Mardrömmar

Mardrömmar

De senaste två nätterna har jag drömt mycket och konstigt. Ni vet såna drömmer man vaknar upp från men som fortfarande känns verkliga.

Jag fortsätter tänka på dem hela förmiddagen och ibland hela dagen. Dessa mardrömmar var just sådana.

Jag är tillsammans med Ingrid, min bonusmamma, hemma i hennes hus på landet då hon plötsligt berättar att jag varit gravid innan Isabelle och Alexander. I själva verket fyra gånger och alla fyra gånger har jag fött barnen. Men jag kommer inte ihåg för att jag var för ung när det hände och det är något övernaturligt över att jag inte kommer ihåg varken förlossningarna eller barnen.

Jag var bara 13 år när jag fick mitt första barn. Plötsligt befinner jag mig i min gamla gymnasieskola där jag gått om och om alla tre åren. Jag letar efter jobb som socialsekreterare men ingen vill ha mig så jag fortsätter plugga, om och om igen. Rädd för att någon ska upptäcka att jag aldrig avslutat matte eller fysikkurserna.

Jag går runt i salarna på skolan och letar efter en sjuksköterska som kan ta fram mina journaler och visa om jag verkligen fått barn eller inte som Ingrid säger att jag har.

Jag får veta att jag har fött de fyra barnen och att de bor i familjehem där de har det jättedåligt. Jag försöker få hem dem till varje pris och lyckas. De flyttar hem och det känns konstigt. Jag känner ingenting för mina egna barn.

Ungefär där slutar drömmen. Det jobbigaste med dessa drömmar är känslorna av förtvivlan och hopplöshet.

När jag började min medicinering mot bipolariteten kom mardrömmarna som ett brev på posten. Det är en av biverkningarna som jag har och jag kan inte göra något åt det så jag måste försöka lära mig leva med dem.

Har du mycket mardrömmar? Märker du någon skillnad med eller utan medicin?

Min och Johans relation

I samarbete med jämförbank.com. Jämförbank.com jämför över 60 olika lånetjänster. Var påläst när du lånar pengar!

Många läsare undrar om min och Johans relation och jag tänkte att jag skulle berätta om när och hur vi träffades.

När vi träffades

Året var 2014 och jag hade ganska precis kommit ut ur ett destruktivt förhållande och flyttat till min egna lilla lägenhet inne i Värnamo. Jag hade läst tre terminer på socionomprogrammet på Linnéuniversitetet i Växjö och skulle snart påbörja min fjärde.

Jag var definitivt inne i en hypoman fas och hade varit så länge. Flera år. Ja, man kan tydligen var det i flera år, enligt min psykiater.

Jag åt och sov knappt, drack lite i tid och otid för att lugna den genomsyrande ångesten som höll på att kväva mig. Jag var aktiv på två eller tre dejtingsidor och försökte intala mig själv att jag inte sökte efter någon ny pojkvän utan bara var inne där lite för skojs skull.

Så dök Johan upp i den högra kolumnen en dag och jag gick in på hans profil och blev genast väldigt intresserad.

Jag ”pokade” honom och sedan skrev han tillbaka. Ganska snart pratade vi i telefon varje dag och slutligen träffades vi för första gången.

Det var på midsommardagen i Apladalen i Värnamo. Jag hade tagit en behovstablett eftersom jag var så himla nervös. Vi gick en runda och sedan gick vi hem till mig. Där satt vi och pratade tills det nästan var midnatt och Johan var tvungen att åka hem.

Flytta ihop, förlova sig, skaffa hund, bli gravida gifta sig, bli föräldrar.

Sedan gick allt väldigt snabbt. Med Johan kändes det så rätt att jag plötsligt började toklängta efter barn och ville gifta mig.

Vi blev gravida i maj 2015, fick vår hund Chili juni 2015, förlovade oss i juli och gifte oss i oktober. Januari 2016 kom Isabelle.

Visst låter det lite tokigt? Men för oss var allt så självklart och är fortfarande idag 5 år senare.

Lite bilder från vår resa till Mallorca

 

   

KBT, IPT, Psykodynamisk terapi och…

KBT, IPT, Psykodynamisk terapi och…

Första terapin

Första gången jag gick i terapi var när jag var 18 år. Det var min bonusmamma Ingrid som insisterade att jag skulle gå. Med all rätt för jag behövde det verkligen. Det var ingen speciell inriktning på terapin och jag tror psykologen tog det som det kom.

För mig var hon perfekt just då. Ibland kunde vi prata i 1,5 h, om jag behövde det och andra gånger bara 40 minuter. För henne berättade jag om min lärare som utnyttjade mig sexuellt. Det bidrog till att jag berättade för Ingrid och sedan för rektorn på min skola vilket resulterade i att läraren fick gå. Jag hade nyligen förstått hur läraren hade grundlurat mig och fick i och med att jag öppnade upp mig för psykologen äntligen börja bearbeta vad som hade hänt.

KBT och Psykodynamisk terapi

Nästa gång jag går i terapi är i Lund när jag studerar. Jag lider av stark ångest och behöver hjälp att hantera den. Jag testar KBT och jag kommer ihåg att terapeuten ritade upp massa övningar och gav mig hemläxa.

Jag hade inte ro i kroppen att göra dessa övningar och sökte mig därför till en annan sorts terapi: psykodynamisk. Jag tror jag hann träffa terapeuten, som jag gillade skarpt, ungefär fem gånger innan jag flyttade till Australien. Det var slutet på den terapin.

I Australien testade jag återigen KBT. Detta var år 2011.

Forskingsprojekt

2013 var jag del i ett forskningsprojekt för panikångest. Behandlingen var IPT och alla samtal filmades. Behandlingen var både bra och dålig för mig. Vi fokuserade mycket på att stanna upp i känslan och verkligen känna efter. Jag alltid tänkt mycket och trängt undan känslorna, en försvarsmekanism som blivit extra stark p.g.a. det stora behovet i barndomen. Efter behandlingens slut kände jag mer än någonsin, vilket var skönt, men samtidigt var behandlingen över och jag fick inte fortsätta gå till samma terapeut p.g.a. studien.

Jag kommer ihåg att terapeuten sa att jag var som en tonåring med massa känslor som jag inte riktigt visste var jag skulle gör av. Jag förstår att hon sa det i all välmening, men det kändes väldigt jobbigt för mig. Vem skulle jag nu vända mig till? Jag tror faktiskt att terapin gjorde att jag mådde sämre än någonsin.

Vilket i sig var bra, eftersom jag då äntligen fick den hjälp jag behövde.

Jag fick min medicin hösten 2014 och min diagnos våren 2015.

2015 gick jag hos en terapeut i ungefär ett halvår. Tyvärr höll hon alltid på med betalningen i en kvart av vår tid och det gjorde att jag tappade tilliten till henne.

Tillit till en terapeut är så himla viktig. Utan den blir det inga bra samtal.

ACT

En god vän till mig har länge pratat om terapimetoden ACT och att hon tycker att jag borde prova, men det var inte förrän Johan kom hem häromdagen och berättade om vad Dan Hasson sagt till honom. Han sken upp när han berättade att Dan sagt till honom att jag borde prova ACT.

Lite fakta om ACT:

Ett grundantagande inom ACT är att vi människor inte bara undviker sådant som faktiskt är farligt eller obehagligt vi undviker också tankar, känslor och minnen som är associerade med det farliga eller obehagliga. Det kallar vi ”uppelvelsebaserat undvikande” och det har visat sig vara en starkt bidragande orsak till nedstämdhet, ångest, smärta, depression osv.

Inom ACT arbetar man med acceptans och mindfulnessprocesser för att inte behöva reagera impulsivt på det man känner och tänker utan istället kunna agera utifrån vad situationen kräver och vad som är bra för oss. Det kan vara lätt att fastna i grubbleri, känslor och upplevelser.

Visst låter det bra?

Hemma med två barn och workshop!

Vara hemma med båda barnen

Jag lämnade Isabelle på förskolan med lite vemod i onsdags. Hon hade ingen feber men hostade och kändes lite tröttare än vanligt. Hon ville gärna leka med sina kompisar och jag kände mig osäker på om hon skulle vara hemma eller inte.

Väl på förskolan sa jag till förskolelärarna att de skulle ringa om hon inte orkade eller hostade för mycket.

