Deprimerad och arg 17-åring

Mitt namn är Åsa Olofsson och jag är 17 år, 18 om 2 veckor och 5 dagar.

Tänkte att jag skulle berätta lite kortfattat om mitt liv.

När jag var 2 år gammal skilde/separerade mamma och pappa, dom var inte gifta dock, utan sambos. X hotade med att skjuta Rick – vår hund och slog mamma, så mamma tog med sig mig och min lillasyster Lisa och flydde till kvinnojouren i Sunne. Där blev vi sedan bosatta.

Detta måste ha varit tufft för mamma eftersom Y som bodde och fortfarande bor i Sunne lämnade mamma själv i Värnamo när hon var 17 år gammal.

I Sunne bodde i alla fall mamma, Lisa och jag tillsammans i ca 10 år tills mamma en dag plötsligt dör. 5:e februari 1999. Jag fick ringa 112 och dom (ambulansen) kom och hämtade mamma, sen var hon borta för alltid.

Eftersom vi hade lite kvar i skolan fick vi bo hos Z tills vi var klara. Ca 4 mån. Detta gjorde att vi fäste oss mycket snabbt vid Z, som blev som en andra mamma.

I juli eller juni var det dags, vi skulle ”prova” att bo hos pappa, tyckte vi inte om det skulle vi få komma tillbaka – trodde vi då.

Tiden gick, pappa drack varenda helg och vräkte ur sig massa dumma saker i tid och otid mot alla i familjen. Jag ringde och grät till Z varenda dag och till slut hade jag inga tårar kvar och jag var så deprimerad att jag kunde tagit livet av mig. men det gjorde jag inte.

Efter 1 år så ville inte Z prata med mig ngt mer. Socialen var hemma hos oss och pratade med mig och syster men dom hörde aldrig av sig mer. Jag hade ingen!!! X började bli mer aggressiv, även när han inte drack. Numera var jag familjens svarta får. ”jag hatar dig” ”vill inte se dig mer” ”stick” ”du är koko!” ”du är lika knäpp som alla andra med det efternamnet” Pang! så fick jag väl vad jag förtjänade.

Efter ett tag slutade jag bry mig om honom, struntade i om han drack så mycket att han inte kunde stå på benen bara att han inte kunde komma åt att skälla på mig.

Det värsta är inte det fysiska han har gjort mot mig – utan det psykiska! Det som ingen annan ser eller märker.

Att inte få vara sig själv är en oerhört smärtsam känsla. Att bli utfryst som jag blivit, det går inte med ord förklara hur det känns. Att varje dag få höra saker som – Du är ju helt dum i huvudet -Du klarar ju ingenting – Du kan inte, du kan inte, du kan INTE! -jag vill inte ha dig här! -När du är 18 åker du ut härifrån – Jag behöver inte ta hand om dig sen – åh vad skönt det skulle va att stryka till dig, nita dig mm. Sen sitter han och pratar med andra i telefon om mig hur dum jag är mm.

Jag orkar fan inte mer nu!!!

Att X kan spela så att alla tror att han är världens bästa, det har jag varit med om för många jävla gånger nu! Att inte folk som är utbildade till sånt här kan se sånt?!!? Eller inte bryr sig?? Det är för mig oförklarligt!

Om man inte förstår att något är fel så vet jag inte vad jag ska göra för att få någon att förstå. Om socialen inte hjälper mig så sticker jag så får dom ha det på halsen. Jag kan inte ha det så här längre i alla fall. jag har stått ut Såå länge, men nu är det ju värre än någonsin.

Bli hotad varenda jävla dag, bli utfryst, få elaka kommentarer bakom ryggen och efter sig och att han sen är så jättetrevlig mot andra så att dom är på hans sida!!??

Jag är deprimerad och får jag inte hjälp finns det en STOR risk att jag gör något hemskt.

Inte ens i skolan och på innebandy kan jag koncentrera mig, allt går skit.


Detta skrev jag alltså den 11 november 2004. När jag gick näst sista terminen på gymnasiet. Det måste ha varit omkring dessa dagar jag träffade min bonusmamma och bonuspappa för första gången.

Annars hade jag inte varit så uppgiven. När jag läser texten kan jag komma ihåg mina känslor under denna period. Det var känslor av främst uppgivenhet och hopplöshet men även ilska och frustration mot alla vuxna eftersom jag kände att alla hade svikit mig. De flesta visste inte men det fanns många som faktiskt visste hur min hemsituation var, men gjorde ändå ingenting.

