Min skräck och orkidébarn

Min skräck och orkidébarn

Den överväldigande oron för mina barn

Jag har en genomsyrande och ibland överväldigande oro för att mina barn någon gång kommer att må dåligt psykiskt. Nu eller någon gång i livet.

Att de någon gång i livet kommer må dåligt är ju oundvikligt, det vet jag. Att det är onödigt att gå och oroa mig för det vet jag också, men trots dessa insikter har jag svårt att sluta oroa mig.

Denna oro bottnar med all sannolikhet i att jag själv mådde så dåligt när jag var ung. Jag mådde så dåligt att jag knappt orkade fortsätta leva.

Det är denna hemska erfarenhet som driver min irrationella och överdrivna rädsla för att mina barn ska må så dåligt någon gång.

Irrationell för att mitt huvud säger att de inte kommer må såpass dåligt som jag mådde och om de mot all förmodan skulle må så dåligt, har de helt andra verktyg med sig än vad jag hade. Det, men framförallt ett nätverk med människor som älskar dem och skulle hjälpa och stötta dem.

Andra förutsättningar

De har helt andra förutsättningar än vad jag hade när jag var ung. De har ovannämnda saker samt har de två föräldrar som älskar dem över allt och som gör allt för dem. De har mor- och farföräldrar som älskar dem, morbröder, mostrar. De har goda ekonomiska förutsättningar, de har föräldrar som frågar hur de mår varje dag, som pratar om problem och inte sopar dem under mattan.

Ja, ni förstår, de har allt som jag själv inte hade när jag var ung. Förutom min mamma då, hon älskade mig och min syster över allt. Sen dog hon och kvar fanns ingen för oss. Hon hade kanske till synes ett nätverk, men när något hände fanns inget.

Läskigt, eller hur?

Man kan ju aldrig veta 100% vad som skulle hända ens barn om man plötsligt rycks från världen.

Jag och min syster var dessutom så mycket mer utsatta eftersom vi inte bodde med vår pappa och träffade honom mycket sällan. Jag tror att mamma måste ha tänkt på det då det finns ett brev skrivet av henne till oss efter hennes död (Och nej, hon tog inte livet av sig).

Jag ska dela med mig av det brevet någon gång, det är en känd dikt som har hjälpt och fortfarande hjälper mig i situationer då jag saknar min mamma extra mycket.

Orkidébarn

Har du hört talas om orkidébarn? Jag vet inte om det är ett allmänt vedertaget ord eller bara något som används i folkmun. Det finns lite om det när jag söker på det på nätet.

Jag hörde det på jobbet häromdagen och denna kvinna förklarade det så här: Ett orkidébarn är ett barn som växer upp med bästa möjliga förutsättningarna men som är så skör att så fort det händer något i livet går hon/han sönder.

Så här skriver Lagerblad (2012) om Orkidébarn:

Vissa människor tycks ha gener som gör dem lika tåliga som maskrosor. Hur dålig jordmånen än är lyckas de slå rot och blomstra. Andra är mer som känsliga orkidéer. Får de inte den speciella omvårdnad de behöver så vissnar de lätt. Drivs de däremot upp i ett växthus av personer med gröna fingrar blomstrar de ofta vackrare än många andra växter.

Orkidébarnen” är mer ömtåliga än ”maskrosbarnen”. Utsätts de för påfrestningar så drabbas de lättare av olika fysiska och psykiska besvär. Men växer de upp under trygga förhållanden kan de i stället må bättre och utvecklas mer än många andra individer, förklarar den amerikanska forskaren Bruce Ellis, som introducerat den så kallade orkidéhypotesen.

Panik

Vad tror du händer med mig när denna kvinna börjar prata om detta? Jag får ju såklart panik att mina barn ska vara s.k. Orkidébarn.

När jag läser denna förklaring, känns det bättre. Jag tror ju såklart inte blint på vad en person säger, men som sagt, denna oro jag har är inte rationell. Den är i allra högsta grad känslostyrd.

Jag behöver lära mig hantera den och jag har kommit en liten bit på vägen med hjälp av världens bästa livscoach som jag kommer berätta om i nästa inlägg. En riktigt grym kvinna med nästan en onaturlig intuition.

 

 

Pappa är hemma och mamma jobbar.

Förändring i vardagen

Vardagen här hemma har verkligen kastats om. Johan som aldrig varit föräldraledig innan är hemma med Alexander, lämnar och hämtar Isabelle på förskolan, lagar maten och fixar och donar med allt som hör hemmet till. Och jag, jag åker till jobbet på morgonen när det fortfarande är mörkt ute och kommer hem när det är mörkt och dags att natta barnen.

Mycket märklig känsla.

Jag ska inte sticka under stolen med att jag tycker att det är skönt att komma utanför huset och göra något annat än att bara vara mamma. Det är dessutom roligt och givande på jobbet. Hittills stormtrivs jag, både med arbetsuppgifterna, med kollegorna och chefen. Att det ligger fem minuter bilväg från vårt hem är inte helt fel heller.

Det känns som att jag hittat det perfekta jobbet för framförallt småbarnsåren då man behöver ha nära till förskola om något skulle hända.

Sen är väl inte planen att både jag och Johan ska jobba heltid när båda barnen går på förskola. Jag vill inte att barnen ska gå så långa dagar. Isabelle är supertrött när vi hämtar henne 14.15 så heldagar känns inte som ett alternativ för någon av barnen. Eftersom vi har möjligheten, det har såklart inte alla.

Träffar knappt barnen

Idag träffade jag barnen sammanlagt kanske 2 h…. och det känns hemskt. För att klara av detta på vardagarna har jag har bestämt att min mobil ska vara undanlagd från det att jag kommer hem tills barnen går och lägger sig, för att lägga all fokus och uppmärksamhet på dem. Jag försöker maxa tiden på morgonen också. Isabelle och jag myser oftast på soffan i någon timme. Jag ligger och håller om henne när jag sover och hon tittar på något på tvn. Alexander älskar att läsa böcker så jag har börjat läsa godnattsaga för honom och Isabelle om hon vill, i soffan. Isabelle läser vi två böcker för i sängen.

Isabelle ”stämmer”

De två senaste dagarna har Isabelle bestämt eller ”stämt” som hon själv säger, att det är Johan som ska natta henne, så jag har nattat Alexander som somnat på mig båda kvällarna. Jag började spela ”elefanten som så gärna ville somna” för honom i förrgår och han har somnat på mindre än fem minuter båda gångerna. Det är för få gånger för att hoppa av glädje redan, men några gånger till.. så kanske det är ett mönster.

Nattningarna med Alexander, aka virvelvinden, brukar ta ca 1 h – 1,5-2 h om man har otur. Han är överallt i vår 2×2.10 m säng. Man får hålla i en fot ibland för att han inte ska trilla ur, trots att vi har bunkrat upp med soffkuddar runt kanterna.

Men nu så. kanske. kanske.

Sömn – trigger

Vi har haft riktigt tuffa nätter sedan vi ställde om till vintertid. Isabelle somnade kl 17 (vintertid) häromdagen och vaknade 02.30. Då hade hon sovit klart.

Det hade inte jag och Johan.

Jag får lite panik när det blir sådana här nätter eftersom sömnen är så viktig för mig och många om inte alla andra med bipolär sjukdom, för att det triggar skov. Johan tar alltid nätterna för att han inte är lika känslig, men det påverkar såklart honom också.

Denna förändring och byte av roller har dock hittills mest varit positivt. Johan förstår hur mycket jobb det är att vara hemma med barnen samtidigt som han njuter och jag förstår Johan på ett helt annat sätt. Samtidigt som jag njuter. Barnen, de verkar nöjda de med.

Jo, en nackdel är att de blir mer pappiga. Men det kan jag unna Johan.

 

Bilder från vår semester till Mallorca.

 

Berätta om sin sjukdom på arbetsplatsen

Berätta om sin sjukdom på arbetsplatsen

I måndags började jag mitt nya jobb som socialsekreterare på ekonomiskt bistånd. Efter att ha varit hemma 1,5 år med min son var det en stor förändring, inte bara för mig utan för alla i familjen.

Johan har jobbat i nästan 25 år utan något längre uppehåll och nu är han föräldraledig. Han var lite stressad innan men nu känns det som att han njuter för fulla muggar. Jag förstår honom, det är en ynnest att få vara hemma med sina barn.. men vi har inte alls samma utgångspunkt. Jag har tyckt ett tag att det varit lite jobbigt att vara hemma just för att jag varit hemma så mycket. Jag pluggade 3,5 år innan jag gick på föräldraledighet, sen 1,5 hemma, 1 år på jobb och sen 1,5 år hemma igen..

När jag skriver det så förstår jag varför jag varit trött på att vara hemma. Men det är så lätt att få dåligt samvete när man tänker så, eftersom barnen är det bästa man har.

Jag har känt mig så ambivalent i mina tankar och känslor men nu är jag väldigt glad att jag vågade bestämma mig för att börja jobba.

Nu i höst och vinter kommer jag att arbeta alla dagar förutom varannan torsdag och fredag pga Johans MBA. Imorgon och fredag är jag alltså hemma med barnen och det ska bli så skönt.

Berätta om sin diagnos på jobbet

Jag har tidigare berättat att jag inte tycker att man behöver uppge att man har en diagnos i en arbetsintervju. Om man inte upplever det som ett hinder i arbetssituationen vill säga. Nu har ju kanske inte alla den insikten, men man har inget krav på sig att berätta om psykisk diagnos eller sjukdom.

Jag hade berättat om jag visste med mig att jag behöver stöd och vet med mig att det kommer att påverka mitt arbete.

Men, trots att jag inte anser att man behöver berätta om sin sjukdom på arbetet tror jag inte att det är något negativt att göra det.

När jag berättade på mitt nya jobb

Idag när jag och tre kollegor satt och småpratade på en rast kom vi in på ämnet psykisk ohälsa. En kollega berättade för mig, (av någon anledning som jag inte kommer ihåg) att man ibland behöver medicin för att må bra, om kemiska obalanser osv. Jag hade kunnat vara tyst, men jag valde att svara:

”Jag medicinerar och kommer förmodligen göra det livet ut för jag är bipolär”

Det blev tyst i några sekunder, men sen säger en av kollegorna ”men shit nu känner jag typ fem personer som är bipolära!” Hur skön kommentar som helst, enligt mig!

Vi pratade om hur fler och fler får diagnosen och det var absolut inga konstigheter.

Det kändes faktiskt riktigt bra att berätta. Man väljer såklart själv om man vill berätta eller inte, men min erfarenhet säger att de allra flesta är så förstående och positiva. För mig känns det skönt att kunna vara öppen och ha ett samtal om det.. men jag har också kommit till en plats i livet där jag känner mig trygg i mig själv. Jag har barn, man, hus osv och jag bryr mig inte längre om vad andra tycker och tänker om mig.

25-åriga Åsa

Det kanske hade varit annorlunda om det var 25-åriga Åsa. Då hade jag kanske valt att vara tyst p.g.a. rädsla för vad andra skulle tycka om mig, vad som skulle hända om jag berättade osv. Då hade jag behövt 32-åriga Åsa som berättade för henne att det inte var någon fara att berätta, att det tvärtom hade känts bra att få förståelse och stöd från arbetskamrater och chef. Att hon hade klarat sig oavsett för att hon var starkare än vad hon trodde!

 

Deprimerad och arg 17-åring

Mitt namn är Åsa Olofsson och jag är 17 år, 18 om 2 veckor och 5 dagar.

Tänkte att jag skulle berätta lite kortfattat om mitt liv.

