Jobb, kost och jul

Nästan varje dag kommer jag på saker jag vill skriva om här och varje dag händer samma sak.

Jag skriver ingenting.

Det är som att det är en stor mur mellan mig och datorn på kvällen. Jag vill inte ens se den för att jag får sådan ångest för att jag inte orkar skriva.

Visst är det hemskt? Bloggen ska ju vara något positivt, inte något som hänger över mig som en mörk skugga.

Men, nu sitter jag här i soffan, med datorn i knät och en kopp te bredvid mig och det känns faktiskt väldigt skönt. Det är så konstigt hur man eller jag i alla fall funkar. Jag skjuter upp och skjuter upp och sedan blir det så himla stort.

Jobb och småbarn

Jag jobbar som socialsekreterare och är på jobbet varje dag nästan hela dagarna. Jag reflekterar nog i princip varje dag över hur mycket tid vi människor spenderar till att jobba. Missförstå mig inte, jag tycker det är helt rätt att vi jobbar, man måste ju försörja sig och sedan är det inte mer än rätt än att bidra till samhället.

Men, jag kan ändå inte låta bli att tänka att vi jobbar för stor del av vår tid. I alla fall känns det så nu när jag har små barn.

Ungefär kl 14 varje dag börjar jag känna dåligt samvete för att jag inte träffat mina barn sedan 7.30. Förskolepersonalen träffar Isabelle mer än vad jag träffar henne. Det känns helt fel. Jag skaffade ju inte barn för att sedan inte vara med dem.

Kost och träning

Jag påbörjade ett kost- och träningsprogram med nosugarneeded.se men efter cirka en månad in blev jag sjuk i magen. Jag har under hösten kämpat med magkatarr och vad läkarna tror är IBS. P.g.a. detta fick jag avbryta schemat med Robin och nosugarneeded som var så förstående och välkomna mig tillbaka när jag känner mig bättre.

Gluten, socker och laktosfritt

Sedan ett tag tillbaka har jag uteslutit gluten, socker och laktos och det har gjort under med min mage. De första dagarna hade jag ökad ångest av någon anledning jag inte förstår. Kanske var det sockerabstinens.. jag vet inte.

Jag äter också efter något som kallas för fodmap och är ett ”kostschema” utvecklat för personer med IBS. Jag utesluter t.ex. lök, kikärtor, avokado.

Det är en hel vetenskap för mig som levt på bröd och choklad så länge. Men min mage har aldrig mått bättre och det påverkar såklart mitt psykiska mående till det bättre.

Julen

I jul åker vi ner till Småland till mina bonusföräldrar och firar jul med kusiner och familj. Vi kommer att bo fyra familjer under samma tak (8 vuxna och 7 barn) under två nätter! Trångt men mysigt!

Vi kommer att fira nyår själva i år. Som småbarnsförälder är typ det bästa som finns att slänga sig på soffan kl 21 när barnen lagt sig och kolla på någon bra film. Det är nog vad vi kommer att göra i alla fall. Ja laga god mat också såklart och dricka ett glas bubbel.

Med måtta. Nu i juletid tänker jag på alla barn som har vuxna i sin närhet som dricker för mycket. Jag vet själv hur det var nämligen.

Men ledighet och högtider betyder ofta mer alkohol än vanligt och för många barn är inte jul eller nyår något roligt av denna anledning.

Jag blev lite illa berörd av ett radioprogram som jag hörde som hastigast i bilen igår eftermiddag. Radioprataren och en vinexpert testade viner och champagne och vinexperten pratade om hur man skulle dricka till julbordet. Gärna börja med champagne, fortsätta med ett annat vin och sedan ett tredje och fjärde beroende på vilken typ av mat man åt.

Jag hoppas inte att detta blir någon trend att dricka så mycket till julbordet. Jag har trots alkoholmissbruk andra högtider och dagar inte varit med om att vuxna dricker på julbordet och det har nog räddat mina jular.

Jag önskar att radioprataren hade tänkt på barnen och gjort en liten uppmaning eller notis till föräldrar att inte dricka för mycket och tänka på sina barn kring jul medan hon så glatt testade alla dessa viner som hon tyckte var så goda.

 

Pappa är hemma och mamma jobbar.

Förändring i vardagen

Vardagen här hemma har verkligen kastats om. Johan som aldrig varit föräldraledig innan är hemma med Alexander, lämnar och hämtar Isabelle på förskolan, lagar maten och fixar och donar med allt som hör hemmet till. Och jag, jag åker till jobbet på morgonen när det fortfarande är mörkt ute och kommer hem när det är mörkt och dags att natta barnen.

Mycket märklig känsla.

Jag ska inte sticka under stolen med att jag tycker att det är skönt att komma utanför huset och göra något annat än att bara vara mamma. Det är dessutom roligt och givande på jobbet. Hittills stormtrivs jag, både med arbetsuppgifterna, med kollegorna och chefen. Att det ligger fem minuter bilväg från vårt hem är inte helt fel heller.

Det känns som att jag hittat det perfekta jobbet för framförallt småbarnsåren då man behöver ha nära till förskola om något skulle hända.

Sen är väl inte planen att både jag och Johan ska jobba heltid när båda barnen går på förskola. Jag vill inte att barnen ska gå så långa dagar. Isabelle är supertrött när vi hämtar henne 14.15 så heldagar känns inte som ett alternativ för någon av barnen. Eftersom vi har möjligheten, det har såklart inte alla.

Träffar knappt barnen

Idag träffade jag barnen sammanlagt kanske 2 h…. och det känns hemskt. För att klara av detta på vardagarna har jag har bestämt att min mobil ska vara undanlagd från det att jag kommer hem tills barnen går och lägger sig, för att lägga all fokus och uppmärksamhet på dem. Jag försöker maxa tiden på morgonen också. Isabelle och jag myser oftast på soffan i någon timme. Jag ligger och håller om henne när jag sover och hon tittar på något på tvn. Alexander älskar att läsa böcker så jag har börjat läsa godnattsaga för honom och Isabelle om hon vill, i soffan. Isabelle läser vi två böcker för i sängen.

Isabelle ”stämmer”

De två senaste dagarna har Isabelle bestämt eller ”stämt” som hon själv säger, att det är Johan som ska natta henne, så jag har nattat Alexander som somnat på mig båda kvällarna. Jag började spela ”elefanten som så gärna ville somna” för honom i förrgår och han har somnat på mindre än fem minuter båda gångerna. Det är för få gånger för att hoppa av glädje redan, men några gånger till.. så kanske det är ett mönster.

Nattningarna med Alexander, aka virvelvinden, brukar ta ca 1 h – 1,5-2 h om man har otur. Han är överallt i vår 2×2.10 m säng. Man får hålla i en fot ibland för att han inte ska trilla ur, trots att vi har bunkrat upp med soffkuddar runt kanterna.

Men nu så. kanske. kanske.

Sömn – trigger

Vi har haft riktigt tuffa nätter sedan vi ställde om till vintertid. Isabelle somnade kl 17 (vintertid) häromdagen och vaknade 02.30. Då hade hon sovit klart.

Det hade inte jag och Johan.

Jag får lite panik när det blir sådana här nätter eftersom sömnen är så viktig för mig och många om inte alla andra med bipolär sjukdom, för att det triggar skov. Johan tar alltid nätterna för att han inte är lika känslig, men det påverkar såklart honom också.

