Mardrömmar

Mardrömmar

De senaste två nätterna har jag drömt mycket och konstigt. Ni vet såna drömmer man vaknar upp från men som fortfarande känns verkliga.

Jag fortsätter tänka på dem hela förmiddagen och ibland hela dagen. Dessa mardrömmar var just sådana.

Jag är tillsammans med Ingrid, min bonusmamma, hemma i hennes hus på landet då hon plötsligt berättar att jag varit gravid innan Isabelle och Alexander. I själva verket fyra gånger och alla fyra gånger har jag fött barnen. Men jag kommer inte ihåg för att jag var för ung när det hände och det är något övernaturligt över att jag inte kommer ihåg varken förlossningarna eller barnen.

Jag var bara 13 år när jag fick mitt första barn. Plötsligt befinner jag mig i min gamla gymnasieskola där jag gått om och om alla tre åren. Jag letar efter jobb som socialsekreterare men ingen vill ha mig så jag fortsätter plugga, om och om igen. Rädd för att någon ska upptäcka att jag aldrig avslutat matte eller fysikkurserna.

Jag går runt i salarna på skolan och letar efter en sjuksköterska som kan ta fram mina journaler och visa om jag verkligen fått barn eller inte som Ingrid säger att jag har.

Jag får veta att jag har fött de fyra barnen och att de bor i familjehem där de har det jättedåligt. Jag försöker få hem dem till varje pris och lyckas. De flyttar hem och det känns konstigt. Jag känner ingenting för mina egna barn.

Ungefär där slutar drömmen. Det jobbigaste med dessa drömmar är känslorna av förtvivlan och hopplöshet.

När jag började min medicinering mot bipolariteten kom mardrömmarna som ett brev på posten. Det är en av biverkningarna som jag har och jag kan inte göra något åt det så jag måste försöka lära mig leva med dem.

Har du mycket mardrömmar? Märker du någon skillnad med eller utan medicin?

Min och Johans relation

I samarbete med jämförbank.com. Jämförbank.com jämför över 60 olika lånetjänster. Var påläst när du lånar pengar!

Många läsare undrar om min och Johans relation och jag tänkte att jag skulle berätta om när och hur vi träffades.

När vi träffades

Året var 2014 och jag hade ganska precis kommit ut ur ett destruktivt förhållande och flyttat till min egna lilla lägenhet inne i Värnamo. Jag hade läst tre terminer på socionomprogrammet på Linnéuniversitetet i Växjö och skulle snart påbörja min fjärde.

Jag var definitivt inne i en hypoman fas och hade varit så länge. Flera år. Ja, man kan tydligen var det i flera år, enligt min psykiater.

Jag åt och sov knappt, drack lite i tid och otid för att lugna den genomsyrande ångesten som höll på att kväva mig. Jag var aktiv på två eller tre dejtingsidor och försökte intala mig själv att jag inte sökte efter någon ny pojkvän utan bara var inne där lite för skojs skull.

Så dök Johan upp i den högra kolumnen en dag och jag gick in på hans profil och blev genast väldigt intresserad.

Jag ”pokade” honom och sedan skrev han tillbaka. Ganska snart pratade vi i telefon varje dag och slutligen träffades vi för första gången.

Det var på midsommardagen i Apladalen i Värnamo. Jag hade tagit en behovstablett eftersom jag var så himla nervös. Vi gick en runda och sedan gick vi hem till mig. Där satt vi och pratade tills det nästan var midnatt och Johan var tvungen att åka hem.

Flytta ihop, förlova sig, skaffa hund, bli gravida gifta sig, bli föräldrar.

Sedan gick allt väldigt snabbt. Med Johan kändes det så rätt att jag plötsligt började toklängta efter barn och ville gifta mig.

Vi blev gravida i maj 2015, fick vår hund Chili juni 2015, förlovade oss i juli och gifte oss i oktober. Januari 2016 kom Isabelle.

Visst låter det lite tokigt? Men för oss var allt så självklart och är fortfarande idag 5 år senare.

Lite bilder från vår resa till Mallorca

 

   

Hemma med två barn och workshop!

Vara hemma med båda barnen

Jag lämnade Isabelle på förskolan med lite vemod i onsdags. Hon hade ingen feber men hostade och kändes lite tröttare än vanligt. Hon ville gärna leka med sina kompisar och jag kände mig osäker på om hon skulle vara hemma eller inte.

Väl på förskolan sa jag till förskolelärarna att de skulle ringa om hon inte orkade eller hostade för mycket.

Så här i efterhand känner jag mig  så himla dum. Hon skulle såklart ha varit hemma. Jag skulle ha lyssnat på min magkänsla. Lärarna var på väg att ringa några gånger men gjorde det aldrig. Vi stannade hemma både i torsdags och fredags.

Att vara hemma hela dagarna med en 1-åring och 3,5-åring innebär oftast fullt ös med en hel del kaossituationer, men dagarna var faktiskt varit riktigt sköna. Vi njöt alla tre. Barnen lekte jättebra tillsammans (de bråkade en del också såklart) men var mestadels vänner. Vi låg inne i kojan och läste (vi har gjort om förrådet under trappan till en koja), var ute och gungade osv.

Jag blir så full i skratt när jag tänker på de konstiga situationerna man som småbarnsförälder hamnar i ibland. I torsdags t.ex. tröstade jag Alexander som hade trillat och samtidigt skrek Isabelle högre och högre på mig att jag skulle visa henne håret under mina armar.

Ja, du hör. Och förstår förmodligen om du har eller har haft barn.

Häromdagen sa Isabelle plötsligt ”Jag är trött på att vara Isabelle nu. Jag har varit det så länge”.

Tänk om man kunde byta och bli någon annan när man så ville. Det hade varit något det.

Fotokurs

I fredags åkte jag och Isabelle till mormor och morfar. Jag var på workshop hos en av Sveriges absolut bästa fotografer, Martina Wärenfeldt (inget samarbete, måste bara berätta hur grym hon är) och eftersom Isabelle har pratat om mormor och morfar i princip varenda dag i några veckors tid fick hon följa med och vara med dem själv en hel dag.

I dörren till studion möttes jag av världens gladaste och goaste person. Martina påminner så mycket om mig själv. Hon har mycket energi, pratar mycket och bjuder väldigt mycket på sig själv. Hon berättade bl.a. att hon var i klimakteriet och svettades därför massa. Jag blir så himla glad när jag träffar sådana här personer. Jag ser hur härliga de är att vara runt och eftersom jag ser sådana likheter med min egen personlighet förstår jag att jag inte är så himla dum ändå.

Det är ju inte alla som bjuder så mycket på sig själva och när man träffar många sådana människor kan min självkänsla ibland svikta och jag ifrågasätter om det är mig det är fel på. Som pratar så mycket, säger sådana saker som jag säger osv.

Förutom detta lärde hon mig mer saker om fotografering på en dag än vad jag lärt mig under hela min tid som hobbyfotograf (typ 15 år). Från idé till slutprodukt. Vi fick vara med och fota hennes vackra modeller som hon stylat och se hur hon redigerar.

Grymt duktig och inspirerande. Jag fick så mycket energi och idéer av henne.

Efter denna dag har jag bestämt att jag ska se till att några gånger om året, kanske en på våren och en på vintern, att komma iväg på t.ex. en workshop för fotografering eller kanske en föreläsning om något som intresserar mig. För himlans vad det peppar.

Ångest att lämna barnen

Nu har jag precis nattat Alexander som ligger här bredvid mig i sängen och snusar. Som jag har saknat honom. Det är riktigt jobbigt att vara ifrån barnen, trots att jag vet att de har det bra hos Johan eller mormor och morfar i detta fall. Det skapar mycket ångest hos mig som jag behöver jobba med känner jag.

Spännande saker på gång!

Jag har några riktigt spännande saker på gång med bloggen och mina sociala medier! Äntligen kan jag ge tillbaka lite till mina följare och det känns som ett steg i rätt riktning!

Tips på avkopplingsövning

Johan kom hem häromdagen och var så exhalterad. Han pluggar MBA och där träffar de framstående forskare inom bl.a. stress. Under en föreläsning fick Johan och hans kursare lära sig olika sätt att hantera stress och en del övningar.

En övning som han tyckte lugnade mycket var en s.k. ”ögonrelax” och den vill jag dela med mig till er.

Så här gör man:

Titta till höger, rör ögonen sedan långsamt till vänster och sedan långsamt till höger igen. Låångsamma rörelser. Fram och tillbaka. Upprepa 10 gånger.

Sedan gör du samma sak fast upp och ned. Upprepa 10 gånger.

Och sedan diagonalt, höger över hörn till vänster nedre hörn.. upprepa 10 gånger.

Och till sist diagonalt vänster över hörn till höger nedre hörn.. upprepa 10 gånger.

Hoppas att du får användning av det!

Ps. bilderna är från när jag fotade min dotter tidigare idag.

 

Bilder från workshopen OBS. Oretuscherade. (Martina Wärenfelts workshop)

Hypoman eller bara hög på livet?

Hypoman eller bara hög på livet?

Hur vet man det?

Det är något som fortfarande kan vara ganska svårt för mig att veta. Konstigt nog.

Jag har under någon/några veckor nu haft mycket mer energi än vanligt. Jag har varit mer kreativ och känt mig piggare än vad jag brukar känna mig på morgonen. Men, det har varit väldigt subtilt. Detta vet jag eftersom min man inte ens har reagerat.

Jag har frågat honom några gånger om han tror att jag är hypoman och han har svarat nej. Varför har jag frågat och han har svarat: för att du inte är omdömeslös eller shoppar mer än vanligt. Jag är som vanligt helt enkelt, fast lite piggare. Enligt honom.

Det går bra nu…

Jag har nytt jobb och ska snart börja arbeta efter vad som känns en evighet av föräldraledighet. Vi har kommit till ro i vårt hus och området, Isabelle trivs på förskolan och Alexander har blivit så stor att han kan leka lite själv. Båda barnen sover igenom de allra flesta nätter och idag vaknade båda efter 6! Helt otroligt skönt för en småbarnsförälder!

Vi har tagit oss förbi spädbarnsåldern och det känns härligt. Livet är faktiskt riktigt bra nu och jag kanske helt enkelt bara är lycklig och därför har mycket energi.

Men kan jag vet riktigt säkert? Om man verkligen vill veta kan man ju alltid kolla på symptomen för hypomani och checka av listan.

