Vi bipolära löper större risk att drabbas av förlossningsdepression, därför är vi i behov av extra stöd. Sömnbristen som oftast kommer med en liten bebis i huset är för många en trigger (trigger= något som triggar igång skov).

Det är bra om man har en överenskommelse med sin partner. T.ex. att han/hon går ut och promenerar med bebisen så att du får duscha (ja, jag tjatar om att duscha, för när man är i den där jobbiga och underbara men mest jobbiga bebisbubblan, är det himmelriket att få duscha. Få klämma ut den sista mjölken ur brösten, raka sina håriga ben, göra en hårinpackning eller bara sitta på golvet och låta det varma vattnet skölja över en).

Så:

  • Stabil (så som jag förklarade det, jag har haft skov sedan mina barns födslar…men jag kallar mig ändå stabil för det är jag för det allra mesta)
  • Kontakt med psykiater och ev. samtalskontakt
  • Ha en plan tillsammans med partner, vänner, anhöriga osv. berätta att du behöver extra stöd och fråga om de skulle vilja hjälpa dig.
  • Listan kan såklart göras lång, men det är detta jag anser vara det absolut viktigaste.

Det är inte enkelt att bli förälder och vara sjuk psykiskt. Man behöver planera mer och vara väldigt uppmärksam på sig själv och sina signaler. Men det går och man kan vara en underbar förälder trots sin sjukdom!!

Vill du läsa vidare? Klicka här för att komma till mer kunskap om psykisk ohälsa hos föräldrar!

Jag och min man när jag var gravid med vår dotter Isabelle

Ångest

Ångest

Ångesten..

Man glömmer att svara, eller orkar inte just då, dagarna går och blir till veckor… och det dåliga samvetet blir större och större. Det blir så påtagligt att man till slut sticker huvudet i sanden eftersom det blir så obehagligt att känna den där jobbiga känslan hela tiden.

Det beteendet har jag ibland när det gäller bekantskaper, vänner och har på sistone haft med denna blogg. När det blev för mycket för mig med flytten tappade jag motivationen att skriva. Jag hade inga idéer och all energi gick till att orka med.

Stockholm

Nu har vi boat in oss i vårt nya fina hus och i området. Vi har skolat in Isabelle på hennes nya förskola och det har gått över förväntan. Barn är så himla anpassningsbara. Isabelle har redan många kompisar och ville igår när jag hämtade henne inte åka hem. Det gör mig så glad att hon trivs så bra. Hon går på en föräldradriven montessoriförskola vilket betyder att vi engagerar oss mer i saker som städning, underhåll av lokaler osv. Vi har ansvar för utestäd bl.a. För oss passar det jättebra och betyder dessutom att vi får lite socialt umgänge. Vi gillar montessorifilosofin, hur den ser barnet som en individ och inte ”klumpar” samman barnen till att göra saker tillsammans hela tiden.

Isabelles Förskola

Vi var jättenöjda med Isabelles första förskola, lärarna var verkligen jättebra. Det enda som var lite tråkigt var det sista utvecklingssamtalet vi hade där vi får veta av en lärare att Isabelle inte tar för sig, att hon inte pratar eller svarar när man pratar med henne. Knappt ens sjunger i grupp. Hon tyr sig bara till en och har svårt att leka med någon annan när den personen är borta.  Det är så frustrerande att höra det dagen innan hon ska sluta. Hade vi fått veta det innan hade jag kunnat berätta för henne att Isabelle bara pratar om saker som intresserar henne. Just då var det engelska och matte. Hon sjunger bara låtar hon vill sjunga.. Alla barn är individer och man måste som lärare förstå detta.

Det är något jag gillar mycket med vår nya förskola. Jag har fått uppfattningen att de flesta barnen där är självständiga individer och fröknarna (som de själva kallar sig) känner verkligen barnen.

Depression

Den jobbiga hösten + flytt bidrog förmodligen att jag hamnade i en depression. Inte djup men ändå väldigt betungande. Jag fastnade i tankar och ältade dem om och om igen. Tankar som jag bekräftade genom att tänka på gamla erfarenheter.

  • ingen tycker om mig
  • jag är konstig
  • Jag är en dålig mamma
  • jag är en dålig fru
  • jag är socialt missanpassad
  • jag är dålig som inte tjänar några pengar
  • Det vore bättre om jag inte levde

Den sista tanken tänkte jag när jag en dag stod vid spisen och den fick mig att reagera. Jag hade verkligen gått och blivit deprimerad. Att tänka denna tanke är för mig verkligen ett ”wake up call”. Det är märkligt att jag som skrivit så mycket om symptom, tecken osv. inte själv kan förstå innan det händer att jag är på väg mot en depression. SKULDKÄNSLOR. Igen. Jag borde ha förstått, eller hur?

Näe, det är faktiskt inte så lätt. Inte när man är mitt uppe i det. Hade jag vetat om att jag skulle hamna i en depression är det inte helt säkert att jag hade kunnat gå tillbaka och ändrat på det. Flytta behövde vi för att familjen skulle fungera. Johan behövde jobba och plugga i höstas och vi kunde inte skynda flytten mer än vad vi gjorde. Vi fick hjälp av både farfar och mormor. Väldigt mycket hjälp. Jag fick sova på helgerna… nej jag tror faktiskt att det inte hade kunnat undvikas.

Åtgärder

När jag stod där i köket och tänkte att det vore bättre om jag inte levde var det som att något vaknade inom mig. Att tänka så som jag gjort så många gånger förr när jag varit deprimerad… det är verkligen ett tecken att jag behöver hjälp.

Jag började med att prata med Johan om mitt mående. Han visste såklart redan att jag inte mådde bra, men det är väldigt lätt att bli medberoende. Man ser helt enkelt inte när det går nerför eftersom man lever i det, och man hjälper till att underhålla saker som inte är bra för en. Som t.ex. min sömn. Jag sover för mycket och det påverkar familjen. Johan är så snäll som går upp med barnen på morgonen så jag får sova en extra timme, men det brukar ofta leda till dåligt samvete för att jag inte går upp och umgås med Isabelle innan förskolan. Jag får sova extra på helger som hade kunnat spenderats med familjen.

Medicin och vitaminer

Jag har tagit kontakt med vårdcentral för kontroll av medicinering. Egentligen borde jag ha gått till psyk, men denna allmänläkare var tydligen väldigt duktig även på psykofarmaka. Läkaren satte in mig på ytterligare en medicin som funkar som hon kallade en ”tilläggsmedicin”. Det är inte SSRI utan går under beteckningen ”övriga antidepressiva medel”.

Den har fått mig att må bättre.

Hon skickade mig även till labbet för att kolla alla mina värden. Det är märkligt att det är första gången någon gör det sedan jag fick min bipolära diagnos. Det var ingen som kollade innan diagnosen sattes trots att det är känt att brist på B12-vitamin kan ge samma symptom som bipolär sjukdom. Folatbrist kan ge depression bl.a. Jag hade låga nivåer av leukocyter men såpass nära den lägre gränsen att det inte nämndes av min läkare. Jag hade även låga nivåer av D-vitamin, men det förklarades med att det varit vinter. Jag har därför på eget bevåg börjat ta B12-vitamin, folsyra samt D-vitamin tillskott. Det är inget som kan skada tänker jag.

