Sexuellt utnyttjad av min engelsklärare… del 1.

Sexuellt utnyttjad av min engelsklärare… del 1.

Engelskläraren.

Första dagen på gymnasiet bestod av att lära känna sina nya klasskamrater. Vår klassföreståndare som även var vår engelsklärare tog med oss till Prostsjön som den lilla mytomspunna sjön i närheten av skolan hette. Enligt rykten hade man hittat en kropp i sjön för år sedan. Sjön var dessutom väldigt smutsig så man ville inte bada där i, om man inte var tvungen såklart.

Som tur var skulle vi inte bada utan vi gjorde några lära-känna-övningar och gick sedan tillbaka till klassrummet. Vår engelsklärare som jag hädanefter kallar W. förklarade för klassen att han skulle skicka ut information via mail och även våra betyg samtidigt som han skickade ut en lista att skriva upp våra namn och mailadresser på. Sedan gav han oss vår första engelskauppgift: att skriva en berättelse om oss själva.

Detta räckte för W. Nu hade han hittat den svagaste länken i klassen och hade dessutom hennes mailadress.

Jag tog mig an uppgiften på största allvar och skrev om när min mamma dog. En tresidig lång berättelse om hur dåligt jag mått och fortfarande mådde.

Detta räckte för W. Nu hade han hittat den svagaste länken i klassen och hade dessutom hennes mailadress.

Inte långt därefter fick jag ett mail från en kille som kallade sig Chris och var från Australien. Han frågade hur gammal jag var, om mina fritidsintressen osv. Jag kommer ihåg känslan av att det var lite konstigt att han hade hittat mig på hotmailen. Jag hade aldrig hört talas om det innan så jag skrev tillbaka och svarade på hans frågor och ställde samma frågor tillbaka, tillsammans med frågan hur han hittade mig.

Svaret kom ganska snabbt. Han hade hittat mig när han sökte på svenska personer på nätet. Hans farmor var nämligen svensk så han ville prata med någon från det landet han hade rötter från. Jag köpte förklaringen utan att blinka. Jag mådde vid det laget så dåligt att jag gick med självmordstankar dagligen. Denna kille från Australien var något annorlunda och positivt i min vardag. Något som gav mig lite glädje. Jag klamrade mig fast direkt och kunde inte tänka på annat än Chris. Chris Willows som var 19 år och stenrik. Från Sydney i Australien. Snart fick jag även kort på honom. Han såg ut som en riktig modell. Skitsnygg. Plötsligt var jag var upp över öronen kär i en person jag aldrig hade träffat och W hade mig precis där han ville.

Jag tror att det var jag och min bästa kompis på gymnasiet som föreslog att vi skulle åka till London med vår klass. Snart därefter hade W övertygat klassläraren i vår parallellklass att vi skulle åka, men alla kunde tyvärr inte följa med utan det fick lottas. Lottningen fick klassen aldrig se men jag och min kompis fick såklart följa med.

Jag skrev i princip dagligen med Chris och berättade om allt för honom, samtidigt som W hela tiden sa till mig att jag skrev som bäst när jag skrev om mitt liv.

När jag fick reda på att jag skulle åka till London skrev jag till Chris och berättade. I mailet nämnde jag min engelsklärares namn vilket öppnade upp för en helt ny diskussion. Chris skrev och frågade vem den här engelskläraren var och om han var snygg. Jag svarade att han inte var det för att han var gammal. W var ungefär 35 och jag var ju bara 17 då. Jag försökte styra bort konversationen om min lärare men Chris kom hela tiden tillbaka till honom. Han undrade var han hette i efternamn och om det inte skulle kunna vara samma W som var så känd bland kvinnorna i Australien. Han som kunde få alla kvinnor att komma. Han som hade varit Dannii Minogues älskare. Jag var inte imponerad och inte heller intresserad men det var det enda Chris ville prata om så jag gjorde det ändå, för att inte förlora det enda som var positivt i mitt liv.

….Detta måste vara det jobbigaste att berätta om hittills, eftersom jag fortfarande än idag känner skam över att ha blivit så grundlurad… När jag tänker på det som hände så är det så utstuderat och sjukt att om jag inte själv hade blivit utsatt för det hade jag haft svårt att tro på det. 

För att läsa del 2 klicka här

För att läsa del 3 klicka här

För att läsa del 4 klicka här

För att läsa del 5 klicka här

Någon som sett filmen Trust? Min historia liknar filmen till viss del. Tjejen blir lurad liksom jag att tro att killen hon pratar med är i hennes ålder medan han är i själva verket är mycket äldre. Han tvingar också till sig sex med henne precis som min lärare gjorde med mig.. men en stor skillnad mellan mig och henne är att hon hade föräldrar som brydde sig.

Skolan och innebandyn

SKOLAN

Kort efter vi flyttat ner till Värnamo började skolan. Jag skulle börja 7:an och Lisa 5:an. Jag kommer så väl ihåg första dagen då alla samlades i matsalen. Där kom jag helt själv och det kändes som att alla stirrade på mig. Jag hade tagit på mig ett par vita jazzbyxor med en vit kjol över och en blå fleece marwintröja med dragkedja samt mina dyra fina axionskor. I Sunne där jag hade bott med mamma, var det poppis med skateskor. DC var det mest populära men när jag, pappa och Lisa varit i Karlstad och bott på hotell som vi brukade göra någon gång om året hade DC skorna varit slut i min storlek så jag hade nöjd mig med axionskorna, de kostade ju lika mycket.

Dessa skor blev en liten snackis hos killarna har jag förstått då jag fick höra att jag kallades ”tjejen med axionskorna”.

Jag kom snabbt in i en tjejgrupp i klassen som jag umgicks med varje rast och även utanför skolan. Jag började spela både fotboll och innebandy men jag saknade basketen som jag spelat i Sunne. Jag skulle ju börjat träna med damlaget det året. Fotboll visade sig inte riktigt vara min sport, jag var bland de sämsta och fick oftast sitta på bänken.

INNEBANDY

Innebandy däremot var jag duktig på och fick så småningom spela i smålandslaget. Känslorna inför innebandyn var ganska tudelad dock. Vi bytte tränare ofta men en tränare fanns i princip alltid kvar och han var inte alltid så snäll mot mig. Jag hittade lite dagboksanteckningar igår och mindes väl hur dåligt jag mådde på en del träningar. Denna tränare umgick med en del av tjejerna i laget på fritiden trots att han var i 35-års åldern och det verkar utifrån min dagbok som att han även ville umgås med mig. Det ville dock inte jag och därför blev jag utstött. Han gnällde ofta på mig och inför alla. Jag hade koncentrationssvårigheter p.g.a. att jag mådde så dåligt så jag förstod oftast inte övningar genom att bara lyssna, utan var tvungen att se också. Inte sällan fick jag skäll med motivieringen att jag var naiv. Jag minns att jag öppnade upp mig för honom en gång och sa att jag mådde jättedåligt och det var jobbigt hemma. Då svarade han att jag borde berätta för laget när jag mår dåligt så att de vet inför varje träning. Det var definitivt inget jag kände för att göra.

Tjejerna som umgicks med tränaren var rätt taskiga de med och jag kände på mig mobbad i laget under perioder. Det var väldigt jobbigt för mig då innebandyn var en tillflyktsort för mig. Ett ställe där jag kom undan hemsituationen.

Jag blev snart varse om att tränaren hade en relation med en tjej i laget och att det var denna tjej och jag som åkte på smålandslagsuttagningarna. Jag kom med men inte hon och det skapade reaktioner hos min tränare som ringde till innebandyförbundet och ifrågasatte varför jag fick vara med och inte hon. Anledningen till att jag vet detta är för att mina smålandslagstränare sa det till mig.

Jag var med i smålandslaget F15 cch F17. Den sista omgången fick smålandslagstränarna reda på hur jag mådde hemma och hur tränaren i Värnamo var mot mig och erbjöd mig därför att få spela i Huskvarna där en av tränarna var huvudtränare. Det var ett duktigt och väldigt sammansvetsat lag. Jag sa ja för att jag ville komma ifrån laget i Värnamo då det blivit odrägligt efter jag kom med i smålandslaget.

Jag tror jag spelade max ett halvår i Huskvarna innan jag slutade. Det blev för tufft att pendla och det var där och då min korta innebandykarriär tog slut.

Dagboken:

De vuxnas svek

När mamma dog februari 1999 fick jag och min syster flytta till vår moster och hennes familj och där bodde vi fram till skolavslutningen i juni. Under dessa månader skapade jag ett starkt band till min moster. Jag behövde en ny mamma och omedvetet ville jag att hon skulle fylla denna plats. När Tingsrätten beslutade att vi skulle bo hos vår pappa var det som att förlora en mamma åter. Min moster försökte hålla mitt hopp uppe genom att säga att vi skulle få bo där, prata om vilket rum och vilken säng jag skulle få ha. Jag vet inte om hon förstod att detta aldrig skulle bli fallet, men jag tror ändå att detta hopp var viktigt för att jag inte skulle bryta ihop totalt.

Att flytta in i en ny familj som pappa skapat utan oss var väldigt svårt. Alla verkade må dåligt redan innan vi kom och inte blev det bättre av att jag och min syster som fortfarande hade väldigt stor sorg för vår mamma kom in i familjen.

Vid den tiden hade gemene man inte mobiltelefon utan jag fick ringa till min moster på den fasta telefonen som stod ute i hallen där alla kunde höra. För mig var samtalen med henne så viktiga att det för mig då handlade om liv och död. Ganska snart förbjöd pappa mig att ringa till min moster med anledningen att det kostade för mycket att ringa rikssamtal.

Jag kan än idag känna frustrationen och hopplösheten. Allt hängde på att min moster skulle ringa och det gjorde hon oftast. Fram till en brytpunkt då hon inte orkade hon höra mig gråta längre.

Sveket från alla vuxna runt omkring mig var total. Jag kände verkligen att ingen brydde sig. Samtidigt som jag inte vågade berätta för kompisars föräldrar, lärare eller ens kuratorn som jag gick till, för att det var pinsamt.

Jag visste att familjen visste, moster, mormor, faster, morbror osv. Men ingen hade förmågan att hjälpa oss barn vilket betydde att vi var helt själva i vår situation. Jag var nästan 18 år och själv vuxen när den första vuxna personen tog tag i min situation och hjälpte mig ifrån den. Det tog en vecka ungefär och då hade Ingrid skällt ut socialtjänsten för att de inte hjälpt oss barn och bestämt att både jag och Lisa självklart fick flytta ut till Ingrid och hennes familj på landet. Det kändes som att jag fick någon slags upprättelse på socialtjänsten där och då.

När jag fick min diagnos typ 2 del 2.

Detta skrev jag dagarna efter jag varit hos psykologen för diagnostisering.