Så här i efterhand känner jag mig  så himla dum. Hon skulle såklart ha varit hemma. Jag skulle ha lyssnat på min magkänsla. Lärarna var på väg att ringa några gånger men gjorde det aldrig. Vi stannade hemma både i torsdags och fredags.

Att vara hemma hela dagarna med en 1-åring och 3,5-åring innebär oftast fullt ös med en hel del kaossituationer, men dagarna var faktiskt varit riktigt sköna. Vi njöt alla tre. Barnen lekte jättebra tillsammans (de bråkade en del också såklart) men var mestadels vänner. Vi låg inne i kojan och läste (vi har gjort om förrådet under trappan till en koja), var ute och gungade osv.

Jag blir så full i skratt när jag tänker på de konstiga situationerna man som småbarnsförälder hamnar i ibland. I torsdags t.ex. tröstade jag Alexander som hade trillat och samtidigt skrek Isabelle högre och högre på mig att jag skulle visa henne håret under mina armar.

Ja, du hör. Och förstår förmodligen om du har eller har haft barn.

Häromdagen sa Isabelle plötsligt ”Jag är trött på att vara Isabelle nu. Jag har varit det så länge”.

Tänk om man kunde byta och bli någon annan när man så ville. Det hade varit något det.

Fotokurs

I fredags åkte jag och Isabelle till mormor och morfar. Jag var på workshop hos en av Sveriges absolut bästa fotografer, Martina Wärenfeldt (inget samarbete, måste bara berätta hur grym hon är) och eftersom Isabelle har pratat om mormor och morfar i princip varenda dag i några veckors tid fick hon följa med och vara med dem själv en hel dag.

I dörren till studion möttes jag av världens gladaste och goaste person. Martina påminner så mycket om mig själv. Hon har mycket energi, pratar mycket och bjuder väldigt mycket på sig själv. Hon berättade bl.a. att hon var i klimakteriet och svettades därför massa. Jag blir så himla glad när jag träffar sådana här personer. Jag ser hur härliga de är att vara runt och eftersom jag ser sådana likheter med min egen personlighet förstår jag att jag inte är så himla dum ändå.

Det är ju inte alla som bjuder så mycket på sig själva och när man träffar många sådana människor kan min självkänsla ibland svikta och jag ifrågasätter om det är mig det är fel på. Som pratar så mycket, säger sådana saker som jag säger osv.

Förutom detta lärde hon mig mer saker om fotografering på en dag än vad jag lärt mig under hela min tid som hobbyfotograf (typ 15 år). Från idé till slutprodukt. Vi fick vara med och fota hennes vackra modeller som hon stylat och se hur hon redigerar.

Grymt duktig och inspirerande. Jag fick så mycket energi och idéer av henne.

Efter denna dag har jag bestämt att jag ska se till att några gånger om året, kanske en på våren och en på vintern, att komma iväg på t.ex. en workshop för fotografering eller kanske en föreläsning om något som intresserar mig. För himlans vad det peppar.

Ångest att lämna barnen

Nu har jag precis nattat Alexander som ligger här bredvid mig i sängen och snusar. Som jag har saknat honom. Det är riktigt jobbigt att vara ifrån barnen, trots att jag vet att de har det bra hos Johan eller mormor och morfar i detta fall. Det skapar mycket ångest hos mig som jag behöver jobba med känner jag.

Spännande saker på gång!

Jag har några riktigt spännande saker på gång med bloggen och mina sociala medier! Äntligen kan jag ge tillbaka lite till mina följare och det känns som ett steg i rätt riktning!

Tips på avkopplingsövning

Johan kom hem häromdagen och var så exhalterad. Han pluggar MBA och där träffar de framstående forskare inom bl.a. stress. Under en föreläsning fick Johan och hans kursare lära sig olika sätt att hantera stress och en del övningar.

En övning som han tyckte lugnade mycket var en s.k. ”ögonrelax” och den vill jag dela med mig till er.

Så här gör man:

Titta till höger, rör ögonen sedan långsamt till vänster och sedan långsamt till höger igen. Låångsamma rörelser. Fram och tillbaka. Upprepa 10 gånger.

Sedan gör du samma sak fast upp och ned. Upprepa 10 gånger.

Och sedan diagonalt, höger över hörn till vänster nedre hörn.. upprepa 10 gånger.

Och till sist diagonalt vänster över hörn till höger nedre hörn.. upprepa 10 gånger.

Hoppas att du får användning av det!

Ps. bilderna är från när jag fotade min dotter tidigare idag.

 

Bilder från workshopen OBS. Oretuscherade. (Martina Wärenfelts workshop)

Sammanfattning av mitt liv

Jag hittade denna sammanfattning jag skrivit om min barndom, uppväxt, vuxna liv och slutligen vändpunkten. Jag blev tårögd när jag läste den. Jag har varit igenom så himla mycket och har ändå klarat mig såpass bra.

Ja, jag lider av psykisk ohälsa och har en diagnos men jag mår för det allra mesta bra. Jag har en underbar man och världens finaste barn. Vi har också ett litet hårigt barn (Chili vår engelska Staffordshire bullterrier).  Vi bor i ett fint hus i ett bra område. Vi har det bra ställt.

Kan man vara lycklig trots att man mår dåligt ibland? Jag skulle vilja säga ja. Jag är lycklig trots att jag ibland känner mig deppig eller till och med deprimerad. Som Anders Hansen säger ”Människan är inte skapt för att vara glad jämt” (Något liknande sa han i sitt sommarprat) Det går upp och ned, och ännu mer för oss bipolära men man kan ändå vara lycklig. För mig är det något mer statiskt.

Det svenska språket är lite fattigt ibland. På spanska säger man att man ”ser” (är) lycklig men att man ”estar” (är) glad eller ledsen där det ena är statiskt och det andra är mer dynamiskt. Det hade behövts något liknande på svenska.

Nedan har du en superkort sammanfattning av mitt liv.

Barndomen

Den första händelse jag minns är när min pappa rycker upp min mamma ur soffan och jag trillar ur den trygga famn jag satt i. Jag har fått berättat för mig att vi flydde till kvinnojouren där vi bodde ett tag tills vi flyttade till min mormor i Värmland.

När jag var 12 år gammal dog min mamma plötsligt och jag och min syster fick flytta tillbaka till vår pappa. Livet hos min pappa präglades av alkoholmissbruk och enorm otrygghet som ledde till att jag snart mådde mycket dåligt. Jag gick ständigt med en klump i magen, hade sömnproblem och självmordstankar.

Sexuellt utnyttjad

När jag började gymnasiet hade vi en engelsklärare som blev den vuxna som jag kunde prata med om min hemsituation. Dessvärre utnyttjade han denna maktposition och ledde in mig i en form av sexuellt utnyttjande som man nog måste läsa i sin helhet för att förstå vidden av (finns här) Det fanns aldrig något fysiskt våld inblandat vilket gjorde att skammen var total för mig.

Psykisk ohälsa

Vid den här tiden var min sista utvägen-tanke omedvetet att ta livet av mig. Jag hade blivit trygg i att må dåligt och ha ångest och började bli destruktiv i sättet att förhålla mig till andra. Jag fick så småningom panikångest och även agorafobi (torgskräck) och led av depression. Min läkare dubblerade min dos antidepressiva vilket gjorde att jag hamnade i en långvarig hypoman fas. Under mina hypomana faser var jag otroligt omdömeslös, träffade många killar och betedde mig illa.

Vändpunkten

Vändpunkten kom när jag träffade min nuvarande make Johan som fick mig att söka hjälp. Jag var 28 år när jag åkte in till psykakuten och äntligen fick den hjälp jag behövde i form av stämningsstabiliserande. Jag minns det så tydligt att det var som att hjärnan åkte på semester efter alla år av rusande tankar.

Detta gjorde att jag äntligen kunde varva ner och börja leva ett normalt liv. Snart fick Johan och jag vårt första barn Isabelle och det var en omställning utan dess like. Nu kunde jag inte längre tänka att jag skulle ta livet av mig när saker och ting blev jobbiga. Mitt liv var ju så himla mycket mer värt nu när jag var mamma.

Idag har jag och Johan två barn och en hund, bor i villa och jag arbetar som socialsekreterare. Jag har märkt att det bland professionella finns mycket fördomar kring framförallt bipolaritet vilket verkar grunda sig i okunskap.  Att komma ut som bipolär och berätta om och visa andra att man kan ha ett ”normalt” liv och till och med ett toppenliv trots sin sjukdom är ett sätt för mig att bidra till att öka kunskapen kring detta viktiga ämne.

bipolarmamman bipolarmamman bipolarmamman bipolarmamman

 

 

Hypoman eller bara hög på livet?

