Sammanfattning av mitt liv

Jag hittade denna sammanfattning jag skrivit om min barndom, uppväxt, vuxna liv och slutligen vändpunkten. Jag blev tårögd när jag läste den. Jag har varit igenom så himla mycket och har ändå klarat mig såpass bra.

Ja, jag lider av psykisk ohälsa och har en diagnos men jag mår för det allra mesta bra. Jag har en underbar man och världens finaste barn. Vi har också ett litet hårigt barn (Chili vår engelska Staffordshire bullterrier).  Vi bor i ett fint hus i ett bra område. Vi har det bra ställt.

Kan man vara lycklig trots att man mår dåligt ibland? Jag skulle vilja säga ja. Jag är lycklig trots att jag ibland känner mig deppig eller till och med deprimerad. Som Anders Hansen säger ”Människan är inte skapt för att vara glad jämt” (Något liknande sa han i sitt sommarprat) Det går upp och ned, och ännu mer för oss bipolära men man kan ändå vara lycklig. För mig är det något mer statiskt.

Det svenska språket är lite fattigt ibland. På spanska säger man att man ”ser” (är) lycklig men att man ”estar” (är) glad eller ledsen där det ena är statiskt och det andra är mer dynamiskt. Det hade behövts något liknande på svenska.

Nedan har du en superkort sammanfattning av mitt liv.

Barndomen

Den första händelse jag minns är när min pappa rycker upp min mamma ur soffan och jag trillar ur den trygga famn jag satt i. Jag har fått berättat för mig att vi flydde till kvinnojouren där vi bodde ett tag tills vi flyttade till min mormor i Värmland.

När jag var 12 år gammal dog min mamma plötsligt och jag och min syster fick flytta tillbaka till vår pappa. Livet hos min pappa präglades av alkoholmissbruk och enorm otrygghet som ledde till att jag snart mådde mycket dåligt. Jag gick ständigt med en klump i magen, hade sömnproblem och självmordstankar.

Sexuellt utnyttjad

När jag började gymnasiet hade vi en engelsklärare som blev den vuxna som jag kunde prata med om min hemsituation. Dessvärre utnyttjade han denna maktposition och ledde in mig i en form av sexuellt utnyttjande som man nog måste läsa i sin helhet för att förstå vidden av (finns här) Det fanns aldrig något fysiskt våld inblandat vilket gjorde att skammen var total för mig.

Psykisk ohälsa

Vid den här tiden var min sista utvägen-tanke omedvetet att ta livet av mig. Jag hade blivit trygg i att må dåligt och ha ångest och började bli destruktiv i sättet att förhålla mig till andra. Jag fick så småningom panikångest och även agorafobi (torgskräck) och led av depression. Min läkare dubblerade min dos antidepressiva vilket gjorde att jag hamnade i en långvarig hypoman fas. Under mina hypomana faser var jag otroligt omdömeslös, träffade många killar och betedde mig illa.

Vändpunkten

Vändpunkten kom när jag träffade min nuvarande make Johan som fick mig att söka hjälp. Jag var 28 år när jag åkte in till psykakuten och äntligen fick den hjälp jag behövde i form av stämningsstabiliserande. Jag minns det så tydligt att det var som att hjärnan åkte på semester efter alla år av rusande tankar.

Detta gjorde att jag äntligen kunde varva ner och börja leva ett normalt liv. Snart fick Johan och jag vårt första barn Isabelle och det var en omställning utan dess like. Nu kunde jag inte längre tänka att jag skulle ta livet av mig när saker och ting blev jobbiga. Mitt liv var ju så himla mycket mer värt nu när jag var mamma.

Idag har jag och Johan två barn och en hund, bor i villa och jag arbetar som socialsekreterare. Jag har märkt att det bland professionella finns mycket fördomar kring framförallt bipolaritet vilket verkar grunda sig i okunskap.  Att komma ut som bipolär och berätta om och visa andra att man kan ha ett ”normalt” liv och till och med ett toppenliv trots sin sjukdom är ett sätt för mig att bidra till att öka kunskapen kring detta viktiga ämne.

bipolarmamman bipolarmamman bipolarmamman bipolarmamman

 

 

Hypoman eller bara hög på livet?

Hypoman eller bara hög på livet?

Hur vet man det?

Det är något som fortfarande kan vara ganska svårt för mig att veta. Konstigt nog.

Jag har under någon/några veckor nu haft mycket mer energi än vanligt. Jag har varit mer kreativ och känt mig piggare än vad jag brukar känna mig på morgonen. Men, det har varit väldigt subtilt. Detta vet jag eftersom min man inte ens har reagerat.

Jag har frågat honom några gånger om han tror att jag är hypoman och han har svarat nej. Varför har jag frågat och han har svarat: för att du inte är omdömeslös eller shoppar mer än vanligt. Jag är som vanligt helt enkelt, fast lite piggare. Enligt honom.

Det går bra nu…

Jag har nytt jobb och ska snart börja arbeta efter vad som känns en evighet av föräldraledighet. Vi har kommit till ro i vårt hus och området, Isabelle trivs på förskolan och Alexander har blivit så stor att han kan leka lite själv. Båda barnen sover igenom de allra flesta nätter och idag vaknade båda efter 6! Helt otroligt skönt för en småbarnsförälder!

Vi har tagit oss förbi spädbarnsåldern och det känns härligt. Livet är faktiskt riktigt bra nu och jag kanske helt enkelt bara är lycklig och därför har mycket energi.

Men kan jag vet riktigt säkert? Om man verkligen vill veta kan man ju alltid kolla på symptomen för hypomani och checka av listan.

Hypomani symptom:

Bilden skall vara klart avvikande från personens normala stämningsläge och funktionsförändringen skall vara iakttagbar från omgivningen. Störningen skall inte vara så allvarlig att den orsakar funktionsnedsättning i arbetsliv, socialt etc. eller motivera sjukhusvård. Psykotiska symtom får inte förekomma.

Minst tre av nedanstående symtom skall dessutom finnas (fyra om enbart stämningslägesförändringen består i irritabilitet):

* Förhöjd självkänsla eller irritabilitet.

* Minskat behov av sömn (utvilad efter tre timmar).

* Mer pratsam än vanligt.

* Upplevelse av snabba tankar, visar snabba associationer.

* Lättdistraherad.

* Ökad och målinriktad aktivitet (intensivt engagerad betr arbete, skola, socialt eller sexuellt) eller psykomotorisk agitation/irritabilitet.

* Lustbetonade aktiviteter med sannolikt obehagliga konsekvenser (ökad libido och potens med omdömeslösa sexuella aktiviteter, stora penninginvesteringar i omdömeslösa projekt, intensivt shoppande, föga nogräknade sociala kontakter etc.). Hypomani uppvisar ett spektrum mellan svår sjukdom och normalitet. (praktiskmedicin.se)

Jag skulle vilja säga att jag kan ticka av några. Kanske t.o.m. tre st. Men avviker jag från mitt normala stämningsläge och min funktion? Jag skulle vilja säga nej. Även om jag är mer aktiv här nu så är jag som vanligt vad gäller allt annat.