Denna förändring och byte av roller har dock hittills mest varit positivt. Johan förstår hur mycket jobb det är att vara hemma med barnen samtidigt som han njuter och jag förstår Johan på ett helt annat sätt. Samtidigt som jag njuter. Barnen, de verkar nöjda de med.

Jo, en nackdel är att de blir mer pappiga. Men det kan jag unna Johan.

 

Bilder från vår semester till Mallorca.

 

Hemma med två barn och workshop!

Vara hemma med båda barnen

Jag lämnade Isabelle på förskolan med lite vemod i onsdags. Hon hade ingen feber men hostade och kändes lite tröttare än vanligt. Hon ville gärna leka med sina kompisar och jag kände mig osäker på om hon skulle vara hemma eller inte.

Väl på förskolan sa jag till förskolelärarna att de skulle ringa om hon inte orkade eller hostade för mycket.

Så här i efterhand känner jag mig  så himla dum. Hon skulle såklart ha varit hemma. Jag skulle ha lyssnat på min magkänsla. Lärarna var på väg att ringa några gånger men gjorde det aldrig. Vi stannade hemma både i torsdags och fredags.

Att vara hemma hela dagarna med en 1-åring och 3,5-åring innebär oftast fullt ös med en hel del kaossituationer, men dagarna var faktiskt varit riktigt sköna. Vi njöt alla tre. Barnen lekte jättebra tillsammans (de bråkade en del också såklart) men var mestadels vänner. Vi låg inne i kojan och läste (vi har gjort om förrådet under trappan till en koja), var ute och gungade osv.

Jag blir så full i skratt när jag tänker på de konstiga situationerna man som småbarnsförälder hamnar i ibland. I torsdags t.ex. tröstade jag Alexander som hade trillat och samtidigt skrek Isabelle högre och högre på mig att jag skulle visa henne håret under mina armar.

Ja, du hör. Och förstår förmodligen om du har eller har haft barn.

Häromdagen sa Isabelle plötsligt ”Jag är trött på att vara Isabelle nu. Jag har varit det så länge”.

Tänk om man kunde byta och bli någon annan när man så ville. Det hade varit något det.

Fotokurs

I fredags åkte jag och Isabelle till mormor och morfar. Jag var på workshop hos en av Sveriges absolut bästa fotografer, Martina Wärenfeldt (inget samarbete, måste bara berätta hur grym hon är) och eftersom Isabelle har pratat om mormor och morfar i princip varenda dag i några veckors tid fick hon följa med och vara med dem själv en hel dag.

I dörren till studion möttes jag av världens gladaste och goaste person. Martina påminner så mycket om mig själv. Hon har mycket energi, pratar mycket och bjuder väldigt mycket på sig själv. Hon berättade bl.a. att hon var i klimakteriet och svettades därför massa. Jag blir så himla glad när jag träffar sådana här personer. Jag ser hur härliga de är att vara runt och eftersom jag ser sådana likheter med min egen personlighet förstår jag att jag inte är så himla dum ändå.

Det är ju inte alla som bjuder så mycket på sig själva och när man träffar många sådana människor kan min självkänsla ibland svikta och jag ifrågasätter om det är mig det är fel på. Som pratar så mycket, säger sådana saker som jag säger osv.

Förutom detta lärde hon mig mer saker om fotografering på en dag än vad jag lärt mig under hela min tid som hobbyfotograf (typ 15 år). Från idé till slutprodukt. Vi fick vara med och fota hennes vackra modeller som hon stylat och se hur hon redigerar.

Grymt duktig och inspirerande. Jag fick så mycket energi och idéer av henne.

Efter denna dag har jag bestämt att jag ska se till att några gånger om året, kanske en på våren och en på vintern, att komma iväg på t.ex. en workshop för fotografering eller kanske en föreläsning om något som intresserar mig. För himlans vad det peppar.

Ångest att lämna barnen

Nu har jag precis nattat Alexander som ligger här bredvid mig i sängen och snusar. Som jag har saknat honom. Det är riktigt jobbigt att vara ifrån barnen, trots att jag vet att de har det bra hos Johan eller mormor och morfar i detta fall. Det skapar mycket ångest hos mig som jag behöver jobba med känner jag.

Spännande saker på gång!

Jag har några riktigt spännande saker på gång med bloggen och mina sociala medier! Äntligen kan jag ge tillbaka lite till mina följare och det känns som ett steg i rätt riktning!

Tips på avkopplingsövning

Johan kom hem häromdagen och var så exhalterad. Han pluggar MBA och där träffar de framstående forskare inom bl.a. stress. Under en föreläsning fick Johan och hans kursare lära sig olika sätt att hantera stress och en del övningar.

En övning som han tyckte lugnade mycket var en s.k. ”ögonrelax” och den vill jag dela med mig till er.

Så här gör man:

Titta till höger, rör ögonen sedan långsamt till vänster och sedan långsamt till höger igen. Låångsamma rörelser. Fram och tillbaka. Upprepa 10 gånger.

Sedan gör du samma sak fast upp och ned. Upprepa 10 gånger.

Och sedan diagonalt, höger över hörn till vänster nedre hörn.. upprepa 10 gånger.

Och till sist diagonalt vänster över hörn till höger nedre hörn.. upprepa 10 gånger.

Hoppas att du får användning av det!

Ps. bilderna är från när jag fotade min dotter tidigare idag.

 

Bilder från workshopen OBS. Oretuscherade. (Martina Wärenfelts workshop)

Hypoman eller bara hög på livet?

Hypoman eller bara hög på livet?

Hur vet man det?

Det är något som fortfarande kan vara ganska svårt för mig att veta. Konstigt nog.

Jag har under någon/några veckor nu haft mycket mer energi än vanligt. Jag har varit mer kreativ och känt mig piggare än vad jag brukar känna mig på morgonen. Men, det har varit väldigt subtilt. Detta vet jag eftersom min man inte ens har reagerat.

Jag har frågat honom några gånger om han tror att jag är hypoman och han har svarat nej. Varför har jag frågat och han har svarat: för att du inte är omdömeslös eller shoppar mer än vanligt. Jag är som vanligt helt enkelt, fast lite piggare. Enligt honom.

Det går bra nu…

Jag har nytt jobb och ska snart börja arbeta efter vad som känns en evighet av föräldraledighet. Vi har kommit till ro i vårt hus och området, Isabelle trivs på förskolan och Alexander har blivit så stor att han kan leka lite själv. Båda barnen sover igenom de allra flesta nätter och idag vaknade båda efter 6! Helt otroligt skönt för en småbarnsförälder!

Vi har tagit oss förbi spädbarnsåldern och det känns härligt. Livet är faktiskt riktigt bra nu och jag kanske helt enkelt bara är lycklig och därför har mycket energi.

Men kan jag vet riktigt säkert? Om man verkligen vill veta kan man ju alltid kolla på symptomen för hypomani och checka av listan.

Hypomani symptom:

Bilden skall vara klart avvikande från personens normala stämningsläge och funktionsförändringen skall vara iakttagbar från omgivningen. Störningen skall inte vara så allvarlig att den orsakar funktionsnedsättning i arbetsliv, socialt etc. eller motivera sjukhusvård. Psykotiska symtom får inte förekomma.

Minst tre av nedanstående symtom skall dessutom finnas (fyra om enbart stämningslägesförändringen består i irritabilitet):

* Förhöjd självkänsla eller irritabilitet.

* Minskat behov av sömn (utvilad efter tre timmar).

* Mer pratsam än vanligt.

