Att vara gravid och bipolär

Många skriver till mig och undrar hur mina graviditeter var. Medicinerade jag? hur jag mådde jag?

Dessa kvinnor drar sig för att bli gravida p.g.a oron för hur de kommer att må utan medicin, eller med medicin under graviditeten och de är rädda för att de inte kommer vara bra föräldrar pga sitt mående.

Negativa erfarenheter och syn på sig själv och sitt mående tillsammans med ovissheten gör att man kanske väljer att inte skaffa barn alls.

Hjärtskärande mail

Jag fick ett hjärtskärande mail häromdagen från en kvinna som hade bestämt att hon inte kunde bli mamma pga sitt mående. Hon hade helt enkelt accepterat att hon aldrig riktigt skulle få må bra och trots sin stora längtan efter barn bestämt att hon inte skulle bli en bra mamma.

”Jag har velat ha barn så himla länge och verkligen längtat längtat. Men efter att mina depressioner blev värre så har jag intalat mig själv att jag inte kan ha barn och det är en stor sorg”.

Är det en dålig blivande mamma som tänker så här? Och framförallt, är det ok att vi bipolära ska förlika oss med att vi kanske aldrig kommer må riktigt bra?

Då är det något som inte fungerar. På riktigt.

Vi bipolära kan vara lika bra föräldrar som vem som helst

Det är klart att vi som har bipolär diagnos kan vara precis lika bra mammor eller pappor som personer utan diagnosen. Men, det är av min erfarenhet och åsikt att man bör känna sig stabil med sin behandling (medicin/terapi osv). Jag själv behöver medicin för att vara stabil (läs: kan svänga utefter yttre påfrestningar) med stabil menar jag så stabil som en människa kan vara. Vi är ju trots allt människor inte robotar.

Vad kan du som bipolär göra inför en graviditet

Jag pratade med en psykiater innan båda mina graviditeter för att säkerställa att medicinen jag tog och fortfarande tar var ok att ha under graviditet. Tyvärr har långt ifrån all vårdpersonal samma kunskap som psykiatern och jag blev ifrågasatt av både läkare, sjuksköterskor och apotekare under graviditeterna. Det var såklart extremt jobbigt eftersom det enda man tänker på är att barnet ska må bra.

Så, det är viktigt att du hittat en behandling som gör att du är stabil, du ser till att ha ett nätverk runt omkring dig. Det kan vara familj, vänner, vårdpersonal, grannar osv. Någon som kan avlasta om du behöver ta en dusch osv. Vi bipolära löper större risk att drabbas av förlossningsdepression, därför är vi i behov av extra stöd. Sömnbristen som oftast kommer med en liten bebis i huset är för många en trigger (trigger= något som triggar igång skov).

Det är bra om man har en överenskommelse med sin partner. T.ex. att han/hon går ut och promenerar med bebisen så att du får duscha (ja, jag tjatar om att duscha, för när man är i den där jobbiga och underbara men mest jobbiga bebisbubblan, är det himmelriket att få duscha. Få klämma ut den sista mjölken ur brösten, raka sina håriga ben, göra en hårinpackning eller bara sitta på golvet och låta det varma vattnet skölja över en).

Så:

  • Stabil (så som jag förklarade det, jag har haft skov sedan mina barns födslar…men jag kallar mig ändå stabil för det är jag för det allra mesta)
  • Kontakt med psykiater och ev. samtalskontakt
  • Ha en plan tillsammans med partner, vänner, anhöriga osv. berätta att du behöver extra stöd och fråga om de skulle vilja hjälpa dig.
  • Listan kan såklart göras lång, men det är detta jag anser vara det absolut viktigaste.

Det är inte enkelt att bli förälder och vara sjuk psykiskt. Man behöver planera mer och vara väldigt uppmärksam på sig själv och sina signaler. Men det går och man kan vara en underbar förälder trots sin sjukdom!!

Jag och min man när jag var gravid med vår dotter Isabelle

Att vara arbetssökande med bipolär diagnos

Att vara arbetssökande med bipolär diagnos

Jag är just nu i processen att söka nytt jobb efter flytt och över ett år som föräldraledig. Idag var jag på intervju för ett jobb jag väldigt gärna skulle vilja ha. Arbetsuppgifterna innefattar bl.a. personalansvar vilket ställer lite högre krav på personlig lämplighet än många andra jobb.

Inför intervjun funderade jag över om arbetsgivaren hade googlat på mig och då hittat artiklar om mig där jag pratar om min diagnos eller om han kanske t.o.m. läst min blogg. Jag funderade över om det var något jag skulle berätta för honom men kom fram till att jag tycker att det inte är något han behöver veta. Jag har ju sjukdomen under kontroll. Med medicinering, terapi när det behövs, levnadssätt som maximerar mitt välbefinnande (kost och träning) mår jag bra och tom riktigt bra. Men precis som alla andra går mitt mående upp och ned allt efter omständigheter, yttre liksom inre.

Men jag känner mig stabil. Stabilare än någonsin.

Under intervjun fick jag frågan ”Hur är din hälsa?” och jag kände ett litet obehag smyga sig igenom kroppen. Jag funderade på om han visste. Visste han att jag är bipolär och han fiskade efter att få prata om det?

Jag svarade med en liten klump i halsen ”den fysiska hälsan är bra” och ”den psykiska hälsan, ja, den är också bra” undrandes om han köpte det. Det kändes som att jag ljög för honom för att jag inte berättade om min diagnos.

Men gjorde jag det?

Nej. Man behöver inte berätta om sin psykiska sjukdom om man inte vill. Skulle det vara så att man har depressiva eller hypomana/maniska perioder som är återkommande skulle jag säga att det är sjysst att berätta för sin arbetsgivare eftersom att det kommer att komma fram förr eller tidigare ändå.

I en studie som gjorts om man ska berätta om sin dolda sjukdom eller inte, var en gemensam faktor som återkom bland svaren hos de tio som hade någon form av dold sjukdom eller funktionsnedsättning – osäkerhet. Dels en osäkerhet kring vad som skulle hända på arbetsplatsen om de talade ut om sin situation. Men även osäkerhet inför hur arbetskamraterna skulle bemöta dem (arbetsmiljöforum.se)

”Det är en svår balansgång för många. Man väger risken med att berätta och bli bedömd som annorlunda mot risken i att inte berätta. För om man inte berättar kan man bli utan det stöd och den anpassning man kan ha rätt till” säger Maria Norstedt som är lektor i handikapp- och rehabiliteringskunskap vid Malmö Högskola.

Vet man med sig att man har behov av stöd och anpassning i jobbsituationer är det enligt mig viktigt att man berättar för sin arbetsgivare direkt. Får man då en anställning ”trots” detta, vet man att stödet kommer att finnas där om det behövs samt att arbetsgivaren har empati och förståelse för diagnosen.

För mig är min diagnos eller sjukdom om man vill kalla det så, ingen funktionsnedsättning eller funktionshinder. Jag är högfungerande och mår för det mesta bra och är stabil. Jag har haft dippar som i höstas och en bra bit in på våren då min energi tog slut helt. Som min psykiater konstaterade så är det inte konstigt p.g.a. omständigheterna. Försäljning av hus, köp av hus, flytt till ny stad – två små barn varav en bebis osv osv.

Nu håller jag tummarna för att arbetsgivaren tyckte om mig och kallar mig på en ny intervju. Om han inte gör det så vet jag med mig att jag gjorde mitt absolut bästa och om inte det räckte så var inte detta jobbet för mig helt enkelt.

När livet blir för mycket

Ångest av bloggen

Ni som följer mig har förmodligen märkt att jag inte har uppdaterat bloggen på ett tag. Anledningen har varit att det varit lite för mycket i livet. Jag har försökt lägga all min energi på familjen som såklart är det viktigaste för mig. Bloggen har tidigare bara fungerat som något slags andrum, som jag faktiskt döpte den till från början. Att få skriva av sig och lätta på sitt hjärta.

Men, det är klart det har varit tufft att skriva om de sexuella övergrepp jag blev utsatt för, min uppväxt hos pappa, mammas bortgång, mitt tidiga vuxna liv som jag egentligen bara har börjat berätta om. Allt tar fram minnen och jag går igenom dem igen, fast ur ett annat perspektiv. Jag tror att det är både positivt och negativt för mig att bearbeta dessa minnen. Positivt för att jag får en förståelse för varför jag gjort som jag gjort i olika situationer, negativt för att det framkallar känslor som inte hör till nuet.