Hade inte Martin (min bonusbror) och hans familj kommit in i mitt liv vid denna tidpunkt tror jag inte att jag hade orkat fortsätta. Den trygghet och kärlek de gav mig betydde allt. Som ni vet är de än idag min familj, mina barns mormor, morfar, morbröder och kusiner. Jag är så tacksam för detta. För att Ingrid gav mig tilltron tillbaka på vuxna och mänskligheten. För jag hade gett upp.


Är du minderårig och mår dåligt i din hemsituation? Då är mitt råd att våga öppna upp dig för någon du litar på. Det kan vara en släkting, lärare, kurator, tränare, granne. Våga berätta, för det är först då du kan få hjälp.

Behöver du prata med någon med vågar inte riktigt, då kan BRIS.se vara ett alternativ. Man kan antingen chatta eller ringa.

Är du orolig för någon som är minderårig? Våga fråga hur hon/han mår och visa att du verkligen bryr dig. Inte sällan är tilltron till vuxna dålig. Omfattas man av anmälningsplikten (14:1 Socialtjänstlagen) ska man anmäla till socialtjänsten om man misstänker att ett barn far illa.

Om man inte omfattas av denna lag så bör man anmäla. Vill du vara anonym, tänk på att inte uppge ditt namn när du ringer, då kan du tyvärr inte vara anonym längre.

Att bli en bra mamma när ens egen barndom var hemsk

Att bli en bra mamma när ens egen barndom var hemsk

Barndom

När jag var 2-3 år gammal flydde jag, min syster och mamma till kvinnojouren. Där bodde vi ett tag. Mamma tog tillbaka pappa några gånger men släppte honom till slut och vi flyttade från staden där vi bott upp till min mormor i Värmland. 

Mina minnen från denna period är att pappa tog tag i mamma, skrek på henne och betedde sig skrämmande. Jag kommer även ihåg att vi sov på golvet i min morfars rökiga lägenhet. 

I Värmland levde vi tillsammans med mamma som tog hand om oss väl. Fasta rutiner och klara gränssättningar men desto mindre med kramar och närhet. Jag klarade t.ex. inte av att krama mamma när jag var 11 år. Tyckte kanske att det var pinsamt, och obehagligt. Mamma var sjuk i reumatism och klarade därför inte av att ha oss sovande hos oss eller sova hos oss. Jag hade sömnproblem när jag var 11-12 år och väckte en gång mamma som blev arg på mig. Efter det väckte jag henne aldrig mer utan försökte hantera sömnproblemen med att gå och lägga mig tidigare.. det funkade inte utan blev bara värre.

Hon älskade oss och tog hand om oss väl men hon hade det tufft. Både ekonomiskt, fysiskt och psykiskt. Min mamma hade inga förebilder vad gällde barnuppfostran.

Hon bråkade ofta med sin mamma och hade emellanåt ingen kontakt med henne. Morfar hade hon sporadisk telefonkontakt med, han var alkoholist sedan långt tillbaka. 

Frånvarande pappa

Vår pappa kom en-två gånger per år och tog med oss till hotell. Vi gick på Mcdonalds, på bio, fick godis och paket. Det var så himla roligt. Men han var ju ingen pappa. Han fanns inte där för oss när vi var ledsna eller glada över killar, kompisar, skolan osv. Det var mamma som gjorde.

Mammas död

När jag är 12 år dör mamma hastigt en morgon. Jag är den som ringer 112. Mitt under basketmatchen får jag följa med min engelsklärare som visar mig till min moster och syster som står och gråter. Jag får det värsta beskedet jag någonsin fått ”mamma är död”. Kort därefter står jag bredvid min döda mamma. Jag känner ilska mot socialsekreteraren som är med i rummet och vägrar lämna. Det är februari 1999 och man beslutar att jag och min syster ska bo hos vår moster som bor tillsammans med sin man och tre barn. Omedvetet söker jag en ny mamma i min moster.

Flytt till pappa

I juni samma år går flyttlasset ned till vår pappa. Både jag och min syster är förstörda över beslutet. Pappa har en ny familj med fru och barn och vi är överflödiga. Jag upptäcker att pappa dricker alldeles för mycket och för ofta vilket skapar en stor otrygghet hos mig. Från att ha haft en väldigt förutsägbar vardag med rutiner och gränser, har jag nu inga. Jag kan gå var jag vill utan att få en fråga vart jag ska, gå och lägga mig när jag vill, äta när jag vill, plugga om jag vill. Däremot får jag mycket skäll. Jag får inte ringa till min moster eftersom det är rikssamtal och dyrt, jag kostar för mycket överlag. Jag bestämmer mig för att bråka med pappa för att han inte ska ha mig som favorit längre eftersom han haft det innan. Bråken eskalerar snabbt och min pappa trycker en kväll upp mig hårt mot väggen och jagar mig in till mitt sovrum där jag gömmer mig under mitt täcke. Han fortsätter skrika och skrämmas. Denna skrämselteknik kör han med under alla de sex år jag kommer att bo med honom.

