Min och Johans relation

I samarbete med jämförbank.com. Jämförbank.com jämför över 60 olika lånetjänster. Var påläst när du lånar pengar!

Många läsare undrar om min och Johans relation och jag tänkte att jag skulle berätta om när och hur vi träffades.

När vi träffades

Året var 2014 och jag hade ganska precis kommit ut ur ett destruktivt förhållande och flyttat till min egna lilla lägenhet inne i Värnamo. Jag hade läst tre terminer på socionomprogrammet på Linnéuniversitetet i Växjö och skulle snart påbörja min fjärde.

Jag var definitivt inne i en hypoman fas och hade varit så länge. Flera år. Ja, man kan tydligen var det i flera år, enligt min psykiater.

Jag åt och sov knappt, drack lite i tid och otid för att lugna den genomsyrande ångesten som höll på att kväva mig. Jag var aktiv på två eller tre dejtingsidor och försökte intala mig själv att jag inte sökte efter någon ny pojkvän utan bara var inne där lite för skojs skull.

Så dök Johan upp i den högra kolumnen en dag och jag gick in på hans profil och blev genast väldigt intresserad.

Jag ”pokade” honom och sedan skrev han tillbaka. Ganska snart pratade vi i telefon varje dag och slutligen träffades vi för första gången.

Det var på midsommardagen i Apladalen i Värnamo. Jag hade tagit en behovstablett eftersom jag var så himla nervös. Vi gick en runda och sedan gick vi hem till mig. Där satt vi och pratade tills det nästan var midnatt och Johan var tvungen att åka hem.

Flytta ihop, förlova sig, skaffa hund, bli gravida gifta sig, bli föräldrar.

Sedan gick allt väldigt snabbt. Med Johan kändes det så rätt att jag plötsligt började toklängta efter barn och ville gifta mig.

Vi blev gravida i maj 2015, fick vår hund Chili juni 2015, förlovade oss i juli och gifte oss i oktober. Januari 2016 kom Isabelle.

Visst låter det lite tokigt? Men för oss var allt så självklart och är fortfarande idag 5 år senare.

Lite bilder från vår resa till Mallorca

 

   

Sammanfattning av mitt liv

Jag hittade denna sammanfattning jag skrivit om min barndom, uppväxt, vuxna liv och slutligen vändpunkten. Jag blev tårögd när jag läste den. Jag har varit igenom så himla mycket och har ändå klarat mig såpass bra.

Ja, jag lider av psykisk ohälsa och har en diagnos men jag mår för det allra mesta bra. Jag har en underbar man och världens finaste barn. Vi har också ett litet hårigt barn (Chili vår engelska Staffordshire bullterrier).  Vi bor i ett fint hus i ett bra område. Vi har det bra ställt.

Kan man vara lycklig trots att man mår dåligt ibland? Jag skulle vilja säga ja. Jag är lycklig trots att jag ibland känner mig deppig eller till och med deprimerad. Som Anders Hansen säger ”Människan är inte skapt för att vara glad jämt” (Något liknande sa han i sitt sommarprat) Det går upp och ned, och ännu mer för oss bipolära men man kan ändå vara lycklig. För mig är det något mer statiskt.

Det svenska språket är lite fattigt ibland. På spanska säger man att man ”ser” (är) lycklig men att man ”estar” (är) glad eller ledsen där det ena är statiskt och det andra är mer dynamiskt. Det hade behövts något liknande på svenska.

Nedan har du en superkort sammanfattning av mitt liv.

Barndomen

Den första händelse jag minns är när min pappa rycker upp min mamma ur soffan och jag trillar ur den trygga famn jag satt i. Jag har fått berättat för mig att vi flydde till kvinnojouren där vi bodde ett tag tills vi flyttade till min mormor i Värmland.

När jag var 12 år gammal dog min mamma plötsligt och jag och min syster fick flytta tillbaka till vår pappa. Livet hos min pappa präglades av alkoholmissbruk och enorm otrygghet som ledde till att jag snart mådde mycket dåligt. Jag gick ständigt med en klump i magen, hade sömnproblem och självmordstankar.

Sexuellt utnyttjad

När jag började gymnasiet hade vi en engelsklärare som blev den vuxna som jag kunde prata med om min hemsituation. Dessvärre utnyttjade han denna maktposition och ledde in mig i en form av sexuellt utnyttjande som man nog måste läsa i sin helhet för att förstå vidden av (finns här) Det fanns aldrig något fysiskt våld inblandat vilket gjorde att skammen var total för mig.

