Att vara arbetssökande med bipolär diagnos

Att vara arbetssökande med bipolär diagnos

Jag är just nu i processen att söka nytt jobb efter flytt och över ett år som föräldraledig. Idag var jag på intervju för ett jobb jag väldigt gärna skulle vilja ha. Arbetsuppgifterna innefattar bl.a. personalansvar vilket ställer lite högre krav på personlig lämplighet än många andra jobb.

Inför intervjun funderade jag över om arbetsgivaren hade googlat på mig och då hittat artiklar om mig där jag pratar om min diagnos eller om han kanske t.o.m. läst min blogg. Jag funderade över om det var något jag skulle berätta för honom men kom fram till att jag tycker att det inte är något han behöver veta. Jag har ju sjukdomen under kontroll. Med medicinering, terapi när det behövs, levnadssätt som maximerar mitt välbefinnande (kost och träning) mår jag bra och tom riktigt bra. Men precis som alla andra går mitt mående upp och ned allt efter omständigheter, yttre liksom inre.

Men jag känner mig stabil. Stabilare än någonsin.

Under intervjun fick jag frågan ”Hur är din hälsa?” och jag kände ett litet obehag smyga sig igenom kroppen. Jag funderade på om han visste. Visste han att jag är bipolär och han fiskade efter att få prata om det?

Jag svarade med en liten klump i halsen ”den fysiska hälsan är bra” och ”den psykiska hälsan, ja, den är också bra” undrandes om han köpte det. Det kändes som att jag ljög för honom för att jag inte berättade om min diagnos.

Men gjorde jag det?

Nej. Man behöver inte berätta om sin psykiska sjukdom om man inte vill. Skulle det vara så att man har depressiva eller hypomana/maniska perioder som är återkommande skulle jag säga att det är sjysst att berätta för sin arbetsgivare eftersom att det kommer att komma fram förr eller tidigare ändå.

I en studie som gjorts om man ska berätta om sin dolda sjukdom eller inte, var en gemensam faktor som återkom bland svaren hos de tio som hade någon form av dold sjukdom eller funktionsnedsättning – osäkerhet. Dels en osäkerhet kring vad som skulle hända på arbetsplatsen om de talade ut om sin situation. Men även osäkerhet inför hur arbetskamraterna skulle bemöta dem (arbetsmiljöforum.se)

”Det är en svår balansgång för många. Man väger risken med att berätta och bli bedömd som annorlunda mot risken i att inte berätta. För om man inte berättar kan man bli utan det stöd och den anpassning man kan ha rätt till” säger Maria Norstedt som är lektor i handikapp- och rehabiliteringskunskap vid Malmö Högskola.

Vet man med sig att man har behov av stöd och anpassning i jobbsituationer är det enligt mig viktigt att man berättar för sin arbetsgivare direkt. Får man då en anställning ”trots” detta, vet man att stödet kommer att finnas där om det behövs samt att arbetsgivaren har empati och förståelse för diagnosen.

För mig är min diagnos eller sjukdom om man vill kalla det så, ingen funktionsnedsättning eller funktionshinder. Jag är högfungerande och mår för det mesta bra och är stabil. Jag har haft dippar som i höstas och en bra bit in på våren då min energi tog slut helt. Som min psykiater konstaterade så är det inte konstigt p.g.a. omständigheterna. Försäljning av hus, köp av hus, flytt till ny stad – två små barn varav en bebis osv osv.

Nu håller jag tummarna för att arbetsgivaren tyckte om mig och kallar mig på en ny intervju. Om han inte gör det så vet jag med mig att jag gjorde mitt absolut bästa och om inte det räckte så var inte detta jobbet för mig helt enkelt.

Bipolär depression

Bipolär depression

Bipolär och unipolär depression

Bipolär depression förstör och ödelägger liv och tenderar att ta upp den största delen av skovens tid. Trots detta är det mycket svårt att diagnostisera. Anledningen till detta är att man som bipolär oftast söker när man är deprimerad. Har man ingen sjukdomsinsikt söker man inte när man är manisk eller hypoman eftersom man då ofta är upprymd och uppåt. Ett av kriterierna för hypomani/mani (ICD-10) är dessutom dålig sjukdomsinsikt…

Michael E. Thase, professor på Pennsylvania School of Medicine menar att så många som 50% av bipolära som söker för depression blir feldiagnostiserade med unipolär depression.