Psykolog och psykiater

Jag har börjat gå till en privat psykolog i stan. Jag har varit där två gånger och det känns jättebra. Genom henne har jag även fått kontaktuppgifter till privat psykiater som jag ska ha kontakt med för uppföljning av min medicin.

 

Ambivalenta vårkänslor

De senaste veckorna har vi haft riktigt vårväder här i Jönköping. Hur skönt det än må vara med sol, fågelkvitter och värme, skapar alltid våren en otrygghet hos mig. Från det att jag var 12 år och uppåt innebar våren och sommaren mer alkohol hemma och därmed också mindre trygghet. Det är så hemskt att det fortfarande sitter kvar, trots att jag är 32 år gammal.

Det får mig att tänka på den där psykologilektionen på gymnasiet då vi pratade om andrahandsbetingning. Om att man ringde i en klocka när hundar skulle få mat och efter ett tag räckte det att man ringde i klockan för att deras salivproduktion skulle öka. I detta fall är våren den där klockan.

Så här står det om andrahandsbetingning:

Att individen reagerar på visst sätt, till exempel med rädsla, ångest, ilska, hunger, när det uppstår eller avsiktligt åstadkommes (av till exempel en psykolog) en ny omständighet som är i tid och rum är kopplad till det som ursprungligen väckte rädslan, ångesten, ilskan och så vidare

Jag har alltid försökt undvika att tänka på det och ignorerat känslan som genomsyrar hela kroppen, men det har verkligen inte fungerat så nu ska jag försöka med en annan metod á la KBT. När känslan av otrygghet kommer ska jag stanna upp och känna efter. Säga till mig själv att jag är trygg idag. Jag har en familj och det finns ingen som missbrukar alkohol runt mig. Acceptera känslan men sen låta den ”flyga vidare”…

Förhoppningsvis kommer jag kunna njuta av våren framöver med denna metod, istället för att känna den där obehagliga känslan i magen.

bipolärmamman
bipolärmamman

Bipolär depression

Bipolär depression

Bipolär och unipolär depression

Bipolär depression förstör och ödelägger liv och tenderar att ta upp den största delen av skovens tid. Trots detta är det mycket svårt att diagnostisera. Anledningen till detta är att man som bipolär oftast söker när man är deprimerad. Har man ingen sjukdomsinsikt söker man inte när man är manisk eller hypoman eftersom man då ofta är upprymd och uppåt. Ett av kriterierna för hypomani/mani (ICD-10) är dessutom dålig sjukdomsinsikt…

Michael E. Thase, professor på Pennsylvania School of Medicine menar att så många som 50% av bipolära som söker för depression blir feldiagnostiserade med unipolär depression.

Det är dock inte konstigt att man blir feldiagnostiserad eftersom DSM-IV och ICD-10 (processtöd vid diagnostisering) inte skiljer mellan bipolär depression eller unipolär depression. En bipolär diagnos grundas på om personen haft en mani och hypomani, och inte sällan glömmer läkare fråga detta.

Så här står det på internetmedicin: 

Det finns ingen vedertagen diagnostisk biomarkör för bipolär sjukdom. Diagnosen är klinisk och ställs efter en noggrann anamnes med stöd av kliniska skattningsskalor. Anamnesen bör utöver det aktuella tillståndet omfatta en kartläggning av:
 

  • Det långsiktiga förloppet
  • Tidpunkt och omständigheter för debut
  • Ärftlighet för psykisk sjukdom och självmord
  • Effekt av tidigare behandling
  • Förekomst av missbruk
  • Icke-psykiatriska sjukdomar och deras behandling
  • Den sociala situationen

Det är inte konstigt att den genomsnittliga tiden för att få rätt diagnos är ca 10 år (internetmedicin.se)

Enligt en studie från 2002 (Judd) upplever bipolära som har typ 1 depression tre gånger så ofta som manier. När det gäller bipolär typ två har man depressioner ca 40 gånger oftare än hypomanier.

Hur tar det sig uttryck?

Depressioner kännetecknas som regel av oföretagsamhet, nedsatt energi, sänkt självkänsla, pessimism, nedstämdhet, oförmåga att känna glädje, lust och intresse, och ökad stresskänslighet.

Nedstämdhet, irritabilitet: De flesta som är deprimerade beskriver sig som nedstämda och brukar också berätta om känslor av hopplöshet och meningslöshet. En del känner sig emellertid varken ledsna eller sorgsna, men upplever en plågsam oförmåga att känna glädje. Denna svårighet att glädja sig är ett av de viktigaste symtomen vid depression. Normala glädjeämnen fungerar inte längre. ”Livsglädjen är borta”. Många har en känsla av tomhet och beskriver en total oförmåga att känna. Många tycker att de har blivit mer sårbara och känsliga.

De har lättare att ta illa vid sig, är mer irritabla och har svårt att hantera också mycket små motgångar. De tycker ofta att de förlorat förmågan att visa tålamod, och får lätt vredesutbrott. Vid milda depressioner är det ofta inte nedstämdheten som dominerar, utan irritabiliteten och stresskänsligheten.

Svårigheter att känna intresse och tillfredsställelse: Den som är deprimerad har en nedsatt förmåga att bli stimulerad av positiva händelser. Det som tidigare upplevts som intresseväckande, engagerande och stimulerande förlorar sin mening. Förmågan att känna tillfredsställelse i olika aktiviteter är som borta. Som regel får man inte längre samma känslomässiga utbyte av musik. Den sexuella lusten är ofta nedsatt eller helt borta. Det är svårt att finna nöje i umgängesliv. TV-programmen ter sig meningslösa. Man blir tillbakadragen och en del upplever en plågsam likgiltighet och leda.

Förändrad aptit: Aptiten påverkas ofta. Förändringen kan gå i två riktningar. Oftast försämras den. Maten smakar inte längre. Man måste tvinga sig att äta. En del går ned i vikt. Andra upplever ett ökat matsug, beskriver ett ”tröstätande” och tenderar att gå upp i vikt då de är deprimerade. Många får ett kraftigt sug efter choklad och sötsaker.

Sömnsvårigheter eller ökad sömn: Sömnsvårigheter är vanliga. En del har svårt att somna. Många sover ytligare än vanligt, vaknar lätt och kan inte somna om.

Orörlighet eller rastlöshet: Många som är deprimerade visar en märkbart minskad rörlighet. De har svårt att ta initiativ och blir ofta sittande apatiska. De ter sig dröjande och långsamma. Rastlöshet förekommer hos en del.

Trötthet, nedsatt energi: Den som är deprimerad upplever ofta en speciell form av trötthet. Det är som om förmågan att få fram energi försvunnit.

Känsla av värdelöshet och skuldkänslor: Självanklagelser och skuldkänslor är vanliga. Tankarna kretsar ofta kring föreställningen att man är värdelös.

Koncentrationssvårigheter: Man har svårt att minnas och koncentrera sig.

Ängslan och oro för småsaker: Den som är deprimerad bekymrar sig ofta. Fantasier om framtida misslyckanden, olyckor eller sjukdomar är vanliga. Självförtroendet är sänkt och en del plågas av kraftig osäkerhet i kontakten med andra.

