Att vara gravid och bipolär

Många skriver till mig och undrar hur mina graviditeter var. Medicinerade jag? hur jag mådde jag?

Dessa kvinnor drar sig för att bli gravida p.g.a oron för hur de kommer att må utan medicin, eller med medicin under graviditeten och de är rädda för att de inte kommer vara bra föräldrar pga sitt mående.

Negativa erfarenheter och syn på sig själv och sitt mående tillsammans med ovissheten gör att man kanske väljer att inte skaffa barn alls.

Hjärtskärande mail

Jag fick ett hjärtskärande mail häromdagen från en kvinna som hade bestämt att hon inte kunde bli mamma pga sitt mående. Hon hade helt enkelt accepterat att hon aldrig riktigt skulle få må bra och trots sin stora längtan efter barn bestämt att hon inte skulle bli en bra mamma.

”Jag har velat ha barn så himla länge och verkligen längtat längtat. Men efter att mina depressioner blev värre så har jag intalat mig själv att jag inte kan ha barn och det är en stor sorg”.

Är det en dålig blivande mamma som tänker så här? Och framförallt, är det ok att vi bipolära ska förlika oss med att vi kanske aldrig kommer må riktigt bra?

Då är det något som inte fungerar. På riktigt.

Vi bipolära kan vara lika bra föräldrar som vem som helst

Det är klart att vi som har bipolär diagnos kan vara precis lika bra mammor eller pappor som personer utan diagnosen. Men, det är av min erfarenhet och åsikt att man bör känna sig stabil med sin behandling (medicin/terapi osv). Jag själv behöver medicin för att vara stabil (läs: kan svänga utefter yttre påfrestningar) med stabil menar jag så stabil som en människa kan vara. Vi är ju trots allt människor inte robotar.

Vad kan du som bipolär göra inför en graviditet

Jag pratade med en psykiater innan båda mina graviditeter för att säkerställa att medicinen jag tog och fortfarande tar var ok att ha under graviditet. Tyvärr har långt ifrån all vårdpersonal samma kunskap som psykiatern och jag blev ifrågasatt av både läkare, sjuksköterskor och apotekare under graviditeterna. Det var såklart extremt jobbigt eftersom det enda man tänker på är att barnet ska må bra.

Så, det är viktigt att du hittat en behandling som gör att du är stabil, du ser till att ha ett nätverk runt omkring dig. Det kan vara familj, vänner, vårdpersonal, grannar osv. Någon som kan avlasta om du behöver ta en dusch osv. Vi bipolära löper större risk att drabbas av förlossningsdepression, därför är vi i behov av extra stöd. Sömnbristen som oftast kommer med en liten bebis i huset är för många en trigger (trigger= något som triggar igång skov).

Det är bra om man har en överenskommelse med sin partner. T.ex. att han/hon går ut och promenerar med bebisen så att du får duscha (ja, jag tjatar om att duscha, för när man är i den där jobbiga och underbara men mest jobbiga bebisbubblan, är det himmelriket att få duscha. Få klämma ut den sista mjölken ur brösten, raka sina håriga ben, göra en hårinpackning eller bara sitta på golvet och låta det varma vattnet skölja över en).

Så:

  • Stabil (så som jag förklarade det, jag har haft skov sedan mina barns födslar…men jag kallar mig ändå stabil för det är jag för det allra mesta)
  • Kontakt med psykiater och ev. samtalskontakt
  • Ha en plan tillsammans med partner, vänner, anhöriga osv. berätta att du behöver extra stöd och fråga om de skulle vilja hjälpa dig.
  • Listan kan såklart göras lång, men det är detta jag anser vara det absolut viktigaste.

Det är inte enkelt att bli förälder och vara sjuk psykiskt. Man behöver planera mer och vara väldigt uppmärksam på sig själv och sina signaler. Men det går och man kan vara en underbar förälder trots sin sjukdom!!

Jag och min man när jag var gravid med vår dotter Isabelle

När jag äntligen fick rätt hjälp

När jag äntligen fick rätt hjälp

Nedstämdhet

Jag har haft lite skrivkramp de senaste veckorna p.g.a. nedstämdhet. Jag är inte deprimerad, men känner mig låg och varenda litet hinder i vardagen blir jättestort. Jag är ganska säker på att det beror på läget vi befinner oss i just nu. I en slags limbo mellan två hus. Vi har ju köpt hus i Stockholm och håller på att sälja vårt här i Bankeryd.