Det är dock inte konstigt att man blir feldiagnostiserad eftersom DSM-IV och ICD-10 (processtöd vid diagnostisering) inte skiljer mellan bipolär depression eller unipolär depression. En bipolär diagnos grundas på om personen haft en mani och hypomani, och inte sällan glömmer läkare fråga detta.

Så här står det på internetmedicin: 

Det finns ingen vedertagen diagnostisk biomarkör för bipolär sjukdom. Diagnosen är klinisk och ställs efter en noggrann anamnes med stöd av kliniska skattningsskalor. Anamnesen bör utöver det aktuella tillståndet omfatta en kartläggning av:
 

  • Det långsiktiga förloppet
  • Tidpunkt och omständigheter för debut
  • Ärftlighet för psykisk sjukdom och självmord
  • Effekt av tidigare behandling
  • Förekomst av missbruk
  • Icke-psykiatriska sjukdomar och deras behandling
  • Den sociala situationen

Det är inte konstigt att den genomsnittliga tiden för att få rätt diagnos är ca 10 år (internetmedicin.se)

Enligt en studie från 2002 (Judd) upplever bipolära som har typ 1 depression tre gånger så ofta som manier. När det gäller bipolär typ två har man depressioner ca 40 gånger oftare än hypomanier.

Hur tar det sig uttryck?

Depressioner kännetecknas som regel av oföretagsamhet, nedsatt energi, sänkt självkänsla, pessimism, nedstämdhet, oförmåga att känna glädje, lust och intresse, och ökad stresskänslighet.

Nedstämdhet, irritabilitet: De flesta som är deprimerade beskriver sig som nedstämda och brukar också berätta om känslor av hopplöshet och meningslöshet. En del känner sig emellertid varken ledsna eller sorgsna, men upplever en plågsam oförmåga att känna glädje. Denna svårighet att glädja sig är ett av de viktigaste symtomen vid depression. Normala glädjeämnen fungerar inte längre. ”Livsglädjen är borta”. Många har en känsla av tomhet och beskriver en total oförmåga att känna. Många tycker att de har blivit mer sårbara och känsliga.

De har lättare att ta illa vid sig, är mer irritabla och har svårt att hantera också mycket små motgångar. De tycker ofta att de förlorat förmågan att visa tålamod, och får lätt vredesutbrott. Vid milda depressioner är det ofta inte nedstämdheten som dominerar, utan irritabiliteten och stresskänsligheten.

Svårigheter att känna intresse och tillfredsställelse: Den som är deprimerad har en nedsatt förmåga att bli stimulerad av positiva händelser. Det som tidigare upplevts som intresseväckande, engagerande och stimulerande förlorar sin mening. Förmågan att känna tillfredsställelse i olika aktiviteter är som borta. Som regel får man inte längre samma känslomässiga utbyte av musik. Den sexuella lusten är ofta nedsatt eller helt borta. Det är svårt att finna nöje i umgängesliv. TV-programmen ter sig meningslösa. Man blir tillbakadragen och en del upplever en plågsam likgiltighet och leda.

Förändrad aptit: Aptiten påverkas ofta. Förändringen kan gå i två riktningar. Oftast försämras den. Maten smakar inte längre. Man måste tvinga sig att äta. En del går ned i vikt. Andra upplever ett ökat matsug, beskriver ett ”tröstätande” och tenderar att gå upp i vikt då de är deprimerade. Många får ett kraftigt sug efter choklad och sötsaker.

Sömnsvårigheter eller ökad sömn: Sömnsvårigheter är vanliga. En del har svårt att somna. Många sover ytligare än vanligt, vaknar lätt och kan inte somna om.

Orörlighet eller rastlöshet: Många som är deprimerade visar en märkbart minskad rörlighet. De har svårt att ta initiativ och blir ofta sittande apatiska. De ter sig dröjande och långsamma. Rastlöshet förekommer hos en del.

Trötthet, nedsatt energi: Den som är deprimerad upplever ofta en speciell form av trötthet. Det är som om förmågan att få fram energi försvunnit.

Känsla av värdelöshet och skuldkänslor: Självanklagelser och skuldkänslor är vanliga. Tankarna kretsar ofta kring föreställningen att man är värdelös.