Nervositet och kroppsliga symtom: Nervositet med kroppsliga symtom som muskelspänning, svårigheter att slappna av och värk förekommer ofta. Besvär av yrsel, hjärtklappning, svettningar och magbesvär är också vanliga. Ibland har symtomen vid depression en s.k. ”melankolisk dygnsrytm”. Besvären är då genomgående svårast under morgnarna och förmiddagarna, för att sedan successivt minska och vara minst uttalade under kvällarna.

Tankar på döden: Tankar om döden är vanliga under en depression. Man tänker mer än vanligt kring döden som sådan. Många säger sig att det skulle vara bättre att vara död. Ungefär 80 % av dem som är deprimerade har självmordstankar. (ibisgbg.se)

Lider du av depression och vet med dig att du har perioder då du känner dig upprymd, kanske shoppar, festar, träffar många nya kärlekspartners osv. för att sedan falla platt. Då kan det vara så att du har bipolär sjukdom.

Det är många som skriver till mig och säger att de är på utredning för bipolär diagnos och att de känner sig helt förstörda över detta. Jag tänker så här. Är du under utredning för bipolär sjukdom så kommer du förhoppningsvis få den hjälp du behöver och ditt liv kommer få en helt ny vändning. För det bättre. För mig var diagnosen det bästa som kunde hänt mig, utifrån förutsättningarna. Det bästa hade såklart varit att inte ha sjukdomen, men tyvärr får man inte välja det.

Jag vill lyfta fram att man med rätt behandling kan man leva ett jättegott liv, trots sin sjukdom! 

När jag äntligen fick rätt hjälp

När jag äntligen fick rätt hjälp

Nedstämdhet

Jag har haft lite skrivkramp de senaste veckorna p.g.a. nedstämdhet. Jag är inte deprimerad, men känner mig låg och varenda litet hinder i vardagen blir jättestort. Jag är ganska säker på att det beror på läget vi befinner oss i just nu. I en slags limbo mellan två hus. Vi har ju köpt hus i Stockholm och håller på att sälja vårt här i Bankeryd.

Mina barn är min största motivation så jag kommer upp på dagarna och känner ändå en meningsfullhet.

Hur jag äntligen fick rätt hjälp

Jag får många mail där man undrar hur jag gick tillväga för att få rätt medicin och vård. Sanningen är den att jag var tvungen att söka aktivt för min ångest och säga att jag faktiskt inte orkade leva med den längre. Först när man inte visste om jag var självmordsbenägen eller inte blev jag tagen på allvar. Det är så sorgligt men sant.

Det var i början av 2015 och jag gjorde praktik hos en kurator på medicinska avdelningen på sjukhuset i Värnamo. Under denna praktik fick jag höra så gott om en läkare som verkligen brydde sig om sina patienter. Jag tog reda på var hon hade sitt kontor och sökte mig dit.

Jag hade precis träffat min dåvarande man och jag hade redan försökt få honom att göra slut med mig genom att vara elak mot honom. Tack och lov stannade han och fick mig att inse att jag behövde hjälp för min ångest. Ångesten var då utom kontroll. Innan hade jag haft panikångest på kvällarna när jag skulle gå och lägga mig, ångest över sociala situationer och vid stress, men nu hade ångesten tagit över totalt och jag kunde inte kontrollera den. Jag kände den hela tiden och den höll på att äta upp mig.

Jag tog med mig min Ipad till läkaren där jag skrivit ihop min sjukdomshistoria, förslag på diagnoser och medicin men ingenstans hade jag skrivit bipolär. Mitt förslag var borderline, hur mycket jag än inte ville ha denna diagnos.

Jag sa detta utan att ge sken om en enda känsla mer än hopplöshet att jag inte orkade leva mer. Jag förstår att denna allmänläkare blev orolig. Jag kommer ihåg att hon ställde frågan om jag skulle begå självmord, hur skulle jag då göra det? Jag sa att jag antar att jag skulle ta tabletter. Jag hade faktiskt aldrig funderat på hur jag skulle ta livet av mig. Att inte längre leva hade alltid varit min sista utväg men vägen från tanke till handling är väldigt lång.

Läkaren ville inte att jag skulle gå därifrån utan att någon skulle komma och hämta mig och köra mig till psykakuten. Johan var i USA med jobbet, men min syster Lisa var i stan så hon kom och mötte upp. Tillsammans körde vi upp till akuten i Jönköping.

När jag satt där i väntrummet kände jag mig så himla sjuk. De andra som satt där ville man definitivt inte råka få ögonkontakt med, men man undrade varför de satt där. Om de var där för samma sak som jag, eller något annat.

Jag fick slutligen komma in, efter jag lagt av mig mobilen och diverse saker som förvarades i ett skåp under tiden. Lisa åkte hem till oss och väntade där eftersom hon inte fick följa med in. Vi bodde då i en jättefin fyra mitt i stan.

Jag tror jag väntade 5-6 h. Sjuksköterskan som tittade till mig var på gott humör och sa att jag hade tur eftersom det var en ST-läkare som jobbade idag och inte AT som det brukade vara vanligtvis.

Tillslut fick jag komma in. ST-läkaren ställde samma frågor som allmänläkaren i Värnamo och sken upp när han berättade om medicinen jag skulle få.

Jag tror han nämnde bipolär då men den skulle senare ställas tillsammans med en psykolog. Jag blev insatt på en låg dos Seroquel Depot och fortsatte med mina andra tabletter som var ssri.

Hjärnan åkte på semester

Jag fick en tablett innan jag gick hem den kvällen och jag kommer ihåg den sköna känslan av att hjärnan åkte på semester. Äntligen gick den inte på högvarv och jag kunde sova en hel natt. Det hade jag inte gjort sedan jag var ca 12 år gammal.

Detta var den enda gången psykvården har varit riktigt bra för mig. En sjuksköterska från psykakuten ringde dagligen i början för att stämma av hur jag mådde och det var så himla skönt att känna att de brydde sig.

Efter några veckor trappades kontakten ur och jag fick tid till psykolog. Det var han som skulle ställa diagnosen. Jag har skrivit om det mötet här. Tyvärr var det inte en jättebra upplevelse men diagnos fick jag.

Sporadisk kontakt med psykiatrin

Sedan dess har jag varit i kontakt med psykiatrin vid några tillfällen, på mitt initiativ. Jag hade en samtalskontakt vid ett tillfälle i form av en sjuksköterska. Hon började samtalet med att säga att hon inte kommer vara kvar där vilket gjorde att jag kände att jag inte ville ödsla någon tid på att berätta om allt för henne.

Graviditeterna

Under graviditeten med Isabelle träffade jag överläkare på psyk två gånger. En gång innan jag blev gravid och en gång under tiden. Tyvärr träffade jag olika som inte hade samma kunskap.

Den första läkaren sa att det var ok att ta mina tabletter under graviditeten. Den andra, som jag träffade när jag var i vecka 18 utbrast ”Hur kan du ta dessa tabletter när du är gravid?!?”.  Det var allt annat än roligt att höra när man redan tagit dem under den mest kritiska tiden för utvecklingen av fostret.

Jag träffade även en sjuksköterska under tiden jag var gravid med Isabelle som sa samma sak. Det gjorde mig inte bara ledsen utan även arg. Varför har de inte samma kunskap? Varför läser de inte i journalerna? Har läkaren skrivit att de är ok i journalerna?