* Upplevelse av snabba tankar, visar snabba associationer.

* Lättdistraherad.

* Ökad och målinriktad aktivitet (intensivt engagerad betr arbete, skola, socialt eller sexuellt) eller psykomotorisk agitation/irritabilitet.

* Lustbetonade aktiviteter med sannolikt obehagliga konsekvenser (ökad libido och potens med omdömeslösa sexuella aktiviteter, stora penninginvesteringar i omdömeslösa projekt, intensivt shoppande, föga nogräknade sociala kontakter etc.). Hypomani uppvisar ett spektrum mellan svår sjukdom och normalitet. (praktiskmedicin.se)

Jag skulle vilja säga att jag kan ticka av några. Kanske t.o.m. tre st. Men avviker jag från mitt normala stämningsläge och min funktion? Jag skulle vilja säga nej. Även om jag är mer aktiv här nu så är jag som vanligt vad gäller allt annat.

Visst är det svårt att veta? Men spelar det någon roll när det inte påverkar ens liv nämnvärt?

Jag skulle vilja få lov att påstå nej. Kan man hantera det så behöver man väl inte sätta en etikett på det.

Hur hanterar jag skov?

När jag känner mig uppåt, tankarna börjar gå lite snabbare och jag blir mer kreativ blir jag ofta väldigt medveten om vad jag gör. Jag ser till att inte shoppa (det är något jag gärna gör när jag är hypoman) jag försöker se till att jag sover, trots att jag kanske inte vill gå och lägga mig i tid. Att inte sova när man är hypoman är definitivt ingen bra idé. Tröttheten kommer ifatt en senare.

Skriva ned idéer och tankar.

Något jag har börjat göra när jag får skov är att skriva ner alla idéer. Varför ska de gå förlorade? Det är ju bra idéer jag har. Jag är ju väldigt kreativ i grund och botten. Tyvärr försvinner den till ganska stor del med min medicin. Det är för övrigt ett bra sätt att hantera alla tankar. Skriv ner och försök ”få ur dem ur huvudet”.

Ångest

Under några dagar kände jag väldigt mycket ångest inombords. Om det var för att jag var hypoman eller för rädslan att vara det vet jag inte, men ångesten var där som en tung sten som tryckte mot bröstet. Jag är ju livrädd för att det ska påverka mina barn, även om jag är säker på att det inte gör det. Rädslan kommer ändå alltid finnas där.

Ångesten kommer och går för mig. Oftast är den inte där, men när den tittar fram har det ofta med barnen att göra. Hur de mår osv. Jag vet att de mår bra, men ångesten är definitivt inte rationell.

Söker inte hjälp när man är hypoman

Sällan söker man hjälp när man är hypoman. Varför ska man göra det, när man mår bättre än vanligt? De allra flesta söker hjälp när de har ett depressivt skov, för det är då man förstår att något är fel. Man nämner oftast inte att man har haft perioder där man varit uppåt, mer produktiv, kanske gjort omdömeslösa saker, helt enkelt för att man inte har insikten att det är del av en sjukdom.

Jag som alltid varit så påläst och till och med hade förslag på diagnoser till min läkare, hade inte med bipolaritet på listan. Helt enkelt för att jag inte kunde se att alla mina hypomana perioder (jag var även hypoman när jag sökte) som ett problem.

Detta är en stor anledning till varför den genomsnittliga tiden för att få bipolär diagnos är 10 år.  Samtidigt är det en av de dödligaste psykiska sjukdomarna vi har. Visst är det hemskt? Vi måste göra något åt det. Ett sätt är att börja prata om det. För gör vi det, ökar kunskapen och det kanske räddar någon, men förhoppningsvis fler.

Känner du igen dig i symptomen ovan? Våga ta kontakt med din vårdcentral! Hjälp finns att få! Var inte rädd, att få en diagnos är inte slutet på livet utan en början! Det är ju då man kan få den hjälp man behöver och kan börja leva det livet man förtjänar!

 

 

 

Intervju med Göran Källmark på dots charge – Ett hjälpmedel för dig som är bipolär eller närstående

bipolärmamman

Vad är Dots Charge?

Dots Charge är en ny modern och intelligent stämningsdagbok för personer med bipolär sjukdom och andra affektiva utmaningar som t ex depressioner och PMS.

Hur kommer det sig att ni utvecklade denna app?

Dots Charge är framtagen baserad på egna erfarenheter bland personal. Bipolär sjukdom finns även i min närhet och jag har på när håll sett vilka utmaningar och behov som finns. Utmaningar för den drabbade, närstående, i mötet med vården och avsaknad av underlag till forskning kring affektiva tillstånd. Att använda moderna verktyg för att snabbt, enkelt, långsiktig i ett strukturerat är nödvändigt. Det satt i samverkan med närstående, vård samt forskning är stora och mycket viktiga behov som behövs för att hjälpa på bästa sätt.

Hur har ni gått tillväga?

Vi började med våra egna behov, gjorde en undersökning för att stämma av intresset och vilken funktionalitet som efterfrågas. Vi utvecklade sedan produkten i samverkan med patienter, närstående, vårdgivare samt forskning. För att säkerställa att en god koppling till vårdgivare använder oss av samma typ av skattningsskalor som vården använder. Att appen är användarvänlig är det viktigaste för att se till att man orkar använda den över lång tid. Vikten av att under en lång registrera symtomen – föra stämningsdagbok över sitt mående är avgörande för ett bättre mående.

Vad innehåller Dots Charge och hur använder man den?

Dots Charge består av 2 delar. Dels är det en app, dels en hemsida. I appen registrerar du snabbt och enkelt genom några klick dina symptom. Detta kan du göra när du vill, var du vill och hur ofta du vill. Det tar ca 10-15 sekunder. Dots Charge hjälper dig också att automatiskt ta in data för att sätta ditt mående i ett sammanhang. Det är t ex tid, plats, väder. Vi analyserar och visualiserar ditt mående för att användaren skall få bra insikter, ge ett bra underlag till vården för att bättre diagnosticera och erbjuda relevanta behandlingar. Dessutom bidrar de insamlade uppgifter anonymt till forskningen för att utveckla bättre diagnosmetoder och behandlingar.

Med Dots Charge kan du låta dina närstående dokumentera hur de uppfattar att du mår och ni kan tillsammans analysera måendet. Det är vanligt att närstående ser förändringar tidigare än den drabbade själv. Han/hon kan således vara delaktig och hjälpa till med att vara förebyggande och få en förståelse som hjälper den närstående och sig själv.

Varför kostar Dots Charge och varför en prenumeration?

Vi är angelägna om att kunna erbjuda Dots Charge över en lång tid och säkerställa att utvecklingen fortsätter utifrån behoven som ni ger uttryck för. Vi värnar om att vara helt fria från reklam, att inte stå under inflytande av externa parter eller sponsorer. Vi säkerställer att dina uppgifter är skyddade. Prenumerationen möjliggör bl a att vi du kan pausa, eller avsluta när du vill utan extra kostnader. Det gör att det inte kostar mycket att börja använda Dots Charge. Vi kan då också se hur hur användarmönstret ser ut och göra relevanta justeringar för ett långsiktig och värdefull användande.

Hur ser den tekniska lösningen ut?

Du använder valfria smartphones eller surfplattor, du kan använda flera samtidigt för att dokumentera ditt mående. Informationen lagras säkert i molnet och åtkomst finns även via webben för analys och för att hantera ditt konto. Det är bara du som kan komma åt din data och ge ett medgivande till närstående och vården för att samverka med dig. Data till forskningen är helt anonymiserad och kan inte på något sätt spåras till dig.