Visst är det svårt att veta? Men spelar det någon roll när det inte påverkar ens liv nämnvärt?

Jag skulle vilja få lov att påstå nej. Kan man hantera det så behöver man väl inte sätta en etikett på det.

Hur hanterar jag skov?

När jag känner mig uppåt, tankarna börjar gå lite snabbare och jag blir mer kreativ blir jag ofta väldigt medveten om vad jag gör. Jag ser till att inte shoppa (det är något jag gärna gör när jag är hypoman) jag försöker se till att jag sover, trots att jag kanske inte vill gå och lägga mig i tid. Att inte sova när man är hypoman är definitivt ingen bra idé. Tröttheten kommer ifatt en senare.

Skriva ned idéer och tankar.

Något jag har börjat göra när jag får skov är att skriva ner alla idéer. Varför ska de gå förlorade? Det är ju bra idéer jag har. Jag är ju väldigt kreativ i grund och botten. Tyvärr försvinner den till ganska stor del med min medicin. Det är för övrigt ett bra sätt att hantera alla tankar. Skriv ner och försök ”få ur dem ur huvudet”.

Ångest

Under några dagar kände jag väldigt mycket ångest inombords. Om det var för att jag var hypoman eller för rädslan att vara det vet jag inte, men ångesten var där som en tung sten som tryckte mot bröstet. Jag är ju livrädd för att det ska påverka mina barn, även om jag är säker på att det inte gör det. Rädslan kommer ändå alltid finnas där.

Ångesten kommer och går för mig. Oftast är den inte där, men när den tittar fram har det ofta med barnen att göra. Hur de mår osv. Jag vet att de mår bra, men ångesten är definitivt inte rationell.

Söker inte hjälp när man är hypoman

Sällan söker man hjälp när man är hypoman. Varför ska man göra det, när man mår bättre än vanligt? De allra flesta söker hjälp när de har ett depressivt skov, för det är då man förstår att något är fel. Man nämner oftast inte att man har haft perioder där man varit uppåt, mer produktiv, kanske gjort omdömeslösa saker, helt enkelt för att man inte har insikten att det är del av en sjukdom.

Jag som alltid varit så påläst och till och med hade förslag på diagnoser till min läkare, hade inte med bipolaritet på listan. Helt enkelt för att jag inte kunde se att alla mina hypomana perioder (jag var även hypoman när jag sökte) som ett problem.

Detta är en stor anledning till varför den genomsnittliga tiden för att få bipolär diagnos är 10 år.  Samtidigt är det en av de dödligaste psykiska sjukdomarna vi har. Visst är det hemskt? Vi måste göra något åt det. Ett sätt är att börja prata om det. För gör vi det, ökar kunskapen och det kanske räddar någon, men förhoppningsvis fler.

Känner du igen dig i symptomen ovan? Våga ta kontakt med din vårdcentral! Hjälp finns att få! Var inte rädd, att få en diagnos är inte slutet på livet utan en början! Det är ju då man kan få den hjälp man behöver och kan börja leva det livet man förtjänar!

 

 

 

Att vara gravid och bipolär

Många skriver till mig och undrar hur mina graviditeter var. Medicinerade jag? hur jag mådde jag?

Dessa kvinnor drar sig för att bli gravida p.g.a oron för hur de kommer att må utan medicin, eller med medicin under graviditeten och de är rädda för att de inte kommer vara bra föräldrar pga sitt mående.

Negativa erfarenheter och syn på sig själv och sitt mående tillsammans med ovissheten gör att man kanske väljer att inte skaffa barn alls.

Hjärtskärande mail

Jag fick ett hjärtskärande mail häromdagen från en kvinna som hade bestämt att hon inte kunde bli mamma pga sitt mående. Hon hade helt enkelt accepterat att hon aldrig riktigt skulle få må bra och trots sin stora längtan efter barn bestämt att hon inte skulle bli en bra mamma.

”Jag har velat ha barn så himla länge och verkligen längtat längtat. Men efter att mina depressioner blev värre så har jag intalat mig själv att jag inte kan ha barn och det är en stor sorg”.

Är det en dålig blivande mamma som tänker så här? Och framförallt, är det ok att vi bipolära ska förlika oss med att vi kanske aldrig kommer må riktigt bra?

Då är det något som inte fungerar. På riktigt.

Vi bipolära kan vara lika bra föräldrar som vem som helst

Det är klart att vi som har bipolär diagnos kan vara precis lika bra mammor eller pappor som personer utan diagnosen. Men, det är av min erfarenhet och åsikt att man bör känna sig stabil med sin behandling (medicin/terapi osv). Jag själv behöver medicin för att vara stabil (läs: kan svänga utefter yttre påfrestningar) med stabil menar jag så stabil som en människa kan vara. Vi är ju trots allt människor inte robotar.

Vad kan du som bipolär göra inför en graviditet

Jag pratade med en psykiater innan båda mina graviditeter för att säkerställa att medicinen jag tog och fortfarande tar var ok att ha under graviditet. Tyvärr har långt ifrån all vårdpersonal samma kunskap som psykiatern och jag blev ifrågasatt av både läkare, sjuksköterskor och apotekare under graviditeterna. Det var såklart extremt jobbigt eftersom det enda man tänker på är att barnet ska må bra.

Så, det är viktigt att du hittat en behandling som gör att du är stabil, du ser till att ha ett nätverk runt omkring dig. Det kan vara familj, vänner, vårdpersonal, grannar osv. Någon som kan avlasta om du behöver ta en dusch osv. Vi bipolära löper större risk att drabbas av förlossningsdepression, därför är vi i behov av extra stöd. Sömnbristen som oftast kommer med en liten bebis i huset är för många en trigger (trigger= något som triggar igång skov).

Det är bra om man har en överenskommelse med sin partner. T.ex. att han/hon går ut och promenerar med bebisen så att du får duscha (ja, jag tjatar om att duscha, för när man är i den där jobbiga och underbara men mest jobbiga bebisbubblan, är det himmelriket att få duscha. Få klämma ut den sista mjölken ur brösten, raka sina håriga ben, göra en hårinpackning eller bara sitta på golvet och låta det varma vattnet skölja över en).

Så:

  • Stabil (så som jag förklarade det, jag har haft skov sedan mina barns födslar…men jag kallar mig ändå stabil för det är jag för det allra mesta)
  • Kontakt med psykiater och ev. samtalskontakt
  • Ha en plan tillsammans med partner, vänner, anhöriga osv. berätta att du behöver extra stöd och fråga om de skulle vilja hjälpa dig.
  • Listan kan såklart göras lång, men det är detta jag anser vara det absolut viktigaste.

Det är inte enkelt att bli förälder och vara sjuk psykiskt. Man behöver planera mer och vara väldigt uppmärksam på sig själv och sina signaler. Men det går och man kan vara en underbar förälder trots sin sjukdom!!