Psykisk ohälsa

Vid den här tiden var min sista utvägen-tanke omedvetet att ta livet av mig. Jag hade blivit trygg i att må dåligt och ha ångest och började bli destruktiv i sättet att förhålla mig till andra. Jag fick så småningom panikångest och även agorafobi (torgskräck) och led av depression. Min läkare dubblerade min dos antidepressiva vilket gjorde att jag hamnade i en långvarig hypoman fas. Under mina hypomana faser var jag otroligt omdömeslös, träffade många killar och betedde mig illa.

Vändpunkten

Vändpunkten kom när jag träffade min nuvarande make Johan som fick mig att söka hjälp. Jag var 28 år när jag åkte in till psykakuten och äntligen fick den hjälp jag behövde i form av stämningsstabiliserande. Jag minns det så tydligt att det var som att hjärnan åkte på semester efter alla år av rusande tankar.

Detta gjorde att jag äntligen kunde varva ner och börja leva ett normalt liv. Snart fick Johan och jag vårt första barn Isabelle och det var en omställning utan dess like. Nu kunde jag inte längre tänka att jag skulle ta livet av mig när saker och ting blev jobbiga. Mitt liv var ju så himla mycket mer värt nu när jag var mamma.

Idag har jag och Johan två barn och en hund, bor i villa och jag arbetar som socialsekreterare. Jag har märkt att det bland professionella finns mycket fördomar kring framförallt bipolaritet vilket verkar grunda sig i okunskap.  Att komma ut som bipolär och berätta om och visa andra att man kan ha ett ”normalt” liv och till och med ett toppenliv trots sin sjukdom är ett sätt för mig att bidra till att öka kunskapen kring detta viktiga ämne.

bipolarmamman bipolarmamman bipolarmamman bipolarmamman

 

 

Sjukstuga och gäster

Nu var det tydligen min tur att bli ordentligt sjuk, lagom till att våra gästar anlände. 40 grader i tisdags sedan runt 39 resten av veckan. Jag som aldrig har haft över 38 grader var helt utslagen och självömkan var total. Eftersom att ingen annan verkade tycka synd om mig. I synnerhet inte mina barn (det var ett skämt).

Mycket lägligt åkte Johan på tjänsteresa till Amsterdam och stannade borta en natt så jag ringde faktiskt in mormor som fick komma och hjälpa till. Vi har tur som har sådana bra mor- och -farföräldrar, det är inte alla förunnat.

Renee och Stan hade min bil och var iväg och gymmade, kollade in Jönköping och Asecs (köpcentrumet i Jönköping). Renee lagade allt från frukost till lunch och middag. Hon städade och hjälpte till och passa barnen. Hon är verkligen världens bästa gäst. Stan jobbar som pilot och måste då och då göra simulatortester så han pluggade mycket när de var här.

Renee jobbade en hel del också. Hon arbetar som ”relationsexpert” och driver den största dating och relationsbloggen i Australien. Jag kommer så väl ihåg när hon berättade om sin stora dröm som var vad hon gör idag och det lyste om henne. Nu har hon äntligen nått dit hon ville och tjänar pengar så att hon kan leva på det hon älskar att göra.

Jag är glad att vi i alla fall kom iväg till Lisebergs julmarknad igår. Det var verkligen magiskt och så fint att få se detta genom Isabelles glittrande ögon. Vi träffade tomten och Isabelle lämnade gladeligen sina nappar till tomtebarnen som behöver dem mer än henne. Hon hann precis ner från hans knä innan hon ångrade sig. Med mycket ”pepp” och konversationer kring hur mycket tomtebarnen behöver napparna eftersom att de är bebisar.. några utbrott och sammanbrott så har hon faktiskt klarat av två nätter och en hel dag utan napp. Heja heja! Det känns verkligen som en milstolpe.

Lite annorlunda nattning igår när hon låg och babblade och sjöng tills hennes ögonlock nästan tvingade henne att somna. Annars ligger hon och ”snuttar” på nappen..

Vår stora tjej.

Stan, Renee och Isabelle

 

 

 

Budgivning och besök från goda vänner

Äntligen har Johan kommit hem från Stockholm efter att ha varit där sedan i tisdags. Vi har saknat honom allihop. Jag har på sistone märkt att Isabelle blir ganska påverkad av att Johan är borta, vilket har varit en av de störst bidragande anledningarna till att vi har börjat titta på hus i Stockholmsstrakten. Vi hade ju bestämt att vi skulle stanna här ett tag till men redan nu känner jag främst, att det inte blir hållbart att Johan ska jobba så långt bort såpass ofta.