Hypomani symptom:

Bilden skall vara klart avvikande från personens normala stämningsläge och funktionsförändringen skall vara iakttagbar från omgivningen. Störningen skall inte vara så allvarlig att den orsakar funktionsnedsättning i arbetsliv, socialt etc. eller motivera sjukhusvård. Psykotiska symtom får inte förekomma.

Minst tre av nedanstående symtom skall dessutom finnas (fyra om enbart stämningslägesförändringen består i irritabilitet):

* Förhöjd självkänsla eller irritabilitet.

* Minskat behov av sömn (utvilad efter tre timmar).

* Mer pratsam än vanligt.

* Upplevelse av snabba tankar, visar snabba associationer.

* Lättdistraherad.

* Ökad och målinriktad aktivitet (intensivt engagerad betr arbete, skola, socialt eller sexuellt) eller psykomotorisk agitation/irritabilitet.

* Lustbetonade aktiviteter med sannolikt obehagliga konsekvenser (ökad libido och potens med omdömeslösa sexuella aktiviteter, stora penninginvesteringar i omdömeslösa projekt, intensivt shoppande, föga nogräknade sociala kontakter etc.). Hypomani uppvisar ett spektrum mellan svår sjukdom och normalitet. (praktiskmedicin.se)

Jag skulle vilja säga att jag kan ticka av några. Kanske t.o.m. tre st. Men avviker jag från mitt normala stämningsläge och min funktion? Jag skulle vilja säga nej. Även om jag är mer aktiv här nu så är jag som vanligt vad gäller allt annat.

Visst är det svårt att veta? Men spelar det någon roll när det inte påverkar ens liv nämnvärt?

Jag skulle vilja få lov att påstå nej. Kan man hantera det så behöver man väl inte sätta en etikett på det.

Hur hanterar jag skov?

När jag känner mig uppåt, tankarna börjar gå lite snabbare och jag blir mer kreativ blir jag ofta väldigt medveten om vad jag gör. Jag ser till att inte shoppa (det är något jag gärna gör när jag är hypoman) jag försöker se till att jag sover, trots att jag kanske inte vill gå och lägga mig i tid. Att inte sova när man är hypoman är definitivt ingen bra idé. Tröttheten kommer ifatt en senare.

Skriva ned idéer och tankar.

Något jag har börjat göra när jag får skov är att skriva ner alla idéer. Varför ska de gå förlorade? Det är ju bra idéer jag har. Jag är ju väldigt kreativ i grund och botten. Tyvärr försvinner den till ganska stor del med min medicin. Det är för övrigt ett bra sätt att hantera alla tankar. Skriv ner och försök ”få ur dem ur huvudet”.

Ångest

Under några dagar kände jag väldigt mycket ångest inombords. Om det var för att jag var hypoman eller för rädslan att vara det vet jag inte, men ångesten var där som en tung sten som tryckte mot bröstet. Jag är ju livrädd för att det ska påverka mina barn, även om jag är säker på att det inte gör det. Rädslan kommer ändå alltid finnas där.

Ångesten kommer och går för mig. Oftast är den inte där, men när den tittar fram har det ofta med barnen att göra. Hur de mår osv. Jag vet att de mår bra, men ångesten är definitivt inte rationell.

Söker inte hjälp när man är hypoman

Sällan söker man hjälp när man är hypoman. Varför ska man göra det, när man mår bättre än vanligt? De allra flesta söker hjälp när de har ett depressivt skov, för det är då man förstår att något är fel. Man nämner oftast inte att man har haft perioder där man varit uppåt, mer produktiv, kanske gjort omdömeslösa saker, helt enkelt för att man inte har insikten att det är del av en sjukdom.

Jag som alltid varit så påläst och till och med hade förslag på diagnoser till min läkare, hade inte med bipolaritet på listan. Helt enkelt för att jag inte kunde se att alla mina hypomana perioder (jag var även hypoman när jag sökte) som ett problem.

Detta är en stor anledning till varför den genomsnittliga tiden för att få bipolär diagnos är 10 år.  Samtidigt är det en av de dödligaste psykiska sjukdomarna vi har. Visst är det hemskt? Vi måste göra något åt det. Ett sätt är att börja prata om det. För gör vi det, ökar kunskapen och det kanske räddar någon, men förhoppningsvis fler.

Känner du igen dig i symptomen ovan? Våga ta kontakt med din vårdcentral! Hjälp finns att få! Var inte rädd, att få en diagnos är inte slutet på livet utan en början! Det är ju då man kan få den hjälp man behöver och kan börja leva det livet man förtjänar!

 

 

 

Negativ kommentar från annan bipolär

Negativ kommentar från annan bipolär

Jag fick häromdagen en följande kommentar på ett foto jag lagt upp på mig och min son som håller min hand.

Visst är det sorgligt? Denna människa har uppenbarligen inte fått den hjälp som han/hon behöver för att kunna leva ett bra liv.

Jag tycker det är så himla tråkigt att en människa med diagnos sprider detta budskap som dödar andra människor med diagnosers hopp om ett bra liv. Samhället har redan nog med fördomar. Vi som har diagnoser och mår bra måste våga prata om det! Dels för människor i liknande situation, men även för allmänheten.

Idag vågar de flesta inte prata öppet om bipolaritet p.g.a. risken för att bli dömda. Tyvärr är det ofta också det vi blir. Hur ska man då våga, när man riskerar att bli sedd på ett annorlunda sätt?

Jag svarade förresten på denna persons kommentar.

Så här skrev jag.

It saddens me to hear that you think your life has to be so limited and that you obviously haven’t received the help you need. Mental illnesses aren’t passed on like hair or eye colour. It’s a mix between biological and environmental factors that use the illness to develop. I hope you will find the right treatment and eventually understand that your life can be good too!

 

Mer kunskap om psykisk ohälsa bland föräldrar!

Mer kunskap om psykisk ohälsa bland föräldrar!

Ju fler människor jag kommer i kontakt med, desto mer förstår jag hur vanligt det faktiskt är med psykisk ohälsa bland oss föräldrar. Det kan handla om depression under graviditet, efter förlossningen, förlossningspsykos, ångest under småbarnsåren. Psykiskt lidande i alla former och utsträckningar.

Att må dåligt när man ska, eller har blivit förälder är extra tungt, eftersom det är då man ska vara så lycklig och tacksam för sitt lilla underverk.

Jag minns att jag kände skam över att inte bara vara överlycklig över min lilla dotter som jag älskade över allt i världen. Jag hade ju samtidigt en förlossningsdepression som hette duga, tillsammans med massa ångest över allt från att jag skulle tappa henne på stengolvet till att hon skulle dö i plötslig spädbarnsdöd. Den överväldigande oron för en annan liten människa var väldigt svår för mig att hantera.

Ingen hade berättat för mig att det skulle bli både underbart och jobbigt. Inte BVC-sköterskan, inte auroraläkaren, inte min terapeut. Ingen. Tänkte de att jag förstod det själv? Eller ville de inte förstöra mina höga förväntningar på den där ”bebisbubblan” som ska vara så rosenskimrande?

Mer kunskap

När jag blev förälder första gången visste jag som sagt ingenting. Att hormonerna skulle gå bananas i kroppen, om förlossningsdepressioner, onda bröst, gråtattacker, oro, sömnlöshet. Ingen hade förberett mig på vad föräldraskap faktiskt innebär. Att det inte bara är bebismys, barnvagnspromenader sippandes på café latte.

Jag hade verkligen uppskattat om jag hade fått lite information om att det kan vara extra tufft i början. Jag hade velat höra saker som: Det är inget konstigt att man mår lite upp och ner efter förlossningen, det är snarare normalt. Det första året är tufft, men stå ut. Det kommer bli bättre. Det är inte konstigt om du känner att du inte orkar vara nära din partner när barnet legat på dig hela dagen. Sådana saker.

Jag hade behövt realistiska förväntningar för att förbereda mig, normaliserande av situationen samt peppning. Men vem behöver inte det?

När man googlar på förälder – psykisk ohälsa, får man bara upp sidor som handlar om barnens perspektiv. Hur barnen som har föräldrar som är psykiskt sjuka påverkas. Detta perspektiv är absolut det allra viktigaste, men var kan man få information som förälder med psykisk ohälsa?

Jag är säker på att mer kunskap om psykisk ohälsa i relation till föräldraskap skulle bidra till att fler vågade prata om det. Att prata om det skulle i sin tur bidra till att minska skammen och stigman kring det så tabubelagda ämnet och fler föräldrar eller blivande föräldrar skulle få stöd och hjälp.

 

Du kanske vill läsa mitt inlägg om att vara gravid och bipolär? Klicka här för att komma till inlägget.

Att vara gravid och bipolär

Många skriver till mig och undrar hur mina graviditeter var. Medicinerade jag? hur jag mådde jag?

Dessa kvinnor drar sig för att bli gravida p.g.a oron för hur de kommer att må utan medicin, eller med medicin under graviditeten och de är rädda för att de inte kommer vara bra föräldrar pga sitt mående.

Negativa erfarenheter och syn på sig själv och sitt mående tillsammans med ovissheten gör att man kanske väljer att inte skaffa barn alls.

Hjärtskärande mail

Jag fick ett hjärtskärande mail häromdagen från en kvinna som hade bestämt att hon inte kunde bli mamma pga sitt mående. Hon hade helt enkelt accepterat att hon aldrig riktigt skulle få må bra och trots sin stora längtan efter barn bestämt att hon inte skulle bli en bra mamma.

”Jag har velat ha barn så himla länge och verkligen längtat längtat. Men efter att mina depressioner blev värre så har jag intalat mig själv att jag inte kan ha barn och det är en stor sorg”.

Är det en dålig blivande mamma som tänker så här? Och framförallt, är det ok att vi bipolära ska förlika oss med att vi kanske aldrig kommer må riktigt bra?

Då är det något som inte fungerar. På riktigt.

Vi bipolära kan vara lika bra föräldrar som vem som helst

Det är klart att vi som har bipolär diagnos kan vara precis lika bra mammor eller pappor som personer utan diagnosen. Men, det är av min erfarenhet och åsikt att man bör känna sig stabil med sin behandling (medicin/terapi osv). Jag själv behöver medicin för att vara stabil (läs: kan svänga utefter yttre påfrestningar) med stabil menar jag så stabil som en människa kan vara. Vi är ju trots allt människor inte robotar.