När jag var 2 år gammal skilde/separerade mamma och pappa, dom var inte gifta dock, utan sambos. X hotade med att skjuta Rick – vår hund och slog mamma, så mamma tog med sig mig och min lillasyster Lisa och flydde till kvinnojouren i Sunne. Där blev vi sedan bosatta.

Detta måste ha varit tufft för mamma eftersom Y som bodde och fortfarande bor i Sunne lämnade mamma själv i Värnamo när hon var 17 år gammal.

I Sunne bodde i alla fall mamma, Lisa och jag tillsammans i ca 10 år tills mamma en dag plötsligt dör. 5:e februari 1999. Jag fick ringa 112 och dom (ambulansen) kom och hämtade mamma, sen var hon borta för alltid.

Eftersom vi hade lite kvar i skolan fick vi bo hos Z tills vi var klara. Ca 4 mån. Detta gjorde att vi fäste oss mycket snabbt vid Z, som blev som en andra mamma.

I juli eller juni var det dags, vi skulle ”prova” att bo hos pappa, tyckte vi inte om det skulle vi få komma tillbaka – trodde vi då.

Tiden gick, pappa drack varenda helg och vräkte ur sig massa dumma saker i tid och otid mot alla i familjen. Jag ringde och grät till Z varenda dag och till slut hade jag inga tårar kvar och jag var så deprimerad att jag kunde tagit livet av mig. men det gjorde jag inte.

Efter 1 år så ville inte Z prata med mig ngt mer. Socialen var hemma hos oss och pratade med mig och syster men dom hörde aldrig av sig mer. Jag hade ingen!!! X började bli mer aggressiv, även när han inte drack. Numera var jag familjens svarta får. ”jag hatar dig” ”vill inte se dig mer” ”stick” ”du är koko!” ”du är lika knäpp som alla andra med det efternamnet” Pang! så fick jag väl vad jag förtjänade.

Efter ett tag slutade jag bry mig om honom, struntade i om han drack så mycket att han inte kunde stå på benen bara att han inte kunde komma åt att skälla på mig.

Det värsta är inte det fysiska han har gjort mot mig – utan det psykiska! Det som ingen annan ser eller märker.

Att inte få vara sig själv är en oerhört smärtsam känsla. Att bli utfryst som jag blivit, det går inte med ord förklara hur det känns. Att varje dag få höra saker som – Du är ju helt dum i huvudet -Du klarar ju ingenting – Du kan inte, du kan inte, du kan INTE! -jag vill inte ha dig här! -När du är 18 åker du ut härifrån – Jag behöver inte ta hand om dig sen – åh vad skönt det skulle va att stryka till dig, nita dig mm. Sen sitter han och pratar med andra i telefon om mig hur dum jag är mm.

Jag orkar fan inte mer nu!!!

Att X kan spela så att alla tror att han är världens bästa, det har jag varit med om för många jävla gånger nu! Att inte folk som är utbildade till sånt här kan se sånt?!!? Eller inte bryr sig?? Det är för mig oförklarligt!

Om man inte förstår att något är fel så vet jag inte vad jag ska göra för att få någon att förstå. Om socialen inte hjälper mig så sticker jag så får dom ha det på halsen. Jag kan inte ha det så här längre i alla fall. jag har stått ut Såå länge, men nu är det ju värre än någonsin.

Bli hotad varenda jävla dag, bli utfryst, få elaka kommentarer bakom ryggen och efter sig och att han sen är så jättetrevlig mot andra så att dom är på hans sida!!??

Jag är deprimerad och får jag inte hjälp finns det en STOR risk att jag gör något hemskt.

Inte ens i skolan och på innebandy kan jag koncentrera mig, allt går skit.


Detta skrev jag alltså den 11 november 2004. När jag gick näst sista terminen på gymnasiet. Det måste ha varit omkring dessa dagar jag träffade min bonusmamma och bonuspappa för första gången.

Annars hade jag inte varit så uppgiven. När jag läser texten kan jag komma ihåg mina känslor under denna period. Det var känslor av främst uppgivenhet och hopplöshet men även ilska och frustration mot alla vuxna eftersom jag kände att alla hade svikit mig. De flesta visste inte men det fanns många som faktiskt visste hur min hemsituation var, men gjorde ändå ingenting.

Hade inte Martin (min bonusbror) och hans familj kommit in i mitt liv vid denna tidpunkt tror jag inte att jag hade orkat fortsätta. Den trygghet och kärlek de gav mig betydde allt. Som ni vet är de än idag min familj, mina barns mormor, morfar, morbröder och kusiner. Jag är så tacksam för detta. För att Ingrid gav mig tilltron tillbaka på vuxna och mänskligheten. För jag hade gett upp.


Är du minderårig och mår dåligt i din hemsituation? Då är mitt råd att våga öppna upp dig för någon du litar på. Det kan vara en släkting, lärare, kurator, tränare, granne. Våga berätta, för det är först då du kan få hjälp.

Behöver du prata med någon med vågar inte riktigt, då kan BRIS.se vara ett alternativ. Man kan antingen chatta eller ringa.

Är du orolig för någon som är minderårig? Våga fråga hur hon/han mår och visa att du verkligen bryr dig. Inte sällan är tilltron till vuxna dålig. Omfattas man av anmälningsplikten (14:1 Socialtjänstlagen) ska man anmäla till socialtjänsten om man misstänker att ett barn far illa.

Om man inte omfattas av denna lag så bör man anmäla. Vill du vara anonym, tänk på att inte uppge ditt namn när du ringer, då kan du tyvärr inte vara anonym längre.

KBT, IPT, Psykodynamisk terapi och…

KBT, IPT, Psykodynamisk terapi och…

Första terapin

Första gången jag gick i terapi var när jag var 18 år. Det var min bonusmamma Ingrid som insisterade att jag skulle gå. Med all rätt för jag behövde det verkligen. Det var ingen speciell inriktning på terapin och jag tror psykologen tog det som det kom.

För mig var hon perfekt just då. Ibland kunde vi prata i 1,5 h, om jag behövde det och andra gånger bara 40 minuter. För henne berättade jag om min lärare som utnyttjade mig sexuellt. Det bidrog till att jag berättade för Ingrid och sedan för rektorn på min skola vilket resulterade i att läraren fick gå. Jag hade nyligen förstått hur läraren hade grundlurat mig och fick i och med att jag öppnade upp mig för psykologen äntligen börja bearbeta vad som hade hänt.

KBT och Psykodynamisk terapi

Nästa gång jag går i terapi är i Lund när jag studerar. Jag lider av stark ångest och behöver hjälp att hantera den. Jag testar KBT och jag kommer ihåg att terapeuten ritade upp massa övningar och gav mig hemläxa.

Jag hade inte ro i kroppen att göra dessa övningar och sökte mig därför till en annan sorts terapi: psykodynamisk. Jag tror jag hann träffa terapeuten, som jag gillade skarpt, ungefär fem gånger innan jag flyttade till Australien. Det var slutet på den terapin.

I Australien testade jag återigen KBT. Detta var år 2011.

Forskingsprojekt

2013 var jag del i ett forskningsprojekt för panikångest. Behandlingen var IPT och alla samtal filmades. Behandlingen var både bra och dålig för mig. Vi fokuserade mycket på att stanna upp i känslan och verkligen känna efter. Jag alltid tänkt mycket och trängt undan känslorna, en försvarsmekanism som blivit extra stark p.g.a. det stora behovet i barndomen. Efter behandlingens slut kände jag mer än någonsin, vilket var skönt, men samtidigt var behandlingen över och jag fick inte fortsätta gå till samma terapeut p.g.a. studien.

Jag kommer ihåg att terapeuten sa att jag var som en tonåring med massa känslor som jag inte riktigt visste var jag skulle gör av. Jag förstår att hon sa det i all välmening, men det kändes väldigt jobbigt för mig. Vem skulle jag nu vända mig till? Jag tror faktiskt att terapin gjorde att jag mådde sämre än någonsin.

Vilket i sig var bra, eftersom jag då äntligen fick den hjälp jag behövde.

Jag fick min medicin hösten 2014 och min diagnos våren 2015.

2015 gick jag hos en terapeut i ungefär ett halvår. Tyvärr höll hon alltid på med betalningen i en kvart av vår tid och det gjorde att jag tappade tilliten till henne.

Tillit till en terapeut är så himla viktig. Utan den blir det inga bra samtal.

ACT

En god vän till mig har länge pratat om terapimetoden ACT och att hon tycker att jag borde prova, men det var inte förrän Johan kom hem häromdagen och berättade om vad Dan Hasson sagt till honom. Han sken upp när han berättade att Dan sagt till honom att jag borde prova ACT.

Lite fakta om ACT:

Ett grundantagande inom ACT är att vi människor inte bara undviker sådant som faktiskt är farligt eller obehagligt vi undviker också tankar, känslor och minnen som är associerade med det farliga eller obehagliga. Det kallar vi ”uppelvelsebaserat undvikande” och det har visat sig vara en starkt bidragande orsak till nedstämdhet, ångest, smärta, depression osv.

Inom ACT arbetar man med acceptans och mindfulnessprocesser för att inte behöva reagera impulsivt på det man känner och tänker utan istället kunna agera utifrån vad situationen kräver och vad som är bra för oss. Det kan vara lätt att fastna i grubbleri, känslor och upplevelser.

Visst låter det bra?

Hemma med två barn och workshop!

Vara hemma med båda barnen

Jag lämnade Isabelle på förskolan med lite vemod i onsdags. Hon hade ingen feber men hostade och kändes lite tröttare än vanligt. Hon ville gärna leka med sina kompisar och jag kände mig osäker på om hon skulle vara hemma eller inte.

Väl på förskolan sa jag till förskolelärarna att de skulle ringa om hon inte orkade eller hostade för mycket.

Så här i efterhand känner jag mig  så himla dum. Hon skulle såklart ha varit hemma. Jag skulle ha lyssnat på min magkänsla. Lärarna var på väg att ringa några gånger men gjorde det aldrig. Vi stannade hemma både i torsdags och fredags.

Att vara hemma hela dagarna med en 1-åring och 3,5-åring innebär oftast fullt ös med en hel del kaossituationer, men dagarna var faktiskt varit riktigt sköna. Vi njöt alla tre. Barnen lekte jättebra tillsammans (de bråkade en del också såklart) men var mestadels vänner. Vi låg inne i kojan och läste (vi har gjort om förrådet under trappan till en koja), var ute och gungade osv.

Jag blir så full i skratt när jag tänker på de konstiga situationerna man som småbarnsförälder hamnar i ibland. I torsdags t.ex. tröstade jag Alexander som hade trillat och samtidigt skrek Isabelle högre och högre på mig att jag skulle visa henne håret under mina armar.

Ja, du hör. Och förstår förmodligen om du har eller har haft barn.

Häromdagen sa Isabelle plötsligt ”Jag är trött på att vara Isabelle nu. Jag har varit det så länge”.

Tänk om man kunde byta och bli någon annan när man så ville. Det hade varit något det.

Fotokurs

I fredags åkte jag och Isabelle till mormor och morfar. Jag var på workshop hos en av Sveriges absolut bästa fotografer, Martina Wärenfeldt (inget samarbete, måste bara berätta hur grym hon är) och eftersom Isabelle har pratat om mormor och morfar i princip varenda dag i några veckors tid fick hon följa med och vara med dem själv en hel dag.

I dörren till studion möttes jag av världens gladaste och goaste person. Martina påminner så mycket om mig själv. Hon har mycket energi, pratar mycket och bjuder väldigt mycket på sig själv. Hon berättade bl.a. att hon var i klimakteriet och svettades därför massa. Jag blir så himla glad när jag träffar sådana här personer. Jag ser hur härliga de är att vara runt och eftersom jag ser sådana likheter med min egen personlighet förstår jag att jag inte är så himla dum ändå.