Mina barn är min största motivation så jag kommer upp på dagarna och känner ändå en meningsfullhet.

Hur jag äntligen fick rätt hjälp

Jag får många mail där man undrar hur jag gick tillväga för att få rätt medicin och vård. Sanningen är den att jag var tvungen att söka aktivt för min ångest och säga att jag faktiskt inte orkade leva med den längre. Först när man inte visste om jag var självmordsbenägen eller inte blev jag tagen på allvar. Det är så sorgligt men sant.

Det var i början av 2015 och jag gjorde praktik hos en kurator på medicinska avdelningen på sjukhuset i Värnamo. Under denna praktik fick jag höra så gott om en läkare som verkligen brydde sig om sina patienter. Jag tog reda på var hon hade sitt kontor och sökte mig dit.

Jag hade precis träffat min dåvarande man och jag hade redan försökt få honom att göra slut med mig genom att vara elak mot honom. Tack och lov stannade han och fick mig att inse att jag behövde hjälp för min ångest. Ångesten var då utom kontroll. Innan hade jag haft panikångest på kvällarna när jag skulle gå och lägga mig, ångest över sociala situationer och vid stress, men nu hade ångesten tagit över totalt och jag kunde inte kontrollera den. Jag kände den hela tiden och den höll på att äta upp mig.

Jag tog med mig min Ipad till läkaren där jag skrivit ihop min sjukdomshistoria, förslag på diagnoser och medicin men ingenstans hade jag skrivit bipolär. Mitt förslag var borderline, hur mycket jag än inte ville ha denna diagnos.

Jag sa detta utan att ge sken om en enda känsla mer än hopplöshet att jag inte orkade leva mer. Jag förstår att denna allmänläkare blev orolig. Jag kommer ihåg att hon ställde frågan om jag skulle begå självmord, hur skulle jag då göra det? Jag sa att jag antar att jag skulle ta tabletter. Jag hade faktiskt aldrig funderat på hur jag skulle ta livet av mig. Att inte längre leva hade alltid varit min sista utväg men vägen från tanke till handling är väldigt lång.

Läkaren ville inte att jag skulle gå därifrån utan att någon skulle komma och hämta mig och köra mig till psykakuten. Johan var i USA med jobbet, men min syster Lisa var i stan så hon kom och mötte upp. Tillsammans körde vi upp till akuten i Jönköping.

När jag satt där i väntrummet kände jag mig så himla sjuk. De andra som satt där ville man definitivt inte råka få ögonkontakt med, men man undrade varför de satt där. Om de var där för samma sak som jag, eller något annat.

Jag fick slutligen komma in, efter jag lagt av mig mobilen och diverse saker som förvarades i ett skåp under tiden. Lisa åkte hem till oss och väntade där eftersom hon inte fick följa med in. Vi bodde då i en jättefin fyra mitt i stan.

Jag tror jag väntade 5-6 h. Sjuksköterskan som tittade till mig var på gott humör och sa att jag hade tur eftersom det var en ST-läkare som jobbade idag och inte AT som det brukade vara vanligtvis.

Tillslut fick jag komma in. ST-läkaren ställde samma frågor som allmänläkaren i Värnamo och sken upp när han berättade om medicinen jag skulle få.

Jag tror han nämnde bipolär då men den skulle senare ställas tillsammans med en psykolog. Jag blev insatt på en låg dos Seroquel Depot och fortsatte med mina andra tabletter som var ssri.

Hjärnan åkte på semester

Jag fick en tablett innan jag gick hem den kvällen och jag kommer ihåg den sköna känslan av att hjärnan åkte på semester. Äntligen gick den inte på högvarv och jag kunde sova en hel natt. Det hade jag inte gjort sedan jag var ca 12 år gammal.

Detta var den enda gången psykvården har varit riktigt bra för mig. En sjuksköterska från psykakuten ringde dagligen i början för att stämma av hur jag mådde och det var så himla skönt att känna att de brydde sig.