När det varit lite för tufft med flytt nu på sistone har bloggen känts som lite av en börda. Något ångestfyllt, eftersom jag känner att det förväntas av mig att jag ska uppdatera med jämna mellanrum, trots att jag vet att det bara är press jag sätter på mig själv.

Nu skriver jag dock ikväll, inte för att jag känner att det förväntas av mig, utan för att jag vill. För att jag behöver skriva av mig lite och det känns skönt.

Flytt till Stockholm

Nu ser vi fram emot flytt. Flyttlasset går den 20:e mars. Vi har tagit hjälp av en flyttfirma vilket känns riktigt bra. De lastar dock ena dagen och lossar den andra så vi kommer ha med oss saker så att vi kan bo en natt innan alla saker kommer.

Isabelle har fått förskoleplats på en montessoriförskola som är ett föräldrakooperativ. Det är nytt för oss men vi tycker om filosofin och förskolan verkar väldigt bra. Jag skulle dock ljuga om jag sa att jag inte är orolig för hur Isabelle ska reagera, men barn har ju imponerande lätt att få nya kompisar.

Isabelle ska få ett dockhus i inflyttningspresent. Vi hade tänkt måla hennes rum som nu är blått men hon vill så gärna ha blått rum så vi behåller det som det är. I måndags fick vi nycklarna och målarna kom samma dag och har under veckan målat om hela nedervåningen + Alexanders rum.

dockhus

Dockhuset!

Vårt nya hus!!! LÄNGTAR!

 

Intervju med Göran Källmark på dots charge – Ett hjälpmedel för dig som är bipolär eller närstående

bipolärmamman

Vad är Dots Charge?

Dots Charge är en ny modern och intelligent stämningsdagbok för personer med bipolär sjukdom och andra affektiva utmaningar som t ex depressioner och PMS.

Hur kommer det sig att ni utvecklade denna app?

Dots Charge är framtagen baserad på egna erfarenheter bland personal. Bipolär sjukdom finns även i min närhet och jag har på när håll sett vilka utmaningar och behov som finns. Utmaningar för den drabbade, närstående, i mötet med vården och avsaknad av underlag till forskning kring affektiva tillstånd. Att använda moderna verktyg för att snabbt, enkelt, långsiktig i ett strukturerat är nödvändigt. Det satt i samverkan med närstående, vård samt forskning är stora och mycket viktiga behov som behövs för att hjälpa på bästa sätt.

Hur har ni gått tillväga?

Vi började med våra egna behov, gjorde en undersökning för att stämma av intresset och vilken funktionalitet som efterfrågas. Vi utvecklade sedan produkten i samverkan med patienter, närstående, vårdgivare samt forskning. För att säkerställa att en god koppling till vårdgivare använder oss av samma typ av skattningsskalor som vården använder. Att appen är användarvänlig är det viktigaste för att se till att man orkar använda den över lång tid. Vikten av att under en lång registrera symtomen – föra stämningsdagbok över sitt mående är avgörande för ett bättre mående.

Vad innehåller Dots Charge och hur använder man den?

Dots Charge består av 2 delar. Dels är det en app, dels en hemsida. I appen registrerar du snabbt och enkelt genom några klick dina symptom. Detta kan du göra när du vill, var du vill och hur ofta du vill. Det tar ca 10-15 sekunder. Dots Charge hjälper dig också att automatiskt ta in data för att sätta ditt mående i ett sammanhang. Det är t ex tid, plats, väder. Vi analyserar och visualiserar ditt mående för att användaren skall få bra insikter, ge ett bra underlag till vården för att bättre diagnosticera och erbjuda relevanta behandlingar. Dessutom bidrar de insamlade uppgifter anonymt till forskningen för att utveckla bättre diagnosmetoder och behandlingar.

Med Dots Charge kan du låta dina närstående dokumentera hur de uppfattar att du mår och ni kan tillsammans analysera måendet. Det är vanligt att närstående ser förändringar tidigare än den drabbade själv. Han/hon kan således vara delaktig och hjälpa till med att vara förebyggande och få en förståelse som hjälper den närstående och sig själv.

Varför kostar Dots Charge och varför en prenumeration?

Vi är angelägna om att kunna erbjuda Dots Charge över en lång tid och säkerställa att utvecklingen fortsätter utifrån behoven som ni ger uttryck för. Vi värnar om att vara helt fria från reklam, att inte stå under inflytande av externa parter eller sponsorer. Vi säkerställer att dina uppgifter är skyddade. Prenumerationen möjliggör bl a att vi du kan pausa, eller avsluta när du vill utan extra kostnader. Det gör att det inte kostar mycket att börja använda Dots Charge. Vi kan då också se hur hur användarmönstret ser ut och göra relevanta justeringar för ett långsiktig och värdefull användande.

Hur ser den tekniska lösningen ut?

Du använder valfria smartphones eller surfplattor, du kan använda flera samtidigt för att dokumentera ditt mående. Informationen lagras säkert i molnet och åtkomst finns även via webben för analys och för att hantera ditt konto. Det är bara du som kan komma åt din data och ge ett medgivande till närstående och vården för att samverka med dig. Data till forskningen är helt anonymiserad och kan inte på något sätt spåras till dig.

Hur ser framtiden ut?

Vi arbetar kontinuerligt med att att utveckla Dots Charge i sin helhet för att ser till att den möter upp de behov som finns. Det är ni som användare som vet vad som gör att att Dots Charge är så värdefull som möjligt för er.

Vad önskar du dig för fortsättningen?

Att utsatta får ett bättre och mer balanserat liv där diagnos och behandlingar är verksamma, att tiden att bli diagnostiserad sjunker från i genomsnitt 11 år, att antalet feldiagnoser sjunker. I dag får man i genomsnitt 3 feldiagnoser innan rätt diagnos sätts. Jag önskar även att suicidalrisken går ner. I dag har bipolära en 20% förhöjd risk till självmord vilket är extremt högt. Att bieffekterna av mediciner minskar. Kort och gott ett bättre liv för de drabbade oavsett om det är den sjuke, närstående, barn. Det är tillsammans vi hjälper varandra.

För att komma till Dots Charge klicka här 

 

17 FILMER OM BIPOLÄR SJUKDOM

1. Touched with fire

bipolärmamman

2. Infinitely polar bear

BIPOLÄRMAMMAN

3. The ghost and the whale

4. Repentance

5. Silver Linings Playbook

6. The Informant

7. Mad Love

8. Michael Clayton

9. Mr. Jones

10. Pollock

11. The Dark Horse

12. All she ever wanted

13. Vincent and Theo

14. Phoebe in Wonderland

15. Girl Interrupted

16. Mrs Soffel

17. Proof

Ambivalenta vårkänslor

De senaste veckorna har vi haft riktigt vårväder här i Jönköping. Hur skönt det än må vara med sol, fågelkvitter och värme, skapar alltid våren en otrygghet hos mig. Från det att jag var 12 år och uppåt innebar våren och sommaren mer alkohol hemma och därmed också mindre trygghet. Det är så hemskt att det fortfarande sitter kvar, trots att jag är 32 år gammal.

Det får mig att tänka på den där psykologilektionen på gymnasiet då vi pratade om andrahandsbetingning. Om att man ringde i en klocka när hundar skulle få mat och efter ett tag räckte det att man ringde i klockan för att deras salivproduktion skulle öka. I detta fall är våren den där klockan.

Så här står det om andrahandsbetingning:

Att individen reagerar på visst sätt, till exempel med rädsla, ångest, ilska, hunger, när det uppstår eller avsiktligt åstadkommes (av till exempel en psykolog) en ny omständighet som är i tid och rum är kopplad till det som ursprungligen väckte rädslan, ångesten, ilskan och så vidare

Jag har alltid försökt undvika att tänka på det och ignorerat känslan som genomsyrar hela kroppen, men det har verkligen inte fungerat så nu ska jag försöka med en annan metod á la KBT. När känslan av otrygghet kommer ska jag stanna upp och känna efter. Säga till mig själv att jag är trygg idag. Jag har en familj och det finns ingen som missbrukar alkohol runt mig. Acceptera känslan men sen låta den ”flyga vidare”…

Förhoppningsvis kommer jag kunna njuta av våren framöver med denna metod, istället för att känna den där obehagliga känslan i magen.

bipolärmamman
bipolärmamman

Bipolär depression

Bipolär depression

Bipolär och unipolär depression

Bipolär depression förstör och ödelägger liv och tenderar att ta upp den största delen av skovens tid. Trots detta är det mycket svårt att diagnostisera. Anledningen till detta är att man som bipolär oftast söker när man är deprimerad. Har man ingen sjukdomsinsikt söker man inte när man är manisk eller hypoman eftersom man då ofta är upprymd och uppåt. Ett av kriterierna för hypomani/mani (ICD-10) är dessutom dålig sjukdomsinsikt…

Michael E. Thase, professor på Pennsylvania School of Medicine menar att så många som 50% av bipolära som söker för depression blir feldiagnostiserade med unipolär depression.