Hur ser framtiden ut?

Vi arbetar kontinuerligt med att att utveckla Dots Charge i sin helhet för att ser till att den möter upp de behov som finns. Det är ni som användare som vet vad som gör att att Dots Charge är så värdefull som möjligt för er.

Vad önskar du dig för fortsättningen?

Att utsatta får ett bättre och mer balanserat liv där diagnos och behandlingar är verksamma, att tiden att bli diagnostiserad sjunker från i genomsnitt 11 år, att antalet feldiagnoser sjunker. I dag får man i genomsnitt 3 feldiagnoser innan rätt diagnos sätts. Jag önskar även att suicidalrisken går ner. I dag har bipolära en 20% förhöjd risk till självmord vilket är extremt högt. Att bieffekterna av mediciner minskar. Kort och gott ett bättre liv för de drabbade oavsett om det är den sjuke, närstående, barn. Det är tillsammans vi hjälper varandra.

För att komma till Dots Charge klicka här 

 

17 FILMER OM BIPOLÄR SJUKDOM

1. Touched with fire

bipolärmamman

2. Infinitely polar bear

BIPOLÄRMAMMAN

3. The ghost and the whale

4. Repentance

5. Silver Linings Playbook

6. The Informant

7. Mad Love

8. Michael Clayton

9. Mr. Jones

10. Pollock

11. The Dark Horse

12. All she ever wanted

13. Vincent and Theo

14. Phoebe in Wonderland

15. Girl Interrupted

16. Mrs Soffel

17. Proof

Ambivalenta vårkänslor

De senaste veckorna har vi haft riktigt vårväder här i Jönköping. Hur skönt det än må vara med sol, fågelkvitter och värme, skapar alltid våren en otrygghet hos mig. Från det att jag var 12 år och uppåt innebar våren och sommaren mer alkohol hemma och därmed också mindre trygghet. Det är så hemskt att det fortfarande sitter kvar, trots att jag är 32 år gammal.

Det får mig att tänka på den där psykologilektionen på gymnasiet då vi pratade om andrahandsbetingning. Om att man ringde i en klocka när hundar skulle få mat och efter ett tag räckte det att man ringde i klockan för att deras salivproduktion skulle öka. I detta fall är våren den där klockan.

Så här står det om andrahandsbetingning:

Att individen reagerar på visst sätt, till exempel med rädsla, ångest, ilska, hunger, när det uppstår eller avsiktligt åstadkommes (av till exempel en psykolog) en ny omständighet som är i tid och rum är kopplad till det som ursprungligen väckte rädslan, ångesten, ilskan och så vidare

Jag har alltid försökt undvika att tänka på det och ignorerat känslan som genomsyrar hela kroppen, men det har verkligen inte fungerat så nu ska jag försöka med en annan metod á la KBT. När känslan av otrygghet kommer ska jag stanna upp och känna efter. Säga till mig själv att jag är trygg idag. Jag har en familj och det finns ingen som missbrukar alkohol runt mig. Acceptera känslan men sen låta den ”flyga vidare”…

Förhoppningsvis kommer jag kunna njuta av våren framöver med denna metod, istället för att känna den där obehagliga känslan i magen.

bipolärmamman
bipolärmamman

Bipolär depression

Bipolär depression

Bipolär och unipolär depression

Bipolär depression förstör och ödelägger liv och tenderar att ta upp den största delen av skovens tid. Trots detta är det mycket svårt att diagnostisera. Anledningen till detta är att man som bipolär oftast söker när man är deprimerad. Har man ingen sjukdomsinsikt söker man inte när man är manisk eller hypoman eftersom man då ofta är upprymd och uppåt. Ett av kriterierna för hypomani/mani (ICD-10) är dessutom dålig sjukdomsinsikt…

Michael E. Thase, professor på Pennsylvania School of Medicine menar att så många som 50% av bipolära som söker för depression blir feldiagnostiserade med unipolär depression.

Det är dock inte konstigt att man blir feldiagnostiserad eftersom DSM-IV och ICD-10 (processtöd vid diagnostisering) inte skiljer mellan bipolär depression eller unipolär depression. En bipolär diagnos grundas på om personen haft en mani och hypomani, och inte sällan glömmer läkare fråga detta.

Så här står det på internetmedicin: 

Det finns ingen vedertagen diagnostisk biomarkör för bipolär sjukdom. Diagnosen är klinisk och ställs efter en noggrann anamnes med stöd av kliniska skattningsskalor. Anamnesen bör utöver det aktuella tillståndet omfatta en kartläggning av:
 

  • Det långsiktiga förloppet
  • Tidpunkt och omständigheter för debut
  • Ärftlighet för psykisk sjukdom och självmord
  • Effekt av tidigare behandling
  • Förekomst av missbruk
  • Icke-psykiatriska sjukdomar och deras behandling
  • Den sociala situationen

Det är inte konstigt att den genomsnittliga tiden för att få rätt diagnos är ca 10 år (internetmedicin.se)

Enligt en studie från 2002 (Judd) upplever bipolära som har typ 1 depression tre gånger så ofta som manier. När det gäller bipolär typ två har man depressioner ca 40 gånger oftare än hypomanier.

Hur tar det sig uttryck?

Depressioner kännetecknas som regel av oföretagsamhet, nedsatt energi, sänkt självkänsla, pessimism, nedstämdhet, oförmåga att känna glädje, lust och intresse, och ökad stresskänslighet.

Nedstämdhet, irritabilitet: De flesta som är deprimerade beskriver sig som nedstämda och brukar också berätta om känslor av hopplöshet och meningslöshet. En del känner sig emellertid varken ledsna eller sorgsna, men upplever en plågsam oförmåga att känna glädje. Denna svårighet att glädja sig är ett av de viktigaste symtomen vid depression. Normala glädjeämnen fungerar inte längre. ”Livsglädjen är borta”. Många har en känsla av tomhet och beskriver en total oförmåga att känna. Många tycker att de har blivit mer sårbara och känsliga.

De har lättare att ta illa vid sig, är mer irritabla och har svårt att hantera också mycket små motgångar. De tycker ofta att de förlorat förmågan att visa tålamod, och får lätt vredesutbrott. Vid milda depressioner är det ofta inte nedstämdheten som dominerar, utan irritabiliteten och stresskänsligheten.

Svårigheter att känna intresse och tillfredsställelse: Den som är deprimerad har en nedsatt förmåga att bli stimulerad av positiva händelser. Det som tidigare upplevts som intresseväckande, engagerande och stimulerande förlorar sin mening. Förmågan att känna tillfredsställelse i olika aktiviteter är som borta. Som regel får man inte längre samma känslomässiga utbyte av musik. Den sexuella lusten är ofta nedsatt eller helt borta. Det är svårt att finna nöje i umgängesliv. TV-programmen ter sig meningslösa. Man blir tillbakadragen och en del upplever en plågsam likgiltighet och leda.

Förändrad aptit: Aptiten påverkas ofta. Förändringen kan gå i två riktningar. Oftast försämras den. Maten smakar inte längre. Man måste tvinga sig att äta. En del går ned i vikt. Andra upplever ett ökat matsug, beskriver ett ”tröstätande” och tenderar att gå upp i vikt då de är deprimerade. Många får ett kraftigt sug efter choklad och sötsaker.

