Min skräck och orkidébarn

Min skräck och orkidébarn

Den överväldigande oron för mina barn

Jag har en genomsyrande och ibland överväldigande oro för att mina barn någon gång kommer att må dåligt psykiskt. Nu eller någon gång i livet.

Att de någon gång i livet kommer må dåligt är ju oundvikligt, det vet jag. Att det är onödigt att gå och oroa mig för det vet jag också, men trots dessa insikter har jag svårt att sluta oroa mig.

Denna oro bottnar med all sannolikhet i att jag själv mådde så dåligt när jag var ung. Jag mådde så dåligt att jag knappt orkade fortsätta leva.

Det är denna hemska erfarenhet som driver min irrationella och överdrivna rädsla för att mina barn ska må så dåligt någon gång.

Irrationell för att mitt huvud säger att de inte kommer må såpass dåligt som jag mådde och om de mot all förmodan skulle må så dåligt, har de helt andra verktyg med sig än vad jag hade. Det, men framförallt ett nätverk med människor som älskar dem och skulle hjälpa och stötta dem.

Andra förutsättningar

De har helt andra förutsättningar än vad jag hade när jag var ung. De har ovannämnda saker samt har de två föräldrar som älskar dem över allt och som gör allt för dem. De har mor- och farföräldrar som älskar dem, morbröder, mostrar. De har goda ekonomiska förutsättningar, de har föräldrar som frågar hur de mår varje dag, som pratar om problem och inte sopar dem under mattan.

Ja, ni förstår, de har allt som jag själv inte hade när jag var ung. Förutom min mamma då, hon älskade mig och min syster över allt. Sen dog hon och kvar fanns ingen för oss. Hon hade kanske till synes ett nätverk, men när något hände fanns inget.

Läskigt, eller hur?

Man kan ju aldrig veta 100% vad som skulle hända ens barn om man plötsligt rycks från världen.

Jag och min syster var dessutom så mycket mer utsatta eftersom vi inte bodde med vår pappa och träffade honom mycket sällan. Jag tror att mamma måste ha tänkt på det då det finns ett brev skrivet av henne till oss efter hennes död (Och nej, hon tog inte livet av sig).

Jag ska dela med mig av det brevet någon gång, det är en känd dikt som har hjälpt och fortfarande hjälper mig i situationer då jag saknar min mamma extra mycket.

Orkidébarn

Har du hört talas om orkidébarn? Jag vet inte om det är ett allmänt vedertaget ord eller bara något som används i folkmun. Det finns lite om det när jag söker på det på nätet.

Jag hörde det på jobbet häromdagen och denna kvinna förklarade det så här: Ett orkidébarn är ett barn som växer upp med bästa möjliga förutsättningarna men som är så skör att så fort det händer något i livet går hon/han sönder.

Så här skriver Lagerblad (2012) om Orkidébarn:

Vissa människor tycks ha gener som gör dem lika tåliga som maskrosor. Hur dålig jordmånen än är lyckas de slå rot och blomstra. Andra är mer som känsliga orkidéer. Får de inte den speciella omvårdnad de behöver så vissnar de lätt. Drivs de däremot upp i ett växthus av personer med gröna fingrar blomstrar de ofta vackrare än många andra växter.

Orkidébarnen” är mer ömtåliga än ”maskrosbarnen”. Utsätts de för påfrestningar så drabbas de lättare av olika fysiska och psykiska besvär. Men växer de upp under trygga förhållanden kan de i stället må bättre och utvecklas mer än många andra individer, förklarar den amerikanska forskaren Bruce Ellis, som introducerat den så kallade orkidéhypotesen.

Panik

Vad tror du händer med mig när denna kvinna börjar prata om detta? Jag får ju såklart panik att mina barn ska vara s.k. Orkidébarn.

När jag läser denna förklaring, känns det bättre. Jag tror ju såklart inte blint på vad en person säger, men som sagt, denna oro jag har är inte rationell. Den är i allra högsta grad känslostyrd.

Jag behöver lära mig hantera den och jag har kommit en liten bit på vägen med hjälp av världens bästa livscoach som jag kommer berätta om i nästa inlägg. En riktigt grym kvinna med nästan en onaturlig intuition.

 

 

Stockholmsattityd, bipolär och HSP-person

Jag har sedan tre veckor tillbaka jobbat som socialsekreterare på ekonomiskt bistånd och jag trivs verkligen. Kollegorna, chefen och arbetsledaren, alla är jättebra. Det är en lite tuffare jargong på möten o dyl. än vad jag är van vid, men jag måste säga att jag uppskattar det.

Stockholmsattityd?

Att jag skulle uppskatta det hade jag inte kunnat gissa för några veckor sedan. Här säger man vad man tycker och de flesta tycker mycket och det blir ganska hetlevrat emellanåt, men när man går därifrån har alla sagt sitt och det är ur världen. Det känns som att det leder till mindre prat bakom ryggen. Det är känslan jag får ialla fall.

När vi var nyinflyttade till Stockholm i mars i år fick jag en liten chock av hur otrevliga människor kunde vara. T.o.m. personalen i kassan på ICA upplevde jag som ganska snorkiga och otrevliga. ”Var det bra så eller?” kunde de fråga innan jag skulle betala. Jag blev ganska stött. Jag är ju känslig och har haft svårt att skilja på vad som har med mig att göra och vad som har med personen som säger det att göra. Jag fick otrevliga kommentarer från människor här och jag kände mig ganska nedstämd av klimatet.

Folk var t.o.m. mer otrevliga i trafiken än vad de är i Småland. Missade jag att köra exakt på sekunden när det blev grönt fick jag veta det direkt. Jag vet inte vad som hände i rondellerna, men där tutade folk också som galningar.

Jag fick inte ett jättebra intryck av Stockholmare.

När det vände.

Någon gång i somras vände det och jag lärde känna flera riktigt trevliga personer och jag började vänja mig vid attityden i affären, trafiken osv.

När någon är otrevlig mot mig idaghar jag, hör och häpna, (detta har tagit lååååång tid) lärt mig att tänka att det inte har med mig att göra (om jag inte uppenbarligen har gjort något dumt) utan det har att göra med personen som är otrevlig.

Ni förstår inte vilken lättnad det är att äntligen kunna tänka så. Jag är snart 33 år och har sedan 12 års ålder tagit allt som sagts till mig personligt. Jag är en högkänslig person och tar in mycket intryck och analyserar allt som sägs.

Nu är jag fortfarande människa och blir såklart ledsen om det faktiskt är kritik riktat mot mig (om det inte är konstruktivt), men jag har kommit såpass långt i min utveckling att jag inte tar åt mig när det inte är riktat mot mig.

Sen skulle jag vilja säga att jag vet att lååångt ifrån alla Stockholmare är otrevliga, de allra flesta är trevliga. Men jag kan inte komma ifrån att det generellt sett är tuffare klimat här än i svenska småstäder. I alla fall där jag kommer ifrån.

Men, det verkar som att det tuffa klimatet har gjort mig lite starkare och tuffare. Det behövde jag. Så tack Stockholmare för det!

 

Ja, jag är bipolär

Ja, jag är bipolär

Jag säger att jag är bipolär och det är många som reagerat på detta och menar att man inte ska säga att man är det eftersom man inte är sin sjukdom. Ofta drar man exemplet att man inte säger att man är cancer.

Men det argumentet håller inte. Människor säger ju att de är diabetiker eller reumatiker utan att någon reagerar. Varför är det så?

Jo för att bipolär är ett negativt laddat ord. Bipolär är inget man vill identifiera sig med och därför säger man istället ”jag har en bipolär sjukdom” eller ”jag har en bipolär diagnos” och på så sätt tar man distans från den.

Känns det bättre så tycker jag absolut att man ska säga så, men jag väljer att säga att jag är bipolär för att jag skäms inte för min sjukdom och det är långt ifrån allt jag är.

Jag är bipolär men jag är mycket annat också

Jag är bipolär men jag är även människa, kvinna, fru, mamma, matte, socionom, svensk osv. Jag är allt detta men bara för att jag säger att jag är någons fru t.ex. betyder inte det att det är allt jag är.