Hypoman eller bara hög på livet?

Hur vet man det?

Det är något som fortfarande kan vara ganska svårt för mig att veta. Konstigt nog.

Jag har under någon/några veckor nu haft mycket mer energi än vanligt. Jag har varit mer kreativ och känt mig piggare än vad jag brukar känna mig på morgonen. Men, det har varit väldigt subtilt. Detta vet jag eftersom min man inte ens har reagerat.

Jag har frågat honom några gånger om han tror att jag är hypoman och han har svarat nej. Varför har jag frågat och han har svarat: för att du inte är omdömeslös eller shoppar mer än vanligt. Jag är som vanligt helt enkelt, fast lite piggare. Enligt honom.

Det går bra nu…

Jag har nytt jobb och ska snart börja arbeta efter vad som känns en evighet av föräldraledighet. Vi har kommit till ro i vårt hus och området, Isabelle trivs på förskolan och Alexander har blivit så stor att han kan leka lite själv. Båda barnen sover igenom de allra flesta nätter och idag vaknade båda efter 6! Helt otroligt skönt för en småbarnsförälder!

Vi har tagit oss förbi spädbarnsåldern och det känns härligt. Livet är faktiskt riktigt bra nu och jag kanske helt enkelt bara är lycklig och därför har mycket energi.

Men kan jag vet riktigt säkert? Om man verkligen vill veta kan man ju alltid kolla på symptomen för hypomani och checka av listan.

Hypomani symptom:

Bilden skall vara klart avvikande från personens normala stämningsläge och funktionsförändringen skall vara iakttagbar från omgivningen. Störningen skall inte vara så allvarlig att den orsakar funktionsnedsättning i arbetsliv, socialt etc. eller motivera sjukhusvård. Psykotiska symtom får inte förekomma.

Minst tre av nedanstående symtom skall dessutom finnas (fyra om enbart stämningslägesförändringen består i irritabilitet):

* Förhöjd självkänsla eller irritabilitet.

* Minskat behov av sömn (utvilad efter tre timmar).

* Mer pratsam än vanligt.

* Upplevelse av snabba tankar, visar snabba associationer.

* Lättdistraherad.

* Ökad och målinriktad aktivitet (intensivt engagerad betr arbete, skola, socialt eller sexuellt) eller psykomotorisk agitation/irritabilitet.

* Lustbetonade aktiviteter med sannolikt obehagliga konsekvenser (ökad libido och potens med omdömeslösa sexuella aktiviteter, stora penninginvesteringar i omdömeslösa projekt, intensivt shoppande, föga nogräknade sociala kontakter etc.). Hypomani uppvisar ett spektrum mellan svår sjukdom och normalitet. (praktiskmedicin.se)

Jag skulle vilja säga att jag kan ticka av några. Kanske t.o.m. tre st. Men avviker jag från mitt normala stämningsläge och min funktion? Jag skulle vilja säga nej. Även om jag är mer aktiv här nu så är jag som vanligt vad gäller allt annat.

Visst är det svårt att veta? Men spelar det någon roll när det inte påverkar ens liv nämnvärt?

Jag skulle vilja få lov att påstå nej. Kan man hantera det så behöver man väl inte sätta en etikett på det.

Hur hanterar jag skov?

När jag känner mig uppåt, tankarna börjar gå lite snabbare och jag blir mer kreativ blir jag ofta väldigt medveten om vad jag gör. Jag ser till att inte shoppa (det är något jag gärna gör när jag är hypoman) jag försöker se till att jag sover, trots att jag kanske inte vill gå och lägga mig i tid. Att inte sova när man är hypoman är definitivt ingen bra idé. Tröttheten kommer ifatt en senare.

Skriva ned idéer och tankar.

Något jag har börjat göra när jag får skov är att skriva ner alla idéer. Varför ska de gå förlorade? Det är ju bra idéer jag har. Jag är ju väldigt kreativ i grund och botten. Tyvärr försvinner den till ganska stor del med min medicin. Det är för övrigt ett bra sätt att hantera alla tankar. Skriv ner och försök ”få ur dem ur huvudet”.

Ångest

Under några dagar kände jag väldigt mycket ångest inombords. Om det var för att jag var hypoman eller för rädslan att vara det vet jag inte, men ångesten var där som en tung sten som tryckte mot bröstet. Jag är ju livrädd för att det ska påverka mina barn, även om jag är säker på att det inte gör det. Rädslan kommer ändå alltid finnas där.

Ångesten kommer och går för mig. Oftast är den inte där, men när den tittar fram har det ofta med barnen att göra. Hur de mår osv. Jag vet att de mår bra, men ångesten är definitivt inte rationell.

Söker inte hjälp när man är hypoman

Sällan söker man hjälp när man är hypoman. Varför ska man göra det, när man mår bättre än vanligt? De allra flesta söker hjälp när de har ett depressivt skov, för det är då man förstår att något är fel. Man nämner oftast inte att man har haft perioder där man varit uppåt, mer produktiv, kanske gjort omdömeslösa saker, helt enkelt för att man inte har insikten att det är del av en sjukdom.

Jag som alltid varit så påläst och till och med hade förslag på diagnoser till min läkare, hade inte med bipolaritet på listan. Helt enkelt för att jag inte kunde se att alla mina hypomana perioder (jag var även hypoman när jag sökte) som ett problem.

Detta är en stor anledning till varför den genomsnittliga tiden för att få bipolär diagnos är 10 år.  Samtidigt är det en av de dödligaste psykiska sjukdomarna vi har. Visst är det hemskt? Vi måste göra något åt det. Ett sätt är att börja prata om det. För gör vi det, ökar kunskapen och det kanske räddar någon, men förhoppningsvis fler.

Känner du igen dig i symptomen ovan? Våga ta kontakt med din vårdcentral! Hjälp finns att få! Var inte rädd, att få en diagnos är inte slutet på livet utan en början! Det är ju då man kan få den hjälp man behöver och kan börja leva det livet man förtjänar!

 

 

 

Negativ kommentar från annan bipolär

Negativ kommentar från annan bipolär

Jag fick häromdagen en följande kommentar på ett foto jag lagt upp på mig och min son som håller min hand.

Visst är det sorgligt? Denna människa har uppenbarligen inte fått den hjälp som han/hon behöver för att kunna leva ett bra liv.

Jag tycker det är så himla tråkigt att en människa med diagnos sprider detta budskap som dödar andra människor med diagnosers hopp om ett bra liv. Samhället har redan nog med fördomar. Vi som har diagnoser och mår bra måste våga prata om det! Dels för människor i liknande situation, men även för allmänheten.

Idag vågar de flesta inte prata öppet om bipolaritet p.g.a. risken för att bli dömda. Tyvärr är det ofta också det vi blir. Hur ska man då våga, när man riskerar att bli sedd på ett annorlunda sätt?

Jag svarade förresten på denna persons kommentar.

Så här skrev jag.

It saddens me to hear that you think your life has to be so limited and that you obviously haven’t received the help you need. Mental illnesses aren’t passed on like hair or eye colour. It’s a mix between biological and environmental factors that use the illness to develop. I hope you will find the right treatment and eventually understand that your life can be good too!

 

Nytt jobb!

Nytt jobb!

Nytt jobb!

Igår fick jag den väldigt goda nyheten att jag fått ett jobb som socialsekreterare inom ekonomiskt bistånd. Även om jag hoppades på det andra jag berättade om, var det faktiskt detta jag ville ha. Dels ligger det närmare och dels är det lite mer fasta tider än ett chefsjobb. Jag tror att det kommer passa perfekt nu när barnen är små.

Jag kan inte låta bli att undra om min nya chef har läst min blogg eller vet om att jag har en bipolär diagnos. I vilket fall som helst så behöver hon inte oroa sig för att det ska påverka mitt arbete. Om jag själv får säga det, är jag en bra medarbetare. Jag är ambitiös, målmedveten, effektiv och har ingen prestige i mitt arbete. Jag lär mig lätt och tycker det allra mesta är superintressant. (Inget skryt här inte)

Har man fungerande behandling som jag har, så funkar man som vem som helst. Om inte bättre skulle jag vilja säga. Jag är så väldigt medveten om hur jag fungerar p.g.a. mitt förflutna och min diagnos och jag har i och med min barndom blivit duktig på att känna in omgivningen och anpassa mig. Det är ett plus. Det enda negativa nu är att mitt självförtroende är lite lågt eftersom jag de senaste åren bara gått hemma och varit mamma. Så känns det alla fall.

