Hemma med två barn och workshop!

Vara hemma med båda barnen

Jag lämnade Isabelle på förskolan med lite vemod i onsdags. Hon hade ingen feber men hostade och kändes lite tröttare än vanligt. Hon ville gärna leka med sina kompisar och jag kände mig osäker på om hon skulle vara hemma eller inte.

Väl på förskolan sa jag till förskolelärarna att de skulle ringa om hon inte orkade eller hostade för mycket.

Så här i efterhand känner jag mig  så himla dum. Hon skulle såklart ha varit hemma. Jag skulle ha lyssnat på min magkänsla. Lärarna var på väg att ringa några gånger men gjorde det aldrig. Vi stannade hemma både i torsdags och fredags.

Att vara hemma hela dagarna med en 1-åring och 3,5-åring innebär oftast fullt ös med en hel del kaossituationer, men dagarna var faktiskt varit riktigt sköna. Vi njöt alla tre. Barnen lekte jättebra tillsammans (de bråkade en del också såklart) men var mestadels vänner. Vi låg inne i kojan och läste (vi har gjort om förrådet under trappan till en koja), var ute och gungade osv.

Jag blir så full i skratt när jag tänker på de konstiga situationerna man som småbarnsförälder hamnar i ibland. I torsdags t.ex. tröstade jag Alexander som hade trillat och samtidigt skrek Isabelle högre och högre på mig att jag skulle visa henne håret under mina armar.

Ja, du hör. Och förstår förmodligen om du har eller har haft barn.

Häromdagen sa Isabelle plötsligt ”Jag är trött på att vara Isabelle nu. Jag har varit det så länge”.

Tänk om man kunde byta och bli någon annan när man så ville. Det hade varit något det.

Fotokurs

I fredags åkte jag och Isabelle till mormor och morfar. Jag var på workshop hos en av Sveriges absolut bästa fotografer, Martina Wärenfeldt (inget samarbete, måste bara berätta hur grym hon är) och eftersom Isabelle har pratat om mormor och morfar i princip varenda dag i några veckors tid fick hon följa med och vara med dem själv en hel dag.

I dörren till studion möttes jag av världens gladaste och goaste person. Martina påminner så mycket om mig själv. Hon har mycket energi, pratar mycket och bjuder väldigt mycket på sig själv. Hon berättade bl.a. att hon var i klimakteriet och svettades därför massa. Jag blir så himla glad när jag träffar sådana här personer. Jag ser hur härliga de är att vara runt och eftersom jag ser sådana likheter med min egen personlighet förstår jag att jag inte är så himla dum ändå.

Det är ju inte alla som bjuder så mycket på sig själva och när man träffar många sådana människor kan min självkänsla ibland svikta och jag ifrågasätter om det är mig det är fel på. Som pratar så mycket, säger sådana saker som jag säger osv.

Förutom detta lärde hon mig mer saker om fotografering på en dag än vad jag lärt mig under hela min tid som hobbyfotograf (typ 15 år). Från idé till slutprodukt. Vi fick vara med och fota hennes vackra modeller som hon stylat och se hur hon redigerar.

Grymt duktig och inspirerande. Jag fick så mycket energi och idéer av henne.

Efter denna dag har jag bestämt att jag ska se till att några gånger om året, kanske en på våren och en på vintern, att komma iväg på t.ex. en workshop för fotografering eller kanske en föreläsning om något som intresserar mig. För himlans vad det peppar.

Ångest att lämna barnen

Nu har jag precis nattat Alexander som ligger här bredvid mig i sängen och snusar. Som jag har saknat honom. Det är riktigt jobbigt att vara ifrån barnen, trots att jag vet att de har det bra hos Johan eller mormor och morfar i detta fall. Det skapar mycket ångest hos mig som jag behöver jobba med känner jag.

Spännande saker på gång!

Jag har några riktigt spännande saker på gång med bloggen och mina sociala medier! Äntligen kan jag ge tillbaka lite till mina följare och det känns som ett steg i rätt riktning!

Tips på avkopplingsövning

Johan kom hem häromdagen och var så exhalterad. Han pluggar MBA och där träffar de framstående forskare inom bl.a. stress. Under en föreläsning fick Johan och hans kursare lära sig olika sätt att hantera stress och en del övningar.

En övning som han tyckte lugnade mycket var en s.k. ”ögonrelax” och den vill jag dela med mig till er.

Så här gör man:

Titta till höger, rör ögonen sedan långsamt till vänster och sedan långsamt till höger igen. Låångsamma rörelser. Fram och tillbaka. Upprepa 10 gånger.

Sedan gör du samma sak fast upp och ned. Upprepa 10 gånger.

Och sedan diagonalt, höger över hörn till vänster nedre hörn.. upprepa 10 gånger.

Och till sist diagonalt vänster över hörn till höger nedre hörn.. upprepa 10 gånger.

Hoppas att du får användning av det!

Ps. bilderna är från när jag fotade min dotter tidigare idag.

 

Bilder från workshopen OBS. Oretuscherade. (Martina Wärenfelts workshop)

Sammanfattning av mitt liv

Jag hittade denna sammanfattning jag skrivit om min barndom, uppväxt, vuxna liv och slutligen vändpunkten. Jag blev tårögd när jag läste den. Jag har varit igenom så himla mycket och har ändå klarat mig såpass bra.

Ja, jag lider av psykisk ohälsa och har en diagnos men jag mår för det allra mesta bra. Jag har en underbar man och världens finaste barn. Vi har också ett litet hårigt barn (Chili vår engelska Staffordshire bullterrier).  Vi bor i ett fint hus i ett bra område. Vi har det bra ställt.

Kan man vara lycklig trots att man mår dåligt ibland? Jag skulle vilja säga ja. Jag är lycklig trots att jag ibland känner mig deppig eller till och med deprimerad. Som Anders Hansen säger ”Människan är inte skapt för att vara glad jämt” (Något liknande sa han i sitt sommarprat) Det går upp och ned, och ännu mer för oss bipolära men man kan ändå vara lycklig. För mig är det något mer statiskt.

Det svenska språket är lite fattigt ibland. På spanska säger man att man ”ser” (är) lycklig men att man ”estar” (är) glad eller ledsen där det ena är statiskt och det andra är mer dynamiskt. Det hade behövts något liknande på svenska.

Nedan har du en superkort sammanfattning av mitt liv.

Barndomen

Den första händelse jag minns är när min pappa rycker upp min mamma ur soffan och jag trillar ur den trygga famn jag satt i. Jag har fått berättat för mig att vi flydde till kvinnojouren där vi bodde ett tag tills vi flyttade till min mormor i Värmland.

När jag var 12 år gammal dog min mamma plötsligt och jag och min syster fick flytta tillbaka till vår pappa. Livet hos min pappa präglades av alkoholmissbruk och enorm otrygghet som ledde till att jag snart mådde mycket dåligt. Jag gick ständigt med en klump i magen, hade sömnproblem och självmordstankar.

Sexuellt utnyttjad

När jag började gymnasiet hade vi en engelsklärare som blev den vuxna som jag kunde prata med om min hemsituation. Dessvärre utnyttjade han denna maktposition och ledde in mig i en form av sexuellt utnyttjande som man nog måste läsa i sin helhet för att förstå vidden av (finns här) Det fanns aldrig något fysiskt våld inblandat vilket gjorde att skammen var total för mig.

Psykisk ohälsa

Vid den här tiden var min sista utvägen-tanke omedvetet att ta livet av mig. Jag hade blivit trygg i att må dåligt och ha ångest och började bli destruktiv i sättet att förhålla mig till andra. Jag fick så småningom panikångest och även agorafobi (torgskräck) och led av depression. Min läkare dubblerade min dos antidepressiva vilket gjorde att jag hamnade i en långvarig hypoman fas. Under mina hypomana faser var jag otroligt omdömeslös, träffade många killar och betedde mig illa.

Vändpunkten

Vändpunkten kom när jag träffade min nuvarande make Johan som fick mig att söka hjälp. Jag var 28 år när jag åkte in till psykakuten och äntligen fick den hjälp jag behövde i form av stämningsstabiliserande. Jag minns det så tydligt att det var som att hjärnan åkte på semester efter alla år av rusande tankar.

Detta gjorde att jag äntligen kunde varva ner och börja leva ett normalt liv. Snart fick Johan och jag vårt första barn Isabelle och det var en omställning utan dess like. Nu kunde jag inte längre tänka att jag skulle ta livet av mig när saker och ting blev jobbiga. Mitt liv var ju så himla mycket mer värt nu när jag var mamma.

Idag har jag och Johan två barn och en hund, bor i villa och jag arbetar som socialsekreterare. Jag har märkt att det bland professionella finns mycket fördomar kring framförallt bipolaritet vilket verkar grunda sig i okunskap.  Att komma ut som bipolär och berätta om och visa andra att man kan ha ett ”normalt” liv och till och med ett toppenliv trots sin sjukdom är ett sätt för mig att bidra till att öka kunskapen kring detta viktiga ämne.

bipolarmamman bipolarmamman bipolarmamman bipolarmamman

 

 

Hypoman eller bara hög på livet?

Hypoman eller bara hög på livet?

Hur vet man det?

Det är något som fortfarande kan vara ganska svårt för mig att veta. Konstigt nog.

Jag har under någon/några veckor nu haft mycket mer energi än vanligt. Jag har varit mer kreativ och känt mig piggare än vad jag brukar känna mig på morgonen. Men, det har varit väldigt subtilt. Detta vet jag eftersom min man inte ens har reagerat.

Jag har frågat honom några gånger om han tror att jag är hypoman och han har svarat nej. Varför har jag frågat och han har svarat: för att du inte är omdömeslös eller shoppar mer än vanligt. Jag är som vanligt helt enkelt, fast lite piggare. Enligt honom.

Det går bra nu…

Jag har nytt jobb och ska snart börja arbeta efter vad som känns en evighet av föräldraledighet. Vi har kommit till ro i vårt hus och området, Isabelle trivs på förskolan och Alexander har blivit så stor att han kan leka lite själv. Båda barnen sover igenom de allra flesta nätter och idag vaknade båda efter 6! Helt otroligt skönt för en småbarnsförälder!

Vi har tagit oss förbi spädbarnsåldern och det känns härligt. Livet är faktiskt riktigt bra nu och jag kanske helt enkelt bara är lycklig och därför har mycket energi.

Men kan jag vet riktigt säkert? Om man verkligen vill veta kan man ju alltid kolla på symptomen för hypomani och checka av listan.

Hypomani symptom:

Bilden skall vara klart avvikande från personens normala stämningsläge och funktionsförändringen skall vara iakttagbar från omgivningen. Störningen skall inte vara så allvarlig att den orsakar funktionsnedsättning i arbetsliv, socialt etc. eller motivera sjukhusvård. Psykotiska symtom får inte förekomma.

Minst tre av nedanstående symtom skall dessutom finnas (fyra om enbart stämningslägesförändringen består i irritabilitet):

* Förhöjd självkänsla eller irritabilitet.

* Minskat behov av sömn (utvilad efter tre timmar).

* Mer pratsam än vanligt.

* Upplevelse av snabba tankar, visar snabba associationer.

* Lättdistraherad.

* Ökad och målinriktad aktivitet (intensivt engagerad betr arbete, skola, socialt eller sexuellt) eller psykomotorisk agitation/irritabilitet.

* Lustbetonade aktiviteter med sannolikt obehagliga konsekvenser (ökad libido och potens med omdömeslösa sexuella aktiviteter, stora penninginvesteringar i omdömeslösa projekt, intensivt shoppande, föga nogräknade sociala kontakter etc.). Hypomani uppvisar ett spektrum mellan svår sjukdom och normalitet. (praktiskmedicin.se)

Jag skulle vilja säga att jag kan ticka av några. Kanske t.o.m. tre st. Men avviker jag från mitt normala stämningsläge och min funktion? Jag skulle vilja säga nej. Även om jag är mer aktiv här nu så är jag som vanligt vad gäller allt annat.

Visst är det svårt att veta? Men spelar det någon roll när det inte påverkar ens liv nämnvärt?

Jag skulle vilja få lov att påstå nej. Kan man hantera det så behöver man väl inte sätta en etikett på det.

Hur hanterar jag skov?