Sömnsvårigheter eller ökad sömn: Sömnsvårigheter är vanliga. En del har svårt att somna. Många sover ytligare än vanligt, vaknar lätt och kan inte somna om.

Orörlighet eller rastlöshet: Många som är deprimerade visar en märkbart minskad rörlighet. De har svårt att ta initiativ och blir ofta sittande apatiska. De ter sig dröjande och långsamma. Rastlöshet förekommer hos en del.

Trötthet, nedsatt energi: Den som är deprimerad upplever ofta en speciell form av trötthet. Det är som om förmågan att få fram energi försvunnit.

Känsla av värdelöshet och skuldkänslor: Självanklagelser och skuldkänslor är vanliga. Tankarna kretsar ofta kring föreställningen att man är värdelös.

Koncentrationssvårigheter: Man har svårt att minnas och koncentrera sig.

Ängslan och oro för småsaker: Den som är deprimerad bekymrar sig ofta. Fantasier om framtida misslyckanden, olyckor eller sjukdomar är vanliga. Självförtroendet är sänkt och en del plågas av kraftig osäkerhet i kontakten med andra.

Nervositet och kroppsliga symtom: Nervositet med kroppsliga symtom som muskelspänning, svårigheter att slappna av och värk förekommer ofta. Besvär av yrsel, hjärtklappning, svettningar och magbesvär är också vanliga. Ibland har symtomen vid depression en s.k. ”melankolisk dygnsrytm”. Besvären är då genomgående svårast under morgnarna och förmiddagarna, för att sedan successivt minska och vara minst uttalade under kvällarna.

Tankar på döden: Tankar om döden är vanliga under en depression. Man tänker mer än vanligt kring döden som sådan. Många säger sig att det skulle vara bättre att vara död. Ungefär 80 % av dem som är deprimerade har självmordstankar. (ibisgbg.se)

Lider du av depression och vet med dig att du har perioder då du känner dig upprymd, kanske shoppar, festar, träffar många nya kärlekspartners osv. för att sedan falla platt. Då kan det vara så att du har bipolär sjukdom.

Det är många som skriver till mig och säger att de är på utredning för bipolär diagnos och att de känner sig helt förstörda över detta. Jag tänker så här. Är du under utredning för bipolär sjukdom så kommer du förhoppningsvis få den hjälp du behöver och ditt liv kommer få en helt ny vändning. För det bättre. För mig var diagnosen det bästa som kunde hänt mig, utifrån förutsättningarna. Det bästa hade såklart varit att inte ha sjukdomen, men tyvärr får man inte välja det.

Jag vill lyfta fram att man med rätt behandling kan man leva ett jättegott liv, trots sin sjukdom! 

När jag äntligen fick rätt hjälp

När jag äntligen fick rätt hjälp

Nedstämdhet

Jag har haft lite skrivkramp de senaste veckorna p.g.a. nedstämdhet. Jag är inte deprimerad, men känner mig låg och varenda litet hinder i vardagen blir jättestort. Jag är ganska säker på att det beror på läget vi befinner oss i just nu. I en slags limbo mellan två hus. Vi har ju köpt hus i Stockholm och håller på att sälja vårt här i Bankeryd.

Mina barn är min största motivation så jag kommer upp på dagarna och känner ändå en meningsfullhet.

Hur jag äntligen fick rätt hjälp

Jag får många mail där man undrar hur jag gick tillväga för att få rätt medicin och vård. Sanningen är den att jag var tvungen att söka aktivt för min ångest och säga att jag faktiskt inte orkade leva med den längre. Först när man inte visste om jag var självmordsbenägen eller inte blev jag tagen på allvar. Det är så sorgligt men sant.

Det var i början av 2015 och jag gjorde praktik hos en kurator på medicinska avdelningen på sjukhuset i Värnamo. Under denna praktik fick jag höra så gott om en läkare som verkligen brydde sig om sina patienter. Jag tog reda på var hon hade sitt kontor och sökte mig dit.

Jag hade precis träffat min dåvarande man och jag hade redan försökt få honom att göra slut med mig genom att vara elak mot honom. Tack och lov stannade han och fick mig att inse att jag behövde hjälp för min ångest. Ångesten var då utom kontroll. Innan hade jag haft panikångest på kvällarna när jag skulle gå och lägga mig, ångest över sociala situationer och vid stress, men nu hade ångesten tagit över totalt och jag kunde inte kontrollera den. Jag kände den hela tiden och den höll på att äta upp mig.

Jag tog med mig min Ipad till läkaren där jag skrivit ihop min sjukdomshistoria, förslag på diagnoser och medicin men ingenstans hade jag skrivit bipolär. Mitt förslag var borderline, hur mycket jag än inte ville ha denna diagnos.

Jag sa detta utan att ge sken om en enda känsla mer än hopplöshet att jag inte orkade leva mer. Jag förstår att denna allmänläkare blev orolig. Jag kommer ihåg att hon ställde frågan om jag skulle begå självmord, hur skulle jag då göra det? Jag sa att jag antar att jag skulle ta tabletter. Jag hade faktiskt aldrig funderat på hur jag skulle ta livet av mig. Att inte längre leva hade alltid varit min sista utväg men vägen från tanke till handling är väldigt lång.

Läkaren ville inte att jag skulle gå därifrån utan att någon skulle komma och hämta mig och köra mig till psykakuten. Johan var i USA med jobbet, men min syster Lisa var i stan så hon kom och mötte upp. Tillsammans körde vi upp till akuten i Jönköping.

När jag satt där i väntrummet kände jag mig så himla sjuk. De andra som satt där ville man definitivt inte råka få ögonkontakt med, men man undrade varför de satt där. Om de var där för samma sak som jag, eller något annat.

Jag fick slutligen komma in, efter jag lagt av mig mobilen och diverse saker som förvarades i ett skåp under tiden. Lisa åkte hem till oss och väntade där eftersom hon inte fick följa med in. Vi bodde då i en jättefin fyra mitt i stan.

Jag tror jag väntade 5-6 h. Sjuksköterskan som tittade till mig var på gott humör och sa att jag hade tur eftersom det var en ST-läkare som jobbade idag och inte AT som det brukade vara vanligtvis.

Tillslut fick jag komma in. ST-läkaren ställde samma frågor som allmänläkaren i Värnamo och sken upp när han berättade om medicinen jag skulle få.

Jag tror han nämnde bipolär då men den skulle senare ställas tillsammans med en psykolog. Jag blev insatt på en låg dos Seroquel Depot och fortsatte med mina andra tabletter som var ssri.

Hjärnan åkte på semester

Jag fick en tablett innan jag gick hem den kvällen och jag kommer ihåg den sköna känslan av att hjärnan åkte på semester. Äntligen gick den inte på högvarv och jag kunde sova en hel natt. Det hade jag inte gjort sedan jag var ca 12 år gammal.

Detta var den enda gången psykvården har varit riktigt bra för mig. En sjuksköterska från psykakuten ringde dagligen i början för att stämma av hur jag mådde och det var så himla skönt att känna att de brydde sig.

Efter några veckor trappades kontakten ur och jag fick tid till psykolog. Det var han som skulle ställa diagnosen. Jag har skrivit om det mötet här. Tyvärr var det inte en jättebra upplevelse men diagnos fick jag.