Vad kan du som bipolär göra inför en graviditet

Jag pratade med en psykiater innan båda mina graviditeter för att säkerställa att medicinen jag tog och fortfarande tar var ok att ha under graviditet. Tyvärr har långt ifrån all vårdpersonal samma kunskap som psykiatern och jag blev ifrågasatt av både läkare, sjuksköterskor och apotekare under graviditeterna. Det var såklart extremt jobbigt eftersom det enda man tänker på är att barnet ska må bra.

Så, det är viktigt att du hittat en behandling som gör att du är stabil, du ser till att ha ett nätverk runt omkring dig. Det kan vara familj, vänner, vårdpersonal, grannar osv. Någon som kan avlasta om du behöver ta en dusch osv. Vi bipolära löper större risk att drabbas av förlossningsdepression, därför är vi i behov av extra stöd. Sömnbristen som oftast kommer med en liten bebis i huset är för många en trigger (trigger= något som triggar igång skov).

Det är bra om man har en överenskommelse med sin partner. T.ex. att han/hon går ut och promenerar med bebisen så att du får duscha (ja, jag tjatar om att duscha, för när man är i den där jobbiga och underbara men mest jobbiga bebisbubblan, är det himmelriket att få duscha. Få klämma ut den sista mjölken ur brösten, raka sina håriga ben, göra en hårinpackning eller bara sitta på golvet och låta det varma vattnet skölja över en).

Så:

  • Stabil (så som jag förklarade det, jag har haft skov sedan mina barns födslar…men jag kallar mig ändå stabil för det är jag för det allra mesta)
  • Kontakt med psykiater och ev. samtalskontakt
  • Ha en plan tillsammans med partner, vänner, anhöriga osv. berätta att du behöver extra stöd och fråga om de skulle vilja hjälpa dig.
  • Listan kan såklart göras lång, men det är detta jag anser vara det absolut viktigaste.

Det är inte enkelt att bli förälder och vara sjuk psykiskt. Man behöver planera mer och vara väldigt uppmärksam på sig själv och sina signaler. Men det går och man kan vara en underbar förälder trots sin sjukdom!!

Vill du läsa vidare? Klicka här för att komma till mer kunskap om psykisk ohälsa hos föräldrar!

Jag och min man när jag var gravid med vår dotter Isabelle

Att bli en bra mamma när ens egen barndom var hemsk

Att bli en bra mamma när ens egen barndom var hemsk

Barndom

När jag var 2-3 år gammal flydde jag, min syster och mamma till kvinnojouren. Där bodde vi ett tag. Mamma tog tillbaka pappa några gånger men släppte honom till slut och vi flyttade från staden där vi bott upp till min mormor i Värmland. 

Mina minnen från denna period är att pappa tog tag i mamma, skrek på henne och betedde sig skrämmande. Jag kommer även ihåg att vi sov på golvet i min morfars rökiga lägenhet. 

I Värmland levde vi tillsammans med mamma som tog hand om oss väl. Fasta rutiner och klara gränssättningar men desto mindre med kramar och närhet. Jag klarade t.ex. inte av att krama mamma när jag var 11 år. Tyckte kanske att det var pinsamt, och obehagligt. Mamma var sjuk i reumatism och klarade därför inte av att ha oss sovande hos oss eller sova hos oss. Jag hade sömnproblem när jag var 11-12 år och väckte en gång mamma som blev arg på mig. Efter det väckte jag henne aldrig mer utan försökte hantera sömnproblemen med att gå och lägga mig tidigare.. det funkade inte utan blev bara värre.

Hon älskade oss och tog hand om oss väl men hon hade det tufft. Både ekonomiskt, fysiskt och psykiskt. Min mamma hade inga förebilder vad gällde barnuppfostran.

Hon bråkade ofta med sin mamma och hade emellanåt ingen kontakt med henne. Morfar hade hon sporadisk telefonkontakt med, han var alkoholist sedan långt tillbaka. 

Frånvarande pappa

Vår pappa kom en-två gånger per år och tog med oss till hotell. Vi gick på Mcdonalds, på bio, fick godis och paket. Det var så himla roligt. Men han var ju ingen pappa. Han fanns inte där för oss när vi var ledsna eller glada över killar, kompisar, skolan osv. Det var mamma som gjorde.

Mammas död

När jag är 12 år dör mamma hastigt en morgon. Jag är den som ringer 112. Mitt under basketmatchen får jag följa med min engelsklärare som visar mig till min moster och syster som står och gråter. Jag får det värsta beskedet jag någonsin fått ”mamma är död”. Kort därefter står jag bredvid min döda mamma. Jag känner ilska mot socialsekreteraren som är med i rummet och vägrar lämna. Det är februari 1999 och man beslutar att jag och min syster ska bo hos vår moster som bor tillsammans med sin man och tre barn. Omedvetet söker jag en ny mamma i min moster.

Flytt till pappa

I juni samma år går flyttlasset ned till vår pappa. Både jag och min syster är förstörda över beslutet. Pappa har en ny familj med fru och barn och vi är överflödiga. Jag upptäcker att pappa dricker alldeles för mycket och för ofta vilket skapar en stor otrygghet hos mig. Från att ha haft en väldigt förutsägbar vardag med rutiner och gränser, har jag nu inga. Jag kan gå var jag vill utan att få en fråga vart jag ska, gå och lägga mig när jag vill, äta när jag vill, plugga om jag vill. Däremot får jag mycket skäll. Jag får inte ringa till min moster eftersom det är rikssamtal och dyrt, jag kostar för mycket överlag. Jag bestämmer mig för att bråka med pappa för att han inte ska ha mig som favorit längre eftersom han haft det innan. Bråken eskalerar snabbt och min pappa trycker en kväll upp mig hårt mot väggen och jagar mig in till mitt sovrum där jag gömmer mig under mitt täcke. Han fortsätter skrika och skrämmas. Denna skrämselteknik kör han med under alla de sex år jag kommer att bo med honom.

Min ångest börjar här, i form av en stor klump i magen som ständigt är närvarande.

Sexuellt utnyttjad

När jag är 16 år blir jag kär i en australiensk kille som hittat mig på nätet. Denne kille är min engelsklärare som lurar mig att ha sex med honom under nästan 2 års tid. Han förstör min första sexuella upplevelse och förvandlar sex till något hemskt.

18-års dag

På min 18-års dag flyttar jag till min bästa kompis Martins familj som än idag är min familj. Mina barns mormor och morfar. Ingrid, Martins mamma och min bonusmamma gör vad hon kan för att vägleda mig och gör ett så bra jobb hon bara kan. Det vi inte vet då är att jag är sjuk och att det ska dröja mer än 10 år innan jag får denna rätta diagnosen.

Barndomen kan jag inte ta tillbaka men jag kommer att bearbeta den under många terapitimmar.

2007

Jag får min första panikångestattack.

2009

Jag har generaliserat ångestsyndrom, panikattacker och även agorafobi under några månader. Jag blir insatt på antidepressiva på min uppmaning.

2011

En höjning av antidepressiva gör att jag kommer in i en långvarig hypomanisk period. Jag gör slut med pojkvän, flyttar hem till Sverige, blir tillsammans med ny kille, börjar plugga och skaffar hund.

2014

Jag orkar inte längre med min ångest och börjar känna att jag inte vill leva längre. Med stöd av min nuvarande man söker jag hjälp och får komma till psykakuten. Där blir jag insatt på min nuvarande medicin som blir min räddning.

2015 Januari

Jag blir diagnostiserad bipolär typ 2.

2015 Maj

Jag får ett plus på stickan och väntar vår dotter Isabelle.

Jag kommer ihåg att jag undrade hur jag skulle kunna klara av att vara mamma när jag är psykiskt sjuk. Tänk om Isabelle skulle få veta att jag är bipolär, hur skulle det påverka henne. Kommer hon bli sjuk, det är ju ärftligt. Hur ska jag kunna vara en bra mamma? Jag som inte ens kan ta hand om mig själv.

När jag av vana la mig på sängen och tänkte den tanke som jag alltid tänkte när det blev för mycket: ”jag kan alltid ta livet av mig” stannade jag upp. Lika snabbt som jag tänkte det, slog jag bort tanken. Nu var jag ju gravid och kunde inte längre tänka så.

Jag skulle ljuga om jag sa att denna insikt inte var jobbig. Hur skulle jag nu tänka när allt blev som jobbigast?

22 januari 2016

Isabelle kommer till världen och gör mig hel som människa. Jag älskar denna lilla tjej över allt annat och så mycket att det gör ont i hela mig. Jag har svårt att hantera den överväldigande oron och ligger och googlar spädbarnsdöd på nätterna. Jag har skräcktankar att jag ska tappa henne, att jag ska råka sätta en kniv i henne. Tankarna gör att jag känner mig galen.

Något som påverkar mig och andra psykiskt sköra otroligt mycket är brist på sömn. Jag och min man löser det genom att jag slutar att amma och Johan börjar ta nätterna.

Detta blir nog räddningen.

Det sociala arvet

Jag har sedan Isabelle kom till världen tänkt att Johan hade en bra barndom och det sociala arvet från honom väger upp det från mig. Att han kommer vara det som gör att våra barn kommer få ett bra liv. Det har varit min trygghet. Men nu vet jag bättre. Det är såklart hur vi två tillsammans uppfostrar och behandlar våra barn som kommer den största bidragande faktorn till hur de kommer må i vuxen ålder.

Visst har Johans barndom att göra med hur han mår idag och har en indirekt påverkan på våra barn. Men det sociala arvet ärvs inte rakt ner i ledet som ögon- eller hårfärg. Samma sak från min sida. Bara för att jag hade en jobbig barndom betyder inte det att mina barn kommer få det så automatiskt. Det finns dock en större risk, eftersom en person som inte har haft bra förebilder har svårare för att veta hur man ska agera som förälder. Men är man medveten om det och arbetar aktivt för att inte göra de ”misstag” ens egna föräldrar gjorde finns det inget som säger att man kan bli en jättebra förälder.