Jag tror inte det finns någon som säger att de är diabetiker t.ex. och menar att det är allt de är eller att någon tror att man menar det.

Ta distans från sjukdomen

Verkligheten är dock denna: kunskapen om bipolär sjukdom är bristfällig i samhället och därför finns mycket missförstånd och fördomar. Av denna anledning tror jag (jag har varit en av dem så jag vet!) att många vill ta distans från sjukdomen genom att säga på det sättet.

Tyvärr bidrar det till att bibehålla det ordets negativa innebörd och faktiskt av bipolära själva.

Någon skrev till mig för att berätta hur viktigt det är att jag säger att jag har bipolär sjukdom och inte är, eftersom det är något som hon och andra med sjukdomen jobbat länge med att förmedla i samhället. Att man inte är sin sjukdom.

Det är lite sorgligt att människor med vår sjukdom tycker att det är ett såpass negativt laddat ord.

Jag menar att ju mer vi pratar om vår psykiska ohälsa utan att skämmas, ju mer kunskap kommer ut i samhället och det är på det sättet minskar vi tillsammans fördomar, stigma och skam.

Så ja, jag är bipolär och jag skäms inte.

 

 

 

 

 

Berätta om sin sjukdom på arbetsplatsen

Berätta om sin sjukdom på arbetsplatsen

I måndags började jag mitt nya jobb som socialsekreterare på ekonomiskt bistånd. Efter att ha varit hemma 1,5 år med min son var det en stor förändring, inte bara för mig utan för alla i familjen.

Johan har jobbat i nästan 25 år utan något längre uppehåll och nu är han föräldraledig. Han var lite stressad innan men nu känns det som att han njuter för fulla muggar. Jag förstår honom, det är en ynnest att få vara hemma med sina barn.. men vi har inte alls samma utgångspunkt. Jag har tyckt ett tag att det varit lite jobbigt att vara hemma just för att jag varit hemma så mycket. Jag pluggade 3,5 år innan jag gick på föräldraledighet, sen 1,5 hemma, 1 år på jobb och sen 1,5 år hemma igen..

När jag skriver det så förstår jag varför jag varit trött på att vara hemma. Men det är så lätt att få dåligt samvete när man tänker så, eftersom barnen är det bästa man har.

Jag har känt mig så ambivalent i mina tankar och känslor men nu är jag väldigt glad att jag vågade bestämma mig för att börja jobba.

Nu i höst och vinter kommer jag att arbeta alla dagar förutom varannan torsdag och fredag pga Johans MBA. Imorgon och fredag är jag alltså hemma med barnen och det ska bli så skönt.

Berätta om sin diagnos på jobbet

Jag har tidigare berättat att jag inte tycker att man behöver uppge att man har en diagnos i en arbetsintervju. Om man inte upplever det som ett hinder i arbetssituationen vill säga. Nu har ju kanske inte alla den insikten, men man har inget krav på sig att berätta om psykisk diagnos eller sjukdom.

Jag hade berättat om jag visste med mig att jag behöver stöd och vet med mig att det kommer att påverka mitt arbete.

Men, trots att jag inte anser att man behöver berätta om sin sjukdom på arbetet tror jag inte att det är något negativt att göra det.

När jag berättade på mitt nya jobb

Idag när jag och tre kollegor satt och småpratade på en rast kom vi in på ämnet psykisk ohälsa. En kollega berättade för mig, (av någon anledning som jag inte kommer ihåg) att man ibland behöver medicin för att må bra, om kemiska obalanser osv. Jag hade kunnat vara tyst, men jag valde att svara:

”Jag medicinerar och kommer förmodligen göra det livet ut för jag är bipolär”

Det blev tyst i några sekunder, men sen säger en av kollegorna ”men shit nu känner jag typ fem personer som är bipolära!” Hur skön kommentar som helst, enligt mig!

Vi pratade om hur fler och fler får diagnosen och det var absolut inga konstigheter.

Det kändes faktiskt riktigt bra att berätta. Man väljer såklart själv om man vill berätta eller inte, men min erfarenhet säger att de allra flesta är så förstående och positiva. För mig känns det skönt att kunna vara öppen och ha ett samtal om det.. men jag har också kommit till en plats i livet där jag känner mig trygg i mig själv. Jag har barn, man, hus osv och jag bryr mig inte längre om vad andra tycker och tänker om mig.

25-åriga Åsa

Det kanske hade varit annorlunda om det var 25-åriga Åsa. Då hade jag kanske valt att vara tyst p.g.a. rädsla för vad andra skulle tycka om mig, vad som skulle hända om jag berättade osv. Då hade jag behövt 32-åriga Åsa som berättade för henne att det inte var någon fara att berätta, att det tvärtom hade känts bra att få förståelse och stöd från arbetskamrater och chef. Att hon hade klarat sig oavsett för att hon var starkare än vad hon trodde!

 

Mardrömmar

Mardrömmar

De senaste två nätterna har jag drömt mycket och konstigt. Ni vet såna drömmer man vaknar upp från men som fortfarande känns verkliga.

Jag fortsätter tänka på dem hela förmiddagen och ibland hela dagen. Dessa mardrömmar var just sådana.

Jag är tillsammans med Ingrid, min bonusmamma, hemma i hennes hus på landet då hon plötsligt berättar att jag varit gravid innan Isabelle och Alexander. I själva verket fyra gånger och alla fyra gånger har jag fött barnen. Men jag kommer inte ihåg för att jag var för ung när det hände och det är något övernaturligt över att jag inte kommer ihåg varken förlossningarna eller barnen.

Jag var bara 13 år när jag fick mitt första barn. Plötsligt befinner jag mig i min gamla gymnasieskola där jag gått om och om alla tre åren. Jag letar efter jobb som socialsekreterare men ingen vill ha mig så jag fortsätter plugga, om och om igen. Rädd för att någon ska upptäcka att jag aldrig avslutat matte eller fysikkurserna.

Jag går runt i salarna på skolan och letar efter en sjuksköterska som kan ta fram mina journaler och visa om jag verkligen fått barn eller inte som Ingrid säger att jag har.

Jag får veta att jag har fött de fyra barnen och att de bor i familjehem där de har det jättedåligt. Jag försöker få hem dem till varje pris och lyckas. De flyttar hem och det känns konstigt. Jag känner ingenting för mina egna barn.

Ungefär där slutar drömmen. Det jobbigaste med dessa drömmar är känslorna av förtvivlan och hopplöshet.

När jag började min medicinering mot bipolariteten kom mardrömmarna som ett brev på posten. Det är en av biverkningarna som jag har och jag kan inte göra något åt det så jag måste försöka lära mig leva med dem.

Har du mycket mardrömmar? Märker du någon skillnad med eller utan medicin?

KBT, IPT, Psykodynamisk terapi och…

KBT, IPT, Psykodynamisk terapi och…

Första terapin

Första gången jag gick i terapi var när jag var 18 år. Det var min bonusmamma Ingrid som insisterade att jag skulle gå. Med all rätt för jag behövde det verkligen. Det var ingen speciell inriktning på terapin och jag tror psykologen tog det som det kom.

För mig var hon perfekt just då. Ibland kunde vi prata i 1,5 h, om jag behövde det och andra gånger bara 40 minuter. För henne berättade jag om min lärare som utnyttjade mig sexuellt. Det bidrog till att jag berättade för Ingrid och sedan för rektorn på min skola vilket resulterade i att läraren fick gå. Jag hade nyligen förstått hur läraren hade grundlurat mig och fick i och med att jag öppnade upp mig för psykologen äntligen börja bearbeta vad som hade hänt.

KBT och Psykodynamisk terapi

Nästa gång jag går i terapi är i Lund när jag studerar. Jag lider av stark ångest och behöver hjälp att hantera den. Jag testar KBT och jag kommer ihåg att terapeuten ritade upp massa övningar och gav mig hemläxa.