Sporadisk kontakt med psykiatrin

Sedan dess har jag varit i kontakt med psykiatrin vid några tillfällen, på mitt initiativ. Jag hade en samtalskontakt vid ett tillfälle i form av en sjuksköterska. Hon började samtalet med att säga att hon inte kommer vara kvar där vilket gjorde att jag kände att jag inte ville ödsla någon tid på att berätta om allt för henne.

Graviditeterna

Under graviditeten med Isabelle träffade jag överläkare på psyk två gånger. En gång innan jag blev gravid och en gång under tiden. Tyvärr träffade jag olika som inte hade samma kunskap.

Den första läkaren sa att det var ok att ta mina tabletter under graviditeten. Den andra, som jag träffade när jag var i vecka 18 utbrast ”Hur kan du ta dessa tabletter när du är gravid?!?”.  Det var allt annat än roligt att höra när man redan tagit dem under den mest kritiska tiden för utvecklingen av fostret.

Jag träffade även en sjuksköterska under tiden jag var gravid med Isabelle som sa samma sak. Det gjorde mig inte bara ledsen utan även arg. Varför har de inte samma kunskap? Varför läser de inte i journalerna? Har läkaren skrivit att de är ok i journalerna?

Under graviditeten med Alexander hade jag ingen kontakt med psyk förutom innan graviditeten då jag ville säkerställa med en läkare att det var ok att ta min medicin. Anledningen var att jag inte vill stöta på någon med sämre kunskaper kring medicinen och göra mig upprörd och orolig.

Tyvärr stötte jag ändå på en kvinna på apoteket som inte ville lämna ut medicinen eftersom jag var gravid. Hon undrade om jag verkligen hade berättat för min läkare att jag var gravid. Såklart blev jag jätteledsen och upprörd.

Det hade så lätt kunnat undvikas med en liten notis i journalen.

Idag

Idag har jag faktiskt ingen kontakt med psykiatrin. De har ingen uppföljning, vilket är under all kritik. Jag söker mig dit när jag behöver hjälp och faktiskt helst inte. De byter personal för jämnan och omorganiserar. Att öppna upp sig för en samtalskontakt och sedan byta, förstår nog de flesta att det inte är så roligt.

Tanken är att jag ska gå till en privat psykolog eller psykiatriker nu när vi flyttat till Stockholm då utbudet är större där. Jag känner att det finns ett behov att få prata av mig om saker med någon utomstående och få en objektiv professionell synvinkel på mina tankar.

Nedan har jag lagt upp mina journalanteckningar från just det läkarbesöket och ett några månader tidigare med en terapeut.

bipolärmamman

 

 

Mexiko del 1

År 2007 hade två år gått sedan jag tog studenten. Jag hade hunnit vara i Chile i 7 månader, kommit hem till mina bonusföräldrars trygga vrå ute på landet, flyttat in till en liten vindsvåning i stan, jobbat på dressman, köpt biljett till Mexiko, flyttat ut från vindsvåningen och slutligen åkt på min första utlandsresa själv.

Den enda planerade destinationen jag hade var Chihuahua i norra Mexiko där en kille jag lärde känna i Chile bodde med sin familj. Jag tänkte eventuellt åka till Mexiko City där en kille jag träffat på en fest bodde, men det var inget planerat.

Killen i Chihuahua hade en mamma som var amerikan och pappa mexikan. Jag fick inget riktigt grepp om vilken klass de tillhörde men över medel ialla fall. De bodde inte i ett riktigt bostadsområde, utan deras hus låg gömt bakom en hög mur i en korsning. På bakgården fanns ytterligare en liten bostad med ett stort rum, kök och toalett. Där fick jag bo själv. På morgonen stod hans farmor i köket och gjorde frukost. Hon tog ut tortillas i degform ur kylen och stekte dem. Det var så himla gott.

Vi umgicks med Rs vänner och åkte tillsammans med dem på en roadtrip till Creel som är en ort sydväst om Chihuahua. Jag hade aldrig en tanke på hur farligt det är just i den delstaten. Att bo tillsammans med ett gäng ungdomar i ett hus i skogen i en delstat där många dödas varje dag är inget jag skulle göra om.

R pussade mig godnatt på kinden varje kväll och varje kväll pussade han mig närmare munnen. Tillslut kände jag att jag inte ville stanna kvar där mer p.g.a. detta. Jag kontaktade då Marco som bodde i Mexiko City. Han sa att jag självfallet kunde komma och bo hos dem. Jag bokade snabbt en biljett till ”La Ciudad” Staden, som den kallas på spanska, lämnade en väska hos R och reste vidare. Tanken var att jag skulle komma tillbaka till dem och vara där ett tag till.

Att det skulle ta flera månader innan jag kom tillbaka hade jag inte tänkt mig. Inte heller att jag skulle bo hos Marcos kusiner i Cancun, festa på lyxiga klubbar i Acapulco, spendera två veckor i Salt Lake City…

I Chihuahua
Huset jag bodde i
I Creel

om hypomani hade ett ansikte…

Världens godaste tacos

Vår lilla guide upp till vattenfallet i bergen

Pojkarna fick Doritos av oss och bjöd oss direkt..

En annan liten guide som tog betalt i klubbor

En liten försäljare. 

Dagens lunch – tortilla med tonfisk.bipolärmamman

Husförsäljning

Husförsäljning

Husförsäljning

Stress

Husförsäljning måste vara en av de stressigaste och mest påfrestande sakerna som finns. Gå på visningar och slutligen köpa hus var ingenting jämfört med detta. I måndags hade vi en målare här som målade klart vår trappa (ett projekt jag inte riktigt blev klar med i höst). Resten av veckan har jag och Johan i princip packat ihop hela vårt hem inför stylingen och fotograferingen i fredags. Isabelle sov hos mormor och morfar mellan torsdag-fredag så att jag och Johan kunde fixa det sista. Jag hade någon slags vision att vi skulle bli klara med städningen tidig kväll så vi kunde ha lite egentid. Kl 23 stod vi två i varsitt rum på övervåningen och satte upp gardiner. Det blev med andra ord inte så mycket egentid den kvällen.

Sova borta själv för första gången

Det var första gången Isabelle sov borta utan oss och det hade gått bra fram tills hon skulle gå och lägga sig. Då ville Isabelle hem till sitt rum och ville hellre sova med morfar. Sedan blev hon i vanlig ordning ”jättehonni” jättehungrig. Som hon blir varje kväll när hon ska sova. Tre rostade mackor senare gick de och la sig igen och tillslut somnade hon. Och sov till kl 7.30. Stort. Jag, Alexander och Chili (vår hund) kom dagen efter och hämtade henne. Då var hon så stolt. Lilla stora tjejen.

Styling och fotografering

I fredags stylade Vackra hem vårt hus och sedan kom fotografen och fotade precis efter. Vi hade förberett Isabelle genom att säga att det kommer en fotograf så vi måste städa för att det ska bli fint hemma. Isabelle verkade acceptera detta och undrade om farbrorn skulle vara hemma när vi kom hem. När vi väl kom hem utbrast Isabelle ”wow, mamma, sååå fint!!!” Hon tyckte det var så spännande. Hon gick från rum till rum och beundrade. Isabelle har verkligen öga för detalj, det har hon alltid haft.