Efter några veckor trappades kontakten ur och jag fick tid till psykolog. Det var han som skulle ställa diagnosen. Jag har skrivit om det mötet här. Tyvärr var det inte en jättebra upplevelse men diagnos fick jag.

Sporadisk kontakt med psykiatrin

Sedan dess har jag varit i kontakt med psykiatrin vid några tillfällen, på mitt initiativ. Jag hade en samtalskontakt vid ett tillfälle i form av en sjuksköterska. Hon började samtalet med att säga att hon inte kommer vara kvar där vilket gjorde att jag kände att jag inte ville ödsla någon tid på att berätta om allt för henne.

Graviditeterna

Under graviditeten med Isabelle träffade jag överläkare på psyk två gånger. En gång innan jag blev gravid och en gång under tiden. Tyvärr träffade jag olika som inte hade samma kunskap.

Den första läkaren sa att det var ok att ta mina tabletter under graviditeten. Den andra, som jag träffade när jag var i vecka 18 utbrast ”Hur kan du ta dessa tabletter när du är gravid?!?”.  Det var allt annat än roligt att höra när man redan tagit dem under den mest kritiska tiden för utvecklingen av fostret.

Jag träffade även en sjuksköterska under tiden jag var gravid med Isabelle som sa samma sak. Det gjorde mig inte bara ledsen utan även arg. Varför har de inte samma kunskap? Varför läser de inte i journalerna? Har läkaren skrivit att de är ok i journalerna?

Under graviditeten med Alexander hade jag ingen kontakt med psyk förutom innan graviditeten då jag ville säkerställa med en läkare att det var ok att ta min medicin. Anledningen var att jag inte vill stöta på någon med sämre kunskaper kring medicinen och göra mig upprörd och orolig.

Tyvärr stötte jag ändå på en kvinna på apoteket som inte ville lämna ut medicinen eftersom jag var gravid. Hon undrade om jag verkligen hade berättat för min läkare att jag var gravid. Såklart blev jag jätteledsen och upprörd.

Det hade så lätt kunnat undvikas med en liten notis i journalen.

Idag

Idag har jag faktiskt ingen kontakt med psykiatrin. De har ingen uppföljning, vilket är under all kritik. Jag söker mig dit när jag behöver hjälp och faktiskt helst inte. De byter personal för jämnan och omorganiserar. Att öppna upp sig för en samtalskontakt och sedan byta, förstår nog de flesta att det inte är så roligt.

Tanken är att jag ska gå till en privat psykolog eller psykiatriker nu när vi flyttat till Stockholm då utbudet är större där. Jag känner att det finns ett behov att få prata av mig om saker med någon utomstående och få en objektiv professionell synvinkel på mina tankar.

Nedan har jag lagt upp mina journalanteckningar från just det läkarbesöket och ett några månader tidigare med en terapeut.

bipolärmamman

 

 

Min första graviditet

Min första graviditet

-Älskling! Zink och e-vitamin ska vara bra för din spermieproduktion. Det måste du testa, uppmanade jag min sambo Johan som verkade föga intresserad. -Det ökar vår chans att bli gravida! Fortsatte jag. –mmm, svarade Johan knappt hörbart och fortsatte läsa nyheterna på sin Ipad. Jaja, tänkte jag för mig själv. Jag får väl köpa dem åt honom.

Det hade gått tre dagar sedan vi gjorde vårt första försök att bli gravida och oron över att inte kunna bli gravid var redan total. Jag hade sedan flera veckor tillbaka ätit folsyra som jag läst skulle vara viktigt för normal fosterutveckling. Fyra dagar tidigare hade jag pratat med en överläkare på psykiatrin som hade gett mig ett OK att bli gravid med medicinen jag tog. Jag skrek av lycka inombords när jag fick beskedet att jag även kunde amma med mina mediciner. Det var helt riskfritt för barnet berättade läkaren.

Att få detta besked efter det första var som att vara nere på absoluta botten till att stå på toppen. Lite som min sjukdom: från depression till hypomani.