Det är ju inte alla som bjuder så mycket på sig själva och när man träffar många sådana människor kan min självkänsla ibland svikta och jag ifrågasätter om det är mig det är fel på. Som pratar så mycket, säger sådana saker som jag säger osv.

Förutom detta lärde hon mig mer saker om fotografering på en dag än vad jag lärt mig under hela min tid som hobbyfotograf (typ 15 år). Från idé till slutprodukt. Vi fick vara med och fota hennes vackra modeller som hon stylat och se hur hon redigerar.

Grymt duktig och inspirerande. Jag fick så mycket energi och idéer av henne.

Efter denna dag har jag bestämt att jag ska se till att några gånger om året, kanske en på våren och en på vintern, att komma iväg på t.ex. en workshop för fotografering eller kanske en föreläsning om något som intresserar mig. För himlans vad det peppar.

Ångest att lämna barnen

Nu har jag precis nattat Alexander som ligger här bredvid mig i sängen och snusar. Som jag har saknat honom. Det är riktigt jobbigt att vara ifrån barnen, trots att jag vet att de har det bra hos Johan eller mormor och morfar i detta fall. Det skapar mycket ångest hos mig som jag behöver jobba med känner jag.

Spännande saker på gång!

Jag har några riktigt spännande saker på gång med bloggen och mina sociala medier! Äntligen kan jag ge tillbaka lite till mina följare och det känns som ett steg i rätt riktning!

Tips på avkopplingsövning

Johan kom hem häromdagen och var så exhalterad. Han pluggar MBA och där träffar de framstående forskare inom bl.a. stress. Under en föreläsning fick Johan och hans kursare lära sig olika sätt att hantera stress och en del övningar.

En övning som han tyckte lugnade mycket var en s.k. ”ögonrelax” och den vill jag dela med mig till er.

Så här gör man:

Titta till höger, rör ögonen sedan långsamt till vänster och sedan långsamt till höger igen. Låångsamma rörelser. Fram och tillbaka. Upprepa 10 gånger.

Sedan gör du samma sak fast upp och ned. Upprepa 10 gånger.

Och sedan diagonalt, höger över hörn till vänster nedre hörn.. upprepa 10 gånger.

Och till sist diagonalt vänster över hörn till höger nedre hörn.. upprepa 10 gånger.

Hoppas att du får användning av det!

Ps. bilderna är från när jag fotade min dotter tidigare idag.

 

Bilder från workshopen OBS. Oretuscherade. (Martina Wärenfelts workshop)

Hypoman eller bara hög på livet?

Hypoman eller bara hög på livet?

Hur vet man det?

Det är något som fortfarande kan vara ganska svårt för mig att veta. Konstigt nog.

Jag har under någon/några veckor nu haft mycket mer energi än vanligt. Jag har varit mer kreativ och känt mig piggare än vad jag brukar känna mig på morgonen. Men, det har varit väldigt subtilt. Detta vet jag eftersom min man inte ens har reagerat.

Jag har frågat honom några gånger om han tror att jag är hypoman och han har svarat nej. Varför har jag frågat och han har svarat: för att du inte är omdömeslös eller shoppar mer än vanligt. Jag är som vanligt helt enkelt, fast lite piggare. Enligt honom.

Det går bra nu…

Jag har nytt jobb och ska snart börja arbeta efter vad som känns en evighet av föräldraledighet. Vi har kommit till ro i vårt hus och området, Isabelle trivs på förskolan och Alexander har blivit så stor att han kan leka lite själv. Båda barnen sover igenom de allra flesta nätter och idag vaknade båda efter 6! Helt otroligt skönt för en småbarnsförälder!

Vi har tagit oss förbi spädbarnsåldern och det känns härligt. Livet är faktiskt riktigt bra nu och jag kanske helt enkelt bara är lycklig och därför har mycket energi.

Men kan jag vet riktigt säkert? Om man verkligen vill veta kan man ju alltid kolla på symptomen för hypomani och checka av listan.

Hypomani symptom:

Bilden skall vara klart avvikande från personens normala stämningsläge och funktionsförändringen skall vara iakttagbar från omgivningen. Störningen skall inte vara så allvarlig att den orsakar funktionsnedsättning i arbetsliv, socialt etc. eller motivera sjukhusvård. Psykotiska symtom får inte förekomma.

Minst tre av nedanstående symtom skall dessutom finnas (fyra om enbart stämningslägesförändringen består i irritabilitet):

* Förhöjd självkänsla eller irritabilitet.

* Minskat behov av sömn (utvilad efter tre timmar).

* Mer pratsam än vanligt.

* Upplevelse av snabba tankar, visar snabba associationer.

* Lättdistraherad.

* Ökad och målinriktad aktivitet (intensivt engagerad betr arbete, skola, socialt eller sexuellt) eller psykomotorisk agitation/irritabilitet.

* Lustbetonade aktiviteter med sannolikt obehagliga konsekvenser (ökad libido och potens med omdömeslösa sexuella aktiviteter, stora penninginvesteringar i omdömeslösa projekt, intensivt shoppande, föga nogräknade sociala kontakter etc.). Hypomani uppvisar ett spektrum mellan svår sjukdom och normalitet. (praktiskmedicin.se)

Jag skulle vilja säga att jag kan ticka av några. Kanske t.o.m. tre st. Men avviker jag från mitt normala stämningsläge och min funktion? Jag skulle vilja säga nej. Även om jag är mer aktiv här nu så är jag som vanligt vad gäller allt annat.

Visst är det svårt att veta? Men spelar det någon roll när det inte påverkar ens liv nämnvärt?

Jag skulle vilja få lov att påstå nej. Kan man hantera det så behöver man väl inte sätta en etikett på det.

Hur hanterar jag skov?

När jag känner mig uppåt, tankarna börjar gå lite snabbare och jag blir mer kreativ blir jag ofta väldigt medveten om vad jag gör. Jag ser till att inte shoppa (det är något jag gärna gör när jag är hypoman) jag försöker se till att jag sover, trots att jag kanske inte vill gå och lägga mig i tid. Att inte sova när man är hypoman är definitivt ingen bra idé. Tröttheten kommer ifatt en senare.

Skriva ned idéer och tankar.

Något jag har börjat göra när jag får skov är att skriva ner alla idéer. Varför ska de gå förlorade? Det är ju bra idéer jag har. Jag är ju väldigt kreativ i grund och botten. Tyvärr försvinner den till ganska stor del med min medicin. Det är för övrigt ett bra sätt att hantera alla tankar. Skriv ner och försök ”få ur dem ur huvudet”.

Ångest

Under några dagar kände jag väldigt mycket ångest inombords. Om det var för att jag var hypoman eller för rädslan att vara det vet jag inte, men ångesten var där som en tung sten som tryckte mot bröstet. Jag är ju livrädd för att det ska påverka mina barn, även om jag är säker på att det inte gör det. Rädslan kommer ändå alltid finnas där.

Ångesten kommer och går för mig. Oftast är den inte där, men när den tittar fram har det ofta med barnen att göra. Hur de mår osv. Jag vet att de mår bra, men ångesten är definitivt inte rationell.

Söker inte hjälp när man är hypoman

Sällan söker man hjälp när man är hypoman. Varför ska man göra det, när man mår bättre än vanligt? De allra flesta söker hjälp när de har ett depressivt skov, för det är då man förstår att något är fel. Man nämner oftast inte att man har haft perioder där man varit uppåt, mer produktiv, kanske gjort omdömeslösa saker, helt enkelt för att man inte har insikten att det är del av en sjukdom.

Jag som alltid varit så påläst och till och med hade förslag på diagnoser till min läkare, hade inte med bipolaritet på listan. Helt enkelt för att jag inte kunde se att alla mina hypomana perioder (jag var även hypoman när jag sökte) som ett problem.

Detta är en stor anledning till varför den genomsnittliga tiden för att få bipolär diagnos är 10 år.  Samtidigt är det en av de dödligaste psykiska sjukdomarna vi har. Visst är det hemskt? Vi måste göra något åt det. Ett sätt är att börja prata om det. För gör vi det, ökar kunskapen och det kanske räddar någon, men förhoppningsvis fler.

Känner du igen dig i symptomen ovan? Våga ta kontakt med din vårdcentral! Hjälp finns att få! Var inte rädd, att få en diagnos är inte slutet på livet utan en början! Det är ju då man kan få den hjälp man behöver och kan börja leva det livet man förtjänar!

 

 

 

Negativ kommentar från annan bipolär

Negativ kommentar från annan bipolär

Jag fick häromdagen en följande kommentar på ett foto jag lagt upp på mig och min son som håller min hand.

Visst är det sorgligt? Denna människa har uppenbarligen inte fått den hjälp som han/hon behöver för att kunna leva ett bra liv.

Jag tycker det är så himla tråkigt att en människa med diagnos sprider detta budskap som dödar andra människor med diagnosers hopp om ett bra liv. Samhället har redan nog med fördomar. Vi som har diagnoser och mår bra måste våga prata om det! Dels för människor i liknande situation, men även för allmänheten.

Idag vågar de flesta inte prata öppet om bipolaritet p.g.a. risken för att bli dömda. Tyvärr är det ofta också det vi blir. Hur ska man då våga, när man riskerar att bli sedd på ett annorlunda sätt?

Jag svarade förresten på denna persons kommentar.

Så här skrev jag.

It saddens me to hear that you think your life has to be so limited and that you obviously haven’t received the help you need. Mental illnesses aren’t passed on like hair or eye colour. It’s a mix between biological and environmental factors that use the illness to develop. I hope you will find the right treatment and eventually understand that your life can be good too!

 

Mer kunskap om psykisk ohälsa bland föräldrar!

Mer kunskap om psykisk ohälsa bland föräldrar!

Ju fler människor jag kommer i kontakt med, desto mer förstår jag hur vanligt det faktiskt är med psykisk ohälsa bland oss föräldrar. Det kan handla om depression under graviditet, efter förlossningen, förlossningspsykos, ångest under småbarnsåren. Psykiskt lidande i alla former och utsträckningar.

Att må dåligt när man ska, eller har blivit förälder är extra tungt, eftersom det är då man ska vara så lycklig och tacksam för sitt lilla underverk.

Jag minns att jag kände skam över att inte bara vara överlycklig över min lilla dotter som jag älskade över allt i världen. Jag hade ju samtidigt en förlossningsdepression som hette duga, tillsammans med massa ångest över allt från att jag skulle tappa henne på stengolvet till att hon skulle dö i plötslig spädbarnsdöd. Den överväldigande oron för en annan liten människa var väldigt svår för mig att hantera.

Ingen hade berättat för mig att det skulle bli både underbart och jobbigt. Inte BVC-sköterskan, inte auroraläkaren, inte min terapeut. Ingen. Tänkte de att jag förstod det själv? Eller ville de inte förstöra mina höga förväntningar på den där ”bebisbubblan” som ska vara så rosenskimrande?

Mer kunskap

När jag blev förälder första gången visste jag som sagt ingenting. Att hormonerna skulle gå bananas i kroppen, om förlossningsdepressioner, onda bröst, gråtattacker, oro, sömnlöshet. Ingen hade förberett mig på vad föräldraskap faktiskt innebär. Att det inte bara är bebismys, barnvagnspromenader sippandes på café latte.

Jag hade verkligen uppskattat om jag hade fått lite information om att det kan vara extra tufft i början. Jag hade velat höra saker som: Det är inget konstigt att man mår lite upp och ner efter förlossningen, det är snarare normalt. Det första året är tufft, men stå ut. Det kommer bli bättre. Det är inte konstigt om du känner att du inte orkar vara nära din partner när barnet legat på dig hela dagen. Sådana saker.