Johan åkte faktiskt upp en dag tidigare till Stockholm för att titta på ett hus som vi båda vi blev kära i. Tror jag har kollat på över 1000 hus på hemnet och detta var ett av två som jag fastnat för (Det andra var över vår prisklass) Men detta hade ett rimligt utgångspris. Vi beslutade oss för att lägga ett bud. Vi la över utgångspriset och tänkte att säljarna förhoppningsvis skulle ta budet eftersom ingen hade lagt något bud på dessa 13 dagar som huset varit ute. Någon timme efter får vi sms om att det är en annan intressent och budgivare som lagt ett bud över oss. Vi beslutar oss för att fortsätta upp till en viss summa. I slutändan fortsatte vi upp en bit över vad vi sagt men beslutade oss för att inte gå högre… så himla tråkigt. Hur kan vara ledsen över något som man aldrig haft? Jag är hopplös. Jag försökte så gott jag kunde att inte inreda hela huset men det var oundvikligt..för visst är det så himla fint?

bipolarmamman

hus2
Bilder från hemnet

Vi har ju varit inne på att bygga innan, så det kanske blir det istället. Time will tell.

På söndag kommer min älskade vän Renee och hennes fiancé Stan hit. Renee och jag träffades när jag jobbade som fotograf i Sydney. Jag letade efter modeller för ett underklädesphotoshoot och hittade Renee som bodde där jag jobbade. Dagen då vi fotade pratade vi lite i pausen och kom snabbt till insikt att vi båda hade lämnat våra pojkvänner ungefär samtidigt. Renee grät och var helt förstörd när vi pratade och när jag sen skulle fota igen var hon så himla professionell och skrattade och log inför kameran. Det var minst sagt en speciell situation.

Vi bestämde att vi skulle ses över en kaffe och prata vidare om våra liv. Det sa verkligen klick mellan oss haha. Jag fick följa med på lite glamourösare fester. Jag minns speciellt en som var inne i stan. Vi åkte i hennes lilla cabriolet som man verkligen kände sig som en jätte i, från the Northern beaches, över Sydney Harbour bridge in till stan. Till min besvikelse gick vi förbi alla fotografer, ni vet de där som fotar med häftiga bakgrunder som de gör i Hollywood? Renee ville inte vara med så jag spelade cool. Trots att jag verkligen inte var det.

Australienbesök

Jag tror det var max några månader senare jag flyttade hem till Sverige och antog att jag aldrig skulle se henne mer. Vi fortsatte att skriva, långa långa mail om allt. Jag tror hon hade mailen som en sorts terapi… för de var verkligen långa. En dag började mailet med att hon skulle komma till Sverige och undrade om hon kunde komma vid nyår. Givetvis fick hon det. Jag mötte upp henne på Arlanda och där kom hon iklädd mina gamla jeans (som förmodligen var för små för mig) och mitt gamla skärp. Jag tror jag lämnade tre soppåsar med kläder till henne innan jag flyttade hem. Efter att ha bott 1.5 år i Australien hade jag samlat på mig en hel del. Vi var på seightseeing i Stockholm och firade nyår med min lillasyster och hennes vänner. Sen åkte vi hem till Värnamo och där var väl inte jättemycket att se. Men det behövdes inte, för hon hade åkt till Sverige för att vila upp sig och det var precis det hon fick göra i ett litet hus på landet. Hon hade varit i Kanada innan och pratade om ”snowboots” osv. innan hon kom och jag försökte ge henne realistiska förväntningar av Sverige så där års. Den enda lilla hög med snö hon fick se den som låg utanför ishallen i Värnamo, hela tiden hon var i Sverige var det grått och regn typ. Inget vackert vinterland precis.

Prag – Paris – London

Nästa gång vi sågs var i Prag. Hennes farmor och farfar kommer därifrån och har en bostad där, men bor i Sydney. P Prag gjorde vi lite sightseeing några dagar, sedan tog vi flyget till Paris. Vi bodde mitt i smeten hos hennes farföräldrars kompisars lägenhet. Renee har nog alltid haft en fascination för franska, så alla gånger vi skulle beställa mat osv skulle hon prata men det blev inte så mycket mer än ”je voudrais ehm” … och sen engelska igen. Vi turistade i Paris utan någon som helst plan. Vi var på Louvren och såg världens minsta och mest berömda tavla ”Mona Lisa” sen var vi på ett antal olika museum. Vi tog välbehövda vin- och matpauser och sov middag – varje dag. Som riktiga tanter.