Medicinerna jag tog då och fortfarande tar nu heter Citalopram actavis och Seroquel depot. Den förstnämnda är stämningshöjande SSRI-preparat och den sistnämnda är ett läkemedel som går under kategorin ”antipsykotiska”. Detta var nog extra glada nyheter då jag några veckor innan hade fått ett helt annat besked av en ST-läkare som specialiserar sig just på psykiatri. Beskedet löd att jag varken kan ta Citalopram eller Seroquel depot under en graviditet. När jag fick det beskedet bröt jag ihop, la mig på sängen och stirrade apatiskt ut i intet och kände att jag inte längre ville leva, så som så många andra gånger när livet känts hopplöst. Medicinen som jag precis hade fått insatt några månader innan och som förändrat både mitt liv och mitt och Johans gemensamma liv till det så mycket bättre hade jag ingen lust att sluta med. Trots det tog jag beslutet när jag låg där i sängen att jag gör det jag måste. Barnlängtan var så stark att jag kunde tänka mig att må dåligt under nio månaders tid.

Att få detta besked efter det första var som att vara nere på absoluta botten till att stå på toppen. Lite som min sjukdom: från depression till hypomani.

En vecka efter vi hade börjat försöka att få barn började jag köpa graviditetstest. Första gången jag testade var ok, jag bröt inte ihop för att jag förstod att jag inte kunde vara gravid så snabbt, men andra gången och tredje, som jag gjorde dagarna i följd var det som att förnuftet försvann ur mig. Jag blev superdeppig varenda gång. –Sluta testa Åsa, även om du skulle vara gravid så visar inte stickan det än. Det är för långt kvar till din mens, försökte Johan. –Jag vet, men jag blir ändå ledsen, svarade jag, helt uppgiven. Jag köpte fortsättningsvis graviditetstest i smyg och testade. Skillnaden var nu att när jag såg det där förbannade strecket hade jag ingen som tröstade mig eftersom jag inte ville att Johan skulle veta att jag fortsatte testa varje dag. En eftermiddag när jag gjort ett test och fått beskedet att jag inte var gravid gick jag in till Johan som låg och vilade på sängen inne i sovrummet –Johan, tänk om vi inte kan bli gravida. Vad gör vi då? –Då finns det lösningar, svarade Johan. –Det finns hjälp att få och om inte det skulle gå så adopterar vi. Det löser sig. –Ok. jag la mitt huvud på hans bröst med tårar i ögonen. Tårar av uppgivenhet men ändå hopp. Tänk så är jag infertil. Tänk om.

Efter ungefär 1,5 veckor sa jag till Johan att jag kände att jag var gravid. Det bubblade konstigt i magen och jag kände mig illamående. Johan skojade med mig och sa att jag var ”skengravid” men jag kände på mig att det var något annorlunda som hände inne i min kropp. Så som de senaste cirka tio morgonarna satte jag mig på toaletten och kissade på stickan, satte på locket och la den på bänken på toaletten medan jag kissade klart. Efter jag tvättat och torkat händerna tittade jag på stickan och tittade och tittade… Ett tunt plus började framträda. Jag fortsatte att stirra och kunde inte bedöma om det hade fungerat eller inte. Eftersom jag inte vågade lita på Ett test slängde jag snabbt på mig kläderna och sprang ned till apoteket som väldigt händigt låg i samma hus som vi bodde i. Jag köpte en lite dyrare variant som inte bara anger om man är gravid eller inte utan även hur långt man är gången om man är gravid. Med testet i högst hugg sprang jag upp och satte mig och pressade ut lite till, jag kan alltid kissa av någon konstig anledning. Jag väntade med spänning med stickan i handen. Gravid, 1-2 veckor. YES!! Jag gjorde en diskret segerdans själv där på toaletten, som om jag ändå inte riktigt vågade hoppas. Vad skulle jag göra nu? Skulle jag ringa Johan och berätta? Nej, jag bestämde mig för att vänta till han kom hem. Jag filade på en plan hur jag skulle berätta för honom hela dagen. Planen gick ut på att jag skulle säga att jag gjort ett graviditetstest igen och se väldigt ledsen ut. När han började trösta mig skulle jag säga –ha! Lurad! Du ska bli pappa!