Vad som är jobbigt idag

Vi har idag två barn, Isabelle som snart är 3 år och Alexander 6 månader och det jobbigaste för mig är den ständiga oron för båda barnen och framförallt för Isabelle. Hon utvecklas ständigt och testar gränser för jämnan. Förra veckan eskalerade det och hon började slåss och skrika rakt ut för småsaker. Detta gjorde att jag genast blev superorolig för hur hon mår. Tänk om hon mår dåligt psykiskt? Jag får panik inombords för att min största rädsla är att mina barn ska må dåligt så som jag gjorde i min uppväxt.

Det är inte rationellt såklart. Våra barn får väldigt mycket kärlek och närhet, vi sätter gränser och jag tror att vi har skapat en väldigt förutsägbar vardag för dem med morgon och kvällsrutiner osv och jag försöker lugna mig med att ”trygga barn trotsar” Hade hon inte varit trygg hade hon inte försökt slå sig fri utan klängt sig fast istället.

Men trots dessa rationella tankar brottas jag ständigt med känslan av att inte vara en tillräckligt bra mamma. Jag tappar ibland tålamodet och blir arg. Jag säger saker som inte är pedagogiska osv. Ibland hör jag min mamma i genom min röst ”Åsa, om du inte kan bete dig får du lämna bordet”… jag sa samma sak till Isabelle häromdagen och jag hörde hur dumt det lät. Vadå bete sig? Vad betyder det egentligen för en tre-åring? och varför ska hon lämna bordet? hon ska ju sitta kvar och äta. Det är ju det jag vill. J

Eftersom jag inte har några referensramar vet jag inte alltid vad som är rätt eller fel i olika situationer. ”Var jag för hård?” ”Var jag för slapp?”… Det kommer inte alltid naturligt att veta vad som är rätt eller fel vilket gör mig osäker på mig själv. Isabelle kör lite med mig emellanåt och Johan gör mig medveten om det. Jag vet att jag ger mina barn väldigt mycket närhet och kärlek och att de är trygga. Det är det viktigaste för mig.

Min barndoms påverkan på mig som mamma

Känselspröt

Att aldrig veta om man kommer hem till en full pappa och bråk gör att man blir väldigt duktig på att läsa av situationer, människor och stämningen i rum. Jag tror att jag har en fördel av detta i min mammaroll. Jag känner om än snabbare av om det är något som inte stämmer hos Isabelle eller Alexander och kan agera snabbt.

Materiella saker

Eftersom min mamma hade dålig

ekonomi och jag inte hade mycket att röra mig med under åren med pappa är jag väldigt mån om att Isabelle och Alexander har fina kläder. Kanske lite väl mån. Jag har märkt att jag mår dåligt av att t.ex. dra in på klädköp till barnen en månad.

Att kunna ge Isabelle och Alexander allt materiellt som jag själv inte fick när jag var barn gör att jag känner att de inte har det som jag hade det.

Närhet

Eftersom jag själv inte fick så mycket närhet och förstår konsekvensen av det (jag har svårt för närhet med alla utom mina barn och man) ger jag mina barn väldigt mycket närhet. Jag säger ofta att jag älskar dem och peppar dem. Bland det viktigaste för mig att lära mina barn är att hantera motgångar. Klarar de det kommer de att komma långt. För motgångar stöter man alltid på i livet. Det är inte hur man faller som betyder något, utan hur man reser sig. Jag tror verkligen på det.

Hantering

Kunskap

Jag läser ständigt på om vilken utvecklingsfas Isabelle är i och allt om hur man kan hantera olika situationer vilket gör att jag känner mig mer rustad och självsäker i situationerna. För mig funkar kunskap bäst. 

Stöd

En annan mycket viktig sak är stöttning från min man. Händer det något nytt, som häromveckan när Isabelle fick utbrott blev det många samtal om först varför hon har dem och sedan hur vi ska hantera dem. Det är viktigt att man är enade och hanterar dem på samma sätt. Har man inte stöd från en partner kan man prata med BVC. Det ska finnas kuratorer på alla familjecentraler som är duktiga på dessa frågor (tips).

 

 

 

Husförsäljning och en ny trotsera

Husförsäljning och en ny trotsera

Husförsäljning

Stress

Som ni vet var vi i Stockholm och shoppade hus i söndags. Idag, fredag, förstår jag att detta var det enklaste i hela flyttprocessen. Vi hade möte med mäklare i onsdags och idag kommer både besiktningsman och stylist. Hela dagen är uppbokad. Och jag är så himla stressad över allt. Jag har nog svårare att hantera stress än många andra, men jag försöker hantera det genom att se till att gå ut och gå med vår hund, ta djupa andetag (låter simpelt, men medveten andning hjälper mig) och prata prata prata med Johan om allt.

Samtidigt som jag är exalterad över att få flytta in i vårt nya fina hus så är det med sorg i hjärtat vi lämnar Bankeryd och området där vi bor. Man kan inte bo bättre än vad vi gjort nu med allt socialt nätverk. Huset som vi bor i kändes precis som huset vi ska flytta till – hemma så fort vi steg innanför dörren. Vi har trivts så himla bra.

Men en flytt till Stockholm har vi alltid haft i tankarna och det känns som ett steg i rätt riktning. För oss som familj.

3-års trots?

I mars förra året, när vi semestrade på Bali, gick Isabelle in i en ny utvecklingsfas som resulterade i utbrott och skrik när hon inte fick som hon ville. Vi fick en chock. För fem månader tidigare hade vi varit i Australien med världens gladaste tjej. Hon var så lätt att resa med att det nästan var löjligt.

Sedan dess har det eskalerat i en ganska jämn takt. Hon vill inte ta på sig kläder, ta av sig, borsta tänderna, gå och lägga sig, äta osv osv. Jobbigt, men det har varit hanterbart.

Jag har hört om 2-års trots och ”the terrible twos” och hela tiden tänkt att det kommer bli bättre runt tre års åldern

Men denna veckan tog hennes utveckling förmodligen sig en riktig spurt. Hon har haft säkert 20 utbrott om dagen om allt från att luddet mellan tårna har flutit runt i badkaret när hon badat, jag inte skjutit in hennes stol fort nog, mjölken har tagit slut, mitt huvud har varit i vägen när jag tröstat henne, jag har inte vaggat henne när jag tröstar henne, jag sitter på hennes plats, Chili sitter på hennes plats, Alexander har någon sak hon vill ha.. osv osv. Jag har aldrig hört någon skrika med så mycket kraft som hon gör och när hon blir arg slåss hon dessutom…

Prövning som förälder

Jag har läst allt som jag kommit över på nätet om dessa utbrott och hur man ska hantera dem. Det är normalt att barn har utbrott för att det är en viktig del i deras utveckling, men herregud vad det är svårt att hantera dem på rätt sätt.

Jag förstår att man ska behålla lugnet och jag försöker i den mån jag kan. (Även jag har en gräns) Man ska inte diskutera med barnet när han/hon är arg utan vänta tills han/hon lugnat sig. Man ska absolut inte lämna barnet ensam med sina känslor.. Ofta vill hon vara själv när hon är arg, hon sparkar bort mig… då brukar jag säga att jag finns i köket och att hon får komma om hon vill. Efter max en minut brukar hon ropa på mig. Då har ilskan börjat gå över i att hon är ledsen.

Så här skriver 1177.se om barns utbrott:

Utbrott kan bland annat bero på något eller några av följande exempel:

  • Barnet är arg, besviken eller ledsen över något.
  • Barnet är hungrig eller trött.
  • Barnet har svårt att hantera något som händer, till exempel att någon säger nej.
  • Barnet får lov att avbryta lek eller annan aktivitet.
  • Barnet behöver närhet och trygghet.
  • Barnet är förvirrad eller osäker för att hen inte förstår reglerna eller rutinerna.
  • Barnet påverkas och känner av hur du är. Hen förstår inte vad du känner, om du till exempel är stressad eller irriterad.

Här följer en lista med exempel på sådant som är svårt för barn:

  • Förstå vad som händer om hen gör på ett visst sätt.
  • Hålla tillbaka impulser och ha kontroll över hur hen reagerar, känner och gör. Kunna lugna sig själv och behålla lugnet.
  • Hantera när det inte blir som hen har tänkt.
  • Förstå och hantera vad andra tänker, känner och gör. Det kan göra att barnet bråkar med andra.
  • Klara stress.
  • Se något från ett annat perspektiv eller hitta fler lösningar på ett problem.

För att ett barn ska må bra och känna sig lugn behövs detta:

  • Umgås minst en stund varje dag. Lek, gör saker tillsammans och prata.
  • Ge tid och lyssna. Var nyfiken och intresserad.
  • Bestäm inte allt åt barnet. Lyssna och låt hen vara delaktig och kunna påverka.
  • Prata om det som går bra. Barn gör ofta mer av det som man pratar om. Får barn inte positiv uppmärksamhet gör de saker som ger negativ uppmärksamhet.

Det viktigaste för att hjälpa barnet vid ett utbrott är detta:

  • Behåll lugnet. Gå undan om du känner att du håller på att förlora kontrollen, om det går.

Följ också dessa råd:

  • Använd färre ord och ha ett lugnt tonfall.
  • Skäll och skrik inte. Det kan kännas hotfullt för barnet och det kan göra situationen värre. Eftersom barn härmar vad du gör och kan därför också barnet börja skrika och skälla.
  • Avled barnets uppmärksamhet. Du kan kanske skoja, för att avbryta det jobbiga.
  • Ha ett lugnt kroppsspråk. Du kan till exempel sätta dig ner, på så sätt blir din kropp mer avspänd och inte lika hotfull för barnet.
  • Ge barnet utrymme att lugna ner sig. Ett lite äldre barn kan du kanske lämna ensam en stund. En del barn vill ha närhet, till exempel en kram. Fråga ditt barn hur hen vill att du ska göra. Yngre barn kan du fråga genom att ge två alternativ, till exempel ”vill du ha en kram eller ska jag vänta?”.
  • Diskutera inte. Barnet är för upprörd för att förstå och kunna tänka klart.
  • Kräv inte ögonkontakt.

Här är några exempel på hur barn gör för att hantera det svåra:

  • Barnet går undan eller springer iväg.
  • Barnet undviker ögonkontakt, då känns det inte lika intensivt.
  • Barnet tänker att situationen löser sig, och försöker koncentrera sig på det.
  • Barnet gör något som hen brukar göra för att känna sig trygg.
  • Barnet slår mot någon för att den personen ska hålla sig borta.