Min ångest börjar här, i form av en stor klump i magen som ständigt är närvarande.

Sexuellt utnyttjad

När jag är 16 år blir jag kär i en australiensk kille som hittat mig på nätet. Denne kille är min engelsklärare som lurar mig att ha sex med honom under nästan 2 års tid. Han förstör min första sexuella upplevelse och förvandlar sex till något hemskt.

18-års dag

På min 18-års dag flyttar jag till min bästa kompis Martins familj som än idag är min familj. Mina barns mormor och morfar. Ingrid, Martins mamma och min bonusmamma gör vad hon kan för att vägleda mig och gör ett så bra jobb hon bara kan. Det vi inte vet då är att jag är sjuk och att det ska dröja mer än 10 år innan jag får denna rätta diagnosen.

Barndomen kan jag inte ta tillbaka men jag kommer att bearbeta den under många terapitimmar.

2007

Jag får min första panikångestattack.

2009

Jag har generaliserat ångestsyndrom, panikattacker och även agorafobi under några månader. Jag blir insatt på antidepressiva på min uppmaning.

2011

En höjning av antidepressiva gör att jag kommer in i en långvarig hypomanisk period. Jag gör slut med pojkvän, flyttar hem till Sverige, blir tillsammans med ny kille, börjar plugga och skaffar hund.

2014

Jag orkar inte längre med min ångest och börjar känna att jag inte vill leva längre. Med stöd av min nuvarande man söker jag hjälp och får komma till psykakuten. Där blir jag insatt på min nuvarande medicin som blir min räddning.

2015 Januari

Jag blir diagnostiserad bipolär typ 2.

2015 Maj

Jag får ett plus på stickan och väntar vår dotter Isabelle.

Jag kommer ihåg att jag undrade hur jag skulle kunna klara av att vara mamma när jag är psykiskt sjuk. Tänk om Isabelle skulle få veta att jag är bipolär, hur skulle det påverka henne. Kommer hon bli sjuk, det är ju ärftligt. Hur ska jag kunna vara en bra mamma? Jag som inte ens kan ta hand om mig själv.

När jag av vana la mig på sängen och tänkte den tanke som jag alltid tänkte när det blev för mycket: ”jag kan alltid ta livet av mig” stannade jag upp. Lika snabbt som jag tänkte det, slog jag bort tanken. Nu var jag ju gravid och kunde inte längre tänka så.

Jag skulle ljuga om jag sa att denna insikt inte var jobbig. Hur skulle jag nu tänka när allt blev som jobbigast?

22 januari 2016

Isabelle kommer till världen och gör mig hel som människa. Jag älskar denna lilla tjej över allt annat och så mycket att det gör ont i hela mig. Jag har svårt att hantera den överväldigande oron och ligger och googlar spädbarnsdöd på nätterna. Jag har skräcktankar att jag ska tappa henne, att jag ska råka sätta en kniv i henne. Tankarna gör att jag känner mig galen.

Något som påverkar mig och andra psykiskt sköra otroligt mycket är brist på sömn. Jag och min man löser det genom att jag slutar att amma och Johan börjar ta nätterna.

Detta blir nog räddningen.

Det sociala arvet

Jag har sedan Isabelle kom till världen tänkt att Johan hade en bra barndom och det sociala arvet från honom väger upp det från mig. Att han kommer vara det som gör att våra barn kommer få ett bra liv. Det har varit min trygghet. Men nu vet jag bättre. Det är såklart hur vi två tillsammans uppfostrar och behandlar våra barn som kommer den största bidragande faktorn till hur de kommer må i vuxen ålder.

Visst har Johans barndom att göra med hur han mår idag och har en indirekt påverkan på våra barn. Men det sociala arvet ärvs inte rakt ner i ledet som ögon- eller hårfärg. Samma sak från min sida. Bara för att jag hade en jobbig barndom betyder inte det att mina barn kommer få det så automatiskt. Det finns dock en större risk, eftersom en person som inte har haft bra förebilder har svårare för att veta hur man ska agera som förälder. Men är man medveten om det och arbetar aktivt för att inte göra de ”misstag” ens egna föräldrar gjorde finns det inget som säger att man kan bli en jättebra förälder.