Jag hade behövt realistiska förväntningar för att förbereda mig, normaliserande av situationen samt peppning. Men vem behöver inte det?

När man googlar på förälder – psykisk ohälsa, får man bara upp sidor som handlar om barnens perspektiv. Hur barnen som har föräldrar som är psykiskt sjuka påverkas. Detta perspektiv är absolut det allra viktigaste, men var kan man få information som förälder med psykisk ohälsa?

Jag är säker på att mer kunskap om psykisk ohälsa i relation till föräldraskap skulle bidra till att fler vågade prata om det. Att prata om det skulle i sin tur bidra till att minska skammen och stigman kring det så tabubelagda ämnet och fler föräldrar eller blivande föräldrar skulle få stöd och hjälp.

 

Du kanske vill läsa mitt inlägg om att vara gravid och bipolär? Klicka här för att komma till inlägget.

Ångest

Ångest

Ångesten..

Man glömmer att svara, eller orkar inte just då, dagarna går och blir till veckor… och det dåliga samvetet blir större och större. Det blir så påtagligt att man till slut sticker huvudet i sanden eftersom det blir så obehagligt att känna den där jobbiga känslan hela tiden.

Det beteendet har jag ibland när det gäller bekantskaper, vänner och har på sistone haft med denna blogg. När det blev för mycket för mig med flytten tappade jag motivationen att skriva. Jag hade inga idéer och all energi gick till att orka med.

Stockholm

Nu har vi boat in oss i vårt nya fina hus och i området. Vi har skolat in Isabelle på hennes nya förskola och det har gått över förväntan. Barn är så himla anpassningsbara. Isabelle har redan många kompisar och ville igår när jag hämtade henne inte åka hem. Det gör mig så glad att hon trivs så bra. Hon går på en föräldradriven montessoriförskola vilket betyder att vi engagerar oss mer i saker som städning, underhåll av lokaler osv. Vi har ansvar för utestäd bl.a. För oss passar det jättebra och betyder dessutom att vi får lite socialt umgänge. Vi gillar montessorifilosofin, hur den ser barnet som en individ och inte ”klumpar” samman barnen till att göra saker tillsammans hela tiden.

Isabelles Förskola

Vi var jättenöjda med Isabelles första förskola, lärarna var verkligen jättebra. Det enda som var lite tråkigt var det sista utvecklingssamtalet vi hade där vi får veta av en lärare att Isabelle inte tar för sig, att hon inte pratar eller svarar när man pratar med henne. Knappt ens sjunger i grupp. Hon tyr sig bara till en och har svårt att leka med någon annan när den personen är borta.  Det är så frustrerande att höra det dagen innan hon ska sluta. Hade vi fått veta det innan hade jag kunnat berätta för henne att Isabelle bara pratar om saker som intresserar henne. Just då var det engelska och matte. Hon sjunger bara låtar hon vill sjunga.. Alla barn är individer och man måste som lärare förstå detta.

Det är något jag gillar mycket med vår nya förskola. Jag har fått uppfattningen att de flesta barnen där är självständiga individer och fröknarna (som de själva kallar sig) känner verkligen barnen.

Depression

Den jobbiga hösten + flytt bidrog förmodligen att jag hamnade i en depression. Inte djup men ändå väldigt betungande. Jag fastnade i tankar och ältade dem om och om igen. Tankar som jag bekräftade genom att tänka på gamla erfarenheter.

  • ingen tycker om mig
  • jag är konstig
  • Jag är en dålig mamma
  • jag är en dålig fru
  • jag är socialt missanpassad
  • jag är dålig som inte tjänar några pengar
  • Det vore bättre om jag inte levde

Den sista tanken tänkte jag när jag en dag stod vid spisen och den fick mig att reagera. Jag hade verkligen gått och blivit deprimerad. Att tänka denna tanke är för mig verkligen ett ”wake up call”. Det är märkligt att jag som skrivit så mycket om symptom, tecken osv. inte själv kan förstå innan det händer att jag är på väg mot en depression. SKULDKÄNSLOR. Igen. Jag borde ha förstått, eller hur?

Näe, det är faktiskt inte så lätt. Inte när man är mitt uppe i det. Hade jag vetat om att jag skulle hamna i en depression är det inte helt säkert att jag hade kunnat gå tillbaka och ändrat på det. Flytta behövde vi för att familjen skulle fungera. Johan behövde jobba och plugga i höstas och vi kunde inte skynda flytten mer än vad vi gjorde. Vi fick hjälp av både farfar och mormor. Väldigt mycket hjälp. Jag fick sova på helgerna… nej jag tror faktiskt att det inte hade kunnat undvikas.

Åtgärder

När jag stod där i köket och tänkte att det vore bättre om jag inte levde var det som att något vaknade inom mig. Att tänka så som jag gjort så många gånger förr när jag varit deprimerad… det är verkligen ett tecken att jag behöver hjälp.

Jag började med att prata med Johan om mitt mående. Han visste såklart redan att jag inte mådde bra, men det är väldigt lätt att bli medberoende. Man ser helt enkelt inte när det går nerför eftersom man lever i det, och man hjälper till att underhålla saker som inte är bra för en. Som t.ex. min sömn. Jag sover för mycket och det påverkar familjen. Johan är så snäll som går upp med barnen på morgonen så jag får sova en extra timme, men det brukar ofta leda till dåligt samvete för att jag inte går upp och umgås med Isabelle innan förskolan. Jag får sova extra på helger som hade kunnat spenderats med familjen.

Medicin och vitaminer

Jag har tagit kontakt med vårdcentral för kontroll av medicinering. Egentligen borde jag ha gått till psyk, men denna allmänläkare var tydligen väldigt duktig även på psykofarmaka. Läkaren satte in mig på ytterligare en medicin som funkar som hon kallade en ”tilläggsmedicin”. Det är inte SSRI utan går under beteckningen ”övriga antidepressiva medel”.

Den har fått mig att må bättre.

Hon skickade mig även till labbet för att kolla alla mina värden. Det är märkligt att det är första gången någon gör det sedan jag fick min bipolära diagnos. Det var ingen som kollade innan diagnosen sattes trots att det är känt att brist på B12-vitamin kan ge samma symptom som bipolär sjukdom. Folatbrist kan ge depression bl.a. Jag hade låga nivåer av leukocyter men såpass nära den lägre gränsen att det inte nämndes av min läkare. Jag hade även låga nivåer av D-vitamin, men det förklarades med att det varit vinter. Jag har därför på eget bevåg börjat ta B12-vitamin, folsyra samt D-vitamin tillskott. Det är inget som kan skada tänker jag.

Psykolog och psykiater

Jag har börjat gå till en privat psykolog i stan. Jag har varit där två gånger och det känns jättebra. Genom henne har jag även fått kontaktuppgifter till privat psykiater som jag ska ha kontakt med för uppföljning av min medicin.

 

Husförsäljning

Husförsäljning

Husförsäljning

Stress

Husförsäljning måste vara en av de stressigaste och mest påfrestande sakerna som finns. Gå på visningar och slutligen köpa hus var ingenting jämfört med detta. I måndags hade vi en målare här som målade klart vår trappa (ett projekt jag inte riktigt blev klar med i höst). Resten av veckan har jag och Johan i princip packat ihop hela vårt hem inför stylingen och fotograferingen i fredags. Isabelle sov hos mormor och morfar mellan torsdag-fredag så att jag och Johan kunde fixa det sista. Jag hade någon slags vision att vi skulle bli klara med städningen tidig kväll så vi kunde ha lite egentid. Kl 23 stod vi två i varsitt rum på övervåningen och satte upp gardiner. Det blev med andra ord inte så mycket egentid den kvällen.

Sova borta själv för första gången

Det var första gången Isabelle sov borta utan oss och det hade gått bra fram tills hon skulle gå och lägga sig. Då ville Isabelle hem till sitt rum och ville hellre sova med morfar. Sedan blev hon i vanlig ordning ”jättehonni” jättehungrig. Som hon blir varje kväll när hon ska sova. Tre rostade mackor senare gick de och la sig igen och tillslut somnade hon. Och sov till kl 7.30. Stort. Jag, Alexander och Chili (vår hund) kom dagen efter och hämtade henne. Då var hon så stolt. Lilla stora tjejen.

Styling och fotografering

I fredags stylade Vackra hem vårt hus och sedan kom fotografen och fotade precis efter. Vi hade förberett Isabelle genom att säga att det kommer en fotograf så vi måste städa för att det ska bli fint hemma. Isabelle verkade acceptera detta och undrade om farbrorn skulle vara hemma när vi kom hem. När vi väl kom hem utbrast Isabelle ”wow, mamma, sååå fint!!!” Hon tyckte det var så spännande. Hon gick från rum till rum och beundrade. Isabelle har verkligen öga för detalj, det har hon alltid haft.

Stressens påverkan på mig

Jag sover vanligtvis väldigt bra på nätterna men på sistone har jag sovit sämre… jag är säker på att det beror på stress. Jag känner mig dessutom väldigt irriterad. Irritation har jag aldrig tidigare kopplat till min sjukdom men det står som en av symptomen, så jag antar att det kan det skulle kunna bero på det. Och stressen. Innan jag gick på föräldraledighet hade jag p.g.a. vad jag tror var mitt jobb som socialsekreterare fått tics. Jag hade mycket tics som barn men har inte haft det sedan dess. De försvann så fort jag gick på föräldraledighet och har varit borta tills nyligen då kom tillbaka igen.

Hemnet

Nu väntar vi bara på att huset ska komma ut på hemnet. Det ska bli spännande. Nästan lite för spännande.

Att bli en bra mamma när ens egen barndom var hemsk

Att bli en bra mamma när ens egen barndom var hemsk

Barndom

När jag var 2-3 år gammal flydde jag, min syster och mamma till kvinnojouren. Där bodde vi ett tag. Mamma tog tillbaka pappa några gånger men släppte honom till slut och vi flyttade från staden där vi bott upp till min mormor i Värmland. 

Mina minnen från denna period är att pappa tog tag i mamma, skrek på henne och betedde sig skrämmande. Jag kommer även ihåg att vi sov på golvet i min morfars rökiga lägenhet. 

I Värmland levde vi tillsammans med mamma som tog hand om oss väl. Fasta rutiner och klara gränssättningar men desto mindre med kramar och närhet. Jag klarade t.ex. inte av att krama mamma när jag var 11 år. Tyckte kanske att det var pinsamt, och obehagligt. Mamma var sjuk i reumatism och klarade därför inte av att ha oss sovande hos oss eller sova hos oss. Jag hade sömnproblem när jag var 11-12 år och väckte en gång mamma som blev arg på mig. Efter det väckte jag henne aldrig mer utan försökte hantera sömnproblemen med att gå och lägga mig tidigare.. det funkade inte utan blev bara värre.

Hon älskade oss och tog hand om oss väl men hon hade det tufft. Både ekonomiskt, fysiskt och psykiskt. Min mamma hade inga förebilder vad gällde barnuppfostran.

Hon bråkade ofta med sin mamma och hade emellanåt ingen kontakt med henne. Morfar hade hon sporadisk telefonkontakt med, han var alkoholist sedan långt tillbaka. 

Frånvarande pappa

Vår pappa kom en-två gånger per år och tog med oss till hotell. Vi gick på Mcdonalds, på bio, fick godis och paket. Det var så himla roligt. Men han var ju ingen pappa. Han fanns inte där för oss när vi var ledsna eller glada över killar, kompisar, skolan osv. Det var mamma som gjorde.

