Mexiko del 2

På väg till Mexiko City

Jag hade varit i Chihuahua i norra Mexiko ca 2 veckor och killen jag bodde hos blev mer och mer närgången. Jag visste egentligen att jag hade insinuerat att det skulle bli något mer än vänner men agerade som att jag inte hade gjort det. Det kan hända att jag var intresserad av honom ett tag, men, kort innan avfärden la en väldigt snygg kille till mig på Facebook. Vi hade börjat skriva till varandra och pratade i telefon dagligen. Jag blev kär nästan direkt och kunde bara tänka på honom. Killen var ca 10 år äldre än jag och bodde i Malmö och vi höll kontakten dagligen under de tre månader jag reste runt i Mexiko och USA.

R skjutsade mig sorgset till flygplatsen varifrån jag skulle resa till Mexiko City. I Mexiko City hämtade Marco upp mig tillsammans med några spanska kompisar som var på besök. Vi körde över en timme för att komma till hans hem som låg i ett inspärrat område. Vid porten satt vakter Har du sett filmen ”La Zona”? Likt den. När man kom in innanför porten var det som att komma in i en annan värld. Stora vackra hus och fina trädgårdar, men inget folk på gatorna. Folk är mer privata utomlands.. har jag fått för mig.

Turist

Jag fick bo i Marcos rum själv, ett stort rum likt en amerikansk tonårspojkes rum (från filmer). Hans mamma var hemmafru och hade precis avslutat en matlagningskurs. Hans pappa var VD på ett stort bolag i Centralamerika vilket gjorde att jag inte såg så mycket av honom. Varje morgon fick vi nypressad juice. Melonjuice bl.a. som var så himla god. Jag åt mango med en speciell mangogaffel. Hon lagade mexikanska paradrätter. De spanska vännerna var också i Mexiko för första gången så Marco såg till att ta med oss på alla turistsevärdheter i stan. Vi var och tittade på den stora kyrkan mitt i stan där insidan var helt klädd i guld. Torget, Zocalo som det ligger vid är det näst största i hela världen och rymmer ca 100 000 människor.

Vi var och tittade på pyramiderna vid Teotihuacan och gick på museum. En dag tog hans mamma med mig och spanjorskan i sin snygga vita BMW, ut från området och körde till ett mindre fint område där vi fick manikyr. Efteråt åt vi tacos på plaststolar på gatan. Herregud vilken kontrast. Spanjorerna åkte hem och kvar var jag själv i en familj jag känt i någon vecka. Marcos pappa sa en dag att han ville att jag skulle prova världens godaste tacos, sagt och gjort. Jag och familjen tog deras fina bil och åkte från det trygga området till ett fattigt område där vi satte oss på små gula plastpallar och åt världens godaste tacos.

bipolärmamman
Lite skillnad på svenska och mexikanska tacos

Lyxiga fester

Marco tog med mig till de lyxigaste klubbarna jag hade varit på, såna där klubbar där man lämnar nyckeln till en kille som kör bort bilen. Där någon öppnar dörren till badrummet, sätter på vattnet åt en när man ska tvätta händerna och till och med pumpar tvålen åt en. Jag vet inte hur mycket dricks jag gav dessa tjejer när jag var berusad och sentimental.

Jag älskade att gå ut i Mexiko för olikt de flesta svenska klubbar, dansar man på riktigt, tillsammans. Marco och hans kompisar var jätteduktiga på merengue, cumbia och salsa och jag har länge haft en fascination för den latinamerikanska dansen och musiken. Jag kunde dansa hela natten och ändå inte vara trött. Kanske var jag hypoman eller så hade jag bara väldigt roligt. Det är så himla svårt att säga…

Acapulco

En helg åkte vi ner till Marcos sommarhus i Acapulco. Jag vet inte hur snabbt han körde när polisen stannade oss. Jag kommer ihåg att han gick ut och pratade med polisen bakom bilen och kom tillbaka, satte sig i bilen och körde vidare i samma hastighet..