Vad som är jobbigt idag

Vi har idag två barn, Isabelle som snart är 3 år och Alexander 6 månader och det jobbigaste för mig är den ständiga oron för båda barnen och framförallt för Isabelle. Hon utvecklas ständigt och testar gränser för jämnan. Förra veckan eskalerade det och hon började slåss och skrika rakt ut för småsaker. Detta gjorde att jag genast blev superorolig för hur hon mår. Tänk om hon mår dåligt psykiskt? Jag får panik inombords för att min största rädsla är att mina barn ska må dåligt så som jag gjorde i min uppväxt.

Det är inte rationellt såklart. Våra barn får väldigt mycket kärlek och närhet, vi sätter gränser och jag tror att vi har skapat en väldigt förutsägbar vardag för dem med morgon och kvällsrutiner osv och jag försöker lugna mig med att ”trygga barn trotsar” Hade hon inte varit trygg hade hon inte försökt slå sig fri utan klängt sig fast istället.

Men trots dessa rationella tankar brottas jag ständigt med känslan av att inte vara en tillräckligt bra mamma. Jag tappar ibland tålamodet och blir arg. Jag säger saker som inte är pedagogiska osv. Ibland hör jag min mamma i genom min röst ”Åsa, om du inte kan bete dig får du lämna bordet”… jag sa samma sak till Isabelle häromdagen och jag hörde hur dumt det lät. Vadå bete sig? Vad betyder det egentligen för en tre-åring? och varför ska hon lämna bordet? hon ska ju sitta kvar och äta. Det är ju det jag vill. J

Eftersom jag inte har några referensramar vet jag inte alltid vad som är rätt eller fel i olika situationer. ”Var jag för hård?” ”Var jag för slapp?”… Det kommer inte alltid naturligt att veta vad som är rätt eller fel vilket gör mig osäker på mig själv. Isabelle kör lite med mig emellanåt och Johan gör mig medveten om det. Jag vet att jag ger mina barn väldigt mycket närhet och kärlek och att de är trygga. Det är det viktigaste för mig.

Min barndoms påverkan på mig som mamma

Känselspröt

Att aldrig veta om man kommer hem till en full pappa och bråk gör att man blir väldigt duktig på att läsa av situationer, människor och stämningen i rum. Jag tror att jag har en fördel av detta i min mammaroll. Jag känner om än snabbare av om det är något som inte stämmer hos Isabelle eller Alexander och kan agera snabbt.

Materiella saker

Eftersom min mamma hade dålig

ekonomi och jag inte hade mycket att röra mig med under åren med pappa är jag väldigt mån om att Isabelle och Alexander har fina kläder. Kanske lite väl mån. Jag har märkt att jag mår dåligt av att t.ex. dra in på klädköp till barnen en månad.

Att kunna ge Isabelle och Alexander allt materiellt som jag själv inte fick när jag var barn gör att jag känner att de inte har det som jag hade det.

Närhet

Eftersom jag själv inte fick så mycket närhet och förstår konsekvensen av det (jag har svårt för närhet med alla utom mina barn och man) ger jag mina barn väldigt mycket närhet. Jag säger ofta att jag älskar dem och peppar dem. Bland det viktigaste för mig att lära mina barn är att hantera motgångar. Klarar de det kommer de att komma långt. För motgångar stöter man alltid på i livet. Det är inte hur man faller som betyder något, utan hur man reser sig. Jag tror verkligen på det.

Hantering

Kunskap

Jag läser ständigt på om vilken utvecklingsfas Isabelle är i och allt om hur man kan hantera olika situationer vilket gör att jag känner mig mer rustad och självsäker i situationerna. För mig funkar kunskap bäst. 

Stöd

En annan mycket viktig sak är stöttning från min man. Händer det något nytt, som häromveckan när Isabelle fick utbrott blev det många samtal om först varför hon har dem och sedan hur vi ska hantera dem. Det är viktigt att man är enade och hanterar dem på samma sätt. Har man inte stöd från en partner kan man prata med BVC. Det ska finnas kuratorer på alla familjecentraler som är duktiga på dessa frågor (tips).

 

 

 

Början på den långa vägen mot min diagnos

Den 23 november 2004, dagen då jag fyllde 18, gick flyttlasset till min kompis Martins familj och det var där och då min långa resa mot min diagnos skulle börja.