Planen gick såklart inte att genomföra då jag var alldeles för exalterad för att se ledsen ut. Johan satt i datarummet när jag kom in och sa –Jag gjorde ett graviditetstest idag och jag är gravid! Jag flaxade med armarna i något som skulle likna en segergest. –Va? Men du drack ju vin i förrgår!! halvskrek Johan i chock. –Det var inte riktigt den reaktionen jag hade väntat mig. –Förlåt! Det var inte så jag menade, jag är bara chockad. Och chockade var vi båda två. Vi var fertila och skulle bli föräldrar. YES!

Detta var tur eftersom gynekologen jag träffade sa att om jag hade kommit några dagar tidigare hade vi inte sett fostret. Ultraljudet gick snabbt, vi fick se vårt lilla mirakel på en liten skärm.

De första veckorna vågade jag inte riktigt hoppas på att fostret skulle klara sig. Jag utgick från att det inte skulle göra det, förmodligen för att skydda mig själv från besvikelse. Jag vågade faktiskt knappt tänka på att jag var gravid. Jag ville bara att tiden skulle gå så snabbt som möjligt för att den ”kritiska” perioden skulle gå över. Samtidigt sökte jag väldigt noga efter symptom som skulle vara typiska för en graviditet. Jag googlade på graviditetssymptom, läste om andras erfarenheter och började känna både det ena symptomet och det andra. Jag vet inte om det var psykosomatiskt eller om jag faktiskt kände det. När det hade gått några veckor kunde jag inte hålla mig längre, jag sökte upp en privat gynekolog på nätet och ringde dit. –Jag skulle vilja boka tid för vaginalt ultraljud. Jag är så orolig och vill se om fostret lever, förklarade jag. Kvinnan som svarade var väldigt trevlig och förstående och bokade in en tid veckan efter. Detta var tur eftersom gynekologen jag träffade sa att om jag hade kommit några dagar tidigare hade vi inte sett fostret. Ultraljudet gick snabbt, vi fick se vårt lilla mirakel på en liten skärm. Det såg ut som en liten runt plutt med ett litet hjärta som slog väldigt snabbt. – Där är fostret, hjärtat slår fint, sa gynekologen glatt. Jag kunde inte hålla tillbaka tårarna. Johan satt bakom mig och jag tror han var lika rörd som jag, fast han lipade inte som jag. – Hur stor är risken för missfall? frågade jag oroligt. – Väldigt liten, nu när vi sett att hjärtat slår så är risken minimal. – Det skulle var om du får en tegelbricka i huvudet eller något, annars kan du vara lugn. Åh, vad jag gillade denna gynekolog, hon var så trevlig och förstående. Hon förstod min oro.

 

gravid, foster, bipolär, mamma, familj,
Första ultraljudet

 

Denna dag bestämde vi oss för att berätta för våra föräldrar, fast vi bara var i vecka 6. Johans föräldrar hade redan tjatat lite på oss och frågat om vi inte skulle skaffa barn snart, något som Johan hatade när de gjorde, så jag visste att de skulle bli överlyckliga. Vi kände dessutom att de behövde glada nyheter efter Johans mamma fått ett sjukdomsåterfall. Vi hade sedan tidigare planerat hur vi skulle berätta, men då det kändes lite elakt, speciellt när de inte var friska så vi valde ett snällare sätt. Från början tänkte vi börja med att säga –Vi har något vi vill berätta för er…. och sedan visa en bild på valpen vi bestämt oss för att köpa. Sedan skulle vi vänta ett tag innan vi skulle säga –Förresten, vi har en annan sak vi vill berätta…. Då vi visste att besvikelsen skulle bli total då vi berättade om hunden och att denna besvikelse sedan skulle gå över till lycka tyckte vi detta var en rolig idé. Jag var dessutom sugen på att ge igen på Johans pappa som pratat engelska med mig första gången jag var hemma hos dem. Om jag var nervös innan blev jag inte mindre nervös när han öppnar dörren och säger –Hello Åsa, how are you? We have heard so much about you. Johan låg såklart bakom detta. Han hade försökt flera veckor med mig att jag skulle säga att jag var vänsterpartist för att reta hans pappa, eller möjligen prata spanska eller engelska med honom. Feg som jag är vågade jag inte, men det gjorde såklart Johans pappa. De skrattade gott åt det just då och jag kan väl erkänna att även jag gjorde det, om än nervositetsskratt. Johans pappa hade gjort samma sak med hans svärfar första gången de träffades. Då han visste att Johans morfar röstade borgligt utgav han sig för att vara vänsterpartist. Detta lät han svärfadern tro länge för att reta honom. Att svärfadern skulle tycka om honom var inte hans mål, utan reta honom verkade snarare vara målet. I vilket fall som helst gick de väldigt bra ihop, trots vad svärfadern trodde stora meningsskiljaktigheter.