Samma kväll åkte jag i en kompis bil, på väg till en klubb när vi plötsligt ser en poliskontroll. Kompisen hade självklart druckit. Jag kommer ihåg att han sa ”Dame chicle” som betyder ge mig tuggummi. Han tuggade snabbt och när han öppnade bildörren spottade han ut det. Polisen kom fram och bad att få lukta på hans andedräkt. Han blåste sin alkoholmintblandade andedräkt i ansiktet på polisen varpå polisen säger ”ok, ni kan köra vidare”.

Marcos moster

Marcos moster kom på besök från Cancun och vi fick dela rum vilket ledde till många konversationer. Innan hon åkte hem bjöd hon hem mig till hennes familj. Jag tog henne på orden och några dagar senare bokade jag biljett till Cancun.

Mexiko del 1

År 2007 hade två år gått sedan jag tog studenten. Jag hade hunnit vara i Chile i 7 månader, kommit hem till mina bonusföräldrars trygga vrå ute på landet, flyttat in till en liten vindsvåning i stan, jobbat på dressman, köpt biljett till Mexiko, flyttat ut från vindsvåningen och slutligen åkt på min första utlandsresa själv.

Den enda planerade destinationen jag hade var Chihuahua i norra Mexiko där en kille jag lärde känna i Chile bodde med sin familj. Jag tänkte eventuellt åka till Mexiko City där en kille jag träffat på en fest bodde, men det var inget planerat.

Killen i Chihuahua hade en mamma som var amerikan och pappa mexikan. Jag fick inget riktigt grepp om vilken klass de tillhörde men över medel ialla fall. De bodde inte i ett riktigt bostadsområde, utan deras hus låg gömt bakom en hög mur i en korsning. På bakgården fanns ytterligare en liten bostad med ett stort rum, kök och toalett. Där fick jag bo själv. På morgonen stod hans farmor i köket och gjorde frukost. Hon tog ut tortillas i degform ur kylen och stekte dem. Det var så himla gott.

Vi umgicks med Rs vänner och åkte tillsammans med dem på en roadtrip till Creel som är en ort sydväst om Chihuahua. Jag hade aldrig en tanke på hur farligt det är just i den delstaten. Att bo tillsammans med ett gäng ungdomar i ett hus i skogen i en delstat där många dödas varje dag är inget jag skulle göra om.

R pussade mig godnatt på kinden varje kväll och varje kväll pussade han mig närmare munnen. Tillslut kände jag att jag inte ville stanna kvar där mer p.g.a. detta. Jag kontaktade då Marco som bodde i Mexiko City. Han sa att jag självfallet kunde komma och bo hos dem. Jag bokade snabbt en biljett till ”La Ciudad” Staden, som den kallas på spanska, lämnade en väska hos R och reste vidare. Tanken var att jag skulle komma tillbaka till dem och vara där ett tag till.

Att det skulle ta flera månader innan jag kom tillbaka hade jag inte tänkt mig. Inte heller att jag skulle bo hos Marcos kusiner i Cancun, festa på lyxiga klubbar i Acapulco, spendera två veckor i Salt Lake City…

I Chihuahua
Huset jag bodde i
I Creel

om hypomani hade ett ansikte…

Världens godaste tacos

Vår lilla guide upp till vattenfallet i bergen

Pojkarna fick Doritos av oss och bjöd oss direkt..

En annan liten guide som tog betalt i klubbor

En liten försäljare. 

Dagens lunch – tortilla med tonfisk.bipolärmamman

Chile sista delen

Det var februari 2007 och jag hade varit i Chile i 8 månader. Under dessa 8 månader hade jag gjort slut med killen jag åkte dit med, dejtat två killar och blivit tillsammans med en ny.

A hade frågat mig om vi kunde säga att vi var pojkvän och flickvän och jag hade inte vågat säga nej. Jag vet att jag tänkte att det skulle lösa sig automatiskt när jag åkte hem. För hem var jag på väg. Ingrid hämtade mig på Landvetter. Jag minns att jag kände mig så instängd hemma när det blev mörkt. Det var som att mörkret nästan kröp in i huset. Det blev så påtagligt när man hade varit i ett varmt och ljust land så länge. Chile hade varit nyttigt för mig. Jag hade fått se klasskillnader, lärt mig att uppskatta små enkla saker så som rinnande vatten, varmvatten, vårt städade samhälle, gratis vård och skola.