Koncentrationssvårigheter: Man har svårt att minnas och koncentrera sig.

Ängslan och oro för småsaker: Den som är deprimerad bekymrar sig ofta. Fantasier om framtida misslyckanden, olyckor eller sjukdomar är vanliga. Självförtroendet är sänkt och en del plågas av kraftig osäkerhet i kontakten med andra.

Nervositet och kroppsliga symtom: Nervositet med kroppsliga symtom som muskelspänning, svårigheter att slappna av och värk förekommer ofta. Besvär av yrsel, hjärtklappning, svettningar och magbesvär är också vanliga. Ibland har symtomen vid depression en s.k. ”melankolisk dygnsrytm”. Besvären är då genomgående svårast under morgnarna och förmiddagarna, för att sedan successivt minska och vara minst uttalade under kvällarna.

Tankar på döden: Tankar om döden är vanliga under en depression. Man tänker mer än vanligt kring döden som sådan. Många säger sig att det skulle vara bättre att vara död. Ungefär 80 % av dem som är deprimerade har självmordstankar. (ibisgbg.se)

Lider du av depression och vet med dig att du har perioder då du känner dig upprymd, kanske shoppar, festar, träffar många nya kärlekspartners osv. för att sedan falla platt. Då kan det vara så att du har bipolär sjukdom.

Det är många som skriver till mig och säger att de är på utredning för bipolär diagnos och att de känner sig helt förstörda över detta. Jag tänker så här. Är du under utredning för bipolär sjukdom så kommer du förhoppningsvis få den hjälp du behöver och ditt liv kommer få en helt ny vändning. För det bättre. För mig var diagnosen det bästa som kunde hänt mig, utifrån förutsättningarna. Det bästa hade såklart varit att inte ha sjukdomen, men tyvärr får man inte välja det.

Jag vill lyfta fram att man med rätt behandling kan man leva ett jättegott liv, trots sin sjukdom! 

Budgivning och besök från goda vänner

Äntligen har Johan kommit hem från Stockholm efter att ha varit där sedan i tisdags. Vi har saknat honom allihop. Jag har på sistone märkt att Isabelle blir ganska påverkad av att Johan är borta, vilket har varit en av de störst bidragande anledningarna till att vi har börjat titta på hus i Stockholmsstrakten. Vi hade ju bestämt att vi skulle stanna här ett tag till men redan nu känner jag främst, att det inte blir hållbart att Johan ska jobba så långt bort såpass ofta.

Johan åkte faktiskt upp en dag tidigare till Stockholm för att titta på ett hus som vi båda vi blev kära i. Tror jag har kollat på över 1000 hus på hemnet och detta var ett av två som jag fastnat för (Det andra var över vår prisklass) Men detta hade ett rimligt utgångspris. Vi beslutade oss för att lägga ett bud. Vi la över utgångspriset och tänkte att säljarna förhoppningsvis skulle ta budet eftersom ingen hade lagt något bud på dessa 13 dagar som huset varit ute. Någon timme efter får vi sms om att det är en annan intressent och budgivare som lagt ett bud över oss. Vi beslutar oss för att fortsätta upp till en viss summa. I slutändan fortsatte vi upp en bit över vad vi sagt men beslutade oss för att inte gå högre… så himla tråkigt. Hur kan vara ledsen över något som man aldrig haft? Jag är hopplös. Jag försökte så gott jag kunde att inte inreda hela huset men det var oundvikligt..för visst är det så himla fint?

bipolarmamman

hus2
Bilder från hemnet

Vi har ju varit inne på att bygga innan, så det kanske blir det istället. Time will tell.

På söndag kommer min älskade vän Renee och hennes fiancé Stan hit. Renee och jag träffades när jag jobbade som fotograf i Sydney. Jag letade efter modeller för ett underklädesphotoshoot och hittade Renee som bodde där jag jobbade. Dagen då vi fotade pratade vi lite i pausen och kom snabbt till insikt att vi båda hade lämnat våra pojkvänner ungefär samtidigt. Renee grät och var helt förstörd när vi pratade och när jag sen skulle fota igen var hon så himla professionell och skrattade och log inför kameran. Det var minst sagt en speciell situation.

