Att vara arbetssökande med bipolär diagnos

Att vara arbetssökande med bipolär diagnos

Jag är just nu i processen att söka nytt jobb efter flytt och över ett år som föräldraledig. Idag var jag på intervju för ett jobb jag väldigt gärna skulle vilja ha. Arbetsuppgifterna innefattar bl.a. personalansvar vilket ställer lite högre krav på personlig lämplighet än många andra jobb.

Inför intervjun funderade jag över om arbetsgivaren hade googlat på mig och då hittat artiklar om mig där jag pratar om min diagnos eller om han kanske t.o.m. läst min blogg. Jag funderade över om det var något jag skulle berätta för honom men kom fram till att jag tycker att det inte är något han behöver veta. Jag har ju sjukdomen under kontroll. Med medicinering, terapi när det behövs, levnadssätt som maximerar mitt välbefinnande (kost och träning) mår jag bra och tom riktigt bra. Men precis som alla andra går mitt mående upp och ned allt efter omständigheter, yttre liksom inre.

Men jag känner mig stabil. Stabilare än någonsin.

Under intervjun fick jag frågan ”Hur är din hälsa?” och jag kände ett litet obehag smyga sig igenom kroppen. Jag funderade på om han visste. Visste han att jag är bipolär och han fiskade efter att få prata om det?

Jag svarade med en liten klump i halsen ”den fysiska hälsan är bra” och ”den psykiska hälsan, ja, den är också bra” undrandes om han köpte det. Det kändes som att jag ljög för honom för att jag inte berättade om min diagnos.

Men gjorde jag det?

Nej. Man behöver inte berätta om sin psykiska sjukdom om man inte vill. Skulle det vara så att man har depressiva eller hypomana/maniska perioder som är återkommande skulle jag säga att det är sjysst att berätta för sin arbetsgivare eftersom att det kommer att komma fram förr eller tidigare ändå.

I en studie som gjorts om man ska berätta om sin dolda sjukdom eller inte, var en gemensam faktor som återkom bland svaren hos de tio som hade någon form av dold sjukdom eller funktionsnedsättning – osäkerhet. Dels en osäkerhet kring vad som skulle hända på arbetsplatsen om de talade ut om sin situation. Men även osäkerhet inför hur arbetskamraterna skulle bemöta dem (arbetsmiljöforum.se)

”Det är en svår balansgång för många. Man väger risken med att berätta och bli bedömd som annorlunda mot risken i att inte berätta. För om man inte berättar kan man bli utan det stöd och den anpassning man kan ha rätt till” säger Maria Norstedt som är lektor i handikapp- och rehabiliteringskunskap vid Malmö Högskola.

Vet man med sig att man har behov av stöd och anpassning i jobbsituationer är det enligt mig viktigt att man berättar för sin arbetsgivare direkt. Får man då en anställning ”trots” detta, vet man att stödet kommer att finnas där om det behövs samt att arbetsgivaren har empati och förståelse för diagnosen.

För mig är min diagnos eller sjukdom om man vill kalla det så, ingen funktionsnedsättning eller funktionshinder. Jag är högfungerande och mår för det mesta bra och är stabil. Jag har haft dippar som i höstas och en bra bit in på våren då min energi tog slut helt. Som min psykiater konstaterade så är det inte konstigt p.g.a. omständigheterna. Försäljning av hus, köp av hus, flytt till ny stad – två små barn varav en bebis osv osv.

Nu håller jag tummarna för att arbetsgivaren tyckte om mig och kallar mig på en ny intervju. Om han inte gör det så vet jag med mig att jag gjorde mitt absolut bästa och om inte det räckte så var inte detta jobbet för mig helt enkelt.

Ambivalenta vårkänslor

De senaste veckorna har vi haft riktigt vårväder här i Jönköping. Hur skönt det än må vara med sol, fågelkvitter och värme, skapar alltid våren en otrygghet hos mig. Från det att jag var 12 år och uppåt innebar våren och sommaren mer alkohol hemma och därmed också mindre trygghet. Det är så hemskt att det fortfarande sitter kvar, trots att jag är 32 år gammal.

Det får mig att tänka på den där psykologilektionen på gymnasiet då vi pratade om andrahandsbetingning. Om att man ringde i en klocka när hundar skulle få mat och efter ett tag räckte det att man ringde i klockan för att deras salivproduktion skulle öka. I detta fall är våren den där klockan.