Något jag inte visste då var att mina impulsiva och omdömeslösa handlingar inte bara hade sårat dem omkring mig utan även skadat mig själv.

Fram till i dag skäms jag över hur jag behandlade Franne och hans familj. Det dåliga samvetet är hemskt påfrestande för psyket.

Snart efter jag kommit hem från Chile flyttade jag till en egen liten lägenhet inne i Värnamo. Det var en vindslägenhet på ett rum och kök. Min syster Lisa hade bott där men skulle nu flytta till Stockholm. Den kostade 2800 kr/månaden, vilket idag känns så himla lite. Jag fick jobb på Dressman i stan och cyklade mellan min lilla lägenhet och herrbutiken.

Under denna period som varade ca 6 månader hade jag nästan alltid någon kille som sov över hos mig. Det handlade inte om sex, utan att jag hade svårt för att sova själv. Jag somnade ofta rädd för mörkret och drömde då mardrömmar där jag vaknade men kroppen fortfarande sov. Ett tillstånd som är skrämmande.

I Chile hade jag träffat några mexikanare varav en jag tog upp kontakten med. Snart hade jag bestämt att jag skulle åka till Chihuahua i norra Mexiko där min kompis bodde och bo hos honom i hans familj. Jag hade helt klart gett honom förhoppningen om att det skulle bli något mer samtidigt som jag inte var ett dugg intresserad av honom.

I slutet av 2007 skjutsade Ingrid mig ännu en gång till Landvetter, men denna gång gick flyget till Frankfurt-Dallas-Chihuahua. I Mexiko stannade jag ca 3 månader…idag förstår jag att jag haft sån sjuk tur att inte något har hänt mig. Chihuahua är den delstat i Mexiko där det begås flest mord i hela landet. Jag har förstås också haft turen att ha bra vänner som inte låtit mig gå en meter själv. Mexiko är ett helt kapitel för sig själv som jag tänkte berätta om i ett antal kommande inlägg.

BIPOLARMAMMAN
selfie från tiden i min lägenhet mellan Chile och Mexiko

Klicka här för att läsa Chile del 1

Klicka här för att läsa Chile del 2

Klicka här för att läsa Chile del 3

 

 

 

Chile del 3

Inlägget innehåller reklam genom annonslänkar för jordklot.se

Franne flyttade hem till sin familj och jag bodde numera själv i vänner till hans familjs lägenhet. Det var en trea som kändes lite mer som lägenheter hemma än hans familjs hus. Jag skäms för det, för att jag tror att jag visade för familjen att jag inte kunde hantera situationen så bra. När vattnet försvann grät jag och fick panik över att jag inte kunde gå på toaletten som vanligt och spola, eller duscha, eller tvätta händerna.. Vid något tillfälle sov jag över hans kusiner som bodde i ett litet hus uppe i bergen. Världens finaste familj och den äldsta kusinen tog verkligen hand om mig. Jag skulle få följa med till hennes jobb som servitris och få prova på att jobba som det och det var därför jag sov över där. Jag kommer ihåg att vi åt en jättegod soppa med små spaghettibitar på kvällen och jag åt så mycket att jag fick världens magont och inte kunde sova på hela natten. Det kanske man inte tror om Chile men det kan verkligen bli jättekallt och vid denna tid var det verkligen superkallt. Under nollan och husen är verkligen inte gjorda för kyla.

Jag hade på mig full mundering med raggsockar och pyjamas, tröja. Vi sov i samma säng och jag kommer ihåg att hon höll om mig för att jag frös så mycket.

