Ångest

Ångest

Ångesten..

Man glömmer att svara, eller orkar inte just då, dagarna går och blir till veckor… och det dåliga samvetet blir större och större. Det blir så påtagligt att man till slut sticker huvudet i sanden eftersom det blir så obehagligt att känna den där jobbiga känslan hela tiden.

Det beteendet har jag ibland när det gäller bekantskaper, vänner och har på sistone haft med denna blogg. När det blev för mycket för mig med flytten tappade jag motivationen att skriva. Jag hade inga idéer och all energi gick till att orka med.

Stockholm

Nu har vi boat in oss i vårt nya fina hus och i området. Vi har skolat in Isabelle på hennes nya förskola och det har gått över förväntan. Barn är så himla anpassningsbara. Isabelle har redan många kompisar och ville igår när jag hämtade henne inte åka hem. Det gör mig så glad att hon trivs så bra. Hon går på en föräldradriven montessoriförskola vilket betyder att vi engagerar oss mer i saker som städning, underhåll av lokaler osv. Vi har ansvar för utestäd bl.a. För oss passar det jättebra och betyder dessutom att vi får lite socialt umgänge. Vi gillar montessorifilosofin, hur den ser barnet som en individ och inte ”klumpar” samman barnen till att göra saker tillsammans hela tiden.

Isabelles Förskola

Vi var jättenöjda med Isabelles första förskola, lärarna var verkligen jättebra. Det enda som var lite tråkigt var det sista utvecklingssamtalet vi hade där vi får veta av en lärare att Isabelle inte tar för sig, att hon inte pratar eller svarar när man pratar med henne. Knappt ens sjunger i grupp. Hon tyr sig bara till en och har svårt att leka med någon annan när den personen är borta.  Det är så frustrerande att höra det dagen innan hon ska sluta. Hade vi fått veta det innan hade jag kunnat berätta för henne att Isabelle bara pratar om saker som intresserar henne. Just då var det engelska och matte. Hon sjunger bara låtar hon vill sjunga.. Alla barn är individer och man måste som lärare förstå detta.

Det är något jag gillar mycket med vår nya förskola. Jag har fått uppfattningen att de flesta barnen där är självständiga individer och fröknarna (som de själva kallar sig) känner verkligen barnen.

Depression

Den jobbiga hösten + flytt bidrog förmodligen att jag hamnade i en depression. Inte djup men ändå väldigt betungande. Jag fastnade i tankar och ältade dem om och om igen. Tankar som jag bekräftade genom att tänka på gamla erfarenheter.

  • ingen tycker om mig
  • jag är konstig
  • Jag är en dålig mamma
  • jag är en dålig fru
  • jag är socialt missanpassad
  • jag är dålig som inte tjänar några pengar
  • Det vore bättre om jag inte levde

Den sista tanken tänkte jag när jag en dag stod vid spisen och den fick mig att reagera. Jag hade verkligen gått och blivit deprimerad. Att tänka denna tanke är för mig verkligen ett ”wake up call”. Det är märkligt att jag som skrivit så mycket om symptom, tecken osv. inte själv kan förstå innan det händer att jag är på väg mot en depression. SKULDKÄNSLOR. Igen. Jag borde ha förstått, eller hur?

Näe, det är faktiskt inte så lätt. Inte när man är mitt uppe i det. Hade jag vetat om att jag skulle hamna i en depression är det inte helt säkert att jag hade kunnat gå tillbaka och ändrat på det. Flytta behövde vi för att familjen skulle fungera. Johan behövde jobba och plugga i höstas och vi kunde inte skynda flytten mer än vad vi gjorde. Vi fick hjälp av både farfar och mormor. Väldigt mycket hjälp. Jag fick sova på helgerna… nej jag tror faktiskt att det inte hade kunnat undvikas.

