Budgivning och besök från goda vänner

Äntligen har Johan kommit hem från Stockholm efter att ha varit där sedan i tisdags. Vi har saknat honom allihop. Jag har på sistone märkt att Isabelle blir ganska påverkad av att Johan är borta, vilket har varit en av de störst bidragande anledningarna till att vi har börjat titta på hus i Stockholmsstrakten. Vi hade ju bestämt att vi skulle stanna här ett tag till men redan nu känner jag främst, att det inte blir hållbart att Johan ska jobba så långt bort såpass ofta.

Johan åkte faktiskt upp en dag tidigare till Stockholm för att titta på ett hus som vi båda vi blev kära i. Tror jag har kollat på över 1000 hus på hemnet och detta var ett av två som jag fastnat för (Det andra var över vår prisklass) Men detta hade ett rimligt utgångspris. Vi beslutade oss för att lägga ett bud. Vi la över utgångspriset och tänkte att säljarna förhoppningsvis skulle ta budet eftersom ingen hade lagt något bud på dessa 13 dagar som huset varit ute. Någon timme efter får vi sms om att det är en annan intressent och budgivare som lagt ett bud över oss. Vi beslutar oss för att fortsätta upp till en viss summa. I slutändan fortsatte vi upp en bit över vad vi sagt men beslutade oss för att inte gå högre… så himla tråkigt. Hur kan vara ledsen över något som man aldrig haft? Jag är hopplös. Jag försökte så gott jag kunde att inte inreda hela huset men det var oundvikligt..för visst är det så himla fint?

bipolarmamman

hus2
Bilder från hemnet

Vi har ju varit inne på att bygga innan, så det kanske blir det istället. Time will tell.

På söndag kommer min älskade vän Renee och hennes fiancé Stan hit. Renee och jag träffades när jag jobbade som fotograf i Sydney. Jag letade efter modeller för ett underklädesphotoshoot och hittade Renee som bodde där jag jobbade. Dagen då vi fotade pratade vi lite i pausen och kom snabbt till insikt att vi båda hade lämnat våra pojkvänner ungefär samtidigt. Renee grät och var helt förstörd när vi pratade och när jag sen skulle fota igen var hon så himla professionell och skrattade och log inför kameran. Det var minst sagt en speciell situation.

Vi bestämde att vi skulle ses över en kaffe och prata vidare om våra liv. Det sa verkligen klick mellan oss haha. Jag fick följa med på lite glamourösare fester. Jag minns speciellt en som var inne i stan. Vi åkte i hennes lilla cabriolet som man verkligen kände sig som en jätte i, från the Northern beaches, över Sydney Harbour bridge in till stan. Till min besvikelse gick vi förbi alla fotografer, ni vet de där som fotar med häftiga bakgrunder som de gör i Hollywood? Renee ville inte vara med så jag spelade cool. Trots att jag verkligen inte var det.

Australienbesök

Jag tror det var max några månader senare jag flyttade hem till Sverige och antog att jag aldrig skulle se henne mer. Vi fortsatte att skriva, långa långa mail om allt. Jag tror hon hade mailen som en sorts terapi… för de var verkligen långa. En dag började mailet med att hon skulle komma till Sverige och undrade om hon kunde komma vid nyår. Givetvis fick hon det. Jag mötte upp henne på Arlanda och där kom hon iklädd mina gamla jeans (som förmodligen var för små för mig) och mitt gamla skärp. Jag tror jag lämnade tre soppåsar med kläder till henne innan jag flyttade hem. Efter att ha bott 1.5 år i Australien hade jag samlat på mig en hel del. Vi var på seightseeing i Stockholm och firade nyår med min lillasyster och hennes vänner. Sen åkte vi hem till Värnamo och där var väl inte jättemycket att se. Men det behövdes inte, för hon hade åkt till Sverige för att vila upp sig och det var precis det hon fick göra i ett litet hus på landet. Hon hade varit i Kanada innan och pratade om “snowboots” osv. innan hon kom och jag försökte ge henne realistiska förväntningar av Sverige så där års. Den enda lilla hög med snö hon fick se den som låg utanför ishallen i Värnamo, hela tiden hon var i Sverige var det grått och regn typ. Inget vackert vinterland precis.

Prag – Paris – London

Nästa gång vi sågs var i Prag. Hennes farmor och farfar kommer därifrån och har en bostad där, men bor i Sydney. P Prag gjorde vi lite sightseeing några dagar, sedan tog vi flyget till Paris. Vi bodde mitt i smeten hos hennes farföräldrars kompisars lägenhet. Renee har nog alltid haft en fascination för franska, så alla gånger vi skulle beställa mat osv skulle hon prata men det blev inte så mycket mer än “je voudrais ehm” … och sen engelska igen. Vi turistade i Paris utan någon som helst plan. Vi var på Louvren och såg världens minsta och mest berömda tavla “Mona Lisa” sen var vi på ett antal olika museum. Vi tog välbehövda vin- och matpauser och sov middag – varje dag. Som riktiga tanter.