På morgonen ville jag ta en dusch för att bli lite varmare. Badrummet var i betong och kändes lite som en byggarbetsplats. Jag ställde mig i duschen och började schamponera mitt hår då varmvattnet plötsligt tar slut. Vad gör jag då? Jag ropar på kusinen och börjar storgråta för att jag tagit slut på varmvattnet (som varade ungefär 2 minuter) och måste duscha ur schampot med kallt vatten. Hon torkar mig med handduken och tar hand om mig som att jag vore ett litet barn och jag låter mig omhändertas.

Det slog mig inte förrän långt senare att detta faktiskt är deras vardag och att jag kommer dit och visar att jag inte orkar med den efter en natt. Det måste känts hemskt för dem.

Min karriär som servitris i Chile blev kortvarig. Ungefär 8 timmar lång.

renaca, bipolarmamman
I en av de där glasbyggnaderna jobbade jag hela 8 h som servitris

Killen jag gick på dejt med träffade jag några gånger tills jag tröttnade. Jag hade träffat en chilensk tjej på skolan som jag smsade med och hon frågade om jag inte ville följa med ut en kväll. Sagt och gjort. Jag tog en collectivo (en sorts taxi, men den hämtar upp folk på vägen tills bilen är full = mycket billigare än taxi) från Belloto in till Viña. Denna tjej bodde ganska nära kusten och hade det således bra ställt. Vi drack lite pisco sour, en drink från Chile (Eller Peru som Peruanarna skulle säga) och sedan gick vi till ett uteställe i närheten av universitetet. Vi sitter och pratar när två killar kommer och sätter sig vid bordet bredvid. Jag tror att de är från USA, för de har ett europeiskt utseende. Sedan kommer de och sätter sig hos oss och det visar sig snabbt att de är lika mycket chilenare som min väninna. Men, de kommer från en annan klass, vilket förklarar utseendet. När jag bodde i Chile delade man upp klasserna enligt följande:

Låg klass – medel låg klass – medelklass – medelhög och hög.

I Chile är det ofta så att de som ser ut som europeér är från en högre klass. Medelhög eller hög och de som är mörkare och kanske har lite drag från mapucheindianerna (ursprungsbefolkningen i Chile) kommer ofta från lägre klasser.

Jag upplevde att de som hade riktigt dåligt ställt ofta hade många barn, medelklassen som var en ganska liten andel av befolkningen, hade råd att ha två barn (med tanke på att utbildning ska betalas) och de från den högre klassen hade råd att ha fler än två barn. Jag var där 2006 och landet har såklart utvecklats sedan dess. Medelklassen har ökat och sist jag läste om det var Chile det land i Sydamerika där man kunde se störst skillnad mellan generationerna vad gäller ekonomi och välfärd.

Vi bytte nummer med killarna och träffade dem dagen efter på stranden och jag fortsatte att träffa en av dem, A. Tillsammans med honom fick jag upptäcka en annan sida av Chile, den där de rika lever. Det var mycket intressant att kunna jämföra.

Han kom från en anrik släkt där en släkting varit president, men familjen levde inget lyxliv. Hans pappa hade gått bort hastigt när han var liten och hans mamma som då varit hemmafru började studera till läkare, gick ut som klassetta och hade sin egna klinik i deras hus. Fantastiskt stark kvinna som försörjde fem barn helt själv. Jag kommer ihåg att vi diskuterade utbildning och att jag berättade om att det var gratis här varpå hon frågade var alla våra pengar går… lite tänkvärt.

A hade mörkblont hår och blå ögon och var väldigt vältränad. Han älskade att cykla och hade flera cyklar. Att cykla i Chile fick jag känslan var något som bara de som hade lite mer pengar gjorde. Samma sak med hund. De hade en liten vit tuss som alla syskon utom en kallade för ”hårbollen”. Brodern kallade honom för Bob. De var väl inte riktigt överens. Att gå ut och gå med hund i koppel var inget jag sett i det området där jag bodde.