Jag visste att jag mådde dåligt men jag hade ingen insikt i att jag var sjuk. Att det skulle komma att dröja över 10 innan jag skulle få en bipolär diagnos hade jag inte i min livligaste fantasi kunnat föreställa mig.

Vägen hit, där jag är idag, var definitivt inte rak utan den var som en slingrig väg i berg och djup dalar.

De första månaderna bestod av att bara vila, och äta. Det fanns alltid nybakat bröd hemma, ost och juice. Saker som jag så länge saknat. Jag åt och åt och åt… och Martin sympatiåt med mig. Jag och Martin gick i samma klass, naturvetenskapliga programmet och hade matte, fysik, kemiprov som vi pluggade på ihop. Det var så skönt att kunna sitta i hemmets trygga vrå och plugga i lugn och ro. När jag bodde hos pappa brukade jag cykla till biblioteket och plugga där, för att jag inte fick någon ro hemma.

Mitt dåliga mående hade påverkat min koncentration under en lång tid, men jag hade tur som klarade mig såpass bra ändå i skolan och jag gick ut med hälften MVG och hälften VG. Samtliga MVG jag hade var i samhällsämnen. Anledningen till att jag valde natur var för att programmet ansågs vara det svåraste och ”bästa”, trots att mitt intresse var samhällsvetenskapliga ämnen och språk. Jag vet inte om man gör det idag, men på min tid gick vi inte och pratade med någon studievägledare om vad man skulle välja. Det vet jag att man gör i b.la. Australien. Man tittar på vilka ämnen man är bäst i och vad man tycker om och får råd och tips. Jag hade verkligen behövt någon som knuffat mig lite i rätt riktning, då hade jag definitivt tyckt att gymnasiet var roligare och jag hade gått ut med bättre betyg. Men, då hade jag förmodligen inte blivit så god vän med Martin och således inte heller flyttat hem till honom…

Första kontakten med vuxenpsyk

Snart efter jag flyttat tog jag min första kontakt med vuxenpsykiatrin då jag var myndig. Jag hade tidigare varit på BUP (barn och ungdomspsykiatrin) några gånger och träffat en socionom. Dock hade jag väldigt svårt att prata med henne eftersom hon hela tiden kollade på klockan som stod snett bakom mig och påminde mig om tiden. ”Nu är det en halvtimme kvar, är det något annat du vill ta upp?” Hon hade helt klart missuppfattat detta med sammanhangsmarkering. Hon stressade bara mig och fick mig att känna att hon inte brydde sig om mig.

Första kontakten med vuxenpsyk var dessvärre en ännu sämre upplevelse. Ingrid körde mig till sjukhuset och gick och satte sig i caféet medan jag traskade upp för trapporna till 4:e våningen där jag skulle träffa en psykolog.

Jag ställde mig utanför receptionen där en kvinna satt innanför glaset. Hon öppnade det och jag presenterade mig och sa att jag skulle träffa en psykolog nervöst.

”Då ska du vara en trappa ner, på 3:e våningen” svarade hon avvisande.

Jag skyndade mig ner eftersom klockan redan var 13 som var min tid jag skulle vara där.

Jag presenterade mig för ännu ett ansikte innanför glaset och även hon svarade avvisande ”Du ska vara på våning 4”

Jag fick nu en klump i halsgropen och kände ett obehag i hela kroppen. Jag var redan jättenervös innan jag kom till psyk och detta gjorde INTE det bättre.

”Jag skulle vara här, sa jag uppgivet till kvinnan bakom glaset på våning 4″ Ja, du ska visst vara där inne” Hon pekade med hela handen mot rummet mitt emot.

Jag vände mig om och gick in. Där möts jag av en märkbart stressad kvinna som bryter på finsk/svenska. Jag hör knappt vad hon säger. Hon står vid sitt skrivbord och mumlar att jag ska sätta mig ner, sedan slår hon sig ner mitt framför mig.

”Kan du berätta om varför du är här idag?”

”Jag vet inte hur jag ska börja” svarar jag.

”Kan du berätta om varför du försökte ta livet av dig i Apladalen?” Fortsätter hon.

”Jag har inte försökt ta livet av mig”

”Men är inte du xxxx xxxxxxxx?”

”Nej”….

Hon blir högröd i ansiktet, reser sig upp och skyndar sig till skrivbordet.

”Då ska du inte vara här!” Sen säger hon inget mer.