Vill du läsa vidare? Klicka här för att komma till mer kunskap om psykisk ohälsa hos föräldrar!

Jag och min man när jag var gravid med vår dotter Isabelle

Att vara arbetssökande med bipolär diagnos

Att vara arbetssökande med bipolär diagnos

Jag är just nu i processen att söka nytt jobb efter flytt och över ett år som föräldraledig. Idag var jag på intervju för ett jobb jag väldigt gärna skulle vilja ha. Arbetsuppgifterna innefattar bl.a. personalansvar vilket ställer lite högre krav på personlig lämplighet än många andra jobb.

Inför intervjun funderade jag över om arbetsgivaren hade googlat på mig och då hittat artiklar om mig där jag pratar om min diagnos eller om han kanske t.o.m. läst min blogg. Jag funderade över om det var något jag skulle berätta för honom men kom fram till att jag tycker att det inte är något han behöver veta. Jag har ju sjukdomen under kontroll. Med medicinering, terapi när det behövs, levnadssätt som maximerar mitt välbefinnande (kost och träning) mår jag bra och tom riktigt bra. Men precis som alla andra går mitt mående upp och ned allt efter omständigheter, yttre liksom inre.

Men jag känner mig stabil. Stabilare än någonsin.

Under intervjun fick jag frågan ”Hur är din hälsa?” och jag kände ett litet obehag smyga sig igenom kroppen. Jag funderade på om han visste. Visste han att jag är bipolär och han fiskade efter att få prata om det?

Jag svarade med en liten klump i halsen ”den fysiska hälsan är bra” och ”den psykiska hälsan, ja, den är också bra” undrandes om han köpte det. Det kändes som att jag ljög för honom för att jag inte berättade om min diagnos.

Men gjorde jag det?

Nej. Man behöver inte berätta om sin psykiska sjukdom om man inte vill. Skulle det vara så att man har depressiva eller hypomana/maniska perioder som är återkommande skulle jag säga att det är sjysst att berätta för sin arbetsgivare eftersom att det kommer att komma fram förr eller tidigare ändå.

I en studie som gjorts om man ska berätta om sin dolda sjukdom eller inte, var en gemensam faktor som återkom bland svaren hos de tio som hade någon form av dold sjukdom eller funktionsnedsättning – osäkerhet. Dels en osäkerhet kring vad som skulle hända på arbetsplatsen om de talade ut om sin situation. Men även osäkerhet inför hur arbetskamraterna skulle bemöta dem (arbetsmiljöforum.se)

”Det är en svår balansgång för många. Man väger risken med att berätta och bli bedömd som annorlunda mot risken i att inte berätta. För om man inte berättar kan man bli utan det stöd och den anpassning man kan ha rätt till” säger Maria Norstedt som är lektor i handikapp- och rehabiliteringskunskap vid Malmö Högskola.

Vet man med sig att man har behov av stöd och anpassning i jobbsituationer är det enligt mig viktigt att man berättar för sin arbetsgivare direkt. Får man då en anställning ”trots” detta, vet man att stödet kommer att finnas där om det behövs samt att arbetsgivaren har empati och förståelse för diagnosen.

För mig är min diagnos eller sjukdom om man vill kalla det så, ingen funktionsnedsättning eller funktionshinder. Jag är högfungerande och mår för det mesta bra och är stabil. Jag har haft dippar som i höstas och en bra bit in på våren då min energi tog slut helt. Som min psykiater konstaterade så är det inte konstigt p.g.a. omständigheterna. Försäljning av hus, köp av hus, flytt till ny stad – två små barn varav en bebis osv osv.

Nu håller jag tummarna för att arbetsgivaren tyckte om mig och kallar mig på en ny intervju. Om han inte gör det så vet jag med mig att jag gjorde mitt absolut bästa och om inte det räckte så var inte detta jobbet för mig helt enkelt.

Ångest

Ångest

Ångesten..

Man glömmer att svara, eller orkar inte just då, dagarna går och blir till veckor… och det dåliga samvetet blir större och större. Det blir så påtagligt att man till slut sticker huvudet i sanden eftersom det blir så obehagligt att känna den där jobbiga känslan hela tiden.

Det beteendet har jag ibland när det gäller bekantskaper, vänner och har på sistone haft med denna blogg. När det blev för mycket för mig med flytten tappade jag motivationen att skriva. Jag hade inga idéer och all energi gick till att orka med.

Stockholm

Nu har vi boat in oss i vårt nya fina hus och i området. Vi har skolat in Isabelle på hennes nya förskola och det har gått över förväntan. Barn är så himla anpassningsbara. Isabelle har redan många kompisar och ville igår när jag hämtade henne inte åka hem. Det gör mig så glad att hon trivs så bra. Hon går på en föräldradriven montessoriförskola vilket betyder att vi engagerar oss mer i saker som städning, underhåll av lokaler osv. Vi har ansvar för utestäd bl.a. För oss passar det jättebra och betyder dessutom att vi får lite socialt umgänge. Vi gillar montessorifilosofin, hur den ser barnet som en individ och inte ”klumpar” samman barnen till att göra saker tillsammans hela tiden.

Isabelles Förskola

Vi var jättenöjda med Isabelles första förskola, lärarna var verkligen jättebra. Det enda som var lite tråkigt var det sista utvecklingssamtalet vi hade där vi får veta av en lärare att Isabelle inte tar för sig, att hon inte pratar eller svarar när man pratar med henne. Knappt ens sjunger i grupp. Hon tyr sig bara till en och har svårt att leka med någon annan när den personen är borta.  Det är så frustrerande att höra det dagen innan hon ska sluta. Hade vi fått veta det innan hade jag kunnat berätta för henne att Isabelle bara pratar om saker som intresserar henne. Just då var det engelska och matte. Hon sjunger bara låtar hon vill sjunga.. Alla barn är individer och man måste som lärare förstå detta.

Det är något jag gillar mycket med vår nya förskola. Jag har fått uppfattningen att de flesta barnen där är självständiga individer och fröknarna (som de själva kallar sig) känner verkligen barnen.

Depression

Den jobbiga hösten + flytt bidrog förmodligen att jag hamnade i en depression. Inte djup men ändå väldigt betungande. Jag fastnade i tankar och ältade dem om och om igen. Tankar som jag bekräftade genom att tänka på gamla erfarenheter.

  • ingen tycker om mig
  • jag är konstig
  • Jag är en dålig mamma
  • jag är en dålig fru
  • jag är socialt missanpassad
  • jag är dålig som inte tjänar några pengar
  • Det vore bättre om jag inte levde

Den sista tanken tänkte jag när jag en dag stod vid spisen och den fick mig att reagera. Jag hade verkligen gått och blivit deprimerad. Att tänka denna tanke är för mig verkligen ett ”wake up call”. Det är märkligt att jag som skrivit så mycket om symptom, tecken osv. inte själv kan förstå innan det händer att jag är på väg mot en depression. SKULDKÄNSLOR. Igen. Jag borde ha förstått, eller hur?