Under graviditeten med Alexander hade jag ingen kontakt med psyk förutom innan graviditeten då jag ville säkerställa med en läkare att det var ok att ta min medicin. Anledningen var att jag inte vill stöta på någon med sämre kunskaper kring medicinen och göra mig upprörd och orolig.

Tyvärr stötte jag ändå på en kvinna på apoteket som inte ville lämna ut medicinen eftersom jag var gravid. Hon undrade om jag verkligen hade berättat för min läkare att jag var gravid. Såklart blev jag jätteledsen och upprörd.

Det hade så lätt kunnat undvikas med en liten notis i journalen.

Idag

Idag har jag faktiskt ingen kontakt med psykiatrin. De har ingen uppföljning, vilket är under all kritik. Jag söker mig dit när jag behöver hjälp och faktiskt helst inte. De byter personal för jämnan och omorganiserar. Att öppna upp sig för en samtalskontakt och sedan byta, förstår nog de flesta att det inte är så roligt.

Tanken är att jag ska gå till en privat psykolog eller psykiatriker nu när vi flyttat till Stockholm då utbudet är större där. Jag känner att det finns ett behov att få prata av mig om saker med någon utomstående och få en objektiv professionell synvinkel på mina tankar.

Nedan har jag lagt upp mina journalanteckningar från just det läkarbesöket och ett några månader tidigare med en terapeut.

bipolärmamman

 

 

Husförsäljning

Husförsäljning

Husförsäljning

Stress

Husförsäljning måste vara en av de stressigaste och mest påfrestande sakerna som finns. Gå på visningar och slutligen köpa hus var ingenting jämfört med detta. I måndags hade vi en målare här som målade klart vår trappa (ett projekt jag inte riktigt blev klar med i höst). Resten av veckan har jag och Johan i princip packat ihop hela vårt hem inför stylingen och fotograferingen i fredags. Isabelle sov hos mormor och morfar mellan torsdag-fredag så att jag och Johan kunde fixa det sista. Jag hade någon slags vision att vi skulle bli klara med städningen tidig kväll så vi kunde ha lite egentid. Kl 23 stod vi två i varsitt rum på övervåningen och satte upp gardiner. Det blev med andra ord inte så mycket egentid den kvällen.

Sova borta själv för första gången

Det var första gången Isabelle sov borta utan oss och det hade gått bra fram tills hon skulle gå och lägga sig. Då ville Isabelle hem till sitt rum och ville hellre sova med morfar. Sedan blev hon i vanlig ordning ”jättehonni” jättehungrig. Som hon blir varje kväll när hon ska sova. Tre rostade mackor senare gick de och la sig igen och tillslut somnade hon. Och sov till kl 7.30. Stort. Jag, Alexander och Chili (vår hund) kom dagen efter och hämtade henne. Då var hon så stolt. Lilla stora tjejen.

Styling och fotografering

I fredags stylade Vackra hem vårt hus och sedan kom fotografen och fotade precis efter. Vi hade förberett Isabelle genom att säga att det kommer en fotograf så vi måste städa för att det ska bli fint hemma. Isabelle verkade acceptera detta och undrade om farbrorn skulle vara hemma när vi kom hem. När vi väl kom hem utbrast Isabelle ”wow, mamma, sååå fint!!!” Hon tyckte det var så spännande. Hon gick från rum till rum och beundrade. Isabelle har verkligen öga för detalj, det har hon alltid haft.

Stressens påverkan på mig

Jag sover vanligtvis väldigt bra på nätterna men på sistone har jag sovit sämre… jag är säker på att det beror på stress. Jag känner mig dessutom väldigt irriterad. Irritation har jag aldrig tidigare kopplat till min sjukdom men det står som en av symptomen, så jag antar att det kan det skulle kunna bero på det. Och stressen. Innan jag gick på föräldraledighet hade jag p.g.a. vad jag tror var mitt jobb som socialsekreterare fått tics. Jag hade mycket tics som barn men har inte haft det sedan dess. De försvann så fort jag gick på föräldraledighet och har varit borta tills nyligen då kom tillbaka igen.

Hemnet

Nu väntar vi bara på att huset ska komma ut på hemnet. Det ska bli spännande. Nästan lite för spännande.

Kroppsliga sjukdomar som kan ge bipolära symptom. Viktigt att veta när man blir diagnostiserad!

När jag blev diagnostiserad bipolär visste jag inte att det fanns fysiska sjukdomar som kunde ge liknande symptom och ingen informerade mig heller om detta.

När någon söker för depression skall det ingå i utredningen att kontrollera följande blodprover:

-Röda blodkroppar (Hb)

-Vita blodkroppar (LPK)

-Infektionsvärden (SR, CRP)

-Saltbalansen (elstatus inkl kalcium)

-Levervärden (leverstatus)

– Sköldkörtelvärden (TSH, fritt T4)

– Vitaminer (B12, folsyra)

Detta beror på att depressiva symtom även kan förekomma vid rent kroppsliga sjukdomar så som sköldkörtelunderfunktion, blodbrist mm. (internetmedicin.se).

När man söker för bipolär sjukdom bör följande provtagningar och undersökningar göras:

  • Glukos, lipidstatus
  • Na, K, Kreatinin, Albumin
  • Ca, TSH, prolaktin
  • Blodstatus, CRP, SR
  • Leverstatus, GT
  • B12, folat
  • Vid misstanke om Wilsons sjukdom beställs S-Cu
  • Vid misstanke om reumatisk sjukdom eller syfilis tas särskilda prover
  • Drogscreening – särskilt för stimulantia, THC och bensodiazepiner
  • Längd och vikt
  • Puls, blodtryck
  • Neurologisk undersökning
  • CT-hjärna eller MRT-hjärna (vid misstanke om särskilda neurologiska sjukdomstillstånd)
  • EEG (vid misstanke om epilepsi och degenerativ hjärnsjukdom)
  • EKG (vid misstanke om hjärtsjukdom eller vid hög ålder) (ibid).

Man måste tyvärr vara väldigt påläst för att få rätt vård

De allra flesta är bekanta med uttrycket ”Man måste vara frisk för att vara sjuk”. Tyvärr och inte helt oväntat (ingen rök utan eld)stämmer det väldigt väl överens med verkligheten. Jag gick runt sjuk i över 10 år innan jag fick rätt diagnos. Jag var den som slutligen kom fram till att jag hade panikångest och bad om antidepressiva. Till vårdcentralen kom jag den där dagen i november 2014 med min ipad där jag skrivit hela min anamnes (sjukdomshistoria), förslag på diagnoser och medicinering. För det var så jag hade lärt mig. Att man måste vara aktiv och väldigt påläst för att få den vård man har rätt till.

Jag blev skickad till psykakuten där man gjorde en madr-s som en är en självskattningsskala för att bedöma svårigheten av depression. Sedan fick jag prata med en st-läkare (jag hade enligt sjuksköterskan tur eftersom det normalt sett brukar vara en AT-läkare som har bakjouren). Läkaren frågade hur jag mådde och om jag var självmordsbenägen. Jag sa nej men att jag mådde väldigt dåligt med all den ångesten jag kände inombords. Han lyste upp och sa att det fanns en jättebra medicin för mig. Jag kommer inte ihåg om han nämnde bipolaritet då.

Innan jag gick hem fick jag en tablett och lite vatten i en plastmugg.

Medicinen gjorde faktiskt under. Den tog bort ångesten och gjorde mig stabilare än någonsin. Men jag hade inte fått någon diagnos. Den skulle ställas senare med hjälp av en psykolog.

