Min skräck och orkidébarn

Min skräck och orkidébarn

Den överväldigande oron för mina barn

Jag har en genomsyrande och ibland överväldigande oro för att mina barn någon gång kommer att må dåligt psykiskt. Nu eller någon gång i livet.

Att de någon gång i livet kommer må dåligt är ju oundvikligt, det vet jag. Att det är onödigt att gå och oroa mig för det vet jag också, men trots dessa insikter har jag svårt att sluta oroa mig.

Denna oro bottnar med all sannolikhet i att jag själv mådde så dåligt när jag var ung. Jag mådde så dåligt att jag knappt orkade fortsätta leva.

Det är denna hemska erfarenhet som driver min irrationella och överdrivna rädsla för att mina barn ska må så dåligt någon gång.

Irrationell för att mitt huvud säger att de inte kommer må såpass dåligt som jag mådde och om de mot all förmodan skulle må så dåligt, har de helt andra verktyg med sig än vad jag hade. Det, men framförallt ett nätverk med människor som älskar dem och skulle hjälpa och stötta dem.

Andra förutsättningar

De har helt andra förutsättningar än vad jag hade när jag var ung. De har ovannämnda saker samt har de två föräldrar som älskar dem över allt och som gör allt för dem. De har mor- och farföräldrar som älskar dem, morbröder, mostrar. De har goda ekonomiska förutsättningar, de har föräldrar som frågar hur de mår varje dag, som pratar om problem och inte sopar dem under mattan.

Ja, ni förstår, de har allt som jag själv inte hade när jag var ung. Förutom min mamma då, hon älskade mig och min syster över allt. Sen dog hon och kvar fanns ingen för oss. Hon hade kanske till synes ett nätverk, men när något hände fanns inget.

Läskigt, eller hur?

Man kan ju aldrig veta 100% vad som skulle hända ens barn om man plötsligt rycks från världen.

Jag och min syster var dessutom så mycket mer utsatta eftersom vi inte bodde med vår pappa och träffade honom mycket sällan. Jag tror att mamma måste ha tänkt på det då det finns ett brev skrivet av henne till oss efter hennes död (Och nej, hon tog inte livet av sig).

Jag ska dela med mig av det brevet någon gång, det är en känd dikt som har hjälpt och fortfarande hjälper mig i situationer då jag saknar min mamma extra mycket.

Orkidébarn

Har du hört talas om orkidébarn? Jag vet inte om det är ett allmänt vedertaget ord eller bara något som används i folkmun. Det finns lite om det när jag söker på det på nätet.

Jag hörde det på jobbet häromdagen och denna kvinna förklarade det så här: Ett orkidébarn är ett barn som växer upp med bästa möjliga förutsättningarna men som är så skör att så fort det händer något i livet går hon/han sönder.

Så här skriver Lagerblad (2012) om Orkidébarn:

Vissa människor tycks ha gener som gör dem lika tåliga som maskrosor. Hur dålig jordmånen än är lyckas de slå rot och blomstra. Andra är mer som känsliga orkidéer. Får de inte den speciella omvårdnad de behöver så vissnar de lätt. Drivs de däremot upp i ett växthus av personer med gröna fingrar blomstrar de ofta vackrare än många andra växter.

Orkidébarnen” är mer ömtåliga än ”maskrosbarnen”. Utsätts de för påfrestningar så drabbas de lättare av olika fysiska och psykiska besvär. Men växer de upp under trygga förhållanden kan de i stället må bättre och utvecklas mer än många andra individer, förklarar den amerikanska forskaren Bruce Ellis, som introducerat den så kallade orkidéhypotesen.

Panik

Vad tror du händer med mig när denna kvinna börjar prata om detta? Jag får ju såklart panik att mina barn ska vara s.k. Orkidébarn.

När jag läser denna förklaring, känns det bättre. Jag tror ju såklart inte blint på vad en person säger, men som sagt, denna oro jag har är inte rationell. Den är i allra högsta grad känslostyrd.

Jag behöver lära mig hantera den och jag har kommit en liten bit på vägen med hjälp av världens bästa livscoach som jag kommer berätta om i nästa inlägg. En riktigt grym kvinna med nästan en onaturlig intuition.

