Julmys

Idag har vi gjort pepparkakshus och klätt julgranen. Isabelle tyckte det var så mysigt. Jag älskar att uppleva julens magi genom henne. Hon tyckte att det skulle vara “ket” under granen men både jag och Johan är ganska säkra på att det inte fungerar att lägga paket under granen förrän kvällen innan julafton. I år är första året både jag och Johan haft plastgran förresten. Det kanske syns? Köpte en finare gran, klarar inte av de där som ser så plastiga ut. Anledningen till att vi inte köpte riktigt gran var för att vi hört att det ska vara mycket djur i granarna i år p.g.a. milt väder. Den stora nackdelen med plast gran (förutom miljöaspekten) är att den inte luktar jul…. men den stooora fördelen är att den inte barrar. Så skönt att slippa dammsuga varje dag som vi gjort med de senaste granarna.

Imorgon kommer Renee och Stan. Jag hämtar dem på Landvetter runt 12. Tanken är att Johan ska grilla entrecote och att vi ska tända brasan och ha lite glöggmys på kvällen. Älskar julen!

Isabelle har nog de renaste fötterna i stan så som hon pillar mellan tårna varje dag

bipolarmamman

Bara en liten julgransmatta som saknas

Är man en sämre förälder för att man är bipolär?

Inlägget innehåller reklam genom annonslänkar för Lindex

När jag skulle hämta Isabelle på förskolan häromdagen kom en av förskolelärarna fram till mig och sa att Isabelle inte berättar så mycket för dem om vad de gör på förskolan. Jag frågade vad hon menade varpå hon vänder sig mot Isabelle och frågar vad de gjort idag. Isabelle svarar inte. Läraren fortsätter “ni har ju gjort jättemycket idag, ni har lekt där och där och gjort det och det…” men Isabelle säger inget. Jag vet inte riktigt vad jag ska säga. Jag ser ju inte detta som ett problem, Isabelle pratar om det som hon vill prata om, inte om saker som Vi vill prata om. Jag tycker att det var en ganska märklig sak att anmärka på.

Jag och Johan frågar alltid hur hon har haft det på förskolan men det är sällan hon säger något mer än att “jag har lekt med x och x”. Ibland berättar hon om något de gjort i skogen, t.ex. hittat kottar. De kanske är oroliga för att hon inte pratar så mycket, jag vet faktiskt inte. Här hemma går munnen i ett. Hon sjunger och pratar hela tiden och har många viktiga och intelligenta funderingar kring saker och ting. Enligt oss. Vi har ju inte så mycket att jämföra med.

Men jag tänker så här. Isabelle är en individ, alla barn är olika och bara för att de inte vill prata om det som lärarna vill prata om gör det inte konstigt.

Även om jag kan resonera mig fram till det logiska i detta fick jag ändå en klump i magen när hon sa detta. Jag var ju med i Jönköpingsposten förra veckan. Tänk om lärarna har läst detta och tänker att jag är en dålig förälder p.g.a. min sjukdom. De kanske tror att den påverkar Isabelle.. Kanske helt fel.. men mina känslor är inte rationella. En av mina största rädslor är att någon som inte har kunskap om sjukdomen och om mig tror att jag inte är en bra mamma.

Min sjukdom är ju bara en liten del av den jag är och om jag ska säga något om den i relation till mitt sätt att vara som förälder är det att den har en positiv inverkan. Jag har ju knappt några skov och har jag det är jag så medveten om dem så att de inte märks. Det enda som faktiskt kan märkas av är att jag är extra trött… mycket p.g.a. min medicin.

Sjukdomen har gjort att jag lärt känna mig väldigt väl och vet hur jag fungerar. Den gör att jag tänker extra mycket på hur mina barn upplever mig och vår familj. Jag skulle vilja säga att våra barn har det väldigt bra. Jag och Johan älskar dem över allt annat och gör allt för dem. De har mor och farföräldrar som älskar dem, mostrar och morbröder. De kommer växa upp med vetskapen om att deras mamma har något som heter bipolär sjukdom, men för dem kommer det inte vara något negativt. (Det är min tro)

De är vår nästa generation som kommer vara med och bidra till en bättre bild kring psykisk ohälsa och bipolaritet i synnerhet genom sin erfarenhet.