Äntligen! Efter 1,5 månads väntetid till psykologen får jag äntligen träffa någon som ska utreda mig och kanske sätta en diagnos. Bestämma om jag ska få terapi eller inte och iså fall vilken. Som jag ser det så vilar mitt liv i denna persons händer. Jag utgår från att han är kompetent och intresserad av sitt jobb och att jag ska få god vård men kan inte undgå att oroa mig över tiden jag fått till honom. 08.00 ska jag vara där. Jag minns vad tjejerna på vårdjouren på psykiatrin i Värnamo när jag gjorde min praktik sa om tidiga tider. ”Det bästa är att få en tid på tidig eftermiddag, på morgonen är man ju så trött.”

Jag anländer vid halv 8. Receptionen har inte öppnat ännu. Jag är nog nervös för jag går på toaletten, fastän jag gick precis innan jag åkte. Jag anmäler mig vid receptionen när klockan slår 07.45.

För mig är det ett litet inplastat bevis på hur sjuk jag är. Inget att bli glad över.

Där inne i båset står en ung brunhårig kvinna med stora svarta ögon. Hon tittar på datorn när jag uppger mitt namn och scrollar lite då hon plötsligt lyser upp ”Du kan få ett frikort.” Som att det vore något jag borde vara glad över. Jag mumlar ”va bra.” och försöker se glad ut. För mig är det ett litet inplastat bevis på hur sjuk jag är. Inget att bli glad över. Jag sätter mig i väntrummet och mitt emot mig sitter en kvinna som ler åt mig när våra blickar möts. Jag ler tillbaka och funderar på vad som hänt henne. Hon verkar vara runt sextio år. Jag spekulerar och kommer fram till att depression efter makes död känns mest troligt. Efter några minuter kommer en man i fyrtio års åldern in och kvinnan reser sig och sätter sig hos honom. Mannen börjar att högt prata om att han mår väldigt dåligt och hur stressad han är. Jag funderar på om de kanske går på DBT (dialektisk beteendeterapi) och ska gå på en gruppterapisession. De är så olika hinner jag tänka innan en liten tanig hjulbent man kommer gungandes in i väntrummet med ett leende på läpparna. ”Åsa!” Jag hoppar nästan upp ur stolen och säger ”Ja, det är jag!” Vi tar i hand och han traskar snabbt iväg mumlande till skrivaren. ”Det är något fel på den” säger han. Skrivaren spottar ut några papper och han nöjer sig. Han tar fart in till sitt rum och jag går efter honom. Hans rum är litet, kanske 9 kvm och väldigt högt i tak. Det känns verkligen som en institution som späder på min känsla av att vara psykiskt sjuk. Solen ligger på det enorma fönstret och det är ganska kvavt och luktar unket. ”Det är så varmt här inne, jag ska få ett nytt rum på torsdag” säger han när han klickar på datorn. Uppe på skärmen är min journal som han förmodligen skummat igenom lite snabbt en minut innan han sprungit ut och hämtat mig i väntrummet. Han sätter sig i stolen som står snett framför mig. ”Du är här för att du misstänker att du har någon neuropsykiatrisk sjukdom.” Mmm emotionell…emotionell instabil personlighetsstörning.” stammar jag fram som svar. Jag känner mig lite obekväm med honom och varför vet jag inte. Han är tyst så jag bryter snabbt tystnaden med att försöka rättfärdiga varför jag tror att jag har en personlighetsstörning. Jag börjar med att berätta om alla förhållanden jag haft och hur jag varit otrogen och sedan gått tillbaka till killen. Flyttat hit och dit. Han antecknar och jag stannar upp i min livsberättelse. ”Vad vill du att jag ska berätta? Jag vet inte vad jag ska berätta om, det finns så mycket.” ”Ja, du har verkligen varit med om mycket” instämmer han och skrattar lite nervöst. Jag fortsätter med så gott mod jag bara kan berätta om att jag hört om olika behandlingar och tror att DBT skulle passa mig bra. ”Jaså, varför?” Undrar han då. Jag svarar att jag inte vet. Jag känner att hans trötthet har smittat av sig på mig. Kanske är det också det kvava rummet. ”Det finns något som heter EMDR också som skulle kunna passa säger han” ”Det var det jag precis berättade om.” svarar jag då jag precis hade berättat om att jag pratat med en psykolog på Värnamo sjukhus om den terapin. ”Ja just det, förlåt. Jag är så seg i huvudet i det här kvava rummet.” svarar han. ”ska vi öppna fönstret?” frågar jag så tålmodigt jag bara kan. ”det går inte, jag har redan försökt.” ”jag vänder mig om och tittar på fönstret som ser ut att kunna öppnas. ”Är du säker?” frågar jag tillbaka. ”nej, men det står så många krukor i vägen” svarar han. Lat är han också, tänker jag.

”Räcker det verkligen med att träffa mig någon gång till för att diagnostisera mig?” frågar jag oroligt. ”Ja, alltså, det gäller att ha tur med tänkandet” svarar han och kollar återigen på klockan.

Efter att ha pratat om allt möjligt väldigt ostrukturerat i cirka trettio minuter börjar han vrida på sig och titta på klockan som står i sin originalkartong på bänken bakom mig. Den visar på kvart i nio. ”Vi får väl träffas en eller ett par gånger till” säger han och skrattar lite nervöst. Skrattet är som tunga pustar med ljud. Väldigt konstlat. ”Räcker det verkligen med att träffa mig någon gång till för att diagnostisera mig?” frågar jag oroligt. ”Ja, alltså, det gäller att ha tur med tänkandet” svarar han och kollar återigen på klockan. ”Tur med tänkandet! Vad händer om du har otur med tänkandet?” Vill jag skrika åt honom men vågar inte så jag tänker det bara. Han reser sig upp och tittar på datorn. Tar upp tidsbok på Cosmic som är deras dataprogram och jag kan inte undgå att se alla namn och deras respektive personnummer. Jag tittar bort. ”Nästa onsdag eller torsdag?” mumlar han nästan ohörbart. ”Va?” svarar jag. ”nästa onsdag eller torsdag?” säger han lite högre och tydligare. Jag svarar att det inte spelar någon roll. Han är tyst och det känns som att han väntar på att jag ska komma på vilken dag vi ska ses nästa gång. ”onsdag blir väl bra” säger jag tillslut. ”ok, klockan 8.00 eller 15.00? Jag svarar snabbt att jag vill ses kl 15.00. Han är uppenbarligen ingen morgonmänniska så på morgonen vill jag definitivt inte träffa honom när han ska bedöma mig och förhoppningsvis också ha tur med tänkandet. Vi säger hejdå, tar i hand och jag går ut ur rummet. Jag hinner cirka fem meter då han kommer i en flygande fart förbi mig. Han springgår vacklandes med sina hjulbenta ben. Jag kommer lite efter honom och vi möts framme vid skrivaren där han ger mig en lapp. ”Den här skulle du visst ha.” Säger han och skrattar till sådär igen och ger mig en hastig blick. Lappen han gav mig var sista sidan på ett formulär om personlighet som jag fick inne på hans rum utan någon förklaring om vad det var utan att jag ska fylla i det och ta med mig det till nästa tillfälle.

Väl ute ur byggnaden kommer mina tårar. Jag ringer Johan och berättar om min upplevelse av psykologen och berättar om hur uppgiven jag känner mig.

Nästa möte följer Johan med mig som stöd och jag berättar hur jag upplevde föregående träff. Psykologen blir märkbart generad. Efter några träffar till kommer vi tillsammans fram till att jag har bipolär typ 2 diagnos.

För att läsa del 2 klicka här

bipolarmamman, bipolär
Jag precis innan jag fick min diagnos. Så mycket ångest i denna smala kropp.

 

Vad kan/bör/ska man göra om ett barn far illa?

Hej mina fina läsare!

och tack för all positiv respons jag får från er! Jag har sagt det innan och säger det igen, NI är vad som gör att jag vågar och orkar fortsätta skriva.

…Sen har vi några få som vill tysta mig. Till er vill jag säga: läs detta inlägg där jag förklarar varför jag skriver denna blogg. Det gör mig ledsen att det finns de som läser vad jag skriver om min barndom och tycker att jag inte har rätt att skriva om den av anledningar som att det är skämmigt för att andra får veta, att rykten sprids, att det är orättvist mot personerna som är inblandade.

Anledningen till att jag skriver om min barndom är för att jag vill visa hur stor påverkan föräldrar och nära har på ett barn, vad gäller att utveckla psykisk långvarig ohälsa samt bipolaritet. Många skriver till mig och säger att de önskar att de visste för då hade de kunnat göra något.

Till er vill jag säga: Jag hade aldrig sagt något, det var min största hemlighet. Socialtjänsten var inblandade och de beslutade att behov av insatser inte förelåg. Det kan hända att lite orosanmälningar hade gjort att vi hade blivit utredda igen, men vi hade det inte såpass dåligt att vi hade blivit omhändertagna. Jag kan inte spekulera i vad för hjälp vi hade kunnat få för jag vet inte vad som fanns att tillgå i Värnamo vid den tiden. I form av öppeninsatser vill säga. (frivilliga insatser). Det som jag dock hade önskat fanns på min tid är Hjärta för barn i Värnamo som gör ett fantastiskt jobb för barn som har ”krångel” i familjen. De har tjej och killkvällar med mat och mys och olika aktiviteter. De åker på utflykter, läger.. de gör en massa saker för barnen. Dessa barn får vuxna att prata med, men även andra barn i liknande situationer. När jag växte upp kände jag mig så ensam i min situation. Det hade verkligen hjälpt att veta att det fanns andra som hade det som jag, att man faktiskt inte var ensam.

Det för mig till något jag skulle vilja ta upp. Något väldigt viktigt.

Vad gör man när man vet eller tror att ett barn far illa?

Svar: Man gör en orosanmälan till socialtjänsten. 

I lagen står det att alla som får kännedom om eller misstänker att ett barn far illa bör anmäla det till socialnämnden (14 kap. 1 c § socialtjänstlagen).  Följande myndigheter och yrkesverksamma är skyldiga att genast anmäla (i enlighet med 14:1 socialtjänstlagen) till socialnämnden om de i sin verksamhet får kännedom om eller misstänker att ett barn far illa:

  1. myndigheter vars verksamhet berör barn och unga,
  2. andra myndigheter inom hälso- och sjukvården, annan rättspsykiatrisk undersökningsverksamhet, socialtjänsten, Kriminalvården, Polismyndigheten och Säkerhetspolisen,
  3. anställda hos sådana myndigheter som avses i 1 och 2, och
  4. de som är verksamma inom yrkesmässigt bedriven enskild verksamhet och fullgör uppgifter som berör barn och unga eller inom annan sådan verksamhet inom hälso- och sjukvården eller på socialtjänstens område.

Vem ska jag anmäla till?

Anmälan ska i regel göras till socialtjänsten i den kommun där barnet bor. Om barnet är placerat utanför sitt hem är det den kommun som placerat barnet du ska göra anmälan till. Om du inte vet vilken kommun barnet bor i, kan socialtjänsten i kommunen som barnet vistas i guida dig rätt.

Hur ska en anmälan utformas?