Stressens påverkan på mig

Jag sover vanligtvis väldigt bra på nätterna men på sistone har jag sovit sämre… jag är säker på att det beror på stress. Jag känner mig dessutom väldigt irriterad. Irritation har jag aldrig tidigare kopplat till min sjukdom men det står som en av symptomen, så jag antar att det kan det skulle kunna bero på det. Och stressen. Innan jag gick på föräldraledighet hade jag p.g.a. vad jag tror var mitt jobb som socialsekreterare fått tics. Jag hade mycket tics som barn men har inte haft det sedan dess. De försvann så fort jag gick på föräldraledighet och har varit borta tills nyligen då kom tillbaka igen.

Hemnet

Nu väntar vi bara på att huset ska komma ut på hemnet. Det ska bli spännande. Nästan lite för spännande.

Varför blir man bipolär?

Varför blir man bipolär?

Arv och miljö

Det finns inget enkelt svar på denna fråga, men forskare är överens om att både arv och miljö är viktiga orsaker bakom bipolär sjukdom. Man har studerat enäggstvillingar med anlag för bipolär sjukdom som vuxit upp i olika miljöer och sett att ärftligheten har en avgörande betydelse.

Uppskattningsvis är det genetiska bidraget till bipolär sjukdom 56,4-61,8%. Om en person har en förstagradssläkting med bipolär sjukdom löper den personen 10 gånger högre risk att drabbas själv jämfört med gemene man (internetmedicin). Men, de allra flesta barn utvecklar inte sjukdomen senare.

Andra omständigheter

Yttre stress kan utlösa sjukdomen och ofta är det någon påfrestande livshändelse som gör att man går in i en sjukdomsperiod. Det finns många andra omständigheter så som personlighet, somatiska sjukdomar, brist på sömn, resor över flera tidzoner, graviditet, menopaus och omgivningens sätt att reagera som kan påverka sjukdomen på lång sikt (internetmedicin.se)

VITAMINBRIST

Den stora betydelsen av D-vitamin stöds alltmer av många forskningsrapporter. Tillräckliga nivåer av vitaminet, speciellt vintertid på nordliga breddgrader och för mörkhyade personer i ett solfattigt klimat är väsentligt för att minska risker för sjukdomar, inklusive depression. Barn får oftast D-vitamin-tillskott efter att de fötts, men vitaminet är minst lika viktigt under den tidiga fosterutvecklingen. Vitaminbrist på ett tidigt stadium ger sig tillkänna senare i livet, enligt forskningsrapporter bland annat som ADHD, bipolär sjukdom, schizofreni, okontrollerat beteende och depression. Vitaminbrist samverkar med andra brister i födosystemet, som lågt intag av omega-3 fettsyror och brist på viktiga mineraler (tf.nu)

Samsjuklighet

Ångestsjukdomar så som PTSD (Post traumatiskt stressyndrom) och social fobi förkommer ofta bland människor med bipolär sjukdom. ADHD är en annan sjukdom som ofta förekommer med bipolär sjukdom. Sjukdomarna har några symptom som överlappar med varandra, så som rastlöshet och att bli distraherad lätt.

Följdsjukdomar

Människor med bipolär sjukdom löper större risk att utveckla problem med sköldkörteln, migrän, hjärtsjukdomar, diabetes, övervikt samt andra fysiska sjukdomar. Dessa sjukdomar kan skapa symptom som liknar mani/hypomani och depression. De kan även uppkomma från behandling för bipolaritet.

Behandling

Det finns idag inget botemedel för sjukdomen, utan den är livslång. Människor med bipolär diagnos behöver långsiktigt behandling för att hantera sin sjukdom. En effektiv behandlingsmetod är medicin och psykoterapi för att minska risken för skov och minska symptomen (http://www.adamhscc.org/)

Kemisk obalans i hjärnan/hormonsjukdom

En del forskare tror att sjukdomen beror på en kemisk obalans i hjärnan och andra hormonsjukdomar. (Jag kommer skriva ett inlägg dedikerat detta eftersom det är så intressant)

 

 

 

Trots/identitetsuveckling

Bali

I mars detta år var vi på Bali i tre veckor. Vi hade några månader tidigare varit i Australien med Isabelle och det hade gått över våra förväntningar. Isabelle var då nästan 2 år och hon hade ännu inte börjat ”trotsa”. Jag är inte jätteglad i det ordet för att jag vet att det handlar om utveckling hos barnet och är egentligen något positivt, men det är det allmänt vedertagna namnet för det och jag hittar inte bättre så jag använder mig av det.

När vi kom till Bali var det som att Isabelle gick in i en ny fas. Vi kunde inte sitta tillsammans och äta mer än någon minut då hon blev arg eller ledsen för något. Ofta la hon sig på golvet och skrek rakt ut. Jag minns särskilt väl när vi trillade in på ett lunchställe på hotellområdet. Utanför restaurangen står en människa utklädd till en minion och dansar och Isabelle kan såklart inte sitta ner en enda sekund och äta. De gjorde egen glass på beställning så vi försökte få henne att äta lite glass för att få ro att äta upp vår mat men i 30 grader hinner glassen smälta innan man har kommit till bordet så det var lönlöst. Jag åt två vitlöksbröd och typ fem macarons och Johan något liknande och det gick på 500 kr per person. Vi hade hamnat på områdets finrestaurang och lunchbuffén innehöll b.la. hummer.

Sedan dess har trotset eskalerat och bytt karaktär i och med att hon blivit äldre och utvecklats. Trotset i början var mest att skrika rakt ut och vägra saker och ting (vilket hon fortfarande gör) men nu är hon mer uträknad. Hon börjar kunna argumentera och hon använder ett utvecklat språk för att gör detta. Hon har även blivit starkare och större vilket gör att det är svårare att ta på henne kläder på morgonen när hon absolut inte vill.

Det jobbigaste för tillfället är nog av och påklädning och hennes utbrott. Framförallt publikt.

Publika utbrott

Igår var ett sådant tillfälle. Vi var på ICA efter vi hade varit med Alexander på BVC och Isabelle var hungrig och trött. Det gick ganska bra fram till vi kom till kassan. Hon hade tjatat om att få macka och vatten och försökt lägga i saker på vägen till kassan men jag gav mig inte eftersom vi skulle äta när vi kom hem. Väl vid kassan bröt hon ihop och benen vek sig på henne samtidigt som hon inte ville bli buren. Hon började skrika och slog mig. Just det där med att hon slåss är extra jobbigt. När hon är så uppe i sina känslor är det väldigt svårt att få henne att lyssna så jag får hålla hennes armar för att hon inte ska slå mig.. Jag är så rädd att det ska se ut som att jag tar tag i henne, för det är ju inte det jag gör. Jag säger givetvis att hon inte får göra så i stunden. När hon har lugnat ned sig pratar vi om det. Igår pratade vi ganska länge om att man inte får slå någon. Mamma, pappa, Isabelle, Alexander, kompisar på förskolan får inte slåss. Ingen får slåss. Mamma blir ledsen och arg när Isabelle slåss. Jag bekräftar även hennes känslor och försöker sätta ord på dem. ”Jag vet att du var arg, ledsen, besviken osv. men det är ändå inte ok att slåss”. Då förstår hon faktiskt och säger förlåt. Jag har läst någonstans att aggressivitet bland barn är vanligt och att det brukar kulminera runt 3-års åldern, men jag hittar inte källan just nu. Viktigt att säga är att hon inte slår sin lillebror eller någon på förskolan, utan oss föräldrar. Har barnet ett s.k. normbrytande beteende brukar förskolan vara väldigt duktiga på att upptäcka detta.

Har du någon erfarenhet av liknande?

bipolärmamman
bipolärmamman
bipolärmamman
bipolärmamman

Världens sötaste polis om ni frågar mig!!