Så här står det om andrahandsbetingning:

Att individen reagerar på visst sätt, till exempel med rädsla, ångest, ilska, hunger, när det uppstår eller avsiktligt åstadkommes (av till exempel en psykolog) en ny omständighet som är i tid och rum är kopplad till det som ursprungligen väckte rädslan, ångesten, ilskan och så vidare

Jag har alltid försökt undvika att tänka på det och ignorerat känslan som genomsyrar hela kroppen, men det har verkligen inte fungerat så nu ska jag försöka med en annan metod á la KBT. När känslan av otrygghet kommer ska jag stanna upp och känna efter. Säga till mig själv att jag är trygg idag. Jag har en familj och det finns ingen som missbrukar alkohol runt mig. Acceptera känslan men sen låta den ”flyga vidare”…

Förhoppningsvis kommer jag kunna njuta av våren framöver med denna metod, istället för att känna den där obehagliga känslan i magen.

bipolärmamman
bipolärmamman

Bipolär depression

Bipolär depression

Bipolär och unipolär depression

Bipolär depression förstör och ödelägger liv och tenderar att ta upp den största delen av skovens tid. Trots detta är det mycket svårt att diagnostisera. Anledningen till detta är att man som bipolär oftast söker när man är deprimerad. Har man ingen sjukdomsinsikt söker man inte när man är manisk eller hypoman eftersom man då ofta är upprymd och uppåt. Ett av kriterierna för hypomani/mani (ICD-10) är dessutom dålig sjukdomsinsikt…

Michael E. Thase, professor på Pennsylvania School of Medicine menar att så många som 50% av bipolära som söker för depression blir feldiagnostiserade med unipolär depression.

Det är dock inte konstigt att man blir feldiagnostiserad eftersom DSM-IV och ICD-10 (processtöd vid diagnostisering) inte skiljer mellan bipolär depression eller unipolär depression. En bipolär diagnos grundas på om personen haft en mani och hypomani, och inte sällan glömmer läkare fråga detta.

Så här står det på internetmedicin: 

Det finns ingen vedertagen diagnostisk biomarkör för bipolär sjukdom. Diagnosen är klinisk och ställs efter en noggrann anamnes med stöd av kliniska skattningsskalor. Anamnesen bör utöver det aktuella tillståndet omfatta en kartläggning av:
 

  • Det långsiktiga förloppet
  • Tidpunkt och omständigheter för debut
  • Ärftlighet för psykisk sjukdom och självmord
  • Effekt av tidigare behandling
  • Förekomst av missbruk
  • Icke-psykiatriska sjukdomar och deras behandling
  • Den sociala situationen

Det är inte konstigt att den genomsnittliga tiden för att få rätt diagnos är ca 10 år (internetmedicin.se)

Enligt en studie från 2002 (Judd) upplever bipolära som har typ 1 depression tre gånger så ofta som manier. När det gäller bipolär typ två har man depressioner ca 40 gånger oftare än hypomanier.

Hur tar det sig uttryck?

Depressioner kännetecknas som regel av oföretagsamhet, nedsatt energi, sänkt självkänsla, pessimism, nedstämdhet, oförmåga att känna glädje, lust och intresse, och ökad stresskänslighet.

Nedstämdhet, irritabilitet: De flesta som är deprimerade beskriver sig som nedstämda och brukar också berätta om känslor av hopplöshet och meningslöshet. En del känner sig emellertid varken ledsna eller sorgsna, men upplever en plågsam oförmåga att känna glädje. Denna svårighet att glädja sig är ett av de viktigaste symtomen vid depression. Normala glädjeämnen fungerar inte längre. ”Livsglädjen är borta”. Många har en känsla av tomhet och beskriver en total oförmåga att känna. Många tycker att de har blivit mer sårbara och känsliga.

De har lättare att ta illa vid sig, är mer irritabla och har svårt att hantera också mycket små motgångar. De tycker ofta att de förlorat förmågan att visa tålamod, och får lätt vredesutbrott. Vid milda depressioner är det ofta inte nedstämdheten som dominerar, utan irritabiliteten och stresskänsligheten.