Givetvis fungerar långt ifrån alla människor med bipolär diagnos bra och alla är inte bra föräldrar, såklart. Det jag vill säga är att om man har man fått behandling som fungerar, har man samma förutsättningar som vem som helst att vara en bra förälder. bipolarmamman

Småbarn: oro, ångest och en massa kärlek.

Småbarn: oro, ångest och en massa kärlek.

De som följer mig här vet att vi har varit på akuten med Alexander fem gånger de senaste tre veckorna. Anledningen är att han haft en hemsk förkylning som har satt sig på hans luftrör. Det har funnits tillfällen då han verkligen har kippat efter luft vilket har gjort mig otroligt orolig och stressad. Det tillsammans med att han sovit dåligt och vi således också sovit dåligt har gjort att jag haft en ångestpåslag som jag faktiskt inte känt på länge. Det har dock varit hanterligt.. sättet jag hanterar ångest som är som en klump i magen eller/och halsen är att jag pratar om det med min man. Jag brukar säga “nu har jag ångest igen” och han svarar oftast “vet du varför?” vilket gör att jag funderar och går igenom saker som hänt på sistone, gör någon slags analys i huvudet och kommer fram till möjliga alternativ. I detta fall var det ju uppenbart att det är alla vändor till akuten, oron för Alexander, hopplösheten och stressen över att inte få hjälp och känna sig trodd samt dålig sömn, som lett till att jag fått ångest. Då pratar vi om det, jag säger att jag är orolig för Alexander och Johan säger att han inte är orolig, han är pigg och andningen låter bra nu, annars åker vi bara in. Ungefär så, och då lugnar jag mig och ångesten lägger sig lite.

Det är egentligen saker som jag förstår, men som jag behöver prata om och få höra. Trots att min inre kompass har blivit starkare på sistone, otroligt mycket starkare faktiskt, så behöver jag ändå höra det från någon annan.

I torsdags fick vi tid till barnmedicinska mottagningen, 7:e gången gillt? (5 gånger på akuten och en gång på samma mottagning veckan innan) Vi sitter i väntrummet tillsammans med en mamma, äldre son och hennes yngre barn då en läkare kommer ut och säger “Alexander!” Jag börjar packa ihop alla våra saker då den andra kvinnan börjar klaga högljutt på att hon faktiskt har väntat jättelänge och att hon är trött på att vänta. Läkaren svarar att detta är en akuttid och att det går före. Hon muttrar något irriterat och blänger med en svart blick på mig.

Jag blir irriterad men säger inget, för även om jag inte skulle bete mig så, kan jag förstå hennes frustration.

Denna gång blir vi hörda, läkaren skriver ut kortison och luftrörsvidgande och Alexander får inhalera innan vi går till apoteket och hämtar ut medicinen.

Äntligen.

Nu har han haft medicinen några dagar och det känns som att han har blivit bättre. Han hostar och får upp slemmet på ett helt annat sätt och han sover bättre.

Och ångesten har lagt sig helt, vilket är otroligt skönt.

Nu väntar vi bara på att vi ska få svar från hudkliniken om Alexanders märke på kinden. Han föddes med vad de tror ett födelsemärke som består av talgkörtlar. Det är hjärtformat och lite utstående och rött. Idag var jag och Johan överens om att det känns som att det har blivit rödare och lite större. Läkaren på hud sa dock flera gånger att det inte var något farligt, så jag försöker vila i det. Jag läste någonstans om en liten tjej som hade något liknande födelsemärke och hon sa att hon hade blivit kysst av sin avlidna mormor. Jag tänker därför alltid att Alexanders änglamormor och änglafarmor har pussat på honom så mycket att det blivit ett litet hjärta på kinden.