En kväll beslutade vi oss för att gå ut på typ en klubb eller ngt liknande och hade googlat oss fram till ett område i stan. Det skulle ligga på gångavstånd så vi traskade iväg med höga klackar i ett regnigt och mörkt Paris. Efter 45 minuters promenad hade jag ont i fötterna och gav upp. Vi tog första bästa taxi och uppger området vi ska till. Den här taxichauffören kör till nästa korsning och svänger höger, höger, höger och sedan kör han över vägen och säger “framme”. Alltså kör han tillbaka till exakt samma ställe där vi hoppade in i taxin och sedan över vägen. För detta besvär vill han ha ca 100 svenska kronor. De pengarna fick vi bara hosta upp… väldigt bittert måste jag säga.

Nästa stopp var London. Vi skulle vara där i typ 4 dagar och hade inga som helst planer här heller eller för den delen boende. Vi hittade ett par som hyrde ut ett rum på airbnb för ett bra pris och bokade dagen innan vi åkte. Vi tog tåget från Paris till London och hamnade mitt emot en gravid kvinna som hade en liten 2-3 åring bredvid sig. Denna kvinna drack öl från det att vi lämnade Paris tills vi kom fram och jag var tvungen att bita mig i tungan för att inte komma med något moraliskt uppfostrande. Hade det varit i Sverige, hade det varit en annan sak. Det verkade som att folk inte reagerade på detta faktum så vem var jag att säga till henne? Denna kvinna pratade dessutom i ett hela vägen och det gick liksom inte att undvika henne. Vi satt så nära att våra knän nuddade vid varandra. Hemsk resa.

Väl framme tar vi en taxi till stället vi ska bo på. Taxichauffören frågar flera gånger om vi verkligen sagt rätt och när vi väl kommer fram frågar han om vi verkligen ska bo här. Vi är ungefär 1 h utanför centrum. Kanske inte i slummen men inte långt därifrån.

Det är en ung man och kvinna som har ett litet townhouse på två våningar. Litet kök och vardagsrum på nedervåningen och två sovrum och ett badrum på övervåningen. När vi går in i badrummet möts vi av ett duschdraperi som föreställer en stor blodfläck. Så himla creepy. Och killen som bodde där var inte mindre creepy han. Han stötte non-stop på Renee och berättade hur gärna han skulle vilja flytta utomlands, typ till Australien.

Med en klump i magen somnar vi där den kvällen. Dagen efter bokar vi sista-minuten hotell mitt inne i stan. Vi bor där de sista nätterna innan jag reser hem till Sverige och hon till Australien.

Nästa gång vi ses är när hon kommer till Sverige igen. Denna gång bor hon hos mig och Johan i Jönköping. Isabelle är halvåret och det är sommar. Det minne som är starkast från denna vistelse är att Renee hade på sig min tjocka peak performance dunjacka under typ hela tiden hon var är. Även under dagen då det var 20 grader ute.

För nästan exakt ett år sedan var jag, Johan och Isabelle i Australien och då bodde vi hos Renee i några dagar och det var sista gången vi såg henne.

Och nu på söndag kommer hon hit igen. Denna gång med sin franske pilot Stan som jag aldrig har träffat, trots att de har varit tillsammans i nästan 5 år. Helt sjukt. Notering: sist jag såg henne pratade hon typ fransk/engelska. Så nu pratar hon väl i princip flytande. Lite skillnad om man jämför med Paris.

Det ska i alla fall bli så mysigt. Vi ska göra alla juliga saker så som att klä julgran, baka pepparkakor och lussebullar, dricka glögg… julmarknad på Liseberg och julbord.

Bild från nyår. Känns som hundra år sen..
Från London

Chile del 3

Inlägget innehåller reklam genom annonslänkar för jordklot.se

Franne flyttade hem till sin familj och jag bodde numera själv i vänner till hans familjs lägenhet. Det var en trea som kändes lite mer som lägenheter hemma än hans familjs hus. Jag skäms för det, för att jag tror att jag visade för familjen att jag inte kunde hantera situationen så bra. När vattnet försvann grät jag och fick panik över att jag inte kunde gå på toaletten som vanligt och spola, eller duscha, eller tvätta händerna.. Vid något tillfälle sov jag över hans kusiner som bodde i ett litet hus uppe i bergen. Världens finaste familj och den äldsta kusinen tog verkligen hand om mig. Jag skulle få följa med till hennes jobb som servitris och få prova på att jobba som det och det var därför jag sov över där. Jag kommer ihåg att vi åt en jättegod soppa med små spaghettibitar på kvällen och jag åt så mycket att jag fick världens magont och inte kunde sova på hela natten. Det kanske man inte tror om Chile men det kan verkligen bli jättekallt och vid denna tid var det verkligen superkallt. Under nollan och husen är verkligen inte gjorda för kyla.