Åtgärder

När jag stod där i köket och tänkte att det vore bättre om jag inte levde var det som att något vaknade inom mig. Att tänka så som jag gjort så många gånger förr när jag varit deprimerad… det är verkligen ett tecken att jag behöver hjälp.

Jag började med att prata med Johan om mitt mående. Han visste såklart redan att jag inte mådde bra, men det är väldigt lätt att bli medberoende. Man ser helt enkelt inte när det går nerför eftersom man lever i det, och man hjälper till att underhålla saker som inte är bra för en. Som t.ex. min sömn. Jag sover för mycket och det påverkar familjen. Johan är så snäll som går upp med barnen på morgonen så jag får sova en extra timme, men det brukar ofta leda till dåligt samvete för att jag inte går upp och umgås med Isabelle innan förskolan. Jag får sova extra på helger som hade kunnat spenderats med familjen.

Medicin och vitaminer

Jag har tagit kontakt med vårdcentral för kontroll av medicinering. Egentligen borde jag ha gått till psyk, men denna allmänläkare var tydligen väldigt duktig även på psykofarmaka. Läkaren satte in mig på ytterligare en medicin som funkar som hon kallade en ”tilläggsmedicin”. Det är inte SSRI utan går under beteckningen ”övriga antidepressiva medel”.

Den har fått mig att må bättre.

Hon skickade mig även till labbet för att kolla alla mina värden. Det är märkligt att det är första gången någon gör det sedan jag fick min bipolära diagnos. Det var ingen som kollade innan diagnosen sattes trots att det är känt att brist på B12-vitamin kan ge samma symptom som bipolär sjukdom. Folatbrist kan ge depression bl.a. Jag hade låga nivåer av leukocyter men såpass nära den lägre gränsen att det inte nämndes av min läkare. Jag hade även låga nivåer av D-vitamin, men det förklarades med att det varit vinter. Jag har därför på eget bevåg börjat ta B12-vitamin, folsyra samt D-vitamin tillskott. Det är inget som kan skada tänker jag.

Psykolog och psykiater

Jag har börjat gå till en privat psykolog i stan. Jag har varit där två gånger och det känns jättebra. Genom henne har jag även fått kontaktuppgifter till privat psykiater som jag ska ha kontakt med för uppföljning av min medicin.

 

Vårt hus

Nu har bilderna på vårt fina hus kommit 😍

Vi har köpt hus!!!

Jag och Johan åkte igår upp till Stockholm för att ha lite egentid och gå på tre husvisningar.

Jag försökte att inte ha för mycket förväntningar men ett av husen kändes bättre än de andra utifrån bilderna.

Och det huset har vi alldeles precis skrivit kontrakt på!!! 🤗

Både jag och Johan är lite överväldigade över vårt livs investering men vi vilar i att det kändes rätt med hela våra hjärtan.

STORT. SÅ HIMLA STORT.

Nu fattas bara att sälja vårt älskade hus… och att flytta 😅 (bilder från hemnet)

2019

2019

Tankar kring 2019

2019. Året då vi flyttar till Stockholm. Året då jag börjar jobba igen efter att ha varit föräldraledighet. Året då Johan ska vara hemma med Alexander och Isabelle i tre hela månader. Så nyttigt det kommer att vara för oss allihopa.

Det är verkligen ett spännande år, samtidigt ganska stressigt. Att sälja hus och flytta med två små. Hitta ny förskola som man känner sig trygg med.. nytt jobb. Ny stad… Det är med blandade känslor vi flyttar från Bankeryd, vår trygga vrå. Där vi bor grannar med min barndomsvän, grannar som passar vår hund Chili, andra goa grannar som vi gärna umgås med. Alla Isabelles kompisar bor ett stenkast härifrån, farfar bor 20 minuter från oss. Mormor och morfar 45 min. Ja vi har det onekligen bra där vi bor just nu.

Det enda ”lilla” problemet är att Johan jobbar 4 h härifrån och vi knappt ses på vardagarna. Vi var på väg att bygga hus i Uppsala i våras men ångrade oss för att vi kände att det var bättre att stanna här och se hur det går. Jag trodde nog att det skulle gå bättre än vad det har gjort.