Psykologen var extremt flummig (läs inlägg om när jag träffade honom här). Jag fick med mig en bok hem för att se vilken typ som stämde bäst överens med mig. Jag kom fram till typ 2 och han svarade att han trodde det med.

Vi var överens. Jag hade bipolär typ 2.

Inga prover… inte ens en fråga om några fysiska besvär fick jag under denna process.

Dåligt samarbete mellan psykvården och somatiska vården

När jag var 15 hade jag astmamedicin för min ångest. Jag fick besvär med andningen när jag mådde dåligt och blev stressad, men den kopplingen gjorde varken jag själv eller någon läkare. Det var ingen läkare som frågade mig hur jag mådde.

När jag var 20 och sökte trodde jag att det var somatiska (fysiska) problem jag hade. Då undersöktes jag för det och fick ingen fråga om ångest. Trots att jag sökte för tryck över bröstet, hjärtklappning osv. Ganska vanliga ångestsymptom.

När jag sedan fick lite insikt och läste på om mina symptom sökte jag istället för psykiska problem och fick då ingen fråga om somatiska.

Det är verkligen en stor brist i vår sjukvård, att somatiken och psykiatrin inte samarbetar mer med varandra. Dels det och dels att man måste vara så himla påläst för att få den adekvata behandlingen man har rätt till.

Så… söker du för psykiska besvär stå på dig så du får de prover du har rätt till.

Att bli en bra mamma när ens egen barndom var hemsk

Att bli en bra mamma när ens egen barndom var hemsk

Barndom

När jag var 2-3 år gammal flydde jag, min syster och mamma till kvinnojouren. Där bodde vi ett tag. Mamma tog tillbaka pappa några gånger men släppte honom till slut och vi flyttade från staden där vi bott upp till min mormor i Värmland. 

Mina minnen från denna period är att pappa tog tag i mamma, skrek på henne och betedde sig skrämmande. Jag kommer även ihåg att vi sov på golvet i min morfars rökiga lägenhet. 

I Värmland levde vi tillsammans med mamma som tog hand om oss väl. Fasta rutiner och klara gränssättningar men desto mindre med kramar och närhet. Jag klarade t.ex. inte av att krama mamma när jag var 11 år. Tyckte kanske att det var pinsamt, och obehagligt. Mamma var sjuk i reumatism och klarade därför inte av att ha oss sovande hos oss eller sova hos oss. Jag hade sömnproblem när jag var 11-12 år och väckte en gång mamma som blev arg på mig. Efter det väckte jag henne aldrig mer utan försökte hantera sömnproblemen med att gå och lägga mig tidigare.. det funkade inte utan blev bara värre.

Hon älskade oss och tog hand om oss väl men hon hade det tufft. Både ekonomiskt, fysiskt och psykiskt. Min mamma hade inga förebilder vad gällde barnuppfostran.

Hon bråkade ofta med sin mamma och hade emellanåt ingen kontakt med henne. Morfar hade hon sporadisk telefonkontakt med, han var alkoholist sedan långt tillbaka. 

Frånvarande pappa

Vår pappa kom en-två gånger per år och tog med oss till hotell. Vi gick på Mcdonalds, på bio, fick godis och paket. Det var så himla roligt. Men han var ju ingen pappa. Han fanns inte där för oss när vi var ledsna eller glada över killar, kompisar, skolan osv. Det var mamma som gjorde.

Mammas död

När jag är 12 år dör mamma hastigt en morgon. Jag är den som ringer 112. Mitt under basketmatchen får jag följa med min engelsklärare som visar mig till min moster och syster som står och gråter. Jag får det värsta beskedet jag någonsin fått ”mamma är död”. Kort därefter står jag bredvid min döda mamma. Jag känner ilska mot socialsekreteraren som är med i rummet och vägrar lämna. Det är februari 1999 och man beslutar att jag och min syster ska bo hos vår moster som bor tillsammans med sin man och tre barn. Omedvetet söker jag en ny mamma i min moster.

Flytt till pappa

I juni samma år går flyttlasset ned till vår pappa. Både jag och min syster är förstörda över beslutet. Pappa har en ny familj med fru och barn och vi är överflödiga. Jag upptäcker att pappa dricker alldeles för mycket och för ofta vilket skapar en stor otrygghet hos mig. Från att ha haft en väldigt förutsägbar vardag med rutiner och gränser, har jag nu inga. Jag kan gå var jag vill utan att få en fråga vart jag ska, gå och lägga mig när jag vill, äta när jag vill, plugga om jag vill. Däremot får jag mycket skäll. Jag får inte ringa till min moster eftersom det är rikssamtal och dyrt, jag kostar för mycket överlag. Jag bestämmer mig för att bråka med pappa för att han inte ska ha mig som favorit längre eftersom han haft det innan. Bråken eskalerar snabbt och min pappa trycker en kväll upp mig hårt mot väggen och jagar mig in till mitt sovrum där jag gömmer mig under mitt täcke. Han fortsätter skrika och skrämmas. Denna skrämselteknik kör han med under alla de sex år jag kommer att bo med honom.

Min ångest börjar här, i form av en stor klump i magen som ständigt är närvarande.

Sexuellt utnyttjad

När jag är 16 år blir jag kär i en australiensk kille som hittat mig på nätet. Denne kille är min engelsklärare som lurar mig att ha sex med honom under nästan 2 års tid. Han förstör min första sexuella upplevelse och förvandlar sex till något hemskt.

18-års dag

På min 18-års dag flyttar jag till min bästa kompis Martins familj som än idag är min familj. Mina barns mormor och morfar. Ingrid, Martins mamma och min bonusmamma gör vad hon kan för att vägleda mig och gör ett så bra jobb hon bara kan. Det vi inte vet då är att jag är sjuk och att det ska dröja mer än 10 år innan jag får denna rätta diagnosen.

Barndomen kan jag inte ta tillbaka men jag kommer att bearbeta den under många terapitimmar.

2007

Jag får min första panikångestattack.

2009

Jag har generaliserat ångestsyndrom, panikattacker och även agorafobi under några månader. Jag blir insatt på antidepressiva på min uppmaning.

2011

En höjning av antidepressiva gör att jag kommer in i en långvarig hypomanisk period. Jag gör slut med pojkvän, flyttar hem till Sverige, blir tillsammans med ny kille, börjar plugga och skaffar hund.

2014

Jag orkar inte längre med min ångest och börjar känna att jag inte vill leva längre. Med stöd av min nuvarande man söker jag hjälp och får komma till psykakuten. Där blir jag insatt på min nuvarande medicin som blir min räddning.

2015 Januari

Jag blir diagnostiserad bipolär typ 2.

2015 Maj

Jag får ett plus på stickan och väntar vår dotter Isabelle.

Jag kommer ihåg att jag undrade hur jag skulle kunna klara av att vara mamma när jag är psykiskt sjuk. Tänk om Isabelle skulle få veta att jag är bipolär, hur skulle det påverka henne. Kommer hon bli sjuk, det är ju ärftligt. Hur ska jag kunna vara en bra mamma? Jag som inte ens kan ta hand om mig själv.