Ombytta roller

Detta betyder att Johan ska vara föräldraledig – för första gången. Det ska bli så himla nyttigt för oss allihopa. Jag får känna på hur det är att jobba hela dagen och sedan komma hem till övertrötta barn och en trött pappa. (eller så kanske han är jättepigg eftersom han ”varit ledig” som han säger när han vill retas med mig). Han säger att han vet att så inte är fallet, men nu ska han få erfara det själv.

När han går hem är det slut på att gå på toaletten själv, livet med en liten 1-åring är så himla mysigt, men det är ett heltidsjobb. Alexander är verkligen överallt. Hans favoritsysselsättning är att gå in på toaletten och öppna locket och antingen dra händerna på toalettkanterna (usch!) eller slänga i en leksak. Jag försöker givetvis komma ihåg att stänga dörren, men ibland glöms det av och då står en liten kille där med huvudet halvvägs ner i toalettstolen. Han går från skåp till skåp och låda till låda. Gömmer tv-dosor och nycklar. Tv-dosan var borta i två dagar häromveckan. Men, han gör allt detta med världens leende på läpparna. Han är verkligen den gosigaste lilla killen i världen. Var femte minut vill han sitta i knäet och kramas och mysa. Inte sällan har han hittat en napp och en snuttis eller två och kommer stapplandes bredbent mot en. Vi smälter verkligen.

Utvecklingsspurt och lite tics.

Isabelle är mysig när hon vill. Ibland vill hon vara stor och ibland liten, det varierar från dag till dag och till och med från minut till minut ibland. Det är svårt att hänga med. Men allra jobbigast är det för henne själv. Hon är 3,5 år och det känns som att det är väldigt mycket som händer i huvudet. Hon och två tjejer på förskolan har ett litet triangeldrama där två av dem vill ha samma bästis. Tjejer har ju inte så lätt att vara tre. Det är väl allmänt känt, och inte minst jag har upplevt det för många gånger i livet.

Sedan har hon fått tics sedan några dagar tillbaka. Jag blir så himla orolig, även om jag vet att tics är vanligt bland barn. Det kanske handlar om vad som händer på förskolan, för här hemma är det lugnt. Det enda som stör henne är lillebror som stjäl uppmärksamhet från hennes föräldrar.

Jag tror att det kommer att försvinna tids nog. Det brukar försvinna av sig själv inom några månader upp till ett år.

Att vara arbetssökande med bipolär diagnos

Att vara arbetssökande med bipolär diagnos

Jag är just nu i processen att söka nytt jobb efter flytt och över ett år som föräldraledig. Idag var jag på intervju för ett jobb jag väldigt gärna skulle vilja ha. Arbetsuppgifterna innefattar bl.a. personalansvar vilket ställer lite högre krav på personlig lämplighet än många andra jobb.

Inför intervjun funderade jag över om arbetsgivaren hade googlat på mig och då hittat artiklar om mig där jag pratar om min diagnos eller om han kanske t.o.m. läst min blogg. Jag funderade över om det var något jag skulle berätta för honom men kom fram till att jag tycker att det inte är något han behöver veta. Jag har ju sjukdomen under kontroll. Med medicinering, terapi när det behövs, levnadssätt som maximerar mitt välbefinnande (kost och träning) mår jag bra och tom riktigt bra. Men precis som alla andra går mitt mående upp och ned allt efter omständigheter, yttre liksom inre.

Men jag känner mig stabil. Stabilare än någonsin.

Under intervjun fick jag frågan ”Hur är din hälsa?” och jag kände ett litet obehag smyga sig igenom kroppen. Jag funderade på om han visste. Visste han att jag är bipolär och han fiskade efter att få prata om det?

Jag svarade med en liten klump i halsen ”den fysiska hälsan är bra” och ”den psykiska hälsan, ja, den är också bra” undrandes om han köpte det. Det kändes som att jag ljög för honom för att jag inte berättade om min diagnos.

Men gjorde jag det?

Nej. Man behöver inte berätta om sin psykiska sjukdom om man inte vill. Skulle det vara så att man har depressiva eller hypomana/maniska perioder som är återkommande skulle jag säga att det är sjysst att berätta för sin arbetsgivare eftersom att det kommer att komma fram förr eller tidigare ändå.

I en studie som gjorts om man ska berätta om sin dolda sjukdom eller inte, var en gemensam faktor som återkom bland svaren hos de tio som hade någon form av dold sjukdom eller funktionsnedsättning – osäkerhet. Dels en osäkerhet kring vad som skulle hända på arbetsplatsen om de talade ut om sin situation. Men även osäkerhet inför hur arbetskamraterna skulle bemöta dem (arbetsmiljöforum.se)

”Det är en svår balansgång för många. Man väger risken med att berätta och bli bedömd som annorlunda mot risken i att inte berätta. För om man inte berättar kan man bli utan det stöd och den anpassning man kan ha rätt till” säger Maria Norstedt som är lektor i handikapp- och rehabiliteringskunskap vid Malmö Högskola.

Vet man med sig att man har behov av stöd och anpassning i jobbsituationer är det enligt mig viktigt att man berättar för sin arbetsgivare direkt. Får man då en anställning ”trots” detta, vet man att stödet kommer att finnas där om det behövs samt att arbetsgivaren har empati och förståelse för diagnosen.

För mig är min diagnos eller sjukdom om man vill kalla det så, ingen funktionsnedsättning eller funktionshinder. Jag är högfungerande och mår för det mesta bra och är stabil. Jag har haft dippar som i höstas och en bra bit in på våren då min energi tog slut helt. Som min psykiater konstaterade så är det inte konstigt p.g.a. omständigheterna. Försäljning av hus, köp av hus, flytt till ny stad – två små barn varav en bebis osv osv.

Nu håller jag tummarna för att arbetsgivaren tyckte om mig och kallar mig på en ny intervju. Om han inte gör det så vet jag med mig att jag gjorde mitt absolut bästa och om inte det räckte så var inte detta jobbet för mig helt enkelt.

Ångest

Ångest

Ångesten..

Man glömmer att svara, eller orkar inte just då, dagarna går och blir till veckor… och det dåliga samvetet blir större och större. Det blir så påtagligt att man till slut sticker huvudet i sanden eftersom det blir så obehagligt att känna den där jobbiga känslan hela tiden.

Det beteendet har jag ibland när det gäller bekantskaper, vänner och har på sistone haft med denna blogg. När det blev för mycket för mig med flytten tappade jag motivationen att skriva. Jag hade inga idéer och all energi gick till att orka med.

Stockholm

Nu har vi boat in oss i vårt nya fina hus och i området. Vi har skolat in Isabelle på hennes nya förskola och det har gått över förväntan. Barn är så himla anpassningsbara. Isabelle har redan många kompisar och ville igår när jag hämtade henne inte åka hem. Det gör mig så glad att hon trivs så bra. Hon går på en föräldradriven montessoriförskola vilket betyder att vi engagerar oss mer i saker som städning, underhåll av lokaler osv. Vi har ansvar för utestäd bl.a. För oss passar det jättebra och betyder dessutom att vi får lite socialt umgänge. Vi gillar montessorifilosofin, hur den ser barnet som en individ och inte ”klumpar” samman barnen till att göra saker tillsammans hela tiden.

Isabelles Förskola

Vi var jättenöjda med Isabelles första förskola, lärarna var verkligen jättebra. Det enda som var lite tråkigt var det sista utvecklingssamtalet vi hade där vi får veta av en lärare att Isabelle inte tar för sig, att hon inte pratar eller svarar när man pratar med henne. Knappt ens sjunger i grupp. Hon tyr sig bara till en och har svårt att leka med någon annan när den personen är borta.  Det är så frustrerande att höra det dagen innan hon ska sluta. Hade vi fått veta det innan hade jag kunnat berätta för henne att Isabelle bara pratar om saker som intresserar henne. Just då var det engelska och matte. Hon sjunger bara låtar hon vill sjunga.. Alla barn är individer och man måste som lärare förstå detta.