 

 

Trots/identitetsuveckling

Bali

I mars detta år var vi på Bali i tre veckor. Vi hade några månader tidigare varit i Australien med Isabelle och det hade gått över våra förväntningar. Isabelle var då nästan 2 år och hon hade ännu inte börjat ”trotsa”. Jag är inte jätteglad i det ordet för att jag vet att det handlar om utveckling hos barnet och är egentligen något positivt, men det är det allmänt vedertagna namnet för det och jag hittar inte bättre så jag använder mig av det.

När vi kom till Bali var det som att Isabelle gick in i en ny fas. Vi kunde inte sitta tillsammans och äta mer än någon minut då hon blev arg eller ledsen för något. Ofta la hon sig på golvet och skrek rakt ut. Jag minns särskilt väl när vi trillade in på ett lunchställe på hotellområdet. Utanför restaurangen står en människa utklädd till en minion och dansar och Isabelle kan såklart inte sitta ner en enda sekund och äta. De gjorde egen glass på beställning så vi försökte få henne att äta lite glass för att få ro att äta upp vår mat men i 30 grader hinner glassen smälta innan man har kommit till bordet så det var lönlöst. Jag åt två vitlöksbröd och typ fem macarons och Johan något liknande och det gick på 500 kr per person. Vi hade hamnat på områdets finrestaurang och lunchbuffén innehöll b.la. hummer.

Sedan dess har trotset eskalerat och bytt karaktär i och med att hon blivit äldre och utvecklats. Trotset i början var mest att skrika rakt ut och vägra saker och ting (vilket hon fortfarande gör) men nu är hon mer uträknad. Hon börjar kunna argumentera och hon använder ett utvecklat språk för att gör detta. Hon har även blivit starkare och större vilket gör att det är svårare att ta på henne kläder på morgonen när hon absolut inte vill.

Det jobbigaste för tillfället är nog av och påklädning och hennes utbrott. Framförallt publikt.

Publika utbrott

Igår var ett sådant tillfälle. Vi var på ICA efter vi hade varit med Alexander på BVC och Isabelle var hungrig och trött. Det gick ganska bra fram till vi kom till kassan. Hon hade tjatat om att få macka och vatten och försökt lägga i saker på vägen till kassan men jag gav mig inte eftersom vi skulle äta när vi kom hem. Väl vid kassan bröt hon ihop och benen vek sig på henne samtidigt som hon inte ville bli buren. Hon började skrika och slog mig. Just det där med att hon slåss är extra jobbigt. När hon är så uppe i sina känslor är det väldigt svårt att få henne att lyssna så jag får hålla hennes armar för att hon inte ska slå mig.. Jag är så rädd att det ska se ut som att jag tar tag i henne, för det är ju inte det jag gör. Jag säger givetvis att hon inte får göra så i stunden. När hon har lugnat ned sig pratar vi om det. Igår pratade vi ganska länge om att man inte får slå någon. Mamma, pappa, Isabelle, Alexander, kompisar på förskolan får inte slåss. Ingen får slåss. Mamma blir ledsen och arg när Isabelle slåss. Jag bekräftar även hennes känslor och försöker sätta ord på dem. ”Jag vet att du var arg, ledsen, besviken osv. men det är ändå inte ok att slåss”. Då förstår hon faktiskt och säger förlåt. Jag har läst någonstans att aggressivitet bland barn är vanligt och att det brukar kulminera runt 3-års åldern, men jag hittar inte källan just nu. Viktigt att säga är att hon inte slår sin lillebror eller någon på förskolan, utan oss föräldrar. Har barnet ett s.k. normbrytande beteende brukar förskolan vara väldigt duktiga på att upptäcka detta.

Har du någon erfarenhet av liknande?

bipolärmamman
bipolärmamman
bipolärmamman
bipolärmamman

Världens sötaste polis om ni frågar mig!!