Tips för att klara det som händer

  • Tänk att det kommer att gå över, vänta ut en stund.
  • Tänk på något annat. Du kan till exempel räkna eller försöka andas lugnt.
  • Tänk att barnet inte kan hantera det som händer. Tänk inte att barnet vill något illa.

Det finns mer att läsa på 1177.se

 

Året i bilder

Trots/identitetsuveckling

Bali

I mars detta år var vi på Bali i tre veckor. Vi hade några månader tidigare varit i Australien med Isabelle och det hade gått över våra förväntningar. Isabelle var då nästan 2 år och hon hade ännu inte börjat ”trotsa”. Jag är inte jätteglad i det ordet för att jag vet att det handlar om utveckling hos barnet och är egentligen något positivt, men det är det allmänt vedertagna namnet för det och jag hittar inte bättre så jag använder mig av det.

När vi kom till Bali var det som att Isabelle gick in i en ny fas. Vi kunde inte sitta tillsammans och äta mer än någon minut då hon blev arg eller ledsen för något. Ofta la hon sig på golvet och skrek rakt ut. Jag minns särskilt väl när vi trillade in på ett lunchställe på hotellområdet. Utanför restaurangen står en människa utklädd till en minion och dansar och Isabelle kan såklart inte sitta ner en enda sekund och äta. De gjorde egen glass på beställning så vi försökte få henne att äta lite glass för att få ro att äta upp vår mat men i 30 grader hinner glassen smälta innan man har kommit till bordet så det var lönlöst. Jag åt två vitlöksbröd och typ fem macarons och Johan något liknande och det gick på 500 kr per person. Vi hade hamnat på områdets finrestaurang och lunchbuffén innehöll b.la. hummer.

Sedan dess har trotset eskalerat och bytt karaktär i och med att hon blivit äldre och utvecklats. Trotset i början var mest att skrika rakt ut och vägra saker och ting (vilket hon fortfarande gör) men nu är hon mer uträknad. Hon börjar kunna argumentera och hon använder ett utvecklat språk för att gör detta. Hon har även blivit starkare och större vilket gör att det är svårare att ta på henne kläder på morgonen när hon absolut inte vill.

Det jobbigaste för tillfället är nog av och påklädning och hennes utbrott. Framförallt publikt.

Publika utbrott

Igår var ett sådant tillfälle. Vi var på ICA efter vi hade varit med Alexander på BVC och Isabelle var hungrig och trött. Det gick ganska bra fram till vi kom till kassan. Hon hade tjatat om att få macka och vatten och försökt lägga i saker på vägen till kassan men jag gav mig inte eftersom vi skulle äta när vi kom hem. Väl vid kassan bröt hon ihop och benen vek sig på henne samtidigt som hon inte ville bli buren. Hon började skrika och slog mig. Just det där med att hon slåss är extra jobbigt. När hon är så uppe i sina känslor är det väldigt svårt att få henne att lyssna så jag får hålla hennes armar för att hon inte ska slå mig.. Jag är så rädd att det ska se ut som att jag tar tag i henne, för det är ju inte det jag gör. Jag säger givetvis att hon inte får göra så i stunden. När hon har lugnat ned sig pratar vi om det. Igår pratade vi ganska länge om att man inte får slå någon. Mamma, pappa, Isabelle, Alexander, kompisar på förskolan får inte slåss. Ingen får slåss. Mamma blir ledsen och arg när Isabelle slåss. Jag bekräftar även hennes känslor och försöker sätta ord på dem. ”Jag vet att du var arg, ledsen, besviken osv. men det är ändå inte ok att slåss”. Då förstår hon faktiskt och säger förlåt. Jag har läst någonstans att aggressivitet bland barn är vanligt och att det brukar kulminera runt 3-års åldern, men jag hittar inte källan just nu. Viktigt att säga är att hon inte slår sin lillebror eller någon på förskolan, utan oss föräldrar. Har barnet ett s.k. normbrytande beteende brukar förskolan vara väldigt duktiga på att upptäcka detta.

Har du någon erfarenhet av liknande?

bipolärmamman
bipolärmamman
bipolärmamman
bipolärmamman

Världens sötaste polis om ni frågar mig!!

vart tog tiden vägen?

Tuff höst

Herregud vad tiden har gått snabbt! Denna hösten har bara susat förbi, samtidigt som det har varit den tuffaste perioden hittills för oss. Johan både jobbar och pluggar i Stockholm vilket gör att han sover där i princip varje vecka. Då Alexander och Isabelle har sovit så dåligt har jag haft farfar eller mormor här på nätterna och farfar har i princip bott här och hjälpt mig med barnen.

Båda barnen har varit sjuka och har blivit insatta på kortisonbehandling och jag har själv haft en sjukdomskänsla i kroppen sedan jag fick Alexander i slutet av juli.. och haft feber om vartannat. Vi har börjat titta på hus i Stockholm och har budat på ett där vi förlorade budgivningen men håller fortfarande på att titta. Tanken på att flytta med allt vad det innebär, att sälja detta hus, hitta en ny förskola till Isabelle, nytt jobb så småningom osv osv stressar. Men tanken på det gör mig samtidigt glad eftersom jag vet att vi kommer att få mer tid tillsammans med Johan.

Samtidigt som det har varit en väldigt jobbig höst så har det också varit den bästa tiden någonsin. Två barn = dubbelt så mycket jobb men dubbelt så mycket kärlek. Och som barnen har utvecklats!

Alexander har gått från att vara ett litet hjälplöst knyte till en självsäker och trygg bebis på hela 8 kg och 70 cm. Han har precis börjat rulla runt, kan ta tag i saker som han vill ha, slänger ner leksaker för att få uppmärksamhet… men framförallt är han världens goaste bebis. Han är nästan alltid glad. Jag vågar knappt säga det högt av rädsla för att det ska slå om en dag, men vi försöker ta dagarna som de kommer när det gäller barnen och bara njuta av dem.

2-3-4 års trots?

Isabelle och Alexander balanserar varandra bra för tillfället för Isabelle testar gränser hela tiden. Skriker och slåss emellanåt vilket såklart inte är ok. Det vet hon och det säger vi till henne, men hon har svårt att kontrollera känslorna. Det är enligt mig något av våra viktigaste uppgifter som föräldrar att lära våra barn. Hon tar små små steg framåt när det gäller detta.. men desto större steg när det gäller allt annat. Hon slutade med napp innan jul och det känns som att hennes tal har tagit ett språng sen dess. Hon pratar från att hon vaknar tills hon sluter sina ögon och somnar på kvällarna. Barn är så himla häftiga. Isabelle har målat cirklar sedan i somras ungefär men på julafton ritade hon plötsligt av ”mormor och morfar” med ögon, näsa, mun, öron och armar. Det bara kom sådär. Och vi blir så där löjligt stolta både jag och Johan.

Mål inför 2019

Vi har börjat prata om våra mål inför 2019 och framöver och har som en av de viktigaste sakerna att bli mer hälsosamma. Vi ska äta nyttigt och träna. Både för vår skull men också för barnens. Vi vill att de ska växa upp i en aktiv och hälsosam familj.

Ett annat mål är att vi ska flytta till Stockholm och bo nära Johans jobb. För att vi fyra ska få vara mer tillsammans. Tiden är för oss väldigt viktig. Därför har vi även börjat med städhjälp.

Dagen

Idag var vi på BVC med Alexander som fick sitt fem-månaders vaccin. Sjuksköterskan var ensam vilket betydde att hon fick ge en spruta åt gången. För dem som inte vet hur det går till, så brukar två sjuksköterskor sätta en varsin spruta i vardera knä samtidigt. Idag tog hon alltså en åt gången. Konstigt nog skrek Alexander inte efter första…den andra däremot gjorde ondare. Jag höll honom och försökte andas djupt och vara lugn samtidigt som jag tittade bort. Har lite svårt för sprutor… och speciellt när de ska in i mina barn. Vi mätte och vägde honom och han väger hela 8.8 kg och är 70 cm lång. Storleken på bodysuiten nedan är 9-12 månader och som ni ser passar den precis!! Stora lilla killen!

Jag är så himla glad idag för att jag och Johan kom iväg och tränade på gym tillsammans. Jag tror sist vi gjorde det tillsammans var innan Isabelle var född. Vi ringde hit farfar som tog barnen den timman vi var iväg och det var verkligen guld värt. Gav oss båda mer energi.

Kläder från babyshop.se Bodysuiten är från Wolf and Rita och är på 25% + 10% just nu. Lite irriterad över att jag köpte den till fullpris, men visst är den fin?! Mössan är från Ebbe kids som är ett märke jag älskar.
Klicka här för komma till bodysuiten

Klicka här för att komma till mössan

 

 

Är man en sämre förälder för att man är bipolär?

Inlägget innehåller reklam genom annonslänkar för Lindex

När jag skulle hämta Isabelle på förskolan häromdagen kom en av förskolelärarna fram till mig och sa att Isabelle inte berättar så mycket för dem om vad de gör på förskolan. Jag frågade vad hon menade varpå hon vänder sig mot Isabelle och frågar vad de gjort idag. Isabelle svarar inte. Läraren fortsätter ”ni har ju gjort jättemycket idag, ni har lekt där och där och gjort det och det…” men Isabelle säger inget. Jag vet inte riktigt vad jag ska säga. Jag ser ju inte detta som ett problem, Isabelle pratar om det som hon vill prata om, inte om saker som Vi vill prata om. Jag tycker att det var en ganska märklig sak att anmärka på.

Jag och Johan frågar alltid hur hon har haft det på förskolan men det är sällan hon säger något mer än att ”jag har lekt med x och x”. Ibland berättar hon om något de gjort i skogen, t.ex. hittat kottar. De kanske är oroliga för att hon inte pratar så mycket, jag vet faktiskt inte. Här hemma går munnen i ett. Hon sjunger och pratar hela tiden och har många viktiga och intelligenta funderingar kring saker och ting. Enligt oss. Vi har ju inte så mycket att jämföra med.

Men jag tänker så här. Isabelle är en individ, alla barn är olika och bara för att de inte vill prata om det som lärarna vill prata om gör det inte konstigt.

Även om jag kan resonera mig fram till det logiska i detta fick jag ändå en klump i magen när hon sa detta. Jag var ju med i Jönköpingsposten förra veckan. Tänk om lärarna har läst detta och tänker att jag är en dålig förälder p.g.a. min sjukdom. De kanske tror att den påverkar Isabelle.. Kanske helt fel.. men mina känslor är inte rationella. En av mina största rädslor är att någon som inte har kunskap om sjukdomen och om mig tror att jag inte är en bra mamma.