Mammas död

När jag är 12 år dör mamma hastigt en morgon. Jag är den som ringer 112. Mitt under basketmatchen får jag följa med min engelsklärare som visar mig till min moster och syster som står och gråter. Jag får det värsta beskedet jag någonsin fått ”mamma är död”. Kort därefter står jag bredvid min döda mamma. Jag känner ilska mot socialsekreteraren som är med i rummet och vägrar lämna. Det är februari 1999 och man beslutar att jag och min syster ska bo hos vår moster som bor tillsammans med sin man och tre barn. Omedvetet söker jag en ny mamma i min moster.

Flytt till pappa

I juni samma år går flyttlasset ned till vår pappa. Både jag och min syster är förstörda över beslutet. Pappa har en ny familj med fru och barn och vi är överflödiga. Jag upptäcker att pappa dricker alldeles för mycket och för ofta vilket skapar en stor otrygghet hos mig. Från att ha haft en väldigt förutsägbar vardag med rutiner och gränser, har jag nu inga. Jag kan gå var jag vill utan att få en fråga vart jag ska, gå och lägga mig när jag vill, äta när jag vill, plugga om jag vill. Däremot får jag mycket skäll. Jag får inte ringa till min moster eftersom det är rikssamtal och dyrt, jag kostar för mycket överlag. Jag bestämmer mig för att bråka med pappa för att han inte ska ha mig som favorit längre eftersom han haft det innan. Bråken eskalerar snabbt och min pappa trycker en kväll upp mig hårt mot väggen och jagar mig in till mitt sovrum där jag gömmer mig under mitt täcke. Han fortsätter skrika och skrämmas. Denna skrämselteknik kör han med under alla de sex år jag kommer att bo med honom.

Min ångest börjar här, i form av en stor klump i magen som ständigt är närvarande.

Sexuellt utnyttjad

När jag är 16 år blir jag kär i en australiensk kille som hittat mig på nätet. Denne kille är min engelsklärare som lurar mig att ha sex med honom under nästan 2 års tid. Han förstör min första sexuella upplevelse och förvandlar sex till något hemskt.

18-års dag

På min 18-års dag flyttar jag till min bästa kompis Martins familj som än idag är min familj. Mina barns mormor och morfar. Ingrid, Martins mamma och min bonusmamma gör vad hon kan för att vägleda mig och gör ett så bra jobb hon bara kan. Det vi inte vet då är att jag är sjuk och att det ska dröja mer än 10 år innan jag får denna rätta diagnosen.

Barndomen kan jag inte ta tillbaka men jag kommer att bearbeta den under många terapitimmar.

2007

Jag får min första panikångestattack.

2009

Jag har generaliserat ångestsyndrom, panikattacker och även agorafobi under några månader. Jag blir insatt på antidepressiva på min uppmaning.

2011

En höjning av antidepressiva gör att jag kommer in i en långvarig hypomanisk period. Jag gör slut med pojkvän, flyttar hem till Sverige, blir tillsammans med ny kille, börjar plugga och skaffar hund.

2014

Jag orkar inte längre med min ångest och börjar känna att jag inte vill leva längre. Med stöd av min nuvarande man söker jag hjälp och får komma till psykakuten. Där blir jag insatt på min nuvarande medicin som blir min räddning.

2015 Januari

Jag blir diagnostiserad bipolär typ 2.

2015 Maj

Jag får ett plus på stickan och väntar vår dotter Isabelle.

Jag kommer ihåg att jag undrade hur jag skulle kunna klara av att vara mamma när jag är psykiskt sjuk. Tänk om Isabelle skulle få veta att jag är bipolär, hur skulle det påverka henne. Kommer hon bli sjuk, det är ju ärftligt. Hur ska jag kunna vara en bra mamma? Jag som inte ens kan ta hand om mig själv.

När jag av vana la mig på sängen och tänkte den tanke som jag alltid tänkte när det blev för mycket: ”jag kan alltid ta livet av mig” stannade jag upp. Lika snabbt som jag tänkte det, slog jag bort tanken. Nu var jag ju gravid och kunde inte längre tänka så.

Jag skulle ljuga om jag sa att denna insikt inte var jobbig. Hur skulle jag nu tänka när allt blev som jobbigast?

22 januari 2016

Isabelle kommer till världen och gör mig hel som människa. Jag älskar denna lilla tjej över allt annat och så mycket att det gör ont i hela mig. Jag har svårt att hantera den överväldigande oron och ligger och googlar spädbarnsdöd på nätterna. Jag har skräcktankar att jag ska tappa henne, att jag ska råka sätta en kniv i henne. Tankarna gör att jag känner mig galen.

Något som påverkar mig och andra psykiskt sköra otroligt mycket är brist på sömn. Jag och min man löser det genom att jag slutar att amma och Johan börjar ta nätterna.

Detta blir nog räddningen.

Det sociala arvet

Jag har sedan Isabelle kom till världen tänkt att Johan hade en bra barndom och det sociala arvet från honom väger upp det från mig. Att han kommer vara det som gör att våra barn kommer få ett bra liv. Det har varit min trygghet. Men nu vet jag bättre. Det är såklart hur vi två tillsammans uppfostrar och behandlar våra barn som kommer den största bidragande faktorn till hur de kommer må i vuxen ålder.

Visst har Johans barndom att göra med hur han mår idag och har en indirekt påverkan på våra barn. Men det sociala arvet ärvs inte rakt ner i ledet som ögon- eller hårfärg. Samma sak från min sida. Bara för att jag hade en jobbig barndom betyder inte det att mina barn kommer få det så automatiskt. Det finns dock en större risk, eftersom en person som inte har haft bra förebilder har svårare för att veta hur man ska agera som förälder. Men är man medveten om det och arbetar aktivt för att inte göra de ”misstag” ens egna föräldrar gjorde finns det inget som säger att man kan bli en jättebra förälder.

Vad som är jobbigt idag

Vi har idag två barn, Isabelle som snart är 3 år och Alexander 6 månader och det jobbigaste för mig är den ständiga oron för båda barnen och framförallt för Isabelle. Hon utvecklas ständigt och testar gränser för jämnan. Förra veckan eskalerade det och hon började slåss och skrika rakt ut för småsaker. Detta gjorde att jag genast blev superorolig för hur hon mår. Tänk om hon mår dåligt psykiskt? Jag får panik inombords för att min största rädsla är att mina barn ska må dåligt så som jag gjorde i min uppväxt.

Det är inte rationellt såklart. Våra barn får väldigt mycket kärlek och närhet, vi sätter gränser och jag tror att vi har skapat en väldigt förutsägbar vardag för dem med morgon och kvällsrutiner osv och jag försöker lugna mig med att ”trygga barn trotsar” Hade hon inte varit trygg hade hon inte försökt slå sig fri utan klängt sig fast istället.

Men trots dessa rationella tankar brottas jag ständigt med känslan av att inte vara en tillräckligt bra mamma. Jag tappar ibland tålamodet och blir arg. Jag säger saker som inte är pedagogiska osv. Ibland hör jag min mamma i genom min röst ”Åsa, om du inte kan bete dig får du lämna bordet”… jag sa samma sak till Isabelle häromdagen och jag hörde hur dumt det lät. Vadå bete sig? Vad betyder det egentligen för en tre-åring? och varför ska hon lämna bordet? hon ska ju sitta kvar och äta. Det är ju det jag vill. J

Eftersom jag inte har några referensramar vet jag inte alltid vad som är rätt eller fel i olika situationer. ”Var jag för hård?” ”Var jag för slapp?”… Det kommer inte alltid naturligt att veta vad som är rätt eller fel vilket gör mig osäker på mig själv. Isabelle kör lite med mig emellanåt och Johan gör mig medveten om det. Jag vet att jag ger mina barn väldigt mycket närhet och kärlek och att de är trygga. Det är det viktigaste för mig.

Min barndoms påverkan på mig som mamma

Känselspröt

Att aldrig veta om man kommer hem till en full pappa och bråk gör att man blir väldigt duktig på att läsa av situationer, människor och stämningen i rum. Jag tror att jag har en fördel av detta i min mammaroll. Jag känner om än snabbare av om det är något som inte stämmer hos Isabelle eller Alexander och kan agera snabbt.

Materiella saker

Eftersom min mamma hade dålig

ekonomi och jag inte hade mycket att röra mig med under åren med pappa är jag väldigt mån om att Isabelle och Alexander har fina kläder. Kanske lite väl mån. Jag har märkt att jag mår dåligt av att t.ex. dra in på klädköp till barnen en månad.

Att kunna ge Isabelle och Alexander allt materiellt som jag själv inte fick när jag var barn gör att jag känner att de inte har det som jag hade det.

Närhet

Eftersom jag själv inte fick så mycket närhet och förstår konsekvensen av det (jag har svårt för närhet med alla utom mina barn och man) ger jag mina barn väldigt mycket närhet. Jag säger ofta att jag älskar dem och peppar dem. Bland det viktigaste för mig att lära mina barn är att hantera motgångar. Klarar de det kommer de att komma långt. För motgångar stöter man alltid på i livet. Det är inte hur man faller som betyder något, utan hur man reser sig. Jag tror verkligen på det.

Hantering

Kunskap

Jag läser ständigt på om vilken utvecklingsfas Isabelle är i och allt om hur man kan hantera olika situationer vilket gör att jag känner mig mer rustad och självsäker i situationerna. För mig funkar kunskap bäst. 

Stöd

En annan mycket viktig sak är stöttning från min man. Händer det något nytt, som häromveckan när Isabelle fick utbrott blev det många samtal om först varför hon har dem och sedan hur vi ska hantera dem. Det är viktigt att man är enade och hanterar dem på samma sätt. Har man inte stöd från en partner kan man prata med BVC. Det ska finnas kuratorer på alla familjecentraler som är duktiga på dessa frågor (tips).

 

 

 

Husförsäljning och en ny trotsera

Husförsäljning och en ny trotsera

Husförsäljning

Stress

Som ni vet var vi i Stockholm och shoppade hus i söndags. Idag, fredag, förstår jag att detta var det enklaste i hela flyttprocessen. Vi hade möte med mäklare i onsdags och idag kommer både besiktningsman och stylist. Hela dagen är uppbokad. Och jag är så himla stressad över allt. Jag har nog svårare att hantera stress än många andra, men jag försöker hantera det genom att se till att gå ut och gå med vår hund, ta djupa andetag (låter simpelt, men medveten andning hjälper mig) och prata prata prata med Johan om allt.

Samtidigt som jag är exalterad över att få flytta in i vårt nya fina hus så är det med sorg i hjärtat vi lämnar Bankeryd och området där vi bor. Man kan inte bo bättre än vad vi gjort nu med allt socialt nätverk. Huset som vi bor i kändes precis som huset vi ska flytta till – hemma så fort vi steg innanför dörren. Vi har trivts så himla bra.

Men en flytt till Stockholm har vi alltid haft i tankarna och det känns som ett steg i rätt riktning. För oss som familj.

3-års trots?

I mars förra året, när vi semestrade på Bali, gick Isabelle in i en ny utvecklingsfas som resulterade i utbrott och skrik när hon inte fick som hon ville. Vi fick en chock. För fem månader tidigare hade vi varit i Australien med världens gladaste tjej. Hon var så lätt att resa med att det nästan var löjligt.

Sedan dess har det eskalerat i en ganska jämn takt. Hon vill inte ta på sig kläder, ta av sig, borsta tänderna, gå och lägga sig, äta osv osv. Jobbigt, men det har varit hanterbart.