När jag känner mig uppåt, tankarna börjar gå lite snabbare och jag blir mer kreativ blir jag ofta väldigt medveten om vad jag gör. Jag ser till att inte shoppa (det är något jag gärna gör när jag är hypoman) jag försöker se till att jag sover, trots att jag kanske inte vill gå och lägga mig i tid. Att inte sova när man är hypoman är definitivt ingen bra idé. Tröttheten kommer ifatt en senare.

Skriva ned idéer och tankar.

Något jag har börjat göra när jag får skov är att skriva ner alla idéer. Varför ska de gå förlorade? Det är ju bra idéer jag har. Jag är ju väldigt kreativ i grund och botten. Tyvärr försvinner den till ganska stor del med min medicin. Det är för övrigt ett bra sätt att hantera alla tankar. Skriv ner och försök ”få ur dem ur huvudet”.

Ångest

Under några dagar kände jag väldigt mycket ångest inombords. Om det var för att jag var hypoman eller för rädslan att vara det vet jag inte, men ångesten var där som en tung sten som tryckte mot bröstet. Jag är ju livrädd för att det ska påverka mina barn, även om jag är säker på att det inte gör det. Rädslan kommer ändå alltid finnas där.

Ångesten kommer och går för mig. Oftast är den inte där, men när den tittar fram har det ofta med barnen att göra. Hur de mår osv. Jag vet att de mår bra, men ångesten är definitivt inte rationell.

Söker inte hjälp när man är hypoman

Sällan söker man hjälp när man är hypoman. Varför ska man göra det, när man mår bättre än vanligt? De allra flesta söker hjälp när de har ett depressivt skov, för det är då man förstår att något är fel. Man nämner oftast inte att man har haft perioder där man varit uppåt, mer produktiv, kanske gjort omdömeslösa saker, helt enkelt för att man inte har insikten att det är del av en sjukdom.

Jag som alltid varit så påläst och till och med hade förslag på diagnoser till min läkare, hade inte med bipolaritet på listan. Helt enkelt för att jag inte kunde se att alla mina hypomana perioder (jag var även hypoman när jag sökte) som ett problem.

Detta är en stor anledning till varför den genomsnittliga tiden för att få bipolär diagnos är 10 år.  Samtidigt är det en av de dödligaste psykiska sjukdomarna vi har. Visst är det hemskt? Vi måste göra något åt det. Ett sätt är att börja prata om det. För gör vi det, ökar kunskapen och det kanske räddar någon, men förhoppningsvis fler.

Känner du igen dig i symptomen ovan? Våga ta kontakt med din vårdcentral! Hjälp finns att få! Var inte rädd, att få en diagnos är inte slutet på livet utan en början! Det är ju då man kan få den hjälp man behöver och kan börja leva det livet man förtjänar!

 

 

 

Nytt jobb!

Nytt jobb!

Nytt jobb!

Igår fick jag den väldigt goda nyheten att jag fått ett jobb som socialsekreterare inom ekonomiskt bistånd. Även om jag hoppades på det andra jag berättade om, var det faktiskt detta jag ville ha. Dels ligger det närmare och dels är det lite mer fasta tider än ett chefsjobb. Jag tror att det kommer passa perfekt nu när barnen är små.

Jag kan inte låta bli att undra om min nya chef har läst min blogg eller vet om att jag har en bipolär diagnos. I vilket fall som helst så behöver hon inte oroa sig för att det ska påverka mitt arbete. Om jag själv får säga det, är jag en bra medarbetare. Jag är ambitiös, målmedveten, effektiv och har ingen prestige i mitt arbete. Jag lär mig lätt och tycker det allra mesta är superintressant. (Inget skryt här inte)

Har man fungerande behandling som jag har, så funkar man som vem som helst. Om inte bättre skulle jag vilja säga. Jag är så väldigt medveten om hur jag fungerar p.g.a. mitt förflutna och min diagnos och jag har i och med min barndom blivit duktig på att känna in omgivningen och anpassa mig. Det är ett plus. Det enda negativa nu är att mitt självförtroende är lite lågt eftersom jag de senaste åren bara gått hemma och varit mamma. Så känns det alla fall.

Ombytta roller

Detta betyder att Johan ska vara föräldraledig – för första gången. Det ska bli så himla nyttigt för oss allihopa. Jag får känna på hur det är att jobba hela dagen och sedan komma hem till övertrötta barn och en trött pappa. (eller så kanske han är jättepigg eftersom han ”varit ledig” som han säger när han vill retas med mig). Han säger att han vet att så inte är fallet, men nu ska han få erfara det själv.

När han går hem är det slut på att gå på toaletten själv, livet med en liten 1-åring är så himla mysigt, men det är ett heltidsjobb. Alexander är verkligen överallt. Hans favoritsysselsättning är att gå in på toaletten och öppna locket och antingen dra händerna på toalettkanterna (usch!) eller slänga i en leksak. Jag försöker givetvis komma ihåg att stänga dörren, men ibland glöms det av och då står en liten kille där med huvudet halvvägs ner i toalettstolen. Han går från skåp till skåp och låda till låda. Gömmer tv-dosor och nycklar. Tv-dosan var borta i två dagar häromveckan. Men, han gör allt detta med världens leende på läpparna. Han är verkligen den gosigaste lilla killen i världen. Var femte minut vill han sitta i knäet och kramas och mysa. Inte sällan har han hittat en napp och en snuttis eller två och kommer stapplandes bredbent mot en. Vi smälter verkligen.

Utvecklingsspurt och lite tics.

Isabelle är mysig när hon vill. Ibland vill hon vara stor och ibland liten, det varierar från dag till dag och till och med från minut till minut ibland. Det är svårt att hänga med. Men allra jobbigast är det för henne själv. Hon är 3,5 år och det känns som att det är väldigt mycket som händer i huvudet. Hon och två tjejer på förskolan har ett litet triangeldrama där två av dem vill ha samma bästis. Tjejer har ju inte så lätt att vara tre. Det är väl allmänt känt, och inte minst jag har upplevt det för många gånger i livet.

Sedan har hon fått tics sedan några dagar tillbaka. Jag blir så himla orolig, även om jag vet att tics är vanligt bland barn. Det kanske handlar om vad som händer på förskolan, för här hemma är det lugnt. Det enda som stör henne är lillebror som stjäl uppmärksamhet från hennes föräldrar.

Jag tror att det kommer att försvinna tids nog. Det brukar försvinna av sig själv inom några månader upp till ett år.

Mer kunskap om psykisk ohälsa bland föräldrar!

Mer kunskap om psykisk ohälsa bland föräldrar!

Ju fler människor jag kommer i kontakt med, desto mer förstår jag hur vanligt det faktiskt är med psykisk ohälsa bland oss föräldrar. Det kan handla om depression under graviditet, efter förlossningen, förlossningspsykos, ångest under småbarnsåren. Psykiskt lidande i alla former och utsträckningar.

Att må dåligt när man ska, eller har blivit förälder är extra tungt, eftersom det är då man ska vara så lycklig och tacksam för sitt lilla underverk.

Jag minns att jag kände skam över att inte bara vara överlycklig över min lilla dotter som jag älskade över allt i världen. Jag hade ju samtidigt en förlossningsdepression som hette duga, tillsammans med massa ångest över allt från att jag skulle tappa henne på stengolvet till att hon skulle dö i plötslig spädbarnsdöd. Den överväldigande oron för en annan liten människa var väldigt svår för mig att hantera.

Ingen hade berättat för mig att det skulle bli både underbart och jobbigt. Inte BVC-sköterskan, inte auroraläkaren, inte min terapeut. Ingen. Tänkte de att jag förstod det själv? Eller ville de inte förstöra mina höga förväntningar på den där ”bebisbubblan” som ska vara så rosenskimrande?

Mer kunskap

När jag blev förälder första gången visste jag som sagt ingenting. Att hormonerna skulle gå bananas i kroppen, om förlossningsdepressioner, onda bröst, gråtattacker, oro, sömnlöshet. Ingen hade förberett mig på vad föräldraskap faktiskt innebär. Att det inte bara är bebismys, barnvagnspromenader sippandes på café latte.

Jag hade verkligen uppskattat om jag hade fått lite information om att det kan vara extra tufft i början. Jag hade velat höra saker som: Det är inget konstigt att man mår lite upp och ner efter förlossningen, det är snarare normalt. Det första året är tufft, men stå ut. Det kommer bli bättre. Det är inte konstigt om du känner att du inte orkar vara nära din partner när barnet legat på dig hela dagen. Sådana saker.

Jag hade behövt realistiska förväntningar för att förbereda mig, normaliserande av situationen samt peppning. Men vem behöver inte det?

När man googlar på förälder – psykisk ohälsa, får man bara upp sidor som handlar om barnens perspektiv. Hur barnen som har föräldrar som är psykiskt sjuka påverkas. Detta perspektiv är absolut det allra viktigaste, men var kan man få information som förälder med psykisk ohälsa?

Jag är säker på att mer kunskap om psykisk ohälsa i relation till föräldraskap skulle bidra till att fler vågade prata om det. Att prata om det skulle i sin tur bidra till att minska skammen och stigman kring det så tabubelagda ämnet och fler föräldrar eller blivande föräldrar skulle få stöd och hjälp.

 

Du kanske vill läsa mitt inlägg om att vara gravid och bipolär? Klicka här för att komma till inlägget.

Att vara gravid och bipolär

Många skriver till mig och undrar hur mina graviditeter var. Medicinerade jag? hur jag mådde jag?

Dessa kvinnor drar sig för att bli gravida p.g.a oron för hur de kommer att må utan medicin, eller med medicin under graviditeten och de är rädda för att de inte kommer vara bra föräldrar pga sitt mående.

Negativa erfarenheter och syn på sig själv och sitt mående tillsammans med ovissheten gör att man kanske väljer att inte skaffa barn alls.

Hjärtskärande mail

Jag fick ett hjärtskärande mail häromdagen från en kvinna som hade bestämt att hon inte kunde bli mamma pga sitt mående. Hon hade helt enkelt accepterat att hon aldrig riktigt skulle få må bra och trots sin stora längtan efter barn bestämt att hon inte skulle bli en bra mamma.

”Jag har velat ha barn så himla länge och verkligen längtat längtat. Men efter att mina depressioner blev värre så har jag intalat mig själv att jag inte kan ha barn och det är en stor sorg”.

Är det en dålig blivande mamma som tänker så här? Och framförallt, är det ok att vi bipolära ska förlika oss med att vi kanske aldrig kommer må riktigt bra?

Då är det något som inte fungerar. På riktigt.

Vi bipolära kan vara lika bra föräldrar som vem som helst

Det är klart att vi som har bipolär diagnos kan vara precis lika bra mammor eller pappor som personer utan diagnosen. Men, det är av min erfarenhet och åsikt att man bör känna sig stabil med sin behandling (medicin/terapi osv). Jag själv behöver medicin för att vara stabil (läs: kan svänga utefter yttre påfrestningar) med stabil menar jag så stabil som en människa kan vara. Vi är ju trots allt människor inte robotar.

Vad kan du som bipolär göra inför en graviditet

Jag pratade med en psykiater innan båda mina graviditeter för att säkerställa att medicinen jag tog och fortfarande tar var ok att ha under graviditet. Tyvärr har långt ifrån all vårdpersonal samma kunskap som psykiatern och jag blev ifrågasatt av både läkare, sjuksköterskor och apotekare under graviditeterna. Det var såklart extremt jobbigt eftersom det enda man tänker på är att barnet ska må bra.

Så, det är viktigt att du hittat en behandling som gör att du är stabil, du ser till att ha ett nätverk runt omkring dig. Det kan vara familj, vänner, vårdpersonal, grannar osv. Någon som kan avlasta om du behöver ta en dusch osv. Vi bipolära löper större risk att drabbas av förlossningsdepression, därför är vi i behov av extra stöd. Sömnbristen som oftast kommer med en liten bebis i huset är för många en trigger (trigger= något som triggar igång skov).

Det är bra om man har en överenskommelse med sin partner. T.ex. att han/hon går ut och promenerar med bebisen så att du får duscha (ja, jag tjatar om att duscha, för när man är i den där jobbiga och underbara men mest jobbiga bebisbubblan, är det himmelriket att få duscha. Få klämma ut den sista mjölken ur brösten, raka sina håriga ben, göra en hårinpackning eller bara sitta på golvet och låta det varma vattnet skölja över en).