Julen

 

Nisse och pepparkakor

Tredje advent har passerat och julen står för dörren. Nisse har bott med oss i 18 dagar. Nissen som inte blev riktigt som vi hade tänkt oss eftersom Isabelle är rädd för honom. Jag tog bort allt när hon inte vågade gå ut i köket där han bor, men när hon upptäckte detta blev hon jätteledsen. Nisse flyttade tillbaka men istället för att hitta på bus har hans dörr och verktyg bara fått vara där, utan någon egentlig mening. Jag har inte velat göra någon stor grej av det av oro för att spä på hennes rädsla. Mörker,monster, troll… det är mycket som skrämmer Isabelle för tillfället. Samtidigt som det är spännande. Hon kollar ju gärna på Trolls och sjunger om bockarna bruse som trippade över trollebron. Idag kom hon in till toaletten där jag var, släckte och satte fingret framför munnen och sa ”schhhh spöke” Jag svarade att det inte finns något spöke då sa hon ”men mamma, låtsasspöke”.

Idag avklarade vi även pepparkaksbaket. Isabelle bakade väldigt tjocka handskformade pepparkakor med extra mycket mjöl. Jag tittade bort någon minut och då hade Isabelle tagit några nävar mjöl ”mamma, jag tog lite mer salt” Det var egentligen vad hon gjorde, penslade på mjöl på pepparkakorna. Men vi bakade i alla fall och det är det som räknas.

Sedan skulle hon såklart få smaka sina pepparkakor som jag ändå plattade ut rejält innan vi satte in dem i ugnen och hon tar en tugga och säger ”mamma, jag tycker inte om deg i munnen” haha nä, de var inte så goda och jag hann dessvärre inte göra klart mina eftersom Alexander blev ledsen mitt i baket.

Stress

Jag har stressat ganska mycket inför jul i år och haft en del blandade känslor kring det. Stressen har mest legat kring att jag vill att Isabelle ska få en magisk jul, att hon ska få känna den där magin som man själv kände när man var liten. Jag har varit i Ullared två gånger i höst men det känns ändå som att jag kanske inte har köpt tillräckligt till alla. Jag vet att julen inte handlar om julklapparna… mitt huvud säger det men hjärtat säger att det vill ge allt det som jag själv inte fick när jag var liten. Mamma hade det mycket knapert ställt och jag minns att jag låg på kvällarna och drömde om nya kläder. Jag tror jag var runt 5 år när jag önskade mig en docka på rollerskates som jag hade sett på tv och jag fick det av min pappa. Det var ju jättehäftigt att få precis det man önskat sig, men jag minns att jag inte var gladare för den än för något annat. Det jag var gladast för var faktiskt guldnougatasken jag fick av min mamma. (jag älskade choklad) Lite tänkvärt faktiskt.

Något som även stressar mig är julmusiken och all hets kring jul. Det känns som att alla jagar den här perfekta julkänslan. Jag vet inte om alla får den, men jag tycker aldrig att den infinner sig. Visst, julen är mysig. Vi kommer träffa Isabelles mostrar och morbröder med kusiner, mormor, morfar och farfar och umgås. Men det hade varit minst lika mysigt även om det inte var jul.

Barndomens julaftonar

Min barndoms julaftonar spenderades nästan alltid på olika ställen. Med mamma firade vi oftast med vår mormor och moster men även hos mammas sambos familj några år. Ibland firades den på ett ställe på förmiddagen och ett annat på eftermiddagen. När vi kom ner till Värnamo firade vi med våra kusiner. Jag och Lisa fick alltid minst julklappar och jag minns det med en klump i magen. Det kändes då som ett mått på hur mycket man var värd. Vissa julaftonar fick vi alla fem syskon mycket av vår pappa men andra fick vi knappt något. Något jag vill ge honom dock är att han inte drack på julafton. Jag har inget minne av t.ex. snaps eller julöl på julafton.

Vit jul

Tyvärr är det många barn som känner en klump i magen inför jul.

Antalet barn och unga som möter julen med en klump i magen är tyvärr alldeles för många. I Sverige lever fyra till fem barn per skolklass i hem där någon vuxen har en riskfylld alkoholkonsumtion. Många av dessa barn känner oro, inte glädje, när jullovet närmar sig. När samhället stänger ned, när lamporna på fritidsgården släcks, när vaktmästaren låser porten till skolan och går på julledighet – då finns vi där. Och gör julen till barnens högtid (Vitjul.se).