Svårigheter att känna intresse och tillfredsställelse: Den som är deprimerad har en nedsatt förmåga att bli stimulerad av positiva händelser. Det som tidigare upplevts som intresseväckande, engagerande och stimulerande förlorar sin mening. Förmågan att känna tillfredsställelse i olika aktiviteter är som borta. Som regel får man inte längre samma känslomässiga utbyte av musik. Den sexuella lusten är ofta nedsatt eller helt borta. Det är svårt att finna nöje i umgängesliv. TV-programmen ter sig meningslösa. Man blir tillbakadragen och en del upplever en plågsam likgiltighet och leda.

Förändrad aptit: Aptiten påverkas ofta. Förändringen kan gå i två riktningar. Oftast försämras den. Maten smakar inte längre. Man måste tvinga sig att äta. En del går ned i vikt. Andra upplever ett ökat matsug, beskriver ett ”tröstätande” och tenderar att gå upp i vikt då de är deprimerade. Många får ett kraftigt sug efter choklad och sötsaker.

Sömnsvårigheter eller ökad sömn: Sömnsvårigheter är vanliga. En del har svårt att somna. Många sover ytligare än vanligt, vaknar lätt och kan inte somna om.

Orörlighet eller rastlöshet: Många som är deprimerade visar en märkbart minskad rörlighet. De har svårt att ta initiativ och blir ofta sittande apatiska. De ter sig dröjande och långsamma. Rastlöshet förekommer hos en del.

Trötthet, nedsatt energi: Den som är deprimerad upplever ofta en speciell form av trötthet. Det är som om förmågan att få fram energi försvunnit.

Känsla av värdelöshet och skuldkänslor: Självanklagelser och skuldkänslor är vanliga. Tankarna kretsar ofta kring föreställningen att man är värdelös.

Koncentrationssvårigheter: Man har svårt att minnas och koncentrera sig.

Ängslan och oro för småsaker: Den som är deprimerad bekymrar sig ofta. Fantasier om framtida misslyckanden, olyckor eller sjukdomar är vanliga. Självförtroendet är sänkt och en del plågas av kraftig osäkerhet i kontakten med andra.

Nervositet och kroppsliga symtom: Nervositet med kroppsliga symtom som muskelspänning, svårigheter att slappna av och värk förekommer ofta. Besvär av yrsel, hjärtklappning, svettningar och magbesvär är också vanliga. Ibland har symtomen vid depression en s.k. ”melankolisk dygnsrytm”. Besvären är då genomgående svårast under morgnarna och förmiddagarna, för att sedan successivt minska och vara minst uttalade under kvällarna.

Tankar på döden: Tankar om döden är vanliga under en depression. Man tänker mer än vanligt kring döden som sådan. Många säger sig att det skulle vara bättre att vara död. Ungefär 80 % av dem som är deprimerade har självmordstankar. (ibisgbg.se)

Lider du av depression och vet med dig att du har perioder då du känner dig upprymd, kanske shoppar, festar, träffar många nya kärlekspartners osv. för att sedan falla platt. Då kan det vara så att du har bipolär sjukdom.

Det är många som skriver till mig och säger att de är på utredning för bipolär diagnos och att de känner sig helt förstörda över detta. Jag tänker så här. Är du under utredning för bipolär sjukdom så kommer du förhoppningsvis få den hjälp du behöver och ditt liv kommer få en helt ny vändning. För det bättre. För mig var diagnosen det bästa som kunde hänt mig, utifrån förutsättningarna. Det bästa hade såklart varit att inte ha sjukdomen, men tyvärr får man inte välja det.

Jag vill lyfta fram att man med rätt behandling kan man leva ett jättegott liv, trots sin sjukdom! 

Kroppsliga sjukdomar som kan ge bipolära symptom. Viktigt att veta när man blir diagnostiserad!

När jag blev diagnostiserad bipolär visste jag inte att det fanns fysiska sjukdomar som kunde ge liknande symptom och ingen informerade mig heller om detta.

När någon söker för depression skall det ingå i utredningen att kontrollera följande blodprover:

-Röda blodkroppar (Hb)

-Vita blodkroppar (LPK)

-Infektionsvärden (SR, CRP)

-Saltbalansen (elstatus inkl kalcium)

-Levervärden (leverstatus)

– Sköldkörtelvärden (TSH, fritt T4)

– Vitaminer (B12, folsyra)

Detta beror på att depressiva symtom även kan förekomma vid rent kroppsliga sjukdomar så som sköldkörtelunderfunktion, blodbrist mm. (internetmedicin.se).

