Mexiko del 2

På väg till Mexiko City

Jag hade varit i Chihuahua i norra Mexiko ca 2 veckor och killen jag bodde hos blev mer och mer närgången. Jag visste egentligen att jag hade insinuerat att det skulle bli något mer än vänner men agerade som att jag inte hade gjort det. Det kan hända att jag var intresserad av honom ett tag, men, kort innan avfärden la en väldigt snygg kille till mig på Facebook. Vi hade börjat skriva till varandra och pratade i telefon dagligen. Jag blev kär nästan direkt och kunde bara tänka på honom. Killen var ca 10 år äldre än jag och bodde i Malmö och vi höll kontakten dagligen under de tre månader jag reste runt i Mexiko och USA.

R skjutsade mig sorgset till flygplatsen varifrån jag skulle resa till Mexiko City. I Mexiko City hämtade Marco upp mig tillsammans med några spanska kompisar som var på besök. Vi körde över en timme för att komma till hans hem som låg i ett inspärrat område. Vid porten satt vakter Har du sett filmen ”La Zona”? Likt den. När man kom in innanför porten var det som att komma in i en annan värld. Stora vackra hus och fina trädgårdar, men inget folk på gatorna. Folk är mer privata utomlands.. har jag fått för mig.

Turist

Jag fick bo i Marcos rum själv, ett stort rum likt en amerikansk tonårspojkes rum (från filmer). Hans mamma var hemmafru och hade precis avslutat en matlagningskurs. Hans pappa var VD på ett stort bolag i Centralamerika vilket gjorde att jag inte såg så mycket av honom. Varje morgon fick vi nypressad juice. Melonjuice bl.a. som var så himla god. Jag åt mango med en speciell mangogaffel. Hon lagade mexikanska paradrätter. De spanska vännerna var också i Mexiko för första gången så Marco såg till att ta med oss på alla turistsevärdheter i stan. Vi var och tittade på den stora kyrkan mitt i stan där insidan var helt klädd i guld. Torget, Zocalo som det ligger vid är det näst största i hela världen och rymmer ca 100 000 människor.

Vi var och tittade på pyramiderna vid Teotihuacan och gick på museum. En dag tog hans mamma med mig och spanjorskan i sin snygga vita BMW, ut från området och körde till ett mindre fint område där vi fick manikyr. Efteråt åt vi tacos på plaststolar på gatan. Herregud vilken kontrast. Spanjorerna åkte hem och kvar var jag själv i en familj jag känt i någon vecka. Marcos pappa sa en dag att han ville att jag skulle prova världens godaste tacos, sagt och gjort. Jag och familjen tog deras fina bil och åkte från det trygga området till ett fattigt område där vi satte oss på små gula plastpallar och åt världens godaste tacos.

bipolärmamman
Lite skillnad på svenska och mexikanska tacos

Lyxiga fester

Marco tog med mig till de lyxigaste klubbarna jag hade varit på, såna där klubbar där man lämnar nyckeln till en kille som kör bort bilen. Där någon öppnar dörren till badrummet, sätter på vattnet åt en när man ska tvätta händerna och till och med pumpar tvålen åt en. Jag vet inte hur mycket dricks jag gav dessa tjejer när jag var berusad och sentimental.

Jag älskade att gå ut i Mexiko för olikt de flesta svenska klubbar, dansar man på riktigt, tillsammans. Marco och hans kompisar var jätteduktiga på merengue, cumbia och salsa och jag har länge haft en fascination för den latinamerikanska dansen och musiken. Jag kunde dansa hela natten och ändå inte vara trött. Kanske var jag hypoman eller så hade jag bara väldigt roligt. Det är så himla svårt att säga…

Acapulco

En helg åkte vi ner till Marcos sommarhus i Acapulco. Jag vet inte hur snabbt han körde när polisen stannade oss. Jag kommer ihåg att han gick ut och pratade med polisen bakom bilen och kom tillbaka, satte sig i bilen och körde vidare i samma hastighet..

Samma kväll åkte jag i en kompis bil, på väg till en klubb när vi plötsligt ser en poliskontroll. Kompisen hade självklart druckit. Jag kommer ihåg att han sa ”Dame chicle” som betyder ge mig tuggummi. Han tuggade snabbt och när han öppnade bildörren spottade han ut det. Polisen kom fram och bad att få lukta på hans andedräkt. Han blåste sin alkoholmintblandade andedräkt i ansiktet på polisen varpå polisen säger ”ok, ni kan köra vidare”.

Marcos moster

Marcos moster kom på besök från Cancun och vi fick dela rum vilket ledde till många konversationer. Innan hon åkte hem bjöd hon hem mig till hennes familj. Jag tog henne på orden och några dagar senare bokade jag biljett till Cancun.

När jag äntligen fick rätt hjälp

När jag äntligen fick rätt hjälp

Nedstämdhet

Jag har haft lite skrivkramp de senaste veckorna p.g.a. nedstämdhet. Jag är inte deprimerad, men känner mig låg och varenda litet hinder i vardagen blir jättestort. Jag är ganska säker på att det beror på läget vi befinner oss i just nu. I en slags limbo mellan två hus. Vi har ju köpt hus i Stockholm och håller på att sälja vårt här i Bankeryd.

Mina barn är min största motivation så jag kommer upp på dagarna och känner ändå en meningsfullhet.

Hur jag äntligen fick rätt hjälp

Jag får många mail där man undrar hur jag gick tillväga för att få rätt medicin och vård. Sanningen är den att jag var tvungen att söka aktivt för min ångest och säga att jag faktiskt inte orkade leva med den längre. Först när man inte visste om jag var självmordsbenägen eller inte blev jag tagen på allvar. Det är så sorgligt men sant.

Det var i början av 2015 och jag gjorde praktik hos en kurator på medicinska avdelningen på sjukhuset i Värnamo. Under denna praktik fick jag höra så gott om en läkare som verkligen brydde sig om sina patienter. Jag tog reda på var hon hade sitt kontor och sökte mig dit.

Jag hade precis träffat min dåvarande man och jag hade redan försökt få honom att göra slut med mig genom att vara elak mot honom. Tack och lov stannade han och fick mig att inse att jag behövde hjälp för min ångest. Ångesten var då utom kontroll. Innan hade jag haft panikångest på kvällarna när jag skulle gå och lägga mig, ångest över sociala situationer och vid stress, men nu hade ångesten tagit över totalt och jag kunde inte kontrollera den. Jag kände den hela tiden och den höll på att äta upp mig.

Jag tog med mig min Ipad till läkaren där jag skrivit ihop min sjukdomshistoria, förslag på diagnoser och medicin men ingenstans hade jag skrivit bipolär. Mitt förslag var borderline, hur mycket jag än inte ville ha denna diagnos.

Jag sa detta utan att ge sken om en enda känsla mer än hopplöshet att jag inte orkade leva mer. Jag förstår att denna allmänläkare blev orolig. Jag kommer ihåg att hon ställde frågan om jag skulle begå självmord, hur skulle jag då göra det? Jag sa att jag antar att jag skulle ta tabletter. Jag hade faktiskt aldrig funderat på hur jag skulle ta livet av mig. Att inte längre leva hade alltid varit min sista utväg men vägen från tanke till handling är väldigt lång.

Läkaren ville inte att jag skulle gå därifrån utan att någon skulle komma och hämta mig och köra mig till psykakuten. Johan var i USA med jobbet, men min syster Lisa var i stan så hon kom och mötte upp. Tillsammans körde vi upp till akuten i Jönköping.

När jag satt där i väntrummet kände jag mig så himla sjuk. De andra som satt där ville man definitivt inte råka få ögonkontakt med, men man undrade varför de satt där. Om de var där för samma sak som jag, eller något annat.

Jag fick slutligen komma in, efter jag lagt av mig mobilen och diverse saker som förvarades i ett skåp under tiden. Lisa åkte hem till oss och väntade där eftersom hon inte fick följa med in. Vi bodde då i en jättefin fyra mitt i stan.

Jag tror jag väntade 5-6 h. Sjuksköterskan som tittade till mig var på gott humör och sa att jag hade tur eftersom det var en ST-läkare som jobbade idag och inte AT som det brukade vara vanligtvis.

Tillslut fick jag komma in. ST-läkaren ställde samma frågor som allmänläkaren i Värnamo och sken upp när han berättade om medicinen jag skulle få.

Jag tror han nämnde bipolär då men den skulle senare ställas tillsammans med en psykolog. Jag blev insatt på en låg dos Seroquel Depot och fortsatte med mina andra tabletter som var ssri.

Hjärnan åkte på semester

Jag fick en tablett innan jag gick hem den kvällen och jag kommer ihåg den sköna känslan av att hjärnan åkte på semester. Äntligen gick den inte på högvarv och jag kunde sova en hel natt. Det hade jag inte gjort sedan jag var ca 12 år gammal.

Detta var den enda gången psykvården har varit riktigt bra för mig. En sjuksköterska från psykakuten ringde dagligen i början för att stämma av hur jag mådde och det var så himla skönt att känna att de brydde sig.

Efter några veckor trappades kontakten ur och jag fick tid till psykolog. Det var han som skulle ställa diagnosen. Jag har skrivit om det mötet här. Tyvärr var det inte en jättebra upplevelse men diagnos fick jag.

Sporadisk kontakt med psykiatrin

Sedan dess har jag varit i kontakt med psykiatrin vid några tillfällen, på mitt initiativ. Jag hade en samtalskontakt vid ett tillfälle i form av en sjuksköterska. Hon började samtalet med att säga att hon inte kommer vara kvar där vilket gjorde att jag kände att jag inte ville ödsla någon tid på att berätta om allt för henne.

Graviditeterna

Under graviditeten med Isabelle träffade jag överläkare på psyk två gånger. En gång innan jag blev gravid och en gång under tiden. Tyvärr träffade jag olika som inte hade samma kunskap.

Den första läkaren sa att det var ok att ta mina tabletter under graviditeten. Den andra, som jag träffade när jag var i vecka 18 utbrast ”Hur kan du ta dessa tabletter när du är gravid?!?”.  Det var allt annat än roligt att höra när man redan tagit dem under den mest kritiska tiden för utvecklingen av fostret.

Jag träffade även en sjuksköterska under tiden jag var gravid med Isabelle som sa samma sak. Det gjorde mig inte bara ledsen utan även arg. Varför har de inte samma kunskap? Varför läser de inte i journalerna? Har läkaren skrivit att de är ok i journalerna?

Under graviditeten med Alexander hade jag ingen kontakt med psyk förutom innan graviditeten då jag ville säkerställa med en läkare att det var ok att ta min medicin. Anledningen var att jag inte vill stöta på någon med sämre kunskaper kring medicinen och göra mig upprörd och orolig.

Tyvärr stötte jag ändå på en kvinna på apoteket som inte ville lämna ut medicinen eftersom jag var gravid. Hon undrade om jag verkligen hade berättat för min läkare att jag var gravid. Såklart blev jag jätteledsen och upprörd.

Det hade så lätt kunnat undvikas med en liten notis i journalen.

Idag

Idag har jag faktiskt ingen kontakt med psykiatrin. De har ingen uppföljning, vilket är under all kritik. Jag söker mig dit när jag behöver hjälp och faktiskt helst inte. De byter personal för jämnan och omorganiserar. Att öppna upp sig för en samtalskontakt och sedan byta, förstår nog de flesta att det inte är så roligt.

Tanken är att jag ska gå till en privat psykolog eller psykiatriker nu när vi flyttat till Stockholm då utbudet är större där. Jag känner att det finns ett behov att få prata av mig om saker med någon utomstående och få en objektiv professionell synvinkel på mina tankar.

Nedan har jag lagt upp mina journalanteckningar från just det läkarbesöket och ett några månader tidigare med en terapeut.

bipolärmamman

 

 

Mexiko del 1

År 2007 hade två år gått sedan jag tog studenten. Jag hade hunnit vara i Chile i 7 månader, kommit hem till mina bonusföräldrars trygga vrå ute på landet, flyttat in till en liten vindsvåning i stan, jobbat på dressman, köpt biljett till Mexiko, flyttat ut från vindsvåningen och slutligen åkt på min första utlandsresa själv.