Det är något jag gillar mycket med vår nya förskola. Jag har fått uppfattningen att de flesta barnen där är självständiga individer och fröknarna (som de själva kallar sig) känner verkligen barnen.

Depression

Den jobbiga hösten + flytt bidrog förmodligen att jag hamnade i en depression. Inte djup men ändå väldigt betungande. Jag fastnade i tankar och ältade dem om och om igen. Tankar som jag bekräftade genom att tänka på gamla erfarenheter.

  • ingen tycker om mig
  • jag är konstig
  • Jag är en dålig mamma
  • jag är en dålig fru
  • jag är socialt missanpassad
  • jag är dålig som inte tjänar några pengar
  • Det vore bättre om jag inte levde

Den sista tanken tänkte jag när jag en dag stod vid spisen och den fick mig att reagera. Jag hade verkligen gått och blivit deprimerad. Att tänka denna tanke är för mig verkligen ett ”wake up call”. Det är märkligt att jag som skrivit så mycket om symptom, tecken osv. inte själv kan förstå innan det händer att jag är på väg mot en depression. SKULDKÄNSLOR. Igen. Jag borde ha förstått, eller hur?

Näe, det är faktiskt inte så lätt. Inte när man är mitt uppe i det. Hade jag vetat om att jag skulle hamna i en depression är det inte helt säkert att jag hade kunnat gå tillbaka och ändrat på det. Flytta behövde vi för att familjen skulle fungera. Johan behövde jobba och plugga i höstas och vi kunde inte skynda flytten mer än vad vi gjorde. Vi fick hjälp av både farfar och mormor. Väldigt mycket hjälp. Jag fick sova på helgerna… nej jag tror faktiskt att det inte hade kunnat undvikas.

Åtgärder

När jag stod där i köket och tänkte att det vore bättre om jag inte levde var det som att något vaknade inom mig. Att tänka så som jag gjort så många gånger förr när jag varit deprimerad… det är verkligen ett tecken att jag behöver hjälp.

Jag började med att prata med Johan om mitt mående. Han visste såklart redan att jag inte mådde bra, men det är väldigt lätt att bli medberoende. Man ser helt enkelt inte när det går nerför eftersom man lever i det, och man hjälper till att underhålla saker som inte är bra för en. Som t.ex. min sömn. Jag sover för mycket och det påverkar familjen. Johan är så snäll som går upp med barnen på morgonen så jag får sova en extra timme, men det brukar ofta leda till dåligt samvete för att jag inte går upp och umgås med Isabelle innan förskolan. Jag får sova extra på helger som hade kunnat spenderats med familjen.

Medicin och vitaminer

Jag har tagit kontakt med vårdcentral för kontroll av medicinering. Egentligen borde jag ha gått till psyk, men denna allmänläkare var tydligen väldigt duktig även på psykofarmaka. Läkaren satte in mig på ytterligare en medicin som funkar som hon kallade en ”tilläggsmedicin”. Det är inte SSRI utan går under beteckningen ”övriga antidepressiva medel”.

Den har fått mig att må bättre.

Hon skickade mig även till labbet för att kolla alla mina värden. Det är märkligt att det är första gången någon gör det sedan jag fick min bipolära diagnos. Det var ingen som kollade innan diagnosen sattes trots att det är känt att brist på B12-vitamin kan ge samma symptom som bipolär sjukdom. Folatbrist kan ge depression bl.a. Jag hade låga nivåer av leukocyter men såpass nära den lägre gränsen att det inte nämndes av min läkare. Jag hade även låga nivåer av D-vitamin, men det förklarades med att det varit vinter. Jag har därför på eget bevåg börjat ta B12-vitamin, folsyra samt D-vitamin tillskott. Det är inget som kan skada tänker jag.

Psykolog och psykiater

Jag har börjat gå till en privat psykolog i stan. Jag har varit där två gånger och det känns jättebra. Genom henne har jag även fått kontaktuppgifter till privat psykiater som jag ska ha kontakt med för uppföljning av min medicin.

 

När livet blir för mycket

Ångest av bloggen

Ni som följer mig har förmodligen märkt att jag inte har uppdaterat bloggen på ett tag. Anledningen har varit att det varit lite för mycket i livet. Jag har försökt lägga all min energi på familjen som såklart är det viktigaste för mig. Bloggen har tidigare bara fungerat som något slags andrum, som jag faktiskt döpte den till från början. Att få skriva av sig och lätta på sitt hjärta.

Men, det är klart det har varit tufft att skriva om de sexuella övergrepp jag blev utsatt för, min uppväxt hos pappa, mammas bortgång, mitt tidiga vuxna liv som jag egentligen bara har börjat berätta om. Allt tar fram minnen och jag går igenom dem igen, fast ur ett annat perspektiv. Jag tror att det är både positivt och negativt för mig att bearbeta dessa minnen. Positivt för att jag får en förståelse för varför jag gjort som jag gjort i olika situationer, negativt för att det framkallar känslor som inte hör till nuet.

När det varit lite för tufft med flytt nu på sistone har bloggen känts som lite av en börda. Något ångestfyllt, eftersom jag känner att det förväntas av mig att jag ska uppdatera med jämna mellanrum, trots att jag vet att det bara är press jag sätter på mig själv.

Nu skriver jag dock ikväll, inte för att jag känner att det förväntas av mig, utan för att jag vill. För att jag behöver skriva av mig lite och det känns skönt.

Flytt till Stockholm

Nu ser vi fram emot flytt. Flyttlasset går den 20:e mars. Vi har tagit hjälp av en flyttfirma vilket känns riktigt bra. De lastar dock ena dagen och lossar den andra så vi kommer ha med oss saker så att vi kan bo en natt innan alla saker kommer.

Isabelle har fått förskoleplats på en montessoriförskola som är ett föräldrakooperativ. Det är nytt för oss men vi tycker om filosofin och förskolan verkar väldigt bra. Jag skulle dock ljuga om jag sa att jag inte är orolig för hur Isabelle ska reagera, men barn har ju imponerande lätt att få nya kompisar.

Isabelle ska få ett dockhus i inflyttningspresent. Vi hade tänkt måla hennes rum som nu är blått men hon vill så gärna ha blått rum så vi behåller det som det är. I måndags fick vi nycklarna och målarna kom samma dag och har under veckan målat om hela nedervåningen + Alexanders rum.

dockhus

Dockhuset!

Vårt nya hus!!! LÄNGTAR!

 

Ambivalenta vårkänslor

De senaste veckorna har vi haft riktigt vårväder här i Jönköping. Hur skönt det än må vara med sol, fågelkvitter och värme, skapar alltid våren en otrygghet hos mig. Från det att jag var 12 år och uppåt innebar våren och sommaren mer alkohol hemma och därmed också mindre trygghet. Det är så hemskt att det fortfarande sitter kvar, trots att jag är 32 år gammal.

Det får mig att tänka på den där psykologilektionen på gymnasiet då vi pratade om andrahandsbetingning. Om att man ringde i en klocka när hundar skulle få mat och efter ett tag räckte det att man ringde i klockan för att deras salivproduktion skulle öka. I detta fall är våren den där klockan.

Så här står det om andrahandsbetingning:

Att individen reagerar på visst sätt, till exempel med rädsla, ångest, ilska, hunger, när det uppstår eller avsiktligt åstadkommes (av till exempel en psykolog) en ny omständighet som är i tid och rum är kopplad till det som ursprungligen väckte rädslan, ångesten, ilskan och så vidare

Jag har alltid försökt undvika att tänka på det och ignorerat känslan som genomsyrar hela kroppen, men det har verkligen inte fungerat så nu ska jag försöka med en annan metod á la KBT. När känslan av otrygghet kommer ska jag stanna upp och känna efter. Säga till mig själv att jag är trygg idag. Jag har en familj och det finns ingen som missbrukar alkohol runt mig. Acceptera känslan men sen låta den ”flyga vidare”…

Förhoppningsvis kommer jag kunna njuta av våren framöver med denna metod, istället för att känna den där obehagliga känslan i magen.

bipolärmamman
bipolärmamman

Bipolär depression

Bipolär depression

Bipolär och unipolär depression

Bipolär depression förstör och ödelägger liv och tenderar att ta upp den största delen av skovens tid. Trots detta är det mycket svårt att diagnostisera. Anledningen till detta är att man som bipolär oftast söker när man är deprimerad. Har man ingen sjukdomsinsikt söker man inte när man är manisk eller hypoman eftersom man då ofta är upprymd och uppåt. Ett av kriterierna för hypomani/mani (ICD-10) är dessutom dålig sjukdomsinsikt…

Michael E. Thase, professor på Pennsylvania School of Medicine menar att så många som 50% av bipolära som söker för depression blir feldiagnostiserade med unipolär depression.