Så:

  • Stabil (så som jag förklarade det, jag har haft skov sedan mina barns födslar…men jag kallar mig ändå stabil för det är jag för det allra mesta)
  • Kontakt med psykiater och ev. samtalskontakt
  • Ha en plan tillsammans med partner, vänner, anhöriga osv. berätta att du behöver extra stöd och fråga om de skulle vilja hjälpa dig.
  • Listan kan såklart göras lång, men det är detta jag anser vara det absolut viktigaste.

Det är inte enkelt att bli förälder och vara sjuk psykiskt. Man behöver planera mer och vara väldigt uppmärksam på sig själv och sina signaler. Men det går och man kan vara en underbar förälder trots sin sjukdom!!

Vill du läsa vidare? Klicka här för att komma till mer kunskap om psykisk ohälsa hos föräldrar!

Jag och min man när jag var gravid med vår dotter Isabelle

Att bli en bra mamma när ens egen barndom var hemsk

Att bli en bra mamma när ens egen barndom var hemsk

Barndom

När jag var 2-3 år gammal flydde jag, min syster och mamma till kvinnojouren. Där bodde vi ett tag. Mamma tog tillbaka pappa några gånger men släppte honom till slut och vi flyttade från staden där vi bott upp till min mormor i Värmland. 

Mina minnen från denna period är att pappa tog tag i mamma, skrek på henne och betedde sig skrämmande. Jag kommer även ihåg att vi sov på golvet i min morfars rökiga lägenhet. 

I Värmland levde vi tillsammans med mamma som tog hand om oss väl. Fasta rutiner och klara gränssättningar men desto mindre med kramar och närhet. Jag klarade t.ex. inte av att krama mamma när jag var 11 år. Tyckte kanske att det var pinsamt, och obehagligt. Mamma var sjuk i reumatism och klarade därför inte av att ha oss sovande hos oss eller sova hos oss. Jag hade sömnproblem när jag var 11-12 år och väckte en gång mamma som blev arg på mig. Efter det väckte jag henne aldrig mer utan försökte hantera sömnproblemen med att gå och lägga mig tidigare.. det funkade inte utan blev bara värre.

Hon älskade oss och tog hand om oss väl men hon hade det tufft. Både ekonomiskt, fysiskt och psykiskt. Min mamma hade inga förebilder vad gällde barnuppfostran.

Hon bråkade ofta med sin mamma och hade emellanåt ingen kontakt med henne. Morfar hade hon sporadisk telefonkontakt med, han var alkoholist sedan långt tillbaka. 

Frånvarande pappa

Vår pappa kom en-två gånger per år och tog med oss till hotell. Vi gick på Mcdonalds, på bio, fick godis och paket. Det var så himla roligt. Men han var ju ingen pappa. Han fanns inte där för oss när vi var ledsna eller glada över killar, kompisar, skolan osv. Det var mamma som gjorde.

Mammas död

När jag är 12 år dör mamma hastigt en morgon. Jag är den som ringer 112. Mitt under basketmatchen får jag följa med min engelsklärare som visar mig till min moster och syster som står och gråter. Jag får det värsta beskedet jag någonsin fått ”mamma är död”. Kort därefter står jag bredvid min döda mamma. Jag känner ilska mot socialsekreteraren som är med i rummet och vägrar lämna. Det är februari 1999 och man beslutar att jag och min syster ska bo hos vår moster som bor tillsammans med sin man och tre barn. Omedvetet söker jag en ny mamma i min moster.

Flytt till pappa

I juni samma år går flyttlasset ned till vår pappa. Både jag och min syster är förstörda över beslutet. Pappa har en ny familj med fru och barn och vi är överflödiga. Jag upptäcker att pappa dricker alldeles för mycket och för ofta vilket skapar en stor otrygghet hos mig. Från att ha haft en väldigt förutsägbar vardag med rutiner och gränser, har jag nu inga. Jag kan gå var jag vill utan att få en fråga vart jag ska, gå och lägga mig när jag vill, äta när jag vill, plugga om jag vill. Däremot får jag mycket skäll. Jag får inte ringa till min moster eftersom det är rikssamtal och dyrt, jag kostar för mycket överlag. Jag bestämmer mig för att bråka med pappa för att han inte ska ha mig som favorit längre eftersom han haft det innan. Bråken eskalerar snabbt och min pappa trycker en kväll upp mig hårt mot väggen och jagar mig in till mitt sovrum där jag gömmer mig under mitt täcke. Han fortsätter skrika och skrämmas. Denna skrämselteknik kör han med under alla de sex år jag kommer att bo med honom.

Min ångest börjar här, i form av en stor klump i magen som ständigt är närvarande.

Sexuellt utnyttjad

När jag är 16 år blir jag kär i en australiensk kille som hittat mig på nätet. Denne kille är min engelsklärare som lurar mig att ha sex med honom under nästan 2 års tid. Han förstör min första sexuella upplevelse och förvandlar sex till något hemskt.

18-års dag

På min 18-års dag flyttar jag till min bästa kompis Martins familj som än idag är min familj. Mina barns mormor och morfar. Ingrid, Martins mamma och min bonusmamma gör vad hon kan för att vägleda mig och gör ett så bra jobb hon bara kan. Det vi inte vet då är att jag är sjuk och att det ska dröja mer än 10 år innan jag får denna rätta diagnosen.

Barndomen kan jag inte ta tillbaka men jag kommer att bearbeta den under många terapitimmar.

2007

Jag får min första panikångestattack.

2009

Jag har generaliserat ångestsyndrom, panikattacker och även agorafobi under några månader. Jag blir insatt på antidepressiva på min uppmaning.

2011

En höjning av antidepressiva gör att jag kommer in i en långvarig hypomanisk period. Jag gör slut med pojkvän, flyttar hem till Sverige, blir tillsammans med ny kille, börjar plugga och skaffar hund.

2014

Jag orkar inte längre med min ångest och börjar känna att jag inte vill leva längre. Med stöd av min nuvarande man söker jag hjälp och får komma till psykakuten. Där blir jag insatt på min nuvarande medicin som blir min räddning.

2015 Januari

Jag blir diagnostiserad bipolär typ 2.

2015 Maj

Jag får ett plus på stickan och väntar vår dotter Isabelle.

Jag kommer ihåg att jag undrade hur jag skulle kunna klara av att vara mamma när jag är psykiskt sjuk. Tänk om Isabelle skulle få veta att jag är bipolär, hur skulle det påverka henne. Kommer hon bli sjuk, det är ju ärftligt. Hur ska jag kunna vara en bra mamma? Jag som inte ens kan ta hand om mig själv.

När jag av vana la mig på sängen och tänkte den tanke som jag alltid tänkte när det blev för mycket: ”jag kan alltid ta livet av mig” stannade jag upp. Lika snabbt som jag tänkte det, slog jag bort tanken. Nu var jag ju gravid och kunde inte längre tänka så.

Jag skulle ljuga om jag sa att denna insikt inte var jobbig. Hur skulle jag nu tänka när allt blev som jobbigast?

22 januari 2016

Isabelle kommer till världen och gör mig hel som människa. Jag älskar denna lilla tjej över allt annat och så mycket att det gör ont i hela mig. Jag har svårt att hantera den överväldigande oron och ligger och googlar spädbarnsdöd på nätterna. Jag har skräcktankar att jag ska tappa henne, att jag ska råka sätta en kniv i henne. Tankarna gör att jag känner mig galen.

Något som påverkar mig och andra psykiskt sköra otroligt mycket är brist på sömn. Jag och min man löser det genom att jag slutar att amma och Johan börjar ta nätterna.

Detta blir nog räddningen.

Det sociala arvet

Jag har sedan Isabelle kom till världen tänkt att Johan hade en bra barndom och det sociala arvet från honom väger upp det från mig. Att han kommer vara det som gör att våra barn kommer få ett bra liv. Det har varit min trygghet. Men nu vet jag bättre. Det är såklart hur vi två tillsammans uppfostrar och behandlar våra barn som kommer den största bidragande faktorn till hur de kommer må i vuxen ålder.

Visst har Johans barndom att göra med hur han mår idag och har en indirekt påverkan på våra barn. Men det sociala arvet ärvs inte rakt ner i ledet som ögon- eller hårfärg. Samma sak från min sida. Bara för att jag hade en jobbig barndom betyder inte det att mina barn kommer få det så automatiskt. Det finns dock en större risk, eftersom en person som inte har haft bra förebilder har svårare för att veta hur man ska agera som förälder. Men är man medveten om det och arbetar aktivt för att inte göra de ”misstag” ens egna föräldrar gjorde finns det inget som säger att man kan bli en jättebra förälder.

Vad som är jobbigt idag

Vi har idag två barn, Isabelle som snart är 3 år och Alexander 6 månader och det jobbigaste för mig är den ständiga oron för båda barnen och framförallt för Isabelle. Hon utvecklas ständigt och testar gränser för jämnan. Förra veckan eskalerade det och hon började slåss och skrika rakt ut för småsaker. Detta gjorde att jag genast blev superorolig för hur hon mår. Tänk om hon mår dåligt psykiskt? Jag får panik inombords för att min största rädsla är att mina barn ska må dåligt så som jag gjorde i min uppväxt.

Det är inte rationellt såklart. Våra barn får väldigt mycket kärlek och närhet, vi sätter gränser och jag tror att vi har skapat en väldigt förutsägbar vardag för dem med morgon och kvällsrutiner osv och jag försöker lugna mig med att ”trygga barn trotsar” Hade hon inte varit trygg hade hon inte försökt slå sig fri utan klängt sig fast istället.

Men trots dessa rationella tankar brottas jag ständigt med känslan av att inte vara en tillräckligt bra mamma. Jag tappar ibland tålamodet och blir arg. Jag säger saker som inte är pedagogiska osv. Ibland hör jag min mamma i genom min röst ”Åsa, om du inte kan bete dig får du lämna bordet”… jag sa samma sak till Isabelle häromdagen och jag hörde hur dumt det lät. Vadå bete sig? Vad betyder det egentligen för en tre-åring? och varför ska hon lämna bordet? hon ska ju sitta kvar och äta. Det är ju det jag vill. J

Eftersom jag inte har några referensramar vet jag inte alltid vad som är rätt eller fel i olika situationer. ”Var jag för hård?” ”Var jag för slapp?”… Det kommer inte alltid naturligt att veta vad som är rätt eller fel vilket gör mig osäker på mig själv. Isabelle kör lite med mig emellanåt och Johan gör mig medveten om det. Jag vet att jag ger mina barn väldigt mycket närhet och kärlek och att de är trygga. Det är det viktigaste för mig.

Min barndoms påverkan på mig som mamma

Känselspröt

Att aldrig veta om man kommer hem till en full pappa och bråk gör att man blir väldigt duktig på att läsa av situationer, människor och stämningen i rum. Jag tror att jag har en fördel av detta i min mammaroll. Jag känner om än snabbare av om det är något som inte stämmer hos Isabelle eller Alexander och kan agera snabbt.

Materiella saker

Eftersom min mamma hade dålig

ekonomi och jag inte hade mycket att röra mig med under åren med pappa är jag väldigt mån om att Isabelle och Alexander har fina kläder. Kanske lite väl mån. Jag har märkt att jag mår dåligt av att t.ex. dra in på klädköp till barnen en månad.

Att kunna ge Isabelle och Alexander allt materiellt som jag själv inte fick när jag var barn gör att jag känner att de inte har det som jag hade det.

Närhet

Eftersom jag själv inte fick så mycket närhet och förstår konsekvensen av det (jag har svårt för närhet med alla utom mina barn och man) ger jag mina barn väldigt mycket närhet. Jag säger ofta att jag älskar dem och peppar dem. Bland det viktigaste för mig att lära mina barn är att hantera motgångar. Klarar de det kommer de att komma långt. För motgångar stöter man alltid på i livet. Det är inte hur man faller som betyder något, utan hur man reser sig. Jag tror verkligen på det.

Hantering

Kunskap

Jag läser ständigt på om vilken utvecklingsfas Isabelle är i och allt om hur man kan hantera olika situationer vilket gör att jag känner mig mer rustad och självsäker i situationerna. För mig funkar kunskap bäst. 