Vår lilla tonåring

Isabelle som enligt henne själv är 3 år nu (hon är fortfarande 2 år fram till 22:a januari) får en starkare vilja för var dag som går. Jag brukar säga att om vi inte uppfostrade/vägledde henne skulle hon passa som diktator för tillfället. “mamma, nej inte säga så”, “mamma, nej inte prata” “mamma, tyst, nu pratar Belle” “kolla inte på mig”, “okej, nu får du prata” Och varje gång säger jag, hjärtat, mamma får prata när mamma vill och mamma får titta var mamma vill…. men det går inte in.

Samtidigt som hon kan bli riktigt arg och slänga saker kors och tvärs är hon den finaste och mest kärleksfulla lilla tjej jag träffat. Hon säger flera gånger om dagen att hon älskar lillebror “åh belle älska dej Sander”… “mmm… lillabor” Det är riktig tough love dock, hon håller i huvudet och skakar det gärna när hon ska pussa honom. Vi säger till såklart, och Alexander har börjat säga till genom att gråta när hon är hårdhänt. Hon har så mycket känslor i den där lilla kroppen att det är svårt att reglera och hantera dem…

Igår kväll när jag nattade henne sa hon “mamma, du har jättefina ögon” “blå” “Belle har gröna” “Mamma, jag älskar dig”

Mina barn kan göra mig så himla orolig och till och med orsaka ångest genom oron, men den enorma kärlek jag känner för dem och som de ger tillbaka, har gjort att jag känner mig lycklig för första gången i mitt liv.

bipolarmamman

Föräldrajobba istället för föräldraledighet

Föräldrajobba istället för föräldraledighet

När jag säger att jag är föräldraledig känns det alltid så fel att säga ordets sista del ”ledig”. För ledig är allt annat än vad jag känner mig. Visst är jag ledig från mitt jobb men jag är ju inte ledig i bemärkelsen att jag vilar mig.

Tvärtom. Att vara hemma med barn är ett heltidsjobb och mer därtill. Man jobbar ju inte enbart dagtid, utan även nätter och helger. Dygnet runt 365 dagar om året.

Att föräldrajobba som jag hellre skulle vilja kalla det, är det allra viktigaste jobbet som finns. Vår uppgift som föräldrar är att uppfostra våra barn till att få en god grundtrygghet och självkänsla, att vara hänsynsfulla och empatiska för att nämna några. Det är ingen liten uppgift minsann.

Redan på 50-talet började John Bowlby betona vikten av de första åren i en människas liv. Enligt honom uppstår anknytningsmönster tidigt likt ”inre arbetsmodeller” och påverkar individen resten av livet (Bowlby, 2010). De första personer som våra barn skapar relationer med är oss föräldrar och därför är det så viktigt att vi ser till att det är en trygg anknytning som skapas.

Att jobba som förälder är inte bara det viktigaste jobbet som finns, det är även det allra bästa och roligaste. Att få se sitt barn växa och utvecklas från ett litet hjälplöst knyte till en självständig individ är så häftigt. Att få känna den största kärleken som finns. Det är för mig meningen med livet.

Om jag skulle kunna säga att jag föräldrajobbar istället för att jag är föräldraledig, skulle det göra att jag faktiskt får tycka att det är jobbigt ibland utan att känna rädsla för att andra ska tycka att man är en dålig förälder.

Känslan av otillräcklighet: att jag inte hinner med att städa, tvätta och ta hand om mina barn samtidigt, eftersom att det faktiskt är ett heltidsjobb, blir socialt accepterat och man kanske börjar våga prata om det. Kan man acceptera den känslan, blir den dessutom inte lika betungande, vilket i sin tur leder till att man mår bättre och orkar vara en ännu bättre förälder.

Långsökt? Ja, kanske. Men jag har en poäng, eller hur?

Att säga att man föräldrajobbar istället för att man är föräldraledig skulle inte bara göra att man som förälder får mer ”cred” för sitt viktiga jobb att uppfostra och vägleda sina barn, det skulle även ge jobbet en högre status i samhället och lyfta fram betydelsen av de första åren i ett barns liv.