Jag har hört om 2-års trots och ”the terrible twos” och hela tiden tänkt att det kommer bli bättre runt tre års åldern

Men denna veckan tog hennes utveckling förmodligen sig en riktig spurt. Hon har haft säkert 20 utbrott om dagen om allt från att luddet mellan tårna har flutit runt i badkaret när hon badat, jag inte skjutit in hennes stol fort nog, mjölken har tagit slut, mitt huvud har varit i vägen när jag tröstat henne, jag har inte vaggat henne när jag tröstar henne, jag sitter på hennes plats, Chili sitter på hennes plats, Alexander har någon sak hon vill ha.. osv osv. Jag har aldrig hört någon skrika med så mycket kraft som hon gör och när hon blir arg slåss hon dessutom…

Prövning som förälder

Jag har läst allt som jag kommit över på nätet om dessa utbrott och hur man ska hantera dem. Det är normalt att barn har utbrott för att det är en viktig del i deras utveckling, men herregud vad det är svårt att hantera dem på rätt sätt.

Jag förstår att man ska behålla lugnet och jag försöker i den mån jag kan. (Även jag har en gräns) Man ska inte diskutera med barnet när han/hon är arg utan vänta tills han/hon lugnat sig. Man ska absolut inte lämna barnet ensam med sina känslor.. Ofta vill hon vara själv när hon är arg, hon sparkar bort mig… då brukar jag säga att jag finns i köket och att hon får komma om hon vill. Efter max en minut brukar hon ropa på mig. Då har ilskan börjat gå över i att hon är ledsen.

Så här skriver 1177.se om barns utbrott:

Utbrott kan bland annat bero på något eller några av följande exempel:

  • Barnet är arg, besviken eller ledsen över något.
  • Barnet är hungrig eller trött.
  • Barnet har svårt att hantera något som händer, till exempel att någon säger nej.
  • Barnet får lov att avbryta lek eller annan aktivitet.
  • Barnet behöver närhet och trygghet.
  • Barnet är förvirrad eller osäker för att hen inte förstår reglerna eller rutinerna.
  • Barnet påverkas och känner av hur du är. Hen förstår inte vad du känner, om du till exempel är stressad eller irriterad.

Här följer en lista med exempel på sådant som är svårt för barn:

  • Förstå vad som händer om hen gör på ett visst sätt.
  • Hålla tillbaka impulser och ha kontroll över hur hen reagerar, känner och gör. Kunna lugna sig själv och behålla lugnet.
  • Hantera när det inte blir som hen har tänkt.
  • Förstå och hantera vad andra tänker, känner och gör. Det kan göra att barnet bråkar med andra.
  • Klara stress.
  • Se något från ett annat perspektiv eller hitta fler lösningar på ett problem.

För att ett barn ska må bra och känna sig lugn behövs detta:

  • Umgås minst en stund varje dag. Lek, gör saker tillsammans och prata.
  • Ge tid och lyssna. Var nyfiken och intresserad.
  • Bestäm inte allt åt barnet. Lyssna och låt hen vara delaktig och kunna påverka.
  • Prata om det som går bra. Barn gör ofta mer av det som man pratar om. Får barn inte positiv uppmärksamhet gör de saker som ger negativ uppmärksamhet.

Det viktigaste för att hjälpa barnet vid ett utbrott är detta:

  • Behåll lugnet. Gå undan om du känner att du håller på att förlora kontrollen, om det går.

Följ också dessa råd:

  • Använd färre ord och ha ett lugnt tonfall.
  • Skäll och skrik inte. Det kan kännas hotfullt för barnet och det kan göra situationen värre. Eftersom barn härmar vad du gör och kan därför också barnet börja skrika och skälla.
  • Avled barnets uppmärksamhet. Du kan kanske skoja, för att avbryta det jobbiga.
  • Ha ett lugnt kroppsspråk. Du kan till exempel sätta dig ner, på så sätt blir din kropp mer avspänd och inte lika hotfull för barnet.
  • Ge barnet utrymme att lugna ner sig. Ett lite äldre barn kan du kanske lämna ensam en stund. En del barn vill ha närhet, till exempel en kram. Fråga ditt barn hur hen vill att du ska göra. Yngre barn kan du fråga genom att ge två alternativ, till exempel ”vill du ha en kram eller ska jag vänta?”.
  • Diskutera inte. Barnet är för upprörd för att förstå och kunna tänka klart.
  • Kräv inte ögonkontakt.

Här är några exempel på hur barn gör för att hantera det svåra:

  • Barnet går undan eller springer iväg.
  • Barnet undviker ögonkontakt, då känns det inte lika intensivt.
  • Barnet tänker att situationen löser sig, och försöker koncentrera sig på det.
  • Barnet gör något som hen brukar göra för att känna sig trygg.
  • Barnet slår mot någon för att den personen ska hålla sig borta.

Tips för att klara det som händer

  • Tänk att det kommer att gå över, vänta ut en stund.
  • Tänk på något annat. Du kan till exempel räkna eller försöka andas lugnt.
  • Tänk att barnet inte kan hantera det som händer. Tänk inte att barnet vill något illa.

Det finns mer att läsa på 1177.se

 

Varför blir man bipolär?

Varför blir man bipolär?

Arv och miljö

Det finns inget enkelt svar på denna fråga, men forskare är överens om att både arv och miljö är viktiga orsaker bakom bipolär sjukdom. Man har studerat enäggstvillingar med anlag för bipolär sjukdom som vuxit upp i olika miljöer och sett att ärftligheten har en avgörande betydelse.

Uppskattningsvis är det genetiska bidraget till bipolär sjukdom 56,4-61,8%. Om en person har en förstagradssläkting med bipolär sjukdom löper den personen 10 gånger högre risk att drabbas själv jämfört med gemene man (internetmedicin). Men, de allra flesta barn utvecklar inte sjukdomen senare.

Andra omständigheter

Yttre stress kan utlösa sjukdomen och ofta är det någon påfrestande livshändelse som gör att man går in i en sjukdomsperiod. Det finns många andra omständigheter så som personlighet, somatiska sjukdomar, brist på sömn, resor över flera tidzoner, graviditet, menopaus och omgivningens sätt att reagera som kan påverka sjukdomen på lång sikt (internetmedicin.se)

VITAMINBRIST

Den stora betydelsen av D-vitamin stöds alltmer av många forskningsrapporter. Tillräckliga nivåer av vitaminet, speciellt vintertid på nordliga breddgrader och för mörkhyade personer i ett solfattigt klimat är väsentligt för att minska risker för sjukdomar, inklusive depression. Barn får oftast D-vitamin-tillskott efter att de fötts, men vitaminet är minst lika viktigt under den tidiga fosterutvecklingen. Vitaminbrist på ett tidigt stadium ger sig tillkänna senare i livet, enligt forskningsrapporter bland annat som ADHD, bipolär sjukdom, schizofreni, okontrollerat beteende och depression. Vitaminbrist samverkar med andra brister i födosystemet, som lågt intag av omega-3 fettsyror och brist på viktiga mineraler (tf.nu)

Samsjuklighet

Ångestsjukdomar så som PTSD (Post traumatiskt stressyndrom) och social fobi förkommer ofta bland människor med bipolär sjukdom. ADHD är en annan sjukdom som ofta förekommer med bipolär sjukdom. Sjukdomarna har några symptom som överlappar med varandra, så som rastlöshet och att bli distraherad lätt.

Följdsjukdomar

Människor med bipolär sjukdom löper större risk att utveckla problem med sköldkörteln, migrän, hjärtsjukdomar, diabetes, övervikt samt andra fysiska sjukdomar. Dessa sjukdomar kan skapa symptom som liknar mani/hypomani och depression. De kan även uppkomma från behandling för bipolaritet.

Behandling

Det finns idag inget botemedel för sjukdomen, utan den är livslång. Människor med bipolär diagnos behöver långsiktigt behandling för att hantera sin sjukdom. En effektiv behandlingsmetod är medicin och psykoterapi för att minska risken för skov och minska symptomen (http://www.adamhscc.org/)

Kemisk obalans i hjärnan/hormonsjukdom

En del forskare tror att sjukdomen beror på en kemisk obalans i hjärnan och andra hormonsjukdomar. (Jag kommer skriva ett inlägg dedikerat detta eftersom det är så intressant)

 

 

 

Kan jag dricka alkohol om jag är bipolär?

Kan jag dricka alkohol om jag är bipolär?

Forskare har funnit en stark relation mellan bipolär sjukdom och alkoholism. Uppskattningsvis lider 45% av bipolära personer av alkoholism och de flesta bipolära utvecklar alkoholism under någon period i deras liv. Få sjukdomar är så nära relaterade som bipolaritet och alkoholism. Varför har forskare inte ännu nått en gemensam anledning för men en del forskare menar att det beror på generna.

Att hantera sin sjukdom är nog jobbigt, om man då adderar alkoholism blir sjukdomen mycket svårare att hantera och behandla.

Personer som lider av bipolär sjukdom känner ofta att de inte har kontroll över sina liv, speciellt under skov och då är alkohol lockande för att bedöva dessa känslor. Det hjälper att lugna nerver, speciellt i sociala sammanhang. Det kan till och med avhjälpa de jobbiga symptomen för stunden, för att i det långa loppet förvärra dem.

Fyra anledningar till att inte dricka alkohol när man är bipolär

1) Som bipolär löper man enligt forskning större risk att utveckla alkoholberoende

Bipolär diagnos ökar risken att en individ utvecklar alkoholism. Ett av symptomen när man är manisk/hypomanisk är att man engagerar sig i destruktivt och impulsivt riskbeteende. Det är inte ovanligt att alkoholmissbruk är ett av dessa. Bipolära människor är ofta impulsiva och agerar först och tänker sedan. Detta är en av anledningarna till varför alkoholism och bipolär sjukdom är så vanligt tillsammans. Även om du har bestämt dig för att dricka ansvarsfullt, måste du ändå överväga tanken på att du inte kan göra detta när du är hypoman/manisk. Om du nu har sjukdomsinsikten.

2) Alkohol kan förvärra dina symptom

Alkohol kan som jag skrev ovan minska dina symptom så som social ångest osv. i stunden, men de kan även förvärras av alkohol. Det har visat sig att bipolära som dricker ofta blir mer våldsamma, mer impulsiva och löper större risk att missbruka andra droger. Därför är det, trots att man dricker ansvarsfullt, en stor risk att dricka.

3) Alkohol går inte bra ihop med psykofarmaka.

Om du tar psykofarmaka och har läst om medicinen så vet du förmodligen att rekommendationen är att inte blanda medicinen med alkohol. Det finns en anledning till detta.

4) Alkohol gör att man undviker bättre sätt att hantera livet.

Om man tar en drink innan sociala sammanhang för att hantera situationen och sätter det i system, gör det att man inte lär sig nyttigare sätt att hantera sådana och liknande situationer. Det är av värde att fråga sig varför alkohol är viktigt. Varför dricker man det? Om det är för att hantera ångest och obehagliga känslor är det dags att fundera på om det verkligen är värt det. Det finns så mycket andra positiva saker som kan underlätta dessa symptom, så som träning, nyttig kost och mindfullness för att nämna några

Om man trots argumenten ovan, vill unna sig ett glas vin eller en öl då och då kan vara bra att fråga din terapeut samt läkare som känner till dig och din historia vad han/hon tycker. 

Min personliga erfarenhet av alkohol och bipolaritet/ångest

Jag började medicinera med antidepressiva när jag var 22 år gammal. Jag var då student på Lunds universitet och bodde i korridor. Att bo i korridor innebar många fester. Jag kommer ihåg att jag drack som alla andra och hade som regel minnesluckor dagen efter. Jag betedde mig ofta illa och blev faktiskt aggressiv vid något tillfälle mot min dåvarande pojkvän. Jag hade verkligen ingen sjukdomsinsikt och inte heller vettet att låta bli att dricka, eller dricka mindre.