Att aldrig sova tillsammans och knappt ha någon egentid på kvällarna har tärt på oss, men vi behövde nog den här tiden för att komma på vad vi faktiskt ville och vad som var viktigast.

Det viktigaste är att vi fyra är tillsammans och att vår vardag fungerar tillsammans.

En helg för oss själva

Till helgen åker jag och Johan till Stockholm och sover på hotell en natt. Vi ska gå på två visningar på söndag och jag hoppas verkligen att ett av dem känns rätt.

Mormor och farfar ska passa Isabelle och Alexander. Jag litar på båda två såklart, men jag är ändå lite orolig…jag kommer förmodligen skicka tio sms med samma text ”hur går det?” haha

I vilket fall som helst ska det bli skönt att komma iväg själva. Vi ska försöka njuta så mycket vi bara kan.

 

Fem tecken på att du har obehandlad bipolär sjukdom

#1 Du svänger mycket i ditt mående.

Då menar jag inte små svängningar utan mellan depression och hypomani/maniska faser. Hur kan jag veta om det är det jag har? Oftast märker man som odiagnostiserad bipolär endast av depressionerna. Att vara hypomanisk/manisk innebär inte sällan att man är glad och upprymd, gör massa ogenomtänkta och impulsiva saker och beter sig omdömeslöst. Självinsikten under dessa perioder är nedsatt, därför är det ofta människor omkring så som familj och vänner som märker av att något är fel.

#2 Dina relationer är stormiga.

Eftersom man pendlar mellan två extremlägen blir det svårt för omgivningen att hänga med och förstå varför man gör vissa saker. Man kanske säger eller gör saker som man inte menar när man är hypoman/manisk och sedan får man ångest när fasen byts ut för depression. Exempel är säga upp sig på jobb, göra slut med partner, vara otrogen osv.

#3 Du självmedicinerar.

Ett sätt att döva ångesten för stunden är genom alkohol och droger därför är det tyvärr väldigt vanligt med missbruk bland bipolära.

#4 Du har svårt att behålla ett jobb.

När man är hypomanisk/manisk gör man ofta dåliga val och beter sig omdömeslöst vilket sannolikt påverkar jobbet. När man sedan går ner i en depression kan det var svårt att komma upp i sängen och sjukskrivning är inte ovanligt under dessa perioder.

#5 Du har dålig privatekonomi pga att du har svårt att hålla i pengarna.

Ett vanligt beteende hos hypomaniska/maniska personer är att de sätter sprätt på sina pengar vilket kan få förödande konsekvenser.

Sjukstuga och dop

Inlägget innehåller reklam genom annonslänkar för babyshop. 

Sjuka barn

Jag tror att denna vecka kanske har tagit priset vad gäller stress och oro. Vi har ju äntligen fått hjälp för Alexanders andning i form av kortison som han inhalerar två gånger om dagen samt luftrörsvidgande behovsmedicin. Han har blivit mycket bättre men om det är för att hans förkylning lagt sig och slemmet således försvunnit, eller om det är p.g.a. medicinen kan jag inte säga. Det känns som att han efter att ha fått inhalera luftrörsvidgande kunde hosta mycket bättre och därför fick upp slemmet på ett annat sätt. Det har verkligen varit en kamp för att få den där hjälpen som faktiskt behövdes: 5 rundor till akuten och två rundor till barnmedicinska mottagningen varav den sista gången ledde till medicin.

Jag förstår att de behöver se att det är något som håller i sig över tid och därför kanske inte kan ge medicin direkt men sju gånger! Varje gång vi åker in till akuten blir barnen dessutom så himla mycket piggare än vad de är hemma. Någon som känner igen sig?