Näe, det är faktiskt inte så lätt. Inte när man är mitt uppe i det. Hade jag vetat om att jag skulle hamna i en depression är det inte helt säkert att jag hade kunnat gå tillbaka och ändrat på det. Flytta behövde vi för att familjen skulle fungera. Johan behövde jobba och plugga i höstas och vi kunde inte skynda flytten mer än vad vi gjorde. Vi fick hjälp av både farfar och mormor. Väldigt mycket hjälp. Jag fick sova på helgerna… nej jag tror faktiskt att det inte hade kunnat undvikas.

Åtgärder

När jag stod där i köket och tänkte att det vore bättre om jag inte levde var det som att något vaknade inom mig. Att tänka så som jag gjort så många gånger förr när jag varit deprimerad… det är verkligen ett tecken att jag behöver hjälp.

Jag började med att prata med Johan om mitt mående. Han visste såklart redan att jag inte mådde bra, men det är väldigt lätt att bli medberoende. Man ser helt enkelt inte när det går nerför eftersom man lever i det, och man hjälper till att underhålla saker som inte är bra för en. Som t.ex. min sömn. Jag sover för mycket och det påverkar familjen. Johan är så snäll som går upp med barnen på morgonen så jag får sova en extra timme, men det brukar ofta leda till dåligt samvete för att jag inte går upp och umgås med Isabelle innan förskolan. Jag får sova extra på helger som hade kunnat spenderats med familjen.

Medicin och vitaminer

Jag har tagit kontakt med vårdcentral för kontroll av medicinering. Egentligen borde jag ha gått till psyk, men denna allmänläkare var tydligen väldigt duktig även på psykofarmaka. Läkaren satte in mig på ytterligare en medicin som funkar som hon kallade en ”tilläggsmedicin”. Det är inte SSRI utan går under beteckningen ”övriga antidepressiva medel”.

Den har fått mig att må bättre.

Hon skickade mig även till labbet för att kolla alla mina värden. Det är märkligt att det är första gången någon gör det sedan jag fick min bipolära diagnos. Det var ingen som kollade innan diagnosen sattes trots att det är känt att brist på B12-vitamin kan ge samma symptom som bipolär sjukdom. Folatbrist kan ge depression bl.a. Jag hade låga nivåer av leukocyter men såpass nära den lägre gränsen att det inte nämndes av min läkare. Jag hade även låga nivåer av D-vitamin, men det förklarades med att det varit vinter. Jag har därför på eget bevåg börjat ta B12-vitamin, folsyra samt D-vitamin tillskott. Det är inget som kan skada tänker jag.

Psykolog och psykiater

Jag har börjat gå till en privat psykolog i stan. Jag har varit där två gånger och det känns jättebra. Genom henne har jag även fått kontaktuppgifter till privat psykiater som jag ska ha kontakt med för uppföljning av min medicin.

 

Intervju med Göran Källmark på dots charge – Ett hjälpmedel för dig som är bipolär eller närstående

bipolärmamman

Vad är Dots Charge?

Dots Charge är en ny modern och intelligent stämningsdagbok för personer med bipolär sjukdom och andra affektiva utmaningar som t ex depressioner och PMS.

Hur kommer det sig att ni utvecklade denna app?

Dots Charge är framtagen baserad på egna erfarenheter bland personal. Bipolär sjukdom finns även i min närhet och jag har på när håll sett vilka utmaningar och behov som finns. Utmaningar för den drabbade, närstående, i mötet med vården och avsaknad av underlag till forskning kring affektiva tillstånd. Att använda moderna verktyg för att snabbt, enkelt, långsiktig i ett strukturerat är nödvändigt. Det satt i samverkan med närstående, vård samt forskning är stora och mycket viktiga behov som behövs för att hjälpa på bästa sätt.

Hur har ni gått tillväga?

Vi började med våra egna behov, gjorde en undersökning för att stämma av intresset och vilken funktionalitet som efterfrågas. Vi utvecklade sedan produkten i samverkan med patienter, närstående, vårdgivare samt forskning. För att säkerställa att en god koppling till vårdgivare använder oss av samma typ av skattningsskalor som vården använder. Att appen är användarvänlig är det viktigaste för att se till att man orkar använda den över lång tid. Vikten av att under en lång registrera symtomen – föra stämningsdagbok över sitt mående är avgörande för ett bättre mående.

Vad innehåller Dots Charge och hur använder man den?

Dots Charge består av 2 delar. Dels är det en app, dels en hemsida. I appen registrerar du snabbt och enkelt genom några klick dina symptom. Detta kan du göra när du vill, var du vill och hur ofta du vill. Det tar ca 10-15 sekunder. Dots Charge hjälper dig också att automatiskt ta in data för att sätta ditt mående i ett sammanhang. Det är t ex tid, plats, väder. Vi analyserar och visualiserar ditt mående för att användaren skall få bra insikter, ge ett bra underlag till vården för att bättre diagnosticera och erbjuda relevanta behandlingar. Dessutom bidrar de insamlade uppgifter anonymt till forskningen för att utveckla bättre diagnosmetoder och behandlingar.

Med Dots Charge kan du låta dina närstående dokumentera hur de uppfattar att du mår och ni kan tillsammans analysera måendet. Det är vanligt att närstående ser förändringar tidigare än den drabbade själv. Han/hon kan således vara delaktig och hjälpa till med att vara förebyggande och få en förståelse som hjälper den närstående och sig själv.

Varför kostar Dots Charge och varför en prenumeration?

Vi är angelägna om att kunna erbjuda Dots Charge över en lång tid och säkerställa att utvecklingen fortsätter utifrån behoven som ni ger uttryck för. Vi värnar om att vara helt fria från reklam, att inte stå under inflytande av externa parter eller sponsorer. Vi säkerställer att dina uppgifter är skyddade. Prenumerationen möjliggör bl a att vi du kan pausa, eller avsluta när du vill utan extra kostnader. Det gör att det inte kostar mycket att börja använda Dots Charge. Vi kan då också se hur hur användarmönstret ser ut och göra relevanta justeringar för ett långsiktig och värdefull användande.

Hur ser den tekniska lösningen ut?

Du använder valfria smartphones eller surfplattor, du kan använda flera samtidigt för att dokumentera ditt mående. Informationen lagras säkert i molnet och åtkomst finns även via webben för analys och för att hantera ditt konto. Det är bara du som kan komma åt din data och ge ett medgivande till närstående och vården för att samverka med dig. Data till forskningen är helt anonymiserad och kan inte på något sätt spåras till dig.

Hur ser framtiden ut?

Vi arbetar kontinuerligt med att att utveckla Dots Charge i sin helhet för att ser till att den möter upp de behov som finns. Det är ni som användare som vet vad som gör att att Dots Charge är så värdefull som möjligt för er.

Vad önskar du dig för fortsättningen?