Min sjukdom är ju bara en liten del av den jag är och om jag ska säga något om den i relation till mitt sätt att vara som förälder är det att den har en positiv inverkan. Jag har ju knappt några skov och har jag det är jag så medveten om dem så att de inte märks. Det enda som faktiskt kan märkas av är att jag är extra trött… mycket p.g.a. min medicin.

Sjukdomen har gjort att jag lärt känna mig väldigt väl och vet hur jag fungerar. Den gör att jag tänker extra mycket på hur mina barn upplever mig och vår familj. Jag skulle vilja säga att våra barn har det väldigt bra. Jag och Johan älskar dem över allt annat och gör allt för dem. De har mor och farföräldrar som älskar dem, mostrar och morbröder. De kommer växa upp med vetskapen om att deras mamma har något som heter bipolär sjukdom, men för dem kommer det inte vara något negativt. (Det är min tro)

De är vår nästa generation som kommer vara med och bidra till en bättre bild kring psykisk ohälsa och bipolaritet i synnerhet genom sin erfarenhet.

Givetvis fungerar långt ifrån alla människor med bipolär diagnos bra och alla är inte bra föräldrar, såklart. Det jag vill säga är att om man har man fått behandling som fungerar, har man samma förutsättningar som vem som helst att vara en bra förälder. bipolarmamman

Sjukstuga och dop

Inlägget innehåller reklam genom annonslänkar för babyshop. 

Sjuka barn

Jag tror att denna vecka kanske har tagit priset vad gäller stress och oro. Vi har ju äntligen fått hjälp för Alexanders andning i form av kortison som han inhalerar två gånger om dagen samt luftrörsvidgande behovsmedicin. Han har blivit mycket bättre men om det är för att hans förkylning lagt sig och slemmet således försvunnit, eller om det är p.g.a. medicinen kan jag inte säga. Det känns som att han efter att ha fått inhalera luftrörsvidgande kunde hosta mycket bättre och därför fick upp slemmet på ett annat sätt. Det har verkligen varit en kamp för att få den där hjälpen som faktiskt behövdes: 5 rundor till akuten och två rundor till barnmedicinska mottagningen varav den sista gången ledde till medicin.

Jag förstår att de behöver se att det är något som håller i sig över tid och därför kanske inte kan ge medicin direkt men sju gånger! Varje gång vi åker in till akuten blir barnen dessutom så himla mycket piggare än vad de är hemma. Någon som känner igen sig?

Vi var på akuten återigen i torsdags kväll, denna gång med Isabelle som andades väldigt ytligt och häftigt. Det lät nästan som att hon hyperventilerade. Hon har haft feber lite fram och tillbaka den senaste veckan men när vi kom in till akuten hade hon såklart inte feber. Syresatte sig fullt. Hon fick dessutom en piggelin och vatten så innan jag visste ordet av åkte hon rutschkana och lekte för fullt i väntrummet. Läkaren kom in och satte sig hos mig i väntrummet och sa att han inte var orolig p.g.a. att hon är såpass pigg… jag sa att jag förstår. För jag förstår ju..hade hon varit jättesjuk hade hon inte blivit så pigg av glass och vatten. Men det känns ändå lite hopplöst att åka hem utan något konkret man kan göra åt det och bota min oro..

Det var en bra läkaren och han skojade med Isabelle när han skulle lyssna på hennes hjärta och titta i öronen, vilket underlättade. Han sa att han trodde att det var astma i samband med förkylning. Eftersom Isabelle har haft infektionsastma tidigare var det egentligen bara att åka hem och påbörja behandlingen igen. När vi kom hem från hade hon såklart feber igen. Dagen efter, igår, hade hon över 40 grader och låg helt däckad på oss hela dagen. Stackaren, det var inte mycket med henne. Det enda hon åt var två glassar på hela dagen, men vi är glada att hon åt något alls.

Imorse var det Alexanders tur att bli sjuk igen. Hög feber och vad vi tror var frossa samt utslag på kroppen gjorde att vi fick åka in till barnakuten. Vi brukar som regel ringa 1177 och rådfråga (om det inte är akut) och de brukar oftast råda oss att åka in. Så gjorde vi även idag och de rådde oss än en gång att åka in. Väl där tog de blodprover och gav honom antibiotika intravenöst i foten. De ville även ta urinprover så Johan fick sitta med en plastmugg och en naken Alexander i över en timme för att lyckas fånga något kiss. Isabelle har varit jättetrött idag och mammig. Jag passar på att njuta av att hon vill kramas och hålla om mig. Annars brukar det nämligen bara vara pappa som gäller.

Vabbhöst

Fy vilken höst det har varit. Sjuka barn om vartannat samtidigt som Johan har rest mycket pga jobb och MBA-studierna. Båda barnen har sovit så dåligt nu i flera veckor att vi går lite på knäna här hemma. För mig resulterar oron för barnen, som är den värsta oron enligt mig, samt dålig sömn att jag får ökad ångest.. men det är ändå hanterbart. Mycket för att jag och Johan ofta pratar om vår situation och utnyttjar de korta tillfällen vi får att göra något extra. Typ handla hem goda ostar och från charken.. ibland tar vi ett glas vin eller en öl, men nu när vi inte vetat om vi ska åka in till akuten eller inte så har vi såklart inte druckit något.

Vi håller på att diskutera hur vi ska lägga upp vardagen framöver eftersom det känns som att detta inte fungerar i längden. Jag känner väl att situationen att Johan jobbar i Stockholm och vi bor här är ohållbar och Johan känner likadant, även om det är jag som verkar lida mest. Att flytta från Jönköping till Stockholm skulle innebära att vi flyttar ifrån hela vårt nätverk i form av farfar, mormor och morfar, vänner, grannar som hjälper till med Chili.. Isabelles kompisar.. men det skulle innebära att vi fyra skulle kunna vara tillsammans mer och det känns som att det är vad som är allra viktigast. Vänner får ju Isabelle snabbt… och mor och farföräldrar får komma och hälsa på… Isabelle saknar dessutom Johan väldigt mycket nu när han är borta och det känns verkligen i hjärtat.

När man inte delar lika

Problemet när en jobbar och en är hemma är att man fort glömmer hur det är för den andra personen. När Johan kommer hem, och speciellt när han bott på hotell och varit på middagar, druckit champagne osv. tycker jag att han har haft lite semester och därför kan ta barnen mer. För jag som gått hemma i mjukisbyxor hela dagarna med fett hår och kräks på mig känner att jag också hade velat jobba och bo på hotell.. gå på toaletten själv, duscha mer än 3 minuter.. kanske tom hinna att raka benen och sminka mig. Det känns som lyx när jag föreställer mig det. Men det är ju min upplevelse av Johans situation. Johans upplevelse av hans situation är att det enbart är jobb. Han passar på att jobba så mycket han bara kan när han är iväg, till sent på kvällarna och sen stiger han upp tidigt. Efter att ha bott på hotell så mycket som han har gjort är han rätt mätt på det, samtidigt som han tycker det är jobbigt att vara ifrån oss. Han är ju trött när han kommer hem, för han har också jobbat. Där kan vi krocka lite ibland, när vi bara ser vår egen situation. Eller det brukar mest vara jag som ser min situation och Johans situation och han får berätta att det faktiskt inte är semester.

Jag hade aldrig velat byta med honom dock, och han hade inte velat byta med mig. Jag är gärna hemma med barnen och hade aldrig klarat att vara borta så mycket från dem. Johan njuter ju inte av det precis, men han hade inte klarat av att vara hemma hela dagarna. Han hade definitivt klättrat på väggarna.

Jag kommer ihåg att jag fick göra en lista på allt jag gör här hemma för att Johan skulle förstå hur mycket jag faktiskt gör. Allt från att dammsuga, torka golven, listerna, köksluckorna, spisen, fönsterbläcken osv osv…. och Johan har otaliga gånger fått förklara att han inte njuter av att bo på hotell, när jag ”glömmer” 😀

Johan ska vara hemma tre månader nästa sommar vilket kommer bli nyttigt för oss allihopa.

DOP

Igår hade vi dop för Alexander Carl  (Visst är det fina namn? :)) som även han hade feber på morgonen, såklart. Isabelle mådde dock mycket bättre, men tanken på två lite febriga och gnälliga barn i kyrkan kändes sådär. Vi bestämde oss för att försöka göra det bästa av situationen för ställa in kändes inte som ett alternativ. Vi hade bjudit ca 40 pers varav flertalet kom långväga, hyrt in sångerska, hade planka för 43 personer, lokal osv osv. (Hade barnen haft hög feber hade vi såklart ställt in).

Sångerskan som jag hittat på nätet sjöng ”utan dina andetag”, ”kärleksvisan” och ”sång till friheten” och det var precis så vackert som jag hade föreställt mig det. Både jag och Johan hade svårt att hålla tårarna tillbaka. Psalmerna vi valt var ”tryggare kan ingen vara” som ligger mig nära om hjärtat då vi sjöng den på min mammas begravning, samt ”du vet väl om att du är värdefull”. Det är bara en så himla fin psalm.

Vi fick frågan innan dopet varför vi ville att Alexander skulle döpas och jag funderade så mycket på vad jag skulle säga att prästen fortsatte ”det är ingen kuggfråga” Jag tror ju inte på Gud, det gör inte Johan heller, men vi är båda döpta i kyrkan och tycker att det är en fin tradition. Jag svarade ungefär så. Jag antar att de är vana vid att inte alla som döper sina barn är troende. Hon kommenterade i alla fall det inte.

Efteråt var vi i en lokal nära Johans pappas hus. Perfekt liten lokal med plats för ca 40 personer som vi var. Jag hade beställt ballonger, vimplar som bildade namnet Alexander och Alexander Carl. Vi hade planka och min favorittårta ”mintchoklad” samt prinsesstårta från en cafékedja från Värnamo.

Om man inte tänker på att jag ser lite knäpp ut på denna bilden, så är den så himla gullig. Isabelle pussar sin sovande lillebror. (Båda barnen har kläder från NOA NOA miniature som finns att köpa på Babyshop. Jag hittar dessvärre inte Isabelles klänning där eller hennes blå strumpbyxor, men det finns så många andra fina där och många med rabatt.