Jag hade på mig full mundering med raggsockar och pyjamas, tröja. Vi sov i samma säng och jag kommer ihåg att hon höll om mig för att jag frös så mycket.

På morgonen ville jag ta en dusch för att bli lite varmare. Badrummet var i betong och kändes lite som en byggarbetsplats. Jag ställde mig i duschen och började schamponera mitt hår då varmvattnet plötsligt tar slut. Vad gör jag då? Jag ropar på kusinen och börjar storgråta för att jag tagit slut på varmvattnet (som varade ungefär 2 minuter) och måste duscha ur schampot med kallt vatten. Hon torkar mig med handduken och tar hand om mig som att jag vore ett litet barn och jag låter mig omhändertas.

Det slog mig inte förrän långt senare att detta faktiskt är deras vardag och att jag kommer dit och visar att jag inte orkar med den efter en natt. Det måste känts hemskt för dem.

Min karriär som servitris i Chile blev kortvarig. Ungefär 8 timmar lång.

renaca, bipolarmamman
I en av de där glasbyggnaderna jobbade jag hela 8 h som servitris

Killen jag gick på dejt med träffade jag några gånger tills jag tröttnade. Jag hade träffat en chilensk tjej på skolan som jag smsade med och hon frågade om jag inte ville följa med ut en kväll. Sagt och gjort. Jag tog en collectivo (en sorts taxi, men den hämtar upp folk på vägen tills bilen är full = mycket billigare än taxi) från Belloto in till Viña. Denna tjej bodde ganska nära kusten och hade det således bra ställt. Vi drack lite pisco sour, en drink från Chile (Eller Peru som Peruanarna skulle säga) och sedan gick vi till ett uteställe i närheten av universitetet. Vi sitter och pratar när två killar kommer och sätter sig vid bordet bredvid. Jag tror att de är från USA, för de har ett europeiskt utseende. Sedan kommer de och sätter sig hos oss och det visar sig snabbt att de är lika mycket chilenare som min väninna. Men, de kommer från en annan klass, vilket förklarar utseendet. När jag bodde i Chile delade man upp klasserna enligt följande:

Låg klass – medel låg klass – medelklass – medelhög och hög.

I Chile är det ofta så att de som ser ut som europeér är från en högre klass. Medelhög eller hög och de som är mörkare och kanske har lite drag från mapucheindianerna (ursprungsbefolkningen i Chile) kommer ofta från lägre klasser.

Jag upplevde att de som hade riktigt dåligt ställt ofta hade många barn, medelklassen som var en ganska liten andel av befolkningen, hade råd att ha två barn (med tanke på att utbildning ska betalas) och de från den högre klassen hade råd att ha fler än två barn. Jag var där 2006 och landet har såklart utvecklats sedan dess. Medelklassen har ökat och sist jag läste om det var Chile det land i Sydamerika där man kunde se störst skillnad mellan generationerna vad gäller ekonomi och välfärd.

Vi bytte nummer med killarna och träffade dem dagen efter på stranden och jag fortsatte att träffa en av dem, A. Tillsammans med honom fick jag upptäcka en annan sida av Chile, den där de rika lever. Det var mycket intressant att kunna jämföra.

Han kom från en anrik släkt där en släkting varit president, men familjen levde inget lyxliv. Hans pappa hade gått bort hastigt när han var liten och hans mamma som då varit hemmafru började studera till läkare, gick ut som klassetta och hade sin egna klinik i deras hus. Fantastiskt stark kvinna som försörjde fem barn helt själv. Jag kommer ihåg att vi diskuterade utbildning och att jag berättade om att det var gratis här varpå hon frågade var alla våra pengar går… lite tänkvärt.

A hade mörkblont hår och blå ögon och var väldigt vältränad. Han älskade att cykla och hade flera cyklar. Att cykla i Chile fick jag känslan var något som bara de som hade lite mer pengar gjorde. Samma sak med hund. De hade en liten vit tuss som alla syskon utom en kallade för ”hårbollen”. Brodern kallade honom för Bob. De var väl inte riktigt överens. Att gå ut och gå med hund i koppel var inget jag sett i det området där jag bodde.