Att utsatta får ett bättre och mer balanserat liv där diagnos och behandlingar är verksamma, att tiden att bli diagnostiserad sjunker från i genomsnitt 11 år, att antalet feldiagnoser sjunker. I dag får man i genomsnitt 3 feldiagnoser innan rätt diagnos sätts. Jag önskar även att suicidalrisken går ner. I dag har bipolära en 20% förhöjd risk till självmord vilket är extremt högt. Att bieffekterna av mediciner minskar. Kort och gott ett bättre liv för de drabbade oavsett om det är den sjuke, närstående, barn. Det är tillsammans vi hjälper varandra.

För att komma till Dots Charge klicka här 

 

Bipolär depression

Bipolär depression

Bipolär och unipolär depression

Bipolär depression förstör och ödelägger liv och tenderar att ta upp den största delen av skovens tid. Trots detta är det mycket svårt att diagnostisera. Anledningen till detta är att man som bipolär oftast söker när man är deprimerad. Har man ingen sjukdomsinsikt söker man inte när man är manisk eller hypoman eftersom man då ofta är upprymd och uppåt. Ett av kriterierna för hypomani/mani (ICD-10) är dessutom dålig sjukdomsinsikt…

Michael E. Thase, professor på Pennsylvania School of Medicine menar att så många som 50% av bipolära som söker för depression blir feldiagnostiserade med unipolär depression.

Det är dock inte konstigt att man blir feldiagnostiserad eftersom DSM-IV och ICD-10 (processtöd vid diagnostisering) inte skiljer mellan bipolär depression eller unipolär depression. En bipolär diagnos grundas på om personen haft en mani och hypomani, och inte sällan glömmer läkare fråga detta.

Så här står det på internetmedicin: 

Det finns ingen vedertagen diagnostisk biomarkör för bipolär sjukdom. Diagnosen är klinisk och ställs efter en noggrann anamnes med stöd av kliniska skattningsskalor. Anamnesen bör utöver det aktuella tillståndet omfatta en kartläggning av:
 

  • Det långsiktiga förloppet
  • Tidpunkt och omständigheter för debut
  • Ärftlighet för psykisk sjukdom och självmord
  • Effekt av tidigare behandling
  • Förekomst av missbruk
  • Icke-psykiatriska sjukdomar och deras behandling
  • Den sociala situationen

Det är inte konstigt att den genomsnittliga tiden för att få rätt diagnos är ca 10 år (internetmedicin.se)

Enligt en studie från 2002 (Judd) upplever bipolära som har typ 1 depression tre gånger så ofta som manier. När det gäller bipolär typ två har man depressioner ca 40 gånger oftare än hypomanier.

Hur tar det sig uttryck?

Depressioner kännetecknas som regel av oföretagsamhet, nedsatt energi, sänkt självkänsla, pessimism, nedstämdhet, oförmåga att känna glädje, lust och intresse, och ökad stresskänslighet.

Nedstämdhet, irritabilitet: De flesta som är deprimerade beskriver sig som nedstämda och brukar också berätta om känslor av hopplöshet och meningslöshet. En del känner sig emellertid varken ledsna eller sorgsna, men upplever en plågsam oförmåga att känna glädje. Denna svårighet att glädja sig är ett av de viktigaste symtomen vid depression. Normala glädjeämnen fungerar inte längre. ”Livsglädjen är borta”. Många har en känsla av tomhet och beskriver en total oförmåga att känna. Många tycker att de har blivit mer sårbara och känsliga.

De har lättare att ta illa vid sig, är mer irritabla och har svårt att hantera också mycket små motgångar. De tycker ofta att de förlorat förmågan att visa tålamod, och får lätt vredesutbrott. Vid milda depressioner är det ofta inte nedstämdheten som dominerar, utan irritabiliteten och stresskänsligheten.

Svårigheter att känna intresse och tillfredsställelse: Den som är deprimerad har en nedsatt förmåga att bli stimulerad av positiva händelser. Det som tidigare upplevts som intresseväckande, engagerande och stimulerande förlorar sin mening. Förmågan att känna tillfredsställelse i olika aktiviteter är som borta. Som regel får man inte längre samma känslomässiga utbyte av musik. Den sexuella lusten är ofta nedsatt eller helt borta. Det är svårt att finna nöje i umgängesliv. TV-programmen ter sig meningslösa. Man blir tillbakadragen och en del upplever en plågsam likgiltighet och leda.

Förändrad aptit: Aptiten påverkas ofta. Förändringen kan gå i två riktningar. Oftast försämras den. Maten smakar inte längre. Man måste tvinga sig att äta. En del går ned i vikt. Andra upplever ett ökat matsug, beskriver ett ”tröstätande” och tenderar att gå upp i vikt då de är deprimerade. Många får ett kraftigt sug efter choklad och sötsaker.

Sömnsvårigheter eller ökad sömn: Sömnsvårigheter är vanliga. En del har svårt att somna. Många sover ytligare än vanligt, vaknar lätt och kan inte somna om.

Orörlighet eller rastlöshet: Många som är deprimerade visar en märkbart minskad rörlighet. De har svårt att ta initiativ och blir ofta sittande apatiska. De ter sig dröjande och långsamma. Rastlöshet förekommer hos en del.

Trötthet, nedsatt energi: Den som är deprimerad upplever ofta en speciell form av trötthet. Det är som om förmågan att få fram energi försvunnit.

Känsla av värdelöshet och skuldkänslor: Självanklagelser och skuldkänslor är vanliga. Tankarna kretsar ofta kring föreställningen att man är värdelös.

Koncentrationssvårigheter: Man har svårt att minnas och koncentrera sig.

Ängslan och oro för småsaker: Den som är deprimerad bekymrar sig ofta. Fantasier om framtida misslyckanden, olyckor eller sjukdomar är vanliga. Självförtroendet är sänkt och en del plågas av kraftig osäkerhet i kontakten med andra.

Nervositet och kroppsliga symtom: Nervositet med kroppsliga symtom som muskelspänning, svårigheter att slappna av och värk förekommer ofta. Besvär av yrsel, hjärtklappning, svettningar och magbesvär är också vanliga. Ibland har symtomen vid depression en s.k. ”melankolisk dygnsrytm”. Besvären är då genomgående svårast under morgnarna och förmiddagarna, för att sedan successivt minska och vara minst uttalade under kvällarna.

Tankar på döden: Tankar om döden är vanliga under en depression. Man tänker mer än vanligt kring döden som sådan. Många säger sig att det skulle vara bättre att vara död. Ungefär 80 % av dem som är deprimerade har självmordstankar. (ibisgbg.se)

Lider du av depression och vet med dig att du har perioder då du känner dig upprymd, kanske shoppar, festar, träffar många nya kärlekspartners osv. för att sedan falla platt. Då kan det vara så att du har bipolär sjukdom.

Det är många som skriver till mig och säger att de är på utredning för bipolär diagnos och att de känner sig helt förstörda över detta. Jag tänker så här. Är du under utredning för bipolär sjukdom så kommer du förhoppningsvis få den hjälp du behöver och ditt liv kommer få en helt ny vändning. För det bättre. För mig var diagnosen det bästa som kunde hänt mig, utifrån förutsättningarna. Det bästa hade såklart varit att inte ha sjukdomen, men tyvärr får man inte välja det.