Med A fick jag se hur de rika hade det genom hans kompisar och släkt. Vi var bland annat uppe i bergen i Anderna där hans familj hade sommarhus. Jag minns så väl att vi spelade poker, drack pisco sour och gick till något lokalt dansställe och dansade Cumbia. En händelse som jag minns extra mycket är när jag kom upp på morgonen och satte mig i en av fåtöljerna i vardagsrummet och i periferin ser något stort krypa mot mig. En fågelspindel! Jag skrek och skrek och morbrodern börjar skratta och säger att han såg den tidigare men att han lämnade den där. Det var bara en bebis och de är bra för de äter de farliga spindlarna. Precis efter detta gick jag in och la mig på sängen och tittar under den och ser en död skorpion… Det blev lite för mycket för mig.

 

bipolarmamman
Vilken tur att jag såg detta på morgonen och inte på kvällen i alla fall.

Jag var även med hemma hos en kompis farmors sommarhus utanför Santiago. Farmorn var så snäll mot mig samtidigt som hon var så otrevlig mot hushållerskan. Jag minns så väl att hon hade lagat kyckling och att farmorn sa att den var torr.

Känslan av att bli behandlad så olika var för mig jättekonstig och jag tyckte inte om det. Jag kände att det var så fejk, för hon behandlade mig som att jag hade pengar, men sanningen var ju att jag lika gärna kunde stått där i köket och jobbat. Om det inte vore för att jag var från Sverige.

Precis efter farmorn hade åkt hem sa vi till hushållerskan att hon fick åka hem och att hon såklart skulle få lön ändå.

bipolarmamman

Ett annat ställe där jag fick bevittna klasskillnader var på sjukhusen. Jag besökte två olika. Ett kommunalt i Valparaiso där sjukhuset var i betong både på utsidan och insidan. Det kändes som att man kastades tillbaka ca 100 år i tiden när man gick in där. Kvinnorna som fött barn låg i salar om 10 personer eller mer.

Sedan var jag på en ”Clinica” eller klinik, som är sjukhus som är privata. Det var en skyskrapa och insidan var mycket mer high tech än vad våra vårcentraler och sjukhus är.

I Chile föds man in i samhällsklass likt många andra samhällen och det är svårt att klättra men väldigt enkelt att falla ner. Folk verkade vara väldigt medvetna om detta och värderade sin utbildning högre än något annat. Utbildning = framtid. Att se detta på nära håll fick mig att känna att jag hade tagit mycket för givet som t.ex. att vi har gratis utbildning i Sverige, att det kvittar om jag pluggar när jag är 20 eller 30 osv. Att jag inte behöver oroa mig över något för det är alltid någon som tar hand om mig. Jag kommer i alla fall inte hamna på gatan oavsett hur illa däran jag är.

En ganska naiv inställning till livet. Jag tror vi alla skulle må bra av att få se hur det är i länder som dessa då det skulle få oss att uppskatta det vi har mer och värdera det högre.

Det fanns en man i Viña som var känd för att han pluggade på universitetet men bodde på gatan. Han hade nämligen inte råd med bägge. Snacka om målmedvetenhet.

 

bipolarmamman

 

bipolarmamman
Stugan i anderna
bipolarmamman
Vi red mycket de dagar vi var i kompisens farmors stuga

För att läsa del 1 klicka här

För att läsa del 2 klicka här

 

Chile del 2

För att läsa del 1 klicka här.

Snart började vi skolan, Universidad de Viña del Mar, där vi skulle studera spanska och om landets historia och kultur. Första dagen samlades samtliga studenter i ett och samma klassrum där vi fick göra ett slags inträdesprov.

bipolarmamman
Precis utanför skolan låg det ett bageri

Jag hade studerat spanska som extraspråk på gymnasiet i tre år och kunde en del grammatik, men hade ganska bristfälligt ordförråd och lågt självförtroende när det kom till att prata. Jag hamnade i den näst svåraste gruppen, men bytte till den svåraste eftersom att Franne gick där och det var mer praktiskt att vi hade samma schema.