Med A fick jag se hur de rika hade det genom hans kompisar och släkt. Vi var bland annat uppe i bergen i Anderna där hans familj hade sommarhus. Jag minns så väl att vi spelade poker, drack pisco sour och gick till något lokalt dansställe och dansade Cumbia. En händelse som jag minns extra mycket är när jag kom upp på morgonen och satte mig i en av fåtöljerna i vardagsrummet och i periferin ser något stort krypa mot mig. En fågelspindel! Jag skrek och skrek och morbrodern börjar skratta och säger att han såg den tidigare men att han lämnade den där. Det var bara en bebis och de är bra för de äter de farliga spindlarna. Precis efter detta gick jag in och la mig på sängen och tittar under den och ser en död skorpion… Det blev lite för mycket för mig.

 

bipolarmamman
Vilken tur att jag såg detta på morgonen och inte på kvällen i alla fall.

Jag var även med hemma hos en kompis farmors sommarhus utanför Santiago. Farmorn var så snäll mot mig samtidigt som hon var så otrevlig mot hushållerskan. Jag minns så väl att hon hade lagat kyckling och att farmorn sa att den var torr.

Känslan av att bli behandlad så olika var för mig jättekonstig och jag tyckte inte om det. Jag kände att det var så fejk, för hon behandlade mig som att jag hade pengar, men sanningen var ju att jag lika gärna kunde stått där i köket och jobbat. Om det inte vore för att jag var från Sverige.

Precis efter farmorn hade åkt hem sa vi till hushållerskan att hon fick åka hem och att hon såklart skulle få lön ändå.

bipolarmamman

Ett annat ställe där jag fick bevittna klasskillnader var på sjukhusen. Jag besökte två olika. Ett kommunalt i Valparaiso där sjukhuset var i betong både på utsidan och insidan. Det kändes som att man kastades tillbaka ca 100 år i tiden när man gick in där. Kvinnorna som fött barn låg i salar om 10 personer eller mer.

Sedan var jag på en ”Clinica” eller klinik, som är sjukhus som är privata. Det var en skyskrapa och insidan var mycket mer high tech än vad våra vårcentraler och sjukhus är.

I Chile föds man in i samhällsklass likt många andra samhällen och det är svårt att klättra men väldigt enkelt att falla ner. Folk verkade vara väldigt medvetna om detta och värderade sin utbildning högre än något annat. Utbildning = framtid. Att se detta på nära håll fick mig att känna att jag hade tagit mycket för givet som t.ex. att vi har gratis utbildning i Sverige, att det kvittar om jag pluggar när jag är 20 eller 30 osv. Att jag inte behöver oroa mig över något för det är alltid någon som tar hand om mig. Jag kommer i alla fall inte hamna på gatan oavsett hur illa däran jag är.

En ganska naiv inställning till livet. Jag tror vi alla skulle må bra av att få se hur det är i länder som dessa då det skulle få oss att uppskatta det vi har mer och värdera det högre.

Det fanns en man i Viña som var känd för att han pluggade på universitetet men bodde på gatan. Han hade nämligen inte råd med bägge. Snacka om målmedvetenhet.

 

bipolarmamman

 

bipolarmamman
Stugan i anderna
bipolarmamman
Vi red mycket de dagar vi var i kompisens farmors stuga

För att läsa del 1 klicka här

För att läsa del 2 klicka här

 

Chile del 2

För att läsa del 1 klicka här.

Snart började vi skolan, Universidad de Viña del Mar, där vi skulle studera spanska och om landets historia och kultur. Första dagen samlades samtliga studenter i ett och samma klassrum där vi fick göra ett slags inträdesprov.

bipolarmamman
Precis utanför skolan låg det ett bageri

Jag hade studerat spanska som extraspråk på gymnasiet i tre år och kunde en del grammatik, men hade ganska bristfälligt ordförråd och lågt självförtroende när det kom till att prata. Jag hamnade i den näst svåraste gruppen, men bytte till den svåraste eftersom att Franne gick där och det var mer praktiskt att vi hade samma schema.

Skolan gick bra men det kändes lite konstigt att sitta inomhus och studera när det var sommar och sol utomhus och jag hade svårt att koncentrera mig. Här i Sverige studerar vi ju inte på högsommaren och jag kände mig väldigt stressad att komma ut i solen när det väl var sol ute. Kunskapsmässigt låg jag långt efter de övriga klasskamraterna som kom USA, Frankrike och Tyskland men jag tog igen det ganska snabbt. Det underlättade att jag bodde i en chilensk familj där jag var tvungen att prata spanska hela tiden.

Påskön

bipolarmamman
Jag med min skitsnygga lugg från vad ser ut som 80-talet, framför ett av de kändaste monumenten med moais

Vi hade uppehåll en vecka mitt i terminen och många passade på att resa då. De flesta i vår klass åkte till Macchu Picchu, en förcolumbiansk bergstad i Peru, men jag och Franne åkte till Påskön.