Alexanders byxor som finns på babyshop för 299:-. 100% bomull. Så himla sköna.

Skjortan Alexander hade på sitt dop finns på babyshop.se och kostar 249:-.

 

 

 

Reklam och vabb

Reklam och vabb

Inlägget innehåller reklam genom annonslänkar för Babyshop och Lindex

Jag har funderat ett tag på hur jag skulle kunna jobba med detta, som verkligen är något som jag brinner för och ger mig sådan glädje. Alternativen har varit att skriva en bok och sälja 1 miljon kopior (det var ett skämt!) Det med att sälja en miljon kopior i alla fall. Jag håller ju på att skriva en bok, men har realistiska förväntningar, om än höga. Ett annat alternativ är att ha reklam på min blogg. Jag har bestämt att jag ska ha väl utvalda företag och märken som jag samarbetar med. Företag där jag själv handlar från eller produkter som jag själv använder, eller mina barn. Saker jag kan stå för helt enkelt.

För tänk om.

Tänk om jag skulle kunna sprida kunskap om psykisk ohälsa och bipolaritet i synnerhet på heltid. Vilken ynnest det skulle vara för mig. Jobba med det jag brinner för och samtidigt göra något bra.

Vad gäller valet av reklam kommer det främst vara företag förknippade med psykisk ohälsa/hälsa, bipolaritet, barn och familj. Ett av mina stora intressen är barnmode och därför har jag valt att samarbeta med Babyshop och Lindex bl.a. Det är sidor där jag ofta handlar kläder till Isabelle och Alexander. Jag tror mitt intresse för barnkläder startade när jag var runt 11 år. När jag inte kunde somna på kvällarna brukade jag ligga där i sängen och fantisera om hur jag skulle klä mina barn. Modet var inte riktigt samma som det är idag dock, så mina fantasibarn såg inte riktigt ut som mina riktiga barn gör idag!

SJUKSTUGA

Här hemma har vi för tillfället sjukstuga. Isabelle hade 39 graders feber igår och har sovit väldigt dåligt i natt. Johan sov med henne och hade vaknat av att hon satt i ett hörn i rummet och grät efter mig. Hon som varit så pappig har nu vänt till att bli mammig. Johan väckte inte mig utan försökte söva om henne, men det blev som sagt en väldigt dålig natt sömnmässigt. Alexander äter ungefär varannan timme på natten så vi två sov inte mycket bättre. Har börjat ge honom smakportioner nu så förhoppningsvis kommer det bli bättre när han kan äta lite mer vanlig mat på dagarna.

Just nu sitter jag i bilen och skriver, båda barnen sover och har gjort så i ca 10 minuter. Isabelle höll på att bryta ihop hemma på grund av trötthet men har svårt att komma till ro och sova i sängen eller soffan och då funkar alltid bilen. Alexander försökte jag söva i vagnen innan men förgäves. Han har precis kommit på att han har en egen vilja. Han skriker när jag lägger ner honom i vagnen och slutar inte förrän jag tar upp honom. Han vill definitivt inte sova, det är så tråkigt när det finns så mycket spännande att upptäcka.

Så här sitter jag, i bilen. Med två små sovande änglar och en dator mellan mig och ratten.

Utanför fönstret har jag sjöutsikt, Vättern som speglar sig i den dova solen. Det är alldeles vitt av frost på backen och i träden. Det påminner mig om hur vacker Sveriges vinter är.

bipolarmammanIsabelles tredje glass för dagen. När man är sjuk får man många glassar, det är verkligen sen gammalt. Julstrumporna är från Lindex. Har köpt en hel del julkläder till barnen i år. Mycket för att jag har längtat efter att få fota syskonen tillsammans i matchande outfits.

bipolarmammanIdag har Isabelle sagt ”Jag älskar Alexander” och ”Alexander älskar mig”hela dagen. Hon är verkligen världens bästa storasyster.

bipolarmammanMin älskling som har varit lite piggare idag än igår. Tack och lov.

Småbarn: oro, ångest och en massa kärlek.

Småbarn: oro, ångest och en massa kärlek.

De som följer mig här vet att vi har varit på akuten med Alexander fem gånger de senaste tre veckorna. Anledningen är att han haft en hemsk förkylning som har satt sig på hans luftrör. Det har funnits tillfällen då han verkligen har kippat efter luft vilket har gjort mig otroligt orolig och stressad. Det tillsammans med att han sovit dåligt och vi således också sovit dåligt har gjort att jag haft en ångestpåslag som jag faktiskt inte känt på länge. Det har dock varit hanterligt.. sättet jag hanterar ångest som är som en klump i magen eller/och halsen är att jag pratar om det med min man. Jag brukar säga ”nu har jag ångest igen” och han svarar oftast ”vet du varför?” vilket gör att jag funderar och går igenom saker som hänt på sistone, gör någon slags analys i huvudet och kommer fram till möjliga alternativ. I detta fall var det ju uppenbart att det är alla vändor till akuten, oron för Alexander, hopplösheten och stressen över att inte få hjälp och känna sig trodd samt dålig sömn, som lett till att jag fått ångest. Då pratar vi om det, jag säger att jag är orolig för Alexander och Johan säger att han inte är orolig, han är pigg och andningen låter bra nu, annars åker vi bara in. Ungefär så, och då lugnar jag mig och ångesten lägger sig lite.

Det är egentligen saker som jag förstår, men som jag behöver prata om och få höra. Trots att min inre kompass har blivit starkare på sistone, otroligt mycket starkare faktiskt, så behöver jag ändå höra det från någon annan.

I torsdags fick vi tid till barnmedicinska mottagningen, 7:e gången gillt? (5 gånger på akuten och en gång på samma mottagning veckan innan) Vi sitter i väntrummet tillsammans med en mamma, äldre son och hennes yngre barn då en läkare kommer ut och säger ”Alexander!” Jag börjar packa ihop alla våra saker då den andra kvinnan börjar klaga högljutt på att hon faktiskt har väntat jättelänge och att hon är trött på att vänta. Läkaren svarar att detta är en akuttid och att det går före. Hon muttrar något irriterat och blänger med en svart blick på mig.

Jag blir irriterad men säger inget, för även om jag inte skulle bete mig så, kan jag förstå hennes frustration.

Denna gång blir vi hörda, läkaren skriver ut kortison och luftrörsvidgande och Alexander får inhalera innan vi går till apoteket och hämtar ut medicinen.

Äntligen.

Nu har han haft medicinen några dagar och det känns som att han har blivit bättre. Han hostar och får upp slemmet på ett helt annat sätt och han sover bättre.

Och ångesten har lagt sig helt, vilket är otroligt skönt.

Nu väntar vi bara på att vi ska få svar från hudkliniken om Alexanders märke på kinden. Han föddes med vad de tror ett födelsemärke som består av talgkörtlar. Det är hjärtformat och lite utstående och rött. Idag var jag och Johan överens om att det känns som att det har blivit rödare och lite större. Läkaren på hud sa dock flera gånger att det inte var något farligt, så jag försöker vila i det. Jag läste någonstans om en liten tjej som hade något liknande födelsemärke och hon sa att hon hade blivit kysst av sin avlidna mormor. Jag tänker därför alltid att Alexanders änglamormor och änglafarmor har pussat på honom så mycket att det blivit ett litet hjärta på kinden.

Vår lilla tonåring

Isabelle som enligt henne själv är 3 år nu (hon är fortfarande 2 år fram till 22:a januari) får en starkare vilja för var dag som går. Jag brukar säga att om vi inte uppfostrade/vägledde henne skulle hon passa som diktator för tillfället. ”mamma, nej inte säga så”, ”mamma, nej inte prata” ”mamma, tyst, nu pratar Belle” ”kolla inte på mig”, ”okej, nu får du prata” Och varje gång säger jag, hjärtat, mamma får prata när mamma vill och mamma får titta var mamma vill…. men det går inte in.

Samtidigt som hon kan bli riktigt arg och slänga saker kors och tvärs är hon den finaste och mest kärleksfulla lilla tjej jag träffat. Hon säger flera gånger om dagen att hon älskar lillebror ”åh belle älska dej Sander”… ”mmm… lillabor” Det är riktig tough love dock, hon håller i huvudet och skakar det gärna när hon ska pussa honom. Vi säger till såklart, och Alexander har börjat säga till genom att gråta när hon är hårdhänt. Hon har så mycket känslor i den där lilla kroppen att det är svårt att reglera och hantera dem…

Igår kväll när jag nattade henne sa hon ”mamma, du har jättefina ögon” ”blå” ”Belle har gröna” ”Mamma, jag älskar dig”

Mina barn kan göra mig så himla orolig och till och med orsaka ångest genom oron, men den enorma kärlek jag känner för dem och som de ger tillbaka, har gjort att jag känner mig lycklig för första gången i mitt liv.

bipolarmamman

Vardagslivet

Vårt vardagsliv går verkligen i full fart för tillfället.

De senaste två veckorna har jag varit på barnakuten med Alexander fyra gånger och en gång på barnmedicinska mottagningen p.g.a. att hans andning varit ansträngd i samband med hans väldigt långdragna förkylning. 

Samtliga gånger har en sjuksköterska kollat hur han syresätter sig, tagit tempen samt vägt honom och alla parametrar har varit toppen. (jag har varit där så många gånger att jag pratar med medicinska facktermer nu haha. Från att ha varit hängig och gnällig hemma ligger han och skrattar och flirtar med sjuksköterskorna på akuten. Jag älskar att han är så social och glad, Men det hade varit bra om de fick se den hängige lille killen som jag ser här hemma också.

I förrgår kväll åkte vi in igen p.g.a. att han stod som en stel pinne med bröstet utåt och kippade efter luft flertalet gånger under dagen. Samma visa igen: vikt, temp och syresättning och allt såg perfekt ut. Sjuksköterskan började dessutom med att säga, med rödsprängda ögon, att det var fullt upp och att man prioriterar de sjukaste = väldigt långt väntetid. Kort väntetid har varit 2-4 h så jag föreställde mig en mindre evighet i huvudet… Jag försökte förklara hur dåligt det hade varit hemma, men sjuksköterskan hade svårt för att lyssna då hon verkade vara någon helt annanstans i tankarna. 

”Finns det ingenting man kan ge honom för att hjälpa med andningen, förutom adrenalin som inte hjälpt de andra gångerna?” vädjade jag. 