Stöd

En annan mycket viktig sak är stöttning från min man. Händer det något nytt, som häromveckan när Isabelle fick utbrott blev det många samtal om först varför hon har dem och sedan hur vi ska hantera dem. Det är viktigt att man är enade och hanterar dem på samma sätt. Har man inte stöd från en partner kan man prata med BVC. Det ska finnas kuratorer på alla familjecentraler som är duktiga på dessa frågor (tips).

 

 

 

Husförsäljning och en ny trotsera

Husförsäljning och en ny trotsera

Husförsäljning

Stress

Som ni vet var vi i Stockholm och shoppade hus i söndags. Idag, fredag, förstår jag att detta var det enklaste i hela flyttprocessen. Vi hade möte med mäklare i onsdags och idag kommer både besiktningsman och stylist. Hela dagen är uppbokad. Och jag är så himla stressad över allt. Jag har nog svårare att hantera stress än många andra, men jag försöker hantera det genom att se till att gå ut och gå med vår hund, ta djupa andetag (låter simpelt, men medveten andning hjälper mig) och prata prata prata med Johan om allt.

Samtidigt som jag är exalterad över att få flytta in i vårt nya fina hus så är det med sorg i hjärtat vi lämnar Bankeryd och området där vi bor. Man kan inte bo bättre än vad vi gjort nu med allt socialt nätverk. Huset som vi bor i kändes precis som huset vi ska flytta till – hemma så fort vi steg innanför dörren. Vi har trivts så himla bra.

Men en flytt till Stockholm har vi alltid haft i tankarna och det känns som ett steg i rätt riktning. För oss som familj.

3-års trots?

I mars förra året, när vi semestrade på Bali, gick Isabelle in i en ny utvecklingsfas som resulterade i utbrott och skrik när hon inte fick som hon ville. Vi fick en chock. För fem månader tidigare hade vi varit i Australien med världens gladaste tjej. Hon var så lätt att resa med att det nästan var löjligt.

Sedan dess har det eskalerat i en ganska jämn takt. Hon vill inte ta på sig kläder, ta av sig, borsta tänderna, gå och lägga sig, äta osv osv. Jobbigt, men det har varit hanterbart.

Jag har hört om 2-års trots och ”the terrible twos” och hela tiden tänkt att det kommer bli bättre runt tre års åldern

Men denna veckan tog hennes utveckling förmodligen sig en riktig spurt. Hon har haft säkert 20 utbrott om dagen om allt från att luddet mellan tårna har flutit runt i badkaret när hon badat, jag inte skjutit in hennes stol fort nog, mjölken har tagit slut, mitt huvud har varit i vägen när jag tröstat henne, jag har inte vaggat henne när jag tröstar henne, jag sitter på hennes plats, Chili sitter på hennes plats, Alexander har någon sak hon vill ha.. osv osv. Jag har aldrig hört någon skrika med så mycket kraft som hon gör och när hon blir arg slåss hon dessutom…

Prövning som förälder

Jag har läst allt som jag kommit över på nätet om dessa utbrott och hur man ska hantera dem. Det är normalt att barn har utbrott för att det är en viktig del i deras utveckling, men herregud vad det är svårt att hantera dem på rätt sätt.

Jag förstår att man ska behålla lugnet och jag försöker i den mån jag kan. (Även jag har en gräns) Man ska inte diskutera med barnet när han/hon är arg utan vänta tills han/hon lugnat sig. Man ska absolut inte lämna barnet ensam med sina känslor.. Ofta vill hon vara själv när hon är arg, hon sparkar bort mig… då brukar jag säga att jag finns i köket och att hon får komma om hon vill. Efter max en minut brukar hon ropa på mig. Då har ilskan börjat gå över i att hon är ledsen.

Så här skriver 1177.se om barns utbrott:

Utbrott kan bland annat bero på något eller några av följande exempel:

  • Barnet är arg, besviken eller ledsen över något.
  • Barnet är hungrig eller trött.
  • Barnet har svårt att hantera något som händer, till exempel att någon säger nej.
  • Barnet får lov att avbryta lek eller annan aktivitet.
  • Barnet behöver närhet och trygghet.
  • Barnet är förvirrad eller osäker för att hen inte förstår reglerna eller rutinerna.
  • Barnet påverkas och känner av hur du är. Hen förstår inte vad du känner, om du till exempel är stressad eller irriterad.

Här följer en lista med exempel på sådant som är svårt för barn:

  • Förstå vad som händer om hen gör på ett visst sätt.
  • Hålla tillbaka impulser och ha kontroll över hur hen reagerar, känner och gör. Kunna lugna sig själv och behålla lugnet.
  • Hantera när det inte blir som hen har tänkt.
  • Förstå och hantera vad andra tänker, känner och gör. Det kan göra att barnet bråkar med andra.
  • Klara stress.
  • Se något från ett annat perspektiv eller hitta fler lösningar på ett problem.

För att ett barn ska må bra och känna sig lugn behövs detta:

  • Umgås minst en stund varje dag. Lek, gör saker tillsammans och prata.
  • Ge tid och lyssna. Var nyfiken och intresserad.
  • Bestäm inte allt åt barnet. Lyssna och låt hen vara delaktig och kunna påverka.
  • Prata om det som går bra. Barn gör ofta mer av det som man pratar om. Får barn inte positiv uppmärksamhet gör de saker som ger negativ uppmärksamhet.

Det viktigaste för att hjälpa barnet vid ett utbrott är detta:

  • Behåll lugnet. Gå undan om du känner att du håller på att förlora kontrollen, om det går.

Följ också dessa råd:

  • Använd färre ord och ha ett lugnt tonfall.
  • Skäll och skrik inte. Det kan kännas hotfullt för barnet och det kan göra situationen värre. Eftersom barn härmar vad du gör och kan därför också barnet börja skrika och skälla.
  • Avled barnets uppmärksamhet. Du kan kanske skoja, för att avbryta det jobbiga.
  • Ha ett lugnt kroppsspråk. Du kan till exempel sätta dig ner, på så sätt blir din kropp mer avspänd och inte lika hotfull för barnet.
  • Ge barnet utrymme att lugna ner sig. Ett lite äldre barn kan du kanske lämna ensam en stund. En del barn vill ha närhet, till exempel en kram. Fråga ditt barn hur hen vill att du ska göra. Yngre barn kan du fråga genom att ge två alternativ, till exempel ”vill du ha en kram eller ska jag vänta?”.
  • Diskutera inte. Barnet är för upprörd för att förstå och kunna tänka klart.
  • Kräv inte ögonkontakt.

Här är några exempel på hur barn gör för att hantera det svåra:

  • Barnet går undan eller springer iväg.
  • Barnet undviker ögonkontakt, då känns det inte lika intensivt.
  • Barnet tänker att situationen löser sig, och försöker koncentrera sig på det.
  • Barnet gör något som hen brukar göra för att känna sig trygg.
  • Barnet slår mot någon för att den personen ska hålla sig borta.

Tips för att klara det som händer

  • Tänk att det kommer att gå över, vänta ut en stund.
  • Tänk på något annat. Du kan till exempel räkna eller försöka andas lugnt.
  • Tänk att barnet inte kan hantera det som händer. Tänk inte att barnet vill något illa.

Det finns mer att läsa på 1177.se

 

Julen

 

Nisse och pepparkakor

Tredje advent har passerat och julen står för dörren. Nisse har bott med oss i 18 dagar. Nissen som inte blev riktigt som vi hade tänkt oss eftersom Isabelle är rädd för honom. Jag tog bort allt när hon inte vågade gå ut i köket där han bor, men när hon upptäckte detta blev hon jätteledsen. Nisse flyttade tillbaka men istället för att hitta på bus har hans dörr och verktyg bara fått vara där, utan någon egentlig mening. Jag har inte velat göra någon stor grej av det av oro för att spä på hennes rädsla. Mörker,monster, troll… det är mycket som skrämmer Isabelle för tillfället. Samtidigt som det är spännande. Hon kollar ju gärna på Trolls och sjunger om bockarna bruse som trippade över trollebron. Idag kom hon in till toaletten där jag var, släckte och satte fingret framför munnen och sa ”schhhh spöke” Jag svarade att det inte finns något spöke då sa hon ”men mamma, låtsasspöke”.

Idag avklarade vi även pepparkaksbaket. Isabelle bakade väldigt tjocka handskformade pepparkakor med extra mycket mjöl. Jag tittade bort någon minut och då hade Isabelle tagit några nävar mjöl ”mamma, jag tog lite mer salt” Det var egentligen vad hon gjorde, penslade på mjöl på pepparkakorna. Men vi bakade i alla fall och det är det som räknas.

Sedan skulle hon såklart få smaka sina pepparkakor som jag ändå plattade ut rejält innan vi satte in dem i ugnen och hon tar en tugga och säger ”mamma, jag tycker inte om deg i munnen” haha nä, de var inte så goda och jag hann dessvärre inte göra klart mina eftersom Alexander blev ledsen mitt i baket.

Stress

Jag har stressat ganska mycket inför jul i år och haft en del blandade känslor kring det. Stressen har mest legat kring att jag vill att Isabelle ska få en magisk jul, att hon ska få känna den där magin som man själv kände när man var liten. Jag har varit i Ullared två gånger i höst men det känns ändå som att jag kanske inte har köpt tillräckligt till alla. Jag vet att julen inte handlar om julklapparna… mitt huvud säger det men hjärtat säger att det vill ge allt det som jag själv inte fick när jag var liten. Mamma hade det mycket knapert ställt och jag minns att jag låg på kvällarna och drömde om nya kläder. Jag tror jag var runt 5 år när jag önskade mig en docka på rollerskates som jag hade sett på tv och jag fick det av min pappa. Det var ju jättehäftigt att få precis det man önskat sig, men jag minns att jag inte var gladare för den än för något annat. Det jag var gladast för var faktiskt guldnougatasken jag fick av min mamma. (jag älskade choklad) Lite tänkvärt faktiskt.

Något som även stressar mig är julmusiken och all hets kring jul. Det känns som att alla jagar den här perfekta julkänslan. Jag vet inte om alla får den, men jag tycker aldrig att den infinner sig. Visst, julen är mysig. Vi kommer träffa Isabelles mostrar och morbröder med kusiner, mormor, morfar och farfar och umgås. Men det hade varit minst lika mysigt även om det inte var jul.

Barndomens julaftonar

Min barndoms julaftonar spenderades nästan alltid på olika ställen. Med mamma firade vi oftast med vår mormor och moster men även hos mammas sambos familj några år. Ibland firades den på ett ställe på förmiddagen och ett annat på eftermiddagen. När vi kom ner till Värnamo firade vi med våra kusiner. Jag och Lisa fick alltid minst julklappar och jag minns det med en klump i magen. Det kändes då som ett mått på hur mycket man var värd. Vissa julaftonar fick vi alla fem syskon mycket av vår pappa men andra fick vi knappt något. Något jag vill ge honom dock är att han inte drack på julafton. Jag har inget minne av t.ex. snaps eller julöl på julafton.

Vit jul

Tyvärr är det många barn som känner en klump i magen inför jul.

Antalet barn och unga som möter julen med en klump i magen är tyvärr alldeles för många. I Sverige lever fyra till fem barn per skolklass i hem där någon vuxen har en riskfylld alkoholkonsumtion. Många av dessa barn känner oro, inte glädje, när jullovet närmar sig. När samhället stänger ned, när lamporna på fritidsgården släcks, när vaktmästaren låser porten till skolan och går på julledighet – då finns vi där. Och gör julen till barnens högtid (Vitjul.se).

Detta är inget samarbete, jag tycker bara vitjul.se är en sån himla bra kampanj då de jobbar för att barn ska få slippa uppleva sina föräldrar fulla på jul och erbjuder aktiviteter för att få komma iväg och bara få vara barn. Ett tips är att köpa en liten gåva från deras shop i julklapp till någon som redan har allt.