Jag hade inte ro i kroppen att göra dessa övningar och sökte mig därför till en annan sorts terapi: psykodynamisk. Jag tror jag hann träffa terapeuten, som jag gillade skarpt, ungefär fem gånger innan jag flyttade till Australien. Det var slutet på den terapin.

I Australien testade jag återigen KBT. Detta var år 2011.

Forskingsprojekt

2013 var jag del i ett forskningsprojekt för panikångest. Behandlingen var IPT och alla samtal filmades. Behandlingen var både bra och dålig för mig. Vi fokuserade mycket på att stanna upp i känslan och verkligen känna efter. Jag alltid tänkt mycket och trängt undan känslorna, en försvarsmekanism som blivit extra stark p.g.a. det stora behovet i barndomen. Efter behandlingens slut kände jag mer än någonsin, vilket var skönt, men samtidigt var behandlingen över och jag fick inte fortsätta gå till samma terapeut p.g.a. studien.

Jag kommer ihåg att terapeuten sa att jag var som en tonåring med massa känslor som jag inte riktigt visste var jag skulle gör av. Jag förstår att hon sa det i all välmening, men det kändes väldigt jobbigt för mig. Vem skulle jag nu vända mig till? Jag tror faktiskt att terapin gjorde att jag mådde sämre än någonsin.

Vilket i sig var bra, eftersom jag då äntligen fick den hjälp jag behövde.

Jag fick min medicin hösten 2014 och min diagnos våren 2015.

2015 gick jag hos en terapeut i ungefär ett halvår. Tyvärr höll hon alltid på med betalningen i en kvart av vår tid och det gjorde att jag tappade tilliten till henne.

Tillit till en terapeut är så himla viktig. Utan den blir det inga bra samtal.

ACT

En god vän till mig har länge pratat om terapimetoden ACT och att hon tycker att jag borde prova, men det var inte förrän Johan kom hem häromdagen och berättade om vad Dan Hasson sagt till honom. Han sken upp när han berättade att Dan sagt till honom att jag borde prova ACT.

Lite fakta om ACT:

Ett grundantagande inom ACT är att vi människor inte bara undviker sådant som faktiskt är farligt eller obehagligt vi undviker också tankar, känslor och minnen som är associerade med det farliga eller obehagliga. Det kallar vi ”uppelvelsebaserat undvikande” och det har visat sig vara en starkt bidragande orsak till nedstämdhet, ångest, smärta, depression osv.

Inom ACT arbetar man med acceptans och mindfulnessprocesser för att inte behöva reagera impulsivt på det man känner och tänker utan istället kunna agera utifrån vad situationen kräver och vad som är bra för oss. Det kan vara lätt att fastna i grubbleri, känslor och upplevelser.

Visst låter det bra?

Hemma med två barn och workshop!

Vara hemma med båda barnen

Jag lämnade Isabelle på förskolan med lite vemod i onsdags. Hon hade ingen feber men hostade och kändes lite tröttare än vanligt. Hon ville gärna leka med sina kompisar och jag kände mig osäker på om hon skulle vara hemma eller inte.

Väl på förskolan sa jag till förskolelärarna att de skulle ringa om hon inte orkade eller hostade för mycket.

Så här i efterhand känner jag mig  så himla dum. Hon skulle såklart ha varit hemma. Jag skulle ha lyssnat på min magkänsla. Lärarna var på väg att ringa några gånger men gjorde det aldrig. Vi stannade hemma både i torsdags och fredags.

Att vara hemma hela dagarna med en 1-åring och 3,5-åring innebär oftast fullt ös med en hel del kaossituationer, men dagarna var faktiskt varit riktigt sköna. Vi njöt alla tre. Barnen lekte jättebra tillsammans (de bråkade en del också såklart) men var mestadels vänner. Vi låg inne i kojan och läste (vi har gjort om förrådet under trappan till en koja), var ute och gungade osv.

Jag blir så full i skratt när jag tänker på de konstiga situationerna man som småbarnsförälder hamnar i ibland. I torsdags t.ex. tröstade jag Alexander som hade trillat och samtidigt skrek Isabelle högre och högre på mig att jag skulle visa henne håret under mina armar.

Ja, du hör. Och förstår förmodligen om du har eller har haft barn.

Häromdagen sa Isabelle plötsligt ”Jag är trött på att vara Isabelle nu. Jag har varit det så länge”.

Tänk om man kunde byta och bli någon annan när man så ville. Det hade varit något det.

Fotokurs

I fredags åkte jag och Isabelle till mormor och morfar. Jag var på workshop hos en av Sveriges absolut bästa fotografer, Martina Wärenfeldt (inget samarbete, måste bara berätta hur grym hon är) och eftersom Isabelle har pratat om mormor och morfar i princip varenda dag i några veckors tid fick hon följa med och vara med dem själv en hel dag.

I dörren till studion möttes jag av världens gladaste och goaste person. Martina påminner så mycket om mig själv. Hon har mycket energi, pratar mycket och bjuder väldigt mycket på sig själv. Hon berättade bl.a. att hon var i klimakteriet och svettades därför massa. Jag blir så himla glad när jag träffar sådana här personer. Jag ser hur härliga de är att vara runt och eftersom jag ser sådana likheter med min egen personlighet förstår jag att jag inte är så himla dum ändå.

Det är ju inte alla som bjuder så mycket på sig själva och när man träffar många sådana människor kan min självkänsla ibland svikta och jag ifrågasätter om det är mig det är fel på. Som pratar så mycket, säger sådana saker som jag säger osv.

Förutom detta lärde hon mig mer saker om fotografering på en dag än vad jag lärt mig under hela min tid som hobbyfotograf (typ 15 år). Från idé till slutprodukt. Vi fick vara med och fota hennes vackra modeller som hon stylat och se hur hon redigerar.

Grymt duktig och inspirerande. Jag fick så mycket energi och idéer av henne.

Efter denna dag har jag bestämt att jag ska se till att några gånger om året, kanske en på våren och en på vintern, att komma iväg på t.ex. en workshop för fotografering eller kanske en föreläsning om något som intresserar mig. För himlans vad det peppar.

Ångest att lämna barnen

Nu har jag precis nattat Alexander som ligger här bredvid mig i sängen och snusar. Som jag har saknat honom. Det är riktigt jobbigt att vara ifrån barnen, trots att jag vet att de har det bra hos Johan eller mormor och morfar i detta fall. Det skapar mycket ångest hos mig som jag behöver jobba med känner jag.

Spännande saker på gång!

Jag har några riktigt spännande saker på gång med bloggen och mina sociala medier! Äntligen kan jag ge tillbaka lite till mina följare och det känns som ett steg i rätt riktning!

Tips på avkopplingsövning

Johan kom hem häromdagen och var så exhalterad. Han pluggar MBA och där träffar de framstående forskare inom bl.a. stress. Under en föreläsning fick Johan och hans kursare lära sig olika sätt att hantera stress och en del övningar.

En övning som han tyckte lugnade mycket var en s.k. ”ögonrelax” och den vill jag dela med mig till er.

Så här gör man:

Titta till höger, rör ögonen sedan långsamt till vänster och sedan långsamt till höger igen. Låångsamma rörelser. Fram och tillbaka. Upprepa 10 gånger.

Sedan gör du samma sak fast upp och ned. Upprepa 10 gånger.

Och sedan diagonalt, höger över hörn till vänster nedre hörn.. upprepa 10 gånger.

Och till sist diagonalt vänster över hörn till höger nedre hörn.. upprepa 10 gånger.

Hoppas att du får användning av det!

Ps. bilderna är från när jag fotade min dotter tidigare idag.

 

Bilder från workshopen OBS. Oretuscherade. (Martina Wärenfelts workshop)

Sammanfattning av mitt liv

Jag hittade denna sammanfattning jag skrivit om min barndom, uppväxt, vuxna liv och slutligen vändpunkten. Jag blev tårögd när jag läste den. Jag har varit igenom så himla mycket och har ändå klarat mig såpass bra.