Vi bestämde att vi skulle ses över en kaffe och prata vidare om våra liv. Det sa verkligen klick mellan oss haha. Jag fick följa med på lite glamourösare fester. Jag minns speciellt en som var inne i stan. Vi åkte i hennes lilla cabriolet som man verkligen kände sig som en jätte i, från the Northern beaches, över Sydney Harbour bridge in till stan. Till min besvikelse gick vi förbi alla fotografer, ni vet de där som fotar med häftiga bakgrunder som de gör i Hollywood? Renee ville inte vara med så jag spelade cool. Trots att jag verkligen inte var det.

Australienbesök

Jag tror det var max några månader senare jag flyttade hem till Sverige och antog att jag aldrig skulle se henne mer. Vi fortsatte att skriva, långa långa mail om allt. Jag tror hon hade mailen som en sorts terapi… för de var verkligen långa. En dag började mailet med att hon skulle komma till Sverige och undrade om hon kunde komma vid nyår. Givetvis fick hon det. Jag mötte upp henne på Arlanda och där kom hon iklädd mina gamla jeans (som förmodligen var för små för mig) och mitt gamla skärp. Jag tror jag lämnade tre soppåsar med kläder till henne innan jag flyttade hem. Efter att ha bott 1.5 år i Australien hade jag samlat på mig en hel del. Vi var på seightseeing i Stockholm och firade nyår med min lillasyster och hennes vänner. Sen åkte vi hem till Värnamo och där var väl inte jättemycket att se. Men det behövdes inte, för hon hade åkt till Sverige för att vila upp sig och det var precis det hon fick göra i ett litet hus på landet. Hon hade varit i Kanada innan och pratade om ”snowboots” osv. innan hon kom och jag försökte ge henne realistiska förväntningar av Sverige så där års. Den enda lilla hög med snö hon fick se den som låg utanför ishallen i Värnamo, hela tiden hon var i Sverige var det grått och regn typ. Inget vackert vinterland precis.

Prag – Paris – London

Nästa gång vi sågs var i Prag. Hennes farmor och farfar kommer därifrån och har en bostad där, men bor i Sydney. P Prag gjorde vi lite sightseeing några dagar, sedan tog vi flyget till Paris. Vi bodde mitt i smeten hos hennes farföräldrars kompisars lägenhet. Renee har nog alltid haft en fascination för franska, så alla gånger vi skulle beställa mat osv skulle hon prata men det blev inte så mycket mer än ”je voudrais ehm” … och sen engelska igen. Vi turistade i Paris utan någon som helst plan. Vi var på Louvren och såg världens minsta och mest berömda tavla ”Mona Lisa” sen var vi på ett antal olika museum. Vi tog välbehövda vin- och matpauser och sov middag – varje dag. Som riktiga tanter.

En kväll beslutade vi oss för att gå ut på typ en klubb eller ngt liknande och hade googlat oss fram till ett område i stan. Det skulle ligga på gångavstånd så vi traskade iväg med höga klackar i ett regnigt och mörkt Paris. Efter 45 minuters promenad hade jag ont i fötterna och gav upp. Vi tog första bästa taxi och uppger området vi ska till. Den här taxichauffören kör till nästa korsning och svänger höger, höger, höger och sedan kör han över vägen och säger ”framme”. Alltså kör han tillbaka till exakt samma ställe där vi hoppade in i taxin och sedan över vägen. För detta besvär vill han ha ca 100 svenska kronor. De pengarna fick vi bara hosta upp… väldigt bittert måste jag säga.

Nästa stopp var London. Vi skulle vara där i typ 4 dagar och hade inga som helst planer här heller eller för den delen boende. Vi hittade ett par som hyrde ut ett rum på airbnb för ett bra pris och bokade dagen innan vi åkte. Vi tog tåget från Paris till London och hamnade mitt emot en gravid kvinna som hade en liten 2-3 åring bredvid sig. Denna kvinna drack öl från det att vi lämnade Paris tills vi kom fram och jag var tvungen att bita mig i tungan för att inte komma med något moraliskt uppfostrande. Hade det varit i Sverige, hade det varit en annan sak. Det verkade som att folk inte reagerade på detta faktum så vem var jag att säga till henne? Denna kvinna pratade dessutom i ett hela vägen och det gick liksom inte att undvika henne. Vi satt så nära att våra knän nuddade vid varandra. Hemsk resa.