Jag skyndar mig ut med gråten i halsen men börjar inte gråta förrän jag kommit ner för trapporna och går mot caféet där Ingrid sitter. Jag berättar vad som hänt och Ingrid blir rasande. Hon ber mig vänta och går sedan upp till psykiatrin och skäller ut dem för hur de behandlat mig.

Mitt i eländet kändes det så skönt att någon äntligen stod upp för mig. Jag fick upprättelse tack vare Ingrid.

Ingrid tog efter det här kontakt med en privat psykolog i stan som jag började gå till istället och jag är så glad att jag fick komma till henne, hon var verkligen vad jag behövde just då. Ibland kunde vi sitta i 1.5 h och andra gånger 35 min. Beroende på vad jag behövde den gången. Hon tittade aldrig på klockan utan fick mig verkligen att känna att hon brydde sig. Det var viktigt för mig. Även om jag visste att hon hade det som yrke behövde jag känna att personen som jag öppnade upp mig för var genuint intresserad och brydde sig. Och det tror jag verkligen att hon gjorde.

Hon fick höra om hur jag, min lillasyster och mamma flydde till kvinnojouren från min pappa, hur vi flyttade till Sunne och om mammas död. Om tiden hos min pappa och tillslut även om min lärare som utnyttjade mig sexuellt. Det var vad som i särklass var det jobbigaste att berätta om eftersom jag kände såpass mycket skam och skuld över vad som hänt. Jag hade ju aldrig sagt nej och det fanns ju aldrig något fysiskt våld med i bilden.

Vi avslutade samtalen när jag skulle åka till Chile med min dåvarande pojkvän Fransisco. Jag gav henne en gåva i form ett fotografi som jag tagit. Det föreställde en ko med sin kalv på en äng i närheten av där jag bodde. Kalven hade exakt samma fläckar som mamman och jag skrev texten ”När jag blir stor vill jag bli som mamma”. När jag frågade om betalning sa psykologen att jag skulle behålla mina pengar och använda dem till Chile. Jag är än idag så tacksam för hennes omtanke. Det betydde verkligen mycket för mig då. Inte just pengarna i sig, utan att hon faktiskt brydde sig. Det tror jag att hon visste.

Juni 2006 åkte jag och Fransisco till Chile för att plugga och bo i ett år. Jag svängde redan då mycket i mitt mående men det var snabbare svängningar. Jag kunde vara överlycklig i några minuter för att nästa minut känna mig deprimerad. Nu när jag tänker tillbaka på det med min sjukdomsinsikt är det tydligt att jag redan då var bipolär. Eventuellt en annan typ…. men jag var definitivt sjuk. Alla år av rädsla, oro, ångest och dålig sömn hade satt sina spår. Den första gången jag skulle komma att känna mig sjuk var när jag fick min första panikattack och det var efter Chile.

(Nedan är lite bilder från första dagen i Chile)

bipolarmamman

Flytten från pappa på min 18-års dag

Pappa och Y skiljde sig så småningom och jag, Lisa och pappa flyttade till en trea mitt i stan.

Detta var den period som jag förmodligen mådde som sämst. Pappa sov på soffan i vardagsrummet och det var helt omöjligt att röra sig i lägenheten utan att stöta ihop med honom och oftast innebar det elaka kommentarer och bråk. Från båda sidorna, jag bråkade tillbaka. I kylskåpet fanns mjölk, bröd och smör men inte så mycket mer.Jag vet att jag saknade ost och juice.

Vi bodde ovanför ett fik och jag gick ibland ner och köpte en macka och tog med mig upp. Vid den här tiden var jag 17 och skulle fylla 18.. jag hade inte berättat för någon mer än W om hur jag hade det hemma och inte för någon om W. Många visste ju att jag var kär i en kille som hette Chris och bodde i Australien. Jag hade hans kort inramat i mitt rum, det var verkligen ingen hemlighet men ingen verkade tycka att det var konstigt.

Vår enda dator stod i vardagsrummet och vi hade numera ADSL vilket innebar att jag fick sitta vid datorn längre än 15 min som hade varit min tidsgräns innan. Jag satt dock 2 meter från min pappas säng/vår soffa vilket gjorde att jag helst inte ville sitta där särskilt långa stunder.

Pappa hade börjat säga att han skulle ta min lägenhetsnyckel som födelsedagspresent när jag fyllde 18, för då behövde han inte ta hand om mig längre. Jag hade börjat tro på det och var rädd att jag inte skulle ha någonstans att ta vägen.