Vi var på akuten återigen i torsdags kväll, denna gång med Isabelle som andades väldigt ytligt och häftigt. Det lät nästan som att hon hyperventilerade. Hon har haft feber lite fram och tillbaka den senaste veckan men när vi kom in till akuten hade hon såklart inte feber. Syresatte sig fullt. Hon fick dessutom en piggelin och vatten så innan jag visste ordet av åkte hon rutschkana och lekte för fullt i väntrummet. Läkaren kom in och satte sig hos mig i väntrummet och sa att han inte var orolig p.g.a. att hon är såpass pigg… jag sa att jag förstår. För jag förstår ju..hade hon varit jättesjuk hade hon inte blivit så pigg av glass och vatten. Men det känns ändå lite hopplöst att åka hem utan något konkret man kan göra åt det och bota min oro..

Det var en bra läkaren och han skojade med Isabelle när han skulle lyssna på hennes hjärta och titta i öronen, vilket underlättade. Han sa att han trodde att det var astma i samband med förkylning. Eftersom Isabelle har haft infektionsastma tidigare var det egentligen bara att åka hem och påbörja behandlingen igen. När vi kom hem från hade hon såklart feber igen. Dagen efter, igår, hade hon över 40 grader och låg helt däckad på oss hela dagen. Stackaren, det var inte mycket med henne. Det enda hon åt var två glassar på hela dagen, men vi är glada att hon åt något alls.

Imorse var det Alexanders tur att bli sjuk igen. Hög feber och vad vi tror var frossa samt utslag på kroppen gjorde att vi fick åka in till barnakuten. Vi brukar som regel ringa 1177 och rådfråga (om det inte är akut) och de brukar oftast råda oss att åka in. Så gjorde vi även idag och de rådde oss än en gång att åka in. Väl där tog de blodprover och gav honom antibiotika intravenöst i foten. De ville även ta urinprover så Johan fick sitta med en plastmugg och en naken Alexander i över en timme för att lyckas fånga något kiss. Isabelle har varit jättetrött idag och mammig. Jag passar på att njuta av att hon vill kramas och hålla om mig. Annars brukar det nämligen bara vara pappa som gäller.

Vabbhöst

Fy vilken höst det har varit. Sjuka barn om vartannat samtidigt som Johan har rest mycket pga jobb och MBA-studierna. Båda barnen har sovit så dåligt nu i flera veckor att vi går lite på knäna här hemma. För mig resulterar oron för barnen, som är den värsta oron enligt mig, samt dålig sömn att jag får ökad ångest.. men det är ändå hanterbart. Mycket för att jag och Johan ofta pratar om vår situation och utnyttjar de korta tillfällen vi får att göra något extra. Typ handla hem goda ostar och från charken.. ibland tar vi ett glas vin eller en öl, men nu när vi inte vetat om vi ska åka in till akuten eller inte så har vi såklart inte druckit något.

Vi håller på att diskutera hur vi ska lägga upp vardagen framöver eftersom det känns som att detta inte fungerar i längden. Jag känner väl att situationen att Johan jobbar i Stockholm och vi bor här är ohållbar och Johan känner likadant, även om det är jag som verkar lida mest. Att flytta från Jönköping till Stockholm skulle innebära att vi flyttar ifrån hela vårt nätverk i form av farfar, mormor och morfar, vänner, grannar som hjälper till med Chili.. Isabelles kompisar.. men det skulle innebära att vi fyra skulle kunna vara tillsammans mer och det känns som att det är vad som är allra viktigast. Vänner får ju Isabelle snabbt… och mor och farföräldrar får komma och hälsa på… Isabelle saknar dessutom Johan väldigt mycket nu när han är borta och det känns verkligen i hjärtat.