Jag vill lyfta fram att man med rätt behandling kan man leva ett jättegott liv, trots sin sjukdom! 

När jag äntligen fick rätt hjälp

När jag äntligen fick rätt hjälp

Nedstämdhet

Jag har haft lite skrivkramp de senaste veckorna p.g.a. nedstämdhet. Jag är inte deprimerad, men känner mig låg och varenda litet hinder i vardagen blir jättestort. Jag är ganska säker på att det beror på läget vi befinner oss i just nu. I en slags limbo mellan två hus. Vi har ju köpt hus i Stockholm och håller på att sälja vårt här i Bankeryd.

Mina barn är min största motivation så jag kommer upp på dagarna och känner ändå en meningsfullhet.

Hur jag äntligen fick rätt hjälp

Jag får många mail där man undrar hur jag gick tillväga för att få rätt medicin och vård. Sanningen är den att jag var tvungen att söka aktivt för min ångest och säga att jag faktiskt inte orkade leva med den längre. Först när man inte visste om jag var självmordsbenägen eller inte blev jag tagen på allvar. Det är så sorgligt men sant.

Det var i början av 2015 och jag gjorde praktik hos en kurator på medicinska avdelningen på sjukhuset i Värnamo. Under denna praktik fick jag höra så gott om en läkare som verkligen brydde sig om sina patienter. Jag tog reda på var hon hade sitt kontor och sökte mig dit.

Jag hade precis träffat min dåvarande man och jag hade redan försökt få honom att göra slut med mig genom att vara elak mot honom. Tack och lov stannade han och fick mig att inse att jag behövde hjälp för min ångest. Ångesten var då utom kontroll. Innan hade jag haft panikångest på kvällarna när jag skulle gå och lägga mig, ångest över sociala situationer och vid stress, men nu hade ångesten tagit över totalt och jag kunde inte kontrollera den. Jag kände den hela tiden och den höll på att äta upp mig.

Jag tog med mig min Ipad till läkaren där jag skrivit ihop min sjukdomshistoria, förslag på diagnoser och medicin men ingenstans hade jag skrivit bipolär. Mitt förslag var borderline, hur mycket jag än inte ville ha denna diagnos.

Jag sa detta utan att ge sken om en enda känsla mer än hopplöshet att jag inte orkade leva mer. Jag förstår att denna allmänläkare blev orolig. Jag kommer ihåg att hon ställde frågan om jag skulle begå självmord, hur skulle jag då göra det? Jag sa att jag antar att jag skulle ta tabletter. Jag hade faktiskt aldrig funderat på hur jag skulle ta livet av mig. Att inte längre leva hade alltid varit min sista utväg men vägen från tanke till handling är väldigt lång.

Läkaren ville inte att jag skulle gå därifrån utan att någon skulle komma och hämta mig och köra mig till psykakuten. Johan var i USA med jobbet, men min syster Lisa var i stan så hon kom och mötte upp. Tillsammans körde vi upp till akuten i Jönköping.

När jag satt där i väntrummet kände jag mig så himla sjuk. De andra som satt där ville man definitivt inte råka få ögonkontakt med, men man undrade varför de satt där. Om de var där för samma sak som jag, eller något annat.

Jag fick slutligen komma in, efter jag lagt av mig mobilen och diverse saker som förvarades i ett skåp under tiden. Lisa åkte hem till oss och väntade där eftersom hon inte fick följa med in. Vi bodde då i en jättefin fyra mitt i stan.

Jag tror jag väntade 5-6 h. Sjuksköterskan som tittade till mig var på gott humör och sa att jag hade tur eftersom det var en ST-läkare som jobbade idag och inte AT som det brukade vara vanligtvis.

Tillslut fick jag komma in. ST-läkaren ställde samma frågor som allmänläkaren i Värnamo och sken upp när han berättade om medicinen jag skulle få.

Jag tror han nämnde bipolär då men den skulle senare ställas tillsammans med en psykolog. Jag blev insatt på en låg dos Seroquel Depot och fortsatte med mina andra tabletter som var ssri.

Hjärnan åkte på semester

Jag fick en tablett innan jag gick hem den kvällen och jag kommer ihåg den sköna känslan av att hjärnan åkte på semester. Äntligen gick den inte på högvarv och jag kunde sova en hel natt. Det hade jag inte gjort sedan jag var ca 12 år gammal.

Detta var den enda gången psykvården har varit riktigt bra för mig. En sjuksköterska från psykakuten ringde dagligen i början för att stämma av hur jag mådde och det var så himla skönt att känna att de brydde sig.

Efter några veckor trappades kontakten ur och jag fick tid till psykolog. Det var han som skulle ställa diagnosen. Jag har skrivit om det mötet här. Tyvärr var det inte en jättebra upplevelse men diagnos fick jag.

Sporadisk kontakt med psykiatrin

Sedan dess har jag varit i kontakt med psykiatrin vid några tillfällen, på mitt initiativ. Jag hade en samtalskontakt vid ett tillfälle i form av en sjuksköterska. Hon började samtalet med att säga att hon inte kommer vara kvar där vilket gjorde att jag kände att jag inte ville ödsla någon tid på att berätta om allt för henne.

Graviditeterna

Under graviditeten med Isabelle träffade jag överläkare på psyk två gånger. En gång innan jag blev gravid och en gång under tiden. Tyvärr träffade jag olika som inte hade samma kunskap.

Den första läkaren sa att det var ok att ta mina tabletter under graviditeten. Den andra, som jag träffade när jag var i vecka 18 utbrast ”Hur kan du ta dessa tabletter när du är gravid?!?”.  Det var allt annat än roligt att höra när man redan tagit dem under den mest kritiska tiden för utvecklingen av fostret.

Jag träffade även en sjuksköterska under tiden jag var gravid med Isabelle som sa samma sak. Det gjorde mig inte bara ledsen utan även arg. Varför har de inte samma kunskap? Varför läser de inte i journalerna? Har läkaren skrivit att de är ok i journalerna?

Under graviditeten med Alexander hade jag ingen kontakt med psyk förutom innan graviditeten då jag ville säkerställa med en läkare att det var ok att ta min medicin. Anledningen var att jag inte vill stöta på någon med sämre kunskaper kring medicinen och göra mig upprörd och orolig.

Tyvärr stötte jag ändå på en kvinna på apoteket som inte ville lämna ut medicinen eftersom jag var gravid. Hon undrade om jag verkligen hade berättat för min läkare att jag var gravid. Såklart blev jag jätteledsen och upprörd.

Det hade så lätt kunnat undvikas med en liten notis i journalen.

Idag

Idag har jag faktiskt ingen kontakt med psykiatrin. De har ingen uppföljning, vilket är under all kritik. Jag söker mig dit när jag behöver hjälp och faktiskt helst inte. De byter personal för jämnan och omorganiserar. Att öppna upp sig för en samtalskontakt och sedan byta, förstår nog de flesta att det inte är så roligt.