Ja, jag lider av psykisk ohälsa och har en diagnos men jag mår för det allra mesta bra. Jag har en underbar man och världens finaste barn. Vi har också ett litet hårigt barn (Chili vår engelska Staffordshire bullterrier).  Vi bor i ett fint hus i ett bra område. Vi har det bra ställt.

Kan man vara lycklig trots att man mår dåligt ibland? Jag skulle vilja säga ja. Jag är lycklig trots att jag ibland känner mig deppig eller till och med deprimerad. Som Anders Hansen säger ”Människan är inte skapt för att vara glad jämt” (Något liknande sa han i sitt sommarprat) Det går upp och ned, och ännu mer för oss bipolära men man kan ändå vara lycklig. För mig är det något mer statiskt.

Det svenska språket är lite fattigt ibland. På spanska säger man att man ”ser” (är) lycklig men att man ”estar” (är) glad eller ledsen där det ena är statiskt och det andra är mer dynamiskt. Det hade behövts något liknande på svenska.

Nedan har du en superkort sammanfattning av mitt liv.

Barndomen

Den första händelse jag minns är när min pappa rycker upp min mamma ur soffan och jag trillar ur den trygga famn jag satt i. Jag har fått berättat för mig att vi flydde till kvinnojouren där vi bodde ett tag tills vi flyttade till min mormor i Värmland.

När jag var 12 år gammal dog min mamma plötsligt och jag och min syster fick flytta tillbaka till vår pappa. Livet hos min pappa präglades av alkoholmissbruk och enorm otrygghet som ledde till att jag snart mådde mycket dåligt. Jag gick ständigt med en klump i magen, hade sömnproblem och självmordstankar.

Sexuellt utnyttjad

När jag började gymnasiet hade vi en engelsklärare som blev den vuxna som jag kunde prata med om min hemsituation. Dessvärre utnyttjade han denna maktposition och ledde in mig i en form av sexuellt utnyttjande som man nog måste läsa i sin helhet för att förstå vidden av (finns här) Det fanns aldrig något fysiskt våld inblandat vilket gjorde att skammen var total för mig.

Psykisk ohälsa

Vid den här tiden var min sista utvägen-tanke omedvetet att ta livet av mig. Jag hade blivit trygg i att må dåligt och ha ångest och började bli destruktiv i sättet att förhålla mig till andra. Jag fick så småningom panikångest och även agorafobi (torgskräck) och led av depression. Min läkare dubblerade min dos antidepressiva vilket gjorde att jag hamnade i en långvarig hypoman fas. Under mina hypomana faser var jag otroligt omdömeslös, träffade många killar och betedde mig illa.

Vändpunkten

Vändpunkten kom när jag träffade min nuvarande make Johan som fick mig att söka hjälp. Jag var 28 år när jag åkte in till psykakuten och äntligen fick den hjälp jag behövde i form av stämningsstabiliserande. Jag minns det så tydligt att det var som att hjärnan åkte på semester efter alla år av rusande tankar.

Detta gjorde att jag äntligen kunde varva ner och börja leva ett normalt liv. Snart fick Johan och jag vårt första barn Isabelle och det var en omställning utan dess like. Nu kunde jag inte längre tänka att jag skulle ta livet av mig när saker och ting blev jobbiga. Mitt liv var ju så himla mycket mer värt nu när jag var mamma.

Idag har jag och Johan två barn och en hund, bor i villa och jag arbetar som socialsekreterare. Jag har märkt att det bland professionella finns mycket fördomar kring framförallt bipolaritet vilket verkar grunda sig i okunskap.  Att komma ut som bipolär och berätta om och visa andra att man kan ha ett ”normalt” liv och till och med ett toppenliv trots sin sjukdom är ett sätt för mig att bidra till att öka kunskapen kring detta viktiga ämne.

bipolarmamman bipolarmamman bipolarmamman bipolarmamman

 

 

Hypoman eller bara hög på livet?

Hypoman eller bara hög på livet?

Hur vet man det?

Det är något som fortfarande kan vara ganska svårt för mig att veta. Konstigt nog.

Jag har under någon/några veckor nu haft mycket mer energi än vanligt. Jag har varit mer kreativ och känt mig piggare än vad jag brukar känna mig på morgonen. Men, det har varit väldigt subtilt. Detta vet jag eftersom min man inte ens har reagerat.

Jag har frågat honom några gånger om han tror att jag är hypoman och han har svarat nej. Varför har jag frågat och han har svarat: för att du inte är omdömeslös eller shoppar mer än vanligt. Jag är som vanligt helt enkelt, fast lite piggare. Enligt honom.

Det går bra nu…

Jag har nytt jobb och ska snart börja arbeta efter vad som känns en evighet av föräldraledighet. Vi har kommit till ro i vårt hus och området, Isabelle trivs på förskolan och Alexander har blivit så stor att han kan leka lite själv. Båda barnen sover igenom de allra flesta nätter och idag vaknade båda efter 6! Helt otroligt skönt för en småbarnsförälder!

Vi har tagit oss förbi spädbarnsåldern och det känns härligt. Livet är faktiskt riktigt bra nu och jag kanske helt enkelt bara är lycklig och därför har mycket energi.

Men kan jag vet riktigt säkert? Om man verkligen vill veta kan man ju alltid kolla på symptomen för hypomani och checka av listan.

Hypomani symptom:

Bilden skall vara klart avvikande från personens normala stämningsläge och funktionsförändringen skall vara iakttagbar från omgivningen. Störningen skall inte vara så allvarlig att den orsakar funktionsnedsättning i arbetsliv, socialt etc. eller motivera sjukhusvård. Psykotiska symtom får inte förekomma.

Minst tre av nedanstående symtom skall dessutom finnas (fyra om enbart stämningslägesförändringen består i irritabilitet):

* Förhöjd självkänsla eller irritabilitet.

* Minskat behov av sömn (utvilad efter tre timmar).

* Mer pratsam än vanligt.

* Upplevelse av snabba tankar, visar snabba associationer.

* Lättdistraherad.

* Ökad och målinriktad aktivitet (intensivt engagerad betr arbete, skola, socialt eller sexuellt) eller psykomotorisk agitation/irritabilitet.

* Lustbetonade aktiviteter med sannolikt obehagliga konsekvenser (ökad libido och potens med omdömeslösa sexuella aktiviteter, stora penninginvesteringar i omdömeslösa projekt, intensivt shoppande, föga nogräknade sociala kontakter etc.). Hypomani uppvisar ett spektrum mellan svår sjukdom och normalitet. (praktiskmedicin.se)

Jag skulle vilja säga att jag kan ticka av några. Kanske t.o.m. tre st. Men avviker jag från mitt normala stämningsläge och min funktion? Jag skulle vilja säga nej. Även om jag är mer aktiv här nu så är jag som vanligt vad gäller allt annat.

Visst är det svårt att veta? Men spelar det någon roll när det inte påverkar ens liv nämnvärt?

Jag skulle vilja få lov att påstå nej. Kan man hantera det så behöver man väl inte sätta en etikett på det.

Hur hanterar jag skov?

När jag känner mig uppåt, tankarna börjar gå lite snabbare och jag blir mer kreativ blir jag ofta väldigt medveten om vad jag gör. Jag ser till att inte shoppa (det är något jag gärna gör när jag är hypoman) jag försöker se till att jag sover, trots att jag kanske inte vill gå och lägga mig i tid. Att inte sova när man är hypoman är definitivt ingen bra idé. Tröttheten kommer ifatt en senare.

Skriva ned idéer och tankar.

Något jag har börjat göra när jag får skov är att skriva ner alla idéer. Varför ska de gå förlorade? Det är ju bra idéer jag har. Jag är ju väldigt kreativ i grund och botten. Tyvärr försvinner den till ganska stor del med min medicin. Det är för övrigt ett bra sätt att hantera alla tankar. Skriv ner och försök ”få ur dem ur huvudet”.