När jag av vana la mig på sängen och tänkte den tanke som jag alltid tänkte när det blev för mycket: ”jag kan alltid ta livet av mig” stannade jag upp. Lika snabbt som jag tänkte det, slog jag bort tanken. Nu var jag ju gravid och kunde inte längre tänka så.

Jag skulle ljuga om jag sa att denna insikt inte var jobbig. Hur skulle jag nu tänka när allt blev som jobbigast?

22 januari 2016

Isabelle kommer till världen och gör mig hel som människa. Jag älskar denna lilla tjej över allt annat och så mycket att det gör ont i hela mig. Jag har svårt att hantera den överväldigande oron och ligger och googlar spädbarnsdöd på nätterna. Jag har skräcktankar att jag ska tappa henne, att jag ska råka sätta en kniv i henne. Tankarna gör att jag känner mig galen.

Något som påverkar mig och andra psykiskt sköra otroligt mycket är brist på sömn. Jag och min man löser det genom att jag slutar att amma och Johan börjar ta nätterna.

Detta blir nog räddningen.

Det sociala arvet

Jag har sedan Isabelle kom till världen tänkt att Johan hade en bra barndom och det sociala arvet från honom väger upp det från mig. Att han kommer vara det som gör att våra barn kommer få ett bra liv. Det har varit min trygghet. Men nu vet jag bättre. Det är såklart hur vi två tillsammans uppfostrar och behandlar våra barn som kommer den största bidragande faktorn till hur de kommer må i vuxen ålder.

Visst har Johans barndom att göra med hur han mår idag och har en indirekt påverkan på våra barn. Men det sociala arvet ärvs inte rakt ner i ledet som ögon- eller hårfärg. Samma sak från min sida. Bara för att jag hade en jobbig barndom betyder inte det att mina barn kommer få det så automatiskt. Det finns dock en större risk, eftersom en person som inte har haft bra förebilder har svårare för att veta hur man ska agera som förälder. Men är man medveten om det och arbetar aktivt för att inte göra de ”misstag” ens egna föräldrar gjorde finns det inget som säger att man kan bli en jättebra förälder.

Vad som är jobbigt idag

Vi har idag två barn, Isabelle som snart är 3 år och Alexander 6 månader och det jobbigaste för mig är den ständiga oron för båda barnen och framförallt för Isabelle. Hon utvecklas ständigt och testar gränser för jämnan. Förra veckan eskalerade det och hon började slåss och skrika rakt ut för småsaker. Detta gjorde att jag genast blev superorolig för hur hon mår. Tänk om hon mår dåligt psykiskt? Jag får panik inombords för att min största rädsla är att mina barn ska må dåligt så som jag gjorde i min uppväxt.

Det är inte rationellt såklart. Våra barn får väldigt mycket kärlek och närhet, vi sätter gränser och jag tror att vi har skapat en väldigt förutsägbar vardag för dem med morgon och kvällsrutiner osv och jag försöker lugna mig med att ”trygga barn trotsar” Hade hon inte varit trygg hade hon inte försökt slå sig fri utan klängt sig fast istället.

Men trots dessa rationella tankar brottas jag ständigt med känslan av att inte vara en tillräckligt bra mamma. Jag tappar ibland tålamodet och blir arg. Jag säger saker som inte är pedagogiska osv. Ibland hör jag min mamma i genom min röst ”Åsa, om du inte kan bete dig får du lämna bordet”… jag sa samma sak till Isabelle häromdagen och jag hörde hur dumt det lät. Vadå bete sig? Vad betyder det egentligen för en tre-åring? och varför ska hon lämna bordet? hon ska ju sitta kvar och äta. Det är ju det jag vill. J

Eftersom jag inte har några referensramar vet jag inte alltid vad som är rätt eller fel i olika situationer. ”Var jag för hård?” ”Var jag för slapp?”… Det kommer inte alltid naturligt att veta vad som är rätt eller fel vilket gör mig osäker på mig själv. Isabelle kör lite med mig emellanåt och Johan gör mig medveten om det. Jag vet att jag ger mina barn väldigt mycket närhet och kärlek och att de är trygga. Det är det viktigaste för mig.

Min barndoms påverkan på mig som mamma

Känselspröt

Att aldrig veta om man kommer hem till en full pappa och bråk gör att man blir väldigt duktig på att läsa av situationer, människor och stämningen i rum. Jag tror att jag har en fördel av detta i min mammaroll. Jag känner om än snabbare av om det är något som inte stämmer hos Isabelle eller Alexander och kan agera snabbt.

Materiella saker

Eftersom min mamma hade dålig

ekonomi och jag inte hade mycket att röra mig med under åren med pappa är jag väldigt mån om att Isabelle och Alexander har fina kläder. Kanske lite väl mån. Jag har märkt att jag mår dåligt av att t.ex. dra in på klädköp till barnen en månad.

Att kunna ge Isabelle och Alexander allt materiellt som jag själv inte fick när jag var barn gör att jag känner att de inte har det som jag hade det.

Närhet

Eftersom jag själv inte fick så mycket närhet och förstår konsekvensen av det (jag har svårt för närhet med alla utom mina barn och man) ger jag mina barn väldigt mycket närhet. Jag säger ofta att jag älskar dem och peppar dem. Bland det viktigaste för mig att lära mina barn är att hantera motgångar. Klarar de det kommer de att komma långt. För motgångar stöter man alltid på i livet. Det är inte hur man faller som betyder något, utan hur man reser sig. Jag tror verkligen på det.

Hantering

Kunskap

Jag läser ständigt på om vilken utvecklingsfas Isabelle är i och allt om hur man kan hantera olika situationer vilket gör att jag känner mig mer rustad och självsäker i situationerna. För mig funkar kunskap bäst. 

Stöd

En annan mycket viktig sak är stöttning från min man. Händer det något nytt, som häromveckan när Isabelle fick utbrott blev det många samtal om först varför hon har dem och sedan hur vi ska hantera dem. Det är viktigt att man är enade och hanterar dem på samma sätt. Har man inte stöd från en partner kan man prata med BVC. Det ska finnas kuratorer på alla familjecentraler som är duktiga på dessa frågor (tips).

 

 

 

Varför blir man bipolär?

Varför blir man bipolär?

Arv och miljö

Det finns inget enkelt svar på denna fråga, men forskare är överens om att både arv och miljö är viktiga orsaker bakom bipolär sjukdom. Man har studerat enäggstvillingar med anlag för bipolär sjukdom som vuxit upp i olika miljöer och sett att ärftligheten har en avgörande betydelse.

Uppskattningsvis är det genetiska bidraget till bipolär sjukdom 56,4-61,8%. Om en person har en förstagradssläkting med bipolär sjukdom löper den personen 10 gånger högre risk att drabbas själv jämfört med gemene man (internetmedicin). Men, de allra flesta barn utvecklar inte sjukdomen senare.