Det finns inga krav på hur en anmälan ska utformas. Du som är anmälningsskyldig bör anmäla skriftligt. I en akut situation kan det vara nödvändigt att göra en anmälan muntligt och att sedan bekräfta den skriftligt.

Du kan konsultera socialtjänsten

Om du är osäker på om situationen är sådan att en anmälan ska göras kan du diskutera situationen med socialtjänsten utan att avslöja barnets identitet. Om du däremot berättar vilket barn det gäller så kan socialtjänsten behöva hantera samtalet som en anmälan

Anmäla som privatperson

Om man ringer som privatperson ska man innan man ringer bestämma sig för om man vill vara anonym eller inte. Vill man vara anonym ska man tänka på att om man om avslöjar vem man är kan den som tar emot anmälan inte upprätta anmälan anonymt. Det går inte ta tillbaka. Så, innan du ringer, bestäm om du vill uppge vem du är eller inte.

Det som händer sedan (mycket förenklat) är att socialsekreterare gör en förhandsbedömning om huruvida man ska inleda en utredning eller inte. Man tar då kontakt med de berörda. Utredningen ska bedrivas skyndsamt och vara klar inom fyra månader från det att man beslutat att inleda den. När man gör en utredning tar man de kontakter som behövs inom ramen för utredningen, så som t.ex. skolan eller förskolan, sjukvård, tandvård. osv. Sedan beslutar man om behov av insatser föreligger eller ej. Exempel på insatser genom socialtjänstlagen är familjebehandling, grupper av olika slag. T.ex. för barn som en förälder eller båda som dricker, barn med föräldrar som sitter i fängelse, ATV (alternativ till våld) som vänder sig till föräldrar i detta fall som har svårt att hantera ilska och har eller använder våld mot någon närstående. (Dessa är insatser som finns i Jönköping, de kan heta annat i andra kommuner och utbudet varierar)

 

bipolarmammansbarn

Mina barn som har turen att få växa upp i ett tryggt hem med föräldrar som älskar dem över allt annat. 

Tänk så många som inte har har samma tur… 

Brevet till min pappa…

Brevet till min pappa…

Mitt första minne är från när vi bodde i Stenhällan. Jag har många gånger drömt om detta ställe. Vid alla dessa tillfällen har jag samma bild av det. Jag ser en skogsväg som går in mot den djupa skogen. Vid båda sidorna av vägen finns hagar. I ena hagen finns får. Till höger om mig ligger ett rött hus och till vänster om mig en liten ladugård. I drömmen känner jag mig orolig och otrygg. Kanske t.o.m. lite rädd. När jag vaknar upp från denna dröm känner jag alltid en klump i min mage. Vet du varför? Jag tror jag vet. När jag var tolv år gammal och precis flyttat ned till dig och din nya familj i Värnamo kom den sista pusselbiten på plats. Trots min låga ålder så har jag minnen från denna tid och det är inga roliga minnen. Första minnet är att du är arg och inte dig själv. Du säger åt mamma att gå och hämta ärtor. Vi går ned till källaren, antar jag att det var. Jag kommer ihåg trappor. När vi kommer tillbaka skäller du och är arg. Nästa minne är när jag sitter i mammas knä och äter kinapuffar ur en mugg. Jag tror vi kollade på Disneydags. Då kommer plötsligt du från höger sida och tar tag i mammas högra arm hårt. Jag trillar ur mammas knä. Nästa minne är att jag undrar var ni tog vägen så jag går in i ert sovrum där jag ser din ända sticka upp ur lakanen varpå du skriker ”GÅ UT!” Jag går ut. Ytterligare ett minne jag har från den tiden är då vi flydde från dig och Stenhällan. För det var väl vad vi gjorde? Jag kommer ihåg hur vi sov hos morfar och hans fru i deras rökiga vardagsrum på en madrass på deras golv och hur otrygg och orolig jag kände mig. Jag vet att vi bodde på kvinnojouren ett tag efteråt. Som jag förstår så var mamma inte en lätt kvinna att leva med men det finns ingenting i hela världen som kan rättfärdiga det beteendet. Att det dessutom fanns barn med där hemma som fick höra och bevittna detta. Jag undrar hur du tänkte. Var vi inte viktiga? Tänkte du aldrig att du ville ge dina barn en trygg uppväxt? De första åren i ett barns liv är viktiga. Det är då man knyter an till sina föräldrar. Denna anknytning lägger sedan grunden för hur man förhåller sig till andra människor resten av livet.

Mina första år med dig och mamma präglades av otrygghet, rädsla, oro och ångest. De enda minnena jag har från denna tid minns jag med en klump i magen.

Mina första år med dig och mamma präglades av otrygghet, rädsla, oro och ångest. De enda minnena jag har från denna tid, minns jag med en klump i magen. Sedan flyttade vi upp till Värmland. Under hela min tid i Sunne var du en person som jag såg några gånger om året och de gångerna var toppen. Du kom med flygplan och hämtade oss, tog med mig och Lisa på hotell och bodde på svit. Tog med oss på vår första utlandssemester som var husvagnssemestern i Paris. Jag minns hur du hade satt dit två extrasäten längst bak i din grå V70. Bilen hade en lukt av läder. Än idag får doften av läder mig att känna mig otrygg. Vi åkte nedåt mot Paris. Vi ställde husvagnarna på parkeringen utanför Disneyland. Jag var väl 10-11 år och min bror var 12-13 när du lät oss gå in på Disneyland själva en kväll. Vi hade jättekul men idag förstår jag hur ansvarslöst detta var. Vi var alldeles för unga för att springa runt själva i Paris på kvällen, om än på Disneyland. Jag kommer ihåg hur vi barn satt runt bordet och väntade på att maten skulle bli klar. Y gjorde ris i påse och du kommer in och säger ”vilken platt röv du har.” Detta var nog bland de första gångerna jag såg dig berusad. Jag minns att jag blev orolig och ledsen när du var så elak mot Y som inte sa något tillbaka. Förmodligen vågade hon inte. På vägen hem stannade vi i Göteborg och gick på Liseberg. Vi åkte karuseller medan du och Sven satt och drack öl. Jag minns denna dag väldigt väl eftersom du blev utslängd från Liseberg.

Jag har aldrig skämts så mycket för någon som jag gjorde då. Du var stupfull och skrek ”jävla blattejävel” till någon. Jag tror det var han som slängde ut dig.

Jag har aldrig skämts så mycket för någon som jag gjorde då. Du var stupfull och skrek “jävla blattejävel” till någon. Jag tror att det var han som slängde ut dig. När jag kom hem till mamma efter den resan hade jag så mycket att berätta att jag inte visste var jag skulle börja. Det var både roliga och jobbiga saker som hänt, saker som jag inte kunde sätta ord på som jag inte berättade utan höll inom mig. Hur elak du var mot Y och hur full du var under i princip hela resan. Vår uppväxt med mamma i Sunne var ganska lugn men för mamma var det väldigt kämpigt.

Vi hade det svårt ekonomiskt och mamma kämpade väldigt mycket för att vi skulle kunna få nya kläder och vara med på aktiviteter.

Vi hade det svårt ekonomiskt och mamma kämpade väldigt mycket för att vi skulle kunna få nya kläder och vara med på aktiviteter. Som jag har förstått betalade inte du något underhållsbidrag till mamma. Jag undrar hur du tänkte? Kände du inte ett gemensamt ansvar för oss med mamma? Du kom några gånger om året och gav oss fina saker och sedan såg vi dig inte. Mamma pratade aldrig illa om dig ska du veta. Hon ville att vi skulle bilda vår egen uppfattning om dig. Vi fick alltid prata med dig när du ringde och vi fick ringa om vi ville. Jag önskar att mamma hade haft en pappa till sina barn som fanns där för henne och barnen oavsett om de var separerade eller inte. Mamma kämpade ända i döden.

Sen hände det som absolut inte fick hända. Mamma dog och du ville ha hand om oss till varje pris. Varför? När vi väl kom ned till Värnamo tog det inte lång tid innan bråket började. Du fick ned två väldigt ledsna och traumatiserade små tjejer varav en var i tidiga tonåren och du hade ingen speciell plan på att hjälpa dem. Jag har kvar min gamla dagbok. Bland annat pratar jag om hur mycket du drack och hur otrygg jag kände mig. Jag gick för det mesta med en klump i magen för att jag aldrig visste på vilket humör du skulle vara på när jag kom hem. Tiden på Lärlingsgatan 6 var för mig helvetet på jorden. Du drack hela helgerna och dagen innan du var ledig på vardagar. I början var du inte så elak när du drack men det var obehagligt och kändes konstigt, men efter ett tag började bråket eskalera. Främst mellan dig och mig. Samtidigt som vi bråkade mycket fick jag ingen kärlek överhuvudtaget från dig eller någon annan vilket gjorde att jag mådde väldigt dåligt. Jag hade tankar på att ta livet av mig och det vet jag att du visste om eftersom du ringde din syster vid ett tillfälle och skickade dit mig en natt. Det jag behövde var kärlek och en trygg miljö men jag fick inget av detta.

Jag satt på måndagar i skolan och hade en klump i magen för att jag inte ville att det skulle bli fredag.

Jag satt på måndagar i skolan och hade en klump i magen för att jag inte ville att det skulle bli fredag. Tanken på skoltiden får mig att minnas en händelse som jag kommer ihåg väldigt väl. Jag skulle till Vejby strand med fotbollen och behövde 200 kr till resan. Det var en fredagskväll och du hade förmodligen druckit. Du satt i soffan och kollade på TV när jag kom och frågade om pengarna och av någon anledning blev du rasande. Kanske sa du nej och jag sa till dig att du aldrig betalade något för mig. Jag vet inte. I vilket fall som helst så jagade du mig ut i köket och tryckte upp mig mot väggen. Här är vad jag skrev i dagboken den dagen.

bipolär 

När jag tänker tillbaka på tiden på Lärlingsgatan så knyter det sig i magen på mig och jag får en stark känsla av otrygghet. Jag minns framförallt helgerna som väldigt otrygga. När det var marknad i stan så kunde du gå ner och sitta på Harrys i flera timmar och när man frågade var du skulle fick man ofta till svar att ”det behöver jag väl inte redovisa för dig” eller ”nu kollar du mig igen.” Jag var livrädd att någon av mina kompisar skulle se dig vingla runt på din cykel som du tog dig fram med när du druckit. En annan händelse jag kommer ihåg väl är när du, Y och J hade varit hos B och K och du hade hotat med att dränka Y i badkaret. På morgonen fick ni tvätta alla lakanen för att du hade kissat på dig på grund av din fylla.

Jag och mina kompisar brukade ha tjejkvällar en gång i månaden. Vi var aldrig hemma hos mig för att jag var alldeles för rädd för att de skulle se hur du var och hur jag hade det hemma, men trots att vi alltid var hos någon annan hade jag alltid en klump i magen av oro för hur det var hemma. Jag var orolig för att du var full och elak mot Lisa och jag var orolig för hur du skulle bete dig när jag kom hem. Jag försökte så gott jag kunde att skynda mig in på mitt rum utan att du såg mig när du hade druckit för att undvika bråk.