Ångest

Under några dagar kände jag väldigt mycket ångest inombords. Om det var för att jag var hypoman eller för rädslan att vara det vet jag inte, men ångesten var där som en tung sten som tryckte mot bröstet. Jag är ju livrädd för att det ska påverka mina barn, även om jag är säker på att det inte gör det. Rädslan kommer ändå alltid finnas där.

Ångesten kommer och går för mig. Oftast är den inte där, men när den tittar fram har det ofta med barnen att göra. Hur de mår osv. Jag vet att de mår bra, men ångesten är definitivt inte rationell.

Söker inte hjälp när man är hypoman

Sällan söker man hjälp när man är hypoman. Varför ska man göra det, när man mår bättre än vanligt? De allra flesta söker hjälp när de har ett depressivt skov, för det är då man förstår att något är fel. Man nämner oftast inte att man har haft perioder där man varit uppåt, mer produktiv, kanske gjort omdömeslösa saker, helt enkelt för att man inte har insikten att det är del av en sjukdom.

Jag som alltid varit så påläst och till och med hade förslag på diagnoser till min läkare, hade inte med bipolaritet på listan. Helt enkelt för att jag inte kunde se att alla mina hypomana perioder (jag var även hypoman när jag sökte) som ett problem.

Detta är en stor anledning till varför den genomsnittliga tiden för att få bipolär diagnos är 10 år.  Samtidigt är det en av de dödligaste psykiska sjukdomarna vi har. Visst är det hemskt? Vi måste göra något åt det. Ett sätt är att börja prata om det. För gör vi det, ökar kunskapen och det kanske räddar någon, men förhoppningsvis fler.

Känner du igen dig i symptomen ovan? Våga ta kontakt med din vårdcentral! Hjälp finns att få! Var inte rädd, att få en diagnos är inte slutet på livet utan en början! Det är ju då man kan få den hjälp man behöver och kan börja leva det livet man förtjänar!

 

 

 

Negativ kommentar från annan bipolär

Negativ kommentar från annan bipolär

Jag fick häromdagen en följande kommentar på ett foto jag lagt upp på mig och min son som håller min hand.

Visst är det sorgligt? Denna människa har uppenbarligen inte fått den hjälp som han/hon behöver för att kunna leva ett bra liv.

Jag tycker det är så himla tråkigt att en människa med diagnos sprider detta budskap som dödar andra människor med diagnosers hopp om ett bra liv. Samhället har redan nog med fördomar. Vi som har diagnoser och mår bra måste våga prata om det! Dels för människor i liknande situation, men även för allmänheten.

Idag vågar de flesta inte prata öppet om bipolaritet p.g.a. risken för att bli dömda. Tyvärr är det ofta också det vi blir. Hur ska man då våga, när man riskerar att bli sedd på ett annorlunda sätt?

Jag svarade förresten på denna persons kommentar.

Så här skrev jag.

It saddens me to hear that you think your life has to be so limited and that you obviously haven’t received the help you need. Mental illnesses aren’t passed on like hair or eye colour. It’s a mix between biological and environmental factors that use the illness to develop. I hope you will find the right treatment and eventually understand that your life can be good too!

 

Nytt jobb!

Nytt jobb!

Nytt jobb!

Igår fick jag den väldigt goda nyheten att jag fått ett jobb som socialsekreterare inom ekonomiskt bistånd. Även om jag hoppades på det andra jag berättade om, var det faktiskt detta jag ville ha. Dels ligger det närmare och dels är det lite mer fasta tider än ett chefsjobb. Jag tror att det kommer passa perfekt nu när barnen är små.

Jag kan inte låta bli att undra om min nya chef har läst min blogg eller vet om att jag har en bipolär diagnos. I vilket fall som helst så behöver hon inte oroa sig för att det ska påverka mitt arbete. Om jag själv får säga det, är jag en bra medarbetare. Jag är ambitiös, målmedveten, effektiv och har ingen prestige i mitt arbete. Jag lär mig lätt och tycker det allra mesta är superintressant. (Inget skryt här inte)

Har man fungerande behandling som jag har, så funkar man som vem som helst. Om inte bättre skulle jag vilja säga. Jag är så väldigt medveten om hur jag fungerar p.g.a. mitt förflutna och min diagnos och jag har i och med min barndom blivit duktig på att känna in omgivningen och anpassa mig. Det är ett plus. Det enda negativa nu är att mitt självförtroende är lite lågt eftersom jag de senaste åren bara gått hemma och varit mamma. Så känns det alla fall.

Ombytta roller

Detta betyder att Johan ska vara föräldraledig – för första gången. Det ska bli så himla nyttigt för oss allihopa. Jag får känna på hur det är att jobba hela dagen och sedan komma hem till övertrötta barn och en trött pappa. (eller så kanske han är jättepigg eftersom han ”varit ledig” som han säger när han vill retas med mig). Han säger att han vet att så inte är fallet, men nu ska han få erfara det själv.

När han går hem är det slut på att gå på toaletten själv, livet med en liten 1-åring är så himla mysigt, men det är ett heltidsjobb. Alexander är verkligen överallt. Hans favoritsysselsättning är att gå in på toaletten och öppna locket och antingen dra händerna på toalettkanterna (usch!) eller slänga i en leksak. Jag försöker givetvis komma ihåg att stänga dörren, men ibland glöms det av och då står en liten kille där med huvudet halvvägs ner i toalettstolen. Han går från skåp till skåp och låda till låda. Gömmer tv-dosor och nycklar. Tv-dosan var borta i två dagar häromveckan. Men, han gör allt detta med världens leende på läpparna. Han är verkligen den gosigaste lilla killen i världen. Var femte minut vill han sitta i knäet och kramas och mysa. Inte sällan har han hittat en napp och en snuttis eller två och kommer stapplandes bredbent mot en. Vi smälter verkligen.

Utvecklingsspurt och lite tics.

Isabelle är mysig när hon vill. Ibland vill hon vara stor och ibland liten, det varierar från dag till dag och till och med från minut till minut ibland. Det är svårt att hänga med. Men allra jobbigast är det för henne själv. Hon är 3,5 år och det känns som att det är väldigt mycket som händer i huvudet. Hon och två tjejer på förskolan har ett litet triangeldrama där två av dem vill ha samma bästis. Tjejer har ju inte så lätt att vara tre. Det är väl allmänt känt, och inte minst jag har upplevt det för många gånger i livet.

Sedan har hon fått tics sedan några dagar tillbaka. Jag blir så himla orolig, även om jag vet att tics är vanligt bland barn. Det kanske handlar om vad som händer på förskolan, för här hemma är det lugnt. Det enda som stör henne är lillebror som stjäl uppmärksamhet från hennes föräldrar.

Jag tror att det kommer att försvinna tids nog. Det brukar försvinna av sig själv inom några månader upp till ett år.

Mer kunskap om psykisk ohälsa bland föräldrar!

Mer kunskap om psykisk ohälsa bland föräldrar!

Ju fler människor jag kommer i kontakt med, desto mer förstår jag hur vanligt det faktiskt är med psykisk ohälsa bland oss föräldrar. Det kan handla om depression under graviditet, efter förlossningen, förlossningspsykos, ångest under småbarnsåren. Psykiskt lidande i alla former och utsträckningar.

Att må dåligt när man ska, eller har blivit förälder är extra tungt, eftersom det är då man ska vara så lycklig och tacksam för sitt lilla underverk.

Jag minns att jag kände skam över att inte bara vara överlycklig över min lilla dotter som jag älskade över allt i världen. Jag hade ju samtidigt en förlossningsdepression som hette duga, tillsammans med massa ångest över allt från att jag skulle tappa henne på stengolvet till att hon skulle dö i plötslig spädbarnsdöd. Den överväldigande oron för en annan liten människa var väldigt svår för mig att hantera.

Ingen hade berättat för mig att det skulle bli både underbart och jobbigt. Inte BVC-sköterskan, inte auroraläkaren, inte min terapeut. Ingen. Tänkte de att jag förstod det själv? Eller ville de inte förstöra mina höga förväntningar på den där ”bebisbubblan” som ska vara så rosenskimrande?