Andra omständigheter

Yttre stress kan utlösa sjukdomen och ofta är det någon påfrestande livshändelse som gör att man går in i en sjukdomsperiod. Det finns många andra omständigheter så som personlighet, somatiska sjukdomar, brist på sömn, resor över flera tidzoner, graviditet, menopaus och omgivningens sätt att reagera som kan påverka sjukdomen på lång sikt (internetmedicin.se)

VITAMINBRIST

Den stora betydelsen av D-vitamin stöds alltmer av många forskningsrapporter. Tillräckliga nivåer av vitaminet, speciellt vintertid på nordliga breddgrader och för mörkhyade personer i ett solfattigt klimat är väsentligt för att minska risker för sjukdomar, inklusive depression. Barn får oftast D-vitamin-tillskott efter att de fötts, men vitaminet är minst lika viktigt under den tidiga fosterutvecklingen. Vitaminbrist på ett tidigt stadium ger sig tillkänna senare i livet, enligt forskningsrapporter bland annat som ADHD, bipolär sjukdom, schizofreni, okontrollerat beteende och depression. Vitaminbrist samverkar med andra brister i födosystemet, som lågt intag av omega-3 fettsyror och brist på viktiga mineraler (tf.nu)

Samsjuklighet

Ångestsjukdomar så som PTSD (Post traumatiskt stressyndrom) och social fobi förkommer ofta bland människor med bipolär sjukdom. ADHD är en annan sjukdom som ofta förekommer med bipolär sjukdom. Sjukdomarna har några symptom som överlappar med varandra, så som rastlöshet och att bli distraherad lätt.

Följdsjukdomar

Människor med bipolär sjukdom löper större risk att utveckla problem med sköldkörteln, migrän, hjärtsjukdomar, diabetes, övervikt samt andra fysiska sjukdomar. Dessa sjukdomar kan skapa symptom som liknar mani/hypomani och depression. De kan även uppkomma från behandling för bipolaritet.

Behandling

Det finns idag inget botemedel för sjukdomen, utan den är livslång. Människor med bipolär diagnos behöver långsiktigt behandling för att hantera sin sjukdom. En effektiv behandlingsmetod är medicin och psykoterapi för att minska risken för skov och minska symptomen (http://www.adamhscc.org/)

Kemisk obalans i hjärnan/hormonsjukdom

En del forskare tror att sjukdomen beror på en kemisk obalans i hjärnan och andra hormonsjukdomar. (Jag kommer skriva ett inlägg dedikerat detta eftersom det är så intressant)

 

 

 

2019

2019

Tankar kring 2019

2019. Året då vi flyttar till Stockholm. Året då jag börjar jobba igen efter att ha varit föräldraledighet. Året då Johan ska vara hemma med Alexander och Isabelle i tre hela månader. Så nyttigt det kommer att vara för oss allihopa.

Det är verkligen ett spännande år, samtidigt ganska stressigt. Att sälja hus och flytta med två små. Hitta ny förskola som man känner sig trygg med.. nytt jobb. Ny stad… Det är med blandade känslor vi flyttar från Bankeryd, vår trygga vrå. Där vi bor grannar med min barndomsvän, grannar som passar vår hund Chili, andra goa grannar som vi gärna umgås med. Alla Isabelles kompisar bor ett stenkast härifrån, farfar bor 20 minuter från oss. Mormor och morfar 45 min. Ja vi har det onekligen bra där vi bor just nu.

Det enda ”lilla” problemet är att Johan jobbar 4 h härifrån och vi knappt ses på vardagarna. Vi var på väg att bygga hus i Uppsala i våras men ångrade oss för att vi kände att det var bättre att stanna här och se hur det går. Jag trodde nog att det skulle gå bättre än vad det har gjort.

Att aldrig sova tillsammans och knappt ha någon egentid på kvällarna har tärt på oss, men vi behövde nog den här tiden för att komma på vad vi faktiskt ville och vad som var viktigast.

Det viktigaste är att vi fyra är tillsammans och att vår vardag fungerar tillsammans.

En helg för oss själva

Till helgen åker jag och Johan till Stockholm och sover på hotell en natt. Vi ska gå på två visningar på söndag och jag hoppas verkligen att ett av dem känns rätt.

Mormor och farfar ska passa Isabelle och Alexander. Jag litar på båda två såklart, men jag är ändå lite orolig…jag kommer förmodligen skicka tio sms med samma text ”hur går det?” haha

I vilket fall som helst ska det bli skönt att komma iväg själva. Vi ska försöka njuta så mycket vi bara kan.

 

Året i bilder

Kan jag dricka alkohol om jag är bipolär?

Kan jag dricka alkohol om jag är bipolär?

Forskare har funnit en stark relation mellan bipolär sjukdom och alkoholism. Uppskattningsvis lider 45% av bipolära personer av alkoholism och de flesta bipolära utvecklar alkoholism under någon period i deras liv. Få sjukdomar är så nära relaterade som bipolaritet och alkoholism. Varför har forskare inte ännu nått en gemensam anledning för men en del forskare menar att det beror på generna.

Att hantera sin sjukdom är nog jobbigt, om man då adderar alkoholism blir sjukdomen mycket svårare att hantera och behandla.

Personer som lider av bipolär sjukdom känner ofta att de inte har kontroll över sina liv, speciellt under skov och då är alkohol lockande för att bedöva dessa känslor. Det hjälper att lugna nerver, speciellt i sociala sammanhang. Det kan till och med avhjälpa de jobbiga symptomen för stunden, för att i det långa loppet förvärra dem.

Fyra anledningar till att inte dricka alkohol när man är bipolär

1) Som bipolär löper man enligt forskning större risk att utveckla alkoholberoende

Bipolär diagnos ökar risken att en individ utvecklar alkoholism. Ett av symptomen när man är manisk/hypomanisk är att man engagerar sig i destruktivt och impulsivt riskbeteende. Det är inte ovanligt att alkoholmissbruk är ett av dessa. Bipolära människor är ofta impulsiva och agerar först och tänker sedan. Detta är en av anledningarna till varför alkoholism och bipolär sjukdom är så vanligt tillsammans. Även om du har bestämt dig för att dricka ansvarsfullt, måste du ändå överväga tanken på att du inte kan göra detta när du är hypoman/manisk. Om du nu har sjukdomsinsikten.

2) Alkohol kan förvärra dina symptom

Alkohol kan som jag skrev ovan minska dina symptom så som social ångest osv. i stunden, men de kan även förvärras av alkohol. Det har visat sig att bipolära som dricker ofta blir mer våldsamma, mer impulsiva och löper större risk att missbruka andra droger. Därför är det, trots att man dricker ansvarsfullt, en stor risk att dricka.

3) Alkohol går inte bra ihop med psykofarmaka.

Om du tar psykofarmaka och har läst om medicinen så vet du förmodligen att rekommendationen är att inte blanda medicinen med alkohol. Det finns en anledning till detta.

4) Alkohol gör att man undviker bättre sätt att hantera livet.

Om man tar en drink innan sociala sammanhang för att hantera situationen och sätter det i system, gör det att man inte lär sig nyttigare sätt att hantera sådana och liknande situationer. Det är av värde att fråga sig varför alkohol är viktigt. Varför dricker man det? Om det är för att hantera ångest och obehagliga känslor är det dags att fundera på om det verkligen är värt det. Det finns så mycket andra positiva saker som kan underlätta dessa symptom, så som träning, nyttig kost och mindfullness för att nämna några

Om man trots argumenten ovan, vill unna sig ett glas vin eller en öl då och då kan vara bra att fråga din terapeut samt läkare som känner till dig och din historia vad han/hon tycker. 