Santa has left  the building

Julmys

Idag har vi gjort pepparkakshus och klätt julgranen. Isabelle tyckte det var så mysigt. Jag älskar att uppleva julens magi genom henne. Hon tyckte att det skulle vara ”ket” under granen men både jag och Johan är ganska säkra på att det inte fungerar att lägga paket under granen förrän kvällen innan julafton. I år är första året både jag och Johan haft plastgran förresten. Det kanske syns? Köpte en finare gran, klarar inte av de där som ser så plastiga ut. Anledningen till att vi inte köpte riktigt gran var för att vi hört att det ska vara mycket djur i granarna i år p.g.a. milt väder. Den stora nackdelen med plast gran (förutom miljöaspekten) är att den inte luktar jul…. men den stooora fördelen är att den inte barrar. Så skönt att slippa dammsuga varje dag som vi gjort med de senaste granarna.

Imorgon kommer Renee och Stan. Jag hämtar dem på Landvetter runt 12. Tanken är att Johan ska grilla entrecote och att vi ska tända brasan och ha lite glöggmys på kvällen. Älskar julen!

Isabelle har nog de renaste fötterna i stan så som hon pillar mellan tårna varje dag

bipolarmamman

Bara en liten julgransmatta som saknas

Är man en sämre förälder för att man är bipolär?

Inlägget innehåller reklam genom annonslänkar för Lindex

När jag skulle hämta Isabelle på förskolan häromdagen kom en av förskolelärarna fram till mig och sa att Isabelle inte berättar så mycket för dem om vad de gör på förskolan. Jag frågade vad hon menade varpå hon vänder sig mot Isabelle och frågar vad de gjort idag. Isabelle svarar inte. Läraren fortsätter ”ni har ju gjort jättemycket idag, ni har lekt där och där och gjort det och det…” men Isabelle säger inget. Jag vet inte riktigt vad jag ska säga. Jag ser ju inte detta som ett problem, Isabelle pratar om det som hon vill prata om, inte om saker som Vi vill prata om. Jag tycker att det var en ganska märklig sak att anmärka på.

Jag och Johan frågar alltid hur hon har haft det på förskolan men det är sällan hon säger något mer än att ”jag har lekt med x och x”. Ibland berättar hon om något de gjort i skogen, t.ex. hittat kottar. De kanske är oroliga för att hon inte pratar så mycket, jag vet faktiskt inte. Här hemma går munnen i ett. Hon sjunger och pratar hela tiden och har många viktiga och intelligenta funderingar kring saker och ting. Enligt oss. Vi har ju inte så mycket att jämföra med.

Men jag tänker så här. Isabelle är en individ, alla barn är olika och bara för att de inte vill prata om det som lärarna vill prata om gör det inte konstigt.

Även om jag kan resonera mig fram till det logiska i detta fick jag ändå en klump i magen när hon sa detta. Jag var ju med i Jönköpingsposten förra veckan. Tänk om lärarna har läst detta och tänker att jag är en dålig förälder p.g.a. min sjukdom. De kanske tror att den påverkar Isabelle.. Kanske helt fel.. men mina känslor är inte rationella. En av mina största rädslor är att någon som inte har kunskap om sjukdomen och om mig tror att jag inte är en bra mamma.

Min sjukdom är ju bara en liten del av den jag är och om jag ska säga något om den i relation till mitt sätt att vara som förälder är det att den har en positiv inverkan. Jag har ju knappt några skov och har jag det är jag så medveten om dem så att de inte märks. Det enda som faktiskt kan märkas av är att jag är extra trött… mycket p.g.a. min medicin.

Sjukdomen har gjort att jag lärt känna mig väldigt väl och vet hur jag fungerar. Den gör att jag tänker extra mycket på hur mina barn upplever mig och vår familj. Jag skulle vilja säga att våra barn har det väldigt bra. Jag och Johan älskar dem över allt annat och gör allt för dem. De har mor och farföräldrar som älskar dem, mostrar och morbröder. De kommer växa upp med vetskapen om att deras mamma har något som heter bipolär sjukdom, men för dem kommer det inte vara något negativt. (Det är min tro)

De är vår nästa generation som kommer vara med och bidra till en bättre bild kring psykisk ohälsa och bipolaritet i synnerhet genom sin erfarenhet.

Givetvis fungerar långt ifrån alla människor med bipolär diagnos bra och alla är inte bra föräldrar, såklart. Det jag vill säga är att om man har man fått behandling som fungerar, har man samma förutsättningar som vem som helst att vara en bra förälder. bipolarmamman

Föräldrajobba istället för föräldraledighet

Föräldrajobba istället för föräldraledighet

När jag säger att jag är föräldraledig känns det alltid så fel att säga ordets sista del ”ledig”. För ledig är allt annat än vad jag känner mig. Visst är jag ledig från mitt jobb men jag är ju inte ledig i bemärkelsen att jag vilar mig.

Tvärtom. Att vara hemma med barn är ett heltidsjobb och mer därtill. Man jobbar ju inte enbart dagtid, utan även nätter och helger. Dygnet runt 365 dagar om året.

Att föräldrajobba som jag hellre skulle vilja kalla det, är det allra viktigaste jobbet som finns. Vår uppgift som föräldrar är att uppfostra våra barn till att få en god grundtrygghet och självkänsla, att vara hänsynsfulla och empatiska för att nämna några. Det är ingen liten uppgift minsann.

Redan på 50-talet började John Bowlby betona vikten av de första åren i en människas liv. Enligt honom uppstår anknytningsmönster tidigt likt ”inre arbetsmodeller” och påverkar individen resten av livet (Bowlby, 2010). De första personer som våra barn skapar relationer med är oss föräldrar och därför är det så viktigt att vi ser till att det är en trygg anknytning som skapas.

Att jobba som förälder är inte bara det viktigaste jobbet som finns, det är även det allra bästa och roligaste. Att få se sitt barn växa och utvecklas från ett litet hjälplöst knyte till en självständig individ är så häftigt. Att få känna den största kärleken som finns. Det är för mig meningen med livet.

Om jag skulle kunna säga att jag föräldrajobbar istället för att jag är föräldraledig, skulle det göra att jag faktiskt får tycka att det är jobbigt ibland utan att känna rädsla för att andra ska tycka att man är en dålig förälder.

Känslan av otillräcklighet: att jag inte hinner med att städa, tvätta och ta hand om mina barn samtidigt, eftersom att det faktiskt är ett heltidsjobb, blir socialt accepterat och man kanske börjar våga prata om det. Kan man acceptera den känslan, blir den dessutom inte lika betungande, vilket i sin tur leder till att man mår bättre och orkar vara en ännu bättre förälder.

Långsökt? Ja, kanske. Men jag har en poäng, eller hur?

Att säga att man föräldrajobbar istället för att man är föräldraledig skulle inte bara göra att man som förälder får mer ”cred” för sitt viktiga jobb att uppfostra och vägleda sina barn, det skulle även ge jobbet en högre status i samhället och lyfta fram betydelsen av de första åren i ett barns liv.

Källor 

Bowlby, John (2010). En trygg bas: kliniska tillämpningar av anknytningsteorin. 2. utg. Stockholm: Natur & kultur

5 saker jag önskar att jag hade fått höra som nybliven förälder och bipolär

5 saker jag önskar att jag hade fått höra som nybliven förälder och bipolär

Innan jag fick barn hade jag konstigt nog inte funderat så mycket på hur föräldraskapet skulle påverka mig och min sjukdom och tvärtom. Jag hade ingen plan eller strategi hur jag skulle hantera saker som mindre sömn eller ökad stress, oro etc. Allt kom som en chock mer eller mindre.

Jag har därför sammanställt en lista som jag önskar att jag hade haft tillgång till i början av mitt föräldraskap och även under. Saker som man kanske vet om, men som man behöver bli påmind om.

1. Ta din medicin regelbundet

Det är givetvis viktigt annars också! Men när man blir förälder är det extra viktigt att ta sin medicin och absolut inte experimentera med den. Att bli förälder innebär så mycket, hormonerna rusar i kroppen, samtidigt som stressen i form av mindre sömn och oro för barnet för att nämna några faktorer, påverkar negativt. Att då slarva med sin medicin, glömma den eller experimentera med den kan ha förödande konsekvenser. Medicinen tar du trots allt för stabilisera dina svängningar och den hjälper till att hantera den extra stress som att bli förälder innebär.

2. Sov när du kan

Att ha en nyfödd innebär för de flesta föräldrar att de inte kan räkna med att sova en hel natt, kanske inte ens en timme. Är man föräldraledig vill jag verkligen tipsa om att sova när din bebis sover. (Det är inget nytt, men inte desto mindre viktigt) Om du inte kan lägga dig ner och somna bara sådär, försök att vila. Det är också återhämtning. Så stressa inte för att du inte kan somna.

3. Ät regelbundet och nyttigt (i måttlig mängd)

Det här kanske inte är det enklaste när man är nybliven förälder. Jag vet! Men ju mer jag läser på om ämnet, ju mer förstår jag hur mycket vår kost faktiskt påverkar vårt mående och hur viktigt det är att man äter rätt. En studie från bl.a. Harvard (2018) har visat sammankopplingar mellan kost och depression och att kosten kan skapa inflammation i kroppen. Att som bipolär äta sockerrik kost är egentligen rätt galet då det gör att blodsockret pendlar. Detta innebär i sin tur svängningar i energinivåer och humör. Att medicinera för svängningar i mående och sedan äta kost som gör att man svänger känns ju lite kontraproduktivt, eller hur?

4. Våga be om hjälp

Detta är så viktigt! Har du familj, vänner eller kanske någon vänlig granne som hjälper att passa barnet/barnen medan du får duscha, gå ut och gå en promenad själv osv eller bara kommer och håller dig sällskap så kan det vara guld värt och kanske göra att du mår bättre och orkar med just den dagen eller veckan. Och känn dig inte jobbig för att du frågar om hjälp, de allra flesta gillar att få hjälpa till och känna sig behövda.

5. Utmana dig själv – i lagom takt.

I början, när jag precis hade fått min dotter tyckte jag att allt var jobbigt för att det var så nytt och skrämmande. Det var ett bamsesteg för mig att ta mig ut med barnvagnen och gå och handla. Jag var livrädd för att hon skulle börja skrika för vad skulle jag göra då? Jag bestämde mig för att börja med en barnvagnspromenad på fem minuter, runt knuten och tillbaka i princip, och allt eftersom blev dessa fem minuter till 10, 15, 20 och tillslut en bra mycket längre stund än fem minuter. Första gången min dotter skrek och jag lyckades lugna henne med att ta upp henne i bärsele eller på något annat sätt växte jag som mamma. Första gången på babysim, öppna förskolan, på stan, på kalas osv. alla dessa saker var stora för mig men när man väl har gjort det och klarat av det (det gör man) växer man och det är verkligen en feel-good känsla över det.

Källor

https://www.health.harvard.edu/staying-healthy/foods-that-fight-inflammation

Att prata om psykisk ohälsa i familjen

Innan jag började blogga hade jag funderat på om jag skulle berätta för mina barn om min sjukdom när de blir större och hade nog kommit fram till att jag inte skulle det. Jag ville inte att de skulle känna att de har en annorlunda mamma och ännu mindre påverkas av mina svängningar.

Sen började jag skriva om min historia med allt vad det innebär och även om min sjukdom och kom snabbt till insikten att det är klart att vi ska prata om det här hemma. Det ska inte ha någon huvudroll i vårt familjeliv, inte alls. MEN, mina barn ska veta att jag har en sjukdom som heter bipolär och att mamma inte är mer annorlunda än någon annans mamma.

Jag tänker på missbruket som försiggick innanför de fyra väggarna när jag växte upp. Ingen pratade om problemet och därför lärde jag mig som barn att det var en hemlighet och dessutom väldigt skamligt. Jag vaktade denna hemlighet med livet i behåll. Cyklade hem tidigt från tjejkvällarna som vi hade en gång i månaden för att kolla om pappa var full och var livrädd för att pappa skulle visa sig ute bland personer jag kände när han var i detta skick. Pinsamt var det ord jag använde mig av då, men det var egentligen skam jag kände.

Ingen pratade om elefanten i rummet… och det gjorde att denna elefant växte sig större och större och genomsyrade allt. Mina tankar, handlingar och framförallt känslor. Jag kunde inte tänka på något annat än om pappas skulle dricka till helgen, vilken dag han var ledig (då drack han dagen innan)… jag hade känselspröten ute jämt för att stämma av läget och veta om han hade druckit något. Detta var otroligt påfrestande som barn och bidrog såklart till ett mitt mående som blev sämre och sämre ju mer tiden gick.