Den enda planerade destinationen jag hade var Chihuahua i norra Mexiko där en kille jag lärde känna i Chile bodde med sin familj. Jag tänkte eventuellt åka till Mexiko City där en kille jag träffat på en fest bodde, men det var inget planerat.

Killen i Chihuahua hade en mamma som var amerikan och pappa mexikan. Jag fick inget riktigt grepp om vilken klass de tillhörde men över medel ialla fall. De bodde inte i ett riktigt bostadsområde, utan deras hus låg gömt bakom en hög mur i en korsning. På bakgården fanns ytterligare en liten bostad med ett stort rum, kök och toalett. Där fick jag bo själv. På morgonen stod hans farmor i köket och gjorde frukost. Hon tog ut tortillas i degform ur kylen och stekte dem. Det var så himla gott.

Vi umgicks med Rs vänner och åkte tillsammans med dem på en roadtrip till Creel som är en ort sydväst om Chihuahua. Jag hade aldrig en tanke på hur farligt det är just i den delstaten. Att bo tillsammans med ett gäng ungdomar i ett hus i skogen i en delstat där många dödas varje dag är inget jag skulle göra om.

R pussade mig godnatt på kinden varje kväll och varje kväll pussade han mig närmare munnen. Tillslut kände jag att jag inte ville stanna kvar där mer p.g.a. detta. Jag kontaktade då Marco som bodde i Mexiko City. Han sa att jag självfallet kunde komma och bo hos dem. Jag bokade snabbt en biljett till ”La Ciudad” Staden, som den kallas på spanska, lämnade en väska hos R och reste vidare. Tanken var att jag skulle komma tillbaka till dem och vara där ett tag till.

Att det skulle ta flera månader innan jag kom tillbaka hade jag inte tänkt mig. Inte heller att jag skulle bo hos Marcos kusiner i Cancun, festa på lyxiga klubbar i Acapulco, spendera två veckor i Salt Lake City…

I Chihuahua
Huset jag bodde i
I Creel

om hypomani hade ett ansikte…

Världens godaste tacos

Vår lilla guide upp till vattenfallet i bergen

Pojkarna fick Doritos av oss och bjöd oss direkt..

En annan liten guide som tog betalt i klubbor

En liten försäljare. 

Dagens lunch – tortilla med tonfisk.bipolärmamman

Att bli en bra mamma när ens egen barndom var hemsk

Att bli en bra mamma när ens egen barndom var hemsk

Barndom

När jag var 2-3 år gammal flydde jag, min syster och mamma till kvinnojouren. Där bodde vi ett tag. Mamma tog tillbaka pappa några gånger men släppte honom till slut och vi flyttade från staden där vi bott upp till min mormor i Värmland. 

Mina minnen från denna period är att pappa tog tag i mamma, skrek på henne och betedde sig skrämmande. Jag kommer även ihåg att vi sov på golvet i min morfars rökiga lägenhet. 

I Värmland levde vi tillsammans med mamma som tog hand om oss väl. Fasta rutiner och klara gränssättningar men desto mindre med kramar och närhet. Jag klarade t.ex. inte av att krama mamma när jag var 11 år. Tyckte kanske att det var pinsamt, och obehagligt. Mamma var sjuk i reumatism och klarade därför inte av att ha oss sovande hos oss eller sova hos oss. Jag hade sömnproblem när jag var 11-12 år och väckte en gång mamma som blev arg på mig. Efter det väckte jag henne aldrig mer utan försökte hantera sömnproblemen med att gå och lägga mig tidigare.. det funkade inte utan blev bara värre.

Hon älskade oss och tog hand om oss väl men hon hade det tufft. Både ekonomiskt, fysiskt och psykiskt. Min mamma hade inga förebilder vad gällde barnuppfostran.

Hon bråkade ofta med sin mamma och hade emellanåt ingen kontakt med henne. Morfar hade hon sporadisk telefonkontakt med, han var alkoholist sedan långt tillbaka. 

Frånvarande pappa

Vår pappa kom en-två gånger per år och tog med oss till hotell. Vi gick på Mcdonalds, på bio, fick godis och paket. Det var så himla roligt. Men han var ju ingen pappa. Han fanns inte där för oss när vi var ledsna eller glada över killar, kompisar, skolan osv. Det var mamma som gjorde.

Mammas död

När jag är 12 år dör mamma hastigt en morgon. Jag är den som ringer 112. Mitt under basketmatchen får jag följa med min engelsklärare som visar mig till min moster och syster som står och gråter. Jag får det värsta beskedet jag någonsin fått ”mamma är död”. Kort därefter står jag bredvid min döda mamma. Jag känner ilska mot socialsekreteraren som är med i rummet och vägrar lämna. Det är februari 1999 och man beslutar att jag och min syster ska bo hos vår moster som bor tillsammans med sin man och tre barn. Omedvetet söker jag en ny mamma i min moster.

Flytt till pappa

I juni samma år går flyttlasset ned till vår pappa. Både jag och min syster är förstörda över beslutet. Pappa har en ny familj med fru och barn och vi är överflödiga. Jag upptäcker att pappa dricker alldeles för mycket och för ofta vilket skapar en stor otrygghet hos mig. Från att ha haft en väldigt förutsägbar vardag med rutiner och gränser, har jag nu inga. Jag kan gå var jag vill utan att få en fråga vart jag ska, gå och lägga mig när jag vill, äta när jag vill, plugga om jag vill. Däremot får jag mycket skäll. Jag får inte ringa till min moster eftersom det är rikssamtal och dyrt, jag kostar för mycket överlag. Jag bestämmer mig för att bråka med pappa för att han inte ska ha mig som favorit längre eftersom han haft det innan. Bråken eskalerar snabbt och min pappa trycker en kväll upp mig hårt mot väggen och jagar mig in till mitt sovrum där jag gömmer mig under mitt täcke. Han fortsätter skrika och skrämmas. Denna skrämselteknik kör han med under alla de sex år jag kommer att bo med honom.

Min ångest börjar här, i form av en stor klump i magen som ständigt är närvarande.

Sexuellt utnyttjad

När jag är 16 år blir jag kär i en australiensk kille som hittat mig på nätet. Denne kille är min engelsklärare som lurar mig att ha sex med honom under nästan 2 års tid. Han förstör min första sexuella upplevelse och förvandlar sex till något hemskt.

18-års dag

På min 18-års dag flyttar jag till min bästa kompis Martins familj som än idag är min familj. Mina barns mormor och morfar. Ingrid, Martins mamma och min bonusmamma gör vad hon kan för att vägleda mig och gör ett så bra jobb hon bara kan. Det vi inte vet då är att jag är sjuk och att det ska dröja mer än 10 år innan jag får denna rätta diagnosen.

Barndomen kan jag inte ta tillbaka men jag kommer att bearbeta den under många terapitimmar.

2007

Jag får min första panikångestattack.

2009

Jag har generaliserat ångestsyndrom, panikattacker och även agorafobi under några månader. Jag blir insatt på antidepressiva på min uppmaning.

2011

En höjning av antidepressiva gör att jag kommer in i en långvarig hypomanisk period. Jag gör slut med pojkvän, flyttar hem till Sverige, blir tillsammans med ny kille, börjar plugga och skaffar hund.

2014

Jag orkar inte längre med min ångest och börjar känna att jag inte vill leva längre. Med stöd av min nuvarande man söker jag hjälp och får komma till psykakuten. Där blir jag insatt på min nuvarande medicin som blir min räddning.

2015 Januari

Jag blir diagnostiserad bipolär typ 2.

2015 Maj

Jag får ett plus på stickan och väntar vår dotter Isabelle.

Jag kommer ihåg att jag undrade hur jag skulle kunna klara av att vara mamma när jag är psykiskt sjuk. Tänk om Isabelle skulle få veta att jag är bipolär, hur skulle det påverka henne. Kommer hon bli sjuk, det är ju ärftligt. Hur ska jag kunna vara en bra mamma? Jag som inte ens kan ta hand om mig själv.

När jag av vana la mig på sängen och tänkte den tanke som jag alltid tänkte när det blev för mycket: ”jag kan alltid ta livet av mig” stannade jag upp. Lika snabbt som jag tänkte det, slog jag bort tanken. Nu var jag ju gravid och kunde inte längre tänka så.

Jag skulle ljuga om jag sa att denna insikt inte var jobbig. Hur skulle jag nu tänka när allt blev som jobbigast?

22 januari 2016

Isabelle kommer till världen och gör mig hel som människa. Jag älskar denna lilla tjej över allt annat och så mycket att det gör ont i hela mig. Jag har svårt att hantera den överväldigande oron och ligger och googlar spädbarnsdöd på nätterna. Jag har skräcktankar att jag ska tappa henne, att jag ska råka sätta en kniv i henne. Tankarna gör att jag känner mig galen.

Något som påverkar mig och andra psykiskt sköra otroligt mycket är brist på sömn. Jag och min man löser det genom att jag slutar att amma och Johan börjar ta nätterna.

Detta blir nog räddningen.

Det sociala arvet

Jag har sedan Isabelle kom till världen tänkt att Johan hade en bra barndom och det sociala arvet från honom väger upp det från mig. Att han kommer vara det som gör att våra barn kommer få ett bra liv. Det har varit min trygghet. Men nu vet jag bättre. Det är såklart hur vi två tillsammans uppfostrar och behandlar våra barn som kommer den största bidragande faktorn till hur de kommer må i vuxen ålder.

Visst har Johans barndom att göra med hur han mår idag och har en indirekt påverkan på våra barn. Men det sociala arvet ärvs inte rakt ner i ledet som ögon- eller hårfärg. Samma sak från min sida. Bara för att jag hade en jobbig barndom betyder inte det att mina barn kommer få det så automatiskt. Det finns dock en större risk, eftersom en person som inte har haft bra förebilder har svårare för att veta hur man ska agera som förälder. Men är man medveten om det och arbetar aktivt för att inte göra de ”misstag” ens egna föräldrar gjorde finns det inget som säger att man kan bli en jättebra förälder.

Vad som är jobbigt idag

Vi har idag två barn, Isabelle som snart är 3 år och Alexander 6 månader och det jobbigaste för mig är den ständiga oron för båda barnen och framförallt för Isabelle. Hon utvecklas ständigt och testar gränser för jämnan. Förra veckan eskalerade det och hon började slåss och skrika rakt ut för småsaker. Detta gjorde att jag genast blev superorolig för hur hon mår. Tänk om hon mår dåligt psykiskt? Jag får panik inombords för att min största rädsla är att mina barn ska må dåligt så som jag gjorde i min uppväxt.

Det är inte rationellt såklart. Våra barn får väldigt mycket kärlek och närhet, vi sätter gränser och jag tror att vi har skapat en väldigt förutsägbar vardag för dem med morgon och kvällsrutiner osv och jag försöker lugna mig med att ”trygga barn trotsar” Hade hon inte varit trygg hade hon inte försökt slå sig fri utan klängt sig fast istället.

Men trots dessa rationella tankar brottas jag ständigt med känslan av att inte vara en tillräckligt bra mamma. Jag tappar ibland tålamodet och blir arg. Jag säger saker som inte är pedagogiska osv. Ibland hör jag min mamma i genom min röst ”Åsa, om du inte kan bete dig får du lämna bordet”… jag sa samma sak till Isabelle häromdagen och jag hörde hur dumt det lät. Vadå bete sig? Vad betyder det egentligen för en tre-åring? och varför ska hon lämna bordet? hon ska ju sitta kvar och äta. Det är ju det jag vill. J

Eftersom jag inte har några referensramar vet jag inte alltid vad som är rätt eller fel i olika situationer. ”Var jag för hård?” ”Var jag för slapp?”… Det kommer inte alltid naturligt att veta vad som är rätt eller fel vilket gör mig osäker på mig själv. Isabelle kör lite med mig emellanåt och Johan gör mig medveten om det. Jag vet att jag ger mina barn väldigt mycket närhet och kärlek och att de är trygga. Det är det viktigaste för mig.

Min barndoms påverkan på mig som mamma

Känselspröt

Att aldrig veta om man kommer hem till en full pappa och bråk gör att man blir väldigt duktig på att läsa av situationer, människor och stämningen i rum. Jag tror att jag har en fördel av detta i min mammaroll. Jag känner om än snabbare av om det är något som inte stämmer hos Isabelle eller Alexander och kan agera snabbt.