Min personliga erfarenhet av alkohol och bipolaritet/ångest

Jag började medicinera med antidepressiva när jag var 22 år gammal. Jag var då student på Lunds universitet och bodde i korridor. Att bo i korridor innebar många fester. Jag kommer ihåg att jag drack som alla andra och hade som regel minnesluckor dagen efter. Jag betedde mig ofta illa och blev faktiskt aggressiv vid något tillfälle mot min dåvarande pojkvän. Jag hade verkligen ingen sjukdomsinsikt och inte heller vettet att låta bli att dricka, eller dricka mindre.

Självmedicinering

Jag har nog alltid haft ångest i sociala sammanhang och har när jag kunnat druckit lite innan för att lugna nerverna. När jag var 22 år hade jag både panikångest, generaliserat ångestsyndrom och agorafobi (torgskräck). Torgskräck utvecklade jag efter jag hade fått panikångest mitt i en redovisning på mikroekonomin. Mina ben vek sig och jag sluddrade. Det var så traumatiskt att jag efter detta inte gick utanför dörren på månader. Jag var jättesjuk. Efter detta använde jag nog alkohol till att våga. Jag drack inga mängder, men ett glas vin innan en fest osv. Då man ändå skulle dricka, inte annars. Jag kommer ihåg att när jag skulle på dejt med Johan första gången var så nervös att det kändes som ångest i kroppen, men jag kunde inte gärna dricka och lukta alkohol så jag tog en behovstablett. Jag hade på den tiden inte rätt medicin så jag mådde väldigt upp och ned samt hade mycket ångest som var svår att kontrollera.

Idag

Idag dricker jag faktiskt en öl eller max ett glas vin då och då… sen Alexander kom i juli har det blivit väldigt sällan men innan kanske någon gång i veckan. Det intressanta är att när jag skriver mina blogginlägg och gör research faktiskt får tänka efter och reflektera.
Och det kanske inte är värt det… för varför dricker jag idag egentligen?
Jag tror det är mest för att tanken på att ta ett glas vin eller öl tillsammans med min man är något mysigt. Men det är ju ingenting som ger mig något egentligen. För berusningseffekten vill jag ju inte ha, jag dricker inte heller för ångesten idag… det är väl att jag tycker att det kan vara gott… men min favoritöl 1664 finns faktiskt som lika god alkoholfri version.
Ja. jag har fått något som är värt att tänka på, jag hoppas du också har fått det.

The association between moderate alcohol use and illness severity in bipolar disorder: a preliminary report.  Goldstein, Velyvis, Parikh (2006)

Farren, C. K., Hill, K. P., & Weiss, R. D. (2012). Bipolar disorder and alcohol use disorder: A review. Current Psychiatry Reports, 14(6), 659-666

[ii] Salloum, I. M., Cornelius, J. R., Mezzich, J. E., Kirisci, L. (2002). Impact of concurrent alcohol misuse on symptom presentation of acute mania at initial evaluation. Bipolar Disorders, 4(6), 418-421.

vart tog tiden vägen?

Tuff höst

Herregud vad tiden har gått snabbt! Denna hösten har bara susat förbi, samtidigt som det har varit den tuffaste perioden hittills för oss. Johan både jobbar och pluggar i Stockholm vilket gör att han sover där i princip varje vecka. Då Alexander och Isabelle har sovit så dåligt har jag haft farfar eller mormor här på nätterna och farfar har i princip bott här och hjälpt mig med barnen.

Båda barnen har varit sjuka och har blivit insatta på kortisonbehandling och jag har själv haft en sjukdomskänsla i kroppen sedan jag fick Alexander i slutet av juli.. och haft feber om vartannat. Vi har börjat titta på hus i Stockholm och har budat på ett där vi förlorade budgivningen men håller fortfarande på att titta. Tanken på att flytta med allt vad det innebär, att sälja detta hus, hitta en ny förskola till Isabelle, nytt jobb så småningom osv osv stressar. Men tanken på det gör mig samtidigt glad eftersom jag vet att vi kommer att få mer tid tillsammans med Johan.

Samtidigt som det har varit en väldigt jobbig höst så har det också varit den bästa tiden någonsin. Två barn = dubbelt så mycket jobb men dubbelt så mycket kärlek. Och som barnen har utvecklats!

Alexander har gått från att vara ett litet hjälplöst knyte till en självsäker och trygg bebis på hela 8 kg och 70 cm. Han har precis börjat rulla runt, kan ta tag i saker som han vill ha, slänger ner leksaker för att få uppmärksamhet… men framförallt är han världens goaste bebis. Han är nästan alltid glad. Jag vågar knappt säga det högt av rädsla för att det ska slå om en dag, men vi försöker ta dagarna som de kommer när det gäller barnen och bara njuta av dem.

2-3-4 års trots?

Isabelle och Alexander balanserar varandra bra för tillfället för Isabelle testar gränser hela tiden. Skriker och slåss emellanåt vilket såklart inte är ok. Det vet hon och det säger vi till henne, men hon har svårt att kontrollera känslorna. Det är enligt mig något av våra viktigaste uppgifter som föräldrar att lära våra barn. Hon tar små små steg framåt när det gäller detta.. men desto större steg när det gäller allt annat. Hon slutade med napp innan jul och det känns som att hennes tal har tagit ett språng sen dess. Hon pratar från att hon vaknar tills hon sluter sina ögon och somnar på kvällarna. Barn är så himla häftiga. Isabelle har målat cirklar sedan i somras ungefär men på julafton ritade hon plötsligt av ”mormor och morfar” med ögon, näsa, mun, öron och armar. Det bara kom sådär. Och vi blir så där löjligt stolta både jag och Johan.

Mål inför 2019

Vi har börjat prata om våra mål inför 2019 och framöver och har som en av de viktigaste sakerna att bli mer hälsosamma. Vi ska äta nyttigt och träna. Både för vår skull men också för barnens. Vi vill att de ska växa upp i en aktiv och hälsosam familj.

Ett annat mål är att vi ska flytta till Stockholm och bo nära Johans jobb. För att vi fyra ska få vara mer tillsammans. Tiden är för oss väldigt viktig. Därför har vi även börjat med städhjälp.

Dagen

Idag var vi på BVC med Alexander som fick sitt fem-månaders vaccin. Sjuksköterskan var ensam vilket betydde att hon fick ge en spruta åt gången. För dem som inte vet hur det går till, så brukar två sjuksköterskor sätta en varsin spruta i vardera knä samtidigt. Idag tog hon alltså en åt gången. Konstigt nog skrek Alexander inte efter första…den andra däremot gjorde ondare. Jag höll honom och försökte andas djupt och vara lugn samtidigt som jag tittade bort. Har lite svårt för sprutor… och speciellt när de ska in i mina barn. Vi mätte och vägde honom och han väger hela 8.8 kg och är 70 cm lång. Storleken på bodysuiten nedan är 9-12 månader och som ni ser passar den precis!! Stora lilla killen!

Jag är så himla glad idag för att jag och Johan kom iväg och tränade på gym tillsammans. Jag tror sist vi gjorde det tillsammans var innan Isabelle var född. Vi ringde hit farfar som tog barnen den timman vi var iväg och det var verkligen guld värt. Gav oss båda mer energi.

Kläder från babyshop.se Bodysuiten är från Wolf and Rita och är på 25% + 10% just nu. Lite irriterad över att jag köpte den till fullpris, men visst är den fin?! Mössan är från Ebbe kids som är ett märke jag älskar.
Klicka här för komma till bodysuiten

Klicka här för att komma till mössan