Det var en häftig upplevelse att få se de cirka 1045 moaierna (stenfigurerna) som pryder hela ön. För dem som inte vet historian bakom ön, så högg invånarna dessa figurer ur sten för ca 1000 år sedan för vad man tror skulle skydda dem (lite förenklat)

Vi var där i en vecka och hela denna vecka åt jag samma rätt till middag på samma ställe. Kan tyckas lite tråkigt, men det var den godaste kycklinggryta jag någonsin smakat. Kyckling i någon slags vitvinssås. Trots att ön ligger mitt ute i atlanten, fem timmars flygresa rakt ut i havet, tillhör ön Chile och det märkte man inte minst genom språket som var spanska (och rapa nui som talades i hemmen) men även genom att det var lika många herrelösa hundar som strök längst grusvägarna i öns enda centrum som i inlandet, ”la conti” som öborna kallade Chile. Man kan tycka att man i ett samhälle på ca 2000 invånare inte skulle behöva ha herrelösa hundar, men det är väl kanske något kulturellt, hur man ser på hundar. En av dagarna fick vi tyvärr bevittna en hund bli överkörd av en bil som dessutom smet. Jag storgrät. Som tur var fanns det vänliga själar som tog hand om hunden.

Vi upptäckte ön på fyrhjuling och vespa, fick se deras speciella dans och Franne tatuerade sig hos öns tatuerare som är väldigt känd. Vi var även med på guider och fick höra om den otroligt spännande historian om ön. En mycket intressant upplevelse var när vi besökte på öns enda nattklubb. Istället för att åka taxi till och från klubben som låg ute i ödemarken, red nattklubbens besökare på de rangliga hästarna som stod uppradade utanför. Nästan alla hästar jag såg under dessa dagar på ön var lika rangliga och dåligt skötta. De såg verkligen skruttiga ut och jag tyckte synd om dem. En av öborna talade om för oss att det var det dåliga gräset som var anledningen till detta.

bipolarmamman
En vildhäst. Som faktiskt ser ut att vara i ganska gott skick. 

Öns alla träd var planterade, då man under den tid man gjorde alla dessa stenfigurer högg ner träden för att transportera dem. Figurerna var gigantiska och jag har fortfarande svårt att förstå hur människor utan maskiner kunde transportera dessa. Det är ju lite av mysteriet på ön.

Efter veckan började vi skolan igen och snart kom Ingrid och hälsade på. Det var så speciellt att ha henne där, hos mig i Chile. Hon blev snabbt poppis bland min nyvunna chilenska familj, inte för att de kanske förstod så mycket av vad de sa till varandra men utan för att de allra flesta älskar Ingrid. Hon är alltid glad och väldigt ödmjuk. Hon bröt t.ex. inte ihop när det inte fanns något vatten i huset på några dagar (som jag gjorde) Hon hade inga som helst problem att leva primitivt.

Under hennes veckor i Chile tog vi med henne in till Viña, denna vackra kuststad som jag kom att älska. Främst de dyra (enligt chilenska mått mätta) restauranger som låg vid havet och shoppingmallen. Till Valparaiso, kuststaden som är så himla olik Viña men som i princip sitter ihop med varandra. Santiago, huvudstaden. Ingrid gjorde verkligen det mesta av resan och åkte själv till påskön en långweekend.

Ingrid och jag

Sedan tog jag och Ingrid bussen själva över Anderna till en av mina absoluta favoritstäder: Mendoza. Jag kan inte riktigt sätta fingret på vad det är som gör den så fantastisk. Kanske är det atmosfären, vingårdarna, chokladfabrikerna, det goda köttet som dessutom är skamligt billigt….alla vackra och trevliga människor, spanskan som låter som spanska med italiensk accent typ, allt det tillsammans som gör Mendoza till en av mina favvostäder.

Jag kommer inte ihåg exakt, om det var efter jul där, som jag började känna mig rastlös och började titta på andra killar. Snart hade jag i alla fall gjort slut med Franne och bodde ensam i en lägenhet som tillhörde Frannes familjs vänner.

Jag kommer ganska väl ihåg att jag kom hem dagarna efter jag hade gjort slut och sa att jag skulle på dejt med en annan kille och Franne blev så ledsen.

Vad hemsk jag var. Jag vet. Förklaringen, som jag kan se idag, är att jag hade gått in i en hypoman fas, vilket gjorde mig väldigt omdömeslös. Tillsammans med den väl utvecklade förmågan att stänga av mina känslor gjorde det mig till en person som jag i många år skämts över. Franne är långt ifrån den enda killen jag behandlat på det sättet.