När man söker för bipolär sjukdom bör följande provtagningar och undersökningar göras:

  • Glukos, lipidstatus
  • Na, K, Kreatinin, Albumin
  • Ca, TSH, prolaktin
  • Blodstatus, CRP, SR
  • Leverstatus, GT
  • B12, folat
  • Vid misstanke om Wilsons sjukdom beställs S-Cu
  • Vid misstanke om reumatisk sjukdom eller syfilis tas särskilda prover
  • Drogscreening – särskilt för stimulantia, THC och bensodiazepiner
  • Längd och vikt
  • Puls, blodtryck
  • Neurologisk undersökning
  • CT-hjärna eller MRT-hjärna (vid misstanke om särskilda neurologiska sjukdomstillstånd)
  • EEG (vid misstanke om epilepsi och degenerativ hjärnsjukdom)
  • EKG (vid misstanke om hjärtsjukdom eller vid hög ålder) (ibid).

Man måste tyvärr vara väldigt påläst för att få rätt vård

De allra flesta är bekanta med uttrycket ”Man måste vara frisk för att vara sjuk”. Tyvärr och inte helt oväntat (ingen rök utan eld)stämmer det väldigt väl överens med verkligheten. Jag gick runt sjuk i över 10 år innan jag fick rätt diagnos. Jag var den som slutligen kom fram till att jag hade panikångest och bad om antidepressiva. Till vårdcentralen kom jag den där dagen i november 2014 med min ipad där jag skrivit hela min anamnes (sjukdomshistoria), förslag på diagnoser och medicinering. För det var så jag hade lärt mig. Att man måste vara aktiv och väldigt påläst för att få den vård man har rätt till.

Jag blev skickad till psykakuten där man gjorde en madr-s som en är en självskattningsskala för att bedöma svårigheten av depression. Sedan fick jag prata med en st-läkare (jag hade enligt sjuksköterskan tur eftersom det normalt sett brukar vara en AT-läkare som har bakjouren). Läkaren frågade hur jag mådde och om jag var självmordsbenägen. Jag sa nej men att jag mådde väldigt dåligt med all den ångesten jag kände inombords. Han lyste upp och sa att det fanns en jättebra medicin för mig. Jag kommer inte ihåg om han nämnde bipolaritet då.

Innan jag gick hem fick jag en tablett och lite vatten i en plastmugg.

Medicinen gjorde faktiskt under. Den tog bort ångesten och gjorde mig stabilare än någonsin. Men jag hade inte fått någon diagnos. Den skulle ställas senare med hjälp av en psykolog.

Psykologen var extremt flummig (läs inlägg om när jag träffade honom här). Jag fick med mig en bok hem för att se vilken typ som stämde bäst överens med mig. Jag kom fram till typ 2 och han svarade att han trodde det med.

Vi var överens. Jag hade bipolär typ 2.

Inga prover… inte ens en fråga om några fysiska besvär fick jag under denna process.

Dåligt samarbete mellan psykvården och somatiska vården

När jag var 15 hade jag astmamedicin för min ångest. Jag fick besvär med andningen när jag mådde dåligt och blev stressad, men den kopplingen gjorde varken jag själv eller någon läkare. Det var ingen läkare som frågade mig hur jag mådde.

När jag var 20 och sökte trodde jag att det var somatiska (fysiska) problem jag hade. Då undersöktes jag för det och fick ingen fråga om ångest. Trots att jag sökte för tryck över bröstet, hjärtklappning osv. Ganska vanliga ångestsymptom.

När jag sedan fick lite insikt och läste på om mina symptom sökte jag istället för psykiska problem och fick då ingen fråga om somatiska.

Det är verkligen en stor brist i vår sjukvård, att somatiken och psykiatrin inte samarbetar mer med varandra. Dels det och dels att man måste vara så himla påläst för att få den adekvata behandlingen man har rätt till.

Så… söker du för psykiska besvär stå på dig så du får de prover du har rätt till.

Kan jag dricka alkohol om jag är bipolär?

Kan jag dricka alkohol om jag är bipolär?

Forskare har funnit en stark relation mellan bipolär sjukdom och alkoholism. Uppskattningsvis lider 45% av bipolära personer av alkoholism och de flesta bipolära utvecklar alkoholism under någon period i deras liv. Få sjukdomar är så nära relaterade som bipolaritet och alkoholism. Varför har forskare inte ännu nått en gemensam anledning för men en del forskare menar att det beror på generna.