Detta är inget samarbete, jag tycker bara vitjul.se är en sån himla bra kampanj då de jobbar för att barn ska få slippa uppleva sina föräldrar fulla på jul och erbjuder aktiviteter för att få komma iväg och bara få vara barn. Ett tips är att köpa en liten gåva från deras shop i julklapp till någon som redan har allt.

Santa has left  the building

Reklam och vabb

Reklam och vabb

Inlägget innehåller reklam genom annonslänkar för Babyshop och Lindex

Jag har funderat ett tag på hur jag skulle kunna jobba med detta, som verkligen är något som jag brinner för och ger mig sådan glädje. Alternativen har varit att skriva en bok och sälja 1 miljon kopior (det var ett skämt!) Det med att sälja en miljon kopior i alla fall. Jag håller ju på att skriva en bok, men har realistiska förväntningar, om än höga. Ett annat alternativ är att ha reklam på min blogg. Jag har bestämt att jag ska ha väl utvalda företag och märken som jag samarbetar med. Företag där jag själv handlar från eller produkter som jag själv använder, eller mina barn. Saker jag kan stå för helt enkelt.

För tänk om.

Tänk om jag skulle kunna sprida kunskap om psykisk ohälsa och bipolaritet i synnerhet på heltid. Vilken ynnest det skulle vara för mig. Jobba med det jag brinner för och samtidigt göra något bra.

Vad gäller valet av reklam kommer det främst vara företag förknippade med psykisk ohälsa/hälsa, bipolaritet, barn och familj. Ett av mina stora intressen är barnmode och därför har jag valt att samarbeta med Babyshop och Lindex bl.a. Det är sidor där jag ofta handlar kläder till Isabelle och Alexander. Jag tror mitt intresse för barnkläder startade när jag var runt 11 år. När jag inte kunde somna på kvällarna brukade jag ligga där i sängen och fantisera om hur jag skulle klä mina barn. Modet var inte riktigt samma som det är idag dock, så mina fantasibarn såg inte riktigt ut som mina riktiga barn gör idag!

SJUKSTUGA

Här hemma har vi för tillfället sjukstuga. Isabelle hade 39 graders feber igår och har sovit väldigt dåligt i natt. Johan sov med henne och hade vaknat av att hon satt i ett hörn i rummet och grät efter mig. Hon som varit så pappig har nu vänt till att bli mammig. Johan väckte inte mig utan försökte söva om henne, men det blev som sagt en väldigt dålig natt sömnmässigt. Alexander äter ungefär varannan timme på natten så vi två sov inte mycket bättre. Har börjat ge honom smakportioner nu så förhoppningsvis kommer det bli bättre när han kan äta lite mer vanlig mat på dagarna.

Just nu sitter jag i bilen och skriver, båda barnen sover och har gjort så i ca 10 minuter. Isabelle höll på att bryta ihop hemma på grund av trötthet men har svårt att komma till ro och sova i sängen eller soffan och då funkar alltid bilen. Alexander försökte jag söva i vagnen innan men förgäves. Han har precis kommit på att han har en egen vilja. Han skriker när jag lägger ner honom i vagnen och slutar inte förrän jag tar upp honom. Han vill definitivt inte sova, det är så tråkigt när det finns så mycket spännande att upptäcka.

Så här sitter jag, i bilen. Med två små sovande änglar och en dator mellan mig och ratten.

Utanför fönstret har jag sjöutsikt, Vättern som speglar sig i den dova solen. Det är alldeles vitt av frost på backen och i träden. Det påminner mig om hur vacker Sveriges vinter är.

bipolarmammanIsabelles tredje glass för dagen. När man är sjuk får man många glassar, det är verkligen sen gammalt. Julstrumporna är från Lindex. Har köpt en hel del julkläder till barnen i år. Mycket för att jag har längtat efter att få fota syskonen tillsammans i matchande outfits.

bipolarmammanIdag har Isabelle sagt ”Jag älskar Alexander” och ”Alexander älskar mig”hela dagen. Hon är verkligen världens bästa storasyster.

bipolarmammanMin älskling som har varit lite piggare idag än igår. Tack och lov.