När man inte delar lika

Problemet när en jobbar och en är hemma är att man fort glömmer hur det är för den andra personen. När Johan kommer hem, och speciellt när han bott på hotell och varit på middagar, druckit champagne osv. tycker jag att han har haft lite semester och därför kan ta barnen mer. För jag som gått hemma i mjukisbyxor hela dagarna med fett hår och kräks på mig känner att jag också hade velat jobba och bo på hotell.. gå på toaletten själv, duscha mer än 3 minuter.. kanske tom hinna att raka benen och sminka mig. Det känns som lyx när jag föreställer mig det. Men det är ju min upplevelse av Johans situation. Johans upplevelse av hans situation är att det enbart är jobb. Han passar på att jobba så mycket han bara kan när han är iväg, till sent på kvällarna och sen stiger han upp tidigt. Efter att ha bott på hotell så mycket som han har gjort är han rätt mätt på det, samtidigt som han tycker det är jobbigt att vara ifrån oss. Han är ju trött när han kommer hem, för han har också jobbat. Där kan vi krocka lite ibland, när vi bara ser vår egen situation. Eller det brukar mest vara jag som ser min situation och Johans situation och han får berätta att det faktiskt inte är semester.

Jag hade aldrig velat byta med honom dock, och han hade inte velat byta med mig. Jag är gärna hemma med barnen och hade aldrig klarat att vara borta så mycket från dem. Johan njuter ju inte av det precis, men han hade inte klarat av att vara hemma hela dagarna. Han hade definitivt klättrat på väggarna.

Jag kommer ihåg att jag fick göra en lista på allt jag gör här hemma för att Johan skulle förstå hur mycket jag faktiskt gör. Allt från att dammsuga, torka golven, listerna, köksluckorna, spisen, fönsterbläcken osv osv…. och Johan har otaliga gånger fått förklara att han inte njuter av att bo på hotell, när jag ”glömmer” 😀

Johan ska vara hemma tre månader nästa sommar vilket kommer bli nyttigt för oss allihopa.

DOP

Igår hade vi dop för Alexander Carl  (Visst är det fina namn? :)) som även han hade feber på morgonen, såklart. Isabelle mådde dock mycket bättre, men tanken på två lite febriga och gnälliga barn i kyrkan kändes sådär. Vi bestämde oss för att försöka göra det bästa av situationen för ställa in kändes inte som ett alternativ. Vi hade bjudit ca 40 pers varav flertalet kom långväga, hyrt in sångerska, hade planka för 43 personer, lokal osv osv. (Hade barnen haft hög feber hade vi såklart ställt in).

Sångerskan som jag hittat på nätet sjöng ”utan dina andetag”, ”kärleksvisan” och ”sång till friheten” och det var precis så vackert som jag hade föreställt mig det. Både jag och Johan hade svårt att hålla tårarna tillbaka. Psalmerna vi valt var ”tryggare kan ingen vara” som ligger mig nära om hjärtat då vi sjöng den på min mammas begravning, samt ”du vet väl om att du är värdefull”. Det är bara en så himla fin psalm.

Vi fick frågan innan dopet varför vi ville att Alexander skulle döpas och jag funderade så mycket på vad jag skulle säga att prästen fortsatte ”det är ingen kuggfråga” Jag tror ju inte på Gud, det gör inte Johan heller, men vi är båda döpta i kyrkan och tycker att det är en fin tradition. Jag svarade ungefär så. Jag antar att de är vana vid att inte alla som döper sina barn är troende. Hon kommenterade i alla fall det inte.

Efteråt var vi i en lokal nära Johans pappas hus. Perfekt liten lokal med plats för ca 40 personer som vi var. Jag hade beställt ballonger, vimplar som bildade namnet Alexander och Alexander Carl. Vi hade planka och min favorittårta ”mintchoklad” samt prinsesstårta från en cafékedja från Värnamo.

Om man inte tänker på att jag ser lite knäpp ut på denna bilden, så är den så himla gullig. Isabelle pussar sin sovande lillebror. (Båda barnen har kläder från NOA NOA miniature som finns att köpa på Babyshop. Jag hittar dessvärre inte Isabelles klänning där eller hennes blå strumpbyxor, men det finns så många andra fina där och många med rabatt.
Alexanders byxor som finns på babyshop för 299:-. 100% bomull. Så himla sköna.