Jag skulle komma att träffa flera olika killar under dessa få månader som jag hade kvar i Chile.

bipolarmammanbipolarmammanbipolarmamman

Chile del 1

Chile del 1

Kort efter jag flyttat till min kompis Martin och hans familj träffade jag en kille, Fransisco, eller Franne, som han kallades. Han var född i Chile men flyttade till Sverige med sin familj när han var runt 3 år. Hemma pratade han spanska med sin mamma och jag var så fascinerad av just det spanska språket, så det var häftigt när hans mamma började prata spanska med mig och jag förstod. Franne var den första riktiga pojkvännen jag hade och det var han som fick mig att inse att W och Chris inte var samma person (läs om när jag blev sexuellt utnyttjad här) och visade mig hur ett normalt intimt förhållande är. Han älskade mig och jag älskade honom på mitt sätt. Jag var 18-19 år när vi träffades och svängde rejält i mitt mående och hade långt till mina känslor. Jag kände empati och tror att jag kände kärlek, men jag kunde snabbt bli känslokall och stänga av. En försvarsmekanism som var absolut nödvändig för att orka med alla år hos min pappa.

Efter några månader tillsammans berättade jag för Franne att jag ville göra slut. Vi pratade och kom fram till att vi skulle fortsätta att ses ändå, vilket så småningom resulterade i att vi fortsatte vara tillsammans. Efter studenten var jag rastlös och ville bort från staden där jag hade så många negativa minnen och vi började prata om att åka till Chile tillsammans.

Ganska snart hade vi bokat biljetter till det avlånga landet i Sydamerika. Planet landade i Santiago juni 2006 och vår tanke var att vi skulle bo hos hans moster, morbror och hans två kusiner i deras hus under ett helt år. Vi skulle studera spanska en termin och resa resterande tid.

Jag minns så väl resan från flygplatsen till kuststaden Viña del Mar och vidare till en liten ort som heter Belloto. För första gången i mitt liv fick jag se fattigdom. Människor bodde i skjul och hundar strövade överallt. De konstigaste hundraserna jag någonsin sett. En hund såg ut som en liten tax i kroppen men hade en schäfers utseende. Han hade en lång svans som en schäfer vilket resulterade i att han gick och drog den likt en sopborste efter sig på de smutsiga grusvägarna. En annan hund såg ut som ett litet vandrande skabbigt skelett. Det var hemskt jobbigt att se.

Vi körde på vad som var ett gammalt flygfält som numera fungerade som en väg och svängde upp på en lång brant backe. Mitt i backen stannade bilen och släppte av oss. Innanför de låste portarna låg huset där vi skulle bo ett år framöver. Ett litet gult hus med röda detaljer.

Vi fick ett väldigt varmt välkomnande av hela familjen bestående av kusiner och nästkusiner, mostrar och morbröder och andra släktingar. Vi grillade och det serverades “choripan” som är chorizo i bröd med god salsa och “palta” avokado till.

Det var juni och vinter i Chile. Temperaturen kunde krypa ned till nollan och detta hus hade ingen värme inomhus. Inte heller några golvlister vilket gjorde att den kalla vinden blåste genom hela huset. Jag minns att vi satt i det lilla färgglada vardagsrummet med vinterjackor och frös. Det kom till och med rök ur munnen när man andades, så det var verkligen kallt.

Huset var väldigt litet men det fattades minsann inte kärlek i hemmet. Jag hade fått träffa Frannes familj i Sverige och visste att de var mycket varmare och öppnare än vad vi ”svenskar” är (de är ju också svenskar såklart, ni förstår vad jag menar). Jag älskade det och ville också vara sån. Jag hungrade efter kärlek och blev så varm inombords när Frannes moster kallade mig ”hija” som betyder dotter.

Familjen hade gjort i ordning ett litet rum till oss som jag uppskattar till ca 5-6 kvm. Vi packade upp alla våra kläder inför dem och detta är något som jag fortfarande kan må dåligt över. Uppenbarligen hade vi mycket mer pengar än vad de hade då och där stod vi och visade upp alla våra fina kläder för dem. Jag var till och med stolt över det. Idag hade jag definitivt inte betett mig så.

Frannes kusiner var välkomnande och tog med oss till den närmsta staden Viña del mar som kort kallas för Viña, redan dagen efter vi anlänt. Vi tog tåget dit som var som vilket svenskt tåg som helst, modernt och fräscht. Skillnaden var att vi åkte genom områden med hus som såg ut som kojor. Av plåt, plast, trä, kartong, allt som man hade fått tag i. Och dessa hundar. De var överallt och behandlades som pesten.

Det första som händer när vi kommer upp för rulltrapporna är att vi ser två killar komma springande, ena med en väska i högsta hugg och en dam som skriker ”han tog min väska!! Stoppa honom!!” Jag bär då en guldig handväska som ser dyrare ut än vad den är men slänger den utan att tänka på Franne och säger ”håll den”.