Det är dock inte konstigt att man blir feldiagnostiserad eftersom DSM-IV och ICD-10 (processtöd vid diagnostisering) inte skiljer mellan bipolär depression eller unipolär depression. En bipolär diagnos grundas på om personen haft en mani och hypomani, och inte sällan glömmer läkare fråga detta.

Så här står det på internetmedicin: 

Det finns ingen vedertagen diagnostisk biomarkör för bipolär sjukdom. Diagnosen är klinisk och ställs efter en noggrann anamnes med stöd av kliniska skattningsskalor. Anamnesen bör utöver det aktuella tillståndet omfatta en kartläggning av:
 

  • Det långsiktiga förloppet
  • Tidpunkt och omständigheter för debut
  • Ärftlighet för psykisk sjukdom och självmord
  • Effekt av tidigare behandling
  • Förekomst av missbruk
  • Icke-psykiatriska sjukdomar och deras behandling
  • Den sociala situationen

Det är inte konstigt att den genomsnittliga tiden för att få rätt diagnos är ca 10 år (internetmedicin.se)

Enligt en studie från 2002 (Judd) upplever bipolära som har typ 1 depression tre gånger så ofta som manier. När det gäller bipolär typ två har man depressioner ca 40 gånger oftare än hypomanier.

Hur tar det sig uttryck?

Depressioner kännetecknas som regel av oföretagsamhet, nedsatt energi, sänkt självkänsla, pessimism, nedstämdhet, oförmåga att känna glädje, lust och intresse, och ökad stresskänslighet.

Nedstämdhet, irritabilitet: De flesta som är deprimerade beskriver sig som nedstämda och brukar också berätta om känslor av hopplöshet och meningslöshet. En del känner sig emellertid varken ledsna eller sorgsna, men upplever en plågsam oförmåga att känna glädje. Denna svårighet att glädja sig är ett av de viktigaste symtomen vid depression. Normala glädjeämnen fungerar inte längre. ”Livsglädjen är borta”. Många har en känsla av tomhet och beskriver en total oförmåga att känna. Många tycker att de har blivit mer sårbara och känsliga.

De har lättare att ta illa vid sig, är mer irritabla och har svårt att hantera också mycket små motgångar. De tycker ofta att de förlorat förmågan att visa tålamod, och får lätt vredesutbrott. Vid milda depressioner är det ofta inte nedstämdheten som dominerar, utan irritabiliteten och stresskänsligheten.

Svårigheter att känna intresse och tillfredsställelse: Den som är deprimerad har en nedsatt förmåga att bli stimulerad av positiva händelser. Det som tidigare upplevts som intresseväckande, engagerande och stimulerande förlorar sin mening. Förmågan att känna tillfredsställelse i olika aktiviteter är som borta. Som regel får man inte längre samma känslomässiga utbyte av musik. Den sexuella lusten är ofta nedsatt eller helt borta. Det är svårt att finna nöje i umgängesliv. TV-programmen ter sig meningslösa. Man blir tillbakadragen och en del upplever en plågsam likgiltighet och leda.

Förändrad aptit: Aptiten påverkas ofta. Förändringen kan gå i två riktningar. Oftast försämras den. Maten smakar inte längre. Man måste tvinga sig att äta. En del går ned i vikt. Andra upplever ett ökat matsug, beskriver ett ”tröstätande” och tenderar att gå upp i vikt då de är deprimerade. Många får ett kraftigt sug efter choklad och sötsaker.

Sömnsvårigheter eller ökad sömn: Sömnsvårigheter är vanliga. En del har svårt att somna. Många sover ytligare än vanligt, vaknar lätt och kan inte somna om.

Orörlighet eller rastlöshet: Många som är deprimerade visar en märkbart minskad rörlighet. De har svårt att ta initiativ och blir ofta sittande apatiska. De ter sig dröjande och långsamma. Rastlöshet förekommer hos en del.

Trötthet, nedsatt energi: Den som är deprimerad upplever ofta en speciell form av trötthet. Det är som om förmågan att få fram energi försvunnit.

Känsla av värdelöshet och skuldkänslor: Självanklagelser och skuldkänslor är vanliga. Tankarna kretsar ofta kring föreställningen att man är värdelös.

Koncentrationssvårigheter: Man har svårt att minnas och koncentrera sig.

Ängslan och oro för småsaker: Den som är deprimerad bekymrar sig ofta. Fantasier om framtida misslyckanden, olyckor eller sjukdomar är vanliga. Självförtroendet är sänkt och en del plågas av kraftig osäkerhet i kontakten med andra.

Nervositet och kroppsliga symtom: Nervositet med kroppsliga symtom som muskelspänning, svårigheter att slappna av och värk förekommer ofta. Besvär av yrsel, hjärtklappning, svettningar och magbesvär är också vanliga. Ibland har symtomen vid depression en s.k. ”melankolisk dygnsrytm”. Besvären är då genomgående svårast under morgnarna och förmiddagarna, för att sedan successivt minska och vara minst uttalade under kvällarna.

Tankar på döden: Tankar om döden är vanliga under en depression. Man tänker mer än vanligt kring döden som sådan. Många säger sig att det skulle vara bättre att vara död. Ungefär 80 % av dem som är deprimerade har självmordstankar. (ibisgbg.se)

Lider du av depression och vet med dig att du har perioder då du känner dig upprymd, kanske shoppar, festar, träffar många nya kärlekspartners osv. för att sedan falla platt. Då kan det vara så att du har bipolär sjukdom.

Det är många som skriver till mig och säger att de är på utredning för bipolär diagnos och att de känner sig helt förstörda över detta. Jag tänker så här. Är du under utredning för bipolär sjukdom så kommer du förhoppningsvis få den hjälp du behöver och ditt liv kommer få en helt ny vändning. För det bättre. För mig var diagnosen det bästa som kunde hänt mig, utifrån förutsättningarna. Det bästa hade såklart varit att inte ha sjukdomen, men tyvärr får man inte välja det.

Jag vill lyfta fram att man med rätt behandling kan man leva ett jättegott liv, trots sin sjukdom! 

Mexiko del 3

Jag hade varit i Mexiko i ca 1,5 månad. Under denna tid hade jag varit i Chihuahua i norra Mexiko, Mexiko City och Acapulco. Efter att ha lärt känna en kompis moster var jag nu på väg hem till hennes familj i Cancun.

bipolärmamman

bipolärmammanJag hade aldrig sett sånt här blått vatten och vita stränder. Det var verkligen som ett paradis.

Jag umgicks med Marcos kusin som tog med mig på lite turistattraktioner och främst till stranden. Jag fick för mig att hon inte tyckte om mig något vidare. Kanske för att jag spenderade varje minut jag fick till att chatta med killen från Malmö som jag blivit så kär i. Jag ville helst inte följa med ut och festa utan istället vara hemma och prata med honom…

.

bipolärmamman

På Isla Mujeres som är en ö som ligger precis utanför Cancun. Jag var ute och snorklade med kusinens kusin som var marinbiolog.

bipolärmamman

bipolärmammanbiplärmammanEtt vattenland fast naturligt..

bipolärmammanEn liten albinosköldpadda som med all säkerhet är död nu. Vi var med och släppte flera hundra små sköldpaddor med vetskapen om att de allra flesta skulle bli fågelmat inom snar framtid.

bipolärmammanbipolärmamman

När jag hade tröttnat på att vara i Cancun tog jag kontakt med min barndomsväns syster som bodde i Salt Lake City och frågade om jag inte kunde få komma dit en sväng. Jag bokade en svindyr biljett dit och åkte någon dag senare.