Jag jämför såklart inte själva alkoholismen med psykisk sjukdom då det givetvis är två helt skilda saker. Det jag drar en liknelse mellan är två ämnen som ofta är förknippade med skam och stigma.

Hade vi pratat om pappas alkoholism hemma hade jag som barn lärt mig att det är en sjukdom och inte mitt fel och det är inte skamligt att prata om det. Det hade kanske gjort att jag hade vågat öppna upp mig för kuratorn på skolan som hade kunnat hjälpa. Det hade definitivt tagit bort den otroligt tunga känslan av att upprätthålla hemligheten i hemmet till varje pris och flyttat skulden och skammen bort från mig som barn för det var en alldeles för tung börda att bära för en 12-17-åring.

Genom att berätta att jag har en psykisk sjukdom och samtidigt visa i handling att vi fungerar som vilken annan familj som helst, kommer mina barn, som nästa generation, vara en del i att minska skammen och stigmat kring detta ämne.

bipolarmamman
Mina barn. (Fotade lite i studion igår 🙂

 

Depression

Depressionens klor

Igår kändes det som att depressionen riktigt la sina klor om mig. Känslor av otillräcklighet, att inte
duga som mamma, fru, människa kom med en obamhärtig kraft. Samtidigt hade jag en så stark ångest att det kändes som att någon stod på mitt bröst..bipolar depression, bipolarmamman

Det blev inte bättre av att Alexander hade svårt att andas och att jag fick åka in till akuten för en tredje gång på 1,5 vecka. (Johan stannade hemma och nattade Isabelle).

Jag försöker komma på vad det är som har triggat igång denna depression och kommer att tänka på några olika faktorer.

  • Dålig sömn
  • Johan jobbar mycket (och pluggar) och han är ofta i Stockholm.
  • Alexander har varit dålig (stress och oro)
  • Isabelle har varit väldigt pappig (jag visar inte henne det såklart men det gör ont i mammahjärtat att knappt få krama henne)
  • Vardagsstressen – alltid stressa över att det inte är städat hemma, laga mat (Isabelle äter i princip ingenting vi lagar) Tänka på att vi måste sluta ge henne mat emellan måltiderna. Potträna, ta bort nappen. Alla måsten helt enkelt.
  • Jag äter dåligt, mycket socker, oregelbundet osv.
  • Jag tränar i princip ingenting

När jag tittar på listan förstår jag varför det har triggat igång något..

Vad gör jag för att må bättre och ta mig ur denna depression då?

Jag tittar mina s.k. triggers och tänker att det som går att förändra, ska jag försöka förändra.

  • Gå och lägga mig tidigare, om jag är jättetrött: gå och lägga mig när barnen somnar.
  • Johans jobb går inte tyvärr inte förändra. Det är ett aktivt val vi har gjort. Valet var mellan att bo kvar i Jönköping med vårt nätverk (mormor, morfar, farfar, vänner) och Johan sover borta eller flytta till Stockholm där vi inte har så många och Johan sover hemma. Vi valde Jönköping, för några år framöver.
  • Alexanders andning – vi har varit på akuten. De säger att allt ser bra ut (oron för honom kommer att lägga sig) Försöker tänka mer än att känna, men svårt när man inte mår bra.
  • Isabelle pappig – Jag försöker även här resonera bort de jobbiga känslorna. Hon väljer pappa nu för att jag har Alexander så mycket. Det är en normal reaktion för syskon.
  • Vardagsstress – Vi har bestämt att vi ska betala för städning för att det är något som kommer skapa mer tid för varandra och mindre stress för främst mig (Johan har turen att inte ha förmågan att se dammråttor och smuts), Isabelle äter inget just nu: Försöker tänka att många barn är sådana. Snacks mellan måltider – lägga upp en plan hur vi ska göra. (kanske låter som ett litet problem men jag har så svårt att låta Isabelle gå och lägga sig hungrig och vill man ta fighten orkar man kanske inte den natten Johan är borta då det oftast betyder lite sömn, hon kan vakna och vara pigg kl 2) eller en vardagsnatt överhuvudtaget.
  • Kosten – försöker verkligen men jag faller alltid dit. Har ett otroligt sockersug som jag måste
    bli av med. Socker är verkligen dåligt för oss bipolära eftersom det gör att man pendlar upp och ned i energinivå och således också i humöret. En sockerkick kan dessutom påminna om ångest. Så, försöka ta bort socker, pasta och bröd ur kosten (det får mig att må bra) Och försöka äta på regelbundna tider
  • Träning: Jag och Johan pratade igår om att bara ta med sig Alexander i barnvagnen, sätta på
    en bra bok i lurarna och gå 5 km rundan i lite snabbare fart. Jag blev peppad.
bipolarmamman, träning,

SÅ! FIXAT! Allt åtgärdat! Nu mår jag bra igen!!

Nej så enkelt är det såklart inte!! Att jag vet vad jag måste göra för att må bättre betyder ju inte att jag orkar göra det och att depressionen går över direkt om jag gör alla dessa saker.

Nu har jag en väldigt bra motivation – mina barn. Som gör att jag stiger upp på morgonen och inte sover bort dagarna och jag har hund som tillsammans med barnen gör att jag kommer ut.

Jag har med andra ord skapat mig ett liv som inte tillåter mig att göra de saker man helst gör när man är deprimerad…

En sammanfattning av hur jag hanterar depression är alltså:

  1. Insikt att jag har depression
  2. Förstå vad det är som triggat den (jag gjorde det med min man Johan denna gång, prata gärna med någon som känner dig väl, ofta är man så inne i sig själv att man har svårt att se hela situationen)
  3. Se om jag kan göra något åt dessa triggers. Kan jag dra ned på tempot på jobbet t.ex? Behöver jag gå och prata med någon? Behöver jag äta bättre och röra på mig?
  4. Vara snäll mot mig själv och var stolt över minsta lilla. För det där lilla är verkligen stort när man är deprimerad.
bipolarmamman, depression

Förlossningsdepression

Har du också drabbats av förlossningsdepression?

Då är du inte ensam! Mellan 8-15% av alla nyförlösta kvinnor drabbas och har man bipolär diagnos som jag har, löper man ännu större risk att drabbas.

Det som är så sorgligt är att inte fler vågar prata om det! Att inte känna den där överväldigande kärleken, eller lyckan när man fått ett liten bebis är skamligt att prata om. På sociala medier glorifieras den s.k. ”Bebisbubblan” som ska vara så alldeles underbar och rosenskimrande.

Innan jag fick min dotter hade jag bara sett filtrerade inlägg på supersöta bebisar i livlypyjamasar och livlymössa med texter som ”åhh, nu ska vi hem och njuta av bebisbubblan” eller ”så mycket kärlek för detta lilla underverk”. Jag som förstagångsmamma hade aldrig hört talas om förlossningsdepression eller hur jobbigt det ofta är den första tiden i den glorifierade s.k. bebisbubblan. Snacka om att jag blev chockad när Isabelle låg på mitt bröst helt plötsligt och känslor av kärlek, ångest, sorg… en hel cocktail helt enkelt bara öste över mig. Jag fick helt plötsligt inte sova på nätterna, jag var så extremt orolig för att Isabelle skulle dö eftersom jag kände så mycket kärlek och oro för henne. Något jag aldrig känt för någon annan människa innan. Väl hemma försökte jag så gott jag kunde ”njuta” av den s.k. bebisbubblan, men jag kunde verkligen inte. Bröstvårtorna ömmade, jag var så trött att jag knappt kunde hålla mig vaken, jag kände mig så psykiskt utmattad av all oro och ångest jag kände att jag ganska snart gick ner i en depression. Jag minns så väl att jag satt och ammade och grät när min barndomsvän kom över för att träffa Isabelle för första gången. Där satt jag och storlipade när hon skulle komma och gratta mig. Jag kände mig så otacksam och som världens sämsta mamma som kände som jag gjorde. Allt var så jäkla mycket jobbigare än vad jag någonsin hade trott att det skulle vara och jag kände mig ensammast i världen. Jag bröt ihop och berättade att jag var livrädd för att tappa henne, för att gå förbi knivar (för risken att de skulle skada henne) att jag bara ville sova och bli omhändertagen. Min vän sa att det jag kände var normalt och absolut inget konstigt. Många känner som jag förklarade hon. Hon normaliserade min känslor som jag kände så mycket skam över. Jag bestämde mig för att våga sluta amma och låta min man ta nätterna då jag inte orkade. Tyvärr blev det väldigt många nätter eftersom jag mådde såpass dåligt av att inte sova.

Jag önskar att någon hade berättat för mig hur vanligt förlossningsdepression är innan jag fick mitt första barn för då hade jag förmodligen inte mått så dåligt som jag gjorde.

Tror du att du har förlossningsdepression?

Vid en depression är du nedstämd i mer än två veckor och har ett eller följande symptom:

  • Du känner dig nedstämd större delen av tiden. Du kan ha svårt att känna glädje. Sådant som du tidigare tyckt om att göra är inte längre roligt.
  • Du har problem med sömnen och är mycket trött, utan energi och har svårt att koncentrera dig.
  • Du har skuldkänslor och känslor av hopplöshet. Du känner dig värdelös.
  • Humöret växlar. Du känner ångest, stark oro eller panik.
  • Du går upp eller ner i vikt, har svårt att äta eller småäter hela tiden.
  • Du orkar kanske inte sköta din hygien och kan även ha svårt att orka ta hand om barnet.
  • Det är jobbigt att träffa vänner och närstående.
  • Du har tankar om att skada dig själv eller barnet. (1177.se)

Vad kan du göra?

  • Är ni två, turas då om att ta nätter (om det går) Ta hand om varandra, peppa varandra genom att ge varandra komplimanger. Tiden och orken är knapp men inte desto mindre viktigt är det att man är nära varandra, i alla fall en liten stund. En lite längre kram, en puss, en klapp på axeln… beröring och närhet gör att man mår bättre.
  • Våga be om hjälp från föräldrar, syskon, vänner, grannar.. Vi hade en valp i samband med vår första dotter och det hjälpte verkligen att våra grannar gick ut med henne lite då och då. Att en vän kommer över och tar din bebis medan du tar en dusch eller får gå ut och gå helt själv kan vara räddningen den dagen.
  • Sänk kraven på dig själv! Du behöver inte vara en supermamma, du duger precis som du är punkt.
  • Lita inte på sociala medier Det du ser på där mammor är ute och rullar sina snygga vagnar med en latte i  mugghållaren och barn som är perfekt stylade från topp till tå är med all säkerhet en pytteliten del av deras vardag och en troligtvis mycket glorifierad sådan!
  • Googla på andras erfarenheter av förlossningsdepression eller gå till bibblan och låna böcker om det. Om du orkar och hinner läsa en bok vill säga. Att läsa om andra med liknande erfarenheter och känna att man inte är ensam kan göra att man känner sig lite bättre. I alla fall var det så med mig.

Om du fortfarande inte mår bättre, eller känner att det blir värre är det viktigt att du pratar med BVC eller din vårdcentral

Min första graviditet

Min första graviditet

-Älskling! Zink och e-vitamin ska vara bra för din spermieproduktion. Det måste du testa, uppmanade jag min sambo Johan som verkade föga intresserad. -Det ökar vår chans att bli gravida! Fortsatte jag. –mmm, svarade Johan knappt hörbart och fortsatte läsa nyheterna på sin Ipad. Jaja, tänkte jag för mig själv. Jag får väl köpa dem åt honom.

Det hade gått tre dagar sedan vi gjorde vårt första försök att bli gravida och oron över att inte kunna bli gravid var redan total. Jag hade sedan flera veckor tillbaka ätit folsyra som jag läst skulle vara viktigt för normal fosterutveckling. Fyra dagar tidigare hade jag pratat med en överläkare på psykiatrin som hade gett mig ett OK att bli gravid med medicinen jag tog. Jag skrek av lycka inombords när jag fick beskedet att jag även kunde amma med mina mediciner. Det var helt riskfritt för barnet berättade läkaren.

Att få detta besked efter det första var som att vara nere på absoluta botten till att stå på toppen. Lite som min sjukdom: från depression till hypomani.