Skjortan Alexander hade på sitt dop finns på babyshop.se och kostar 249:-.

 

 

 

Reklam och vabb

Reklam och vabb

Inlägget innehåller reklam genom annonslänkar för Babyshop och Lindex

Jag har funderat ett tag på hur jag skulle kunna jobba med detta, som verkligen är något som jag brinner för och ger mig sådan glädje. Alternativen har varit att skriva en bok och sälja 1 miljon kopior (det var ett skämt!) Det med att sälja en miljon kopior i alla fall. Jag håller ju på att skriva en bok, men har realistiska förväntningar, om än höga. Ett annat alternativ är att ha reklam på min blogg. Jag har bestämt att jag ska ha väl utvalda företag och märken som jag samarbetar med. Företag där jag själv handlar från eller produkter som jag själv använder, eller mina barn. Saker jag kan stå för helt enkelt.

För tänk om.

Tänk om jag skulle kunna sprida kunskap om psykisk ohälsa och bipolaritet i synnerhet på heltid. Vilken ynnest det skulle vara för mig. Jobba med det jag brinner för och samtidigt göra något bra.

Vad gäller valet av reklam kommer det främst vara företag förknippade med psykisk ohälsa/hälsa, bipolaritet, barn och familj. Ett av mina stora intressen är barnmode och därför har jag valt att samarbeta med Babyshop och Lindex bl.a. Det är sidor där jag ofta handlar kläder till Isabelle och Alexander. Jag tror mitt intresse för barnkläder startade när jag var runt 11 år. När jag inte kunde somna på kvällarna brukade jag ligga där i sängen och fantisera om hur jag skulle klä mina barn. Modet var inte riktigt samma som det är idag dock, så mina fantasibarn såg inte riktigt ut som mina riktiga barn gör idag!

SJUKSTUGA

Här hemma har vi för tillfället sjukstuga. Isabelle hade 39 graders feber igår och har sovit väldigt dåligt i natt. Johan sov med henne och hade vaknat av att hon satt i ett hörn i rummet och grät efter mig. Hon som varit så pappig har nu vänt till att bli mammig. Johan väckte inte mig utan försökte söva om henne, men det blev som sagt en väldigt dålig natt sömnmässigt. Alexander äter ungefär varannan timme på natten så vi två sov inte mycket bättre. Har börjat ge honom smakportioner nu så förhoppningsvis kommer det bli bättre när han kan äta lite mer vanlig mat på dagarna.

Just nu sitter jag i bilen och skriver, båda barnen sover och har gjort så i ca 10 minuter. Isabelle höll på att bryta ihop hemma på grund av trötthet men har svårt att komma till ro och sova i sängen eller soffan och då funkar alltid bilen. Alexander försökte jag söva i vagnen innan men förgäves. Han har precis kommit på att han har en egen vilja. Han skriker när jag lägger ner honom i vagnen och slutar inte förrän jag tar upp honom. Han vill definitivt inte sova, det är så tråkigt när det finns så mycket spännande att upptäcka.

Så här sitter jag, i bilen. Med två små sovande änglar och en dator mellan mig och ratten.

Utanför fönstret har jag sjöutsikt, Vättern som speglar sig i den dova solen. Det är alldeles vitt av frost på backen och i träden. Det påminner mig om hur vacker Sveriges vinter är.

bipolarmammanIsabelles tredje glass för dagen. När man är sjuk får man många glassar, det är verkligen sen gammalt. Julstrumporna är från Lindex. Har köpt en hel del julkläder till barnen i år. Mycket för att jag har längtat efter att få fota syskonen tillsammans i matchande outfits.

bipolarmammanIdag har Isabelle sagt ”Jag älskar Alexander” och ”Alexander älskar mig”hela dagen. Hon är verkligen världens bästa storasyster.

bipolarmammanMin älskling som har varit lite piggare idag än igår. Tack och lov.