Husförsäljning

Husförsäljning

Husförsäljning

Stress

Husförsäljning måste vara en av de stressigaste och mest påfrestande sakerna som finns. Gå på visningar och slutligen köpa hus var ingenting jämfört med detta. I måndags hade vi en målare här som målade klart vår trappa (ett projekt jag inte riktigt blev klar med i höst). Resten av veckan har jag och Johan i princip packat ihop hela vårt hem inför stylingen och fotograferingen i fredags. Isabelle sov hos mormor och morfar mellan torsdag-fredag så att jag och Johan kunde fixa det sista. Jag hade någon slags vision att vi skulle bli klara med städningen tidig kväll så vi kunde ha lite egentid. Kl 23 stod vi två i varsitt rum på övervåningen och satte upp gardiner. Det blev med andra ord inte så mycket egentid den kvällen.

Sova borta själv för första gången

Det var första gången Isabelle sov borta utan oss och det hade gått bra fram tills hon skulle gå och lägga sig. Då ville Isabelle hem till sitt rum och ville hellre sova med morfar. Sedan blev hon i vanlig ordning ”jättehonni” jättehungrig. Som hon blir varje kväll när hon ska sova. Tre rostade mackor senare gick de och la sig igen och tillslut somnade hon. Och sov till kl 7.30. Stort. Jag, Alexander och Chili (vår hund) kom dagen efter och hämtade henne. Då var hon så stolt. Lilla stora tjejen.

Styling och fotografering

I fredags stylade Vackra hem vårt hus och sedan kom fotografen och fotade precis efter. Vi hade förberett Isabelle genom att säga att det kommer en fotograf så vi måste städa för att det ska bli fint hemma. Isabelle verkade acceptera detta och undrade om farbrorn skulle vara hemma när vi kom hem. När vi väl kom hem utbrast Isabelle ”wow, mamma, sååå fint!!!” Hon tyckte det var så spännande. Hon gick från rum till rum och beundrade. Isabelle har verkligen öga för detalj, det har hon alltid haft.

Stressens påverkan på mig

Jag sover vanligtvis väldigt bra på nätterna men på sistone har jag sovit sämre… jag är säker på att det beror på stress. Jag känner mig dessutom väldigt irriterad. Irritation har jag aldrig tidigare kopplat till min sjukdom men det står som en av symptomen, så jag antar att det kan det skulle kunna bero på det. Och stressen. Innan jag gick på föräldraledighet hade jag p.g.a. vad jag tror var mitt jobb som socialsekreterare fått tics. Jag hade mycket tics som barn men har inte haft det sedan dess. De försvann så fort jag gick på föräldraledighet och har varit borta tills nyligen då kom tillbaka igen.

Hemnet

Nu väntar vi bara på att huset ska komma ut på hemnet. Det ska bli spännande. Nästan lite för spännande.

Kroppsliga sjukdomar som kan ge bipolära symptom. Viktigt att veta när man blir diagnostiserad!

När jag blev diagnostiserad bipolär visste jag inte att det fanns fysiska sjukdomar som kunde ge liknande symptom och ingen informerade mig heller om detta.

När någon söker för depression skall det ingå i utredningen att kontrollera följande blodprover:

-Röda blodkroppar (Hb)

-Vita blodkroppar (LPK)

-Infektionsvärden (SR, CRP)

-Saltbalansen (elstatus inkl kalcium)

-Levervärden (leverstatus)

– Sköldkörtelvärden (TSH, fritt T4)

– Vitaminer (B12, folsyra)

Detta beror på att depressiva symtom även kan förekomma vid rent kroppsliga sjukdomar så som sköldkörtelunderfunktion, blodbrist mm. (internetmedicin.se).

När man söker för bipolär sjukdom bör följande provtagningar och undersökningar göras:

  • Glukos, lipidstatus
  • Na, K, Kreatinin, Albumin
  • Ca, TSH, prolaktin
  • Blodstatus, CRP, SR
  • Leverstatus, GT
  • B12, folat
  • Vid misstanke om Wilsons sjukdom beställs S-Cu
  • Vid misstanke om reumatisk sjukdom eller syfilis tas särskilda prover
  • Drogscreening – särskilt för stimulantia, THC och bensodiazepiner
  • Längd och vikt
  • Puls, blodtryck
  • Neurologisk undersökning
  • CT-hjärna eller MRT-hjärna (vid misstanke om särskilda neurologiska sjukdomstillstånd)
  • EEG (vid misstanke om epilepsi och degenerativ hjärnsjukdom)
  • EKG (vid misstanke om hjärtsjukdom eller vid hög ålder) (ibid).

Man måste tyvärr vara väldigt påläst för att få rätt vård

De allra flesta är bekanta med uttrycket ”Man måste vara frisk för att vara sjuk”. Tyvärr och inte helt oväntat (ingen rök utan eld)stämmer det väldigt väl överens med verkligheten. Jag gick runt sjuk i över 10 år innan jag fick rätt diagnos. Jag var den som slutligen kom fram till att jag hade panikångest och bad om antidepressiva. Till vårdcentralen kom jag den där dagen i november 2014 med min ipad där jag skrivit hela min anamnes (sjukdomshistoria), förslag på diagnoser och medicinering. För det var så jag hade lärt mig. Att man måste vara aktiv och väldigt påläst för att få den vård man har rätt till.

Jag blev skickad till psykakuten där man gjorde en madr-s som en är en självskattningsskala för att bedöma svårigheten av depression. Sedan fick jag prata med en st-läkare (jag hade enligt sjuksköterskan tur eftersom det normalt sett brukar vara en AT-läkare som har bakjouren). Läkaren frågade hur jag mådde och om jag var självmordsbenägen. Jag sa nej men att jag mådde väldigt dåligt med all den ångesten jag kände inombords. Han lyste upp och sa att det fanns en jättebra medicin för mig. Jag kommer inte ihåg om han nämnde bipolaritet då.

Innan jag gick hem fick jag en tablett och lite vatten i en plastmugg.

Medicinen gjorde faktiskt under. Den tog bort ångesten och gjorde mig stabilare än någonsin. Men jag hade inte fått någon diagnos. Den skulle ställas senare med hjälp av en psykolog.

Psykologen var extremt flummig (läs inlägg om när jag träffade honom här). Jag fick med mig en bok hem för att se vilken typ som stämde bäst överens med mig. Jag kom fram till typ 2 och han svarade att han trodde det med.

Vi var överens. Jag hade bipolär typ 2.

Inga prover… inte ens en fråga om några fysiska besvär fick jag under denna process.

Dåligt samarbete mellan psykvården och somatiska vården

När jag var 15 hade jag astmamedicin för min ångest. Jag fick besvär med andningen när jag mådde dåligt och blev stressad, men den kopplingen gjorde varken jag själv eller någon läkare. Det var ingen läkare som frågade mig hur jag mådde.

När jag var 20 och sökte trodde jag att det var somatiska (fysiska) problem jag hade. Då undersöktes jag för det och fick ingen fråga om ångest. Trots att jag sökte för tryck över bröstet, hjärtklappning osv. Ganska vanliga ångestsymptom.

När jag sedan fick lite insikt och läste på om mina symptom sökte jag istället för psykiska problem och fick då ingen fråga om somatiska.

Det är verkligen en stor brist i vår sjukvård, att somatiken och psykiatrin inte samarbetar mer med varandra. Dels det och dels att man måste vara så himla påläst för att få den adekvata behandlingen man har rätt till.

Så… söker du för psykiska besvär stå på dig så du får de prover du har rätt till.

Att bli en bra mamma när ens egen barndom var hemsk

Att bli en bra mamma när ens egen barndom var hemsk

Barndom

När jag var 2-3 år gammal flydde jag, min syster och mamma till kvinnojouren. Där bodde vi ett tag. Mamma tog tillbaka pappa några gånger men släppte honom till slut och vi flyttade från staden där vi bott upp till min mormor i Värmland. 

Mina minnen från denna period är att pappa tog tag i mamma, skrek på henne och betedde sig skrämmande. Jag kommer även ihåg att vi sov på golvet i min morfars rökiga lägenhet. 

I Värmland levde vi tillsammans med mamma som tog hand om oss väl. Fasta rutiner och klara gränssättningar men desto mindre med kramar och närhet. Jag klarade t.ex. inte av att krama mamma när jag var 11 år. Tyckte kanske att det var pinsamt, och obehagligt. Mamma var sjuk i reumatism och klarade därför inte av att ha oss sovande hos oss eller sova hos oss. Jag hade sömnproblem när jag var 11-12 år och väckte en gång mamma som blev arg på mig. Efter det väckte jag henne aldrig mer utan försökte hantera sömnproblemen med att gå och lägga mig tidigare.. det funkade inte utan blev bara värre.