Materiella saker

Eftersom min mamma hade dålig

ekonomi och jag inte hade mycket att röra mig med under åren med pappa är jag väldigt mån om att Isabelle och Alexander har fina kläder. Kanske lite väl mån. Jag har märkt att jag mår dåligt av att t.ex. dra in på klädköp till barnen en månad.

Att kunna ge Isabelle och Alexander allt materiellt som jag själv inte fick när jag var barn gör att jag känner att de inte har det som jag hade det.

Närhet

Eftersom jag själv inte fick så mycket närhet och förstår konsekvensen av det (jag har svårt för närhet med alla utom mina barn och man) ger jag mina barn väldigt mycket närhet. Jag säger ofta att jag älskar dem och peppar dem. Bland det viktigaste för mig att lära mina barn är att hantera motgångar. Klarar de det kommer de att komma långt. För motgångar stöter man alltid på i livet. Det är inte hur man faller som betyder något, utan hur man reser sig. Jag tror verkligen på det.

Hantering

Kunskap

Jag läser ständigt på om vilken utvecklingsfas Isabelle är i och allt om hur man kan hantera olika situationer vilket gör att jag känner mig mer rustad och självsäker i situationerna. För mig funkar kunskap bäst. 

Stöd

En annan mycket viktig sak är stöttning från min man. Händer det något nytt, som häromveckan när Isabelle fick utbrott blev det många samtal om först varför hon har dem och sedan hur vi ska hantera dem. Det är viktigt att man är enade och hanterar dem på samma sätt. Har man inte stöd från en partner kan man prata med BVC. Det ska finnas kuratorer på alla familjecentraler som är duktiga på dessa frågor (tips).

 

 

 

Året i bilder

Chile sista delen

Det var februari 2007 och jag hade varit i Chile i 8 månader. Under dessa 8 månader hade jag gjort slut med killen jag åkte dit med, dejtat två killar och blivit tillsammans med en ny.

A hade frågat mig om vi kunde säga att vi var pojkvän och flickvän och jag hade inte vågat säga nej. Jag vet att jag tänkte att det skulle lösa sig automatiskt när jag åkte hem. För hem var jag på väg. Ingrid hämtade mig på Landvetter. Jag minns att jag kände mig så instängd hemma när det blev mörkt. Det var som att mörkret nästan kröp in i huset. Det blev så påtagligt när man hade varit i ett varmt och ljust land så länge. Chile hade varit nyttigt för mig. Jag hade fått se klasskillnader, lärt mig att uppskatta små enkla saker så som rinnande vatten, varmvatten, vårt städade samhälle, gratis vård och skola.

Något jag inte visste då var att mina impulsiva och omdömeslösa handlingar inte bara hade sårat dem omkring mig utan även skadat mig själv.

Fram till i dag skäms jag över hur jag behandlade Franne och hans familj. Det dåliga samvetet är hemskt påfrestande för psyket.

Snart efter jag kommit hem från Chile flyttade jag till en egen liten lägenhet inne i Värnamo. Det var en vindslägenhet på ett rum och kök. Min syster Lisa hade bott där men skulle nu flytta till Stockholm. Den kostade 2800 kr/månaden, vilket idag känns så himla lite. Jag fick jobb på Dressman i stan och cyklade mellan min lilla lägenhet och herrbutiken.

Under denna period som varade ca 6 månader hade jag nästan alltid någon kille som sov över hos mig. Det handlade inte om sex, utan att jag hade svårt för att sova själv. Jag somnade ofta rädd för mörkret och drömde då mardrömmar där jag vaknade men kroppen fortfarande sov. Ett tillstånd som är skrämmande.

I Chile hade jag träffat några mexikanare varav en jag tog upp kontakten med. Snart hade jag bestämt att jag skulle åka till Chihuahua i norra Mexiko där min kompis bodde och bo hos honom i hans familj. Jag hade helt klart gett honom förhoppningen om att det skulle bli något mer samtidigt som jag inte var ett dugg intresserad av honom.

I slutet av 2007 skjutsade Ingrid mig ännu en gång till Landvetter, men denna gång gick flyget till Frankfurt-Dallas-Chihuahua. I Mexiko stannade jag ca 3 månader…idag förstår jag att jag haft sån sjuk tur att inte något har hänt mig. Chihuahua är den delstat i Mexiko där det begås flest mord i hela landet. Jag har förstås också haft turen att ha bra vänner som inte låtit mig gå en meter själv. Mexiko är ett helt kapitel för sig själv som jag tänkte berätta om i ett antal kommande inlägg.

BIPOLARMAMMAN
selfie från tiden i min lägenhet mellan Chile och Mexiko

Klicka här för att läsa Chile del 1

Klicka här för att läsa Chile del 2

Klicka här för att läsa Chile del 3

 

 

 

Chile del 3

Inlägget innehåller reklam genom annonslänkar för jordklot.se

Franne flyttade hem till sin familj och jag bodde numera själv i vänner till hans familjs lägenhet. Det var en trea som kändes lite mer som lägenheter hemma än hans familjs hus. Jag skäms för det, för att jag tror att jag visade för familjen att jag inte kunde hantera situationen så bra. När vattnet försvann grät jag och fick panik över att jag inte kunde gå på toaletten som vanligt och spola, eller duscha, eller tvätta händerna.. Vid något tillfälle sov jag över hans kusiner som bodde i ett litet hus uppe i bergen. Världens finaste familj och den äldsta kusinen tog verkligen hand om mig. Jag skulle få följa med till hennes jobb som servitris och få prova på att jobba som det och det var därför jag sov över där. Jag kommer ihåg att vi åt en jättegod soppa med små spaghettibitar på kvällen och jag åt så mycket att jag fick världens magont och inte kunde sova på hela natten. Det kanske man inte tror om Chile men det kan verkligen bli jättekallt och vid denna tid var det verkligen superkallt. Under nollan och husen är verkligen inte gjorda för kyla.

Jag hade på mig full mundering med raggsockar och pyjamas, tröja. Vi sov i samma säng och jag kommer ihåg att hon höll om mig för att jag frös så mycket.

På morgonen ville jag ta en dusch för att bli lite varmare. Badrummet var i betong och kändes lite som en byggarbetsplats. Jag ställde mig i duschen och började schamponera mitt hår då varmvattnet plötsligt tar slut. Vad gör jag då? Jag ropar på kusinen och börjar storgråta för att jag tagit slut på varmvattnet (som varade ungefär 2 minuter) och måste duscha ur schampot med kallt vatten. Hon torkar mig med handduken och tar hand om mig som att jag vore ett litet barn och jag låter mig omhändertas.

Det slog mig inte förrän långt senare att detta faktiskt är deras vardag och att jag kommer dit och visar att jag inte orkar med den efter en natt. Det måste känts hemskt för dem.

Min karriär som servitris i Chile blev kortvarig. Ungefär 8 timmar lång.

renaca, bipolarmamman
I en av de där glasbyggnaderna jobbade jag hela 8 h som servitris

Killen jag gick på dejt med träffade jag några gånger tills jag tröttnade. Jag hade träffat en chilensk tjej på skolan som jag smsade med och hon frågade om jag inte ville följa med ut en kväll. Sagt och gjort. Jag tog en collectivo (en sorts taxi, men den hämtar upp folk på vägen tills bilen är full = mycket billigare än taxi) från Belloto in till Viña. Denna tjej bodde ganska nära kusten och hade det således bra ställt. Vi drack lite pisco sour, en drink från Chile (Eller Peru som Peruanarna skulle säga) och sedan gick vi till ett uteställe i närheten av universitetet. Vi sitter och pratar när två killar kommer och sätter sig vid bordet bredvid. Jag tror att de är från USA, för de har ett europeiskt utseende. Sedan kommer de och sätter sig hos oss och det visar sig snabbt att de är lika mycket chilenare som min väninna. Men, de kommer från en annan klass, vilket förklarar utseendet. När jag bodde i Chile delade man upp klasserna enligt följande:

Låg klass – medel låg klass – medelklass – medelhög och hög.

I Chile är det ofta så att de som ser ut som europeér är från en högre klass. Medelhög eller hög och de som är mörkare och kanske har lite drag från mapucheindianerna (ursprungsbefolkningen i Chile) kommer ofta från lägre klasser.

Jag upplevde att de som hade riktigt dåligt ställt ofta hade många barn, medelklassen som var en ganska liten andel av befolkningen, hade råd att ha två barn (med tanke på att utbildning ska betalas) och de från den högre klassen hade råd att ha fler än två barn. Jag var där 2006 och landet har såklart utvecklats sedan dess. Medelklassen har ökat och sist jag läste om det var Chile det land i Sydamerika där man kunde se störst skillnad mellan generationerna vad gäller ekonomi och välfärd.

Vi bytte nummer med killarna och träffade dem dagen efter på stranden och jag fortsatte att träffa en av dem, A. Tillsammans med honom fick jag upptäcka en annan sida av Chile, den där de rika lever. Det var mycket intressant att kunna jämföra.

Han kom från en anrik släkt där en släkting varit president, men familjen levde inget lyxliv. Hans pappa hade gått bort hastigt när han var liten och hans mamma som då varit hemmafru började studera till läkare, gick ut som klassetta och hade sin egna klinik i deras hus. Fantastiskt stark kvinna som försörjde fem barn helt själv. Jag kommer ihåg att vi diskuterade utbildning och att jag berättade om att det var gratis här varpå hon frågade var alla våra pengar går… lite tänkvärt.

A hade mörkblont hår och blå ögon och var väldigt vältränad. Han älskade att cykla och hade flera cyklar. Att cykla i Chile fick jag känslan var något som bara de som hade lite mer pengar gjorde. Samma sak med hund. De hade en liten vit tuss som alla syskon utom en kallade för ”hårbollen”. Brodern kallade honom för Bob. De var väl inte riktigt överens. Att gå ut och gå med hund i koppel var inget jag sett i det området där jag bodde.

Med A fick jag se hur de rika hade det genom hans kompisar och släkt. Vi var bland annat uppe i bergen i Anderna där hans familj hade sommarhus. Jag minns så väl att vi spelade poker, drack pisco sour och gick till något lokalt dansställe och dansade Cumbia. En händelse som jag minns extra mycket är när jag kom upp på morgonen och satte mig i en av fåtöljerna i vardagsrummet och i periferin ser något stort krypa mot mig. En fågelspindel! Jag skrek och skrek och morbrodern börjar skratta och säger att han såg den tidigare men att han lämnade den där. Det var bara en bebis och de är bra för de äter de farliga spindlarna. Precis efter detta gick jag in och la mig på sängen och tittar under den och ser en död skorpion… Det blev lite för mycket för mig.

 

bipolarmamman
Vilken tur att jag såg detta på morgonen och inte på kvällen i alla fall.

Jag var även med hemma hos en kompis farmors sommarhus utanför Santiago. Farmorn var så snäll mot mig samtidigt som hon var så otrevlig mot hushållerskan. Jag minns så väl att hon hade lagat kyckling och att farmorn sa att den var torr.

Känslan av att bli behandlad så olika var för mig jättekonstig och jag tyckte inte om det. Jag kände att det var så fejk, för hon behandlade mig som att jag hade pengar, men sanningen var ju att jag lika gärna kunde stått där i köket och jobbat. Om det inte vore för att jag var från Sverige.

Precis efter farmorn hade åkt hem sa vi till hushållerskan att hon fick åka hem och att hon såklart skulle få lön ändå.

bipolarmamman

Ett annat ställe där jag fick bevittna klasskillnader var på sjukhusen. Jag besökte två olika. Ett kommunalt i Valparaiso där sjukhuset var i betong både på utsidan och insidan. Det kändes som att man kastades tillbaka ca 100 år i tiden när man gick in där. Kvinnorna som fött barn låg i salar om 10 personer eller mer.

Sedan var jag på en ”Clinica” eller klinik, som är sjukhus som är privata. Det var en skyskrapa och insidan var mycket mer high tech än vad våra vårcentraler och sjukhus är.