Sedan flyttade vi till Aprikosvägen. På grund avbrevet jag skrev till dig. Jag kommer inte ihåg vad jag skrev men det måste ha varit något som du faktiskt lyssnade på. Tyvärr blev det inte bättre där utan problemen fortsatte.

Du drack nu istället ute i din lilla ”skrubb” i garaget. När du var där ute satt vi alla spända i vardagsrummet och väntade på i vilket skick du skulle dyka upp.

Du drack nu istället ute i din lilla ”skrubb” i garaget. När du var där ute satt vi alla spända i vardagsrummet och väntade på i vilket skick du skulle dyka upp. Efter ett tag höll vi oss undan vardagsrummet för att ingen orkade med ditt bråk om allt. Vid den här tiden spelade jag mycket innebandy, var bland annat med i smålandslaget och a-laget i Värnamo. Kommer du ihåg hur många gånger du var på en a-lags match? Om inte kan jag berättade det för dig. 0 gånger! Inte en enda gång kom du och stöttade och hejade på mig. Ännu en gång så tror jag inte du förstår hur mycket det gjorde med mig. Alla andras föräldrar eller släktingar var där och hejade på de andra men det fanns aldrig någon där som hejade på mig. När jag kom hem efter en match frågade du aldrig hur det hade gått. Jag minns en gång då jag sa till dig att ”ska du inte fråga hur det gick på matchen?” ”men jag har inte hunnit!” fick jag då till svar. Fastän jag varit hemma i flera timmar.

Du brydde dig helt enkelt inte och det gjorde ingen annan heller. Om det ändå bara hade varit att du inte brytt dig kanske jag hade klarat mig bättre men du bredde på allt med att säga att du hatade mig ganska ofta och dessutom knuffade du mig när du blev arg på mig.

Du brydde dig helt enkelt inte och det gjorde ingen annan heller. Om det ändå bara hade varit att du inte brytt dig kanske jag hade klarat mig bättre men du bredde på allt med att säga att du hatade mig ganska ofta och dessutom knuffade du mig när du blev arg på mig. Kommer du ihåg när du var förbannad och du drog in mig och Lisa på mitt rum? Du låste dörren och drog ner persiennerna. Jag trodde att du skulle slå oss och det var nog meningen med denna skrämselteknik.

En annan händelse jag minns väl är när jag var uppe i Sundsvall och spelade innebandy-SM. Du ringde en enda gång och vet du vad du ville? Skälla på mig för att jag lämnat ett fönster öppet! Jag bröt ihop och kunde inte spela mer den dagen. Du undrade inte ens hur det gick för mig. För att du inte brydde dig. Du har aldrig brytt dig om vad som händer i mitt liv.

Sedan skilde du och Y sig vilket inte var oväntat. Jag hade aldrig stannat så länge hos dig som Y gjorde. Hon försökte verkligen. Lockade dig med resa till Kanarieöarna om du klarade att hålla dig nykter. Köpte blommor till dig när du klarat vara det i två veckor. Det var två underbara veckor för oss utan oro. Men detta varade inte länge för sedan började du igen och du ville inte följa med till Kanarieöarna med oss så farmor fick följa med istället. När vi sedan är på Kanarieöarna, vem kommer då? Du och en nyfunnen drinkarkompis som du umgås resten av veckan med istället för din familj? Förstår du hur konstigt det låter? Vi förstod ingenting. Det var så elakt mot inte bara Y utan även mot oss barn.

På Ouchterlonygatan gick vi verkligen på övertid. Vi gick till en familjeterapeut två gånger och när terapeuten frågade om du kunde säga något positivt om mig sa du efter en stunds funderande ”ja, hon är duktig i skolan”. Vilket du egentligen inte visste eftersom du inte hade frågat mig hur det gick i skolan en enda gång under alla åren jag bott hos dig. Däremot hade du mer att säga om dåliga saker med mig. B.la. tyckte du att jag brände bröden när jag rostade dem, jag tvättade inte, jag var elak mot Lisa, jag lämnade smulor i smöret. Jag berättade att du drack och hotade med att slänga ut mig vilket du gjorde titt som tätt. Vi gick inte fler gånger till terapeuten. Den våren jag bodde på Ouchterlonygatan mådde jag förmodligen som värst under hela tiden hos dig. Du sov på soffan i vardagsrummet och det var omöjligt att ta sig in till mitt sovrum utan att gå förbi dig. Datorn var i vardagsrummet och jag var tvungen att sitta där när jag skulle kolla mailen och prata med kompisar så som tonårstjejer har ett stort behov att göra.

En kväll blev du förbannad på mig och satte upp både knytnävarna mot mig och sa ”åh jag skulle så gärna vilja smälla till dig så att du flög in i väggen.” varpå jag svarade ”gör det då.” Du knuffade till mig och jag gick in på mitt rum och låste.

En kväll blev du förbannad på mig och satte upp både knytnävarna mot mig och sa ”åh jag skulle så gärna vilja smälla till dig så att du flög in i väggen.” varpå jag svarade ”gör det då.” Du knuffade till mig och jag gick in på mitt rum och låste. Väl inne på rummet skakade jag av rädsla. Du hotade mig allt oftare med att du skulle ta nycklarna från mig som 18-års present och jag var orolig för att du verkligen skulle kasta ut mig så som du sa eftersom du sa det så ofta.

Som du vet så flyttade jag till Ingrid och Evert på min 18-års dag. Den 23 november 2004. Detta var min räddning. Komma till människor som brydde sig om mig och frågade hur jag hade haft det i skolan och hur jag mådde. Första dagen jag kom hem från skolan fick jag frågan hur dagen hade varit och jag kommer ihåg hur jag reagerade med förvåning. Jag hade inte fått den frågan sen mamma levde. Ingen hade brytt sig. Denna för många normala fråga hade jag inte fått på mer än sex år. Inte konstigt jag reagerade som jag gjorde. Min första tid hos Ingrid och Evert spenderade jag ätandes. Ingrid bakade bröd en gång i veckan och det fanns alltid juice och pålägg. Något som inte alltid fanns hemma hos dig och Y. Och skyll inte på Y för du hade också ett ansvar att köpa hem mat. Du hade vår barnpension men jag och Lisa fick klara oss på barnbidraget och Y fick köpa mat för sina egna pengar. Tiden i början hos Ingrid och Evert minns jag som sagt som ätandes och vilandes. Jag behövde vila upp mig efter alla år av bråk, rädsla och ångest.

Minns du förresten min engelskalärare? Han som du sa till socialtjänsten att jag hade ett förhållande med? Det står i journalen tillsammans med hur du trodde att jag var schizofren precis som min mamma. Hon som kunde sätta på diskmaskinen med bara en gaffel i eller starta tvättmaskinen med bara en strumpa i. Bara för att reta dig.

Den engelskläraren tog min oskuld och utnyttjade mig sexuellt under ett års tid. Det har tagit mig år att komma över honom och vad han gjorde med mig

Den engelskläraren tog min oskuld och utnyttjade mig sexuellt under ett års tid. Det har tagit mig år att komma över honom och vad han gjorde med mig. Tack för att du bara stod vid sidan av och tittade på och inte agerade som vilken pappa i hela världen hade gjort.

Ingrid och Evert har gett mig en trygg grund att stå på, något som jag aldrig fick hos dig. De har intresserat sig för mig och min hälsa och älskat mig som en dotter och jag älskar dem som mina föräldrar.

Du fick din chans att vara min pappa men du försummade den och gjorde det så pass att du aldrig mer kommer ha en chans att ta den rollen igen. Jag har ingen respekt för dig och känner inte heller någon kärlek för dig.

Du fick din chans att vara min pappa men du försummade den och gjorde det så pass att du aldrig mer kommer ha en chans att ta den rollen igen. Jag har ingen respekt för dig och känner inte heller någon kärlek för dig. Däremot tycker jag synd om dig som inte förstår vad du kommer missa. Om jag en dag får barn, som jag hoppas på, kommer du inte få chansen att vara morfar, du kommer inte få vara en del av min familjs liv. Du har gjort ditt i mitt liv. Du gav mig en barndom utan kärlek och trygghet, något jag har fått bearbeta under många timmar i terapi och du har än idag ingen förståelse för vad du utsatt oss för. Det är inte bara jag som är drabbad, du har fyra barn till som också fått lida som konsekvens av din bristande föräldraroll.

Men jag kan bara tala för mig själv. Detta är min historia som du har varit med och skapat bara för att sedan förstöra den.

[contact-form][contact-field label="Namn" type="name" required="true" /][contact-field label="E-post" type="email" required="true" /][contact-field label="Webbplats" type="url" /][contact-field label="Meddelande" type="textarea" /][/contact-form]

När mamma dog…

Hej på er!

Denna veckan har varit lite speciell. Då Johan varit i Stockholm på introduktionsvecka för MBA har hans pappa Rolf varit här istället. Det har verkligen varit guld värt. Jag vet faktiskt inte hur jag hade orkat utan honom. Isabelle vaknar inte sällan kl 4 och som regel runt 5. Alexander somnar runt 21-22 för natten och äter i genomsnitt var 3:e timme men ibland oftare. Sömnen är såklart viktig för alla men den är om än viktigare för en person som har bipolär diagnos. Sover jag dåligt under en längre period kan det bidra till en depression eller till en hypoman period.

Denna vecka har Rolf sovit i gästrummet och när Isabelle vaknat på morgonen har han gått upp med henne. Han säger att han ändå är vaken kl 4 men han är märkbart trött på eftermiddagen. Isabelle älskar sin farfar och jag är säker på att han kommer vara lika populär hos Alexander.

Tänkte att jag skulle fortsätta på min historia och berätta dagen då min mamma dog. 

Fredagen den 5 februari 1999. Dagen då allt förändrades. 

Det är märkligt att det kvittar hur många år som går, det känns ändå som att vore igår det hände. Möjligtvis förra veckan, nu efter 19 år.

Vi bodde i vårt grå radhus med vita knutar på furirvägen 9 i Sunne och hade gjort det i över två år. Nästan rekord för att vara mamma, som verkligen var en rastlös själ. Vi flyttade i genomsnitt vartannat år. När mamma dog var vi inte oväntat på väg till ett annat radhus som var mindre. Lisa och jag skulle få dela rum igen och det var ingen flytt vi såg fram emot. Mamma hade börjat packa lådor vilket underlättade för min moster och mormor när de skulle packa ihop vårt hem efter mamma dött.

Den 5 februari vaknade jag av att mamma kräktes på toaletten. Jag vände mig om och höll för öronen, det lät så äckligt. Men när det inte slutade gick jag tillslut upp och frågade mamma hur det var med henne. Hon skrek till mig att gå därifrån och stängde dörren. Jag gick och tog på mig kläder, jag kommer inte ihåg om jag åt men mamma ropade plötsligt på mig från sitt rum. ”Åsa, kom hit!” Jag skyndade mig dit. ”Ring 112”  ”Men vad ska jag säga, stammade jag” ”Bara ring!”