Vardagslivet

Vårt vardagsliv går verkligen i full fart för tillfället.

De senaste två veckorna har jag varit på barnakuten med Alexander fyra gånger och en gång på barnmedicinska mottagningen p.g.a. att hans andning varit ansträngd i samband med hans väldigt långdragna förkylning. 

Samtliga gånger har en sjuksköterska kollat hur han syresätter sig, tagit tempen samt vägt honom och alla parametrar har varit toppen. (jag har varit där så många gånger att jag pratar med medicinska facktermer nu haha. Från att ha varit hängig och gnällig hemma ligger han och skrattar och flirtar med sjuksköterskorna på akuten. Jag älskar att han är så social och glad, Men det hade varit bra om de fick se den hängige lille killen som jag ser här hemma också.

I förrgår kväll åkte vi in igen p.g.a. att han stod som en stel pinne med bröstet utåt och kippade efter luft flertalet gånger under dagen. Samma visa igen: vikt, temp och syresättning och allt såg perfekt ut. Sjuksköterskan började dessutom med att säga, med rödsprängda ögon, att det var fullt upp och att man prioriterar de sjukaste = väldigt långt väntetid. Kort väntetid har varit 2-4 h så jag föreställde mig en mindre evighet i huvudet… Jag försökte förklara hur dåligt det hade varit hemma, men sjuksköterskan hade svårt för att lyssna då hon verkade vara någon helt annanstans i tankarna. 

”Finns det ingenting man kan ge honom för att hjälpa med andningen, förutom adrenalin som inte hjälpt de andra gångerna?” vädjade jag. 

”jo det finns något som heter nasivin”.. så tystnade hon snabbt, som att hon hade sagt något som inte fick sägas. 

”Men det ger vi endast till våra rs-barn. De som är riktigt sjuka”. 

”Men om det hjälper, varför kan vi inte testa det på Alexander? För det är inga biverkningar eller? 

”Vi har bara ett begränsat antal av dem.. så läkaren får avgöra. Ja, och det går ju inte köpa dem i butik”

Jag suckade uppgivet.

Jag vet att jag klagar nu och många håller kanske inte med mig, men jag tycker verkligen att sjukvården i Sverige är undermålig på så många sätt. Nu har jag varit inne med Alexander 4 gånger på några veckors tid för att han har så svårt för att andas, men får ingen hjälp och den lilla hjälp som finns att tillgå (utan inläggning) verkar vara i form av avsvällande nässpray som ej finns att få tag i. Den finns inte att köpa och den finns i begränsad upplaga på barnmottagningar. Varför är den inte upphandlad av apoteken? Mycket märkligt tycker jag.

Adrenalin som han fått vid tre tillfällen har inte fungerat..ändå får han det gång på gång. Jag känner att min tillit till vården minskar för var gång jag kommer i kontakt med den. Det handlar inte övervägande om kompetens, för det tror jag många besitter… utan det är snarare bemötande och behandlingen som verkar vara problemet. Stress, dålig arbetsmiljö och kanske t.o.m. dålig ledning tänker jag.

Strax innan jag skulle få Alexander i juli gick en sjuksköterska ut och berättade om personalbristen, dålig arbetsmiljö samt om den dåliga ledningen på BB på Ryhov (Jönköpings länssjukhus) på nyheterna.

Man känner otrygghet och uppgivenhet. För vad kan man själv göra? Man kanske inte kan påverka direkt men, man kan tycka och man kan säga det högt… och hoppas att någon lyssnar.