Väl framme tar vi en taxi till stället vi ska bo på. Taxichauffören frågar flera gånger om vi verkligen sagt rätt och när vi väl kommer fram frågar han om vi verkligen ska bo här. Vi är ungefär 1 h utanför centrum. Kanske inte i slummen men inte långt därifrån.

Det är en ung man och kvinna som har ett litet townhouse på två våningar. Litet kök och vardagsrum på nedervåningen och två sovrum och ett badrum på övervåningen. När vi går in i badrummet möts vi av ett duschdraperi som föreställer en stor blodfläck. Så himla creepy. Och killen som bodde där var inte mindre creepy han. Han stötte non-stop på Renee och berättade hur gärna han skulle vilja flytta utomlands, typ till Australien.

Med en klump i magen somnar vi där den kvällen. Dagen efter bokar vi sista-minuten hotell mitt inne i stan. Vi bor där de sista nätterna innan jag reser hem till Sverige och hon till Australien.

Nästa gång vi ses är när hon kommer till Sverige igen. Denna gång bor hon hos mig och Johan i Jönköping. Isabelle är halvåret och det är sommar. Det minne som är starkast från denna vistelse är att Renee hade på sig min tjocka peak performance dunjacka under typ hela tiden hon var är. Även under dagen då det var 20 grader ute.

För nästan exakt ett år sedan var jag, Johan och Isabelle i Australien och då bodde vi hos Renee i några dagar och det var sista gången vi såg henne.

Och nu på söndag kommer hon hit igen. Denna gång med sin franske pilot Stan som jag aldrig har träffat, trots att de har varit tillsammans i nästan 5 år. Helt sjukt. Notering: sist jag såg henne pratade hon typ fransk/engelska. Så nu pratar hon väl i princip flytande. Lite skillnad om man jämför med Paris.

Det ska i alla fall bli så mysigt. Vi ska göra alla juliga saker så som att klä julgran, baka pepparkakor och lussebullar, dricka glögg… julmarknad på Liseberg och julbord.

Bild från nyår. Känns som hundra år sen..
Från London

Sjukhusbesök och hotellnatt

Bloggens innehåll

Jag vill verkligen att alla inlägg som jag skriver på min blogg ska vara av värde för den som läser. Som t.ex. mina livserfarenheter och min historia, som jag berättar med förhoppningen att det ska hjälpa någon att känna att hon/han inte är ensam och att man kan få ett bra liv trots en kämpig barndom.

Efter att ha läst min historia kanske man vågar ta steget att fråga sin klasskompis eller sitt barns kompis hur han/hon mår ifall man anar något. Ofta är alkoholism en hemlighet inom familjen och barnet känner mycket skam för vad som försiggår innanför husets fyra väggar. Chansen att barnet berättar ökar om barnet litar på den person som frågar och visar att den bryr sig.

Historien om hur jag blev sexuellt utnyttjad hoppas jag innerligt kan hjälpa någon som blir/har blivit utsatt för något liknande eller vet någon annan som blir utnyttjad av en person i maktställning eller vem som helst för den delen. Jag hoppas även att det öppnar upp ögonen för att man kan bli sexuellt utnyttjad utan att det är fysiskt våld inblandat.

Jag berättar om min historia i kronologisk ordning men varvar med hur jag lever idag, vägen från diagnos med graviditeten, förlossning osv. till idag, samt med saker jag själv tycker är intressant om diagnosen, vad som hjälpt mig i livet så som ångesthantering eller stresshantering. Lite smått och gott med andra ord.

Jag har väl tänkt tidigare att min vardag kanske inte är så intressant eftersom det ofta inte händer så mycket, men jag har mer och mer fått insikten att det faktiskt är viktigt att skildra min vardag också. Småbarnslivet med allt vad det innebär, mina projekt som jag har på gång, hur jag och min man pusslar ihop hans jobb och resor till Stockholm i princip varje vecka och hans MBA-studier med familjelivet och faktiskt får det att fungera.

Jag tänker att det är viktigt att detta får komma fram också.