Jag ringde 112 på vår gamla gula fasta telefon med snurra. För er som inte kommer ihåg dessa telefoner så tar det en halv evighet att bara slå 112. En kvinna svarade och frågade hur hon kunde hjälpa mig. Jag sa att mamma är sjuk. Kvinnan frågade efter vår adress och jag uppgav furirvägen 9. Efter det gick jag på mammas direktiv och stängde in våra tre hundar, en labrador och två Norfolkterriers i min lillasyster Lisas rum. Inte långt därefter kommer ambulanspersonal in i huset med en bår och hämtar mamma. Det sista jag frågar henne är om hon inte ska ha något på sig då hon endast var iklädd trosa. Jag skämdes. Jag var 12 och min lillasyster var 10. Där stod vi två och tittade på mamma när hon rullades ut till ambulansen och aldrig kom tillbaka igen. 

Kort därefter kom en granne inrusandes och frågade om hon kunde hjälpa oss. Nej, sa jag. Vi ska till skolan. Jag tog med min lillasyster och tillsammans gick vi till skolan. Senare den dagen hade vi basketmatch och mitt under matchen kom skolans engelskalärare in på planen och hämtade mig. Hon var märkbart uppstressad och sa att hon hoppas att inget hänt. Med en klump i magen går vi igenom hela skolan till personalrummet på andra sidan där jag möts av min moster och lillasyster som står och kramar varandra och gråter. Min moster tittar upp och säger de tre värsta orden jag hört i mitt liv ”mamma är död”

Kort därefter går vi till sjukhuset som ligger på andra sidan gatan från skolan och in till rummet där mamma ligger. Jag kommer ihåg att jag bara kände mig förbannad på att socialsekreteraren var tvungen att vara med i rummet. Jag kunde inte koncentrera mig på något annat. Jag kunde såklart inte förstå att mamma låg där död. Min moster klappade mamma på kinden och sa ”känn, hon är fortfarande varm” Jag kommer inte ihåg om jag kände.

Jag har gått igenom denna dag säkert 500 gånger i huvudet och tänker alltid att om jag skulle få denna stund åter, skulle jag slängt mig över henne, kramat henne, pussat henne och haft svårt att släppa taget om henne. Samma sak på morgonen innan hon dog. Jag hade velat säga att jag älskade henne över allt annat, att hon var världens bästa mamma. Men det sista jag sa till henne var ”ska du inte ha en tröja på dig”

Nu i vuxen ålder så vet jag ju att hon visste att jag älskade henne, men som barn tog detta hårt på mig.

Den dagen följde vi med vår moster hem. Hennes familj och mormor var de enda släktingar vi hade i Sunne. Vi fick sova i vår kusins rum den natten, på en alldeles för liten madrass. Jag hade fått med mig ett kort på mamma som föreställde henne i ett vitt sidennattlinne och med strykjärnet i högsta hugg. Jag hade tagit det kortet någon månad innan. Kortet hade jag under huvudkudden många många nätter.

När jag vaknade morgonen efter tog det mig ett tag innan jag förstod var jag var och kom ihåg vad som hade hänt. Den smärtan som jag då kände var överväldigande. Jag hade ont i hela kroppen.

De följande månaderna fram till skolavslutningen skulle vi bo hos vår moster, hennes man och deras tre barn. Jag och min syster ville absolut inte flytta ned till Värnamo till vår pappa som vi inte kände, men i juni samma år gick flyttlasset dock ned till Värnamo då tingsrätten beslutade att ge vårdnaden till vår pappa.

Det var hos pappa det jobbiga började…

Nedan utdrag ur dagboken jag skrev i under perioden efter mammas död.

 

 

Robin Lehner och mina första minnen

Jag läste idag om NHL-målvakten Robin Lehner som öppnat upp sig om sin bipolära diagnos och sitt missbruk. Han skriver i den amerikanska tidningen The Athletic om när han i mars i år fick en sådan stark panikattack att han var tvungen att gå av isen.  Om år av självmedicinering i form av alkohol och tabletter, hur han under sina maniska perioder hade världens självförtroende, energi och presterade bättre som målvakt medan de depressiva perioderna var ett rent helvete.

Lehner vågade och orkade tillslut söka hjälp och fick diagnoserna bipolär typ 1, ADHD och PTSD. Det är mycket vanligt att man har en samsjuklighet vid psykisk sjukdom. Lehner berättar om stigmat förknippat med bipolär sjukdom och om rädslan för att berätta för andra.Skulle han förlora jobbet? Han skriver så extremt bra så jag måste citera:

I am not sharing this story to make people think differently of Robin Lehner as a professional goalie. I want to help make a difference and help others the way I have been helped. I want people to know that there is hope in desperation, there is healing in facing an ugly past and there is no shame in involving others in your battle. My journey is still new. Every day is a battle and each day a new chance to grow as a man. It is time to take the ”crazy person” stamp from bipolar disorder. I am working hard to become the latest to battle this unfair stigma. Our battle together is just beginning.

För mig är det er jag involverar i min kamp. Tillsammans kan vi öka kunskapen om bipolaritet och psykisk ohälsa och på så sätt minska stigmat och skammen som finns kring den. Detta är i alla fall min förhoppning och vision som får mig att våga fortsätta berätta min historia.

I förra inlägget skrev jag att jag skulle berätta om vad som hände när jag var runt 2-3 år.

Det är med mycket eftertanke jag berättar om just detta. Tankar som hur det kan hjälpa andra, vad det gör med mig, hur det får min mamma att framstå och hur det påverkar mina syskon osv. har tragglats i mitt huvud i lika många år som jag haft en önskan om att en dag berätta. Min upplevelse.

Just denna händelse berättar jag om utifrån mina minnen, samt vad jag fått berättat för mig från min mamma, olika släktingar och vänner till min mamma. Jag fick tyvärr inte chansen att känna min mamma i vuxen ålder så jag vet inte hur hon hade ställt sig till att vara så öppen om vad hon gått igenom. Det är dock min förhoppning att hon hade varit stolt över mig som vågar berätta och tyckt det var något fint om hennes erfarenheter kunde hjälpa någon annan. 

Min pappa har med all säkerhet en helt annan bild av vad som hände och om någon annan släkting tar illa upp så vill jag redan nu säga att det inte är min mening att smutskasta någon utan att berätta min historia ur mitt perspektiv.

Jag har så länge jag kan minnas haft några minnen som visat sig som osammanhängande bilder i mitt huvud. Jag kommer t.ex. ihåg att jag bodde på Timotejvägen i Sunne när jag blundade och tänkte att det var som att titta på en film. Jag var då 5 år gammal, men det skulle ta till 12-års åldern innan jag kunde sätta ihop dessa minnen i ett sammanhang. 

Jag minns det som igår, där jag låg i min säng och  grubblade och fick ”aha-upplevelse”. Äntligen förstod jag. Men vilken tragisk insikt det var. Oförmögen att bearbeta det då, fick det dröja till vuxenåldern tills jag orkade.

Första minnet utspelar sig i köket i det röda huset på landet där vi bodde något/några år. Pappa skriker på mamma att vi ska hämta ärtor. Jag och mamma går och hämtar ärtor i vad jag tror är källaren. Jag kan fortfarande känna känslan som var att pappa betedde sig konstigt och skrämmande. Nu i efterhand är jag ganska säker på att min pappa var berusad.

Andra minnet består av mig, mamma, min syster och min pappa. Jag sitter i knäet på min mamma, äter kinapuffar i en kopp och min syster Lisa är någonstans i periferin. Vi tittar på Disneydags, då min pappa kommer och tar ett hårt grepp i mammas högra arm och drar upp henne bryskt. Jag blir sittandes kvar i soffan.

Tredje minnet är i mammas och pappas sovrum. Jag gick förmodligen in för att kolla var mamma tog vägen och ser då pappas rumpa sticka upp i lakanen och hör pappa skrika – gå ut!!! Jag blir rädd.

De resterande minnena är ganska diffusa. Vi är i hallen och det är stressigt och skrämmande. Mamma packar saker och vi åker därifrån. Vi kommer till min morfar och hans fru, där vi sover på en madrass i deras vardagsrum. Min morfar var en inbiten kedjerökare och jag minns den tjocka röklukten från den natten.

Resten har jag fått berättat för mig. Mamma kontaktade kvinnojouren och vi bodde i en av deras lägenheter någonstans ett tag.

Mina föräldrar hade ett så kallat hat/kärleksförhållande. De träffades under ganska olyckliga förhållanden. Pappa var fortfarande gift och hade två barn, men lämnade familjen för mamma och skaffade en ny familj med henne, mig och min syster. Det varade dock inte så länge. När min syster låg i mammas mage bråkade mina föräldrar väldigt mycket och förhållandet knakade ordentligt.

Både mamma och pappa var ganska vingklippta som personer, kom från trasiga familjeförhållanden och stödet från deras respektive familjer var dåligt. Det kanske var en av sakerna som gjorde att de drogs till varandra. Att de kände någon slags samhörighet på grund av detta.

Mamma tog tillbaka pappa några gånger efter vi flytt från honom, tills hon var redo att lämna för gott. Vi flyttade då upp till min mormor och hennes man i Värmland där min mamma startade ett helt nytt liv med sina två döttrar, jag då 3 år och min syster 1,5 år.

När jag blev mamma fick jag en helt annan förståelse för min egen mamma. Att vara ensamstående med två små barn i nästintill samma ålder, ha dålig ekonomi, vara sjuk…. Vilken kämpe hon var.

 

Jag och mamma uppklädda till min lillasysters dop.

Att inte passa in

Har du någon gång känt att du inte passar in? Den känslan har jag verkligen varje dag. I varje social situation jag befinner mig i. Det räcker att jag går utanför dörren och stöter på grannarna. Pratar de inte så mycket försöker jag fylla tystnaden genom att babbla. Det slutar oftast med att jag går därifrån och känner mig skitdum. Jag säger saker jag verkligen inte vill säga egentligen, bara för att jag blir nervös. För grannarna har jag berättat saker som hur många gånger jag och Johan har bråkat, pratat om vår ekonomi, berättat hur många basbelopp Johan har på tjänstebil osv osv. Saker som jag verkligen inte vill berätta för någon som jag inte känner helt enkelt. Saker som kanske inte passar sig. Som inte är enligt de sociala koderna. När jag babblar av nervositet och stress tänker jag samtidigt andra saker så som ”nu tycker de att jag är konstig” ”varför pratar jag så mycket” och därför blir det väldigt ogenomtänkta saker som sägs. Jag tror det får mig att framstå som ganska korkad.