I Chile föds man in i samhällsklass likt många andra samhällen och det är svårt att klättra men väldigt enkelt att falla ner. Folk verkade vara väldigt medvetna om detta och värderade sin utbildning högre än något annat. Utbildning = framtid. Att se detta på nära håll fick mig att känna att jag hade tagit mycket för givet som t.ex. att vi har gratis utbildning i Sverige, att det kvittar om jag pluggar när jag är 20 eller 30 osv. Att jag inte behöver oroa mig över något för det är alltid någon som tar hand om mig. Jag kommer i alla fall inte hamna på gatan oavsett hur illa däran jag är.

En ganska naiv inställning till livet. Jag tror vi alla skulle må bra av att få se hur det är i länder som dessa då det skulle få oss att uppskatta det vi har mer och värdera det högre.

Det fanns en man i Viña som var känd för att han pluggade på universitetet men bodde på gatan. Han hade nämligen inte råd med bägge. Snacka om målmedvetenhet.

 

bipolarmamman

 

bipolarmamman
Stugan i anderna
bipolarmamman
Vi red mycket de dagar vi var i kompisens farmors stuga

För att läsa del 1 klicka här

För att läsa del 2 klicka här

 

Chile del 2

För att läsa del 1 klicka här.

Snart började vi skolan, Universidad de Viña del Mar, där vi skulle studera spanska och om landets historia och kultur. Första dagen samlades samtliga studenter i ett och samma klassrum där vi fick göra ett slags inträdesprov.

bipolarmamman
Precis utanför skolan låg det ett bageri

Jag hade studerat spanska som extraspråk på gymnasiet i tre år och kunde en del grammatik, men hade ganska bristfälligt ordförråd och lågt självförtroende när det kom till att prata. Jag hamnade i den näst svåraste gruppen, men bytte till den svåraste eftersom att Franne gick där och det var mer praktiskt att vi hade samma schema.

Skolan gick bra men det kändes lite konstigt att sitta inomhus och studera när det var sommar och sol utomhus och jag hade svårt att koncentrera mig. Här i Sverige studerar vi ju inte på högsommaren och jag kände mig väldigt stressad att komma ut i solen när det väl var sol ute. Kunskapsmässigt låg jag långt efter de övriga klasskamraterna som kom USA, Frankrike och Tyskland men jag tog igen det ganska snabbt. Det underlättade att jag bodde i en chilensk familj där jag var tvungen att prata spanska hela tiden.

Påskön

bipolarmamman
Jag med min skitsnygga lugg från vad ser ut som 80-talet, framför ett av de kändaste monumenten med moais

Vi hade uppehåll en vecka mitt i terminen och många passade på att resa då. De flesta i vår klass åkte till Macchu Picchu, en förcolumbiansk bergstad i Peru, men jag och Franne åkte till Påskön.

Det var en häftig upplevelse att få se de cirka 1045 moaierna (stenfigurerna) som pryder hela ön. För dem som inte vet historian bakom ön, så högg invånarna dessa figurer ur sten för ca 1000 år sedan för vad man tror skulle skydda dem (lite förenklat)

Vi var där i en vecka och hela denna vecka åt jag samma rätt till middag på samma ställe. Kan tyckas lite tråkigt, men det var den godaste kycklinggryta jag någonsin smakat. Kyckling i någon slags vitvinssås. Trots att ön ligger mitt ute i atlanten, fem timmars flygresa rakt ut i havet, tillhör ön Chile och det märkte man inte minst genom språket som var spanska (och rapa nui som talades i hemmen) men även genom att det var lika många herrelösa hundar som strök längst grusvägarna i öns enda centrum som i inlandet, ”la conti” som öborna kallade Chile. Man kan tycka att man i ett samhälle på ca 2000 invånare inte skulle behöva ha herrelösa hundar, men det är väl kanske något kulturellt, hur man ser på hundar. En av dagarna fick vi tyvärr bevittna en hund bli överkörd av en bil som dessutom smet. Jag storgrät. Som tur var fanns det vänliga själar som tog hand om hunden.

Vi upptäckte ön på fyrhjuling och vespa, fick se deras speciella dans och Franne tatuerade sig hos öns tatuerare som är väldigt känd. Vi var även med på guider och fick höra om den otroligt spännande historian om ön. En mycket intressant upplevelse var när vi besökte på öns enda nattklubb. Istället för att åka taxi till och från klubben som låg ute i ödemarken, red nattklubbens besökare på de rangliga hästarna som stod uppradade utanför. Nästan alla hästar jag såg under dessa dagar på ön var lika rangliga och dåligt skötta. De såg verkligen skruttiga ut och jag tyckte synd om dem. En av öborna talade om för oss att det var det dåliga gräset som var anledningen till detta.

bipolarmamman
En vildhäst. Som faktiskt ser ut att vara i ganska gott skick. 

Öns alla träd var planterade, då man under den tid man gjorde alla dessa stenfigurer högg ner träden för att transportera dem. Figurerna var gigantiska och jag har fortfarande svårt att förstå hur människor utan maskiner kunde transportera dessa. Det är ju lite av mysteriet på ön.

Efter veckan började vi skolan igen och snart kom Ingrid och hälsade på. Det var så speciellt att ha henne där, hos mig i Chile. Hon blev snabbt poppis bland min nyvunna chilenska familj, inte för att de kanske förstod så mycket av vad de sa till varandra men utan för att de allra flesta älskar Ingrid. Hon är alltid glad och väldigt ödmjuk. Hon bröt t.ex. inte ihop när det inte fanns något vatten i huset på några dagar (som jag gjorde) Hon hade inga som helst problem att leva primitivt.

Under hennes veckor i Chile tog vi med henne in till Viña, denna vackra kuststad som jag kom att älska. Främst de dyra (enligt chilenska mått mätta) restauranger som låg vid havet och shoppingmallen. Till Valparaiso, kuststaden som är så himla olik Viña men som i princip sitter ihop med varandra. Santiago, huvudstaden. Ingrid gjorde verkligen det mesta av resan och åkte själv till påskön en långweekend.

Ingrid och jag

Sedan tog jag och Ingrid bussen själva över Anderna till en av mina absoluta favoritstäder: Mendoza. Jag kan inte riktigt sätta fingret på vad det är som gör den så fantastisk. Kanske är det atmosfären, vingårdarna, chokladfabrikerna, det goda köttet som dessutom är skamligt billigt….alla vackra och trevliga människor, spanskan som låter som spanska med italiensk accent typ, allt det tillsammans som gör Mendoza till en av mina favvostäder.

Jag kommer inte ihåg exakt, om det var efter jul där, som jag började känna mig rastlös och började titta på andra killar. Snart hade jag i alla fall gjort slut med Franne och bodde ensam i en lägenhet som tillhörde Frannes familjs vänner.

Jag kommer ganska väl ihåg att jag kom hem dagarna efter jag hade gjort slut och sa att jag skulle på dejt med en annan kille och Franne blev så ledsen.

Vad hemsk jag var. Jag vet. Förklaringen, som jag kan se idag, är att jag hade gått in i en hypoman fas, vilket gjorde mig väldigt omdömeslös. Tillsammans med den väl utvecklade förmågan att stänga av mina känslor gjorde det mig till en person som jag i många år skämts över. Franne är långt ifrån den enda killen jag behandlat på det sättet.

Jag skulle komma att träffa flera olika killar under dessa få månader som jag hade kvar i Chile.

bipolarmammanbipolarmammanbipolarmamman

Chile del 1

Chile del 1

Kort efter jag flyttat till min kompis Martin och hans familj träffade jag en kille, Fransisco, eller Franne, som han kallades. Han var född i Chile men flyttade till Sverige med sin familj när han var runt 3 år. Hemma pratade han spanska med sin mamma och jag var så fascinerad av just det spanska språket, så det var häftigt när hans mamma började prata spanska med mig och jag förstod. Franne var den första riktiga pojkvännen jag hade och det var han som fick mig att inse att W och Chris inte var samma person (läs om när jag blev sexuellt utnyttjad här) och visade mig hur ett normalt intimt förhållande är. Han älskade mig och jag älskade honom på mitt sätt. Jag var 18-19 år när vi träffades och svängde rejält i mitt mående och hade långt till mina känslor. Jag kände empati och tror att jag kände kärlek, men jag kunde snabbt bli känslokall och stänga av. En försvarsmekanism som var absolut nödvändig för att orka med alla år hos min pappa.

Efter några månader tillsammans berättade jag för Franne att jag ville göra slut. Vi pratade och kom fram till att vi skulle fortsätta att ses ändå, vilket så småningom resulterade i att vi fortsatte vara tillsammans. Efter studenten var jag rastlös och ville bort från staden där jag hade så många negativa minnen och vi började prata om att åka till Chile tillsammans.

Ganska snart hade vi bokat biljetter till det avlånga landet i Sydamerika. Planet landade i Santiago juni 2006 och vår tanke var att vi skulle bo hos hans moster, morbror och hans två kusiner i deras hus under ett helt år. Vi skulle studera spanska en termin och resa resterande tid.

Jag minns så väl resan från flygplatsen till kuststaden Viña del Mar och vidare till en liten ort som heter Belloto. För första gången i mitt liv fick jag se fattigdom. Människor bodde i skjul och hundar strövade överallt. De konstigaste hundraserna jag någonsin sett. En hund såg ut som en liten tax i kroppen men hade en schäfers utseende. Han hade en lång svans som en schäfer vilket resulterade i att han gick och drog den likt en sopborste efter sig på de smutsiga grusvägarna. En annan hund såg ut som ett litet vandrande skabbigt skelett. Det var hemskt jobbigt att se.

Vi körde på vad som var ett gammalt flygfält som numera fungerade som en väg och svängde upp på en lång brant backe. Mitt i backen stannade bilen och släppte av oss. Innanför de låste portarna låg huset där vi skulle bo ett år framöver. Ett litet gult hus med röda detaljer.

Vi fick ett väldigt varmt välkomnande av hela familjen bestående av kusiner och nästkusiner, mostrar och morbröder och andra släktingar. Vi grillade och det serverades ”choripan” som är chorizo i bröd med god salsa och ”palta” avokado till.

Det var juni och vinter i Chile. Temperaturen kunde krypa ned till nollan och detta hus hade ingen värme inomhus. Inte heller några golvlister vilket gjorde att den kalla vinden blåste genom hela huset. Jag minns att vi satt i det lilla färgglada vardagsrummet med vinterjackor och frös. Det kom till och med rök ur munnen när man andades, så det var verkligen kallt.

Huset var väldigt litet men det fattades minsann inte kärlek i hemmet. Jag hade fått träffa Frannes familj i Sverige och visste att de var mycket varmare och öppnare än vad vi ”svenskar” är (de är ju också svenskar såklart, ni förstår vad jag menar). Jag älskade det och ville också vara sån. Jag hungrade efter kärlek och blev så varm inombords när Frannes moster kallade mig ”hija” som betyder dotter.

Familjen hade gjort i ordning ett litet rum till oss som jag uppskattar till ca 5-6 kvm. Vi packade upp alla våra kläder inför dem och detta är något som jag fortfarande kan må dåligt över. Uppenbarligen hade vi mycket mer pengar än vad de hade då och där stod vi och visade upp alla våra fina kläder för dem. Jag var till och med stolt över det. Idag hade jag definitivt inte betett mig så.

Frannes kusiner var välkomnande och tog med oss till den närmsta staden Viña del mar som kort kallas för Viña, redan dagen efter vi anlänt. Vi tog tåget dit som var som vilket svenskt tåg som helst, modernt och fräscht. Skillnaden var att vi åkte genom områden med hus som såg ut som kojor. Av plåt, plast, trä, kartong, allt som man hade fått tag i. Och dessa hundar. De var överallt och behandlades som pesten.

Det första som händer när vi kommer upp för rulltrapporna är att vi ser två killar komma springande, ena med en väska i högsta hugg och en dam som skriker ”han tog min väska!! Stoppa honom!!” Jag bär då en guldig handväska som ser dyrare ut än vad den är men slänger den utan att tänka på Franne och säger ”håll den”.

Första gången jag sett fattigdom, herrelösa hundar och nu även tjuvar.

Samma dag, eller om det var dagen efter, blir det inbrott i huset. Tjuvarna har varit i alla rum utom vårt. De hade gått igenom byrålådor, nattduksbord och garderober och tagit det de fick tag i. Mycket av affektionsvärde så som ärvda smycken osv. Men av någon konstig anledning hade de inte gått in i vårt rum. I vårt rum fanns laptops, pengar, våra pass, biljetter tillbaka till Sverige. Efter detta sattes galler upp för fönstren. Jag kommer ihåg att jag tycker att det var lite läskigt.