Det är dock inte konstigt att man blir feldiagnostiserad eftersom DSM-IV och ICD-10 (processtöd vid diagnostisering) inte skiljer mellan bipolär depression eller unipolär depression. En bipolär diagnos grundas på om personen haft en mani och hypomani, och inte sällan glömmer läkare fråga detta.

Så här står det på internetmedicin: 

Det finns ingen vedertagen diagnostisk biomarkör för bipolär sjukdom. Diagnosen är klinisk och ställs efter en noggrann anamnes med stöd av kliniska skattningsskalor. Anamnesen bör utöver det aktuella tillståndet omfatta en kartläggning av:
 

  • Det långsiktiga förloppet
  • Tidpunkt och omständigheter för debut
  • Ärftlighet för psykisk sjukdom och självmord
  • Effekt av tidigare behandling
  • Förekomst av missbruk
  • Icke-psykiatriska sjukdomar och deras behandling
  • Den sociala situationen

Det är inte konstigt att den genomsnittliga tiden för att få rätt diagnos är ca 10 år (internetmedicin.se)

Enligt en studie från 2002 (Judd) upplever bipolära som har typ 1 depression tre gånger så ofta som manier. När det gäller bipolär typ två har man depressioner ca 40 gånger oftare än hypomanier.

Hur tar det sig uttryck?

Depressioner kännetecknas som regel av oföretagsamhet, nedsatt energi, sänkt självkänsla, pessimism, nedstämdhet, oförmåga att känna glädje, lust och intresse, och ökad stresskänslighet.

Nedstämdhet, irritabilitet: De flesta som är deprimerade beskriver sig som nedstämda och brukar också berätta om känslor av hopplöshet och meningslöshet. En del känner sig emellertid varken ledsna eller sorgsna, men upplever en plågsam oförmåga att känna glädje. Denna svårighet att glädja sig är ett av de viktigaste symtomen vid depression. Normala glädjeämnen fungerar inte längre. ”Livsglädjen är borta”. Många har en känsla av tomhet och beskriver en total oförmåga att känna. Många tycker att de har blivit mer sårbara och känsliga.

De har lättare att ta illa vid sig, är mer irritabla och har svårt att hantera också mycket små motgångar. De tycker ofta att de förlorat förmågan att visa tålamod, och får lätt vredesutbrott. Vid milda depressioner är det ofta inte nedstämdheten som dominerar, utan irritabiliteten och stresskänsligheten.

Svårigheter att känna intresse och tillfredsställelse: Den som är deprimerad har en nedsatt förmåga att bli stimulerad av positiva händelser. Det som tidigare upplevts som intresseväckande, engagerande och stimulerande förlorar sin mening. Förmågan att känna tillfredsställelse i olika aktiviteter är som borta. Som regel får man inte längre samma känslomässiga utbyte av musik. Den sexuella lusten är ofta nedsatt eller helt borta. Det är svårt att finna nöje i umgängesliv. TV-programmen ter sig meningslösa. Man blir tillbakadragen och en del upplever en plågsam likgiltighet och leda.

Förändrad aptit: Aptiten påverkas ofta. Förändringen kan gå i två riktningar. Oftast försämras den. Maten smakar inte längre. Man måste tvinga sig att äta. En del går ned i vikt. Andra upplever ett ökat matsug, beskriver ett ”tröstätande” och tenderar att gå upp i vikt då de är deprimerade. Många får ett kraftigt sug efter choklad och sötsaker.

Sömnsvårigheter eller ökad sömn: Sömnsvårigheter är vanliga. En del har svårt att somna. Många sover ytligare än vanligt, vaknar lätt och kan inte somna om.

Orörlighet eller rastlöshet: Många som är deprimerade visar en märkbart minskad rörlighet. De har svårt att ta initiativ och blir ofta sittande apatiska. De ter sig dröjande och långsamma. Rastlöshet förekommer hos en del.

Trötthet, nedsatt energi: Den som är deprimerad upplever ofta en speciell form av trötthet. Det är som om förmågan att få fram energi försvunnit.

Känsla av värdelöshet och skuldkänslor: Självanklagelser och skuldkänslor är vanliga. Tankarna kretsar ofta kring föreställningen att man är värdelös.

Koncentrationssvårigheter: Man har svårt att minnas och koncentrera sig.

Ängslan och oro för småsaker: Den som är deprimerad bekymrar sig ofta. Fantasier om framtida misslyckanden, olyckor eller sjukdomar är vanliga. Självförtroendet är sänkt och en del plågas av kraftig osäkerhet i kontakten med andra.

Nervositet och kroppsliga symtom: Nervositet med kroppsliga symtom som muskelspänning, svårigheter att slappna av och värk förekommer ofta. Besvär av yrsel, hjärtklappning, svettningar och magbesvär är också vanliga. Ibland har symtomen vid depression en s.k. ”melankolisk dygnsrytm”. Besvären är då genomgående svårast under morgnarna och förmiddagarna, för att sedan successivt minska och vara minst uttalade under kvällarna.

Tankar på döden: Tankar om döden är vanliga under en depression. Man tänker mer än vanligt kring döden som sådan. Många säger sig att det skulle vara bättre att vara död. Ungefär 80 % av dem som är deprimerade har självmordstankar. (ibisgbg.se)

Lider du av depression och vet med dig att du har perioder då du känner dig upprymd, kanske shoppar, festar, träffar många nya kärlekspartners osv. för att sedan falla platt. Då kan det vara så att du har bipolär sjukdom.

Det är många som skriver till mig och säger att de är på utredning för bipolär diagnos och att de känner sig helt förstörda över detta. Jag tänker så här. Är du under utredning för bipolär sjukdom så kommer du förhoppningsvis få den hjälp du behöver och ditt liv kommer få en helt ny vändning. För det bättre. För mig var diagnosen det bästa som kunde hänt mig, utifrån förutsättningarna. Det bästa hade såklart varit att inte ha sjukdomen, men tyvärr får man inte välja det.

Jag vill lyfta fram att man med rätt behandling kan man leva ett jättegott liv, trots sin sjukdom! 

Mexiko del 3

Jag hade varit i Mexiko i ca 1,5 månad. Under denna tid hade jag varit i Chihuahua i norra Mexiko, Mexiko City och Acapulco. Efter att ha lärt känna en kompis moster var jag nu på väg hem till hennes familj i Cancun.

bipolärmamman

bipolärmammanJag hade aldrig sett sånt här blått vatten och vita stränder. Det var verkligen som ett paradis.

Jag umgicks med Marcos kusin som tog med mig på lite turistattraktioner och främst till stranden. Jag fick för mig att hon inte tyckte om mig något vidare. Kanske för att jag spenderade varje minut jag fick till att chatta med killen från Malmö som jag blivit så kär i. Jag ville helst inte följa med ut och festa utan istället vara hemma och prata med honom…

.

bipolärmamman

På Isla Mujeres som är en ö som ligger precis utanför Cancun. Jag var ute och snorklade med kusinens kusin som var marinbiolog.

bipolärmamman

bipolärmammanbiplärmammanEtt vattenland fast naturligt..

bipolärmammanEn liten albinosköldpadda som med all säkerhet är död nu. Vi var med och släppte flera hundra små sköldpaddor med vetskapen om att de allra flesta skulle bli fågelmat inom snar framtid.

bipolärmammanbipolärmamman

När jag hade tröttnat på att vara i Cancun tog jag kontakt med min barndomsväns syster som bodde i Salt Lake City och frågade om jag inte kunde få komma dit en sväng. Jag bokade en svindyr biljett dit och åkte någon dag senare.

Mexiko del 2

På väg till Mexiko City

Jag hade varit i Chihuahua i norra Mexiko ca 2 veckor och killen jag bodde hos blev mer och mer närgången. Jag visste egentligen att jag hade insinuerat att det skulle bli något mer än vänner men agerade som att jag inte hade gjort det. Det kan hända att jag var intresserad av honom ett tag, men, kort innan avfärden la en väldigt snygg kille till mig på Facebook. Vi hade börjat skriva till varandra och pratade i telefon dagligen. Jag blev kär nästan direkt och kunde bara tänka på honom. Killen var ca 10 år äldre än jag och bodde i Malmö och vi höll kontakten dagligen under de tre månader jag reste runt i Mexiko och USA.