Jag lyckas lägga band på mig på Isabelles förskola, när jag pratar med hennes förskolelärare. Ibland säger jag lite för mycket, men oftast håller jag mig till det som är enligt de sociala koderna. Så som ”hur har det gått idag? Har hon ätit bra?” Och håller samtalet under några minuter. Men ibland, som häromdagen bara slinker saker ur munnen på mig och jag mår dåligt efteråt.

Jag har nog känt mig socialt missanpassad sedan mamma dog…. sen har det blivit värre med åren. Ju mer jobbiga händelser man är med om ju mer internaliserar man känslorna, som i mitt fall har varit att jag inte passar in, är konstig. Min pappa sa alltid att jag var konstig och det är något som jag tagit med mig ut i vuxenlivet.

I tjejgrupper kunde jag under skoltiden bli utfryst på grund av att jag pratade för mycket, tog för mycket plats eller sa fel saker. Jag har ganska många smärtsamma minnen av just sådana situationer.

Som en gång till exempel då jag var medbjuden på en tjejkväll där jag bara kände en av tjejerna. Nervös som jag var, pratade jag jättemycket och berättade att jag skickat nakenbilder till min dåvarande kille. Någon av tjejerna sa ”usch vad äckligt” och efter det ignorerade de mig till en så pass grad att jag gick och la mig och grät. Min kompis kom in och kollade till mig. Efteråt fick jag tipset att inte ta så mycket plats i början när man är ny i en grupp. Men om man är som jag och pratar av nervositet och har svårt för att vara tyst. Hur gör man då? Min taktik har varit att helt enkelt undvika sådana situationer. De betyder ändå bara ångest.

Nu kan jag inte längre välja de situationer där jag vill och orkar vara social då Isabelle har börjat leka med kompisar utanför förskolan. En del av mig tycker det är jätteroligt att lära känna nya människor, men jag har såpass dålig självkänsla att jag är orolig för att jag ska förstöra för Isabelle genom att vara socialt klumpig med föräldrarna. Det är med ångest i bröstet jag går därifrån med Isabelle och undrar om hon kommer få leka med barnet igen för att föräldrarna inte orkar umgås med mig.

Johan säger att jag överdriver. Jag pratar inte alls så mycket som jag säger att jag gör. Men jag känner så. Det tar inte bort min ångest.

Om jag bara kunde få lite mer självkänsla och självförtroende… och sluta bry mig så mycket om vad andra tycker.

—–

Jag har precis nattat Isabelle som ville vara ”bebis” och somna i min famn som Alexander gör. Egentligen ville hon att pappa skulle natta men jag fick duga då Johan är på väg till Stockholm. Det är hans introduktionsvecka på MBA-utbildningen han gör vid Stockholms universitet och han kommer inte hem förrän fredag kväll. Det känns tufft.

Lite bilder från dagen

Vårt lilla hjärta i favoritmärket på pyjamasar – Livly.
Isabelle är ute och går med sin dockvagn. 😍
Jag och mitt allt.

När jag fick min bipolär typ 2-diagnos

När jag fick min bipolär typ 2-diagnos

Denna text skrev jag precis efter jag fått min diagnos.. Redan då hade jag tankar på att berätta om min sjukdom.

”Att komma ut som bipolär”

Jag vet att detta uttryck står för att offentliggöra sin sexuella läggning men jag kommer ändå att använda det eftersom jag känner att det passar i min situation också. Efter många år av psykisk ohälsa kan man säga att det nådde sin kulmen fredagen den 13:e februari i år. (2015)  Datumet kunde inte passa bättre, dagen då jag åkte in till psykakuten för suicidbedömning. Jag hade i många år tagit antidepressiva främst för min panikångest men även för återkommande depressioner. Under åren jag bodde i Australien fick jag dosen dubblerad eftersom jag mådde så pass dåligt en period. 100 mg Zoloft/dag och Xanax vid behov. Denna höga dos satte igång något i mig. Jag var ständigt glad och blev ganska snart omdömeslös och även hänsynslös. Jag började titta på andra killar, trots att jag var tillsammans med en riktigt bra kille som tagit tillbaka mig gång på gång efter mina snedsteg. Jag flörtade hej vilt och sökte mig till det farliga. Efter ganska kort tid med den nya dosen hade jag varit otrogen, gjort slut med min kille och flyttat in i ett rum i en lägenhet med två andra tjejer. Jag kommer knappt ihåg denna tid, det hände så mycket, men det tog ungefär två månader sedan tog jag planet hem till Sverige. Livet fortsatte i 300 km/h och ganska snart hade jag en ny kille som jag flyttade in med. Det var inte förrän jag gjort slut med denna nya kille, flyttat till mina föräldrar och sedan flyttat till egen lägenhet som den hypomaniska perioden blev avbytt av en depression.

I mitten av förra året träffade jag mannen i mitt liv som jag verkligen kunde vara mig själv med. På gott och ont. Jag experimenterade med min medicin och var riktigt jobbig mot honom men han stod ut. Tack och lov. Med hans stöd och kärlek vågade jag berätta vad jag kände för läkaren.

Fredagen den 13:e sökte jag läkarvård för att jag kände att jag inte längre orkade med all ångest jag bar på inombords. Den hade i början på detta år börjat bli så påtaglig att jag kände den i magen och halsen hela tiden. Jag ville inte dö men jag orkade inte längre leva med den. Läkaren som jag skulle träffa hade jag valt med omsorg. Jag hade hört på ryktesväg att hon verkligen bryr sig om sina patienter och jag blev inte besviken. Redan i väntrummet förstod jag att jag hade valt rätt. När hon ropade upp mitt namn muttrade ett gammalt par som satt på andra sidan väntrummet ”varför får inte vi dig, vad orättvist” Detta gjorde att jag kände mig priviligierad som fick komma till henne. Väl där inne visade tog jag upp min Ipad med skakiga händer och började läsa så professionellt och sakligt som jag bara kunde. Jag hade skrivit ner min anamnes, min medicinering, förslag till annan medicinering samt förslag på diagnoser. Jag förklarade för henne att jag inte orkar leva med min ångest längre utan att röra en min. Jag ville inte tappa det helt enkelt, men läkaren såg väldigt orolig ut. Hon sa att det verkade som jag hade kämpat hela mitt liv med att utreda mig själv och att det var slut nu, att det var hennes ansvar som läkare att göra det. Sedan frågade hon hur jag skulle ta livet av mig om jag skulle göra det varpå jag svarade ”jag vet inte, men kanske tabletter i så fall” Det kändes som det ärligaste svaret jag någonsin kunde ge henne.

Det var förmodligen detta svar som gjorde att hon skickade mig till psykakuten den dagen. 

Väl på psykakuten fick jag vänta 8 h, vilket var kort väntetid menade sjuksköterskan på. Jag satt lugnt och läste i tidningar timme efter timme tills jag äntligen fick komma in till ST-läkaren. Han ställde några frågor och satte sedan in mig på en ny medicin. Hela han lyste upp när han berättade om denna ”mirakelmedicin”. Hur den fungerar på depressiva patienter likaväl som schizofrena, fast på olika doser då. Jag fick en låg dos, på gränsen mellan depressiv och bipolär.

Dagen efter jag börjat trappa upp min nya medicin kände jag mig som en helt ny människa. För första gången sedan jag kunde minnas kände jag ett inre lugn. Den påtagliga ångesten var som bortblåst, hjärnan gick inte på högvarv och jag kunde sortera tankarna. Min gamla hjärna hade helt enkelt tagit en välbehövlig semester och efterlämnat sig en väldigt kompetent ersättare. Jag njöt av mitt nya jag men var lite ängslig över bieffekterna. Jag kände mig väldigt trött och nästan lite apatisk. Från att ha varit antingen hypoman eller depressiv i så många år till att helt plötsligt befinna sig i ett mellanläge var skrämmande.

Efter mötet på psykakuten hade jag kontakt med något som kallas vårdjouren ungefär i en månad. Första gången de ringde kändes det så tryggt att vi kom överens om att de skulle ringa några gånger i veckan för att höra hur det var med mig. Jag frågade om Malin som sjuksköterskan som ringt mig första gången hette kunde ringa mig eftersom jag kände att jag fått bra kontakt med henne. Det gjorde hon. Detta är faktiskt bland de få sakerna som fungerat riktigt bra inom psykiatrin under de åren jag haft kontakt med dem utifrån min erfarenhet. Efter ett tag kände jag att vårdjouren inte behövde ringa mer, jag kände mig stabilare än någonsin.

Hur länge jag haft denna sjukdom vet jag inte men jag anar att det började i tidig vuxen ålder, runt 18 års åldern och jag är idag 28. Med andra ord har jag i ungefär 10 år gått runt odiagnostiserad.

Att komma ut ur garderoben som psykiskt sjuk var inte ett lätt beslut. Anledningen till varför jag valt att göra det är för att jag hoppas kunna hjälpa någon att känna att det finns hopp. Vi kan leva vanliga liv i förhållande med barn och hundar eller vad vi nu föredrar, men för att kunna leva ett stabilt liv behövs ofta hjälp med verktyg i hur du ska hantera eventuella (hypo)manier och depressioner och i många fall även medicinering. Jag rekommenderar alla där ute som känner igen sig i min situation att våga be om hjälp för hjälp finns att tillgå.

Kram Åsa.

 

 

Överdos

De senaste dagarna har jag haft ökad ångest, känt mig deprimerad, haft ögonmigrän (det flimrar framför näthinnan), haft yrsel och hjärtklappning. Jag har inte riktigt förstått varför, tills igår kväll då jag skulle ta mina mediciner x och y. Jag har tidigare haft 20 mg x tabletter och tagit två varje kväll, tills jag för ett tag sedan bytte till 40 mg tabletter och således endast behöver ta x/dag. Igår kväll när jag var på väg att ploppa ut en andra tablett av x slog det mig plötsligt att jag överdoserat! Jag vet egentligen inte hur länge men jag antar dessa senaste dagar när jag haft symptom.

De som känner mig vet att jag är tankspridd, men detta är extremt även för mig. Medicin är jag väldigt noggrann med av förståeliga skäl. Jag har vid två eller tre gånger missat min y tablett och det har fått förödande konsekvenser. Sist det hände, sov jag inte en blund hela natten och var väldigt hyper dagen efter. Hjärnan gick verkligen på högvarv. Startade massa projekt i huset, i huvudet…När jag väl tog den på kvällen däckade jag. Sedan blev jag väldigt låg dagen efter.  Upp som en sol och ned som en pannkaka. Verkligen.

 Fick dessa av mina fina systrar och vänner på min babyshower.
Ger mig lite extra styrka dessa dagar. Tack tjejer. 💕

 

Just hur starka tabletterna är märkte jag inte minst när Johan råkade ta en av mina y tabletter som är antipsykotika tabletter. Han hade råkat lägga en av mina kartor i ett alvedonpaket (vet inte hur man kan råka göra detta) och sedan bara i farten tagit en av mina tabletter istället för en alvedon (förstår inte hur man kan råka göra detta heller då formen och storleken skiljer sig ganska markant).