Jag tycker att sjukvårdspersonal är bland de viktigaste professionerna vi har i vårt samhälle och därför bör betalas därefter. Det skulle göra att fler sökte sig till yrkena (nu syftar jag framförallt på våra sjuksköterskor) vilket skulle minska personalbristen och på så sätt öka välmåendet hos den befintliga personalen. En stor satsning på sjukvårdspersonal i Sverige behövs. På alla fronter, inte minst psykiatrin. (Mer om detta i ett annat inlägg, har så mycket att säga om ämnet

Jag kom visst av mig lite…

Alexander blev i förrgår kväll sämre och fick hög feber och har tills idag haft över 39 grader. Han har fått alvedon och vi har sprayat näsan med koksalt och sugit med nässug. Det har fungerat bättre och bättre då slemmet satt sig ytligare på honom. Innan satt det i bröstet och nu verkar han ha mest i näsan, vilket är skönt.

Detta har inneburit väldigt dåliga nätter då jag suttit upp med honom på mig och han har haft svårt för att äta pga täppt näsa.

Igår natt bytte jag och Johan, så att jag skulle få sova lite. Vad händer då? Isabelle vaknar kl 2.45, av att ena armen är utanför tröjan. Reflexmässigt sätter hon sig upp, tänder lampan och säger att hon vill gå upp. Jag tror att klockan är runt 5 så jag lyfter upp henne per automatik och bär ner henne för trappan och ser då att klockan är innan 3. Då är det redan för sent.

Som tur är finns ipaden tidiga morgonar. Isabelle ligger och tittar och vi kan slumra bredvid henne, för att hjälpa henne var 3-4 minut med reklam osv. Man får verkligen veta att man lever med små barn. Tur att jag och Johan har varandra, det gör föräldraskapet så himla mycket bättre och lättare. Man har någon att dela kärleken till barnen med och såklart dela ansvaret med och de jobbiga bitarna också.

Nu när jag själv är mamma tänker jag på min mamma ur ett föräldraperspektiv och funderar ofta över hur jobbigt hon måste haft det och hur tuff hon var. Det skiljer 16 månader på mig och Lisa och vi bråkade i princip jämt när vi var små. Vi var bästisar också såklart, men vi bråkade för jämnan. Jag ville alltid vara storasyster och fick aldrig vara det, fram till idag tror jag vi fortfarande är oense om vem som är storasyster och lillasyster haha

Johan skulle ta flyget till Stockholm kl 6.30 igår morse så jag ringde faktiskt farfar vid 6-tiden (vi har en överenskommelse att jag ringa när det krisar). Han kom vid 6.30 och då åkte jag ut med Isabelle i bilen för att hon skulle få sova lite innan förskolan, annars hade hon med all säkerhet inte orkat dagen. Bilen har räddat många dagar. Isabelle slocknar direkt när motorn går igång och sover så gott.

Nu är Alexander äntligen feberfri. Johan kommer hem alldeles strax och farfar är hos oss till dess. Han är guld värd, farfar.

När barnen somnat har våra kvällar de senaste veckorna bestått av att plugga. Johan läser just nu etik och hållbarhet och har haft inlämningsuppgift. I och med att det är hans första akademiska text på väldigt länge har jag hjälpt med just detta. Struktur, källhänvisningar osv. Jag har lärt mig en hel del om hållbarhet, vilket har varit väldigt nyttigt.

Sen försöker jag hinna med bloggen, som skänker mig så mycket glädje. Faktiskt! Jag får så mycket positiv respons och ju mer jag skriver och sätter mig in i bipolär sjukdom, ju mer lär jag känna mig själv. Häftig känsla.

….Och sen har jag mitt andra lilla projekt som verkligen är något som ligger mig nära om hjärtat. Jag började skriva på en självbiografi när jag var runt 20 men har mått för dåligt för att kunna fullfölja det. Det kommer förhoppningsvis bli en roman som är baserad på många av mina egna erfarenheter och kommer rikta in sig på tidiga tonåren. 12-15 år ungefär. Spännande va?

 

Så här ligger min lille prins och skrattar när han blir undersökt

Dagboken

Denna dagbok skrev jag i varje dag under ca 1 års tid efter jag flyttat till min pappa i Värnamo. Den fungerade som en sorts terapi för mig.