Tanken är att jag ska gå till en privat psykolog eller psykiatriker nu när vi flyttat till Stockholm då utbudet är större där. Jag känner att det finns ett behov att få prata av mig om saker med någon utomstående och få en objektiv professionell synvinkel på mina tankar.

Nedan har jag lagt upp mina journalanteckningar från just det läkarbesöket och ett några månader tidigare med en terapeut.

bipolärmamman

 

 

Kroppsliga sjukdomar som kan ge bipolära symptom. Viktigt att veta när man blir diagnostiserad!

När jag blev diagnostiserad bipolär visste jag inte att det fanns fysiska sjukdomar som kunde ge liknande symptom och ingen informerade mig heller om detta.

När någon söker för depression skall det ingå i utredningen att kontrollera följande blodprover:

-Röda blodkroppar (Hb)

-Vita blodkroppar (LPK)

-Infektionsvärden (SR, CRP)

-Saltbalansen (elstatus inkl kalcium)

-Levervärden (leverstatus)

– Sköldkörtelvärden (TSH, fritt T4)

– Vitaminer (B12, folsyra)

Detta beror på att depressiva symtom även kan förekomma vid rent kroppsliga sjukdomar så som sköldkörtelunderfunktion, blodbrist mm. (internetmedicin.se).

När man söker för bipolär sjukdom bör följande provtagningar och undersökningar göras:

  • Glukos, lipidstatus
  • Na, K, Kreatinin, Albumin
  • Ca, TSH, prolaktin
  • Blodstatus, CRP, SR
  • Leverstatus, GT
  • B12, folat
  • Vid misstanke om Wilsons sjukdom beställs S-Cu
  • Vid misstanke om reumatisk sjukdom eller syfilis tas särskilda prover
  • Drogscreening – särskilt för stimulantia, THC och bensodiazepiner
  • Längd och vikt
  • Puls, blodtryck
  • Neurologisk undersökning
  • CT-hjärna eller MRT-hjärna (vid misstanke om särskilda neurologiska sjukdomstillstånd)
  • EEG (vid misstanke om epilepsi och degenerativ hjärnsjukdom)
  • EKG (vid misstanke om hjärtsjukdom eller vid hög ålder) (ibid).

Man måste tyvärr vara väldigt påläst för att få rätt vård

De allra flesta är bekanta med uttrycket ”Man måste vara frisk för att vara sjuk”. Tyvärr och inte helt oväntat (ingen rök utan eld)stämmer det väldigt väl överens med verkligheten. Jag gick runt sjuk i över 10 år innan jag fick rätt diagnos. Jag var den som slutligen kom fram till att jag hade panikångest och bad om antidepressiva. Till vårdcentralen kom jag den där dagen i november 2014 med min ipad där jag skrivit hela min anamnes (sjukdomshistoria), förslag på diagnoser och medicinering. För det var så jag hade lärt mig. Att man måste vara aktiv och väldigt påläst för att få den vård man har rätt till.

Jag blev skickad till psykakuten där man gjorde en madr-s som en är en självskattningsskala för att bedöma svårigheten av depression. Sedan fick jag prata med en st-läkare (jag hade enligt sjuksköterskan tur eftersom det normalt sett brukar vara en AT-läkare som har bakjouren). Läkaren frågade hur jag mådde och om jag var självmordsbenägen. Jag sa nej men att jag mådde väldigt dåligt med all den ångesten jag kände inombords. Han lyste upp och sa att det fanns en jättebra medicin för mig. Jag kommer inte ihåg om han nämnde bipolaritet då.

Innan jag gick hem fick jag en tablett och lite vatten i en plastmugg.

Medicinen gjorde faktiskt under. Den tog bort ångesten och gjorde mig stabilare än någonsin. Men jag hade inte fått någon diagnos. Den skulle ställas senare med hjälp av en psykolog.

Psykologen var extremt flummig (läs inlägg om när jag träffade honom här). Jag fick med mig en bok hem för att se vilken typ som stämde bäst överens med mig. Jag kom fram till typ 2 och han svarade att han trodde det med.

Vi var överens. Jag hade bipolär typ 2.

Inga prover… inte ens en fråga om några fysiska besvär fick jag under denna process.

Dåligt samarbete mellan psykvården och somatiska vården

När jag var 15 hade jag astmamedicin för min ångest. Jag fick besvär med andningen när jag mådde dåligt och blev stressad, men den kopplingen gjorde varken jag själv eller någon läkare. Det var ingen läkare som frågade mig hur jag mådde.

När jag var 20 och sökte trodde jag att det var somatiska (fysiska) problem jag hade. Då undersöktes jag för det och fick ingen fråga om ångest. Trots att jag sökte för tryck över bröstet, hjärtklappning osv. Ganska vanliga ångestsymptom.

När jag sedan fick lite insikt och läste på om mina symptom sökte jag istället för psykiska problem och fick då ingen fråga om somatiska.

Det är verkligen en stor brist i vår sjukvård, att somatiken och psykiatrin inte samarbetar mer med varandra. Dels det och dels att man måste vara så himla påläst för att få den adekvata behandlingen man har rätt till.

Så… söker du för psykiska besvär stå på dig så du får de prover du har rätt till.

Hur vet man om man har humörsvängningar eller bipolär (hypo)mani/depression

Cyklotomi

bipolärmamman

Humörsvängningar eller ”cyklotymt temperament” definieras som följande:

Tätt återkommande perioder med snabbt växlande humörförändringar i form av ”cyklotymt temperament” av sådan grad att de försämrar den sociala funktionsförmågan. Cyklotymi tillhör gruppen affektiva/biplära syndrom (praktiskmedicin.se).

För att kunna ställa diagnosen cyklotomi ska det ha förekommit under minst två års tid där man haft flera episoder med humörsvängningar utan att kriterier för mani eller depression är uppnådda (se längre ned för dessa kriterier). 