Vi anlände i juni men började inte universitetet förrän augusti/september, vilket gav oss mycket tid att bekanta oss med staden, landet och för mig också språket. Den chilenska spanskan säger de, är den svåraste spanskan att förstå. Den är snabb och innehåller väldigt mycket slang. Jag kommer ihåg att jag inte förstod så mycket av vad de sa till en början och jag vågade inte prata av rädsla för att säga fel.

Mitt självförtroende vände dock en dag när jag skulle åka ”micro”, en slags minibuss, och chauffören försökte lura mig på pengar. Jag sa något i stil med att det inte stämde och hur mycket jag skulle ha tillbaka. Han muttrade och gav mig de rätta pengarna och jag gick, stolt som en tupp och om än mer förvånad och satte mig. Jag kommer ihåg att jag tänkte att jag faktiskt kunde prata spanska.

vårt rum
Rummet där vi sov. Städat och fint 🙂
bipolarmamman
Huset där vi bodde
landningsbanan
Landningsbanan som hade blivit en vanlig väg
bipolarmamman, chile
Backen där huset vi bodde i låg
En av alla herrelösa hundar

För att läsa del 2 klicka här

För att läsa del 3 klicka här

Början på den långa vägen mot min diagnos

Den 23 november 2004, dagen då jag fyllde 18, gick flyttlasset till min kompis Martins familj och det var där och då min långa resa mot min diagnos skulle börja.

Jag visste att jag mådde dåligt men jag hade ingen insikt i att jag var sjuk. Att det skulle komma att dröja över 10 innan jag skulle få en bipolär diagnos hade jag inte i min livligaste fantasi kunnat föreställa mig.

Vägen hit, där jag är idag, var definitivt inte rak utan den var som en slingrig väg i berg och djup dalar.

De första månaderna bestod av att bara vila, och äta. Det fanns alltid nybakat bröd hemma, ost och juice. Saker som jag så länge saknat. Jag åt och åt och åt… och Martin sympatiåt med mig. Jag och Martin gick i samma klass, naturvetenskapliga programmet och hade matte, fysik, kemiprov som vi pluggade på ihop. Det var så skönt att kunna sitta i hemmets trygga vrå och plugga i lugn och ro. När jag bodde hos pappa brukade jag cykla till biblioteket och plugga där, för att jag inte fick någon ro hemma.

Mitt dåliga mående hade påverkat min koncentration under en lång tid, men jag hade tur som klarade mig såpass bra ändå i skolan och jag gick ut med hälften MVG och hälften VG. Samtliga MVG jag hade var i samhällsämnen. Anledningen till att jag valde natur var för att programmet ansågs vara det svåraste och ”bästa”, trots att mitt intresse var samhällsvetenskapliga ämnen och språk. Jag vet inte om man gör det idag, men på min tid gick vi inte och pratade med någon studievägledare om vad man skulle välja. Det vet jag att man gör i b.la. Australien. Man tittar på vilka ämnen man är bäst i och vad man tycker om och får råd och tips. Jag hade verkligen behövt någon som knuffat mig lite i rätt riktning, då hade jag definitivt tyckt att gymnasiet var roligare och jag hade gått ut med bättre betyg. Men, då hade jag förmodligen inte blivit så god vän med Martin och således inte heller flyttat hem till honom…

Första kontakten med vuxenpsyk

Snart efter jag flyttat tog jag min första kontakt med vuxenpsykiatrin då jag var myndig. Jag hade tidigare varit på BUP (barn och ungdomspsykiatrin) några gånger och träffat en socionom. Dock hade jag väldigt svårt att prata med henne eftersom hon hela tiden kollade på klockan som stod snett bakom mig och påminde mig om tiden. ”Nu är det en halvtimme kvar, är det något annat du vill ta upp?” Hon hade helt klart missuppfattat detta med sammanhangsmarkering. Hon stressade bara mig och fick mig att känna att hon inte brydde sig om mig.

Första kontakten med vuxenpsyk var dessvärre en ännu sämre upplevelse. Ingrid körde mig till sjukhuset och gick och satte sig i caféet medan jag traskade upp för trapporna till 4:e våningen där jag skulle träffa en psykolog.

Jag ställde mig utanför receptionen där en kvinna satt innanför glaset. Hon öppnade det och jag presenterade mig och sa att jag skulle träffa en psykolog nervöst.

”Då ska du vara en trappa ner, på 3:e våningen” svarade hon avvisande.

Jag skyndade mig ner eftersom klockan redan var 13 som var min tid jag skulle vara där.

Jag presenterade mig för ännu ett ansikte innanför glaset och även hon svarade avvisande ”Du ska vara på våning 4”

Jag fick nu en klump i halsgropen och kände ett obehag i hela kroppen. Jag var redan jättenervös innan jag kom till psyk och detta gjorde INTE det bättre.

”Jag skulle vara här, sa jag uppgivet till kvinnan bakom glaset på våning 4″ Ja, du ska visst vara där inne” Hon pekade med hela handen mot rummet mitt emot.

Jag vände mig om och gick in. Där möts jag av en märkbart stressad kvinna som bryter på finsk/svenska. Jag hör knappt vad hon säger. Hon står vid sitt skrivbord och mumlar att jag ska sätta mig ner, sedan slår hon sig ner mitt framför mig.

”Kan du berätta om varför du är här idag?”

”Jag vet inte hur jag ska börja” svarar jag.

”Kan du berätta om varför du försökte ta livet av dig i Apladalen?” Fortsätter hon.

”Jag har inte försökt ta livet av mig”

”Men är inte du xxxx xxxxxxxx?”

”Nej”….

Hon blir högröd i ansiktet, reser sig upp och skyndar sig till skrivbordet.

”Då ska du inte vara här!” Sen säger hon inget mer.

Jag skyndar mig ut med gråten i halsen men börjar inte gråta förrän jag kommit ner för trapporna och går mot caféet där Ingrid sitter. Jag berättar vad som hänt och Ingrid blir rasande. Hon ber mig vänta och går sedan upp till psykiatrin och skäller ut dem för hur de behandlat mig.

Mitt i eländet kändes det så skönt att någon äntligen stod upp för mig. Jag fick upprättelse tack vare Ingrid.

Ingrid tog efter det här kontakt med en privat psykolog i stan som jag började gå till istället och jag är så glad att jag fick komma till henne, hon var verkligen vad jag behövde just då. Ibland kunde vi sitta i 1.5 h och andra gånger 35 min. Beroende på vad jag behövde den gången. Hon tittade aldrig på klockan utan fick mig verkligen att känna att hon brydde sig. Det var viktigt för mig. Även om jag visste att hon hade det som yrke behövde jag känna att personen som jag öppnade upp mig för var genuint intresserad och brydde sig. Och det tror jag verkligen att hon gjorde.

Hon fick höra om hur jag, min lillasyster och mamma flydde till kvinnojouren från min pappa, hur vi flyttade till Sunne och om mammas död. Om tiden hos min pappa och tillslut även om min lärare som utnyttjade mig sexuellt. Det var vad som i särklass var det jobbigaste att berätta om eftersom jag kände såpass mycket skam och skuld över vad som hänt. Jag hade ju aldrig sagt nej och det fanns ju aldrig något fysiskt våld med i bilden.

Vi avslutade samtalen när jag skulle åka till Chile med min dåvarande pojkvän Fransisco. Jag gav henne en gåva i form ett fotografi som jag tagit. Det föreställde en ko med sin kalv på en äng i närheten av där jag bodde. Kalven hade exakt samma fläckar som mamman och jag skrev texten ”När jag blir stor vill jag bli som mamma”. När jag frågade om betalning sa psykologen att jag skulle behålla mina pengar och använda dem till Chile. Jag är än idag så tacksam för hennes omtanke. Det betydde verkligen mycket för mig då. Inte just pengarna i sig, utan att hon faktiskt brydde sig. Det tror jag att hon visste.

Juni 2006 åkte jag och Fransisco till Chile för att plugga och bo i ett år. Jag svängde redan då mycket i mitt mående men det var snabbare svängningar. Jag kunde vara överlycklig i några minuter för att nästa minut känna mig deprimerad. Nu när jag tänker tillbaka på det med min sjukdomsinsikt är det tydligt att jag redan då var bipolär. Eventuellt en annan typ…. men jag var definitivt sjuk. Alla år av rädsla, oro, ångest och dålig sömn hade satt sina spår. Den första gången jag skulle komma att känna mig sjuk var när jag fick min första panikattack och det var efter Chile.

(Nedan är lite bilder från första dagen i Chile)

bipolarmamman

Att prata om psykisk ohälsa i familjen

Innan jag började blogga hade jag funderat på om jag skulle berätta för mina barn om min sjukdom när de blir större och hade nog kommit fram till att jag inte skulle det. Jag ville inte att de skulle känna att de har en annorlunda mamma och ännu mindre påverkas av mina svängningar.

Sen började jag skriva om min historia med allt vad det innebär och även om min sjukdom och kom snabbt till insikten att det är klart att vi ska prata om det här hemma. Det ska inte ha någon huvudroll i vårt familjeliv, inte alls. MEN, mina barn ska veta att jag har en sjukdom som heter bipolär och att mamma inte är mer annorlunda än någon annans mamma.

Jag tänker på missbruket som försiggick innanför de fyra väggarna när jag växte upp. Ingen pratade om problemet och därför lärde jag mig som barn att det var en hemlighet och dessutom väldigt skamligt. Jag vaktade denna hemlighet med livet i behåll. Cyklade hem tidigt från tjejkvällarna som vi hade en gång i månaden för att kolla om pappa var full och var livrädd för att pappa skulle visa sig ute bland personer jag kände när han var i detta skick. Pinsamt var det ord jag använde mig av då, men det var egentligen skam jag kände.

Ingen pratade om elefanten i rummet… och det gjorde att denna elefant växte sig större och större och genomsyrade allt. Mina tankar, handlingar och framförallt känslor. Jag kunde inte tänka på något annat än om pappas skulle dricka till helgen, vilken dag han var ledig (då drack han dagen innan)… jag hade känselspröten ute jämt för att stämma av läget och veta om han hade druckit något. Detta var otroligt påfrestande som barn och bidrog såklart till ett mitt mående som blev sämre och sämre ju mer tiden gick.

Jag jämför såklart inte själva alkoholismen med psykisk sjukdom då det givetvis är två helt skilda saker. Det jag drar en liknelse mellan är två ämnen som ofta är förknippade med skam och stigma.

Hade vi pratat om pappas alkoholism hemma hade jag som barn lärt mig att det är en sjukdom och inte mitt fel och det är inte skamligt att prata om det. Det hade kanske gjort att jag hade vågat öppna upp mig för kuratorn på skolan som hade kunnat hjälpa. Det hade definitivt tagit bort den otroligt tunga känslan av att upprätthålla hemligheten i hemmet till varje pris och flyttat skulden och skammen bort från mig som barn för det var en alldeles för tung börda att bära för en 12-17-åring.

Genom att berätta att jag har en psykisk sjukdom och samtidigt visa i handling att vi fungerar som vilken annan familj som helst, kommer mina barn, som nästa generation, vara en del i att minska skammen och stigmat kring detta ämne.

bipolarmamman
Mina barn. (Fotade lite i studion igår 🙂

 

Flytten från pappa på min 18-års dag

Pappa och Y skiljde sig så småningom och jag, Lisa och pappa flyttade till en trea mitt i stan.

Detta var den period som jag förmodligen mådde som sämst. Pappa sov på soffan i vardagsrummet och det var helt omöjligt att röra sig i lägenheten utan att stöta ihop med honom och oftast innebar det elaka kommentarer och bråk. Från båda sidorna, jag bråkade tillbaka. I kylskåpet fanns mjölk, bröd och smör men inte så mycket mer.Jag vet att jag saknade ost och juice.

Vi bodde ovanför ett fik och jag gick ibland ner och köpte en macka och tog med mig upp. Vid den här tiden var jag 17 och skulle fylla 18.. jag hade inte berättat för någon mer än W om hur jag hade det hemma och inte för någon om W. Många visste ju att jag var kär i en kille som hette Chris och bodde i Australien. Jag hade hans kort inramat i mitt rum, det var verkligen ingen hemlighet men ingen verkade tycka att det var konstigt.