Hon älskade oss och tog hand om oss väl men hon hade det tufft. Både ekonomiskt, fysiskt och psykiskt. Min mamma hade inga förebilder vad gällde barnuppfostran.

Hon bråkade ofta med sin mamma och hade emellanåt ingen kontakt med henne. Morfar hade hon sporadisk telefonkontakt med, han var alkoholist sedan långt tillbaka. 

Frånvarande pappa

Vår pappa kom en-två gånger per år och tog med oss till hotell. Vi gick på Mcdonalds, på bio, fick godis och paket. Det var så himla roligt. Men han var ju ingen pappa. Han fanns inte där för oss när vi var ledsna eller glada över killar, kompisar, skolan osv. Det var mamma som gjorde.

Mammas död

När jag är 12 år dör mamma hastigt en morgon. Jag är den som ringer 112. Mitt under basketmatchen får jag följa med min engelsklärare som visar mig till min moster och syster som står och gråter. Jag får det värsta beskedet jag någonsin fått ”mamma är död”. Kort därefter står jag bredvid min döda mamma. Jag känner ilska mot socialsekreteraren som är med i rummet och vägrar lämna. Det är februari 1999 och man beslutar att jag och min syster ska bo hos vår moster som bor tillsammans med sin man och tre barn. Omedvetet söker jag en ny mamma i min moster.

Flytt till pappa

I juni samma år går flyttlasset ned till vår pappa. Både jag och min syster är förstörda över beslutet. Pappa har en ny familj med fru och barn och vi är överflödiga. Jag upptäcker att pappa dricker alldeles för mycket och för ofta vilket skapar en stor otrygghet hos mig. Från att ha haft en väldigt förutsägbar vardag med rutiner och gränser, har jag nu inga. Jag kan gå var jag vill utan att få en fråga vart jag ska, gå och lägga mig när jag vill, äta när jag vill, plugga om jag vill. Däremot får jag mycket skäll. Jag får inte ringa till min moster eftersom det är rikssamtal och dyrt, jag kostar för mycket överlag. Jag bestämmer mig för att bråka med pappa för att han inte ska ha mig som favorit längre eftersom han haft det innan. Bråken eskalerar snabbt och min pappa trycker en kväll upp mig hårt mot väggen och jagar mig in till mitt sovrum där jag gömmer mig under mitt täcke. Han fortsätter skrika och skrämmas. Denna skrämselteknik kör han med under alla de sex år jag kommer att bo med honom.

Min ångest börjar här, i form av en stor klump i magen som ständigt är närvarande.

Sexuellt utnyttjad

När jag är 16 år blir jag kär i en australiensk kille som hittat mig på nätet. Denne kille är min engelsklärare som lurar mig att ha sex med honom under nästan 2 års tid. Han förstör min första sexuella upplevelse och förvandlar sex till något hemskt.

18-års dag

På min 18-års dag flyttar jag till min bästa kompis Martins familj som än idag är min familj. Mina barns mormor och morfar. Ingrid, Martins mamma och min bonusmamma gör vad hon kan för att vägleda mig och gör ett så bra jobb hon bara kan. Det vi inte vet då är att jag är sjuk och att det ska dröja mer än 10 år innan jag får denna rätta diagnosen.

Barndomen kan jag inte ta tillbaka men jag kommer att bearbeta den under många terapitimmar.

2007

Jag får min första panikångestattack.

2009

Jag har generaliserat ångestsyndrom, panikattacker och även agorafobi under några månader. Jag blir insatt på antidepressiva på min uppmaning.

2011

En höjning av antidepressiva gör att jag kommer in i en långvarig hypomanisk period. Jag gör slut med pojkvän, flyttar hem till Sverige, blir tillsammans med ny kille, börjar plugga och skaffar hund.

2014

Jag orkar inte längre med min ångest och börjar känna att jag inte vill leva längre. Med stöd av min nuvarande man söker jag hjälp och får komma till psykakuten. Där blir jag insatt på min nuvarande medicin som blir min räddning.

2015 Januari

Jag blir diagnostiserad bipolär typ 2.

2015 Maj

Jag får ett plus på stickan och väntar vår dotter Isabelle.

Jag kommer ihåg att jag undrade hur jag skulle kunna klara av att vara mamma när jag är psykiskt sjuk. Tänk om Isabelle skulle få veta att jag är bipolär, hur skulle det påverka henne. Kommer hon bli sjuk, det är ju ärftligt. Hur ska jag kunna vara en bra mamma? Jag som inte ens kan ta hand om mig själv.

När jag av vana la mig på sängen och tänkte den tanke som jag alltid tänkte när det blev för mycket: ”jag kan alltid ta livet av mig” stannade jag upp. Lika snabbt som jag tänkte det, slog jag bort tanken. Nu var jag ju gravid och kunde inte längre tänka så.

Jag skulle ljuga om jag sa att denna insikt inte var jobbig. Hur skulle jag nu tänka när allt blev som jobbigast?

22 januari 2016

Isabelle kommer till världen och gör mig hel som människa. Jag älskar denna lilla tjej över allt annat och så mycket att det gör ont i hela mig. Jag har svårt att hantera den överväldigande oron och ligger och googlar spädbarnsdöd på nätterna. Jag har skräcktankar att jag ska tappa henne, att jag ska råka sätta en kniv i henne. Tankarna gör att jag känner mig galen.

Något som påverkar mig och andra psykiskt sköra otroligt mycket är brist på sömn. Jag och min man löser det genom att jag slutar att amma och Johan börjar ta nätterna.

Detta blir nog räddningen.

Det sociala arvet

Jag har sedan Isabelle kom till världen tänkt att Johan hade en bra barndom och det sociala arvet från honom väger upp det från mig. Att han kommer vara det som gör att våra barn kommer få ett bra liv. Det har varit min trygghet. Men nu vet jag bättre. Det är såklart hur vi två tillsammans uppfostrar och behandlar våra barn som kommer den största bidragande faktorn till hur de kommer må i vuxen ålder.

Visst har Johans barndom att göra med hur han mår idag och har en indirekt påverkan på våra barn. Men det sociala arvet ärvs inte rakt ner i ledet som ögon- eller hårfärg. Samma sak från min sida. Bara för att jag hade en jobbig barndom betyder inte det att mina barn kommer få det så automatiskt. Det finns dock en större risk, eftersom en person som inte har haft bra förebilder har svårare för att veta hur man ska agera som förälder. Men är man medveten om det och arbetar aktivt för att inte göra de ”misstag” ens egna föräldrar gjorde finns det inget som säger att man kan bli en jättebra förälder.

Vad som är jobbigt idag

Vi har idag två barn, Isabelle som snart är 3 år och Alexander 6 månader och det jobbigaste för mig är den ständiga oron för båda barnen och framförallt för Isabelle. Hon utvecklas ständigt och testar gränser för jämnan. Förra veckan eskalerade det och hon började slåss och skrika rakt ut för småsaker. Detta gjorde att jag genast blev superorolig för hur hon mår. Tänk om hon mår dåligt psykiskt? Jag får panik inombords för att min största rädsla är att mina barn ska må dåligt så som jag gjorde i min uppväxt.

Det är inte rationellt såklart. Våra barn får väldigt mycket kärlek och närhet, vi sätter gränser och jag tror att vi har skapat en väldigt förutsägbar vardag för dem med morgon och kvällsrutiner osv och jag försöker lugna mig med att ”trygga barn trotsar” Hade hon inte varit trygg hade hon inte försökt slå sig fri utan klängt sig fast istället.

Men trots dessa rationella tankar brottas jag ständigt med känslan av att inte vara en tillräckligt bra mamma. Jag tappar ibland tålamodet och blir arg. Jag säger saker som inte är pedagogiska osv. Ibland hör jag min mamma i genom min röst ”Åsa, om du inte kan bete dig får du lämna bordet”… jag sa samma sak till Isabelle häromdagen och jag hörde hur dumt det lät. Vadå bete sig? Vad betyder det egentligen för en tre-åring? och varför ska hon lämna bordet? hon ska ju sitta kvar och äta. Det är ju det jag vill. J

Eftersom jag inte har några referensramar vet jag inte alltid vad som är rätt eller fel i olika situationer. ”Var jag för hård?” ”Var jag för slapp?”… Det kommer inte alltid naturligt att veta vad som är rätt eller fel vilket gör mig osäker på mig själv. Isabelle kör lite med mig emellanåt och Johan gör mig medveten om det. Jag vet att jag ger mina barn väldigt mycket närhet och kärlek och att de är trygga. Det är det viktigaste för mig.