Självmedicinering

Jag har nog alltid haft ångest i sociala sammanhang och har när jag kunnat druckit lite innan för att lugna nerverna. När jag var 22 år hade jag både panikångest, generaliserat ångestsyndrom och agorafobi (torgskräck). Torgskräck utvecklade jag efter jag hade fått panikångest mitt i en redovisning på mikroekonomin. Mina ben vek sig och jag sluddrade. Det var så traumatiskt att jag efter detta inte gick utanför dörren på månader. Jag var jättesjuk. Efter detta använde jag nog alkohol till att våga. Jag drack inga mängder, men ett glas vin innan en fest osv. Då man ändå skulle dricka, inte annars. Jag kommer ihåg att när jag skulle på dejt med Johan första gången var så nervös att det kändes som ångest i kroppen, men jag kunde inte gärna dricka och lukta alkohol så jag tog en behovstablett. Jag hade på den tiden inte rätt medicin så jag mådde väldigt upp och ned samt hade mycket ångest som var svår att kontrollera.

Idag

Idag dricker jag faktiskt en öl eller max ett glas vin då och då… sen Alexander kom i juli har det blivit väldigt sällan men innan kanske någon gång i veckan. Det intressanta är att när jag skriver mina blogginlägg och gör research faktiskt får tänka efter och reflektera.
Och det kanske inte är värt det… för varför dricker jag idag egentligen?
Jag tror det är mest för att tanken på att ta ett glas vin eller öl tillsammans med min man är något mysigt. Men det är ju ingenting som ger mig något egentligen. För berusningseffekten vill jag ju inte ha, jag dricker inte heller för ångesten idag… det är väl att jag tycker att det kan vara gott… men min favoritöl 1664 finns faktiskt som lika god alkoholfri version.
Ja. jag har fått något som är värt att tänka på, jag hoppas du också har fått det.

The association between moderate alcohol use and illness severity in bipolar disorder: a preliminary report.  Goldstein, Velyvis, Parikh (2006)

Farren, C. K., Hill, K. P., & Weiss, R. D. (2012). Bipolar disorder and alcohol use disorder: A review. Current Psychiatry Reports, 14(6), 659-666

[ii] Salloum, I. M., Cornelius, J. R., Mezzich, J. E., Kirisci, L. (2002). Impact of concurrent alcohol misuse on symptom presentation of acute mania at initial evaluation. Bipolar Disorders, 4(6), 418-421.

Trots/identitetsuveckling

Bali

I mars detta år var vi på Bali i tre veckor. Vi hade några månader tidigare varit i Australien med Isabelle och det hade gått över våra förväntningar. Isabelle var då nästan 2 år och hon hade ännu inte börjat ”trotsa”. Jag är inte jätteglad i det ordet för att jag vet att det handlar om utveckling hos barnet och är egentligen något positivt, men det är det allmänt vedertagna namnet för det och jag hittar inte bättre så jag använder mig av det.

När vi kom till Bali var det som att Isabelle gick in i en ny fas. Vi kunde inte sitta tillsammans och äta mer än någon minut då hon blev arg eller ledsen för något. Ofta la hon sig på golvet och skrek rakt ut. Jag minns särskilt väl när vi trillade in på ett lunchställe på hotellområdet. Utanför restaurangen står en människa utklädd till en minion och dansar och Isabelle kan såklart inte sitta ner en enda sekund och äta. De gjorde egen glass på beställning så vi försökte få henne att äta lite glass för att få ro att äta upp vår mat men i 30 grader hinner glassen smälta innan man har kommit till bordet så det var lönlöst. Jag åt två vitlöksbröd och typ fem macarons och Johan något liknande och det gick på 500 kr per person. Vi hade hamnat på områdets finrestaurang och lunchbuffén innehöll b.la. hummer.

Sedan dess har trotset eskalerat och bytt karaktär i och med att hon blivit äldre och utvecklats. Trotset i början var mest att skrika rakt ut och vägra saker och ting (vilket hon fortfarande gör) men nu är hon mer uträknad. Hon börjar kunna argumentera och hon använder ett utvecklat språk för att gör detta. Hon har även blivit starkare och större vilket gör att det är svårare att ta på henne kläder på morgonen när hon absolut inte vill.

Det jobbigaste för tillfället är nog av och påklädning och hennes utbrott. Framförallt publikt.

Publika utbrott

Igår var ett sådant tillfälle. Vi var på ICA efter vi hade varit med Alexander på BVC och Isabelle var hungrig och trött. Det gick ganska bra fram till vi kom till kassan. Hon hade tjatat om att få macka och vatten och försökt lägga i saker på vägen till kassan men jag gav mig inte eftersom vi skulle äta när vi kom hem. Väl vid kassan bröt hon ihop och benen vek sig på henne samtidigt som hon inte ville bli buren. Hon började skrika och slog mig. Just det där med att hon slåss är extra jobbigt. När hon är så uppe i sina känslor är det väldigt svårt att få henne att lyssna så jag får hålla hennes armar för att hon inte ska slå mig.. Jag är så rädd att det ska se ut som att jag tar tag i henne, för det är ju inte det jag gör. Jag säger givetvis att hon inte får göra så i stunden. När hon har lugnat ned sig pratar vi om det. Igår pratade vi ganska länge om att man inte får slå någon. Mamma, pappa, Isabelle, Alexander, kompisar på förskolan får inte slåss. Ingen får slåss. Mamma blir ledsen och arg när Isabelle slåss. Jag bekräftar även hennes känslor och försöker sätta ord på dem. ”Jag vet att du var arg, ledsen, besviken osv. men det är ändå inte ok att slåss”. Då förstår hon faktiskt och säger förlåt. Jag har läst någonstans att aggressivitet bland barn är vanligt och att det brukar kulminera runt 3-års åldern, men jag hittar inte källan just nu. Viktigt att säga är att hon inte slår sin lillebror eller någon på förskolan, utan oss föräldrar. Har barnet ett s.k. normbrytande beteende brukar förskolan vara väldigt duktiga på att upptäcka detta.

Har du någon erfarenhet av liknande?

bipolärmamman
bipolärmamman
bipolärmamman
bipolärmamman

Världens sötaste polis om ni frågar mig!!

Sjukstuga och dop

Inlägget innehåller reklam genom annonslänkar för babyshop. 

Sjuka barn

Jag tror att denna vecka kanske har tagit priset vad gäller stress och oro. Vi har ju äntligen fått hjälp för Alexanders andning i form av kortison som han inhalerar två gånger om dagen samt luftrörsvidgande behovsmedicin. Han har blivit mycket bättre men om det är för att hans förkylning lagt sig och slemmet således försvunnit, eller om det är p.g.a. medicinen kan jag inte säga. Det känns som att han efter att ha fått inhalera luftrörsvidgande kunde hosta mycket bättre och därför fick upp slemmet på ett annat sätt. Det har verkligen varit en kamp för att få den där hjälpen som faktiskt behövdes: 5 rundor till akuten och två rundor till barnmedicinska mottagningen varav den sista gången ledde till medicin.

Jag förstår att de behöver se att det är något som håller i sig över tid och därför kanske inte kan ge medicin direkt men sju gånger! Varje gång vi åker in till akuten blir barnen dessutom så himla mycket piggare än vad de är hemma. Någon som känner igen sig?

Vi var på akuten återigen i torsdags kväll, denna gång med Isabelle som andades väldigt ytligt och häftigt. Det lät nästan som att hon hyperventilerade. Hon har haft feber lite fram och tillbaka den senaste veckan men när vi kom in till akuten hade hon såklart inte feber. Syresatte sig fullt. Hon fick dessutom en piggelin och vatten så innan jag visste ordet av åkte hon rutschkana och lekte för fullt i väntrummet. Läkaren kom in och satte sig hos mig i väntrummet och sa att han inte var orolig p.g.a. att hon är såpass pigg… jag sa att jag förstår. För jag förstår ju..hade hon varit jättesjuk hade hon inte blivit så pigg av glass och vatten. Men det känns ändå lite hopplöst att åka hem utan något konkret man kan göra åt det och bota min oro..

Det var en bra läkaren och han skojade med Isabelle när han skulle lyssna på hennes hjärta och titta i öronen, vilket underlättade. Han sa att han trodde att det var astma i samband med förkylning. Eftersom Isabelle har haft infektionsastma tidigare var det egentligen bara att åka hem och påbörja behandlingen igen. När vi kom hem från hade hon såklart feber igen. Dagen efter, igår, hade hon över 40 grader och låg helt däckad på oss hela dagen. Stackaren, det var inte mycket med henne. Det enda hon åt var två glassar på hela dagen, men vi är glada att hon åt något alls.

Imorse var det Alexanders tur att bli sjuk igen. Hög feber och vad vi tror var frossa samt utslag på kroppen gjorde att vi fick åka in till barnakuten. Vi brukar som regel ringa 1177 och rådfråga (om det inte är akut) och de brukar oftast råda oss att åka in. Så gjorde vi även idag och de rådde oss än en gång att åka in. Väl där tog de blodprover och gav honom antibiotika intravenöst i foten. De ville även ta urinprover så Johan fick sitta med en plastmugg och en naken Alexander i över en timme för att lyckas fånga något kiss. Isabelle har varit jättetrött idag och mammig. Jag passar på att njuta av att hon vill kramas och hålla om mig. Annars brukar det nämligen bara vara pappa som gäller.

Vabbhöst

Fy vilken höst det har varit. Sjuka barn om vartannat samtidigt som Johan har rest mycket pga jobb och MBA-studierna. Båda barnen har sovit så dåligt nu i flera veckor att vi går lite på knäna här hemma. För mig resulterar oron för barnen, som är den värsta oron enligt mig, samt dålig sömn att jag får ökad ångest.. men det är ändå hanterbart. Mycket för att jag och Johan ofta pratar om vår situation och utnyttjar de korta tillfällen vi får att göra något extra. Typ handla hem goda ostar och från charken.. ibland tar vi ett glas vin eller en öl, men nu när vi inte vetat om vi ska åka in till akuten eller inte så har vi såklart inte druckit något.

Vi håller på att diskutera hur vi ska lägga upp vardagen framöver eftersom det känns som att detta inte fungerar i längden. Jag känner väl att situationen att Johan jobbar i Stockholm och vi bor här är ohållbar och Johan känner likadant, även om det är jag som verkar lida mest. Att flytta från Jönköping till Stockholm skulle innebära att vi flyttar ifrån hela vårt nätverk i form av farfar, mormor och morfar, vänner, grannar som hjälper till med Chili.. Isabelles kompisar.. men det skulle innebära att vi fyra skulle kunna vara tillsammans mer och det känns som att det är vad som är allra viktigast. Vänner får ju Isabelle snabbt… och mor och farföräldrar får komma och hälsa på… Isabelle saknar dessutom Johan väldigt mycket nu när han är borta och det känns verkligen i hjärtat.

När man inte delar lika

Problemet när en jobbar och en är hemma är att man fort glömmer hur det är för den andra personen. När Johan kommer hem, och speciellt när han bott på hotell och varit på middagar, druckit champagne osv. tycker jag att han har haft lite semester och därför kan ta barnen mer. För jag som gått hemma i mjukisbyxor hela dagarna med fett hår och kräks på mig känner att jag också hade velat jobba och bo på hotell.. gå på toaletten själv, duscha mer än 3 minuter.. kanske tom hinna att raka benen och sminka mig. Det känns som lyx när jag föreställer mig det. Men det är ju min upplevelse av Johans situation. Johans upplevelse av hans situation är att det enbart är jobb. Han passar på att jobba så mycket han bara kan när han är iväg, till sent på kvällarna och sen stiger han upp tidigt. Efter att ha bott på hotell så mycket som han har gjort är han rätt mätt på det, samtidigt som han tycker det är jobbigt att vara ifrån oss. Han är ju trött när han kommer hem, för han har också jobbat. Där kan vi krocka lite ibland, när vi bara ser vår egen situation. Eller det brukar mest vara jag som ser min situation och Johans situation och han får berätta att det faktiskt inte är semester.