Första gången jag sett fattigdom, herrelösa hundar och nu även tjuvar.

Samma dag, eller om det var dagen efter, blir det inbrott i huset. Tjuvarna har varit i alla rum utom vårt. De hade gått igenom byrålådor, nattduksbord och garderober och tagit det de fick tag i. Mycket av affektionsvärde så som ärvda smycken osv. Men av någon konstig anledning hade de inte gått in i vårt rum. I vårt rum fanns laptops, pengar, våra pass, biljetter tillbaka till Sverige. Efter detta sattes galler upp för fönstren. Jag kommer ihåg att jag tycker att det var lite läskigt.

Vi anlände i juni men började inte universitetet förrän augusti/september, vilket gav oss mycket tid att bekanta oss med staden, landet och för mig också språket. Den chilenska spanskan säger de, är den svåraste spanskan att förstå. Den är snabb och innehåller väldigt mycket slang. Jag kommer ihåg att jag inte förstod så mycket av vad de sa till en början och jag vågade inte prata av rädsla för att säga fel.

Mitt självförtroende vände dock en dag när jag skulle åka “micro”, en slags minibuss, och chauffören försökte lura mig på pengar. Jag sa något i stil med att det inte stämde och hur mycket jag skulle ha tillbaka. Han muttrade och gav mig de rätta pengarna och jag gick, stolt som en tupp och om än mer förvånad och satte mig. Jag kommer ihåg att jag tänkte att jag faktiskt kunde prata spanska.

vårt rum
Rummet där vi sov. Städat och fint 🙂
bipolarmamman
Huset där vi bodde
landningsbanan
Landningsbanan som hade blivit en vanlig väg
bipolarmamman, chile
Backen där huset vi bodde i låg
En av alla herrelösa hundar

För att läsa del 2 klicka här

För att läsa del 3 klicka här

Början på den långa vägen mot min diagnos

Den 23 november 2004, dagen då jag fyllde 18, gick flyttlasset till min kompis Martins familj och det var där och då min långa resa mot min diagnos skulle börja.

Jag visste att jag mådde dåligt men jag hade ingen insikt i att jag var sjuk. Att det skulle komma att dröja över 10 innan jag skulle få en bipolär diagnos hade jag inte i min livligaste fantasi kunnat föreställa mig.

Vägen hit, där jag är idag, var definitivt inte rak utan den var som en slingrig väg i berg och djup dalar.

De första månaderna bestod av att bara vila, och äta. Det fanns alltid nybakat bröd hemma, ost och juice. Saker som jag så länge saknat. Jag åt och åt och åt… och Martin sympatiåt med mig. Jag och Martin gick i samma klass, naturvetenskapliga programmet och hade matte, fysik, kemiprov som vi pluggade på ihop. Det var så skönt att kunna sitta i hemmets trygga vrå och plugga i lugn och ro. När jag bodde hos pappa brukade jag cykla till biblioteket och plugga där, för att jag inte fick någon ro hemma.

Mitt dåliga mående hade påverkat min koncentration under en lång tid, men jag hade tur som klarade mig såpass bra ändå i skolan och jag gick ut med hälften MVG och hälften VG. Samtliga MVG jag hade var i samhällsämnen. Anledningen till att jag valde natur var för att programmet ansågs vara det svåraste och “bästa”, trots att mitt intresse var samhällsvetenskapliga ämnen och språk. Jag vet inte om man gör det idag, men på min tid gick vi inte och pratade med någon studievägledare om vad man skulle välja. Det vet jag att man gör i b.la. Australien. Man tittar på vilka ämnen man är bäst i och vad man tycker om och får råd och tips. Jag hade verkligen behövt någon som knuffat mig lite i rätt riktning, då hade jag definitivt tyckt att gymnasiet var roligare och jag hade gått ut med bättre betyg. Men, då hade jag förmodligen inte blivit så god vän med Martin och således inte heller flyttat hem till honom…

Första kontakten med vuxenpsyk

Snart efter jag flyttat tog jag min första kontakt med vuxenpsykiatrin då jag var myndig. Jag hade tidigare varit på BUP (barn och ungdomspsykiatrin) några gånger och träffat en socionom. Dock hade jag väldigt svårt att prata med henne eftersom hon hela tiden kollade på klockan som stod snett bakom mig och påminde mig om tiden. “Nu är det en halvtimme kvar, är det något annat du vill ta upp?” Hon hade helt klart missuppfattat detta med sammanhangsmarkering. Hon stressade bara mig och fick mig att känna att hon inte brydde sig om mig.