Min barndoms påverkan på mig som mamma

Känselspröt

Att aldrig veta om man kommer hem till en full pappa och bråk gör att man blir väldigt duktig på att läsa av situationer, människor och stämningen i rum. Jag tror att jag har en fördel av detta i min mammaroll. Jag känner om än snabbare av om det är något som inte stämmer hos Isabelle eller Alexander och kan agera snabbt.

Materiella saker

Eftersom min mamma hade dålig

ekonomi och jag inte hade mycket att röra mig med under åren med pappa är jag väldigt mån om att Isabelle och Alexander har fina kläder. Kanske lite väl mån. Jag har märkt att jag mår dåligt av att t.ex. dra in på klädköp till barnen en månad.

Att kunna ge Isabelle och Alexander allt materiellt som jag själv inte fick när jag var barn gör att jag känner att de inte har det som jag hade det.

Närhet

Eftersom jag själv inte fick så mycket närhet och förstår konsekvensen av det (jag har svårt för närhet med alla utom mina barn och man) ger jag mina barn väldigt mycket närhet. Jag säger ofta att jag älskar dem och peppar dem. Bland det viktigaste för mig att lära mina barn är att hantera motgångar. Klarar de det kommer de att komma långt. För motgångar stöter man alltid på i livet. Det är inte hur man faller som betyder något, utan hur man reser sig. Jag tror verkligen på det.

Hantering

Kunskap

Jag läser ständigt på om vilken utvecklingsfas Isabelle är i och allt om hur man kan hantera olika situationer vilket gör att jag känner mig mer rustad och självsäker i situationerna. För mig funkar kunskap bäst. 

Stöd

En annan mycket viktig sak är stöttning från min man. Händer det något nytt, som häromveckan när Isabelle fick utbrott blev det många samtal om först varför hon har dem och sedan hur vi ska hantera dem. Det är viktigt att man är enade och hanterar dem på samma sätt. Har man inte stöd från en partner kan man prata med BVC. Det ska finnas kuratorer på alla familjecentraler som är duktiga på dessa frågor (tips).

 

 

 

Varför blir man bipolär?

Varför blir man bipolär?

Arv och miljö

Det finns inget enkelt svar på denna fråga, men forskare är överens om att både arv och miljö är viktiga orsaker bakom bipolär sjukdom. Man har studerat enäggstvillingar med anlag för bipolär sjukdom som vuxit upp i olika miljöer och sett att ärftligheten har en avgörande betydelse.

Uppskattningsvis är det genetiska bidraget till bipolär sjukdom 56,4-61,8%. Om en person har en förstagradssläkting med bipolär sjukdom löper den personen 10 gånger högre risk att drabbas själv jämfört med gemene man (internetmedicin). Men, de allra flesta barn utvecklar inte sjukdomen senare.

Andra omständigheter

Yttre stress kan utlösa sjukdomen och ofta är det någon påfrestande livshändelse som gör att man går in i en sjukdomsperiod. Det finns många andra omständigheter så som personlighet, somatiska sjukdomar, brist på sömn, resor över flera tidzoner, graviditet, menopaus och omgivningens sätt att reagera som kan påverka sjukdomen på lång sikt (internetmedicin.se)

VITAMINBRIST

Den stora betydelsen av D-vitamin stöds alltmer av många forskningsrapporter. Tillräckliga nivåer av vitaminet, speciellt vintertid på nordliga breddgrader och för mörkhyade personer i ett solfattigt klimat är väsentligt för att minska risker för sjukdomar, inklusive depression. Barn får oftast D-vitamin-tillskott efter att de fötts, men vitaminet är minst lika viktigt under den tidiga fosterutvecklingen. Vitaminbrist på ett tidigt stadium ger sig tillkänna senare i livet, enligt forskningsrapporter bland annat som ADHD, bipolär sjukdom, schizofreni, okontrollerat beteende och depression. Vitaminbrist samverkar med andra brister i födosystemet, som lågt intag av omega-3 fettsyror och brist på viktiga mineraler (tf.nu)

Samsjuklighet

Ångestsjukdomar så som PTSD (Post traumatiskt stressyndrom) och social fobi förkommer ofta bland människor med bipolär sjukdom. ADHD är en annan sjukdom som ofta förekommer med bipolär sjukdom. Sjukdomarna har några symptom som överlappar med varandra, så som rastlöshet och att bli distraherad lätt.

Följdsjukdomar

Människor med bipolär sjukdom löper större risk att utveckla problem med sköldkörteln, migrän, hjärtsjukdomar, diabetes, övervikt samt andra fysiska sjukdomar. Dessa sjukdomar kan skapa symptom som liknar mani/hypomani och depression. De kan även uppkomma från behandling för bipolaritet.

Behandling

Det finns idag inget botemedel för sjukdomen, utan den är livslång. Människor med bipolär diagnos behöver långsiktigt behandling för att hantera sin sjukdom. En effektiv behandlingsmetod är medicin och psykoterapi för att minska risken för skov och minska symptomen (http://www.adamhscc.org/)

Kemisk obalans i hjärnan/hormonsjukdom

En del forskare tror att sjukdomen beror på en kemisk obalans i hjärnan och andra hormonsjukdomar. (Jag kommer skriva ett inlägg dedikerat detta eftersom det är så intressant)

 

 

 

Året i bilder

Kan jag dricka alkohol om jag är bipolär?

Kan jag dricka alkohol om jag är bipolär?

Forskare har funnit en stark relation mellan bipolär sjukdom och alkoholism. Uppskattningsvis lider 45% av bipolära personer av alkoholism och de flesta bipolära utvecklar alkoholism under någon period i deras liv. Få sjukdomar är så nära relaterade som bipolaritet och alkoholism. Varför har forskare inte ännu nått en gemensam anledning för men en del forskare menar att det beror på generna.

Att hantera sin sjukdom är nog jobbigt, om man då adderar alkoholism blir sjukdomen mycket svårare att hantera och behandla.

Personer som lider av bipolär sjukdom känner ofta att de inte har kontroll över sina liv, speciellt under skov och då är alkohol lockande för att bedöva dessa känslor. Det hjälper att lugna nerver, speciellt i sociala sammanhang. Det kan till och med avhjälpa de jobbiga symptomen för stunden, för att i det långa loppet förvärra dem.

Fyra anledningar till att inte dricka alkohol när man är bipolär

1) Som bipolär löper man enligt forskning större risk att utveckla alkoholberoende

Bipolär diagnos ökar risken att en individ utvecklar alkoholism. Ett av symptomen när man är manisk/hypomanisk är att man engagerar sig i destruktivt och impulsivt riskbeteende. Det är inte ovanligt att alkoholmissbruk är ett av dessa. Bipolära människor är ofta impulsiva och agerar först och tänker sedan. Detta är en av anledningarna till varför alkoholism och bipolär sjukdom är så vanligt tillsammans. Även om du har bestämt dig för att dricka ansvarsfullt, måste du ändå överväga tanken på att du inte kan göra detta när du är hypoman/manisk. Om du nu har sjukdomsinsikten.

2) Alkohol kan förvärra dina symptom

Alkohol kan som jag skrev ovan minska dina symptom så som social ångest osv. i stunden, men de kan även förvärras av alkohol. Det har visat sig att bipolära som dricker ofta blir mer våldsamma, mer impulsiva och löper större risk att missbruka andra droger. Därför är det, trots att man dricker ansvarsfullt, en stor risk att dricka.

3) Alkohol går inte bra ihop med psykofarmaka.

Om du tar psykofarmaka och har läst om medicinen så vet du förmodligen att rekommendationen är att inte blanda medicinen med alkohol. Det finns en anledning till detta.

4) Alkohol gör att man undviker bättre sätt att hantera livet.

Om man tar en drink innan sociala sammanhang för att hantera situationen och sätter det i system, gör det att man inte lär sig nyttigare sätt att hantera sådana och liknande situationer. Det är av värde att fråga sig varför alkohol är viktigt. Varför dricker man det? Om det är för att hantera ångest och obehagliga känslor är det dags att fundera på om det verkligen är värt det. Det finns så mycket andra positiva saker som kan underlätta dessa symptom, så som träning, nyttig kost och mindfullness för att nämna några

Om man trots argumenten ovan, vill unna sig ett glas vin eller en öl då och då kan vara bra att fråga din terapeut samt läkare som känner till dig och din historia vad han/hon tycker. 