Medicinerna jag tog då och fortfarande tar nu heter Citalopram actavis och Seroquel depot. Den förstnämnda är stämningshöjande SSRI-preparat och den sistnämnda är ett läkemedel som går under kategorin ”antipsykotiska”. Detta var nog extra glada nyheter då jag några veckor innan hade fått ett helt annat besked av en ST-läkare som specialiserar sig just på psykiatri. Beskedet löd att jag varken kan ta Citalopram eller Seroquel depot under en graviditet. När jag fick det beskedet bröt jag ihop, la mig på sängen och stirrade apatiskt ut i intet och kände att jag inte längre ville leva, så som så många andra gånger när livet känts hopplöst. Medicinen som jag precis hade fått insatt några månader innan och som förändrat både mitt liv och mitt och Johans gemensamma liv till det så mycket bättre hade jag ingen lust att sluta med. Trots det tog jag beslutet när jag låg där i sängen att jag gör det jag måste. Barnlängtan var så stark att jag kunde tänka mig att må dåligt under nio månaders tid.

Att få detta besked efter det första var som att vara nere på absoluta botten till att stå på toppen. Lite som min sjukdom: från depression till hypomani.

En vecka efter vi hade börjat försöka att få barn började jag köpa graviditetstest. Första gången jag testade var ok, jag bröt inte ihop för att jag förstod att jag inte kunde vara gravid så snabbt, men andra gången och tredje, som jag gjorde dagarna i följd var det som att förnuftet försvann ur mig. Jag blev superdeppig varenda gång. –Sluta testa Åsa, även om du skulle vara gravid så visar inte stickan det än. Det är för långt kvar till din mens, försökte Johan. –Jag vet, men jag blir ändå ledsen, svarade jag, helt uppgiven. Jag köpte fortsättningsvis graviditetstest i smyg och testade. Skillnaden var nu att när jag såg det där förbannade strecket hade jag ingen som tröstade mig eftersom jag inte ville att Johan skulle veta att jag fortsatte testa varje dag. En eftermiddag när jag gjort ett test och fått beskedet att jag inte var gravid gick jag in till Johan som låg och vilade på sängen inne i sovrummet –Johan, tänk om vi inte kan bli gravida. Vad gör vi då? –Då finns det lösningar, svarade Johan. –Det finns hjälp att få och om inte det skulle gå så adopterar vi. Det löser sig. –Ok. jag la mitt huvud på hans bröst med tårar i ögonen. Tårar av uppgivenhet men ändå hopp. Tänk så är jag infertil. Tänk om.

Efter ungefär 1,5 veckor sa jag till Johan att jag kände att jag var gravid. Det bubblade konstigt i magen och jag kände mig illamående. Johan skojade med mig och sa att jag var ”skengravid” men jag kände på mig att det var något annorlunda som hände inne i min kropp. Så som de senaste cirka tio morgonarna satte jag mig på toaletten och kissade på stickan, satte på locket och la den på bänken på toaletten medan jag kissade klart. Efter jag tvättat och torkat händerna tittade jag på stickan och tittade och tittade… Ett tunt plus började framträda. Jag fortsatte att stirra och kunde inte bedöma om det hade fungerat eller inte. Eftersom jag inte vågade lita på Ett test slängde jag snabbt på mig kläderna och sprang ned till apoteket som väldigt händigt låg i samma hus som vi bodde i. Jag köpte en lite dyrare variant som inte bara anger om man är gravid eller inte utan även hur långt man är gången om man är gravid. Med testet i högst hugg sprang jag upp och satte mig och pressade ut lite till, jag kan alltid kissa av någon konstig anledning. Jag väntade med spänning med stickan i handen. Gravid, 1-2 veckor. YES!! Jag gjorde en diskret segerdans själv där på toaletten, som om jag ändå inte riktigt vågade hoppas. Vad skulle jag göra nu? Skulle jag ringa Johan och berätta? Nej, jag bestämde mig för att vänta till han kom hem. Jag filade på en plan hur jag skulle berätta för honom hela dagen. Planen gick ut på att jag skulle säga att jag gjort ett graviditetstest igen och se väldigt ledsen ut. När han började trösta mig skulle jag säga –ha! Lurad! Du ska bli pappa!

Planen gick såklart inte att genomföra då jag var alldeles för exalterad för att se ledsen ut. Johan satt i datarummet när jag kom in och sa –Jag gjorde ett graviditetstest idag och jag är gravid! Jag flaxade med armarna i något som skulle likna en segergest. –Va? Men du drack ju vin i förrgår!! halvskrek Johan i chock. –Det var inte riktigt den reaktionen jag hade väntat mig. –Förlåt! Det var inte så jag menade, jag är bara chockad. Och chockade var vi båda två. Vi var fertila och skulle bli föräldrar. YES!

Detta var tur eftersom gynekologen jag träffade sa att om jag hade kommit några dagar tidigare hade vi inte sett fostret. Ultraljudet gick snabbt, vi fick se vårt lilla mirakel på en liten skärm.

De första veckorna vågade jag inte riktigt hoppas på att fostret skulle klara sig. Jag utgick från att det inte skulle göra det, förmodligen för att skydda mig själv från besvikelse. Jag vågade faktiskt knappt tänka på att jag var gravid. Jag ville bara att tiden skulle gå så snabbt som möjligt för att den ”kritiska” perioden skulle gå över. Samtidigt sökte jag väldigt noga efter symptom som skulle vara typiska för en graviditet. Jag googlade på graviditetssymptom, läste om andras erfarenheter och började känna både det ena symptomet och det andra. Jag vet inte om det var psykosomatiskt eller om jag faktiskt kände det. När det hade gått några veckor kunde jag inte hålla mig längre, jag sökte upp en privat gynekolog på nätet och ringde dit. –Jag skulle vilja boka tid för vaginalt ultraljud. Jag är så orolig och vill se om fostret lever, förklarade jag. Kvinnan som svarade var väldigt trevlig och förstående och bokade in en tid veckan efter. Detta var tur eftersom gynekologen jag träffade sa att om jag hade kommit några dagar tidigare hade vi inte sett fostret. Ultraljudet gick snabbt, vi fick se vårt lilla mirakel på en liten skärm. Det såg ut som en liten runt plutt med ett litet hjärta som slog väldigt snabbt. – Där är fostret, hjärtat slår fint, sa gynekologen glatt. Jag kunde inte hålla tillbaka tårarna. Johan satt bakom mig och jag tror han var lika rörd som jag, fast han lipade inte som jag. – Hur stor är risken för missfall? frågade jag oroligt. – Väldigt liten, nu när vi sett att hjärtat slår så är risken minimal. – Det skulle var om du får en tegelbricka i huvudet eller något, annars kan du vara lugn. Åh, vad jag gillade denna gynekolog, hon var så trevlig och förstående. Hon förstod min oro.

 

gravid, foster, bipolär, mamma, familj,
Första ultraljudet

 

Denna dag bestämde vi oss för att berätta för våra föräldrar, fast vi bara var i vecka 6. Johans föräldrar hade redan tjatat lite på oss och frågat om vi inte skulle skaffa barn snart, något som Johan hatade när de gjorde, så jag visste att de skulle bli överlyckliga. Vi kände dessutom att de behövde glada nyheter efter Johans mamma fått ett sjukdomsåterfall. Vi hade sedan tidigare planerat hur vi skulle berätta, men då det kändes lite elakt, speciellt när de inte var friska så vi valde ett snällare sätt. Från början tänkte vi börja med att säga –Vi har något vi vill berätta för er…. och sedan visa en bild på valpen vi bestämt oss för att köpa. Sedan skulle vi vänta ett tag innan vi skulle säga –Förresten, vi har en annan sak vi vill berätta…. Då vi visste att besvikelsen skulle bli total då vi berättade om hunden och att denna besvikelse sedan skulle gå över till lycka tyckte vi detta var en rolig idé. Jag var dessutom sugen på att ge igen på Johans pappa som pratat engelska med mig första gången jag var hemma hos dem. Om jag var nervös innan blev jag inte mindre nervös när han öppnar dörren och säger –Hello Åsa, how are you? We have heard so much about you. Johan låg såklart bakom detta. Han hade försökt flera veckor med mig att jag skulle säga att jag var vänsterpartist för att reta hans pappa, eller möjligen prata spanska eller engelska med honom. Feg som jag är vågade jag inte, men det gjorde såklart Johans pappa. De skrattade gott åt det just då och jag kan väl erkänna att även jag gjorde det, om än nervositetsskratt. Johans pappa hade gjort samma sak med hans svärfar första gången de träffades. Då han visste att Johans morfar röstade borgligt utgav han sig för att vara vänsterpartist. Detta lät han svärfadern tro länge för att reta honom. Att svärfadern skulle tycka om honom var inte hans mål, utan reta honom verkade snarare vara målet. I vilket fall som helst gick de väldigt bra ihop, trots vad svärfadern trodde stora meningsskiljaktigheter.

Det snällare sättet att berätta för Johans föräldrar var att ge hans mamma ett morsdagskort som hon inte fått av oss på morsdag. I morsdagskuvertet hade jag skrivit ut ultraljudsbilden och skrivit ett litet brev från fostret. Hans mamma stirrade på brevet och lyfte sedan blicken och frågade, -är det hunden? Johan kollade på varandra och log –Nej, Åsa är gravid, svarade Johan. Johans pappa hade redan tårar i ögonen men hans mamma var nog så förvånad att hon inte kunde reagera. Enligt Johan har de pratat om barnbarn sedan han var runt 20 vilket är i 18 år. De har m.a.o. längtat efter barnbarn sedan jag var 10 år. Jag har längtat efter barn i några år. Inte konstigt de var tvungna att smälta nyheten. Efter en liten stund kom vad vi hade väntat oss. Frågan om vi verkligen skulle ha hund nu när vi skulle ha barn och början på ett försök till övertalningskampanj –Ja, det är perfekt, då Åsa kommer vara mammaledig försökte Johan förklara utan att nå fram till dem. Min pappa hade jag bestämt mig att inte berätta för då han ändå inte kommer ha något att göra med mina barns liv.

Nej, han ska inte få bli morfar till mina barn, han ska inte få chansen att säga eller göra något någonsin som skulle kunna leda till några men för dem så som han gjort med alla oss syskon och våra mammor. Han har gjort sitt. I alla fall i mitt liv.

Mina föräldrar (bonusföräldrar) hade vi inte bestämt något speciellt sätt vi skulle berätta det för utan när vi satt vid matbordet började jag med det traditionella –Vi har något vi vill berätta… varpå Ingrid fortsatte meningen –Är ni gravida? De blev överlyckliga och frågade direkt om de fick bli mormor och morfar vilket var en självklarhet för mig. Jag är så glad att mina barn kommer få mor- och farföräldrar som älskar dem, något som jag alltid saknat.  Min pappa hade jag bestämt mig att inte berätta för då han ändå inte kommer ha något att göra med mina barns liv. Om mina syskon berättar får vara upp till dem. Jag har sedan några månader tillbaka haft honom blockad på min telefon vilket har varit så skönt. Bara att slippa hans sporadiska samtal eller sms som ofta kommer på fredag- och lördagkvällar med emotionellt ångestfyllt innehåll känns underbart. Sista smset jag fick innan jag blockerade honom fick jag en sen lördagkväll då han förmodligen hade hunnit få i sig en del. ”Hej Åsa, jag tycker vi ska försöka prata. Jag vet att varken du eller jag mår bra. Kramar pappa” och massa pussmileys. Hans sms får mig helt uppriktigt att må illa. Nej, han ska inte få bli morfar till mina barn, han ska inte få chansen att säga eller göra något någonsin som skulle kunna leda till några men för dem så som han gjort med alla oss syskon och våra mammor. Han har gjort sitt. I alla fall i mitt liv.

Vecka 8.