Vår enda dator stod i vardagsrummet och vi hade numera ADSL vilket innebar att jag fick sitta vid datorn längre än 15 min som hade varit min tidsgräns innan. Jag satt dock 2 meter från min pappas säng/vår soffa vilket gjorde att jag helst inte ville sitta där särskilt långa stunder.

Pappa hade börjat säga att han skulle ta min lägenhetsnyckel som födelsedagspresent när jag fyllde 18, för då behövde han inte ta hand om mig längre. Jag hade börjat tro på det och var rädd att jag inte skulle ha någonstans att ta vägen.

När jag tänker tillbaka på den här perioden så förstår jag att jag var väldigt deprimerad. Jag tänkte ofta på att inte leva mer och jag var inte sällan ute och gick runt i bostadsområden bara för att slippa vara ensam. Några gånger försökte jag få komma hem och sova hos nära men de sa nej av anledningen att de inte ville skapa någon konflikt med min pappa.

Jag kände mig så ensam. Jag ringde en nära anhörig en dag och berättade att pappa hade knuffat mig. Svaret jag fick var ”jag ringer upp dig. Jag måste prata med min man”. När hon ringde upp sa hon ”det är som x säger, det krävs två för att det ska bli bråk”. Jag fick med andra ord ingen hjälp från henne.

Det fanns som sagt många som visste, men ingen som gjorde något. Jag kände att ingen i hela världen brydde sig om mig. Ingen älskade mig. Och det var tyvärr sanningen.

Sommaren det året jag skulle fylla 18 umgicks jag mycket med en klasskompis, Martin. Han var ofta hemma hos mig, han hade tagit körkort och körde in till stan från landet där han bodde. Vi kunde ligga tysta bredvid varandra och lyssna på musik i timmar.. jag kände mig så trygg med honom.

Men det var först när pappa hade tagit upp sina knytnävar mot mig och sagt att det skulle vara så skönt att smälla till mig så jag flög in i väggen som jag faktiskt vågade öppna upp mig för Martin. Jag orkade inte längre dölja allt som hände hemma. Martin reagerade med ilska och sorg. Jag kommer ihåg att han sa ”slår han dig då dödar jag honom” (han menade det såklart inte ordagrant, men det ger en förståelse för vad han kände)

Jag berättade om att pappa skulle slänga ut mig när jag fyllde 18 och att jag inte visste var jag skulle bo eller hur man skaffade lägenhet. Några dagar senare säger Martin att han har pratat med sin mamma och att jag kan bo där ett tag om jag vill.

En torsdag på hösten någon gång kommer jag hem till Östhorja knutsgård där Martin bodde med sin mamma Ingrid och pappa Evert för första gången. Jag blev bjuden på middag och där satt vi allihopa runt deras furubord i det gammaldags köket och åt soppa med hembakat bröd. Det var så lugnt och kärleksfullt hem och jag kände mig så välkommen från första stund.

Efter maten gick jag, Ingrid och Martin upp till övervåningen. Vi satte oss i soffan och Ingrid frågade hur det var hemma egentligen. Om det verkligen var så att min pappa skulle slänga ut mig. Jag svarade att jag trodde det, han hade ialla fall sagt det. Ingrid berättade att jag var välkommen att bo hos dem tills jag hittade något eget och jag kände att jag verkligen ville det.

Vi bestämde att jag skulle flytta till dem på min 18-års dag den 23:e november 2004. Detta för att det inte skulle bli några problem med pappa då jag vid den tiden skulle vara myndig och själv få bestämma var jag ville bo.

Flyttlasset gick till min nya familj den 23 november och jag minns det som igår när jag kom hem till dem och fick se rummet de ordnat till mig. ”Garderoben” som de kallad den. Ett litet rum med snedtak, vävda tapeter och ett minifönster som vätter mot kohagar. Ingrid hade satt upp en fin liten gardin med hjärtan, ställt en säng vid fönstret och ställt in en byrå och en bokhylla. Bäddat rent och fint i sängen.

Jag stängde dörren om mig och la mig i sängen och pustade ut. Äntligen hade jag kommit till ett ställe som var tryggt, där jag inte behövde vara på helspänn hela tiden. Det kändes fantastiskt. Efter 6 långa år av otrygghet och rädsla hade jag äntligen kommit till ett hem där jag kunde koppla av och inte vara rädd längre.

Men jag mådde långt ifrån bra och det var egentligen här min resa mot min diagnos skulle börja….

Här packar jag hela mitt rum på min 18-års dag
Jag några månader innan jag skulle fylla 18. Jag tog ofta selfies med min första digitalkamera som jag köpte för mina ihoptjänade pengar på expert
Här sitter jag på fönsterkarmen i mitt rum, där jag ofta satt och tittade på stjärnorna och funderade över livet…
Den här texten skrev jag när jag satt i fönsterkarmen och funderade över livet..

Mardrömmar

Jag drömmer väldigt ofta mardrömmar. Jag vet inte vad det beror på, men en av orsakerna kan vara min medicin som har det som biverkning.

Inatt drömde jag att jag var i Sydney, där jag bodde ett tag. Jag, min man och några vänner badade i en pool när W plötsligt kör förbi i en gammal röd Volvo 244. Jag springer ut och ställer mig och tittar efter bilen som försvinner vid kröket. Lika plötsligt som han försvann kommer han tillbaka i full fart och tvärnitar framför mig. Han är jättegammal, har svart/grått hår och är väldigt rynkig och säger ”Vill du följa med till min lägenhet?”.

Sen slutar drömmen och jag vaknar med en olustkänsla. Det är klart att jag har fått tillbaka många minnen när jag skrivit om vad som hände med W och det är det som gör att jag drömmer om honom. Det har förmodligen påverkat mig mer än vad jag trott.

Min vanligaste mardröm

Det finns en mardröm som jag säkerligen drömt ett 50-tal gånger. Den handlar om att Johan lämnar mig. Tanken var undermedveten innan jag började drömma om det, men har pga. mina mardrömmar blivit något jag kan tänka på ibland.

Mardrömmen kommer i många olika skepnader men det som de alla har gemensamt är att Johan lämnar mig på ett eller annat sätt.

Ibland har han träffat någon ny, några nya eller jättemånga nya tjejer. Ibland vill han inte ha någon mer kontakt med varken mig eller barnen och ibland vill han ha barnen till varje pris. Någon gång har han bara velat ha en av barnen. Jag känner sån himla ångest i min dröm.. ångest för att han bedragit mig och träffat någon ny. Ångest för ovissheten om att nya kommer vara en bra bonusmamma eller inte till mina barn.. ångesten är verkligen närvarande.

Jag vill ofta ha tillbaka honom till varje pris, trots att han är kär i någon annan. Jag kämpar och kämpar men han vill inte. I mardrömmarna har jag inga pengar och letar boende som jag har råd med. Jag säljer ofta mina ringar som ger mig en bra intäkt.

Jag undrar i mardrömmen om det är en mardröm och vaknar upp i drömmen för att se om jag har på mig mina ringar fortfarande (det betyder att jag fortfarande är gift och Johan inte stuckit) men jag har aldrig på mig ringarna när jag vaknar. Det blir som en metadröm.. till min mardröm som gör den ännu mer verklig. När jag sedan vaknar på riktigt tror jag ofta att det är på riktigt. Tills jag ser att mina ringar sitter på fingret. Då har jag oftast en sådan påtaglig ångest. Hängde du med? det är knappt jag gör det heller. Hjärnan fungerar verkligen på ett underligt sätt.. Måste nog nämna att Johan aldrig har gjort något som ger upphov till dessa känslor och jag är inte svartsjuk av mig. Dessa omedvetna känslor bottnar nog mycket i separationsångest som jag fick efter min mammas död.

Sömnparalys

När jag inte medicinerade fick jag ofta sömnparalys som är ett förlamande tillstånd som kan uppkomma när man håller på att somna eller vakna. Muskelkontrollen av för tidigt eller slås på för sent så att man inte kan röra sig trots att man är vaken.

Första gången jag fick det var precis efter mamma hade dött när jag var 12 år. Oftast kom det när jag var rädd innan jag skulle somna och det blev inte bättre av att jag vaknade och inte kunde röra mig. Jag försökte röra mig med all kraft jag hade i hela kroppen för att vakna. Det kändes som att jag nöp mig överallt men det enda som hände var att det tjöt i huvudet. Tills jag slappnade av, då vaknade jag. Detta kunde upprepas några gånger/kväll.

Vissa människor kan få hallucinationer av olika slag när de är i sömnparalys. Dessa kan bestå i skräckfyllda känslor av att någon är i rummet eller vid sängen samtidigt som man själv inte kan röra sig. Det hände ofta mig när jag var yngre men sedan jag pratat med en vän från Chile när jag bodde där om detta har det inte hänt något mer. Han reagerade med fascination när jag berättade och menade att det var få förunnat. Om jag hamnade i det tillståndet igen tyckte han att jag skulle testa att t.ex. flyga. Detta kallas för ”lucid dreaming” eller klardrömmande på svenska. Detta är ett medvetandetillstånd som ligger mycket nära drömmen , men där personen som drömmer är helt eller delvis medveten om att denna drömmer. Denna klarhet inträder då personen inser att det som händer i drömmen inte är något som sker i den vanliga fysiska verkligheten, utan i stället är något som mer påminner om det som upplevs under en hallucination.

Intressant va? Nu var det längesen detta hände, men jag kommer ihåg känslan av att kunna vända det så läskiga till något så häftigt.

mardröm, Johann heinrich

 

Läskig bild, jag vet. Det är en gammal målning från 1781 och föreställer en mara som sitter på personen drömmer en mardröm. Maran kunde, utan att ge några ljud från sig, ta sig in i sovrummet genom en skorsten, genom ett fönster, eller genom den allra minsta springa i väggen. Inte sällan nämns just nyckelhålet som den punkt maran använder sig av för att ta sig in till den som sov. Det berättas om hur den som låg och sov känt att det var svårt att andas och att det var som om någon satt på bröstet och tryckte ned över bröstkorgen. Kroppen blev då som paralyserad och det gick inte att ropa på hjälp. Idag kallas detta tillstånd för sömnparalys, men förr i tiden tänkte man sig alltså att det var orsakat av ett övernaturligt väsen.

Sexuellt utnyttjad av min engelsklärare del 5 – sista delen

Sexuellt utnyttjad av min engelsklärare del 5 – sista delen

På min 18-års dag gick flyttlasset till min kompis familj på landet. (jag har tänkt att berätta närmare om detta i ett annat inlägg) och snart efter att jag flyttat dit hade jag och W vårt sista samtal som handlade om att flytta ihop. Han hade tittat på ett hus, ett gult suttoränghus någonstans på landet som han tyckte vi skulle flytta till. Jag frågade återigen om vi kunde bo där som vänner men det kunde han inte tänka sig. Detta var sista gången jag pratade med honom.

Snart därpå träffade jag en kille som jag blev tillsammans med. Jag gick hos en psykolog som Ingrid, min kompis mamma och min nya bonusmamma pushat mig att gå till och jag hade därmed påbörjat min långa resa till välmående.

Psykologen och jag pratade om mamma och mina år hos pappa men jag nämnde inte något om W, han var fortfarande en hemlighet som jag hade tänkt att ta med mig till graven.

Tills dagen då jag fick ett mail från W som skrev att han ville träffas och skickade ett nakenkort på mig. Jag tog det som ett hot och blev livrädd för att någon skulle få veta. Jag kunde inte tänka på något annat och bestämde mig för att berätta för min dåvarande pojkvän.

Jag hade fortfarande inte förstått att Chris och W var samma person, så jag berättade det som att de var olika personer. Min dåvarande pojkvän förstod direkt att jag blivit lurad men visste inte hur han skulle säga det till mig. Efter att ha varit inne och läst bloggen skrev han detta till mig:

Läste din blogg nyss. Det senaste du skrev och fick sånna minnen när du berättade allt det där för mig med din lärare o han Chris. Och hur jag kände direkt när du berättade att han lurat dig. Och jag ville inte säga först för du trodde så starkt på det. Men när jag sa till dig att du måste blivit lurad så blev du så arg på mig kommer jag ihåg. Hatade den jävel så jävla mycket. Fan va arg jag var.