Kort därefter åker vi till brukshundsklubben för att träna lite agility med vår staffe Chili. På väg till agilitybanan säger Johan att han inte känner sig så bra och att han går tillbaka till bilen och sätter sig där. Jag, Isabelle och Chili fortsätter till banan där vi är ett litet tag. När vi kommer tillbaka till bilen sitter Johan och sover med öppen mun. Helt däckad. För mig kopplade det nästan direkt att han råkat ta min medicin.

När vi kommer hem går Johan och lägger sig (klockan är då runt 14) och jag ringer 1177. Sjuksköterskan är ganska tyken när jag säger att jag inte är orolig för honom eftersom jag tar dessa tabletter varje dag och han väger ganska mycket mer än mig. Hon säger att jag inte kan veta det och att jag ska ringa giftinformationscentralen. Det får mig att känna mig ganska dum, så jag ringer dit och de bekräftar det jag sagt till 1177, att eftersom jag tar den varje dag och vet biverkningarna och symptomen behöver jag inte oroa mig. Johan sover och sover och vaknar runt kl 7 dagen efter.

Det var såklart inte bra att det hände, men efter denna händelse har Johan verkligen fått förståelse för hur trött jag faktiskt är på grund av medicinen. Det finns inget ont som inte för något gott med sig. Så känner jag.

Nu när jag varit låg några dagar har jag verkligen bara velat sova, men det går ju inte när man har små barn. Tur är nog det, för sova bort dagarna, det vet jag av erfarenhet att det inte gör att man mår bättre, utan sämre.

Jag har städat, tvättat, diskat, (plockat i och ur diskmaskinen), dammsugit, torkat golven osv. Dels får det mig att tänka på annat när jag städar, dels rör jag på mig…samtidigt som det blir fint här hemma och det får mig också att må bättre. En annan sak som är viktigt när jag mår dåligt är att komma ut och äta bra. Vi har tur som har trädgård där vi kan vara.

Nu ska jag klä på mig och gå ut i solen, ta med mig en flaska till Alexander och mata honom i friska luften. Om två timmar ska jag hämta vårt lilla yrväder som med all säkerhet kommer vara helt slut. Hon vaknade kl 4 i morse nämligen.

Isabelle hjälper till att plocka ned äpplena från vårt överfulla äppelträd.

Är jag hypoman just nu?

image.png
Den senaste veckan har jag varit väldigt kreativ, tänkt non-stop, haft mycket energi…. startat denna blogg. Visserligen har jag tänkt på det i flera år men inte vågat. Kanske vågade jag för att jag är inne i en hypoman fas…
Hur påverkar detta mig och min familj? Min man märker det genom att jag som sagt har mer energi än vanligt, min dotter, jag vet inte. Kanske orkar jag leka mer med henne? Jag hoppas innerligt att hon inte märker av sin mammas svängningar. Det är en av mina största farhågor, att hon och Alexander ska påverkas av min sjukdom.
Då min diagnos är relativt ny är jag fortfarande ganska dålig på att förutse skov. Jag var beredd på att jag skulle vara låg ett tag efter Alexanders födsel på grund av alla hormoner, mindre sömn osv. Är man bipolär är det ganska mycket större risk att man hamnar i en depression efter man har fått barn. Jag vet inte om jag kan säga att jag hade tur eller om det var på grund av att jag var beredd, men jag kom lindrigt undan med baby blues. 
Jag och Johan pratade mycket om hur vi skulle lägga upp nätterna, om att jag får väcka honom om jag inte orkar (tanken lugnar mig och gör ofta att jag orkar natten pga den). Men framförallt har vi ett stort nätverk. Farfar kommer hit i princip varje dag och hjälper till med barnen. De nätter Johan jobbar i Stockholm är han här och tar ett av barnen på natten. Han är verkligen guld värd. Sen har vi mormor och morfar, våra goda vänner som även är våra grannar som stöttar, andra grannar som ofta rastar vår hund. Jag klarar mig förmodligen så bra på grund av detta.
——
Idag har jag och Isabelle varit på Skövde äventyrsbad tillsammans med goda vänner. Isabelle hade så roligt och var så trött efter att hon somnade i bilen på vägen hem. Johan och Alexander var hemma och myste hela dagen.
image.png
Isabelle älskar sin lillebror

bipolarmamman3

bipolarmamman2
Isabelles kompis Lowe

 

När jag fick min diagnos del 1.

När jag fick min diagnos del 1.

Denna text skrev jag precis efter jag fått min diagnos.. Redan då hade jag tankar på att berätta om min sjukdom.

”Att komma ut som bipolär”

Jag vet att detta uttryck står för att offentliggöra sin sexuella läggning men jag kommer ändå att använda det eftersom jag känner att det passar i min situation också. Efter många år av psykisk ohälsa kan man säga att det nådde sin kulmen fredagen den 13:e februari i år. (2015) Datumet kunde inte passa bättre, dagen då jag åkte in till psykakuten för suicidbedömning. Jag hade i många år tagit antidepressiva främst för min panikångest men även för återkommande depressioner. Under åren jag bodde i Australien fick jag dosen dubblerad eftersom jag mådde så pass dåligt en period. 100 mg Zoloft/dag och Xanax vid behov. Denna höga dos satte igång något i mig. Jag var ständigt glad och blev ganska snart omdömeslös och även hänsynslös. Jag började titta på andra killar, trots att jag var tillsammans med en riktigt bra kille som tagit tillbaka mig gång på gång efter mina snedsteg. Jag flörtade hej vilt och sökte mig till det farliga. Efter ganska kort tid med den nya dosen hade jag varit otrogen, gjort slut med min kille och flyttat in i ett rum i en lägenhet med två andra tjejer. Jag kommer knappt ihåg denna tid, det hände så mycket, men det tog ungefär två månader sedan tog jag planet hem till Sverige. Livet fortsatte i 300 km/h och ganska snart hade jag en ny kille som jag flyttade in med. Det var inte förrän jag gjort slut med denna nya kille, flyttat till mina föräldrar och sedan flyttat till egen lägenhet som den hypomaniska perioden blev avbytt av en depression.

I mitten av förra året träffade jag mannen i mitt liv som jag verkligen kunde vara mig själv med. På gott och ont. Jag experimenterade med min medicin och var riktigt jobbig mot honom men han stod ut. Tack och lov. Med hans stöd och kärlek vågade jag berätta vad jag kände för läkaren.
Fredagen den 13:e sökte jag läkarvård för att jag kände att jag inte längre orkade med all ångest jag bar på inombords. Den hade i början på detta år börjat bli så påtaglig att jag kände den i magen och halsen hela tiden. Jag ville inte dö men jag orkade inte längre leva med den. Läkaren som jag skulle träffa hade jag valt med omsorg. Jag hade hört på ryktesväg att hon verkligen bryr sig om sina patienter och jag blev inte besviken. Redan i väntrummet förstod jag att jag hade valt rätt. När hon ropade upp mitt namn muttrade ett gammalt par som satt på andra sidan väntrummet ”varför får inte vi dig, vad orättvist” Detta gjorde att jag kände mig priviligierad som fick komma till henne. Väl där inne visade tog jag upp min Ipad med skakiga händer och började läsa så professionellt och sakligt som jag bara kunde. Jag hade skrivit ner min anamnes, min medicinering, förslag till annan medicinering samt förslag på diagnoser. Jag förklarade för henne att jag inte orkar leva med min ångest längre utan att röra en min. Jag ville inte tappa det helt enkelt, men läkaren såg väldigt orolig ut. Hon sa att det verkade som jag hade kämpat hela mitt liv med att utreda mig själv och att det var slut nu, att det var hennes ansvar som läkare att göra det. Sedan frågade hon hur jag skulle ta livet av mig om jag skulle göra det varpå jag svarade ”jag vet inte, men kanske tabletter i så fall” Det kändes som det ärligaste svaret jag någonsin kunde ge henne.

Det var förmodligen detta svar som gjorde att hon skickade mig till psykakuten den dagen.
Väl på psykakuten fick jag vänta 8 h, vilket var kort väntetid menade sjuksköterskan på. Jag satt lugnt och läste i tidningar timme efter timme tills jag äntligen fick komma in till ST-läkaren. Han ställde några frågor och satte sedan in mig på en ny medicin. Hela han lyste upp när han berättade om denna ”mirakelmedicin”. Hur den fungerar på depressiva patienter likaväl som schizofrena, fast på olika doser då. Jag fick en låg dos, på gränsen mellan depressiv och bipolär.

Dagen efter jag börjat trappa upp min nya medicin kände jag mig som en helt ny människa. För första gången sedan jag kunde minnas kände jag ett inre lugn. Den påtagliga ångesten var som bortblåst, hjärnan gick inte på högvarv och jag kunde sortera tankarna. Min gamla hjärna hade helt enkelt tagit en välbehövlig semester och efterlämnat sig en väldigt kompetent ersättare. Jag njöt av mitt nya jag men var lite ängslig över bieffekterna. Jag kände mig väldigt trött och nästan lite apatisk. Från att ha varit antingen hypoman eller depressiv i så många år till att helt plötsligt befinna sig i ett mellanläge var skrämmande.

Efter mötet på psykakuten hade jag kontakt med något som kallas vårdjouren ungefär i en månad. Första gången de ringde kändes det så tryggt att vi kom överens om att de skulle ringa några gånger i veckan för att höra hur det var med mig. Jag frågade om Malin som sjuksköterskan som ringt mig första gången hette kunde ringa mig eftersom jag kände att jag fått bra kontakt med henne. Det gjorde hon. Detta är faktiskt bland de få sakerna som fungerat riktigt bra inom psykiatrin under de åren jag haft kontakt med dem utifrån min erfarenhet. Efter ett tag kände jag att vårdjouren inte behövde ringa mer, jag kände mig stabilare än någonsin.
Hur länge jag haft denna sjukdom vet jag inte men jag anar att det började i tidig vuxen ålder, runt 18 års åldern och jag är idag 28. Med andra ord har jag i ungefär 10 år gått runt odiagnostiserad.
Att komma ut ur garderoben som psykiskt sjuk var inte ett lätt beslut. Anledningen till varför jag valt att göra det är för att jag hoppas kunna hjälpa någon att känna att det finns hopp. Vi kan leva vanliga liv i förhållande med barn och hundar eller vad vi nu föredrar, men för att kunna leva ett stabilt liv behövs ofta hjälp med verktyg i hur du ska hantera eventuella (hypo)manier och depressioner och i många fall även medicinering. Jag rekommenderar alla där ute som känner igen sig i min situation att våga be om hjälp för hjälp finns att tillgå.
Kram Åsa.

För att läsa del 2 klicka här

Fortsättningen på min historia

Tanken med strukturen på bloggen 

Min tanke är att jag berättar min historia i form av barndom, ungdom och vuxen ålder fram till diagnosen i kronologisk ordning, parallellt med hur jag fick min diagnos samt mitt liv idag som mamma och bipolär. I fall någon tycker att det är rörigt, säg gärna till.

Fortsättning på flykten till Sunne.. 