Början på den långa vägen mot min diagnos

Den 23 november 2004, dagen då jag fyllde 18, gick flyttlasset till min kompis Martins familj och det var där och då min långa resa mot min diagnos skulle börja.

Jag visste att jag mådde dåligt men jag hade ingen insikt i att jag var sjuk. Att det skulle komma att dröja över 10 innan jag skulle få en bipolär diagnos hade jag inte i min livligaste fantasi kunnat föreställa mig.

Vägen hit, där jag är idag, var definitivt inte rak utan den var som en slingrig väg i berg och djup dalar.

De första månaderna bestod av att bara vila, och äta. Det fanns alltid nybakat bröd hemma, ost och juice. Saker som jag så länge saknat. Jag åt och åt och åt… och Martin sympatiåt med mig. Jag och Martin gick i samma klass, naturvetenskapliga programmet och hade matte, fysik, kemiprov som vi pluggade på ihop. Det var så skönt att kunna sitta i hemmets trygga vrå och plugga i lugn och ro. När jag bodde hos pappa brukade jag cykla till biblioteket och plugga där, för att jag inte fick någon ro hemma.

Mitt dåliga mående hade påverkat min koncentration under en lång tid, men jag hade tur som klarade mig såpass bra ändå i skolan och jag gick ut med hälften MVG och hälften VG. Samtliga MVG jag hade var i samhällsämnen. Anledningen till att jag valde natur var för att programmet ansågs vara det svåraste och ”bästa”, trots att mitt intresse var samhällsvetenskapliga ämnen och språk. Jag vet inte om man gör det idag, men på min tid gick vi inte och pratade med någon studievägledare om vad man skulle välja. Det vet jag att man gör i b.la. Australien. Man tittar på vilka ämnen man är bäst i och vad man tycker om och får råd och tips. Jag hade verkligen behövt någon som knuffat mig lite i rätt riktning, då hade jag definitivt tyckt att gymnasiet var roligare och jag hade gått ut med bättre betyg. Men, då hade jag förmodligen inte blivit så god vän med Martin och således inte heller flyttat hem till honom…

Första kontakten med vuxenpsyk

Snart efter jag flyttat tog jag min första kontakt med vuxenpsykiatrin då jag var myndig. Jag hade tidigare varit på BUP (barn och ungdomspsykiatrin) några gånger och träffat en socionom. Dock hade jag väldigt svårt att prata med henne eftersom hon hela tiden kollade på klockan som stod snett bakom mig och påminde mig om tiden. ”Nu är det en halvtimme kvar, är det något annat du vill ta upp?” Hon hade helt klart missuppfattat detta med sammanhangsmarkering. Hon stressade bara mig och fick mig att känna att hon inte brydde sig om mig.

Första kontakten med vuxenpsyk var dessvärre en ännu sämre upplevelse. Ingrid körde mig till sjukhuset och gick och satte sig i caféet medan jag traskade upp för trapporna till 4:e våningen där jag skulle träffa en psykolog.

Jag ställde mig utanför receptionen där en kvinna satt innanför glaset. Hon öppnade det och jag presenterade mig och sa att jag skulle träffa en psykolog nervöst.

”Då ska du vara en trappa ner, på 3:e våningen” svarade hon avvisande.

Jag skyndade mig ner eftersom klockan redan var 13 som var min tid jag skulle vara där.

Jag presenterade mig för ännu ett ansikte innanför glaset och även hon svarade avvisande ”Du ska vara på våning 4”

Jag fick nu en klump i halsgropen och kände ett obehag i hela kroppen. Jag var redan jättenervös innan jag kom till psyk och detta gjorde INTE det bättre.

”Jag skulle vara här, sa jag uppgivet till kvinnan bakom glaset på våning 4″ Ja, du ska visst vara där inne” Hon pekade med hela handen mot rummet mitt emot.

Jag vände mig om och gick in. Där möts jag av en märkbart stressad kvinna som bryter på finsk/svenska. Jag hör knappt vad hon säger. Hon står vid sitt skrivbord och mumlar att jag ska sätta mig ner, sedan slår hon sig ner mitt framför mig.

”Kan du berätta om varför du är här idag?”

”Jag vet inte hur jag ska börja” svarar jag.

”Kan du berätta om varför du försökte ta livet av dig i Apladalen?” Fortsätter hon.

”Jag har inte försökt ta livet av mig”

”Men är inte du xxxx xxxxxxxx?”

”Nej”….

Hon blir högröd i ansiktet, reser sig upp och skyndar sig till skrivbordet.

”Då ska du inte vara här!” Sen säger hon inget mer.

Jag skyndar mig ut med gråten i halsen men börjar inte gråta förrän jag kommit ner för trapporna och går mot caféet där Ingrid sitter. Jag berättar vad som hänt och Ingrid blir rasande. Hon ber mig vänta och går sedan upp till psykiatrin och skäller ut dem för hur de behandlat mig.

Mitt i eländet kändes det så skönt att någon äntligen stod upp för mig. Jag fick upprättelse tack vare Ingrid.

Ingrid tog efter det här kontakt med en privat psykolog i stan som jag började gå till istället och jag är så glad att jag fick komma till henne, hon var verkligen vad jag behövde just då. Ibland kunde vi sitta i 1.5 h och andra gånger 35 min. Beroende på vad jag behövde den gången. Hon tittade aldrig på klockan utan fick mig verkligen att känna att hon brydde sig. Det var viktigt för mig. Även om jag visste att hon hade det som yrke behövde jag känna att personen som jag öppnade upp mig för var genuint intresserad och brydde sig. Och det tror jag verkligen att hon gjorde.

Hon fick höra om hur jag, min lillasyster och mamma flydde till kvinnojouren från min pappa, hur vi flyttade till Sunne och om mammas död. Om tiden hos min pappa och tillslut även om min lärare som utnyttjade mig sexuellt. Det var vad som i särklass var det jobbigaste att berätta om eftersom jag kände såpass mycket skam och skuld över vad som hänt. Jag hade ju aldrig sagt nej och det fanns ju aldrig något fysiskt våld med i bilden.

Vi avslutade samtalen när jag skulle åka till Chile med min dåvarande pojkvän Fransisco. Jag gav henne en gåva i form ett fotografi som jag tagit. Det föreställde en ko med sin kalv på en äng i närheten av där jag bodde. Kalven hade exakt samma fläckar som mamman och jag skrev texten ”När jag blir stor vill jag bli som mamma”. När jag frågade om betalning sa psykologen att jag skulle behålla mina pengar och använda dem till Chile. Jag är än idag så tacksam för hennes omtanke. Det betydde verkligen mycket för mig då. Inte just pengarna i sig, utan att hon faktiskt brydde sig. Det tror jag att hon visste.

Juni 2006 åkte jag och Fransisco till Chile för att plugga och bo i ett år. Jag svängde redan då mycket i mitt mående men det var snabbare svängningar. Jag kunde vara överlycklig i några minuter för att nästa minut känna mig deprimerad. Nu när jag tänker tillbaka på det med min sjukdomsinsikt är det tydligt att jag redan då var bipolär. Eventuellt en annan typ…. men jag var definitivt sjuk. Alla år av rädsla, oro, ångest och dålig sömn hade satt sina spår. Den första gången jag skulle komma att känna mig sjuk var när jag fick min första panikattack och det var efter Chile.

(Nedan är lite bilder från första dagen i Chile)

bipolarmamman