En kväll beslutade vi oss för att gå ut på typ en klubb eller ngt liknande och hade googlat oss fram till ett område i stan. Det skulle ligga på gångavstånd så vi traskade iväg med höga klackar i ett regnigt och mörkt Paris. Efter 45 minuters promenad hade jag ont i fötterna och gav upp. Vi tog första bästa taxi och uppger området vi ska till. Den här taxichauffören kör till nästa korsning och svänger höger, höger, höger och sedan kör han över vägen och säger ”framme”. Alltså kör han tillbaka till exakt samma ställe där vi hoppade in i taxin och sedan över vägen. För detta besvär vill han ha ca 100 svenska kronor. De pengarna fick vi bara hosta upp… väldigt bittert måste jag säga.

Nästa stopp var London. Vi skulle vara där i typ 4 dagar och hade inga som helst planer här heller eller för den delen boende. Vi hittade ett par som hyrde ut ett rum på airbnb för ett bra pris och bokade dagen innan vi åkte. Vi tog tåget från Paris till London och hamnade mitt emot en gravid kvinna som hade en liten 2-3 åring bredvid sig. Denna kvinna drack öl från det att vi lämnade Paris tills vi kom fram och jag var tvungen att bita mig i tungan för att inte komma med något moraliskt uppfostrande. Hade det varit i Sverige, hade det varit en annan sak. Det verkade som att folk inte reagerade på detta faktum så vem var jag att säga till henne? Denna kvinna pratade dessutom i ett hela vägen och det gick liksom inte att undvika henne. Vi satt så nära att våra knän nuddade vid varandra. Hemsk resa.

Väl framme tar vi en taxi till stället vi ska bo på. Taxichauffören frågar flera gånger om vi verkligen sagt rätt och när vi väl kommer fram frågar han om vi verkligen ska bo här. Vi är ungefär 1 h utanför centrum. Kanske inte i slummen men inte långt därifrån.

Det är en ung man och kvinna som har ett litet townhouse på två våningar. Litet kök och vardagsrum på nedervåningen och två sovrum och ett badrum på övervåningen. När vi går in i badrummet möts vi av ett duschdraperi som föreställer en stor blodfläck. Så himla creepy. Och killen som bodde där var inte mindre creepy han. Han stötte non-stop på Renee och berättade hur gärna han skulle vilja flytta utomlands, typ till Australien.

Med en klump i magen somnar vi där den kvällen. Dagen efter bokar vi sista-minuten hotell mitt inne i stan. Vi bor där de sista nätterna innan jag reser hem till Sverige och hon till Australien.

Nästa gång vi ses är när hon kommer till Sverige igen. Denna gång bor hon hos mig och Johan i Jönköping. Isabelle är halvåret och det är sommar. Det minne som är starkast från denna vistelse är att Renee hade på sig min tjocka peak performance dunjacka under typ hela tiden hon var är. Även under dagen då det var 20 grader ute.

För nästan exakt ett år sedan var jag, Johan och Isabelle i Australien och då bodde vi hos Renee i några dagar och det var sista gången vi såg henne.

Och nu på söndag kommer hon hit igen. Denna gång med sin franske pilot Stan som jag aldrig har träffat, trots att de har varit tillsammans i nästan 5 år. Helt sjukt. Notering: sist jag såg henne pratade hon typ fransk/engelska. Så nu pratar hon väl i princip flytande. Lite skillnad om man jämför med Paris.

Det ska i alla fall bli så mysigt. Vi ska göra alla juliga saker så som att klä julgran, baka pepparkakor och lussebullar, dricka glögg… julmarknad på Liseberg och julbord.

Bild från nyår. Känns som hundra år sen..
Från London

5 saker att tänka på när du stöttar någon med bipolär sjukdom

5 saker att tänka på när du stöttar någon med bipolär sjukdom

Att få stöd från familj och vänner kan göra en stor skillnad för en person med bipolär diagnos. Följande saker är bra att tänka på när man stöttar.

#1 INSE FAKTA

Bipolär sjukdom är en allvarlig kronisk sjukdom. Det är med andra ord inget som går över utan något som man måste lära sig att leva med. Vi kan inte rå för att vi blir maniska/hypomaniska eller deprimerade. Vårt beteende påverkas såklart av dessa extrema stämningslägen. Ibland är vi medvetna om det, men oftast inte.