Att hantera sin sjukdom är nog jobbigt, om man då adderar alkoholism blir sjukdomen mycket svårare att hantera och behandla.

Personer som lider av bipolär sjukdom känner ofta att de inte har kontroll över sina liv, speciellt under skov och då är alkohol lockande för att bedöva dessa känslor. Det hjälper att lugna nerver, speciellt i sociala sammanhang. Det kan till och med avhjälpa de jobbiga symptomen för stunden, för att i det långa loppet förvärra dem.

Fyra anledningar till att inte dricka alkohol när man är bipolär

1) Som bipolär löper man enligt forskning större risk att utveckla alkoholberoende

Bipolär diagnos ökar risken att en individ utvecklar alkoholism. Ett av symptomen när man är manisk/hypomanisk är att man engagerar sig i destruktivt och impulsivt riskbeteende. Det är inte ovanligt att alkoholmissbruk är ett av dessa. Bipolära människor är ofta impulsiva och agerar först och tänker sedan. Detta är en av anledningarna till varför alkoholism och bipolär sjukdom är så vanligt tillsammans. Även om du har bestämt dig för att dricka ansvarsfullt, måste du ändå överväga tanken på att du inte kan göra detta när du är hypoman/manisk. Om du nu har sjukdomsinsikten.

2) Alkohol kan förvärra dina symptom

Alkohol kan som jag skrev ovan minska dina symptom så som social ångest osv. i stunden, men de kan även förvärras av alkohol. Det har visat sig att bipolära som dricker ofta blir mer våldsamma, mer impulsiva och löper större risk att missbruka andra droger. Därför är det, trots att man dricker ansvarsfullt, en stor risk att dricka.

3) Alkohol går inte bra ihop med psykofarmaka.

Om du tar psykofarmaka och har läst om medicinen så vet du förmodligen att rekommendationen är att inte blanda medicinen med alkohol. Det finns en anledning till detta.

4) Alkohol gör att man undviker bättre sätt att hantera livet.

Om man tar en drink innan sociala sammanhang för att hantera situationen och sätter det i system, gör det att man inte lär sig nyttigare sätt att hantera sådana och liknande situationer. Det är av värde att fråga sig varför alkohol är viktigt. Varför dricker man det? Om det är för att hantera ångest och obehagliga känslor är det dags att fundera på om det verkligen är värt det. Det finns så mycket andra positiva saker som kan underlätta dessa symptom, så som träning, nyttig kost och mindfullness för att nämna några

Om man trots argumenten ovan, vill unna sig ett glas vin eller en öl då och då kan vara bra att fråga din terapeut samt läkare som känner till dig och din historia vad han/hon tycker. 

Min personliga erfarenhet av alkohol och bipolaritet/ångest

Jag började medicinera med antidepressiva när jag var 22 år gammal. Jag var då student på Lunds universitet och bodde i korridor. Att bo i korridor innebar många fester. Jag kommer ihåg att jag drack som alla andra och hade som regel minnesluckor dagen efter. Jag betedde mig ofta illa och blev faktiskt aggressiv vid något tillfälle mot min dåvarande pojkvän. Jag hade verkligen ingen sjukdomsinsikt och inte heller vettet att låta bli att dricka, eller dricka mindre.

Självmedicinering

Jag har nog alltid haft ångest i sociala sammanhang och har när jag kunnat druckit lite innan för att lugna nerverna. När jag var 22 år hade jag både panikångest, generaliserat ångestsyndrom och agorafobi (torgskräck). Torgskräck utvecklade jag efter jag hade fått panikångest mitt i en redovisning på mikroekonomin. Mina ben vek sig och jag sluddrade. Det var så traumatiskt att jag efter detta inte gick utanför dörren på månader. Jag var jättesjuk. Efter detta använde jag nog alkohol till att våga. Jag drack inga mängder, men ett glas vin innan en fest osv. Då man ändå skulle dricka, inte annars. Jag kommer ihåg att när jag skulle på dejt med Johan första gången var så nervös att det kändes som ångest i kroppen, men jag kunde inte gärna dricka och lukta alkohol så jag tog en behovstablett. Jag hade på den tiden inte rätt medicin så jag mådde väldigt upp och ned samt hade mycket ångest som var svår att kontrollera.