Skolan gick bra men det kändes lite konstigt att sitta inomhus och studera när det var sommar och sol utomhus och jag hade svårt att koncentrera mig. Här i Sverige studerar vi ju inte på högsommaren och jag kände mig väldigt stressad att komma ut i solen när det väl var sol ute. Kunskapsmässigt låg jag långt efter de övriga klasskamraterna som kom USA, Frankrike och Tyskland men jag tog igen det ganska snabbt. Det underlättade att jag bodde i en chilensk familj där jag var tvungen att prata spanska hela tiden.

Påskön

bipolarmamman
Jag med min skitsnygga lugg från vad ser ut som 80-talet, framför ett av de kändaste monumenten med moais

Vi hade uppehåll en vecka mitt i terminen och många passade på att resa då. De flesta i vår klass åkte till Macchu Picchu, en förcolumbiansk bergstad i Peru, men jag och Franne åkte till Påskön.

Det var en häftig upplevelse att få se de cirka 1045 moaierna (stenfigurerna) som pryder hela ön. För dem som inte vet historian bakom ön, så högg invånarna dessa figurer ur sten för ca 1000 år sedan för vad man tror skulle skydda dem (lite förenklat)

Vi var där i en vecka och hela denna vecka åt jag samma rätt till middag på samma ställe. Kan tyckas lite tråkigt, men det var den godaste kycklinggryta jag någonsin smakat. Kyckling i någon slags vitvinssås. Trots att ön ligger mitt ute i atlanten, fem timmars flygresa rakt ut i havet, tillhör ön Chile och det märkte man inte minst genom språket som var spanska (och rapa nui som talades i hemmen) men även genom att det var lika många herrelösa hundar som strök längst grusvägarna i öns enda centrum som i inlandet, ”la conti” som öborna kallade Chile. Man kan tycka att man i ett samhälle på ca 2000 invånare inte skulle behöva ha herrelösa hundar, men det är väl kanske något kulturellt, hur man ser på hundar. En av dagarna fick vi tyvärr bevittna en hund bli överkörd av en bil som dessutom smet. Jag storgrät. Som tur var fanns det vänliga själar som tog hand om hunden.

Vi upptäckte ön på fyrhjuling och vespa, fick se deras speciella dans och Franne tatuerade sig hos öns tatuerare som är väldigt känd. Vi var även med på guider och fick höra om den otroligt spännande historian om ön. En mycket intressant upplevelse var när vi besökte på öns enda nattklubb. Istället för att åka taxi till och från klubben som låg ute i ödemarken, red nattklubbens besökare på de rangliga hästarna som stod uppradade utanför. Nästan alla hästar jag såg under dessa dagar på ön var lika rangliga och dåligt skötta. De såg verkligen skruttiga ut och jag tyckte synd om dem. En av öborna talade om för oss att det var det dåliga gräset som var anledningen till detta.

bipolarmamman
En vildhäst. Som faktiskt ser ut att vara i ganska gott skick. 

Öns alla träd var planterade, då man under den tid man gjorde alla dessa stenfigurer högg ner träden för att transportera dem. Figurerna var gigantiska och jag har fortfarande svårt att förstå hur människor utan maskiner kunde transportera dessa. Det är ju lite av mysteriet på ön.

Efter veckan började vi skolan igen och snart kom Ingrid och hälsade på. Det var så speciellt att ha henne där, hos mig i Chile. Hon blev snabbt poppis bland min nyvunna chilenska familj, inte för att de kanske förstod så mycket av vad de sa till varandra men utan för att de allra flesta älskar Ingrid. Hon är alltid glad och väldigt ödmjuk. Hon bröt t.ex. inte ihop när det inte fanns något vatten i huset på några dagar (som jag gjorde) Hon hade inga som helst problem att leva primitivt.

Under hennes veckor i Chile tog vi med henne in till Viña, denna vackra kuststad som jag kom att älska. Främst de dyra (enligt chilenska mått mätta) restauranger som låg vid havet och shoppingmallen. Till Valparaiso, kuststaden som är så himla olik Viña men som i princip sitter ihop med varandra. Santiago, huvudstaden. Ingrid gjorde verkligen det mesta av resan och åkte själv till påskön en långweekend.