Min personliga erfarenhet av alkohol och bipolaritet/ångest

Jag började medicinera med antidepressiva när jag var 22 år gammal. Jag var då student på Lunds universitet och bodde i korridor. Att bo i korridor innebar många fester. Jag kommer ihåg att jag drack som alla andra och hade som regel minnesluckor dagen efter. Jag betedde mig ofta illa och blev faktiskt aggressiv vid något tillfälle mot min dåvarande pojkvän. Jag hade verkligen ingen sjukdomsinsikt och inte heller vettet att låta bli att dricka, eller dricka mindre.

Självmedicinering

Jag har nog alltid haft ångest i sociala sammanhang och har när jag kunnat druckit lite innan för att lugna nerverna. När jag var 22 år hade jag både panikångest, generaliserat ångestsyndrom och agorafobi (torgskräck). Torgskräck utvecklade jag efter jag hade fått panikångest mitt i en redovisning på mikroekonomin. Mina ben vek sig och jag sluddrade. Det var så traumatiskt att jag efter detta inte gick utanför dörren på månader. Jag var jättesjuk. Efter detta använde jag nog alkohol till att våga. Jag drack inga mängder, men ett glas vin innan en fest osv. Då man ändå skulle dricka, inte annars. Jag kommer ihåg att när jag skulle på dejt med Johan första gången var så nervös att det kändes som ångest i kroppen, men jag kunde inte gärna dricka och lukta alkohol så jag tog en behovstablett. Jag hade på den tiden inte rätt medicin så jag mådde väldigt upp och ned samt hade mycket ångest som var svår att kontrollera.

Idag

Idag dricker jag faktiskt en öl eller max ett glas vin då och då… sen Alexander kom i juli har det blivit väldigt sällan men innan kanske någon gång i veckan. Det intressanta är att när jag skriver mina blogginlägg och gör research faktiskt får tänka efter och reflektera.
Och det kanske inte är värt det… för varför dricker jag idag egentligen?
Jag tror det är mest för att tanken på att ta ett glas vin eller öl tillsammans med min man är något mysigt. Men det är ju ingenting som ger mig något egentligen. För berusningseffekten vill jag ju inte ha, jag dricker inte heller för ångesten idag… det är väl att jag tycker att det kan vara gott… men min favoritöl 1664 finns faktiskt som lika god alkoholfri version.
Ja. jag har fått något som är värt att tänka på, jag hoppas du också har fått det.

The association between moderate alcohol use and illness severity in bipolar disorder: a preliminary report.  Goldstein, Velyvis, Parikh (2006)

Farren, C. K., Hill, K. P., & Weiss, R. D. (2012). Bipolar disorder and alcohol use disorder: A review. Current Psychiatry Reports, 14(6), 659-666

[ii] Salloum, I. M., Cornelius, J. R., Mezzich, J. E., Kirisci, L. (2002). Impact of concurrent alcohol misuse on symptom presentation of acute mania at initial evaluation. Bipolar Disorders, 4(6), 418-421.

Hur vet man om man har humörsvängningar eller bipolär (hypo)mani/depression

Cyklotomi

bipolärmamman

Humörsvängningar eller ”cyklotymt temperament” definieras som följande:

Tätt återkommande perioder med snabbt växlande humörförändringar i form av ”cyklotymt temperament” av sådan grad att de försämrar den sociala funktionsförmågan. Cyklotymi tillhör gruppen affektiva/biplära syndrom (praktiskmedicin.se).

För att kunna ställa diagnosen cyklotomi ska det ha förekommit under minst två års tid där man haft flera episoder med humörsvängningar utan att kriterier för mani eller depression är uppnådda (se längre ned för dessa kriterier). 

Symptom för cyklotomi:

  • Humörsvängningarna är relativt stationära över tiden så att de ter sig som personlighetsdrag.
  • Perioderna är korta; oftast några dagar långa.
  • Perioderna uppträder oregelbundet med endast få dagar av normalt stämningsläge.
  • Skiftningarna i energinivån är påtagliga. Perioder av pratsamhet växlar med perioder av tystlåtenhet.
  • De depressiva episoderna uppfyller inte kriterierna för depression.
  • Automatiska perioder är vanliga (= man vaknar på gott eller dåligt humör).
  • Irritabilitet och vredesutbrott är vanliga.
  • Perioder av självsäkerhet/bekymmerslöshet växlar med perioder av sviktande självförtroende/grubbleri.
  • Perioder av skärpt kreativt tänkande växlar med perioder av apati/förvirring.
  • Perioder av minskat sömnbehov växlar med perioder av ökad sömn.
  • Arbetsintensiteten är påfallande ojämn.
  • Individen byter ofta arbete, studieinriktning, intressen och framtidsplaner.
  • Perioder av distanslöst kontaktsökande växlar med perioder av introvert självförsjunkenhet. En del personer med cyklotymt temperament präglas av uttalad irritabilitet.
  • Humörsvängningar med vredesutbrott, irritabilitet och rastlöshet.
  • Intensiv känslomässighet men svårigheter att ha trevligt.
  • Tendens att fokusera på det som är negativt.
  • Perioder av välmående växlar med perioder av kroppsligt obehag (praktiskmedicin.se)

Att man har humörsvängningar kan såklart bero på andra saker också. Så som:

PMS/PMDS

bipolärmamman

Som kvinna har man oftast mens en gång i månaden och många lider av pms (premenstruellt syndrom) som innebär att man får humörförändringar och besvär dagarna före mens. En del får något som kallas PMDS som är en svårare typ av PMS som liknar depression eller ångest. Ungefär 3-5 procent av alla som har mens blir drabbade (1177.se) Vid PMS kan man känna något eller några få av nedanstående symptom:

  • Du känner dig irriterad och lättretad.
  • Du känner dig orolig och ångestfylld.
  • Du får snabba humörsvängningar.
  • Du känner dig nedstämd och får mindre lust att hitta på saker.
  • Du känner dig trött och får mindre energi.
  • Du får svårare att sova.
  • Du blir svullen i kroppen och särskilt över magen.
  • Du känner av spänningar i brösten eller att de blir ömma.
  • Du får huvudvärk.
  • Du blir hungrigare än vanligt och sugen på sött. 

Vid PMDS måste fem av symptomen ovan stämma in på ovan och ett ska vara bland de fyra översta (1177.se).

Det är fortfarande oklart varför man får PMS eller PMDS, men en sak som forskarna tror kan påverka är ämnen som bildas när ett hormon bryts ned. Det är vanligast att få besvär när man är över 30 år.

Skillnaden mellan bipolär cyklotomi och PMS/PMDS är att det sistnämnda går över när man fått mens och att det kommer regelbundet i samband med mensen. 

Finns det något liknande för män?

Funktionell hypogonadism

bipolärmamman

Det finns något som man kallar ”funktionell hypogonadism” som kortfattat innebär testosteronbrist. Symptomen är bl.a. nedstämdhet, trötthet, minskad energi, humörsvängningar, aggressivitet och irritabilitet, sömnstörning, minskat sexuellt intresse, erektionsproblem, nedsatt koncentrationsförmåga, sämre minne, ökade fettdepåer, minskad muskelmassa, balansproblem (praktiskmedicin.se)

Bipolär diagnos

Kriterier för mani/hypomani:  

  • Ihållande förhöjt stämningsläge eller irritabilitet
  • Grandiositet och förhöjd självkänsla
  • Minskat sömnbehov
  • Talträngdhet
  • Lättdistraherbarhet
  • Ökad målinriktad aktivitet
  • Psykomotorisk agitation
  • Hängivelse åt lustbetonade aktiviteter som har potentiellt negativa konsekevenser

För att ställa diagnosen mani/hypomani krävs stämningslägesförändringar och tre ytterligare symptom. Manier har oftast ingen tydlig utlösande orsak utan det ökar gradvis under några dagar och varar cirka 3 månader om man inte behandlar den. Man blir ofta deprimerad efter dessa perioder. Hypomani kännetecknas av samma symptom som vid mani men med lägre intensitet och mindre påverkan på individens funktionsgrad. Hypomani varar inte lika länge som mani och ibland bara några dagar. 

