KBT, IPT, Psykodynamisk terapi och…

KBT, IPT, Psykodynamisk terapi och…

Första terapin

Första gången jag gick i terapi var när jag var 18 år. Det var min bonusmamma Ingrid som insisterade att jag skulle gå. Med all rätt för jag behövde det verkligen. Det var ingen speciell inriktning på terapin och jag tror psykologen tog det som det kom.

För mig var hon perfekt just då. Ibland kunde vi prata i 1,5 h, om jag behövde det och andra gånger bara 40 minuter. För henne berättade jag om min lärare som utnyttjade mig sexuellt. Det bidrog till att jag berättade för Ingrid och sedan för rektorn på min skola vilket resulterade i att läraren fick gå. Jag hade nyligen förstått hur läraren hade grundlurat mig och fick i och med att jag öppnade upp mig för psykologen äntligen börja bearbeta vad som hade hänt.

KBT och Psykodynamisk terapi

Nästa gång jag går i terapi är i Lund när jag studerar. Jag lider av stark ångest och behöver hjälp att hantera den. Jag testar KBT och jag kommer ihåg att terapeuten ritade upp massa övningar och gav mig hemläxa.

Jag hade inte ro i kroppen att göra dessa övningar och sökte mig därför till en annan sorts terapi: psykodynamisk. Jag tror jag hann träffa terapeuten, som jag gillade skarpt, ungefär fem gånger innan jag flyttade till Australien. Det var slutet på den terapin.

I Australien testade jag återigen KBT. Detta var år 2011.

Forskingsprojekt

2013 var jag del i ett forskningsprojekt för panikångest. Behandlingen var IPT och alla samtal filmades. Behandlingen var både bra och dålig för mig. Vi fokuserade mycket på att stanna upp i känslan och verkligen känna efter. Jag alltid tänkt mycket och trängt undan känslorna, en försvarsmekanism som blivit extra stark p.g.a. det stora behovet i barndomen. Efter behandlingens slut kände jag mer än någonsin, vilket var skönt, men samtidigt var behandlingen över och jag fick inte fortsätta gå till samma terapeut p.g.a. studien.

Jag kommer ihåg att terapeuten sa att jag var som en tonåring med massa känslor som jag inte riktigt visste var jag skulle gör av. Jag förstår att hon sa det i all välmening, men det kändes väldigt jobbigt för mig. Vem skulle jag nu vända mig till? Jag tror faktiskt att terapin gjorde att jag mådde sämre än någonsin.

Vilket i sig var bra, eftersom jag då äntligen fick den hjälp jag behövde.

Jag fick min medicin hösten 2014 och min diagnos våren 2015.

2015 gick jag hos en terapeut i ungefär ett halvår. Tyvärr höll hon alltid på med betalningen i en kvart av vår tid och det gjorde att jag tappade tilliten till henne.

Tillit till en terapeut är så himla viktig. Utan den blir det inga bra samtal.

ACT

En god vän till mig har länge pratat om terapimetoden ACT och att hon tycker att jag borde prova, men det var inte förrän Johan kom hem häromdagen och berättade om vad Dan Hasson sagt till honom. Han sken upp när han berättade att Dan sagt till honom att jag borde prova ACT.

Lite fakta om ACT:

Ett grundantagande inom ACT är att vi människor inte bara undviker sådant som faktiskt är farligt eller obehagligt vi undviker också tankar, känslor och minnen som är associerade med det farliga eller obehagliga. Det kallar vi ”uppelvelsebaserat undvikande” och det har visat sig vara en starkt bidragande orsak till nedstämdhet, ångest, smärta, depression osv.

Inom ACT arbetar man med acceptans och mindfulnessprocesser för att inte behöva reagera impulsivt på det man känner och tänker utan istället kunna agera utifrån vad situationen kräver och vad som är bra för oss. Det kan vara lätt att fastna i grubbleri, känslor och upplevelser.

Visst låter det bra?