Du va så arg på mig ett tag för jag sa de. Men sen började du förstå det själv ju mer vi pratade och sen visade du olika mail o så. Och vi hittade konstiga texter.

Men jag kommer ihåg att vi gick igenom många mail från han. Och jag sa till dig att man kunde se ganska tydligt att de va samma person. Vi hade många och sena samtal

Och jag kommer ihåg hur du ville berätta detta för mig på ett positivt sätt att de där stegen var så bra. Men ju mer vi pratade ju mer började du inse att allt var bara fejk.

Det som för mig är så märkligt är att jag fortfarande trodde på det där, och på att stegen var så bra. Han hade verkligen hjärntvättat mig. Jag hittade följande text hur barn som växer upp i ett hem med alkoholism ofta känner, och det är verkligen på pricken hur jag kände inför Chris:

Det kommer någon eller det händer något som kommer att förändra allt det här.
Detta är myten om ”den goda fen” som svänger sitt spö och i ett trollslag tar bort allt problematiskt. Denna myt, eller dagdröm, bottnar i en stark känsla av maktlöshet/hjälplöshet. ”Om något magiskt kan rädda mig, måste något magiskt ha lagt förbannelsen på oss” är den outtalade förklaringen.
Dessa myter uppstår alltså ur en livssituation som på de flesta sätt känns hopplös och därmed utan lösningar. (vuxetbarn.se)

W påverkade mig från två sidor: dels från killen jag var jättekär i, ”den goda fen” som skulle ta med mig bort från mitt helvete på jorden. Dels var han den enda vuxna som lyssnade på mig, gav mig uppmärksamhet och materiella saker som jag saknade så som kläder, mobil, mat. Jag höll mig fast vid detta så hårt jag bara kunde.

W pratade om att hans pappa var psykopat och att han, hans bror och mamma hade flytt från Irland till Sverige. Jag vet inte om detta var sant, men jag vet att han någon gång sa till mig att om man ska ljuga ska man ligga så nära sanningen som möjligt. Det får mig att tänka att mycket av det han skrev om Chris var hans egna intressen och hans egna person. För att kunna komma ihåg lögnerna.

Min dåvarande pojkvän F fick mig att tillslut förstå att det hela hade varit en lögn och det var förödande för mig att inse. Han tyckte att jag skulle berätta för Ingrid, min kompis mamma. Vi berättade tillsammans och Ingrid tyckte att jag skulle prata med min psykolog om det för att kunna bearbeta det.

Jag pratade slutligen med skolan om W vilket resulterade att han inte längre fick jobba kvar där. Jag hade kvar något mail från Chris på min gamla mail som någon på skolan spårade till skolans ip-adress och på så sätt fick de ett litet bevis på att det jag sa stämde.

Jag och Ingrid pratade om att göra en polisanmälan men det fanns inte mycket bevis kvar då W tagit bort båda våra mailadresser där vi skickat alla mail och bilder på. Jag hade dessutom raderat allt jag kunde hitta av rädsla att någon skulle få veta. Hade det blivit rättegång hade jag med all säkerhet blivit ifrågasatt på grund av att det aldrig förekom fysiskt våld. Det hade jag inte orkat med.

Jag har säkert tänk tanken att polisanmäla honom 1000 gånger och undrat om han utsatt andra tjejer för liknande saker. Jag vet att han nämnde några tjejer från någon annan skolan någon gång. Jag vet även att han var biträdande rektor på en skola i en annan kommun efter han hade slutat på min skola. Detta vet jag för att jag googlade på honom och hittade en artikel där han var med och uttalade sig som biträdande rektor..

Jag känner skuld för att jag inte polisanmälde honom. Det hade kanske kunnat stoppa honom från att kunna jobba mer som lärare… men jag vet samtidigt att jag inte orkade då. För några år sedan när jag pluggade till socionom frågade jag vår lärare som även var jurist efter en föreläsning om brottsbalken, huruvida det är preskriberat eller inte nu.. Hon bekräftade det jag befarade. Nu när jag äntligen orkade kunde jag inte längre. Det är så sjukt att något sådant kan bli för gammalt för att anmäla.

Visste min pappa om det då? När jag gick på gymnasiet var jag aktuell på socialtjänsten igen, jag tror att det var för att någon hade anmält att jag mådde dåligt hemma, men jag kan verkligen inte minnas vem.

När socialtjänsten gör en utredning tar man kontakt med dem som behövs för att kunna bedöma om man behöver ingripa till ett barns skydd. Socialtjänsten pratade med min fysik- och -mattelärare, pappa, Y och några till. Jag begärde ut dokumenten runt 2009, fyra år efter jag tagit studenten och blev så ledsen och besviken när jag såg att pappa sagt till socialtjänsten att jag hade ett förhållande med W. Utredarna på socialtjänsten hade inte heller reagerat på det eftersom jag aldrig fick frågan och utredningen avslutades utan insatser.

Pappa frågade aldrig mig om W utan jag trodde att han köpte att jag passade Ws och Hs hund (som naturligtvis inte fanns)…

Ur min synvinkel tog han emot mutorna i form av guinesströja och guinessglas och struntade i vad som hände med mig. Jag var 16-18 år och W var över 35 år… och jag fick inte en enda fråga om att jag träffade honom så mycket, sov över där. Jag kom hem med nya kläder, smycken, ny mobiltelefon, parfymer…. och ingen såg. Eller såg de och brydde sig inte? Det är detta som har varit den största anledningen till mitt beslut att inte vilja ha pappa i mitt eller min familjs liv. Att man står vid sidan av och ser på när ens dotter blir sexuellt utnyttjad av en äldre man och inte gör något. Det är för mig oförlåtligt.

För att läsa del 1 klicka här

För att läsa del 2 klicka här

För att läsa del 3 klicka här

För att läsa del 4 klicka här

Sexuellt utnyttjad av min engelsklärare del 4.

Sexuellt utnyttjad av min engelsklärare del 4.

Snart ville Chris ha bildbevis för att veta att vi verkligen hade gjort de 100 stegen. Han skrev att han tyckte att vi skulle skapa nya mailadresser som bara var för oss och det gjorde mig varm inombords.

Jag vill inte gå in på detalj men bilderna som skulle skickas var på olika ställningar och många nakenbilder på mig. Jag minns att vi var på ett köpcentrum och framkallade bilderna och jag kan verkligen inte komma ihåg varför vi gjorde detta, då vi skickade bilderna via mail. W sa att kvinnan i fotobutiken hade kollat konstigt på honom när han hämtade ut korten och jag undrar om hon tänkte att det syntes att jag inte ville.

Jag fick aldrig några kort på Chris och Holly men jag reflekterade inte över det. Chris skickade två kort på sig själv under hela tiden vi pratade. Det första föreställde en kille med svart mössa och lite längre blont hår och bruna ögon. Han såg ut som en riktig surfkille. Nästa kort han skickade var helt olikt det första, denna kille var mörkhårig och hade bar överkropp, sex eller åttapack. Jag vet att jag tänkte att de var väldigt olika varandra men jag köpte att det var samma. Precis som med allt annat..

När jag försöker minnas allt som hänt märker jag att jag endast kommer ihåg bitar här och där och en del minnen kommer tillbaka till mig när jag skriver… jag måste helt enkelt ha förträngt för att orka med.

Jag vet i alla fall att vi var i den där lägenheten många gånger, att Enya alltid spelades i bakgrunden och jag brukade ha ett kort på Chris som jag tittade på under tiden och grät..

Jag sov även över där en hel del och brukade åka med honom till skolan. Ingen verkade märka något förutom en lärare som jag minns kollade sådär äckligt på oss. Log, som att han visste. W berättade att denna lärare varit på andra kvinnor under någon resa de gjort trots att han hade fru. Som att han gjorde något som var värre än vad W gjorde mot mig och hans sambo..

En dag berättade W att hans flickvän hade börjat ana något och att han därför inte kunde hjälpa mig längre. I samband med detta slutade Chris höra av sig och det gick månader innan han skulle göra det igen.

Under denna tid spelade jag basket med herrarna i Värnamo och där träffade jag snart en kille som jag blev kär i. Han låg då i lumpen så vi pratade mycket på telefon. Jag hade en kontantkortstelefon som jag aldrig hade några pengar på så killen fick oftast ringa mig. Ibland smög jag ut till vardagsrummet och plockade med mig den fasta telefonen till mitt sovrum där jag ringde honom. När jag visste att pappa sov, eller var ute någonstans.

En händelse jag minns så väl är när jag låg i sängen och pratade med killen och pappa kom in full i mitt rum och klippte av min sladd till laddaren. Han måste trott att det var den fasta telefonen. Dagen efter hittade jag den ihoptejpad. Han sa aldrig ett ord om det. Det var läskigt när han var full och jag minns verkligen denna händelse som precis just det.

Efter flera månader av tystnad började Chris plötsligt skriva igen. Han skrev att han varit i Värnamo och sett mig med en annan kille. Killen jag var tillsammans med.

Jag blev så himla ledsen att han varit i Värnamo och inte hälsat på mig. Var hade han bott? Vad hade han gjort? Varför hade han inte hälsat på mig om han kommit så långt? Han måste blivit så ledsen.

Jag skyndade mig att göra slut med killen och såklart kom dessa steg snabbt på tal igen.

Livrädd att förlora honom åter och skammen över att ha gått och blivit tillsammans med en annan kille när han kommit till Värnamo för att träffa mig gjorde att jag träffade W igen. Nu hade han flyttat isär från H och bodde ensam på annan ort.

Detta var i trean på gymnasiet och jag förstår nu att det inte pågick i ett år utan nästan under hela min gymnasietid.

Jag tog tåget till den nya lägenheten några gånger. W föreslog att vi skulle flytta ihop så att jag skulle komma ifrån min pappa och jag vet att jag frågade om vi då skulle bo som vänner. Inget sex. Men det gick inte sa han. Jag kände en sån hopplöshet och oförståelse inför att W ville ha sex med mig utan att göra de där stegen.

Chris skrev kort därefter att han hade fått malaria och fått minnesförlust…att han inte hade några känslor och var ledsen. Jag förlorade inte bara killen jag drömt om i flera år utan även den enda vuxna i min närhet som hade brytt sig om mig. I alla fall var det vad jag trodde.

Jag mådde nog som allra sämst under denna period. Pappa och Y hade skiljt sig och jag, pappa och Lisa bodde i en trea i stan. Pappa sov på soffan i vardagsrummet och det var helt omöjligt att röra sig i lägenheten utan att stöta på honom. Jag låste oftast in mig på mitt rum där jag satt på min fönsterkarm med fönstret på vid gavel. Jag brukade titta på stjärnorna och tänka att mamma var en av stjärnorna som tittade ned på mig. Att hon ändå fanns där hos mig.

Just då kändes det som att ingen i hela världen brydde sig om mig och det stämde bra överens med verkligheten.

För att läsa del 1 klicka här

För att läsa del 2 klicka här

För att läsa del 3 klicka här

För att läsa del 5 klicka här

TRUST, sexuellt utnyttjad, bipolarmamman, psykisk ohälsa, bipolär
Från filmen Trust. Tjejen har blivit sexuellt utnyttjad av en person som hade utgivit sig för att vara yngre än vad han var..

Sexuellt utnyttjad av min engelsklärare del 3

Sexuellt utnyttjad av min engelsklärare del 3

De 100 stegen

Som jag skrev var det enda Chris pratade om W och nu även dessa 100 steg som man skulle göra för att ”bli kvinna”.

Chris skrev att när jag ”blivit kvinna” skulle han komma till Sverige och hälsa på mig. Det ville jag ju mer än någonting annat, samtidigt som jag var livrädd för att han skulle välja Holly framför mig. Chris hade blivit det enda positiva i mitt liv. Mitt enda hopp. Så jag gjorde som han sa.

Jag pratade med W på skolan och han sa att han kunde tänka sig att göra det för min skull. Kort därefter satt jag i Ws Saab 9.3 aero, på väg till Huskvarna där han bodde tillsammans med sin flickvän sedan 8 år tillbaka. När jag blundar och känner efter hur jag kände mig just då får jag känslor av ångest, rädsla och spänning. Jag tror att spänningen låg i att komma hemifrån, från bråket och till något annat. Där det inte var bråk helt enkelt.