Första kontakten med vuxenpsyk var dessvärre en ännu sämre upplevelse. Ingrid körde mig till sjukhuset och gick och satte sig i caféet medan jag traskade upp för trapporna till 4:e våningen där jag skulle träffa en psykolog.

Jag ställde mig utanför receptionen där en kvinna satt innanför glaset. Hon öppnade det och jag presenterade mig och sa att jag skulle träffa en psykolog nervöst.

“Då ska du vara en trappa ner, på 3:e våningen” svarade hon avvisande.

Jag skyndade mig ner eftersom klockan redan var 13 som var min tid jag skulle vara där.

Jag presenterade mig för ännu ett ansikte innanför glaset och även hon svarade avvisande “Du ska vara på våning 4”

Jag fick nu en klump i halsgropen och kände ett obehag i hela kroppen. Jag var redan jättenervös innan jag kom till psyk och detta gjorde INTE det bättre.

“Jag skulle vara här, sa jag uppgivet till kvinnan bakom glaset på våning 4″ Ja, du ska visst vara där inne” Hon pekade med hela handen mot rummet mitt emot.

Jag vände mig om och gick in. Där möts jag av en märkbart stressad kvinna som bryter på finsk/svenska. Jag hör knappt vad hon säger. Hon står vid sitt skrivbord och mumlar att jag ska sätta mig ner, sedan slår hon sig ner mitt framför mig.

“Kan du berätta om varför du är här idag?”

“Jag vet inte hur jag ska börja” svarar jag.

“Kan du berätta om varför du försökte ta livet av dig i Apladalen?” Fortsätter hon.

“Jag har inte försökt ta livet av mig”

“Men är inte du xxxx xxxxxxxx?”

“Nej”….

Hon blir högröd i ansiktet, reser sig upp och skyndar sig till skrivbordet.

“Då ska du inte vara här!” Sen säger hon inget mer.

Jag skyndar mig ut med gråten i halsen men börjar inte gråta förrän jag kommit ner för trapporna och går mot caféet där Ingrid sitter. Jag berättar vad som hänt och Ingrid blir rasande. Hon ber mig vänta och går sedan upp till psykiatrin och skäller ut dem för hur de behandlat mig.

Mitt i eländet kändes det så skönt att någon äntligen stod upp för mig. Jag fick upprättelse tack vare Ingrid.

Ingrid tog efter det här kontakt med en privat psykolog i stan som jag började gå till istället och jag är så glad att jag fick komma till henne, hon var verkligen vad jag behövde just då. Ibland kunde vi sitta i 1.5 h och andra gånger 35 min. Beroende på vad jag behövde den gången. Hon tittade aldrig på klockan utan fick mig verkligen att känna att hon brydde sig. Det var viktigt för mig. Även om jag visste att hon hade det som yrke behövde jag känna att personen som jag öppnade upp mig för var genuint intresserad och brydde sig. Och det tror jag verkligen att hon gjorde.

Hon fick höra om hur jag, min lillasyster och mamma flydde till kvinnojouren från min pappa, hur vi flyttade till Sunne och om mammas död. Om tiden hos min pappa och tillslut även om min lärare som utnyttjade mig sexuellt. Det var vad som i särklass var det jobbigaste att berätta om eftersom jag kände såpass mycket skam och skuld över vad som hänt. Jag hade ju aldrig sagt nej och det fanns ju aldrig något fysiskt våld med i bilden.

Vi avslutade samtalen när jag skulle åka till Chile med min dåvarande pojkvän Fransisco. Jag gav henne en gåva i form ett fotografi som jag tagit. Det föreställde en ko med sin kalv på en äng i närheten av där jag bodde. Kalven hade exakt samma fläckar som mamman och jag skrev texten “När jag blir stor vill jag bli som mamma”. När jag frågade om betalning sa psykologen att jag skulle behålla mina pengar och använda dem till Chile. Jag är än idag så tacksam för hennes omtanke. Det betydde verkligen mycket för mig då. Inte just pengarna i sig, utan att hon faktiskt brydde sig. Det tror jag att hon visste.

Juni 2006 åkte jag och Fransisco till Chile för att plugga och bo i ett år. Jag svängde redan då mycket i mitt mående men det var snabbare svängningar. Jag kunde vara överlycklig i några minuter för att nästa minut känna mig deprimerad. Nu när jag tänker tillbaka på det med min sjukdomsinsikt är det tydligt att jag redan då var bipolär. Eventuellt en annan typ…. men jag var definitivt sjuk. Alla år av rädsla, oro, ångest och dålig sömn hade satt sina spår. Den första gången jag skulle komma att känna mig sjuk var när jag fick min första panikattack och det var efter Chile.

(Nedan är lite bilder från första dagen i Chile)

bipolarmamman