Ingrid och jag

Sedan tog jag och Ingrid bussen själva över Anderna till en av mina absoluta favoritstäder: Mendoza. Jag kan inte riktigt sätta fingret på vad det är som gör den så fantastisk. Kanske är det atmosfären, vingårdarna, chokladfabrikerna, det goda köttet som dessutom är skamligt billigt….alla vackra och trevliga människor, spanskan som låter som spanska med italiensk accent typ, allt det tillsammans som gör Mendoza till en av mina favvostäder.

Jag kommer inte ihåg exakt, om det var efter jul där, som jag började känna mig rastlös och började titta på andra killar. Snart hade jag i alla fall gjort slut med Franne och bodde ensam i en lägenhet som tillhörde Frannes familjs vänner.

Jag kommer ganska väl ihåg att jag kom hem dagarna efter jag hade gjort slut och sa att jag skulle på dejt med en annan kille och Franne blev så ledsen.

Vad hemsk jag var. Jag vet. Förklaringen, som jag kan se idag, är att jag hade gått in i en hypoman fas, vilket gjorde mig väldigt omdömeslös. Tillsammans med den väl utvecklade förmågan att stänga av mina känslor gjorde det mig till en person som jag i många år skämts över. Franne är långt ifrån den enda killen jag behandlat på det sättet.

Jag skulle komma att träffa flera olika killar under dessa få månader som jag hade kvar i Chile.

bipolarmammanbipolarmammanbipolarmamman

Chile del 1

Chile del 1

Kort efter jag flyttat till min kompis Martin och hans familj träffade jag en kille, Fransisco, eller Franne, som han kallades. Han var född i Chile men flyttade till Sverige med sin familj när han var runt 3 år. Hemma pratade han spanska med sin mamma och jag var så fascinerad av just det spanska språket, så det var häftigt när hans mamma började prata spanska med mig och jag förstod. Franne var den första riktiga pojkvännen jag hade och det var han som fick mig att inse att W och Chris inte var samma person (läs om när jag blev sexuellt utnyttjad här) och visade mig hur ett normalt intimt förhållande är. Han älskade mig och jag älskade honom på mitt sätt. Jag var 18-19 år när vi träffades och svängde rejält i mitt mående och hade långt till mina känslor. Jag kände empati och tror att jag kände kärlek, men jag kunde snabbt bli känslokall och stänga av. En försvarsmekanism som var absolut nödvändig för att orka med alla år hos min pappa.

Efter några månader tillsammans berättade jag för Franne att jag ville göra slut. Vi pratade och kom fram till att vi skulle fortsätta att ses ändå, vilket så småningom resulterade i att vi fortsatte vara tillsammans. Efter studenten var jag rastlös och ville bort från staden där jag hade så många negativa minnen och vi började prata om att åka till Chile tillsammans.

Ganska snart hade vi bokat biljetter till det avlånga landet i Sydamerika. Planet landade i Santiago juni 2006 och vår tanke var att vi skulle bo hos hans moster, morbror och hans två kusiner i deras hus under ett helt år. Vi skulle studera spanska en termin och resa resterande tid.

Jag minns så väl resan från flygplatsen till kuststaden Viña del Mar och vidare till en liten ort som heter Belloto. För första gången i mitt liv fick jag se fattigdom. Människor bodde i skjul och hundar strövade överallt. De konstigaste hundraserna jag någonsin sett. En hund såg ut som en liten tax i kroppen men hade en schäfers utseende. Han hade en lång svans som en schäfer vilket resulterade i att han gick och drog den likt en sopborste efter sig på de smutsiga grusvägarna. En annan hund såg ut som ett litet vandrande skabbigt skelett. Det var hemskt jobbigt att se.

Vi körde på vad som var ett gammalt flygfält som numera fungerade som en väg och svängde upp på en lång brant backe. Mitt i backen stannade bilen och släppte av oss. Innanför de låste portarna låg huset där vi skulle bo ett år framöver. Ett litet gult hus med röda detaljer.