Sjukhusbesök med Alexander

Denna vecka har varit ganska jobbig och det har mycket att göra med sömnen och hur vår son Alexander har mått. Han har haft ögoninflammation, feber och svårt för att andas så jag har varit inne på akuten två kvällar samt på barnmedicinsk mottagning en av dagarna. Första gången var förra fredagen. Johan var då i Stockholm. Han har MBA varannan torsdag-fredag och kommer hem runt 22 på fredagen. Som tur är så är min svärfar här i princip varje dag och stannar tills jag nattat Isabelle så jag slipper natta båda samtidigt. Detta gjorde att han kunde ta Isabelle så jag fick åka in med Alexander själv. Vi fick komma in direkt och fick både adrenalin och näsdroppar.

Alexander blev lite bättre några dagar, sedan kom febern tillbaka och både jag och min svärfar reagerade på att andningen blev tyngre under dagen i onsdags. (Johan var i Stockholm) Jag ringde 1177 och rådfrågade en sjuksköterska som tyckte att vi skulle åka in. Vi kom dit vid 19 och efter första omgången adrenalin somnade Alexander i babyskyddet. Han fick en andra gång adrenalin när han sov och en spruta med flytande kortison. Han var så himla söt, sög på sprutan sovandes som att det vore en napp. Vi kom hem efter 23 den kvällen. Dagen efter mådde han mycket bättre och nu är han nästan sitt vanliga jag igen, förutom lite feber fortfarande. På barnmedicinska sa läkaren att han lät bra i lungorna och att det satt längre upp. Så himla skönt.

Detta har inneburit dåliga nätter där jag sittandes rätt upp har sovit med Alexander på mig. Vår sovsituation är ganska tillfällig men funkar just nu. Vi har ställt in en 1.40 säng i Isabelles rum där Isabelle och Johan sover. Om hon sover själv vaknar hon runt 2 och somnar inte om och gör det ibland oavsett om Johan sover hos henne, så vi tar hellre det lite säkrare före det helt osäkra. Jag sover i vårt sovrum med Alexander som oftast ligger i sitt babynest bredvid mig. När han har haft svårt för att andas har jag lagt två soffkuddar på varsin sida om mig och satt mig upp med honom på mig. Tror att jag har klappat på hans rumpa i sömnen. Det är så han somnar. Det är mysigt att ha honom på sig men desto svårare att sova så.

Så lite sömn med andra ord… jag är lite rädd för att det ska trigga igång något men det har det inte gjort än så länge. Jag måste säga att jag är väldigt till freds med mitt liv nu, även om jag svänger lite upp och ned precis som alla andra. Att vara föräldraledig och se barnen utvecklas är spännande. Isabelle är väldigt rolig, pratar mycket och säger så roliga saker. Hon har extremt mycket vilja och testar oss varje dag. MEN, jag tänker alltid att Trygga barn Trotsar.. Våra barn får så himla mycket kärlek och uppmärksamhet. Jag är väldigt mån om att de ska få en så fin uppväxt som möjligt eftersom jag själv fick en sån dålig.

Hotellnatt i Göteborg

bipolarmamman, bipolär, shopping, ångest, depression

Johan bokade en hotellnatt i Göteborg till mig för några veckor sedan och jag var där i lördags-söndags. Bara jag, helt själv. Det kändes så lyxigt och skönt, men samtidigt väldigt konstigt. Jag gick på stan och köpte lite kläder till barnen och fyra par mjukis/pyjamasbyxor till mig själv (en föräldraledigs bästa vän) lite lyxigare tvålar och en liten flaska amarone som jag tänkte ha på
kvällen. När jag låg i sängen och skrev på mitt projekt… Det blev dock inte riktigt så, jag fick världens huvudvärk, förmodligen för att jag kopplade av.. jag gick ned till restaurangen och åt en god flankstek och drack ett glas sauvignon blanc och sedan upp på rummet, facetimade med Isabelle och Johan och sen somnade jag runt 20 och sov till 10 dagen därpå om man inte räknar med att blev vintertid haha, då sov jag till 11. Skäms nästan! Men vad skönt det var!

Som jag längtade efter barnen efter ett dygn ifrån dem! Jag är så tacksam och glad för att jag har en sådan omtänksam man som Johan. Han hade knappt sovit något den natten. Isabelle vaknade kl 2 och väckte Alexander… sen var hon uppe tills 10… men det enda Johan sa var att jag gärna får göra om det snart igen.

Det var lite av min vardag det.. 🙂