Mer kunskap

När jag blev förälder första gången visste jag som sagt ingenting. Att hormonerna skulle gå bananas i kroppen, om förlossningsdepressioner, onda bröst, gråtattacker, oro, sömnlöshet. Ingen hade förberett mig på vad föräldraskap faktiskt innebär. Att det inte bara är bebismys, barnvagnspromenader sippandes på café latte.

Jag hade verkligen uppskattat om jag hade fått lite information om att det kan vara extra tufft i början. Jag hade velat höra saker som: Det är inget konstigt att man mår lite upp och ner efter förlossningen, det är snarare normalt. Det första året är tufft, men stå ut. Det kommer bli bättre. Det är inte konstigt om du känner att du inte orkar vara nära din partner när barnet legat på dig hela dagen. Sådana saker.

Jag hade behövt realistiska förväntningar för att förbereda mig, normaliserande av situationen samt peppning. Men vem behöver inte det?

När man googlar på förälder – psykisk ohälsa, får man bara upp sidor som handlar om barnens perspektiv. Hur barnen som har föräldrar som är psykiskt sjuka påverkas. Detta perspektiv är absolut det allra viktigaste, men var kan man få information som förälder med psykisk ohälsa?

Jag är säker på att mer kunskap om psykisk ohälsa i relation till föräldraskap skulle bidra till att fler vågade prata om det. Att prata om det skulle i sin tur bidra till att minska skammen och stigman kring det så tabubelagda ämnet och fler föräldrar eller blivande föräldrar skulle få stöd och hjälp.

 

Du kanske vill läsa mitt inlägg om att vara gravid och bipolär? Klicka här för att komma till inlägget.

Ångest

Ångest

Ångesten..

Man glömmer att svara, eller orkar inte just då, dagarna går och blir till veckor… och det dåliga samvetet blir större och större. Det blir så påtagligt att man till slut sticker huvudet i sanden eftersom det blir så obehagligt att känna den där jobbiga känslan hela tiden.

Det beteendet har jag ibland när det gäller bekantskaper, vänner och har på sistone haft med denna blogg. När det blev för mycket för mig med flytten tappade jag motivationen att skriva. Jag hade inga idéer och all energi gick till att orka med.

Stockholm

Nu har vi boat in oss i vårt nya fina hus och i området. Vi har skolat in Isabelle på hennes nya förskola och det har gått över förväntan. Barn är så himla anpassningsbara. Isabelle har redan många kompisar och ville igår när jag hämtade henne inte åka hem. Det gör mig så glad att hon trivs så bra. Hon går på en föräldradriven montessoriförskola vilket betyder att vi engagerar oss mer i saker som städning, underhåll av lokaler osv. Vi har ansvar för utestäd bl.a. För oss passar det jättebra och betyder dessutom att vi får lite socialt umgänge. Vi gillar montessorifilosofin, hur den ser barnet som en individ och inte ”klumpar” samman barnen till att göra saker tillsammans hela tiden.

Isabelles Förskola

Vi var jättenöjda med Isabelles första förskola, lärarna var verkligen jättebra. Det enda som var lite tråkigt var det sista utvecklingssamtalet vi hade där vi får veta av en lärare att Isabelle inte tar för sig, att hon inte pratar eller svarar när man pratar med henne. Knappt ens sjunger i grupp. Hon tyr sig bara till en och har svårt att leka med någon annan när den personen är borta.  Det är så frustrerande att höra det dagen innan hon ska sluta. Hade vi fått veta det innan hade jag kunnat berätta för henne att Isabelle bara pratar om saker som intresserar henne. Just då var det engelska och matte. Hon sjunger bara låtar hon vill sjunga.. Alla barn är individer och man måste som lärare förstå detta.

Det är något jag gillar mycket med vår nya förskola. Jag har fått uppfattningen att de flesta barnen där är självständiga individer och fröknarna (som de själva kallar sig) känner verkligen barnen.

Depression

Den jobbiga hösten + flytt bidrog förmodligen att jag hamnade i en depression. Inte djup men ändå väldigt betungande. Jag fastnade i tankar och ältade dem om och om igen. Tankar som jag bekräftade genom att tänka på gamla erfarenheter.

  • ingen tycker om mig
  • jag är konstig
  • Jag är en dålig mamma
  • jag är en dålig fru
  • jag är socialt missanpassad
  • jag är dålig som inte tjänar några pengar
  • Det vore bättre om jag inte levde

Den sista tanken tänkte jag när jag en dag stod vid spisen och den fick mig att reagera. Jag hade verkligen gått och blivit deprimerad. Att tänka denna tanke är för mig verkligen ett ”wake up call”. Det är märkligt att jag som skrivit så mycket om symptom, tecken osv. inte själv kan förstå innan det händer att jag är på väg mot en depression. SKULDKÄNSLOR. Igen. Jag borde ha förstått, eller hur?

Näe, det är faktiskt inte så lätt. Inte när man är mitt uppe i det. Hade jag vetat om att jag skulle hamna i en depression är det inte helt säkert att jag hade kunnat gå tillbaka och ändrat på det. Flytta behövde vi för att familjen skulle fungera. Johan behövde jobba och plugga i höstas och vi kunde inte skynda flytten mer än vad vi gjorde. Vi fick hjälp av både farfar och mormor. Väldigt mycket hjälp. Jag fick sova på helgerna… nej jag tror faktiskt att det inte hade kunnat undvikas.

Åtgärder

När jag stod där i köket och tänkte att det vore bättre om jag inte levde var det som att något vaknade inom mig. Att tänka så som jag gjort så många gånger förr när jag varit deprimerad… det är verkligen ett tecken att jag behöver hjälp.

Jag började med att prata med Johan om mitt mående. Han visste såklart redan att jag inte mådde bra, men det är väldigt lätt att bli medberoende. Man ser helt enkelt inte när det går nerför eftersom man lever i det, och man hjälper till att underhålla saker som inte är bra för en. Som t.ex. min sömn. Jag sover för mycket och det påverkar familjen. Johan är så snäll som går upp med barnen på morgonen så jag får sova en extra timme, men det brukar ofta leda till dåligt samvete för att jag inte går upp och umgås med Isabelle innan förskolan. Jag får sova extra på helger som hade kunnat spenderats med familjen.

Medicin och vitaminer

Jag har tagit kontakt med vårdcentral för kontroll av medicinering. Egentligen borde jag ha gått till psyk, men denna allmänläkare var tydligen väldigt duktig även på psykofarmaka. Läkaren satte in mig på ytterligare en medicin som funkar som hon kallade en ”tilläggsmedicin”. Det är inte SSRI utan går under beteckningen ”övriga antidepressiva medel”.

Den har fått mig att må bättre.

Hon skickade mig även till labbet för att kolla alla mina värden. Det är märkligt att det är första gången någon gör det sedan jag fick min bipolära diagnos. Det var ingen som kollade innan diagnosen sattes trots att det är känt att brist på B12-vitamin kan ge samma symptom som bipolär sjukdom. Folatbrist kan ge depression bl.a. Jag hade låga nivåer av leukocyter men såpass nära den lägre gränsen att det inte nämndes av min läkare. Jag hade även låga nivåer av D-vitamin, men det förklarades med att det varit vinter. Jag har därför på eget bevåg börjat ta B12-vitamin, folsyra samt D-vitamin tillskott. Det är inget som kan skada tänker jag.

Psykolog och psykiater

Jag har börjat gå till en privat psykolog i stan. Jag har varit där två gånger och det känns jättebra. Genom henne har jag även fått kontaktuppgifter till privat psykiater som jag ska ha kontakt med för uppföljning av min medicin.