Jag hade aldrig velat byta med honom dock, och han hade inte velat byta med mig. Jag är gärna hemma med barnen och hade aldrig klarat att vara borta så mycket från dem. Johan njuter ju inte av det precis, men han hade inte klarat av att vara hemma hela dagarna. Han hade definitivt klättrat på väggarna.

Jag kommer ihåg att jag fick göra en lista på allt jag gör här hemma för att Johan skulle förstå hur mycket jag faktiskt gör. Allt från att dammsuga, torka golven, listerna, köksluckorna, spisen, fönsterbläcken osv osv…. och Johan har otaliga gånger fått förklara att han inte njuter av att bo på hotell, när jag ”glömmer” 😀

Johan ska vara hemma tre månader nästa sommar vilket kommer bli nyttigt för oss allihopa.

DOP

Igår hade vi dop för Alexander Carl  (Visst är det fina namn? :)) som även han hade feber på morgonen, såklart. Isabelle mådde dock mycket bättre, men tanken på två lite febriga och gnälliga barn i kyrkan kändes sådär. Vi bestämde oss för att försöka göra det bästa av situationen för ställa in kändes inte som ett alternativ. Vi hade bjudit ca 40 pers varav flertalet kom långväga, hyrt in sångerska, hade planka för 43 personer, lokal osv osv. (Hade barnen haft hög feber hade vi såklart ställt in).

Sångerskan som jag hittat på nätet sjöng ”utan dina andetag”, ”kärleksvisan” och ”sång till friheten” och det var precis så vackert som jag hade föreställt mig det. Både jag och Johan hade svårt att hålla tårarna tillbaka. Psalmerna vi valt var ”tryggare kan ingen vara” som ligger mig nära om hjärtat då vi sjöng den på min mammas begravning, samt ”du vet väl om att du är värdefull”. Det är bara en så himla fin psalm.

Vi fick frågan innan dopet varför vi ville att Alexander skulle döpas och jag funderade så mycket på vad jag skulle säga att prästen fortsatte ”det är ingen kuggfråga” Jag tror ju inte på Gud, det gör inte Johan heller, men vi är båda döpta i kyrkan och tycker att det är en fin tradition. Jag svarade ungefär så. Jag antar att de är vana vid att inte alla som döper sina barn är troende. Hon kommenterade i alla fall det inte.

Efteråt var vi i en lokal nära Johans pappas hus. Perfekt liten lokal med plats för ca 40 personer som vi var. Jag hade beställt ballonger, vimplar som bildade namnet Alexander och Alexander Carl. Vi hade planka och min favorittårta ”mintchoklad” samt prinsesstårta från en cafékedja från Värnamo.

Om man inte tänker på att jag ser lite knäpp ut på denna bilden, så är den så himla gullig. Isabelle pussar sin sovande lillebror. (Båda barnen har kläder från NOA NOA miniature som finns att köpa på Babyshop. Jag hittar dessvärre inte Isabelles klänning där eller hennes blå strumpbyxor, men det finns så många andra fina där och många med rabatt.

Alexanders byxor som finns på babyshop för 299:-. 100% bomull. Så himla sköna.

Skjortan Alexander hade på sitt dop finns på babyshop.se och kostar 249:-.

 

 

 

Chile del 3

Inlägget innehåller reklam genom annonslänkar för jordklot.se

Franne flyttade hem till sin familj och jag bodde numera själv i vänner till hans familjs lägenhet. Det var en trea som kändes lite mer som lägenheter hemma än hans familjs hus. Jag skäms för det, för att jag tror att jag visade för familjen att jag inte kunde hantera situationen så bra. När vattnet försvann grät jag och fick panik över att jag inte kunde gå på toaletten som vanligt och spola, eller duscha, eller tvätta händerna.. Vid något tillfälle sov jag över hans kusiner som bodde i ett litet hus uppe i bergen. Världens finaste familj och den äldsta kusinen tog verkligen hand om mig. Jag skulle få följa med till hennes jobb som servitris och få prova på att jobba som det och det var därför jag sov över där. Jag kommer ihåg att vi åt en jättegod soppa med små spaghettibitar på kvällen och jag åt så mycket att jag fick världens magont och inte kunde sova på hela natten. Det kanske man inte tror om Chile men det kan verkligen bli jättekallt och vid denna tid var det verkligen superkallt. Under nollan och husen är verkligen inte gjorda för kyla.

Jag hade på mig full mundering med raggsockar och pyjamas, tröja. Vi sov i samma säng och jag kommer ihåg att hon höll om mig för att jag frös så mycket.

På morgonen ville jag ta en dusch för att bli lite varmare. Badrummet var i betong och kändes lite som en byggarbetsplats. Jag ställde mig i duschen och började schamponera mitt hår då varmvattnet plötsligt tar slut. Vad gör jag då? Jag ropar på kusinen och börjar storgråta för att jag tagit slut på varmvattnet (som varade ungefär 2 minuter) och måste duscha ur schampot med kallt vatten. Hon torkar mig med handduken och tar hand om mig som att jag vore ett litet barn och jag låter mig omhändertas.

Det slog mig inte förrän långt senare att detta faktiskt är deras vardag och att jag kommer dit och visar att jag inte orkar med den efter en natt. Det måste känts hemskt för dem.

Min karriär som servitris i Chile blev kortvarig. Ungefär 8 timmar lång.

renaca, bipolarmamman
I en av de där glasbyggnaderna jobbade jag hela 8 h som servitris

Killen jag gick på dejt med träffade jag några gånger tills jag tröttnade. Jag hade träffat en chilensk tjej på skolan som jag smsade med och hon frågade om jag inte ville följa med ut en kväll. Sagt och gjort. Jag tog en collectivo (en sorts taxi, men den hämtar upp folk på vägen tills bilen är full = mycket billigare än taxi) från Belloto in till Viña. Denna tjej bodde ganska nära kusten och hade det således bra ställt. Vi drack lite pisco sour, en drink från Chile (Eller Peru som Peruanarna skulle säga) och sedan gick vi till ett uteställe i närheten av universitetet. Vi sitter och pratar när två killar kommer och sätter sig vid bordet bredvid. Jag tror att de är från USA, för de har ett europeiskt utseende. Sedan kommer de och sätter sig hos oss och det visar sig snabbt att de är lika mycket chilenare som min väninna. Men, de kommer från en annan klass, vilket förklarar utseendet. När jag bodde i Chile delade man upp klasserna enligt följande:

Låg klass – medel låg klass – medelklass – medelhög och hög.

I Chile är det ofta så att de som ser ut som europeér är från en högre klass. Medelhög eller hög och de som är mörkare och kanske har lite drag från mapucheindianerna (ursprungsbefolkningen i Chile) kommer ofta från lägre klasser.

Jag upplevde att de som hade riktigt dåligt ställt ofta hade många barn, medelklassen som var en ganska liten andel av befolkningen, hade råd att ha två barn (med tanke på att utbildning ska betalas) och de från den högre klassen hade råd att ha fler än två barn. Jag var där 2006 och landet har såklart utvecklats sedan dess. Medelklassen har ökat och sist jag läste om det var Chile det land i Sydamerika där man kunde se störst skillnad mellan generationerna vad gäller ekonomi och välfärd.

Vi bytte nummer med killarna och träffade dem dagen efter på stranden och jag fortsatte att träffa en av dem, A. Tillsammans med honom fick jag upptäcka en annan sida av Chile, den där de rika lever. Det var mycket intressant att kunna jämföra.

Han kom från en anrik släkt där en släkting varit president, men familjen levde inget lyxliv. Hans pappa hade gått bort hastigt när han var liten och hans mamma som då varit hemmafru började studera till läkare, gick ut som klassetta och hade sin egna klinik i deras hus. Fantastiskt stark kvinna som försörjde fem barn helt själv. Jag kommer ihåg att vi diskuterade utbildning och att jag berättade om att det var gratis här varpå hon frågade var alla våra pengar går… lite tänkvärt.

A hade mörkblont hår och blå ögon och var väldigt vältränad. Han älskade att cykla och hade flera cyklar. Att cykla i Chile fick jag känslan var något som bara de som hade lite mer pengar gjorde. Samma sak med hund. De hade en liten vit tuss som alla syskon utom en kallade för ”hårbollen”. Brodern kallade honom för Bob. De var väl inte riktigt överens. Att gå ut och gå med hund i koppel var inget jag sett i det området där jag bodde.

Med A fick jag se hur de rika hade det genom hans kompisar och släkt. Vi var bland annat uppe i bergen i Anderna där hans familj hade sommarhus. Jag minns så väl att vi spelade poker, drack pisco sour och gick till något lokalt dansställe och dansade Cumbia. En händelse som jag minns extra mycket är när jag kom upp på morgonen och satte mig i en av fåtöljerna i vardagsrummet och i periferin ser något stort krypa mot mig. En fågelspindel! Jag skrek och skrek och morbrodern börjar skratta och säger att han såg den tidigare men att han lämnade den där. Det var bara en bebis och de är bra för de äter de farliga spindlarna. Precis efter detta gick jag in och la mig på sängen och tittar under den och ser en död skorpion… Det blev lite för mycket för mig.

 

bipolarmamman
Vilken tur att jag såg detta på morgonen och inte på kvällen i alla fall.

Jag var även med hemma hos en kompis farmors sommarhus utanför Santiago. Farmorn var så snäll mot mig samtidigt som hon var så otrevlig mot hushållerskan. Jag minns så väl att hon hade lagat kyckling och att farmorn sa att den var torr.

Känslan av att bli behandlad så olika var för mig jättekonstig och jag tyckte inte om det. Jag kände att det var så fejk, för hon behandlade mig som att jag hade pengar, men sanningen var ju att jag lika gärna kunde stått där i köket och jobbat. Om det inte vore för att jag var från Sverige.

Precis efter farmorn hade åkt hem sa vi till hushållerskan att hon fick åka hem och att hon såklart skulle få lön ändå.

bipolarmamman

Ett annat ställe där jag fick bevittna klasskillnader var på sjukhusen. Jag besökte två olika. Ett kommunalt i Valparaiso där sjukhuset var i betong både på utsidan och insidan. Det kändes som att man kastades tillbaka ca 100 år i tiden när man gick in där. Kvinnorna som fött barn låg i salar om 10 personer eller mer.

Sedan var jag på en ”Clinica” eller klinik, som är sjukhus som är privata. Det var en skyskrapa och insidan var mycket mer high tech än vad våra vårcentraler och sjukhus är.

I Chile föds man in i samhällsklass likt många andra samhällen och det är svårt att klättra men väldigt enkelt att falla ner. Folk verkade vara väldigt medvetna om detta och värderade sin utbildning högre än något annat. Utbildning = framtid. Att se detta på nära håll fick mig att känna att jag hade tagit mycket för givet som t.ex. att vi har gratis utbildning i Sverige, att det kvittar om jag pluggar när jag är 20 eller 30 osv. Att jag inte behöver oroa mig över något för det är alltid någon som tar hand om mig. Jag kommer i alla fall inte hamna på gatan oavsett hur illa däran jag är.

En ganska naiv inställning till livet. Jag tror vi alla skulle må bra av att få se hur det är i länder som dessa då det skulle få oss att uppskatta det vi har mer och värdera det högre.

Det fanns en man i Viña som var känd för att han pluggade på universitetet men bodde på gatan. Han hade nämligen inte råd med bägge. Snacka om målmedvetenhet.

 

bipolarmamman

 

bipolarmamman
Stugan i anderna

bipolarmamman
Vi red mycket de dagar vi var i kompisens farmors stuga

För att läsa del 1 klicka här

För att läsa del 2 klicka här