Tips på hur man kan göra föräldraledigheten lite bättre..

Ha inte dåligt samvete om du tycker att det är tråkigt att vara föräldraledig. Att man tycker att föräldraledigheten är tråkig och jobbigt har ingenting att göra med hur mycket man älskar sitt barn och gör en inte till en sämre förälder.

När jag var föräldraledig med mitt första barn Isabelle hade jag studerat under tre års tid och varit hemma mycket under denna period. Att vara hemma ytterligare 1.5 år var tufft. Vid den tiden bodde vi mitt inne i stan vilket resulterade i alldeles för mycket shopping av bebiskläder de första månaderna.

När jag och Isabelle hade varit hos BVC vid ett tillfälle såg jag en lapp om öppna förskolans öppettider på anslagstavlan ute i väntrummet. Jag vet att jag hade fördomar om det då eftersom jag trodde att det bara var föräldrar som behövde extra hjälp som gick dit. Jag har ingen aning om var de fördomarna kom från egentligen. Jag beslutade i alla fall där och då att jag skulle ge det en chans.

Första gången vi var på öppna förskolan var Isabelle ungefär tre månader och hade inget utbyte av varken sångstunden eller de andra barnen. Hon skrek sig igenom hela samlingen dessutom och jag var helt svettig efteråt. Jag tror jag väntade några månader efter den gången tills jag gick igen. Då hade Isabelle vuxit till sig och tyckte att det var jättekul. Efter denna gång kom vi att gå nästan varje dag. Det gav både mig och Isabelle mycket genom att vi fick socialisera med andra barn och vuxna. Jag fick prata av mig och höra om andra som hade liknande erfarenheter vilket var skönt. Hade jag inte haft öppna förskolan hade jag nog klättrat på väggarna, eller så hade jag shoppat alla stadens alla barnkläder!

För mig var varje liten sak jag gjorde med Isabelle en utmaning första gången. Bara att gå ut med Isabelle i vagnen var i början nervöst, men när jag hade klarat det så kände jag mig så himla stolt och stark och vågade ta mig an en ny utmaning. Så är du som jag var nervös och tycker det är jobbigt att göra saker med ditt barn av rädsla för att hon/han ska börja gråta i vagnen osv. börja med att gå en liten runda runt kvarteret t.ex. och ge dig en klapp på axeln när du klarat det. Nästa gång vågar du kanske en liten bit till…

Jag har sammanställt en liten lista på vad som hjälpte mig under min föräldraledighet med Isabelle och nu även med min son Alexander.

  • Kolla upp var närmsta förskolan ligger och gå dit och testa om du tycker om det. Det brukar vara öppet ungefär tre timmar åt gången. Oftast umgås man först och barnen får leka, sen är det sångstund, sen fika för en billig peng och sen lek igen. Ibland kommer personer och berättar om sin verksamhet, ibland finns lite mer uppstyrda aktiviteter så som gipsavgjutning av händer och fötter osv.
  • Babysim. Finns i de flesta simhallar.
  • Föräldra/barnträning. Nivån passar kanske främst mammor eftersom träningen ofta fokuserar på att bygga upp mammakroppen igen efter förlossningen. I alla fall är det så på det gymmet jag går på. Det jag älskar med dessa träningar är att alla är där med samma förutsättningar. Någon sitter och ammar, tre barn skriker ikapp, någon annan springer efter sitt krypande barn. Man tränar så gott man kan helt enkelt.
  • Sov eller vila när ditt barn sover! Min dotter sov väldigt dåligt på nätterna så att sova när hon sov på dagarna var ett sätt för mig att orka.
  • Ta på dig dina hörlurar och sätt på peppmusik och gå ut och rulla barnvagnen.
  • Sänk kraven på dig själv. Man hinner inte med lika mycket som man gjorde innan barn! Att ha hemmet skinande rent och städat är bara att glömma. I alla fall för en vanlig dödlig som jag. Sätt inte upp massa höga mål som du ska nå under föräldraledigheten. Det är trots allt ingen ledighet som namnet tyder på utan ett heltidsjobb 24/7, 7 dagar i veckan. Hinner man inte så mycket mer än att ta sig igenom dagarna med allt vad det innebär, mat, blöjbyten, sövningar, tröstande osv. så ska man inte trycka ner sig själv utan försöka tänka att man klarade denna dag också. Man är good enough helt enkelt!