 

17 FILMER OM BIPOLÄR SJUKDOM

1. Touched with fire

bipolärmamman

2. Infinitely polar bear

BIPOLÄRMAMMAN

3. The ghost and the whale

4. Repentance

5. Silver Linings Playbook

6. The Informant

7. Mad Love

8. Michael Clayton

9. Mr. Jones

10. Pollock

11. The Dark Horse

12. All she ever wanted

13. Vincent and Theo

14. Phoebe in Wonderland

15. Girl Interrupted

16. Mrs Soffel

17. Proof

Ambivalenta vårkänslor

De senaste veckorna har vi haft riktigt vårväder här i Jönköping. Hur skönt det än må vara med sol, fågelkvitter och värme, skapar alltid våren en otrygghet hos mig. Från det att jag var 12 år och uppåt innebar våren och sommaren mer alkohol hemma och därmed också mindre trygghet. Det är så hemskt att det fortfarande sitter kvar, trots att jag är 32 år gammal.

Det får mig att tänka på den där psykologilektionen på gymnasiet då vi pratade om andrahandsbetingning. Om att man ringde i en klocka när hundar skulle få mat och efter ett tag räckte det att man ringde i klockan för att deras salivproduktion skulle öka. I detta fall är våren den där klockan.

Så här står det om andrahandsbetingning:

Att individen reagerar på visst sätt, till exempel med rädsla, ångest, ilska, hunger, när det uppstår eller avsiktligt åstadkommes (av till exempel en psykolog) en ny omständighet som är i tid och rum är kopplad till det som ursprungligen väckte rädslan, ångesten, ilskan och så vidare

Jag har alltid försökt undvika att tänka på det och ignorerat känslan som genomsyrar hela kroppen, men det har verkligen inte fungerat så nu ska jag försöka med en annan metod á la KBT. När känslan av otrygghet kommer ska jag stanna upp och känna efter. Säga till mig själv att jag är trygg idag. Jag har en familj och det finns ingen som missbrukar alkohol runt mig. Acceptera känslan men sen låta den ”flyga vidare”…

Förhoppningsvis kommer jag kunna njuta av våren framöver med denna metod, istället för att känna den där obehagliga känslan i magen.

bipolärmamman
bipolärmamman

Bipolär depression

Bipolär depression

Bipolär och unipolär depression

Bipolär depression förstör och ödelägger liv och tenderar att ta upp den största delen av skovens tid. Trots detta är det mycket svårt att diagnostisera. Anledningen till detta är att man som bipolär oftast söker när man är deprimerad. Har man ingen sjukdomsinsikt söker man inte när man är manisk eller hypoman eftersom man då ofta är upprymd och uppåt. Ett av kriterierna för hypomani/mani (ICD-10) är dessutom dålig sjukdomsinsikt…

Michael E. Thase, professor på Pennsylvania School of Medicine menar att så många som 50% av bipolära som söker för depression blir feldiagnostiserade med unipolär depression.

Det är dock inte konstigt att man blir feldiagnostiserad eftersom DSM-IV och ICD-10 (processtöd vid diagnostisering) inte skiljer mellan bipolär depression eller unipolär depression. En bipolär diagnos grundas på om personen haft en mani och hypomani, och inte sällan glömmer läkare fråga detta.

Så här står det på internetmedicin: 

Det finns ingen vedertagen diagnostisk biomarkör för bipolär sjukdom. Diagnosen är klinisk och ställs efter en noggrann anamnes med stöd av kliniska skattningsskalor. Anamnesen bör utöver det aktuella tillståndet omfatta en kartläggning av:
 

  • Det långsiktiga förloppet
  • Tidpunkt och omständigheter för debut
  • Ärftlighet för psykisk sjukdom och självmord
  • Effekt av tidigare behandling
  • Förekomst av missbruk
  • Icke-psykiatriska sjukdomar och deras behandling
  • Den sociala situationen

Det är inte konstigt att den genomsnittliga tiden för att få rätt diagnos är ca 10 år (internetmedicin.se)

Enligt en studie från 2002 (Judd) upplever bipolära som har typ 1 depression tre gånger så ofta som manier. När det gäller bipolär typ två har man depressioner ca 40 gånger oftare än hypomanier.

Hur tar det sig uttryck?

Depressioner kännetecknas som regel av oföretagsamhet, nedsatt energi, sänkt självkänsla, pessimism, nedstämdhet, oförmåga att känna glädje, lust och intresse, och ökad stresskänslighet.

Nedstämdhet, irritabilitet: De flesta som är deprimerade beskriver sig som nedstämda och brukar också berätta om känslor av hopplöshet och meningslöshet. En del känner sig emellertid varken ledsna eller sorgsna, men upplever en plågsam oförmåga att känna glädje. Denna svårighet att glädja sig är ett av de viktigaste symtomen vid depression. Normala glädjeämnen fungerar inte längre. ”Livsglädjen är borta”. Många har en känsla av tomhet och beskriver en total oförmåga att känna. Många tycker att de har blivit mer sårbara och känsliga.

De har lättare att ta illa vid sig, är mer irritabla och har svårt att hantera också mycket små motgångar. De tycker ofta att de förlorat förmågan att visa tålamod, och får lätt vredesutbrott. Vid milda depressioner är det ofta inte nedstämdheten som dominerar, utan irritabiliteten och stresskänsligheten.

Svårigheter att känna intresse och tillfredsställelse: Den som är deprimerad har en nedsatt förmåga att bli stimulerad av positiva händelser. Det som tidigare upplevts som intresseväckande, engagerande och stimulerande förlorar sin mening. Förmågan att känna tillfredsställelse i olika aktiviteter är som borta. Som regel får man inte längre samma känslomässiga utbyte av musik. Den sexuella lusten är ofta nedsatt eller helt borta. Det är svårt att finna nöje i umgängesliv. TV-programmen ter sig meningslösa. Man blir tillbakadragen och en del upplever en plågsam likgiltighet och leda.

Förändrad aptit: Aptiten påverkas ofta. Förändringen kan gå i två riktningar. Oftast försämras den. Maten smakar inte längre. Man måste tvinga sig att äta. En del går ned i vikt. Andra upplever ett ökat matsug, beskriver ett ”tröstätande” och tenderar att gå upp i vikt då de är deprimerade. Många får ett kraftigt sug efter choklad och sötsaker.

Sömnsvårigheter eller ökad sömn: Sömnsvårigheter är vanliga. En del har svårt att somna. Många sover ytligare än vanligt, vaknar lätt och kan inte somna om.

Orörlighet eller rastlöshet: Många som är deprimerade visar en märkbart minskad rörlighet. De har svårt att ta initiativ och blir ofta sittande apatiska. De ter sig dröjande och långsamma. Rastlöshet förekommer hos en del.

Trötthet, nedsatt energi: Den som är deprimerad upplever ofta en speciell form av trötthet. Det är som om förmågan att få fram energi försvunnit.

Känsla av värdelöshet och skuldkänslor: Självanklagelser och skuldkänslor är vanliga. Tankarna kretsar ofta kring föreställningen att man är värdelös.

Koncentrationssvårigheter: Man har svårt att minnas och koncentrera sig.

Ängslan och oro för småsaker: Den som är deprimerad bekymrar sig ofta. Fantasier om framtida misslyckanden, olyckor eller sjukdomar är vanliga. Självförtroendet är sänkt och en del plågas av kraftig osäkerhet i kontakten med andra.

Nervositet och kroppsliga symtom: Nervositet med kroppsliga symtom som muskelspänning, svårigheter att slappna av och värk förekommer ofta. Besvär av yrsel, hjärtklappning, svettningar och magbesvär är också vanliga. Ibland har symtomen vid depression en s.k. ”melankolisk dygnsrytm”. Besvären är då genomgående svårast under morgnarna och förmiddagarna, för att sedan successivt minska och vara minst uttalade under kvällarna.

Tankar på döden: Tankar om döden är vanliga under en depression. Man tänker mer än vanligt kring döden som sådan. Många säger sig att det skulle vara bättre att vara död. Ungefär 80 % av dem som är deprimerade har självmordstankar. (ibisgbg.se)

Lider du av depression och vet med dig att du har perioder då du känner dig upprymd, kanske shoppar, festar, träffar många nya kärlekspartners osv. för att sedan falla platt. Då kan det vara så att du har bipolär sjukdom.