När jag tänker tillbaka på den här perioden så förstår jag att jag var väldigt deprimerad. Jag tänkte ofta på att inte leva mer och jag var inte sällan ute och gick runt i bostadsområden bara för att slippa vara ensam. Några gånger försökte jag få komma hem och sova hos nära men de sa nej av anledningen att de inte ville skapa någon konflikt med min pappa.

Jag kände mig så ensam. Jag ringde en nära anhörig en dag och berättade att pappa hade knuffat mig. Svaret jag fick var ”jag ringer upp dig. Jag måste prata med min man”. När hon ringde upp sa hon ”det är som x säger, det krävs två för att det ska bli bråk”. Jag fick med andra ord ingen hjälp från henne.

Det fanns som sagt många som visste, men ingen som gjorde något. Jag kände att ingen i hela världen brydde sig om mig. Ingen älskade mig. Och det var tyvärr sanningen.

Sommaren det året jag skulle fylla 18 umgicks jag mycket med en klasskompis, Martin. Han var ofta hemma hos mig, han hade tagit körkort och körde in till stan från landet där han bodde. Vi kunde ligga tysta bredvid varandra och lyssna på musik i timmar.. jag kände mig så trygg med honom.

Men det var först när pappa hade tagit upp sina knytnävar mot mig och sagt att det skulle vara så skönt att smälla till mig så jag flög in i väggen som jag faktiskt vågade öppna upp mig för Martin. Jag orkade inte längre dölja allt som hände hemma. Martin reagerade med ilska och sorg. Jag kommer ihåg att han sa ”slår han dig då dödar jag honom” (han menade det såklart inte ordagrant, men det ger en förståelse för vad han kände)

Jag berättade om att pappa skulle slänga ut mig när jag fyllde 18 och att jag inte visste var jag skulle bo eller hur man skaffade lägenhet. Några dagar senare säger Martin att han har pratat med sin mamma och att jag kan bo där ett tag om jag vill.

En torsdag på hösten någon gång kommer jag hem till Östhorja knutsgård där Martin bodde med sin mamma Ingrid och pappa Evert för första gången. Jag blev bjuden på middag och där satt vi allihopa runt deras furubord i det gammaldags köket och åt soppa med hembakat bröd. Det var så lugnt och kärleksfullt hem och jag kände mig så välkommen från första stund.

Efter maten gick jag, Ingrid och Martin upp till övervåningen. Vi satte oss i soffan och Ingrid frågade hur det var hemma egentligen. Om det verkligen var så att min pappa skulle slänga ut mig. Jag svarade att jag trodde det, han hade ialla fall sagt det. Ingrid berättade att jag var välkommen att bo hos dem tills jag hittade något eget och jag kände att jag verkligen ville det.

Vi bestämde att jag skulle flytta till dem på min 18-års dag den 23:e november 2004. Detta för att det inte skulle bli några problem med pappa då jag vid den tiden skulle vara myndig och själv få bestämma var jag ville bo.

Flyttlasset gick till min nya familj den 23 november och jag minns det som igår när jag kom hem till dem och fick se rummet de ordnat till mig. ”Garderoben” som de kallad den. Ett litet rum med snedtak, vävda tapeter och ett minifönster som vätter mot kohagar. Ingrid hade satt upp en fin liten gardin med hjärtan, ställt en säng vid fönstret och ställt in en byrå och en bokhylla. Bäddat rent och fint i sängen.

Jag stängde dörren om mig och la mig i sängen och pustade ut. Äntligen hade jag kommit till ett ställe som var tryggt, där jag inte behövde vara på helspänn hela tiden. Det kändes fantastiskt. Efter 6 långa år av otrygghet och rädsla hade jag äntligen kommit till ett hem där jag kunde koppla av och inte vara rädd längre.

Men jag mådde långt ifrån bra och det var egentligen här min resa mot min diagnos skulle börja….

Här packar jag hela mitt rum på min 18-års dag
Jag några månader innan jag skulle fylla 18. Jag tog ofta selfies med min första digitalkamera som jag köpte för mina ihoptjänade pengar på expert
Här sitter jag på fönsterkarmen i mitt rum, där jag ofta satt och tittade på stjärnorna och funderade över livet…
Den här texten skrev jag när jag satt i fönsterkarmen och funderade över livet..

Sexuellt utnyttjad av min engelsklärare… del 1.

Sexuellt utnyttjad av min engelsklärare… del 1.

Engelskläraren.