I vecka 8 började jag känna av en smärta på vänster sida. Jag googlade på det och fick inte fram något bra svar så jag ringde till den privata gynekologen jag varit hos första gången. Denna gång var det en man som svarade. –Du kan komma in direkt så kan jag kolla på dig, sa han. Väl där fick jag inte vänta mer än fem minuter. -Så bra service, tänkte jag för mig själv när jag satt i väntrummet. När jag kom in frågade Thomas som han heter, mig var jag hade ont och jag visade. –Jag är lite extra orolig av mig för att jag har en bipolär diagnos förklarade jag mig. –Jaså? Vad tar du för mediciner för det då? Frågade Thomas nyfiket. Jag berättade om vilka mediciner jag tog varpå han svarade att han aldrig hade provat dem. Har han också en bipolär diagnos? Tänkte jag för mig själv. Vad lustigt att han berättar om det för mig här och nu. –Dra upp tröjan så ska jag känna på dig. Jag gjorde som han sa och han kände på magen och sidan av magen. –Har du ont när jag gör så här? Och så här? –Sköter du magen? –Nja, svarade jag lite genant och tänkte ”fan va pinsamt om det bara är att jag är förstoppad”. Mycket riktigt verkade detta vara anledningen till smärtan. –Vill du att jag ska kolla så allt ser bra ut när vi ändå håller på? Frågade Thomas. –Jaaa!! Kan du det? Jättegärna. Och där fick jag se den lille plutten som nu fått små paddlar till armar och ben. -Helt otroligt vad den växer snabbt. –Ja, det gör dom, konstaterade Thomas. –Där ser du att hjärtat slår fint. Jag tittade som förtrollad på det lilla livet. –Kan jag få en bild? –Ja, det kan du få.

Kanske är det den som bitit sig kvar i mig och gör sig påmind varenda gång jag lägger upp benen i vädret och kasar ner med stjärten och flärkar upp hela fiffin för okända personer, eller så är det kanske bara naturligt att känna så när man ligger där i den ställningen.

Lite generad satte jag på mig mina kläder igen. Jag vet inte varför men jag har aldrig kunnat slappna av hos gynekologen, det spelar ingen roll om det är en man eller kvinna som undersöker mig, det är lika obehagligt ändå. Kanske har det med min första upplevelse av en gynekologundersökning att göra. Det var när jag bodde i Malmö och var 20 år. Min kompis hade tjatat på mig ett tag att jag var tvungen att gå och kolla mig eftersom jag hade haft sex med några olika killar redan. Väl inne på britsen, naken och stjärten så långt nere som den ska vara frågar gynekologen om det är ok att en elev är med och tittar. Feg som jag var vågade jag inte svara annat än ja trots att jag kände att de lika gärna kunde skjuta mig när jag låg där. Så utsatt. Usch, jag kommer fortfarande ihåg känslan. Kanske är det den som bitit sig kvar i mig och gör sig påmind varenda gång jag lägger upp benen i vädret och kasar ner med stjärten och flärkar upp hela fiffin för okända personer, eller så är det kanske bara naturligt att känna så när man ligger där i den ställningen.

 

”Första” /tredje ultraljudet.

Vårt första standardultraljud gjordes i vecka 12. Då skulle vi även göra ett KUB-test som förenklat innebär att man mäter nacken och sedan räknar ut sannolikheten för att barnet ska få en kromosomavvikelse. Jag och Johan kom lite tidigt så vi satte oss ned i väntrummet. Efter några minuter fick jag för mig att vi hade hamnat fel så jag gick runt och kollade i de olika undersökningsrummen tills jag hittade en barnmorska som stod och pillade med sin mobil. Jag knackade försiktigt på dörren och frågade om jag hamnat rätt om jag skulle göra ultraljud. Barnmorskan svarade ganska bryskt ja. Något lugnare gick jag och satte mig hos Johan igen. Medan vi väntade studerade jag alla människor som gick förbi väntrummet eller precis som oss satt och väntade. Jag observerade ett ungt par som satt på andra sidan väntrummet, tjejen såg inte gravid ut så jag gissade på att hon också var på samma rutinultraljud som jag. Tankarna vandrade vidare -tänk om vårt barn har en kromosomavvikelse, viskade jag till Johan. –Då har vi pratat om vad vi ska göra, viskade Johan tillbaka. Jag nöjde mig med hans svar. Johan har alltid ingett ett lugn hos mig. –Åsa Bennerstål! Samma barnmorska som jag frågat en stund tidigare om jag var på rätt plats ropade nu mitt namn. –Ja, svarade jag och tog Johan i hand och följde efter henne in till undersökningsrummet. –Du kan lägga dig på britsen sa barnmorskan och pekade. Jag gjorde som hon sa och la mig på britsen, drog lydigt upp tröjan och hasade ner mina jeans om än lite generad. Oj, jag har inte rakat mig, vad pinsamt, tänkte jag för mig själv. Johan satte sig på en pall bredvid och tog min hand. Medan barnmorskan klämde ut ”glidmedel” på min mage klämde jag Johans hand lite extra. Tänk om den har kromosomavvikelser, tänk om den är sjuk. Så kom vårt lilla mirakel upp på skärmen som var placerad framför oss. Den rörde armar och ben och snurrade runt. Jag kände att tårarna kom men gjorde allt för att hålla tillbaka dem då jag inte ville visa mig svag för den här barnmorskan som jag hittills inte tyckte något vidare om. – Hur ser det ut? Är den frisk? Ser det bra ut? Jag bombarderade barnmorskan med frågor och hon gjorde sitt bästa för att besvara dem. –Allt ser bra ut, den rör sig som den ska, hjärtat slår fint. Jag tittade på Johan som gav mig en kärleksfull blick. Tänk att vi har skapat detta tillsammans, tänkte jag för mig själv. När barnmorskan var klar med mätningen satte hon sig vid datorn och konstaterade efter några minuter att det inte gick att räkna ut sannolikheten eftersom jag lämnat blodproven en dag för tidigt, det gick inte igenom i datorn. –Åhhh, typiskt suckade jag högljutt. Ögonen började vattna sig och jag frågade med lite darrig röst när jag kunde göra ett nytt blodprov. –Du kan göra det redan idag, om inte labbet stängt. Annars får du göra det imorgon. –Ok, svarade jag nedstämt. Jävla skit, nu måste jag vänta ett tag till innan jag får reda på om det är friskt eller inte, jag orkar inte. –Tänk om det är sjukt Johan. – Då har vi redan bestämt vad vi ska göra, tänk inte på det nu, det är väldigt liten risk.Vet du att du klämde min hand väldigt hårt? Var du väldigt nervös? –Ja, jag blev det när jag låg där inne, svarade jag. När vi kom ner till provlabbet hade det stängt tio minuter innan så vi fick åka hem. Min jävla tur.

Det kändes inte rätt längre. För mig har tanken alltid varit långt ifrån handling när det gäller självmordstankar. Jag har aldrig funderat på hur jag skulle ta livet av mig eller någonsin tänkt att faktiskt göra det utan det har mer varit ett alternativ som jag har känt varit som en sista utväg. En sorts livlina, avlivlina kanske man skulle kunna kalla det.

Ökad irritation och ångest

Överläkaren jag träffade för att diskutera mina mediciner inför en graviditet berättade för mig under det samtalet att mina mediciner förmodligen kommer att verka mindre under andra trisemestern då ämnesomsättningen ökar i kroppen. Därför skulle vi träffas någon gång i början av andra trisemestern och diskutera en eventuell höjning av medicinen för att sedan trappa ned inför förlossningen för att minimera risken för utsättningssymptom för bebisen.

Att medicinen tog mindre började jag känna redan under första trisemestern. Kanske kan jag inte veta om vissa symptom beror på det faktum att jag var gravid och att man har de symptomen men andra saker är jag säker på beror på att medicinen inte verkade lika väl längre. Ungefär i vecka 10 började min ångest komma tillbaka långsamt, efter att inte ha känt av den sedan jag började medicinera med Seroquel depot i februari 2015 började den göra sig påmind. Jag kände den ofta i bröstet och i halsen, som en klump klamrade den sig fast och ville inte lämna mig. En dag när jag kom hem lade jag mig på sängen i fosterställning och tänkte att jag inte ville leva längre. Då jag kom på att ”jag är ju gravid, sådana tankar kan jag inte ha nu längre när jag kommer bli mamma”. Fan nu kan jag aldrig mer tänka så här. Det som alltid varit min sista utväg när allt varit skit. Något som faktiskt gjort att jag orkat gått vidare i livet är att jag har kunnat tänka att om inget fungerar kan jag alltid ta livet av mig. Motsägelsefullt? Kanske. Men det har hjälpt mig. Vad skulle jag nu tänka när jag mådde som sämst? Fick jag inte tänka så här mer? Det kändes inte rätt längre. För mig har tanken alltid varit långt ifrån handling när det gäller självmordstankar. Jag har aldrig funderat på hur jag skulle ta livet av mig eller någonsin tänkt att faktiskt göra det utan det har mer varit ett alternativ som jag har känt varit som en sista utväg. En sorts livlina, avlivlina kanske man skulle kunna kalla det.

Lite bilder från min graviditet.

 

 

 

 

 

Tacksamhet och ångest

Ångesten igår var inte nådig. Jag var mer nervös för att dela med mig av min historia än vad jag trott. Svetten rann och jag var röd över hela bröstet och ansiktet när jag lagt upp inlägget. Hjärnan gick på högvarv och hjärtat slog snabbare än vanligt. Jag var orolig för att ni skulle döma, mig som vän, mamma, kollega, människa.. Men när era underbara kommentarer började trilla in släppte ångesten mer och mer och idag mår jag bättre.

 

Jag är så tacksam för det stödet jag känner från er, från min man och familj. Det gör mig starkare. För visst är det tufft att blotta sitt innersta och göra sig så sårbar.

 

Jag har gått runt med diagnosen sedan 2015 och känt att det varit en mörk hemlighet som jag aldrig någonsin får avslöja, tills idag, då jag äntligen tagit modet till mig. Mycket för att jag dagligen, både i arbetslivet och privatlivet, stöter på fördomar om bipolaritet. Dessa fördomar har fötts av den okunskap som råder om sjukdomen. Jag har flera gånger hört ”han/hon är bipolär” i sammanhang där bipolär används som ett skällsord. Vid dessa tillfällen har jag tidigare nästan sjunkit under jorden av rädsla för att ”bli påkommen”. Men nu känner jag istället en vilja att berätta för dessa människor att många av oss bipolära är gemene man. Vi arbetar, pluggar, har barn, är gifta, skilda, finns i alla samhällsklasser. De flesta av oss märker man inte, både på grund av att man som bipolär oftast inte är öppen om sin sjukdom, men även för att många går runt omedvetna om att de lider av sjukdomen.

 

Inte sällan söker man som bipolär hjälp under de depressiva skoven och inte de hypomaniska/maniska då man mår toppen. Varför ska man söka hjälp när man mår jättebra? Inte sällan får man dessutom antidepressiva som gör att man går in i en hypomanisk/manisk fas. Det var det som bland annat hände med mig.

 

Jag skulle verkligen vilja berätta min historia för er. Den som ledde till var jag är idag…. det är många pusselbitar som handlar både om arv och miljö, men främst miljö i mitt fall. Exakt när jag insjuknade är svårt att säga, liksom om det är sjukdomen som påverkat mina val i livet, eller valen jag gjort i livet som påverkat sjukdomen. Jag kan tänka mig att en ömsesidig växelverkan har varit det som lett till var jag är idag.

 

 

Anledningen till att man får sjukdomen bipolär beror på både arv och miljö. Är man dåligt genetiskt utrustad (har mycket psykisk ohälsa i släkten) har man större benägenhet att drabbas av sjukdomar som just bipolär sjukdom och i regel är det en stressande livshändelse som utlöser sjukdomen (Bipolär.nu)

Jag kommer inte helt otippat från en släkt med mycket psykisk ohälsa. Jag tänker inte gå in på detaljer av respekt för släktingar, men jag vet att jag föddes med en skörhet för att senare drabbas av psykisk ohälsa.

 

Min historia börjar när jag endast var 2,5 år. Mer om detta berättar jag i nästa inlägg tänkte jag.

 

Delar med mig av en bild på mitt sällskap här hemma. Hans nya grej är att sova i soffan. Han hade en period på två veckor då han bara skulle ligga på oss, dygnet runt. Det är ganska skönt att kunna lägga ned honom och t.ex. gå på toaletten själv, äta.. 🙂 Natten gick förresten bra. Jag orkade hela! Han vaknade tre gånger mellan 23-06 och sov på mig halva denna tid. Jag är trött idag men mår väldigt bra. Mycket på grund av all kärlek jag fått från er. <3