R skjutsade mig sorgset till flygplatsen varifrån jag skulle resa till Mexiko City. I Mexiko City hämtade Marco upp mig tillsammans med några spanska kompisar som var på besök. Vi körde över en timme för att komma till hans hem som låg i ett inspärrat område. Vid porten satt vakter Har du sett filmen ”La Zona”? Likt den. När man kom in innanför porten var det som att komma in i en annan värld. Stora vackra hus och fina trädgårdar, men inget folk på gatorna. Folk är mer privata utomlands.. har jag fått för mig.

Turist

Jag fick bo i Marcos rum själv, ett stort rum likt en amerikansk tonårspojkes rum (från filmer). Hans mamma var hemmafru och hade precis avslutat en matlagningskurs. Hans pappa var VD på ett stort bolag i Centralamerika vilket gjorde att jag inte såg så mycket av honom. Varje morgon fick vi nypressad juice. Melonjuice bl.a. som var så himla god. Jag åt mango med en speciell mangogaffel. Hon lagade mexikanska paradrätter. De spanska vännerna var också i Mexiko för första gången så Marco såg till att ta med oss på alla turistsevärdheter i stan. Vi var och tittade på den stora kyrkan mitt i stan där insidan var helt klädd i guld. Torget, Zocalo som det ligger vid är det näst största i hela världen och rymmer ca 100 000 människor.

Vi var och tittade på pyramiderna vid Teotihuacan och gick på museum. En dag tog hans mamma med mig och spanjorskan i sin snygga vita BMW, ut från området och körde till ett mindre fint område där vi fick manikyr. Efteråt åt vi tacos på plaststolar på gatan. Herregud vilken kontrast. Spanjorerna åkte hem och kvar var jag själv i en familj jag känt i någon vecka. Marcos pappa sa en dag att han ville att jag skulle prova världens godaste tacos, sagt och gjort. Jag och familjen tog deras fina bil och åkte från det trygga området till ett fattigt område där vi satte oss på små gula plastpallar och åt världens godaste tacos.

bipolärmamman
Lite skillnad på svenska och mexikanska tacos

Lyxiga fester

Marco tog med mig till de lyxigaste klubbarna jag hade varit på, såna där klubbar där man lämnar nyckeln till en kille som kör bort bilen. Där någon öppnar dörren till badrummet, sätter på vattnet åt en när man ska tvätta händerna och till och med pumpar tvålen åt en. Jag vet inte hur mycket dricks jag gav dessa tjejer när jag var berusad och sentimental.

Jag älskade att gå ut i Mexiko för olikt de flesta svenska klubbar, dansar man på riktigt, tillsammans. Marco och hans kompisar var jätteduktiga på merengue, cumbia och salsa och jag har länge haft en fascination för den latinamerikanska dansen och musiken. Jag kunde dansa hela natten och ändå inte vara trött. Kanske var jag hypoman eller så hade jag bara väldigt roligt. Det är så himla svårt att säga…

Acapulco

En helg åkte vi ner till Marcos sommarhus i Acapulco. Jag vet inte hur snabbt han körde när polisen stannade oss. Jag kommer ihåg att han gick ut och pratade med polisen bakom bilen och kom tillbaka, satte sig i bilen och körde vidare i samma hastighet..

Samma kväll åkte jag i en kompis bil, på väg till en klubb när vi plötsligt ser en poliskontroll. Kompisen hade självklart druckit. Jag kommer ihåg att han sa ”Dame chicle” som betyder ge mig tuggummi. Han tuggade snabbt och när han öppnade bildörren spottade han ut det. Polisen kom fram och bad att få lukta på hans andedräkt. Han blåste sin alkoholmintblandade andedräkt i ansiktet på polisen varpå polisen säger ”ok, ni kan köra vidare”.

Marcos moster

Marcos moster kom på besök från Cancun och vi fick dela rum vilket ledde till många konversationer. Innan hon åkte hem bjöd hon hem mig till hennes familj. Jag tog henne på orden och några dagar senare bokade jag biljett till Cancun.

När jag äntligen fick rätt hjälp

När jag äntligen fick rätt hjälp

Nedstämdhet

Jag har haft lite skrivkramp de senaste veckorna p.g.a. nedstämdhet. Jag är inte deprimerad, men känner mig låg och varenda litet hinder i vardagen blir jättestort. Jag är ganska säker på att det beror på läget vi befinner oss i just nu. I en slags limbo mellan två hus. Vi har ju köpt hus i Stockholm och håller på att sälja vårt här i Bankeryd.

Mina barn är min största motivation så jag kommer upp på dagarna och känner ändå en meningsfullhet.

Hur jag äntligen fick rätt hjälp

Jag får många mail där man undrar hur jag gick tillväga för att få rätt medicin och vård. Sanningen är den att jag var tvungen att söka aktivt för min ångest och säga att jag faktiskt inte orkade leva med den längre. Först när man inte visste om jag var självmordsbenägen eller inte blev jag tagen på allvar. Det är så sorgligt men sant.

Det var i början av 2015 och jag gjorde praktik hos en kurator på medicinska avdelningen på sjukhuset i Värnamo. Under denna praktik fick jag höra så gott om en läkare som verkligen brydde sig om sina patienter. Jag tog reda på var hon hade sitt kontor och sökte mig dit.

Jag hade precis träffat min dåvarande man och jag hade redan försökt få honom att göra slut med mig genom att vara elak mot honom. Tack och lov stannade han och fick mig att inse att jag behövde hjälp för min ångest. Ångesten var då utom kontroll. Innan hade jag haft panikångest på kvällarna när jag skulle gå och lägga mig, ångest över sociala situationer och vid stress, men nu hade ångesten tagit över totalt och jag kunde inte kontrollera den. Jag kände den hela tiden och den höll på att äta upp mig.

Jag tog med mig min Ipad till läkaren där jag skrivit ihop min sjukdomshistoria, förslag på diagnoser och medicin men ingenstans hade jag skrivit bipolär. Mitt förslag var borderline, hur mycket jag än inte ville ha denna diagnos.

Jag sa detta utan att ge sken om en enda känsla mer än hopplöshet att jag inte orkade leva mer. Jag förstår att denna allmänläkare blev orolig. Jag kommer ihåg att hon ställde frågan om jag skulle begå självmord, hur skulle jag då göra det? Jag sa att jag antar att jag skulle ta tabletter. Jag hade faktiskt aldrig funderat på hur jag skulle ta livet av mig. Att inte längre leva hade alltid varit min sista utväg men vägen från tanke till handling är väldigt lång.

Läkaren ville inte att jag skulle gå därifrån utan att någon skulle komma och hämta mig och köra mig till psykakuten. Johan var i USA med jobbet, men min syster Lisa var i stan så hon kom och mötte upp. Tillsammans körde vi upp till akuten i Jönköping.

När jag satt där i väntrummet kände jag mig så himla sjuk. De andra som satt där ville man definitivt inte råka få ögonkontakt med, men man undrade varför de satt där. Om de var där för samma sak som jag, eller något annat.

Jag fick slutligen komma in, efter jag lagt av mig mobilen och diverse saker som förvarades i ett skåp under tiden. Lisa åkte hem till oss och väntade där eftersom hon inte fick följa med in. Vi bodde då i en jättefin fyra mitt i stan.

Jag tror jag väntade 5-6 h. Sjuksköterskan som tittade till mig var på gott humör och sa att jag hade tur eftersom det var en ST-läkare som jobbade idag och inte AT som det brukade vara vanligtvis.

Tillslut fick jag komma in. ST-läkaren ställde samma frågor som allmänläkaren i Värnamo och sken upp när han berättade om medicinen jag skulle få.

Jag tror han nämnde bipolär då men den skulle senare ställas tillsammans med en psykolog. Jag blev insatt på en låg dos Seroquel Depot och fortsatte med mina andra tabletter som var ssri.

Hjärnan åkte på semester

Jag fick en tablett innan jag gick hem den kvällen och jag kommer ihåg den sköna känslan av att hjärnan åkte på semester. Äntligen gick den inte på högvarv och jag kunde sova en hel natt. Det hade jag inte gjort sedan jag var ca 12 år gammal.