Det snällare sättet att berätta för Johans föräldrar var att ge hans mamma ett morsdagskort som hon inte fått av oss på morsdag. I morsdagskuvertet hade jag skrivit ut ultraljudsbilden och skrivit ett litet brev från fostret. Hans mamma stirrade på brevet och lyfte sedan blicken och frågade, -är det hunden? Johan kollade på varandra och log –Nej, Åsa är gravid, svarade Johan. Johans pappa hade redan tårar i ögonen men hans mamma var nog så förvånad att hon inte kunde reagera. Enligt Johan har de pratat om barnbarn sedan han var runt 20 vilket är i 18 år. De har m.a.o. längtat efter barnbarn sedan jag var 10 år. Jag har längtat efter barn i några år. Inte konstigt de var tvungna att smälta nyheten. Efter en liten stund kom vad vi hade väntat oss. Frågan om vi verkligen skulle ha hund nu när vi skulle ha barn och början på ett försök till övertalningskampanj –Ja, det är perfekt, då Åsa kommer vara mammaledig försökte Johan förklara utan att nå fram till dem. Min pappa hade jag bestämt mig att inte berätta för då han ändå inte kommer ha något att göra med mina barns liv.

Nej, han ska inte få bli morfar till mina barn, han ska inte få chansen att säga eller göra något någonsin som skulle kunna leda till några men för dem så som han gjort med alla oss syskon och våra mammor. Han har gjort sitt. I alla fall i mitt liv.

Mina föräldrar (bonusföräldrar) hade vi inte bestämt något speciellt sätt vi skulle berätta det för utan när vi satt vid matbordet började jag med det traditionella –Vi har något vi vill berätta… varpå Ingrid fortsatte meningen –Är ni gravida? De blev överlyckliga och frågade direkt om de fick bli mormor och morfar vilket var en självklarhet för mig. Jag är så glad att mina barn kommer få mor- och farföräldrar som älskar dem, något som jag alltid saknat.  Min pappa hade jag bestämt mig att inte berätta för då han ändå inte kommer ha något att göra med mina barns liv. Om mina syskon berättar får vara upp till dem. Jag har sedan några månader tillbaka haft honom blockad på min telefon vilket har varit så skönt. Bara att slippa hans sporadiska samtal eller sms som ofta kommer på fredag- och lördagkvällar med emotionellt ångestfyllt innehåll känns underbart. Sista smset jag fick innan jag blockerade honom fick jag en sen lördagkväll då han förmodligen hade hunnit få i sig en del. ”Hej Åsa, jag tycker vi ska försöka prata. Jag vet att varken du eller jag mår bra. Kramar pappa” och massa pussmileys. Hans sms får mig helt uppriktigt att må illa. Nej, han ska inte få bli morfar till mina barn, han ska inte få chansen att säga eller göra något någonsin som skulle kunna leda till några men för dem så som han gjort med alla oss syskon och våra mammor. Han har gjort sitt. I alla fall i mitt liv.

Vecka 8.

I vecka 8 började jag känna av en smärta på vänster sida. Jag googlade på det och fick inte fram något bra svar så jag ringde till den privata gynekologen jag varit hos första gången. Denna gång var det en man som svarade. –Du kan komma in direkt så kan jag kolla på dig, sa han. Väl där fick jag inte vänta mer än fem minuter. -Så bra service, tänkte jag för mig själv när jag satt i väntrummet. När jag kom in frågade Thomas som han heter, mig var jag hade ont och jag visade. –Jag är lite extra orolig av mig för att jag har en bipolär diagnos förklarade jag mig. –Jaså? Vad tar du för mediciner för det då? Frågade Thomas nyfiket. Jag berättade om vilka mediciner jag tog varpå han svarade att han aldrig hade provat dem. Har han också en bipolär diagnos? Tänkte jag för mig själv. Vad lustigt att han berättar om det för mig här och nu. –Dra upp tröjan så ska jag känna på dig. Jag gjorde som han sa och han kände på magen och sidan av magen. –Har du ont när jag gör så här? Och så här? –Sköter du magen? –Nja, svarade jag lite genant och tänkte ”fan va pinsamt om det bara är att jag är förstoppad”. Mycket riktigt verkade detta vara anledningen till smärtan. –Vill du att jag ska kolla så allt ser bra ut när vi ändå håller på? Frågade Thomas. –Jaaa!! Kan du det? Jättegärna. Och där fick jag se den lille plutten som nu fått små paddlar till armar och ben. -Helt otroligt vad den växer snabbt. –Ja, det gör dom, konstaterade Thomas. –Där ser du att hjärtat slår fint. Jag tittade som förtrollad på det lilla livet. –Kan jag få en bild? –Ja, det kan du få.