”jo det finns något som heter nasivin”.. så tystnade hon snabbt, som att hon hade sagt något som inte fick sägas. 

”Men det ger vi endast till våra rs-barn. De som är riktigt sjuka”. 

”Men om det hjälper, varför kan vi inte testa det på Alexander? För det är inga biverkningar eller? 

”Vi har bara ett begränsat antal av dem.. så läkaren får avgöra. Ja, och det går ju inte köpa dem i butik”

Jag suckade uppgivet.

Jag vet att jag klagar nu och många håller kanske inte med mig, men jag tycker verkligen att sjukvården i Sverige är undermålig på så många sätt. Nu har jag varit inne med Alexander 4 gånger på några veckors tid för att han har så svårt för att andas, men får ingen hjälp och den lilla hjälp som finns att tillgå (utan inläggning) verkar vara i form av avsvällande nässpray som ej finns att få tag i. Den finns inte att köpa och den finns i begränsad upplaga på barnmottagningar. Varför är den inte upphandlad av apoteken? Mycket märkligt tycker jag.

Adrenalin som han fått vid tre tillfällen har inte fungerat..ändå får han det gång på gång. Jag känner att min tillit till vården minskar för var gång jag kommer i kontakt med den. Det handlar inte övervägande om kompetens, för det tror jag många besitter… utan det är snarare bemötande och behandlingen som verkar vara problemet. Stress, dålig arbetsmiljö och kanske t.o.m. dålig ledning tänker jag.

Strax innan jag skulle få Alexander i juli gick en sjuksköterska ut och berättade om personalbristen, dålig arbetsmiljö samt om den dåliga ledningen på BB på Ryhov (Jönköpings länssjukhus) på nyheterna.

Man känner otrygghet och uppgivenhet. För vad kan man själv göra? Man kanske inte kan påverka direkt men, man kan tycka och man kan säga det högt… och hoppas att någon lyssnar.

Jag tycker att sjukvårdspersonal är bland de viktigaste professionerna vi har i vårt samhälle och därför bör betalas därefter. Det skulle göra att fler sökte sig till yrkena (nu syftar jag framförallt på våra sjuksköterskor) vilket skulle minska personalbristen och på så sätt öka välmåendet hos den befintliga personalen. En stor satsning på sjukvårdspersonal i Sverige behövs. På alla fronter, inte minst psykiatrin. (Mer om detta i ett annat inlägg, har så mycket att säga om ämnet

Jag kom visst av mig lite…

Alexander blev i förrgår kväll sämre och fick hög feber och har tills idag haft över 39 grader. Han har fått alvedon och vi har sprayat näsan med koksalt och sugit med nässug. Det har fungerat bättre och bättre då slemmet satt sig ytligare på honom. Innan satt det i bröstet och nu verkar han ha mest i näsan, vilket är skönt.

Detta har inneburit väldigt dåliga nätter då jag suttit upp med honom på mig och han har haft svårt för att äta pga täppt näsa.

Igår natt bytte jag och Johan, så att jag skulle få sova lite. Vad händer då? Isabelle vaknar kl 2.45, av att ena armen är utanför tröjan. Reflexmässigt sätter hon sig upp, tänder lampan och säger att hon vill gå upp. Jag tror att klockan är runt 5 så jag lyfter upp henne per automatik och bär ner henne för trappan och ser då att klockan är innan 3. Då är det redan för sent.

Som tur är finns ipaden tidiga morgonar. Isabelle ligger och tittar och vi kan slumra bredvid henne, för att hjälpa henne var 3-4 minut med reklam osv. Man får verkligen veta att man lever med små barn. Tur att jag och Johan har varandra, det gör föräldraskapet så himla mycket bättre och lättare. Man har någon att dela kärleken till barnen med och såklart dela ansvaret med och de jobbiga bitarna också.

Nu när jag själv är mamma tänker jag på min mamma ur ett föräldraperspektiv och funderar ofta över hur jobbigt hon måste haft det och hur tuff hon var. Det skiljer 16 månader på mig och Lisa och vi bråkade i princip jämt när vi var små. Vi var bästisar också såklart, men vi bråkade för jämnan. Jag ville alltid vara storasyster och fick aldrig vara det, fram till idag tror jag vi fortfarande är oense om vem som är storasyster och lillasyster haha

Johan skulle ta flyget till Stockholm kl 6.30 igår morse så jag ringde faktiskt farfar vid 6-tiden (vi har en överenskommelse att jag ringa när det krisar). Han kom vid 6.30 och då åkte jag ut med Isabelle i bilen för att hon skulle få sova lite innan förskolan, annars hade hon med all säkerhet inte orkat dagen. Bilen har räddat många dagar. Isabelle slocknar direkt när motorn går igång och sover så gott.

Nu är Alexander äntligen feberfri. Johan kommer hem alldeles strax och farfar är hos oss till dess. Han är guld värd, farfar.

När barnen somnat har våra kvällar de senaste veckorna bestått av att plugga. Johan läser just nu etik och hållbarhet och har haft inlämningsuppgift. I och med att det är hans första akademiska text på väldigt länge har jag hjälpt med just detta. Struktur, källhänvisningar osv. Jag har lärt mig en hel del om hållbarhet, vilket har varit väldigt nyttigt.

Sen försöker jag hinna med bloggen, som skänker mig så mycket glädje. Faktiskt! Jag får så mycket positiv respons och ju mer jag skriver och sätter mig in i bipolär sjukdom, ju mer lär jag känna mig själv. Häftig känsla.

….Och sen har jag mitt andra lilla projekt som verkligen är något som ligger mig nära om hjärtat. Jag började skriva på en självbiografi när jag var runt 20 men har mått för dåligt för att kunna fullfölja det. Det kommer förhoppningsvis bli en roman som är baserad på många av mina egna erfarenheter och kommer rikta in sig på tidiga tonåren. 12-15 år ungefär. Spännande va?

 

Så här ligger min lille prins och skrattar när han blir undersökt

Tips på hur man kan göra föräldraledigheten lite bättre..

Ha inte dåligt samvete om du tycker att det är tråkigt att vara föräldraledig. Att man tycker att föräldraledigheten är tråkig och jobbigt har ingenting att göra med hur mycket man älskar sitt barn och gör en inte till en sämre förälder.

När jag var föräldraledig med mitt första barn Isabelle hade jag studerat under tre års tid och varit hemma mycket under denna period. Att vara hemma ytterligare 1.5 år var tufft. Vid den tiden bodde vi mitt inne i stan vilket resulterade i alldeles för mycket shopping av bebiskläder de första månaderna.

När jag och Isabelle hade varit hos BVC vid ett tillfälle såg jag en lapp om öppna förskolans öppettider på anslagstavlan ute i väntrummet. Jag vet att jag hade fördomar om det då eftersom jag trodde att det bara var föräldrar som behövde extra hjälp som gick dit. Jag har ingen aning om var de fördomarna kom från egentligen. Jag beslutade i alla fall där och då att jag skulle ge det en chans.

Första gången vi var på öppna förskolan var Isabelle ungefär tre månader och hade inget utbyte av varken sångstunden eller de andra barnen. Hon skrek sig igenom hela samlingen dessutom och jag var helt svettig efteråt. Jag tror jag väntade några månader efter den gången tills jag gick igen. Då hade Isabelle vuxit till sig och tyckte att det var jättekul. Efter denna gång kom vi att gå nästan varje dag. Det gav både mig och Isabelle mycket genom att vi fick socialisera med andra barn och vuxna. Jag fick prata av mig och höra om andra som hade liknande erfarenheter vilket var skönt. Hade jag inte haft öppna förskolan hade jag nog klättrat på väggarna, eller så hade jag shoppat alla stadens alla barnkläder!

För mig var varje liten sak jag gjorde med Isabelle en utmaning första gången. Bara att gå ut med Isabelle i vagnen var i början nervöst, men när jag hade klarat det så kände jag mig så himla stolt och stark och vågade ta mig an en ny utmaning. Så är du som jag var nervös och tycker det är jobbigt att göra saker med ditt barn av rädsla för att hon/han ska börja gråta i vagnen osv. börja med att gå en liten runda runt kvarteret t.ex. och ge dig en klapp på axeln när du klarat det. Nästa gång vågar du kanske en liten bit till…

Jag har sammanställt en liten lista på vad som hjälpte mig under min föräldraledighet med Isabelle och nu även med min son Alexander.

  • Kolla upp var närmsta förskolan ligger och gå dit och testa om du tycker om det. Det brukar vara öppet ungefär tre timmar åt gången. Oftast umgås man först och barnen får leka, sen är det sångstund, sen fika för en billig peng och sen lek igen. Ibland kommer personer och berättar om sin verksamhet, ibland finns lite mer uppstyrda aktiviteter så som gipsavgjutning av händer och fötter osv.
  • Babysim. Finns i de flesta simhallar.
  • Föräldra/barnträning. Nivån passar kanske främst mammor eftersom träningen ofta fokuserar på att bygga upp mammakroppen igen efter förlossningen. I alla fall är det så på det gymmet jag går på. Det jag älskar med dessa träningar är att alla är där med samma förutsättningar. Någon sitter och ammar, tre barn skriker ikapp, någon annan springer efter sitt krypande barn. Man tränar så gott man kan helt enkelt.
  • Sov eller vila när ditt barn sover! Min dotter sov väldigt dåligt på nätterna så att sova när hon sov på dagarna var ett sätt för mig att orka.
  • Ta på dig dina hörlurar och sätt på peppmusik och gå ut och rulla barnvagnen.
  • Sänk kraven på dig själv. Man hinner inte med lika mycket som man gjorde innan barn! Att ha hemmet skinande rent och städat är bara att glömma. I alla fall för en vanlig dödlig som jag. Sätt inte upp massa höga mål som du ska nå under föräldraledigheten. Det är trots allt ingen ledighet som namnet tyder på utan ett heltidsjobb 24/7, 7 dagar i veckan. Hinner man inte så mycket mer än att ta sig igenom dagarna med allt vad det innebär, mat, blöjbyten, sövningar, tröstande osv. så ska man inte trycka ner sig själv utan försöka tänka att man klarade denna dag också. Man är good enough helt enkelt!

bipolarmamman, bipolär, ångest, mamma, barnJag fotade mycket under min föräldraledighet med Isabelle