bipolarmamman, bipolär, ångest, mamma, barnJag fotade mycket under min föräldraledighet med Isabelle

Småbarn, sömnbrist och psykisk ohälsa

I 9 månader gick jag runt gravid och hade inte en tanke på att det skulle bli tufft att få en liten bebis, mycket på grund av bristen på sömn det oftast innebär. Jag hade pluggat i några år och innan dess rest och var således van vid att kunna anpassa studierna efter mina önskemål. Strax innan Isabelle blev till fick jag diagnosen bipolär typ 2 och blev insatt på medicin som gjorde mig extremt trött. Jag snittade ungefär 10 h sömn/natt och behövde verkligen dessa timmar för att må bra. Medicinen gjorde mig dessutom groggy och hade lång halveringstid.
När Isabelle kom fick jag en chock. Jag hade bestämt mig för att försöka amma och de första nätterna på BB spenderades sittandes upprätt och mestadels vaken p.g.a. smärtan i bröstvårtorna. Väl hemma fortsatte nätterna på liknande sätt. Isabelle hade dessutom en vakenperiod mellan 1-4 varje natt så tröttheten var total. Som en konsekvens av detta plus all överväldigande oro som jag plötsligt hade för en annan människa, hamnade jag i en depression. Inte djup men ganska långvarig.
Innan Isabelle, hade jag alltid tänkt att jag i värsta fall fick ta livet av mig. Det låter, och är såklart väldigt hemskt när jag säger att den tanken fick mig lugn då det gav mig någon sorts kontroll i mitt dåliga mående. Jag hade med åren vant mig vid tanken och den innebar en slags trygghet för mig.
När jag hamnade i depressionen efter Isabelle och av vana tänkte den tanken stannade jag upp och slog bort tanken. Jag skämdes över att överhuvudtaget ha tänkt den. Nu var mitt liv helt plötsligt så mycket mer värt. Jag skulle ljuga om jag sa att jag inte tyckte denna insikt var jobbig. Jag kunde nu inte längre ha detta som en slags sista-utvägen-tanke. Hur skulle jag nu tänka när allt var som jobbigast?
Jag fortsatte med min medicinering som vanligt, gick och pratade med min samtalskontakt på psyk och fick mycket stöd från främst min man Johan, men även vänner och andra familjemedlemmar. Så småningom vågade jag ta steget och ge upp amningen då Isabelle inte blev mätt och plötsligt kunde Johan och jag turas om på nätterna. Men bristen på sömn bidrog till depressionen och min ständiga ångest. 
Johan  fick ta väldigt många nätter och morgonar under en lång period på grund av att jag mådde så dåligt. Jag vet inte hur jag hade klarat det psykiskt annars. Detta tärde på Johan som innan vi bestämde oss för att försöka få ett syskon till Isabelle fick mig att lova att vi skulle dela upp nätterna.
Nu har Alexander funnits med oss i nästan två månader och jag kämpar verkligen med att orka med nätterna så Johan får sova och orkar jobba. Vissa nätter går det jättebra men andra som t.ex. häromnatten får jag sådan ångest när Alexander vaknar att jag nästan springer in till Johan som sover inne hos Isabelle. Johan säger aldrig något utan går upp och tar Alexander. Jag vet att jag flyr från ångesten av ren instinkt och sedan drabbas av skuldkänslor för att Johan inte får sova vilket ger mig mer ångest, men det är svårt att bryta ett invant och dessutom instinktivt mönster.
Min utmaning till mig själv är att stanna i ångesten för jag vet med erfarenhet att när jag lyckats göra detta har det blivit mindre outhärdligt nästa gång.
Inatt utmanade jag mig själv och tog hela natten. Jag var helt slut imorse kl 5.30 när båda barnen vaknade men efter någon timme när jag vaknat till, druckit en kaffe och ätit något, kände jag mig stark. 
(null)