Idag

Idag dricker jag faktiskt en öl eller max ett glas vin då och då… sen Alexander kom i juli har det blivit väldigt sällan men innan kanske någon gång i veckan. Det intressanta är att när jag skriver mina blogginlägg och gör research faktiskt får tänka efter och reflektera.
Och det kanske inte är värt det… för varför dricker jag idag egentligen?
Jag tror det är mest för att tanken på att ta ett glas vin eller öl tillsammans med min man är något mysigt. Men det är ju ingenting som ger mig något egentligen. För berusningseffekten vill jag ju inte ha, jag dricker inte heller för ångesten idag… det är väl att jag tycker att det kan vara gott… men min favoritöl 1664 finns faktiskt som lika god alkoholfri version.
Ja. jag har fått något som är värt att tänka på, jag hoppas du också har fått det.

The association between moderate alcohol use and illness severity in bipolar disorder: a preliminary report.  Goldstein, Velyvis, Parikh (2006)

Farren, C. K., Hill, K. P., & Weiss, R. D. (2012). Bipolar disorder and alcohol use disorder: A review. Current Psychiatry Reports, 14(6), 659-666

[ii] Salloum, I. M., Cornelius, J. R., Mezzich, J. E., Kirisci, L. (2002). Impact of concurrent alcohol misuse on symptom presentation of acute mania at initial evaluation. Bipolar Disorders, 4(6), 418-421.

Sjukdomsinsikt och hantering

Innan gårdagens inlägg om depression kändes det som att jag haft en någorlunda distans till bloggen. Det kanske låter märkligt, för jag har ju berättat om väldigt intima saker, så som om min uppväxt med allt som hänt, att jag blev sexuellt utnyttjad av min lärare osv. Men dessa saker finns en tidsmässig distans till. När jag tänker tillbaka på min lärare som utnyttjade mig sexuellt känns det som en helt annan person som blev utnyttjad. Till och med som en annan kropp. Jag kan ju fortfarande känna och vet att det var jag som blev utnyttjad, men det känns ändå inte som att det var jag på något sätt.

Att skriva om att jag är bipolär och är sjuk är stundtals ganska tufft. Innan jag började blogga försökte jag tänka på min sjukdom så lite som möjligt och inte prata om det. För talar man inte om det så finns det inte. Så resonerade jag lite utan att egentligen vara medveten om det.

Det som dock gjorde mig påmind om sjukdomen dagligen var min medicin som jag tar på kvällen. Den gör mig lite groggy. (Inte när jag har barnen, jag kan skärpa till mig om det behövs). Men det lägger sig som ett lock på mig när jag t.ex. sitter och tittar på tv med Johan och jag blir som lite omtöcknad och trött. Det får mig att känna mig sjuk. Varje dag. Jag hatade det innan men efter jag började blogga och skriva om min sjukdom har jag börjat acceptera att jag får känna så några timmar om dagen, det är inget farligt och det gör mig inte sjukare. Tvärtom..

Efter jag skrivit där första inlägget på bloggen fanns det ingen återvändo för mig och jag hade nog inte riktigt funderat på att jag där och då tog ställning till om jag skulle berätta för mina barn när de blir stora nog (nu vet jag att det är klart jag ska det…tänker skriva mer om detta i ett annat inlägg) och det är en insikt som jag fått tack vare att jag skriver publikt om min sjukdom. När jag skriver reflekterar jag mycket vilket bidrar till en hel del insikter.

Jag hade inte heller funderat på om jag skulle vara så ärlig att jag berättar om jag kommer in i skov. Distansen som fanns var att jag väldigt sällan har skov. Men så kommer jag in i en depression som jag blev varse om igår. Faktiskt lite som en blixt från en klar himmel och frågar Johan om han verkligen tycker att jag ska skriva om detta i bloggen. Han svarar snabbt att det är klart jag ska, annars blir det ju inte genuint. Och jag kan inte hålla med mer.

När jag blottar mig så som jag gör när jag berättar om att jag är inne i en depression visar jag ju även att min sjukdomsinsikt och hantering är något som jag behöver jobba på. Jag tror att jag hela livet behöver vara uppmärksam på s.k. triggers och ha en sorts plan hur jag ska leva för att inte trigga igång något. Vara uppmärksam på om jag håller på att gå in i något skov osv.