Symptom för cyklotomi:

  • Humörsvängningarna är relativt stationära över tiden så att de ter sig som personlighetsdrag.
  • Perioderna är korta; oftast några dagar långa.
  • Perioderna uppträder oregelbundet med endast få dagar av normalt stämningsläge.
  • Skiftningarna i energinivån är påtagliga. Perioder av pratsamhet växlar med perioder av tystlåtenhet.
  • De depressiva episoderna uppfyller inte kriterierna för depression.
  • Automatiska perioder är vanliga (= man vaknar på gott eller dåligt humör).
  • Irritabilitet och vredesutbrott är vanliga.
  • Perioder av självsäkerhet/bekymmerslöshet växlar med perioder av sviktande självförtroende/grubbleri.
  • Perioder av skärpt kreativt tänkande växlar med perioder av apati/förvirring.
  • Perioder av minskat sömnbehov växlar med perioder av ökad sömn.
  • Arbetsintensiteten är påfallande ojämn.
  • Individen byter ofta arbete, studieinriktning, intressen och framtidsplaner.
  • Perioder av distanslöst kontaktsökande växlar med perioder av introvert självförsjunkenhet. En del personer med cyklotymt temperament präglas av uttalad irritabilitet.
  • Humörsvängningar med vredesutbrott, irritabilitet och rastlöshet.
  • Intensiv känslomässighet men svårigheter att ha trevligt.
  • Tendens att fokusera på det som är negativt.
  • Perioder av välmående växlar med perioder av kroppsligt obehag (praktiskmedicin.se)

Att man har humörsvängningar kan såklart bero på andra saker också. Så som:

PMS/PMDS

bipolärmamman

Som kvinna har man oftast mens en gång i månaden och många lider av pms (premenstruellt syndrom) som innebär att man får humörförändringar och besvär dagarna före mens. En del får något som kallas PMDS som är en svårare typ av PMS som liknar depression eller ångest. Ungefär 3-5 procent av alla som har mens blir drabbade (1177.se) Vid PMS kan man känna något eller några få av nedanstående symptom:

  • Du känner dig irriterad och lättretad.
  • Du känner dig orolig och ångestfylld.
  • Du får snabba humörsvängningar.
  • Du känner dig nedstämd och får mindre lust att hitta på saker.
  • Du känner dig trött och får mindre energi.
  • Du får svårare att sova.
  • Du blir svullen i kroppen och särskilt över magen.
  • Du känner av spänningar i brösten eller att de blir ömma.
  • Du får huvudvärk.
  • Du blir hungrigare än vanligt och sugen på sött. 

Vid PMDS måste fem av symptomen ovan stämma in på ovan och ett ska vara bland de fyra översta (1177.se).

Det är fortfarande oklart varför man får PMS eller PMDS, men en sak som forskarna tror kan påverka är ämnen som bildas när ett hormon bryts ned. Det är vanligast att få besvär när man är över 30 år.

Skillnaden mellan bipolär cyklotomi och PMS/PMDS är att det sistnämnda går över när man fått mens och att det kommer regelbundet i samband med mensen. 

Finns det något liknande för män?

Funktionell hypogonadism

bipolärmamman

Det finns något som man kallar ”funktionell hypogonadism” som kortfattat innebär testosteronbrist. Symptomen är bl.a. nedstämdhet, trötthet, minskad energi, humörsvängningar, aggressivitet och irritabilitet, sömnstörning, minskat sexuellt intresse, erektionsproblem, nedsatt koncentrationsförmåga, sämre minne, ökade fettdepåer, minskad muskelmassa, balansproblem (praktiskmedicin.se)

Bipolär diagnos

Kriterier för mani/hypomani:  

  • Ihållande förhöjt stämningsläge eller irritabilitet
  • Grandiositet och förhöjd självkänsla
  • Minskat sömnbehov
  • Talträngdhet
  • Lättdistraherbarhet
  • Ökad målinriktad aktivitet
  • Psykomotorisk agitation
  • Hängivelse åt lustbetonade aktiviteter som har potentiellt negativa konsekevenser

För att ställa diagnosen mani/hypomani krävs stämningslägesförändringar och tre ytterligare symptom. Manier har oftast ingen tydlig utlösande orsak utan det ökar gradvis under några dagar och varar cirka 3 månader om man inte behandlar den. Man blir ofta deprimerad efter dessa perioder. Hypomani kännetecknas av samma symptom som vid mani men med lägre intensitet och mindre påverkan på individens funktionsgrad. Hypomani varar inte lika länge som mani och ibland bara några dagar. 

Kriterier för depression:
Depression har oftast ingen tydligt utlösande orsak, är gradvis insättande under dagar-veckor och har vanligen en duration på minst 4 månader om den förblir obehandlad. För att ställa diagnosen egentlig depression krävs nedstämdhet eller apati/anhedoni och fyra ytterligare symtom. Symtomen ska ha en duration på minst 2 veckor.(internetmedicin.se)

Den depressiva episoden kännetecknas av: 

  • Ihållande och genomgående nedstämdhet
  • Apati och anhedoni
  • Viktförändring
  • Psykomotoriska störningar
  • Sömnstörning
  • Förringelseidéer
  • Nedsatt tanke- och koncentrationsförmåga
  • Livsleda

Man kan såklart svänga i sitt mående utan att man har någon diagnos, det är normalt att man är mer uppåt och nedåt emellanåt, men känner man att det är någon återkommande eller ihållande och att man inte tar sig ur det, kan det vara dags att söka professionell hjälp. 

 

Psykisk ohälsa på arbetsplatsen

Psykisk ohälsa på arbetsplatsen

Chefen på din arbetsplats har ansvar för arbetsmiljön som innefattar både den fysiska miljön samt den psykosociala. Idag är psykisk ohälsa orsaken till nästan hälften av alla sjukskrivningar (forsakringskassan.se). Hälften av de sjukskrivna kvinnorna i landet var förra året inte på jobbet på grund av psykiatrisk diagnos. Trots detta pratas det sällan om psykisk ohälsa på jobbet.

Jag har samlat ihop några tips till chefer för att förhindra psykisk ohälsa på jobbet.

1) Öka din kunskap kring psykisk ohälsa.

Se till att lära dig så mycket du kan om psykisk ohälsa och olika diagnoser. Gå öppna utbildningar, om du har chefer under dig, se till att de får ta del av dem med. Kunskap bidrar till mindre fördomar och att medarbetare som lider av psykisk ohälsa känner mindre skam.

2) Prata om psykisk ohälsa på jobbet

Öppna upp för diskussioner kring psykisk ohälsa på APT eller liknande forum. Detta bidrar till ett tillåtande arbetsklimat där medarbetare vågar berätta om de har det jobbigt utan rädsla att bli dömda. Att känna att man kan prata öppet om upplevelser av psykisk ohälsa kan i sig göra att man mår bättre.

3) Stötta medarbetare på arbetsplatsen

Om du märker eller får höra från andra att en medarbetare inte mår bra, se då till att stötta henne/honom. Ge t.ex. möjligheten till samtalsstöd genom företagshälsan.

4) Glöm inte de andra

Om någon mår dåligt psykiskt på arbetsplatsen är det troligt att det påverkar andra. Ökad arbetsbörda då personen som mår dåligt förmodligen inte orkar arbeta effektivt, oro för medarbetaren osv kan göra att medarbetarna mår sämre. Se därför till att stötta hela arbetsgruppen.

5) Håll kontakten under sjukskrivning

Att hålla kontakten under sjukskrivningen är viktigt. Visa att du tänker på medarbetaren och räknar med henne/honom. Bjud in till konferenser, APTn och sociala aktiviteter. Bestäm möte för när ni ska ses för uppföljning.

6)  Stötta vid övergången till arbete igen.

När medarbetaren mår bättre kan ni tillsammans successivt planera för ett gradvis återvändande till arbetet. Ta reda på om arbetsuppgifterna t.ex. behöver anpassas för att underlätta en återgång till arbetet.