#2 Lär dig mer om sjukdomen

Ju mer du kan om sjukdomen, ju lättare är det för dig att stötta. Vet du t.ex. vilka triggers din partner, vän eller familjemedlem har, kan du hjälpa till på ett helt annat sätt. En annan sak är att du blir mer uppmärksam på symptomen innan personen går in i ett skov vilket kan stävja skovet. Ofta ser man som sjuk inte det själv.

#3 Ha rätt attityd

Du som känner någon med bipolär sjukdom vet förmodligen att denna person mellan skoven fungerar bra. Det är såklart inte alla som gör, men de allra flesta får en lyckad behandling. Det är positivt för din bipolära vän/partner/bekanta och för samhället i övrigt som tyvärr fortfarande har lite kunskap om diagnosen (vilket orsakar stigma och skam kring den) om du sprider kunskap om den

#4 Ge personen lite ”space” om han/hon behöver det

Att leva med en psykisk sjukdom är stundtals väldigt utmattande och därför behöver den sjuke ibland utrymme, eller egentid som jag kallar det. Min man bokade nyligen en hotellnatt till mig så att jag fick komma iväg och bara vara själv och det var verkligen det bästa han kunde göra för mig.

#5 Ta hand om dig själv

Lever du med en person som är bipolär eller är nära med någon som är det, vet du att det inte alltid är lätt. Det ställer krav på dig som människa och därför är det så viktigt att du tänker på dig själv. Kom på en plan att hantera de tuffa stunderna, så som t.ex. att gå ut och gå med musik i lurarna, ta ett längre bad osv. Du är precis lika viktig som den du känner som har sjukdomen och det är viktigt att komma ihåg det.

Kan man ha en sund kärleksrelation när man är bipolär?

Kan man ha en sund  kärleksrelation när man är bipolär?

Kan man ha en sund kärleksrelation när man är bipolär?

Svaret är ja! Baserat på egna erfarenheter behöver man dock ha lärt sig att hantera sin sjukdom och kanske även medicineras för den. Det är vad som krävdes i mitt fall. Jag gick obehandlad i över 10 år och förstörde relation efter relation utan att egentligen förstå varför. Blev ihop och gjorde slut med samma kille gång på gång, flyttade in hos en kille som jag känt i några veckor.. för att sedan göra slut några månader senare. Ett tag träffade jag nya killar varje kväll, inte alltid för att ha sex med dem utan för att jag ofta inte ville sova själv.

Jag kunde inte förmå mig till att ha en enda stadig och sund relation.

Jag minns så väl när jag träffade Johan och var på väg att göra så som jag gjort så många gånger innan med killar. Jag hade varit elak mot honom och stod i köket och tänkte ”nu sticker han”. Känslan jag hade då var eufori. Jag var så destruktiv att jag gick i gång på att skada mig själv. En terapeut hade en gång sagt till mig att jag ungefär var sjätte månad såg till att något hände så jag mådde dåligt, samt att jag verkade vara trygg i att må dåligt. Konstigt nog stämde det där med att jag kände mig trygg när jag mådde som sämst och det var förmodligen den tryggheten jag letade efter när jag försökte få Johan att dumpa mig.

Som tur var och som man kanske förstår, så gjorde han inte det.

Det var ungefär vid denna tidpunkt jag åkte in till psykakuten och fick hjälp i form av medicin och senare även terapi. Det var dock medicinen som gjorde den stora skillnaden för mig. Jag kunde plötsligt koppla av och hjärnan rusade inte längre. Jag kommer ihåg att jag inte längre kände mig så udda. Jag hade ända sedan mammas död känt mig så annorlunda och utanför jämt.

Det var härifrån den sunda relationen med Johan började...när jag vågade känna en djupare kärlek till honom och att jag ville vara med honom och ingen annan och på lång sikt. Innan hade jag inte haft förmågan att tänka så.

Så…. svaret på denna fråga är ju såklart högst subjektiv eftersom jag svarar utifrån mina egna erfarenheter men det jag kommit fram till är att det hade varit svårt att ha en sund relation om jag inte fått medicinering som stabiliserar. Det tillsammans samt vetskapen såklart om sjukdomen och självinsikten att känna på sig när man håller på att gå in i ett skov och på så sätt också kunna stävja det. Sen finns det s.k. ”triggers” som är saker som kan trigga igång skov så som stress, dålig sömn osv. och just de sakerna ser jag till att inte utsättas för allt för mycket. Sömnen är dock lite svår när man har småbarn men jag har världens bästa svärfar som är här i princip varje dag och hjälper till så jag får vila emellanåt.