Det är många som skriver till mig och säger att de är på utredning för bipolär diagnos och att de känner sig helt förstörda över detta. Jag tänker så här. Är du under utredning för bipolär sjukdom så kommer du förhoppningsvis få den hjälp du behöver och ditt liv kommer få en helt ny vändning. För det bättre. För mig var diagnosen det bästa som kunde hänt mig, utifrån förutsättningarna. Det bästa hade såklart varit att inte ha sjukdomen, men tyvärr får man inte välja det.

Jag vill lyfta fram att man med rätt behandling kan man leva ett jättegott liv, trots sin sjukdom! 

Husförsäljning

Husförsäljning

Husförsäljning

Stress

Husförsäljning måste vara en av de stressigaste och mest påfrestande sakerna som finns. Gå på visningar och slutligen köpa hus var ingenting jämfört med detta. I måndags hade vi en målare här som målade klart vår trappa (ett projekt jag inte riktigt blev klar med i höst). Resten av veckan har jag och Johan i princip packat ihop hela vårt hem inför stylingen och fotograferingen i fredags. Isabelle sov hos mormor och morfar mellan torsdag-fredag så att jag och Johan kunde fixa det sista. Jag hade någon slags vision att vi skulle bli klara med städningen tidig kväll så vi kunde ha lite egentid. Kl 23 stod vi två i varsitt rum på övervåningen och satte upp gardiner. Det blev med andra ord inte så mycket egentid den kvällen.

Sova borta själv för första gången

Det var första gången Isabelle sov borta utan oss och det hade gått bra fram tills hon skulle gå och lägga sig. Då ville Isabelle hem till sitt rum och ville hellre sova med morfar. Sedan blev hon i vanlig ordning ”jättehonni” jättehungrig. Som hon blir varje kväll när hon ska sova. Tre rostade mackor senare gick de och la sig igen och tillslut somnade hon. Och sov till kl 7.30. Stort. Jag, Alexander och Chili (vår hund) kom dagen efter och hämtade henne. Då var hon så stolt. Lilla stora tjejen.

Styling och fotografering

I fredags stylade Vackra hem vårt hus och sedan kom fotografen och fotade precis efter. Vi hade förberett Isabelle genom att säga att det kommer en fotograf så vi måste städa för att det ska bli fint hemma. Isabelle verkade acceptera detta och undrade om farbrorn skulle vara hemma när vi kom hem. När vi väl kom hem utbrast Isabelle ”wow, mamma, sååå fint!!!” Hon tyckte det var så spännande. Hon gick från rum till rum och beundrade. Isabelle har verkligen öga för detalj, det har hon alltid haft.

Stressens påverkan på mig

Jag sover vanligtvis väldigt bra på nätterna men på sistone har jag sovit sämre… jag är säker på att det beror på stress. Jag känner mig dessutom väldigt irriterad. Irritation har jag aldrig tidigare kopplat till min sjukdom men det står som en av symptomen, så jag antar att det kan det skulle kunna bero på det. Och stressen. Innan jag gick på föräldraledighet hade jag p.g.a. vad jag tror var mitt jobb som socialsekreterare fått tics. Jag hade mycket tics som barn men har inte haft det sedan dess. De försvann så fort jag gick på föräldraledighet och har varit borta tills nyligen då kom tillbaka igen.

Hemnet

Nu väntar vi bara på att huset ska komma ut på hemnet. Det ska bli spännande. Nästan lite för spännande.

Kroppsliga sjukdomar som kan ge bipolära symptom. Viktigt att veta när man blir diagnostiserad!

När jag blev diagnostiserad bipolär visste jag inte att det fanns fysiska sjukdomar som kunde ge liknande symptom och ingen informerade mig heller om detta.

När någon söker för depression skall det ingå i utredningen att kontrollera följande blodprover:

-Röda blodkroppar (Hb)

-Vita blodkroppar (LPK)

-Infektionsvärden (SR, CRP)

-Saltbalansen (elstatus inkl kalcium)

-Levervärden (leverstatus)

– Sköldkörtelvärden (TSH, fritt T4)

– Vitaminer (B12, folsyra)

Detta beror på att depressiva symtom även kan förekomma vid rent kroppsliga sjukdomar så som sköldkörtelunderfunktion, blodbrist mm. (internetmedicin.se).

När man söker för bipolär sjukdom bör följande provtagningar och undersökningar göras:

  • Glukos, lipidstatus
  • Na, K, Kreatinin, Albumin
  • Ca, TSH, prolaktin
  • Blodstatus, CRP, SR
  • Leverstatus, GT
  • B12, folat
  • Vid misstanke om Wilsons sjukdom beställs S-Cu
  • Vid misstanke om reumatisk sjukdom eller syfilis tas särskilda prover
  • Drogscreening – särskilt för stimulantia, THC och bensodiazepiner
  • Längd och vikt
  • Puls, blodtryck
  • Neurologisk undersökning
  • CT-hjärna eller MRT-hjärna (vid misstanke om särskilda neurologiska sjukdomstillstånd)
  • EEG (vid misstanke om epilepsi och degenerativ hjärnsjukdom)
  • EKG (vid misstanke om hjärtsjukdom eller vid hög ålder) (ibid).

Man måste tyvärr vara väldigt påläst för att få rätt vård

De allra flesta är bekanta med uttrycket ”Man måste vara frisk för att vara sjuk”. Tyvärr och inte helt oväntat (ingen rök utan eld)stämmer det väldigt väl överens med verkligheten. Jag gick runt sjuk i över 10 år innan jag fick rätt diagnos. Jag var den som slutligen kom fram till att jag hade panikångest och bad om antidepressiva. Till vårdcentralen kom jag den där dagen i november 2014 med min ipad där jag skrivit hela min anamnes (sjukdomshistoria), förslag på diagnoser och medicinering. För det var så jag hade lärt mig. Att man måste vara aktiv och väldigt påläst för att få den vård man har rätt till.

Jag blev skickad till psykakuten där man gjorde en madr-s som en är en självskattningsskala för att bedöma svårigheten av depression. Sedan fick jag prata med en st-läkare (jag hade enligt sjuksköterskan tur eftersom det normalt sett brukar vara en AT-läkare som har bakjouren). Läkaren frågade hur jag mådde och om jag var självmordsbenägen. Jag sa nej men att jag mådde väldigt dåligt med all den ångesten jag kände inombords. Han lyste upp och sa att det fanns en jättebra medicin för mig. Jag kommer inte ihåg om han nämnde bipolaritet då.

Innan jag gick hem fick jag en tablett och lite vatten i en plastmugg.

Medicinen gjorde faktiskt under. Den tog bort ångesten och gjorde mig stabilare än någonsin. Men jag hade inte fått någon diagnos. Den skulle ställas senare med hjälp av en psykolog.

Psykologen var extremt flummig (läs inlägg om när jag träffade honom här). Jag fick med mig en bok hem för att se vilken typ som stämde bäst överens med mig. Jag kom fram till typ 2 och han svarade att han trodde det med.

Vi var överens. Jag hade bipolär typ 2.

Inga prover… inte ens en fråga om några fysiska besvär fick jag under denna process.

Dåligt samarbete mellan psykvården och somatiska vården

När jag var 15 hade jag astmamedicin för min ångest. Jag fick besvär med andningen när jag mådde dåligt och blev stressad, men den kopplingen gjorde varken jag själv eller någon läkare. Det var ingen läkare som frågade mig hur jag mådde.

När jag var 20 och sökte trodde jag att det var somatiska (fysiska) problem jag hade. Då undersöktes jag för det och fick ingen fråga om ångest. Trots att jag sökte för tryck över bröstet, hjärtklappning osv. Ganska vanliga ångestsymptom.

När jag sedan fick lite insikt och läste på om mina symptom sökte jag istället för psykiska problem och fick då ingen fråga om somatiska.

Det är verkligen en stor brist i vår sjukvård, att somatiken och psykiatrin inte samarbetar mer med varandra. Dels det och dels att man måste vara så himla påläst för att få den adekvata behandlingen man har rätt till.

Så… söker du för psykiska besvär stå på dig så du får de prover du har rätt till.