Ett av mina mål med bloggen är ju att dela med mig av mina erfarenheter och vad jag lärt mig för att inspirera och hjälpa andra och jag har insett att man inte behöver vara perfekt för att kunna göra detta.

Så som vi hanterar denna period är att Johan har varit hemma idag och stöttat. Han är en riktig klippa. Vi var ute och gick en lång runda med barnvagnen och har ätit nyttigt. Ångesten är borta och jag känner mig fortfarande lite låg men mycket bättre.

Imorgon kommer min bonusmamma Ingrid och umgås med oss. Det ska bli mysigt. Hon tar verkligen hand om oss vilket är skönt ibland.

Jag är ganska säker på att Isabelle inte märker att jag är nedstämd. Jag känner mig så glad när jag är med barnen. De är verkligen det absolut bästa jag gjort i mitt liv.

Jag fick tillbaka min mobil idag (ÄNTLIGEN) och kommer hem och säger

: Jag har verkligen saknat denna mobil så mycket som man kan sakna något materiellt!

Johan: mmm, det kanske var det som var en av dina triggers?

Jag: ha ha … kanske lite för tidigt att skoja om?

Johan: nej det tycker jag inte alls!

Ibland är han lite för snabb med att skoja om saker och ting men idag blev jag ändå så glad att vi kunde göra det.. för även när vi har det lite jobbigt kan vi skratta åt det och det är så viktigt.

bipolarmamman

Lider du av höstdepression?

Lider du av höstdepression?

Är du som jag och känner dig lite nere eller kanske deprimerad när hösten kommer och mörkret faller på?

När dagarna blir kortare, mörkare och kallare känner många sig trötta och orkeslösa. Om du dessutom är nedstämd och har svårt att fungera i vardagen kan du ha fått en årstidsbunden depression. Så skriver 1177 på sin hemsida om just denna typ av depression.

Tillståndet är vanligare i länder som Sverige där årstiderna innebär stora skillnader mellan dagens och nattens längd. Depressionen leder ofta till humöret sänks, trötthet, minnesstörningar, att livslusten avtar, muskelspänning, ökat sömnbehov och många fler symptom som har stor betydelse för det dagliga livet.

Forskaren Arne Lowden menar att hos vissa grupper, som exempelvis ungdomar ökar depressionen gradvis för att nå sin kulmen i november. Ofta blir det då bättre därefter. Lowden förklarar att hjärnan behöver dagsljus för att reglera dygnrytmen. Hur pigg eller trött man är påverkas av ljusexponering. För dem som arbetar inomhus och inte vistas utomhus blir det värre.

Vad kan man då göra åt depressionen?

Känner man sig väldigt dålig är det viktigt att man söker hjälp. SSRI (selektiva serotoninåterupptagshämmare), en grupp av antidepressiva läkemedel är vanligt att man skriver ut vid lindriga och måttliga depressioner.

Detta var vad jag fick när jag sökte för depression. I mitt fall utlöste det hypomanier på grund av min odiagnostiserade sjukdom. Men jag vet många som inte har bipolär sjukdom som har blivit hjälpta av medicinen. Forskning visar att ungefär 5 % av alla svenskar äter antidepressiv medicin varje dag. Så du är inte ensam!

Förutom medicin och terapi i olika former finns det mycket du kan göra själv.

Jag vet av erfarenhet att det kan vara svårt att komma upp ur sängen när man inte har ett jobb eller dylikt som tvingar en. Men det är så viktigt att du kommer upp! Tar kanske en dusch, klär på dig, äter och kommer ut i dagsljuset. Jag kommer så väl ihåg när jag pluggade i Lund och hade ett depressivt skov och Ingrid, min bonusmamma ringde. Hon sa till mig på skarpen att jag skulle gå upp, ställa mig i duschen, äta något och sedan gå ut. Det tog verkligen emot i hela min kropp att göra detta. Väl ute mådde såklart fortfarande skit men lite mindre än vad jag gjorde när jag låg i sängen.

Försök så gott du kan att stoppa i dig nyttig mat. Forskare har sett att vår tarmflora har en direkt koppling till vår psykiska hälsa. Men vad är då dålig mat? Mat som innehåller socker, dåliga fetter och höga GI-värden menar Ennert, vetenskapsjournalist och författare.

Nedan är en sammanfattning av saker som hjälpt mig vid depressioner.