Kanske är det den som bitit sig kvar i mig och gör sig påmind varenda gång jag lägger upp benen i vädret och kasar ner med stjärten och flärkar upp hela fiffin för okända personer, eller så är det kanske bara naturligt att känna så när man ligger där i den ställningen.

Lite generad satte jag på mig mina kläder igen. Jag vet inte varför men jag har aldrig kunnat slappna av hos gynekologen, det spelar ingen roll om det är en man eller kvinna som undersöker mig, det är lika obehagligt ändå. Kanske har det med min första upplevelse av en gynekologundersökning att göra. Det var när jag bodde i Malmö och var 20 år. Min kompis hade tjatat på mig ett tag att jag var tvungen att gå och kolla mig eftersom jag hade haft sex med några olika killar redan. Väl inne på britsen, naken och stjärten så långt nere som den ska vara frågar gynekologen om det är ok att en elev är med och tittar. Feg som jag var vågade jag inte svara annat än ja trots att jag kände att de lika gärna kunde skjuta mig när jag låg där. Så utsatt. Usch, jag kommer fortfarande ihåg känslan. Kanske är det den som bitit sig kvar i mig och gör sig påmind varenda gång jag lägger upp benen i vädret och kasar ner med stjärten och flärkar upp hela fiffin för okända personer, eller så är det kanske bara naturligt att känna så när man ligger där i den ställningen.

 

”Första” /tredje ultraljudet.

Vårt första standardultraljud gjordes i vecka 12. Då skulle vi även göra ett KUB-test som förenklat innebär att man mäter nacken och sedan räknar ut sannolikheten för att barnet ska få en kromosomavvikelse. Jag och Johan kom lite tidigt så vi satte oss ned i väntrummet. Efter några minuter fick jag för mig att vi hade hamnat fel så jag gick runt och kollade i de olika undersökningsrummen tills jag hittade en barnmorska som stod och pillade med sin mobil. Jag knackade försiktigt på dörren och frågade om jag hamnat rätt om jag skulle göra ultraljud. Barnmorskan svarade ganska bryskt ja. Något lugnare gick jag och satte mig hos Johan igen. Medan vi väntade studerade jag alla människor som gick förbi väntrummet eller precis som oss satt och väntade. Jag observerade ett ungt par som satt på andra sidan väntrummet, tjejen såg inte gravid ut så jag gissade på att hon också var på samma rutinultraljud som jag. Tankarna vandrade vidare -tänk om vårt barn har en kromosomavvikelse, viskade jag till Johan. –Då har vi pratat om vad vi ska göra, viskade Johan tillbaka. Jag nöjde mig med hans svar. Johan har alltid ingett ett lugn hos mig. –Åsa Bennerstål! Samma barnmorska som jag frågat en stund tidigare om jag var på rätt plats ropade nu mitt namn. –Ja, svarade jag och tog Johan i hand och följde efter henne in till undersökningsrummet. –Du kan lägga dig på britsen sa barnmorskan och pekade. Jag gjorde som hon sa och la mig på britsen, drog lydigt upp tröjan och hasade ner mina jeans om än lite generad. Oj, jag har inte rakat mig, vad pinsamt, tänkte jag för mig själv. Johan satte sig på en pall bredvid och tog min hand. Medan barnmorskan klämde ut ”glidmedel” på min mage klämde jag Johans hand lite extra. Tänk om den har kromosomavvikelser, tänk om den är sjuk. Så kom vårt lilla mirakel upp på skärmen som var placerad framför oss. Den rörde armar och ben och snurrade runt. Jag kände att tårarna kom men gjorde allt för att hålla tillbaka dem då jag inte ville visa mig svag för den här barnmorskan som jag hittills inte tyckte något vidare om. – Hur ser det ut? Är den frisk? Ser det bra ut? Jag bombarderade barnmorskan med frågor och hon gjorde sitt bästa för att besvara dem. –Allt ser bra ut, den rör sig som den ska, hjärtat slår fint. Jag tittade på Johan som gav mig en kärleksfull blick. Tänk att vi har skapat detta tillsammans, tänkte jag för mig själv. När barnmorskan var klar med mätningen satte hon sig vid datorn och konstaterade efter några minuter att det inte gick att räkna ut sannolikheten eftersom jag lämnat blodproven en dag för tidigt, det gick inte igenom i datorn. –Åhhh, typiskt suckade jag högljutt. Ögonen började vattna sig och jag frågade med lite darrig röst när jag kunde göra ett nytt blodprov. –Du kan göra det redan idag, om inte labbet stängt. Annars får du göra det imorgon. –Ok, svarade jag nedstämt. Jävla skit, nu måste jag vänta ett tag till innan jag får reda på om det är friskt eller inte, jag orkar inte. –Tänk om det är sjukt Johan. – Då har vi redan bestämt vad vi ska göra, tänk inte på det nu, det är väldigt liten risk.Vet du att du klämde min hand väldigt hårt? Var du väldigt nervös? –Ja, jag blev det när jag låg där inne, svarade jag. När vi kom ner till provlabbet hade det stängt tio minuter innan så vi fick åka hem. Min jävla tur.