Detta var den enda gången psykvården har varit riktigt bra för mig. En sjuksköterska från psykakuten ringde dagligen i början för att stämma av hur jag mådde och det var så himla skönt att känna att de brydde sig.

Efter några veckor trappades kontakten ur och jag fick tid till psykolog. Det var han som skulle ställa diagnosen. Jag har skrivit om det mötet här. Tyvärr var det inte en jättebra upplevelse men diagnos fick jag.

Sporadisk kontakt med psykiatrin

Sedan dess har jag varit i kontakt med psykiatrin vid några tillfällen, på mitt initiativ. Jag hade en samtalskontakt vid ett tillfälle i form av en sjuksköterska. Hon började samtalet med att säga att hon inte kommer vara kvar där vilket gjorde att jag kände att jag inte ville ödsla någon tid på att berätta om allt för henne.

Graviditeterna

Under graviditeten med Isabelle träffade jag överläkare på psyk två gånger. En gång innan jag blev gravid och en gång under tiden. Tyvärr träffade jag olika som inte hade samma kunskap.

Den första läkaren sa att det var ok att ta mina tabletter under graviditeten. Den andra, som jag träffade när jag var i vecka 18 utbrast ”Hur kan du ta dessa tabletter när du är gravid?!?”.  Det var allt annat än roligt att höra när man redan tagit dem under den mest kritiska tiden för utvecklingen av fostret.

Jag träffade även en sjuksköterska under tiden jag var gravid med Isabelle som sa samma sak. Det gjorde mig inte bara ledsen utan även arg. Varför har de inte samma kunskap? Varför läser de inte i journalerna? Har läkaren skrivit att de är ok i journalerna?

Under graviditeten med Alexander hade jag ingen kontakt med psyk förutom innan graviditeten då jag ville säkerställa med en läkare att det var ok att ta min medicin. Anledningen var att jag inte vill stöta på någon med sämre kunskaper kring medicinen och göra mig upprörd och orolig.

Tyvärr stötte jag ändå på en kvinna på apoteket som inte ville lämna ut medicinen eftersom jag var gravid. Hon undrade om jag verkligen hade berättat för min läkare att jag var gravid. Såklart blev jag jätteledsen och upprörd.

Det hade så lätt kunnat undvikas med en liten notis i journalen.

Idag

Idag har jag faktiskt ingen kontakt med psykiatrin. De har ingen uppföljning, vilket är under all kritik. Jag söker mig dit när jag behöver hjälp och faktiskt helst inte. De byter personal för jämnan och omorganiserar. Att öppna upp sig för en samtalskontakt och sedan byta, förstår nog de flesta att det inte är så roligt.

Tanken är att jag ska gå till en privat psykolog eller psykiatriker nu när vi flyttat till Stockholm då utbudet är större där. Jag känner att det finns ett behov att få prata av mig om saker med någon utomstående och få en objektiv professionell synvinkel på mina tankar.

Nedan har jag lagt upp mina journalanteckningar från just det läkarbesöket och ett några månader tidigare med en terapeut.

bipolärmamman

 

 

Mexiko del 1

År 2007 hade två år gått sedan jag tog studenten. Jag hade hunnit vara i Chile i 7 månader, kommit hem till mina bonusföräldrars trygga vrå ute på landet, flyttat in till en liten vindsvåning i stan, jobbat på dressman, köpt biljett till Mexiko, flyttat ut från vindsvåningen och slutligen åkt på min första utlandsresa själv.

Den enda planerade destinationen jag hade var Chihuahua i norra Mexiko där en kille jag lärde känna i Chile bodde med sin familj. Jag tänkte eventuellt åka till Mexiko City där en kille jag träffat på en fest bodde, men det var inget planerat.

Killen i Chihuahua hade en mamma som var amerikan och pappa mexikan. Jag fick inget riktigt grepp om vilken klass de tillhörde men över medel ialla fall. De bodde inte i ett riktigt bostadsområde, utan deras hus låg gömt bakom en hög mur i en korsning. På bakgården fanns ytterligare en liten bostad med ett stort rum, kök och toalett. Där fick jag bo själv. På morgonen stod hans farmor i köket och gjorde frukost. Hon tog ut tortillas i degform ur kylen och stekte dem. Det var så himla gott.

Vi umgicks med Rs vänner och åkte tillsammans med dem på en roadtrip till Creel som är en ort sydväst om Chihuahua. Jag hade aldrig en tanke på hur farligt det är just i den delstaten. Att bo tillsammans med ett gäng ungdomar i ett hus i skogen i en delstat där många dödas varje dag är inget jag skulle göra om.

R pussade mig godnatt på kinden varje kväll och varje kväll pussade han mig närmare munnen. Tillslut kände jag att jag inte ville stanna kvar där mer p.g.a. detta. Jag kontaktade då Marco som bodde i Mexiko City. Han sa att jag självfallet kunde komma och bo hos dem. Jag bokade snabbt en biljett till ”La Ciudad” Staden, som den kallas på spanska, lämnade en väska hos R och reste vidare. Tanken var att jag skulle komma tillbaka till dem och vara där ett tag till.

Att det skulle ta flera månader innan jag kom tillbaka hade jag inte tänkt mig. Inte heller att jag skulle bo hos Marcos kusiner i Cancun, festa på lyxiga klubbar i Acapulco, spendera två veckor i Salt Lake City…

I Chihuahua
Huset jag bodde i
I Creel

om hypomani hade ett ansikte…

Världens godaste tacos

Vår lilla guide upp till vattenfallet i bergen

Pojkarna fick Doritos av oss och bjöd oss direkt..

En annan liten guide som tog betalt i klubbor

En liten försäljare. 

Dagens lunch – tortilla med tonfisk.bipolärmamman

Husförsäljning

Husförsäljning

Husförsäljning

Stress

Husförsäljning måste vara en av de stressigaste och mest påfrestande sakerna som finns. Gå på visningar och slutligen köpa hus var ingenting jämfört med detta. I måndags hade vi en målare här som målade klart vår trappa (ett projekt jag inte riktigt blev klar med i höst). Resten av veckan har jag och Johan i princip packat ihop hela vårt hem inför stylingen och fotograferingen i fredags. Isabelle sov hos mormor och morfar mellan torsdag-fredag så att jag och Johan kunde fixa det sista. Jag hade någon slags vision att vi skulle bli klara med städningen tidig kväll så vi kunde ha lite egentid. Kl 23 stod vi två i varsitt rum på övervåningen och satte upp gardiner. Det blev med andra ord inte så mycket egentid den kvällen.

Sova borta själv för första gången

Det var första gången Isabelle sov borta utan oss och det hade gått bra fram tills hon skulle gå och lägga sig. Då ville Isabelle hem till sitt rum och ville hellre sova med morfar. Sedan blev hon i vanlig ordning ”jättehonni” jättehungrig. Som hon blir varje kväll när hon ska sova. Tre rostade mackor senare gick de och la sig igen och tillslut somnade hon. Och sov till kl 7.30. Stort. Jag, Alexander och Chili (vår hund) kom dagen efter och hämtade henne. Då var hon så stolt. Lilla stora tjejen.

Styling och fotografering

I fredags stylade Vackra hem vårt hus och sedan kom fotografen och fotade precis efter. Vi hade förberett Isabelle genom att säga att det kommer en fotograf så vi måste städa för att det ska bli fint hemma. Isabelle verkade acceptera detta och undrade om farbrorn skulle vara hemma när vi kom hem. När vi väl kom hem utbrast Isabelle ”wow, mamma, sååå fint!!!” Hon tyckte det var så spännande. Hon gick från rum till rum och beundrade. Isabelle har verkligen öga för detalj, det har hon alltid haft.

Stressens påverkan på mig

Jag sover vanligtvis väldigt bra på nätterna men på sistone har jag sovit sämre… jag är säker på att det beror på stress. Jag känner mig dessutom väldigt irriterad. Irritation har jag aldrig tidigare kopplat till min sjukdom men det står som en av symptomen, så jag antar att det kan det skulle kunna bero på det. Och stressen. Innan jag gick på föräldraledighet hade jag p.g.a. vad jag tror var mitt jobb som socialsekreterare fått tics. Jag hade mycket tics som barn men har inte haft det sedan dess. De försvann så fort jag gick på föräldraledighet och har varit borta tills nyligen då kom tillbaka igen.

Hemnet

Nu väntar vi bara på att huset ska komma ut på hemnet. Det ska bli spännande. Nästan lite för spännande.