Vi fick ett väldigt varmt välkomnande av hela familjen bestående av kusiner och nästkusiner, mostrar och morbröder och andra släktingar. Vi grillade och det serverades ”choripan” som är chorizo i bröd med god salsa och ”palta” avokado till.

Det var juni och vinter i Chile. Temperaturen kunde krypa ned till nollan och detta hus hade ingen värme inomhus. Inte heller några golvlister vilket gjorde att den kalla vinden blåste genom hela huset. Jag minns att vi satt i det lilla färgglada vardagsrummet med vinterjackor och frös. Det kom till och med rök ur munnen när man andades, så det var verkligen kallt.

Huset var väldigt litet men det fattades minsann inte kärlek i hemmet. Jag hade fått träffa Frannes familj i Sverige och visste att de var mycket varmare och öppnare än vad vi ”svenskar” är (de är ju också svenskar såklart, ni förstår vad jag menar). Jag älskade det och ville också vara sån. Jag hungrade efter kärlek och blev så varm inombords när Frannes moster kallade mig ”hija” som betyder dotter.

Familjen hade gjort i ordning ett litet rum till oss som jag uppskattar till ca 5-6 kvm. Vi packade upp alla våra kläder inför dem och detta är något som jag fortfarande kan må dåligt över. Uppenbarligen hade vi mycket mer pengar än vad de hade då och där stod vi och visade upp alla våra fina kläder för dem. Jag var till och med stolt över det. Idag hade jag definitivt inte betett mig så.

Frannes kusiner var välkomnande och tog med oss till den närmsta staden Viña del mar som kort kallas för Viña, redan dagen efter vi anlänt. Vi tog tåget dit som var som vilket svenskt tåg som helst, modernt och fräscht. Skillnaden var att vi åkte genom områden med hus som såg ut som kojor. Av plåt, plast, trä, kartong, allt som man hade fått tag i. Och dessa hundar. De var överallt och behandlades som pesten.

Det första som händer när vi kommer upp för rulltrapporna är att vi ser två killar komma springande, ena med en väska i högsta hugg och en dam som skriker ”han tog min väska!! Stoppa honom!!” Jag bär då en guldig handväska som ser dyrare ut än vad den är men slänger den utan att tänka på Franne och säger ”håll den”.

Första gången jag sett fattigdom, herrelösa hundar och nu även tjuvar.

Samma dag, eller om det var dagen efter, blir det inbrott i huset. Tjuvarna har varit i alla rum utom vårt. De hade gått igenom byrålådor, nattduksbord och garderober och tagit det de fick tag i. Mycket av affektionsvärde så som ärvda smycken osv. Men av någon konstig anledning hade de inte gått in i vårt rum. I vårt rum fanns laptops, pengar, våra pass, biljetter tillbaka till Sverige. Efter detta sattes galler upp för fönstren. Jag kommer ihåg att jag tycker att det var lite läskigt.

Vi anlände i juni men började inte universitetet förrän augusti/september, vilket gav oss mycket tid att bekanta oss med staden, landet och för mig också språket. Den chilenska spanskan säger de, är den svåraste spanskan att förstå. Den är snabb och innehåller väldigt mycket slang. Jag kommer ihåg att jag inte förstod så mycket av vad de sa till en början och jag vågade inte prata av rädsla för att säga fel.

Mitt självförtroende vände dock en dag när jag skulle åka ”micro”, en slags minibuss, och chauffören försökte lura mig på pengar. Jag sa något i stil med att det inte stämde och hur mycket jag skulle ha tillbaka. Han muttrade och gav mig de rätta pengarna och jag gick, stolt som en tupp och om än mer förvånad och satte mig. Jag kommer ihåg att jag tänkte att jag faktiskt kunde prata spanska.

vårt rum
Rummet där vi sov. Städat och fint 🙂
bipolarmamman
Huset där vi bodde
landningsbanan
Landningsbanan som hade blivit en vanlig väg
bipolarmamman, chile
Backen där huset vi bodde i låg
En av alla herrelösa hundar

För att läsa del 2 klicka här

För att läsa del 3 klicka här