Kriterier för depression:
Depression har oftast ingen tydligt utlösande orsak, är gradvis insättande under dagar-veckor och har vanligen en duration på minst 4 månader om den förblir obehandlad. För att ställa diagnosen egentlig depression krävs nedstämdhet eller apati/anhedoni och fyra ytterligare symtom. Symtomen ska ha en duration på minst 2 veckor.(internetmedicin.se)

Den depressiva episoden kännetecknas av: 

  • Ihållande och genomgående nedstämdhet
  • Apati och anhedoni
  • Viktförändring
  • Psykomotoriska störningar
  • Sömnstörning
  • Förringelseidéer
  • Nedsatt tanke- och koncentrationsförmåga
  • Livsleda

Man kan såklart svänga i sitt mående utan att man har någon diagnos, det är normalt att man är mer uppåt och nedåt emellanåt, men känner man att det är någon återkommande eller ihållande och att man inte tar sig ur det, kan det vara dags att söka professionell hjälp. 

 

Fem missuppfattningar om bipolär sjukdom

Fem missuppfattningar om bipolär sjukdom

Artikeln är hämtad från www.manodepressiv.se 

Innan dagen jag åkte in till psykakuten och fick höra att jag förmodligen var bipolär visste jag inte mycket om sjukdomen. Jag önskar att jag kunde säga att jag inte hade några fördomar, men jag är ganska säker på att jag hade det. För vad grundar sig fördomar i? Just det. Okunskap. Som socialsekreterare har jag blivit varse om att de flesta av oss professionella likt mig själv innan jag fick min diagnos, inte vet så mycket om bipolaritet. Samtidigt möter vi så många som har denna vanliga psykiska sjukdom. Nedan presenterar jag därför de vanligaste missuppfattningar kring bipolär sjukdom.

1. Man är antingen manisk/hypomanisk eller deprimerad. Det finns inget mellanläge.

Sanningen är att vi den största delen av tiden är skovfria, det vill säga utan symptom. Har man bipolär typ 1 kan man vara skovfri i många år, men när man sedan väl får ett skov blir det mycket djupt. Har man typ 2 däremot har man skov oftare men inte lika djupa.

2. Bipolära har ofta sociala problem

De allra flesta bipolära som syns i samhället är de som har problem av olika slag vilket gör att det skapas en snedvriden bild. Vi bipolära är oftast gemene man och fungerar som precis alla andra.

3. Allt sitter i huvudet

Vad som gör att man drabbas av bipolär sjukdom har troligen både med arv och miljö att göra. Man föds med en skörhet och sedan är det oftast något som händer i livet som utlöser det. Det är bekräftat att det har att göra med kemiska obalanser i hjärnan. Bipolär sjukdom går inte att bota, utan är livslång.

4. Att vara manisk är roligt och produktivt

Att ha extra mycket energi och vara uppåt förknippar många med något positivt, men som bipolär kan dessa manier/hypomanier vara minst lika jobbiga som depressioner. Man har svårt att kontrollera sig och tankarna rusar. Går det för långt kan man tappa verklighetsuppfattningen och hamna i psykos. Det finns även det som man kallar för blandtillstånd då man är både deprimerad och manisk samtidigt, vilket kan vara förödande för personen som blir drabbad.

5. Det finns bara en eller två typer av bipolär diagnos

Länge ”fanns” det bara två typer av bipolär diagnos: typ 1 och typ 2. Idag finns det dock många fler som bland annat typ 3 och typ 4.

 

 

Fem tecken på att du har obehandlad bipolär sjukdom

#1 Du svänger mycket i ditt mående.

Då menar jag inte små svängningar utan mellan depression och hypomani/maniska faser. Hur kan jag veta om det är det jag har? Oftast märker man som odiagnostiserad bipolär endast av depressionerna. Att vara hypomanisk/manisk innebär inte sällan att man är glad och upprymd, gör massa ogenomtänkta och impulsiva saker och beter sig omdömeslöst. Självinsikten under dessa perioder är nedsatt, därför är det ofta människor omkring så som familj och vänner som märker av att något är fel.

#2 Dina relationer är stormiga.

Eftersom man pendlar mellan två extremlägen blir det svårt för omgivningen att hänga med och förstå varför man gör vissa saker. Man kanske säger eller gör saker som man inte menar när man är hypoman/manisk och sedan får man ångest när fasen byts ut för depression. Exempel är säga upp sig på jobb, göra slut med partner, vara otrogen osv.

#3 Du självmedicinerar.

Ett sätt att döva ångesten för stunden är genom alkohol och droger därför är det tyvärr väldigt vanligt med missbruk bland bipolära.

#4 Du har svårt att behålla ett jobb.

När man är hypomanisk/manisk gör man ofta dåliga val och beter sig omdömeslöst vilket sannolikt påverkar jobbet. När man sedan går ner i en depression kan det var svårt att komma upp i sängen och sjukskrivning är inte ovanligt under dessa perioder.

#5 Du har dålig privatekonomi pga att du har svårt att hålla i pengarna.

Ett vanligt beteende hos hypomaniska/maniska personer är att de sätter sprätt på sina pengar vilket kan få förödande konsekvenser.

Är man en sämre förälder för att man är bipolär?

Inlägget innehåller reklam genom annonslänkar för Lindex

När jag skulle hämta Isabelle på förskolan häromdagen kom en av förskolelärarna fram till mig och sa att Isabelle inte berättar så mycket för dem om vad de gör på förskolan. Jag frågade vad hon menade varpå hon vänder sig mot Isabelle och frågar vad de gjort idag. Isabelle svarar inte. Läraren fortsätter ”ni har ju gjort jättemycket idag, ni har lekt där och där och gjort det och det…” men Isabelle säger inget. Jag vet inte riktigt vad jag ska säga. Jag ser ju inte detta som ett problem, Isabelle pratar om det som hon vill prata om, inte om saker som Vi vill prata om. Jag tycker att det var en ganska märklig sak att anmärka på.

Jag och Johan frågar alltid hur hon har haft det på förskolan men det är sällan hon säger något mer än att ”jag har lekt med x och x”. Ibland berättar hon om något de gjort i skogen, t.ex. hittat kottar. De kanske är oroliga för att hon inte pratar så mycket, jag vet faktiskt inte. Här hemma går munnen i ett. Hon sjunger och pratar hela tiden och har många viktiga och intelligenta funderingar kring saker och ting. Enligt oss. Vi har ju inte så mycket att jämföra med.

Men jag tänker så här. Isabelle är en individ, alla barn är olika och bara för att de inte vill prata om det som lärarna vill prata om gör det inte konstigt.

Även om jag kan resonera mig fram till det logiska i detta fick jag ändå en klump i magen när hon sa detta. Jag var ju med i Jönköpingsposten förra veckan. Tänk om lärarna har läst detta och tänker att jag är en dålig förälder p.g.a. min sjukdom. De kanske tror att den påverkar Isabelle.. Kanske helt fel.. men mina känslor är inte rationella. En av mina största rädslor är att någon som inte har kunskap om sjukdomen och om mig tror att jag inte är en bra mamma.

Min sjukdom är ju bara en liten del av den jag är och om jag ska säga något om den i relation till mitt sätt att vara som förälder är det att den har en positiv inverkan. Jag har ju knappt några skov och har jag det är jag så medveten om dem så att de inte märks. Det enda som faktiskt kan märkas av är att jag är extra trött… mycket p.g.a. min medicin.

Sjukdomen har gjort att jag lärt känna mig väldigt väl och vet hur jag fungerar. Den gör att jag tänker extra mycket på hur mina barn upplever mig och vår familj. Jag skulle vilja säga att våra barn har det väldigt bra. Jag och Johan älskar dem över allt annat och gör allt för dem. De har mor och farföräldrar som älskar dem, mostrar och morbröder. De kommer växa upp med vetskapen om att deras mamma har något som heter bipolär sjukdom, men för dem kommer det inte vara något negativt. (Det är min tro)

De är vår nästa generation som kommer vara med och bidra till en bättre bild kring psykisk ohälsa och bipolaritet i synnerhet genom sin erfarenhet.

Givetvis fungerar långt ifrån alla människor med bipolär diagnos bra och alla är inte bra föräldrar, såklart. Det jag vill säga är att om man har man fått behandling som fungerar, har man samma förutsättningar som vem som helst att vara en bra förälder. bipolarmamman