Det kändes inte rätt längre. För mig har tanken alltid varit långt ifrån handling när det gäller självmordstankar. Jag har aldrig funderat på hur jag skulle ta livet av mig eller någonsin tänkt att faktiskt göra det utan det har mer varit ett alternativ som jag har känt varit som en sista utväg. En sorts livlina, avlivlina kanske man skulle kunna kalla det.

Ökad irritation och ångest

Överläkaren jag träffade för att diskutera mina mediciner inför en graviditet berättade för mig under det samtalet att mina mediciner förmodligen kommer att verka mindre under andra trisemestern då ämnesomsättningen ökar i kroppen. Därför skulle vi träffas någon gång i början av andra trisemestern och diskutera en eventuell höjning av medicinen för att sedan trappa ned inför förlossningen för att minimera risken för utsättningssymptom för bebisen.

Att medicinen tog mindre började jag känna redan under första trisemestern. Kanske kan jag inte veta om vissa symptom beror på det faktum att jag var gravid och att man har de symptomen men andra saker är jag säker på beror på att medicinen inte verkade lika väl längre. Ungefär i vecka 10 började min ångest komma tillbaka långsamt, efter att inte ha känt av den sedan jag började medicinera med Seroquel depot i februari 2015 började den göra sig påmind. Jag kände den ofta i bröstet och i halsen, som en klump klamrade den sig fast och ville inte lämna mig. En dag när jag kom hem lade jag mig på sängen i fosterställning och tänkte att jag inte ville leva längre. Då jag kom på att ”jag är ju gravid, sådana tankar kan jag inte ha nu längre när jag kommer bli mamma”. Fan nu kan jag aldrig mer tänka så här. Det som alltid varit min sista utväg när allt varit skit. Något som faktiskt gjort att jag orkat gått vidare i livet är att jag har kunnat tänka att om inget fungerar kan jag alltid ta livet av mig. Motsägelsefullt? Kanske. Men det har hjälpt mig. Vad skulle jag nu tänka när jag mådde som sämst? Fick jag inte tänka så här mer? Det kändes inte rätt längre. För mig har tanken alltid varit långt ifrån handling när det gäller självmordstankar. Jag har aldrig funderat på hur jag skulle ta livet av mig eller någonsin tänkt att faktiskt göra det utan det har mer varit ett alternativ som jag har känt varit som en sista utväg. En sorts livlina, avlivlina kanske man skulle kunna kalla det.

Lite bilder från min graviditet.