  • Gör sådant som ger dig energi och var stolt över minsta lilla.
  • Ställ inte för höga krav på dig själv. Att du ska prestera som vanligt på jobbet eller orka städa hela huset t.ex. som du brukar göra är bara att glömma. Orkar du tvätta en maskin på hela dagen, var stolt över det.
  • Var snäll mot dig själv. Jag har lärt mig den hårda vägen att man är sin egen värsta fiende.
  • Sätt små mål, sådana som du vet att kan klara av. Sätter du för höga finns risken att du mår ännu sämre när du inte orkar fullfölja dem. Små mål kan vara t.ex. att komma iväg till skolan eller jobbet, stiga ur sängen, duscha, äta frukost, gå ut och gå. Eller om än mindre mål så som att vakna, tänka att du ska stiga upp, resa sig upp i sängen, ta de där stegen in till badrummet, sätta på kranen osv.
  • Gör en lista på vad du normalt sett tycker om att göra. T.ex. träna, träffa kompisar, lyssna på musik som du brukar blir glad av. Gå en promenad, se en bra film, ta ett bad. Köp en sån där vuxenmålarbok. De finns även som appar. Försök göra dessa saker trots att du mår dåligt. Av min erfarenhet mår jag lite bättre när jag gör saker jag tycker om i vanliga fall, trots att jag är deprimerad.
  • Prata med dina nära. De allra flesta tycker om att vara behövda, om du oroar dig för att ligga någon till last. Och det är dessutom väldigt svårt att dölja en depression för någon som känner dig. Jag har pratat med min man, bonusmamma, dåvarande pojkvän, hans mamma, vänner och jag har aldrig upplevt att någon har dömt mig, tvärtom har man ofta fått höra andras liknande historier. Inte minst har jag mötts så mycket kärlek när jag gick ut med att jag är bipolär. Inte en enda människa har varit dömande mot mig.
  • Försök att minska stressen i vardagen. Se över arbetsbelastningen på jobbet, måsten i vardagslivet, om du har s.k. energitjuvar i din närhet, relationer som stjäl energi, för mycket skärmtid. Våga säga nej till saker du inte vill göra eller personer du inte vill umgås med.

Ja, detta var en lista på de saker jag kunde komma på just nu!

Ta hand om dig. Kramar

Är jag hypoman just nu?

image.png
Den senaste veckan har jag varit väldigt kreativ, tänkt non-stop, haft mycket energi…. startat denna blogg. Visserligen har jag tänkt på det i flera år men inte vågat. Kanske vågade jag för att jag är inne i en hypoman fas…
Hur påverkar detta mig och min familj? Min man märker det genom att jag som sagt har mer energi än vanligt, min dotter, jag vet inte. Kanske orkar jag leka mer med henne? Jag hoppas innerligt att hon inte märker av sin mammas svängningar. Det är en av mina största farhågor, att hon och Alexander ska påverkas av min sjukdom.
Då min diagnos är relativt ny är jag fortfarande ganska dålig på att förutse skov. Jag var beredd på att jag skulle vara låg ett tag efter Alexanders födsel på grund av alla hormoner, mindre sömn osv. Är man bipolär är det ganska mycket större risk att man hamnar i en depression efter man har fått barn. Jag vet inte om jag kan säga att jag hade tur eller om det var på grund av att jag var beredd, men jag kom lindrigt undan med baby blues. 
Jag och Johan pratade mycket om hur vi skulle lägga upp nätterna, om att jag får väcka honom om jag inte orkar (tanken lugnar mig och gör ofta att jag orkar natten pga den). Men framförallt har vi ett stort nätverk. Farfar kommer hit i princip varje dag och hjälper till med barnen. De nätter Johan jobbar i Stockholm är han här och tar ett av barnen på natten. Han är verkligen guld värd. Sen har vi mormor och morfar, våra goda vänner som även är våra grannar som stöttar, andra grannar som ofta rastar vår hund. Jag klarar mig förmodligen så bra på grund av detta.
——
Idag har jag och Isabelle varit på Skövde äventyrsbad tillsammans med goda vänner. Isabelle hade så roligt och var så trött efter att hon somnade i bilen på vägen hem. Johan och Alexander var hemma och myste hela dagen.
image.png
Isabelle älskar sin lillebror

bipolarmamman3

bipolarmamman2
Isabelles kompis Lowe