På vägen köpte vi bröd, juice, smör, ost och godis. W visste att vi aldrig hade gott bröd hemma, eller ost… eller juice. Så att få det var helt underbart för mig.

Sedan kom vi fram till lägenheten. Det kändes väldigt konstigt och lite läskigt att vara där men jag ville inte förlora Chris så jag samlade modet och följde med. Nu kunde jag ju inte backa ur när jag redan kommit dit. Jag kände mig samtidigt ganska trygg med W eftersom han var den enda vuxna jag pratade med om min hemsituation. Jag var helt säker på att han vill mig allt väl.

Lägenheten var en tvåa i ett av de sämre områdena i Huskvarna. En hall, ett litet kök rakt fram, till höger Ws och Hs sovrum där det bland annat hängde en inramad dikt som W skrivit till H. Det fanns ett litet badrum och vardagsrummet låg till vänster om hallen. I vardagsrummet fanns en soffa, tv, stationär dator och en bokhylla fylld med cd-skivor av U2, the Cranberries, Enya mfl. Det fanns även en liten balkong som vätte ut mot parkeringen.

Vi satte oss i soffan med en godisskål på bordet och påbörjade de 100 stegen. Steg 1 bestod av att titta varandra i ögonen. Steg 2: hålla varandra i handen samtidigt som man tittade varandra i ögonen, steg 3: Sitta närmare varandra…steg 4: krama varandra och helt plötsligt var vi framme vid ett steg där man skulle kyssas. Det låter säkert konstigt men jag hade ännu inte förstått att det handlade om sex. Jag blev chockad och vägrade.

W sa att vi då fick avsluta stegen om jag inte ville göra det. Jag kommer ihåg att jag var så ledsen över att Chris och Holly skulle göra dessa saker tillsammans. Kyssa varandra.. han var ju min. Hade han sagt.

Jag gick tillslut med på det av rädsla att förlora Chris och det var verkligen den äckligaste och konstigaste kyssen jag varit med om än idag. Hans läppar tryckte sig mot mina och hans tunga letade sig in i munnen på mig. Jag kräktes inombords.

Sedan gick det väldigt snabbt. Vi gick in till sovrummet och inte förrän vi låg där i sängen förstod jag att det handlade om sex. W fick reda på att jag var oskuld vilket verkade göra honom mer upphetsad.

Jag grät under tiden och efteråt.

Jag kommer ihåg att jag undrade vad alla de andra stegen var… men jag funderade inte så mycket mer över det.

W fick mig att känna mig som att jag hade gjort något jättebra och att jag skulle vara stolt. Nu kunde jag ju berätta för Chris att vi gjort en massa steg.

Han skjutsade mig hem på kvällen. I bilen spelade han the Cranberries låtar ”linger” ”dreams” ”ode to my family” ”when you’re gone”. Än idag tänker jag på honom när jag hör dem och får sån himla ångest.

När vi satt där i bilen på väg tillbaka till Värnamo tog han min hand och frågade ”visst är det skönt att hålla hand? om jag släpper, hur känns det då? Jag svarade att det kändes bättre att hålla hans hand. Det var så konstigt, för jag sökte tröst hos den som hade skadat mig.. jag var ju så inne i den här historian att jag trodde att det var Chris som ville göra de här stegen och han hade jag så högt upp på en piedestal att tanken på att klandra honom för detta fanns inte.

W släppte mig sedan utanför min gata så att ingen skulle se.

Jag skyndade mig hem för att maila. På den tiden mailade man inte från sin telefon eller sin egna laptop, inte jag i alla fall, utan jag satt mitt ute i vardagsrummet där jag fick sitta ca 15 min om dagen vid internet. Pappa tyckte det kostade för mycket. Jag skrev oftast mina mail först på papper och sedan skrev jag bara av snabbt när jag satt vid datorn.

Mycket riktigt var Chris väldigt stolt över mig och började prata om när han skulle komma och hälsa på vilket peppade mig att fortsätta med stegen.

Kommande gånger jag o W skulle träffas kom W på att vi kunde säga att jag skulle passa Ws och Hs hund åt dem till pappa och att jag skulle få en slant för det. Jag trodde att pappa köpte det eftersom han aldrig ifrågasatte att jag åkte dit.

W var t.o.m. hemma hos oss en gång och pratade om detta med min pappa som var positivt inställd till det. Så sjukt att han vågade sig hem till pappan till dottern som han utnyttjade sexuellt. Men han visste ju att min pappa inte brydde sig om mig… jag hade berättat allt för honom.

Man skulle kanske kunna tro att sex var steg 100… men på Ws skala var det ungefär 50…. jag skulle snart få veta vad de andra stegen innebar…

för att läsa del 1 klicka här

För att läsa del 2 klicka här

För att läsa del 4 klicka här

För att läsa del 5 klicka här

Sexuellt utnyttjad av min engelsklärare del 2

Sexuellt utnyttjad av min engelsklärare del 2

Chris fortsatte tjata om W och hur populär han hade varit bland kvinnor i Australien och att alla män var avundsjuka på honom. Han hade fått kvinnor att komma bara genom att massera dem på ryggen. Jag visste inte så mycket om sex då och var väldigt blåögd så jag köpte det han skrev om W och snart skickade Chris mig uppgifter som bestod av att fråga W om saker. Samtidigt som Chris tryckte på hade W gått och blivit den enda vuxna jag kunde prata med. Han hade tagit mig åt sidan en dag och frågat hur det egentligen var med mig. Det var ingen annan vuxen som hade ställt den frågan på länge och jag hungrade verkligen efter att någon skulle bry sig om mig så jag öppnade upp mig för honom.

Jag minns att vi satt och pratade i ett litet studierum på skolan och lärare efter lärare gick förbi. En del var nyfikna andra brydde sig inte. Det var ju egentligen inte konstigt att en lärare och elev satt och pratade om studier…att vi pratade om allt annat än studier kunde ju ingen veta då.

Jag berättade om hur dåligt jag mådde och hade det hemma och W sa att han fanns där för mig om jag behövde prata.

Min första uppgift från Chris var att få bekräftelse på att W var W så han hade gett mig några frågor jag skulle ställa. Jag berättade för W att jag pratade med en kille på nätet och att han trodde att han visste vem W var. W lyste upp när jag började prata om detta.. jag ställde mina frågor som var ungefär vad det var han var då känd för, vad han skrev i sanden till Dannii och något mer.

W svarade och jag gick hem och skickade svaren till Chris. Svaren var såklart korrekta. Sen fick jag mer och mer frågor som gjorde att jag pratade mer och mer med W. Efter ett tag började Chris prata om en tjej, Holly Valance, som var intresserad av honom. Även Holly visste vem W var och var väldigt imponerad.

Det var då Chris började prata om de 100 stegen som W hade gjort med kvinnor. Numera var W allt Chris pratade om och även om jag inte ville prata om honom så ville jag till varje pris behålla Chris. Han som skulle ta med mig bort från mitt hemska liv till Australien. Jag gjorde därför som han sa.

Chris föreslog att han och Holly skulle göra de 100 stegen samtidigt som jag och W skulle göra dem. Jag sa att jag inte ville först, men Chris tryckte på och sa att då gör han och Holly dem själva och att han då inte kunde garantera att det skulle bli vi eftersom han var intresserad av henne. Jag kommer ihåg att han pratade om att jag efter att ha gjort alla dessa steg skulle bli en ”kvinna”.

Jag förstod inte då att de 100 stegen handlade om sex…

För att läsa del 1 klicka här

För att läsa del 3 klicka här

För att läsa del 4 klicka här

För att läsa del 5 klicka här

Sexuellt utnyttjad av min engelsklärare… del 1.

Sexuellt utnyttjad av min engelsklärare… del 1.

Engelskläraren.

Första dagen på gymnasiet bestod av att lära känna sina nya klasskamrater. Vår klassföreståndare som även var vår engelsklärare tog med oss till Prostsjön som den lilla mytomspunna sjön i närheten av skolan hette. Enligt rykten hade man hittat en kropp i sjön för år sedan. Sjön var dessutom väldigt smutsig så man ville inte bada där i, om man inte var tvungen såklart.

Som tur var skulle vi inte bada utan vi gjorde några lära-känna-övningar och gick sedan tillbaka till klassrummet. Vår engelsklärare som jag hädanefter kallar W. förklarade för klassen att han skulle skicka ut information via mail och även våra betyg samtidigt som han skickade ut en lista att skriva upp våra namn och mailadresser på. Sedan gav han oss vår första engelskauppgift: att skriva en berättelse om oss själva.

Detta räckte för W. Nu hade han hittat den svagaste länken i klassen och hade dessutom hennes mailadress.

Jag tog mig an uppgiften på största allvar och skrev om när min mamma dog. En tresidig lång berättelse om hur dåligt jag mått och fortfarande mådde.

Detta räckte för W. Nu hade han hittat den svagaste länken i klassen och hade dessutom hennes mailadress.

Inte långt därefter fick jag ett mail från en kille som kallade sig Chris och var från Australien. Han frågade hur gammal jag var, om mina fritidsintressen osv. Jag kommer ihåg känslan av att det var lite konstigt att han hade hittat mig på hotmailen. Jag hade aldrig hört talas om det innan så jag skrev tillbaka och svarade på hans frågor och ställde samma frågor tillbaka, tillsammans med frågan hur han hittade mig.

Svaret kom ganska snabbt. Han hade hittat mig när han sökte på svenska personer på nätet. Hans farmor var nämligen svensk så han ville prata med någon från det landet han hade rötter från. Jag köpte förklaringen utan att blinka. Jag mådde vid det laget så dåligt att jag gick med självmordstankar dagligen. Denna kille från Australien var något annorlunda och positivt i min vardag. Något som gav mig lite glädje. Jag klamrade mig fast direkt och kunde inte tänka på annat än Chris. Chris Willows som var 19 år och stenrik. Från Sydney i Australien. Snart fick jag även kort på honom. Han såg ut som en riktig modell. Skitsnygg. Plötsligt var jag var upp över öronen kär i en person jag aldrig hade träffat och W hade mig precis där han ville.

Jag tror att det var jag och min bästa kompis på gymnasiet som föreslog att vi skulle åka till London med vår klass. Snart därefter hade W övertygat klassläraren i vår parallellklass att vi skulle åka, men alla kunde tyvärr inte följa med utan det fick lottas. Lottningen fick klassen aldrig se men jag och min kompis fick såklart följa med.

Jag skrev i princip dagligen med Chris och berättade om allt för honom, samtidigt som W hela tiden sa till mig att jag skrev som bäst när jag skrev om mitt liv.

När jag fick reda på att jag skulle åka till London skrev jag till Chris och berättade. I mailet nämnde jag min engelsklärares namn vilket öppnade upp för en helt ny diskussion. Chris skrev och frågade vem den här engelskläraren var och om han var snygg. Jag svarade att han inte var det för att han var gammal. W var ungefär 35 och jag var ju bara 17 då. Jag försökte styra bort konversationen om min lärare men Chris kom hela tiden tillbaka till honom. Han undrade var han hette i efternamn och om det inte skulle kunna vara samma W som var så känd bland kvinnorna i Australien. Han som kunde få alla kvinnor att komma. Han som hade varit Dannii Minogues älskare. Jag var inte imponerad och inte heller intresserad men det var det enda Chris ville prata om så jag gjorde det ändå, för att inte förlora det enda som var positivt i mitt liv.

….Detta måste vara det jobbigaste att berätta om hittills, eftersom jag fortfarande än idag känner skam över att ha blivit så grundlurad… När jag tänker på det som hände så är det så utstuderat och sjukt att om jag inte själv hade blivit utsatt för det hade jag haft svårt att tro på det. 

För att läsa del 2 klicka här

För att läsa del 3 klicka här

För att läsa del 4 klicka här

För att läsa del 5 klicka här

Någon som sett filmen Trust? Min historia liknar filmen till viss del. Tjejen blir lurad liksom jag att tro att killen hon pratar med är i hennes ålder medan han är i själva verket är mycket äldre. Han tvingar också till sig sex med henne precis som min lärare gjorde med mig.. men en stor skillnad mellan mig och henne är att hon hade föräldrar som brydde sig.