Källor 

Bowlby, John (2010). En trygg bas: kliniska tillämpningar av anknytningsteorin. 2. utg. Stockholm: Natur & kultur

5 saker jag önskar att jag hade fått höra som nybliven förälder och bipolär

5 saker jag önskar att jag hade fått höra som nybliven förälder och bipolär

Innan jag fick barn hade jag konstigt nog inte funderat så mycket på hur föräldraskapet skulle påverka mig och min sjukdom och tvärtom. Jag hade ingen plan eller strategi hur jag skulle hantera saker som mindre sömn eller ökad stress, oro etc. Allt kom som en chock mer eller mindre.

Jag har därför sammanställt en lista som jag önskar att jag hade haft tillgång till i början av mitt föräldraskap och även under. Saker som man kanske vet om, men som man behöver bli påmind om.

1. Ta din medicin regelbundet

Det är givetvis viktigt annars också! Men när man blir förälder är det extra viktigt att ta sin medicin och absolut inte experimentera med den. Att bli förälder innebär så mycket, hormonerna rusar i kroppen, samtidigt som stressen i form av mindre sömn och oro för barnet för att nämna några faktorer, påverkar negativt. Att då slarva med sin medicin, glömma den eller experimentera med den kan ha förödande konsekvenser. Medicinen tar du trots allt för stabilisera dina svängningar och den hjälper till att hantera den extra stress som att bli förälder innebär.

2. Sov när du kan

Att ha en nyfödd innebär för de flesta föräldrar att de inte kan räkna med att sova en hel natt, kanske inte ens en timme. Är man föräldraledig vill jag verkligen tipsa om att sova när din bebis sover. (Det är inget nytt, men inte desto mindre viktigt) Om du inte kan lägga dig ner och somna bara sådär, försök att vila. Det är också återhämtning. Så stressa inte för att du inte kan somna.

3. Ät regelbundet och nyttigt (i måttlig mängd)

Det här kanske inte är det enklaste när man är nybliven förälder. Jag vet! Men ju mer jag läser på om ämnet, ju mer förstår jag hur mycket vår kost faktiskt påverkar vårt mående och hur viktigt det är att man äter rätt. En studie från bl.a. Harvard (2018) har visat sammankopplingar mellan kost och depression och att kosten kan skapa inflammation i kroppen. Att som bipolär äta sockerrik kost är egentligen rätt galet då det gör att blodsockret pendlar. Detta innebär i sin tur svängningar i energinivåer och humör. Att medicinera för svängningar i mående och sedan äta kost som gör att man svänger känns ju lite kontraproduktivt, eller hur?

4. Våga be om hjälp

Detta är så viktigt! Har du familj, vänner eller kanske någon vänlig granne som hjälper att passa barnet/barnen medan du får duscha, gå ut och gå en promenad själv osv eller bara kommer och håller dig sällskap så kan det vara guld värt och kanske göra att du mår bättre och orkar med just den dagen eller veckan. Och känn dig inte jobbig för att du frågar om hjälp, de allra flesta gillar att få hjälpa till och känna sig behövda.

5. Utmana dig själv – i lagom takt.

I början, när jag precis hade fått min dotter tyckte jag att allt var jobbigt för att det var så nytt och skrämmande. Det var ett bamsesteg för mig att ta mig ut med barnvagnen och gå och handla. Jag var livrädd för att hon skulle börja skrika för vad skulle jag göra då? Jag bestämde mig för att börja med en barnvagnspromenad på fem minuter, runt knuten och tillbaka i princip, och allt eftersom blev dessa fem minuter till 10, 15, 20 och tillslut en bra mycket längre stund än fem minuter. Första gången min dotter skrek och jag lyckades lugna henne med att ta upp henne i bärsele eller på något annat sätt växte jag som mamma. Första gången på babysim, öppna förskolan, på stan, på kalas osv. alla dessa saker var stora för mig men när man väl har gjort det och klarat av det (det gör man) växer man och det är verkligen en feel-good känsla över det.

Källor

https://www.health.harvard.edu/staying-healthy/foods-that-fight-inflammation