Som jag skrev packade min mamma sitt pick och pack som inte var så mycket mer än mig och min lillasyster och lite kläder och flyttade till Sunne i Värmland där min mormor bodde. Min mamma berättade en gång när vi var ute och gick med våra hundar att hon inte fick ta med sig Rick, som var vår labrador för pappa till en början. Han hade dessutom hotat att skjuta honom. Återigen vill jag betona att detta är min upplevelse, mina minnen och vad jag fått berättat för mig från mamma, som i detta fall var en första handskälla.

Vi bodde hos min mormor och hennes man på landet ett tag, tills mamma hittade någon mer permanent lösning. En 2:a i vad man kan kalla en förort till lilla Sunne. Vi flyttade ganska snart därefter till ett radhus inne i Sunne. Mamma jobbade på en flyktingförläggning och jag och min syster var med henne på jobbet en hel del. Jag fick också många vänner i flyktingbarnen och på mitt 4-års kalas var de flesta inbjudna barn från flyktingförläggningen.

 Jag ca 4 år.
Jag minns fortfarande att det var några chilenare som spelade ”Lambada” som är en låt om den förbjudna dansen Lambada, på en fest som arrangerades på förläggningen. När jag hörde den för fösta gången i vuxen ålder efter alla dessa år började jag gråta. Mest av värme, men även av sorg. Värme för minnena i samband med låten men sorg på grund av saknad av mamma.

Mamma fick kort efter min lillasysters födsel diagnosen reumatism och medicinerade ganska kraftigt. För oss visade sjukdomen sig genom att hon hade ont i sina handleder och ofta hade skena på sig. Hon var väldigt stel på morgonen, tålde inte riktigt kylan och hade svårt för att gå i trappor. Hon gick så som små barn gör, med en fot i taget. Hon klagade dock aldrig vilket var väldigt starkt av henne.

På grund av reumatismen blev hon sjukpensionär och levde på minimum. När man väl har blivit sjukpensionerad kan man tyvärr inte gå tillbaka till att arbeta igen.

Trots att hon ville arbeta när hon mådde bättre fick hon inte. Jag märkte att vi hade en ansträngd ekonomi genom att jag sällan fick kläder och när jag väl fick det så fick jag inte välja själv, utan det var endast just de skorna, eller den jackan som var på kampanjerbjudande. En gång fick vi välja kläder själva, jag minns denna dag med värme. Vi åkte till Arvika och jag fick en beige t-shirt som det stod ”crocker” med röd text på, ett par khakibyxor med fickor på sidorna, en vinröd tröja och ett par Nike-skor för 349:-. Herregud vad stolt jag var över dessa skor. Jag hade dem på mig i skolan, på gympan, på basketen. Hela tiden.

Från mig till mamma 981227. Jag var då 12 år gammal och mamma skulle gå bort ca 1 månad efter detta vykort skrev.

Mamma träffade så småningom en man, Lasse,  som vi flyttade ihop med. De träffades på Statoil, där han jobbade. Han hade alltid med sig en varsin coca-cola och chipspåse till mig och min syster. Enkelt och billigt sätt att vinna våra hjärtan. Han var dock väldigt snäll mot oss så han hade nog vunnit våra hjärtan oavsett chipspåsarna.

Vi flyttade ganska snart efter de träffats till ett hus på landet som mamma och Lasse hyrde av Lasses svåger. Detta hus låg låg precis bredvid en ridskola och vi hade ett eget stall där vi kunde ha vår lånehäst, Sunny girl. Lasse hade en dotter, Linda vilket innebar att vi fick en bonusssyster.

Lasse var nykter alkoholist och hans ex, vår bonussysters mamma var också alkoholist och drack fortfarande vilket jag tror påverkade Linda mycket. Mamma och vår Linda gick inte ihop och efter ett tag började de bråka ganska rejält. Jag kommer ihåg att mamma var arg på Lasse för att han hade gett Linda 100 kr utan att säga till mamma och att hon sa att hon hade honom lindad runt lillfingret. Jag vet inte om det var i samband med detta som mamma tryckte upp vår bonussyster mot väggen och bonussyster gav mamma en örfil, men händelsen var starten på en seperation mellan mamma o Lasse. Det var en ganska smutsig historia. Vi flyttade till ett radhus inne i Sunne och det var i det radhuset mamma senare dog.

 

Bipolära diagnosens påverkan

Vilken respons jag har fått på min blogg! Jag blir gråtfärdig och alldeles varm i hjärtat när jag tänker på det.

Nästan 1000 personer har varit inne och läst och många har hört av sig och berättat om deras erfarenheter eller bara gett mig positiv feedback. Jag är så glad att ni uppskattar vad jag skriver. Det var ju min största oro när jag la upp mitt första inlägg, att jag skulle bli dömd efter förutfattade meningar eller fördomar. Jag är så glad att jag vågade. Tack för att ni finns och stöttar och förlåt för att jag hade förutfattade meningar om hur ni skulle reagera på min blogg.

———
Jag har funderat mycket över hur min bipolära sjukdom har påverkat var jag är idag. Vad är jag och vad är min sjukdom? Var går gränsen? Om jag inte hade haft bipolär diagnos med mina hypomana respektive depressiva faser hur hade jag varit som människa då?

När jag träffade Johan kan jag nu i efterhand se att jag var hypoman. Jag hade ganska nyligen gjort slut med en kille som inte var bra för mig. Flyttat till en egen liten mysig vindsvåning som var alldeles för dyr för en fattig student som jag. Jag åt knappt för att jag inte kände hunger, sov väldigt lite och drack vin lite oftare än vad som anses som normalt.

Jag var aktiv på flera datingsajter och det var genom en av dessa jag träffade Johan. Vilken tur jag hade som träffade just honom och att han stannade kvar när jag kom in i en depressiv fas ganska snart efter vi träffats.

Det var i detta skov jag kände att ångesten blev för mycket för mig. Jag orkade inte längre leva med den, men jag ville inte dö. Detta blev startskottet på ett nytt kapitel i mitt liv.

(null)

Jag och Johan i Rom några månader efter vi träffats. Jag hade precis trappat ut min medicinering med antidepressiva och hade väldigt mycket ångest, svängde i humöret. Johan och jag hade vår första dispyt under denna resa. 

 

(null)
Nykär och glad men samtidigt så mycket ångest inombords. 

Tacksamhet och ångest

Ångesten igår var inte nådig. Jag var mer nervös för att dela med mig av min historia än vad jag trott. Svetten rann och jag var röd över hela bröstet och ansiktet när jag lagt upp inlägget. Hjärnan gick på högvarv och hjärtat slog snabbare än vanligt. Jag var orolig för att ni skulle döma, mig som vän, mamma, kollega, människa.. Men när era underbara kommentarer började trilla in släppte ångesten mer och mer och idag mår jag bättre.

 

Jag är så tacksam för det stödet jag känner från er, från min man och familj. Det gör mig starkare. För visst är det tufft att blotta sitt innersta och göra sig så sårbar.

 

Jag har gått runt med diagnosen sedan 2015 och känt att det varit en mörk hemlighet som jag aldrig någonsin får avslöja, tills idag, då jag äntligen tagit modet till mig. Mycket för att jag dagligen, både i arbetslivet och privatlivet, stöter på fördomar om bipolaritet. Dessa fördomar har fötts av den okunskap som råder om sjukdomen. Jag har flera gånger hört ”han/hon är bipolär” i sammanhang där bipolär används som ett skällsord. Vid dessa tillfällen har jag tidigare nästan sjunkit under jorden av rädsla för att ”bli påkommen”. Men nu känner jag istället en vilja att berätta för dessa människor att många av oss bipolära är gemene man. Vi arbetar, pluggar, har barn, är gifta, skilda, finns i alla samhällsklasser. De flesta av oss märker man inte, både på grund av att man som bipolär oftast inte är öppen om sin sjukdom, men även för att många går runt omedvetna om att de lider av sjukdomen.

 

Inte sällan söker man som bipolär hjälp under de depressiva skoven och inte de hypomaniska/maniska då man mår toppen. Varför ska man söka hjälp när man mår jättebra? Inte sällan får man dessutom antidepressiva som gör att man går in i en hypomanisk/manisk fas. Det var det som bland annat hände med mig.

 

Jag skulle verkligen vilja berätta min historia för er. Den som ledde till var jag är idag…. det är många pusselbitar som handlar både om arv och miljö, men främst miljö i mitt fall. Exakt när jag insjuknade är svårt att säga, liksom om det är sjukdomen som påverkat mina val i livet, eller valen jag gjort i livet som påverkat sjukdomen. Jag kan tänka mig att en ömsesidig växelverkan har varit det som lett till var jag är idag.

 

 

Anledningen till att man får sjukdomen bipolär beror på både arv och miljö. Är man dåligt genetiskt utrustad (har mycket psykisk ohälsa i släkten) har man större benägenhet att drabbas av sjukdomar som just bipolär sjukdom och i regel är det en stressande livshändelse som utlöser sjukdomen (Bipolär.nu)

Jag kommer inte helt otippat från en släkt med mycket psykisk ohälsa. Jag tänker inte gå in på detaljer av respekt för släktingar, men jag vet att jag föddes med en skörhet för att senare drabbas av psykisk ohälsa.

 

Min historia börjar när jag endast var 2,5 år. Mer om detta berättar jag i nästa inlägg tänkte jag.

 

Delar med mig av en bild på mitt sällskap här hemma. Hans nya grej är att sova i soffan. Han hade en period på två veckor då han bara skulle ligga på oss, dygnet runt. Det är ganska skönt att kunna lägga ned honom och t.ex. gå på toaletten själv, äta.. 🙂 Natten gick förresten bra. Jag orkade hela! Han vaknade tre gånger mellan 23-06 och sov på mig halva denna tid. Jag är trött idag men mår väldigt bra. Mycket på grund av all kärlek jag fått från er. <3

Äntligen vågade jag!

Äntligen vågade jag!

Äntligen vågade jag.

Det har tagit mig hela mitt vuxna liv att samla modet, att bygga upp självkänslan och självförtroendet för att komma hit där jag är idag. Dagen jag vågade börja berätta om mitt liv. Det är läskigt när jag tänker på att blotta mina innersta känslor och tankar för andra men det är min förhoppning att kunna hjälpa andra som lider av psykisk ohälsa och att få dem att känna att man faktiskt kan få ett ”normalt” liv.

Jag kommer att skriva om min psykiska sjukdom i form av bipolaritet. Hur den påverkar min vardag tillsammans med min man Johan och våra två barn Isabelle, 2,5 år och Alexander 7 veckor, varför jag tror att jag fick den, hur jag hanterar ångesten, sjukdomsskoven och mycket mer…

Då jag är smärtsamt medveten om hur skambelagt bipolaritet fortfarande är ber jag dig som läsare vara öppen för tanken att man kan ha en bipolär diagnos och lida av psykisk ohälsa och ändå vara högfungerande och leva ett ”normalt” liv.