Ja, ja, ja.. det går att ha en sund relation med någon som är bipolär. Jag och Johan är ett levande exempel på detta!! och det finns säkert många fler där ute!

Att inte passa in

Har du någon gång känt att du inte passar in? Den känslan har jag verkligen varje dag. I varje social situation jag befinner mig i. Det räcker att jag går utanför dörren och stöter på grannarna. Pratar de inte så mycket försöker jag fylla tystnaden genom att babbla. Det slutar oftast med att jag går därifrån och känner mig skitdum. Jag säger saker jag verkligen inte vill säga egentligen, bara för att jag blir nervös. För grannarna har jag berättat saker som hur många gånger jag och Johan har bråkat, pratat om vår ekonomi, berättat hur många basbelopp Johan har på tjänstebil osv osv. Saker som jag verkligen inte vill berätta för någon som jag inte känner helt enkelt. Saker som kanske inte passar sig. Som inte är enligt de sociala koderna. När jag babblar av nervositet och stress tänker jag samtidigt andra saker så som ”nu tycker de att jag är konstig” ”varför pratar jag så mycket” och därför blir det väldigt ogenomtänkta saker som sägs. Jag tror det får mig att framstå som ganska korkad.

Jag lyckas lägga band på mig på Isabelles förskola, när jag pratar med hennes förskolelärare. Ibland säger jag lite för mycket, men oftast håller jag mig till det som är enligt de sociala koderna. Så som ”hur har det gått idag? Har hon ätit bra?” Och håller samtalet under några minuter. Men ibland, som häromdagen bara slinker saker ur munnen på mig och jag mår dåligt efteråt.

Jag har nog känt mig socialt missanpassad sedan mamma dog…. sen har det blivit värre med åren. Ju mer jobbiga händelser man är med om ju mer internaliserar man känslorna, som i mitt fall har varit att jag inte passar in, är konstig. Min pappa sa alltid att jag var konstig och det är något som jag tagit med mig ut i vuxenlivet.

I tjejgrupper kunde jag under skoltiden bli utfryst på grund av att jag pratade för mycket, tog för mycket plats eller sa fel saker. Jag har ganska många smärtsamma minnen av just sådana situationer.

Som en gång till exempel då jag var medbjuden på en tjejkväll där jag bara kände en av tjejerna. Nervös som jag var, pratade jag jättemycket och berättade att jag skickat nakenbilder till min dåvarande kille. Någon av tjejerna sa ”usch vad äckligt” och efter det ignorerade de mig till en så pass grad att jag gick och la mig och grät. Min kompis kom in och kollade till mig. Efteråt fick jag tipset att inte ta så mycket plats i början när man är ny i en grupp. Men om man är som jag och pratar av nervositet och har svårt för att vara tyst. Hur gör man då? Min taktik har varit att helt enkelt undvika sådana situationer. De betyder ändå bara ångest.

Nu kan jag inte längre välja de situationer där jag vill och orkar vara social då Isabelle har börjat leka med kompisar utanför förskolan. En del av mig tycker det är jätteroligt att lära känna nya människor, men jag har såpass dålig självkänsla att jag är orolig för att jag ska förstöra för Isabelle genom att vara socialt klumpig med föräldrarna. Det är med ångest i bröstet jag går därifrån med Isabelle och undrar om hon kommer få leka med barnet igen för att föräldrarna inte orkar umgås med mig.

Johan säger att jag överdriver. Jag pratar inte alls så mycket som jag säger att jag gör. Men jag känner så. Det tar inte bort min ångest.

Om jag bara kunde få lite mer självkänsla och självförtroende… och sluta bry mig så mycket om vad andra tycker.

—–

Jag har precis nattat Isabelle som ville vara ”bebis” och somna i min famn som Alexander gör. Egentligen ville hon att pappa skulle natta men jag fick duga då Johan är på väg till Stockholm. Det är hans introduktionsvecka på MBA-utbildningen han gör vid Stockholms universitet och han kommer inte hem förrän fredag kväll. Det känns tufft.

Lite bilder från dagen

Vårt lilla hjärta i favoritmärket på pyjamasar – Livly.
Isabelle är ute och går med sin dockvagn. 😍
Jag och mitt allt.