Första dagen på gymnasiet bestod av att lära känna sina nya klasskamrater. Vår klassföreståndare som även var vår engelsklärare tog med oss till Prostsjön som den lilla mytomspunna sjön i närheten av skolan hette. Enligt rykten hade man hittat en kropp i sjön för år sedan. Sjön var dessutom väldigt smutsig så man ville inte bada där i, om man inte var tvungen såklart.

Som tur var skulle vi inte bada utan vi gjorde några lära-känna-övningar och gick sedan tillbaka till klassrummet. Vår engelsklärare som jag hädanefter kallar W. förklarade för klassen att han skulle skicka ut information via mail och även våra betyg samtidigt som han skickade ut en lista att skriva upp våra namn och mailadresser på. Sedan gav han oss vår första engelskauppgift: att skriva en berättelse om oss själva.

Detta räckte för W. Nu hade han hittat den svagaste länken i klassen och hade dessutom hennes mailadress.

Jag tog mig an uppgiften på största allvar och skrev om när min mamma dog. En tresidig lång berättelse om hur dåligt jag mått och fortfarande mådde.

Detta räckte för W. Nu hade han hittat den svagaste länken i klassen och hade dessutom hennes mailadress.

Inte långt därefter fick jag ett mail från en kille som kallade sig Chris och var från Australien. Han frågade hur gammal jag var, om mina fritidsintressen osv. Jag kommer ihåg känslan av att det var lite konstigt att han hade hittat mig på hotmailen. Jag hade aldrig hört talas om det innan så jag skrev tillbaka och svarade på hans frågor och ställde samma frågor tillbaka, tillsammans med frågan hur han hittade mig.

Svaret kom ganska snabbt. Han hade hittat mig när han sökte på svenska personer på nätet. Hans farmor var nämligen svensk så han ville prata med någon från det landet han hade rötter från. Jag köpte förklaringen utan att blinka. Jag mådde vid det laget så dåligt att jag gick med självmordstankar dagligen. Denna kille från Australien var något annorlunda och positivt i min vardag. Något som gav mig lite glädje. Jag klamrade mig fast direkt och kunde inte tänka på annat än Chris. Chris Willows som var 19 år och stenrik. Från Sydney i Australien. Snart fick jag även kort på honom. Han såg ut som en riktig modell. Skitsnygg. Plötsligt var jag var upp över öronen kär i en person jag aldrig hade träffat och W hade mig precis där han ville.

Jag tror att det var jag och min bästa kompis på gymnasiet som föreslog att vi skulle åka till London med vår klass. Snart därefter hade W övertygat klassläraren i vår parallellklass att vi skulle åka, men alla kunde tyvärr inte följa med utan det fick lottas. Lottningen fick klassen aldrig se men jag och min kompis fick såklart följa med.

Jag skrev i princip dagligen med Chris och berättade om allt för honom, samtidigt som W hela tiden sa till mig att jag skrev som bäst när jag skrev om mitt liv.

När jag fick reda på att jag skulle åka till London skrev jag till Chris och berättade. I mailet nämnde jag min engelsklärares namn vilket öppnade upp för en helt ny diskussion. Chris skrev och frågade vem den här engelskläraren var och om han var snygg. Jag svarade att han inte var det för att han var gammal. W var ungefär 35 och jag var ju bara 17 då. Jag försökte styra bort konversationen om min lärare men Chris kom hela tiden tillbaka till honom. Han undrade var han hette i efternamn och om det inte skulle kunna vara samma W som var så känd bland kvinnorna i Australien. Han som kunde få alla kvinnor att komma. Han som hade varit Dannii Minogues älskare. Jag var inte imponerad och inte heller intresserad men det var det enda Chris ville prata om så jag gjorde det ändå, för att inte förlora det enda som var positivt i mitt liv.

….Detta måste vara det jobbigaste att berätta om hittills, eftersom jag fortfarande än idag känner skam över att ha blivit så grundlurad… När jag tänker på det som hände så är det så utstuderat och sjukt att om jag inte själv hade blivit utsatt för det hade jag haft svårt att tro på det. 

För att läsa del 2 klicka här

För att läsa del 3 klicka här

För att läsa del 4 klicka här

För att läsa del 5 klicka här

Någon som sett filmen Trust? Min historia liknar filmen till viss del. Tjejen blir lurad liksom jag att tro att killen hon pratar med är i hennes ålder medan han är i själva verket är mycket äldre. Han tvingar också till sig sex med henne precis som min lärare gjorde med mig.. men en stor skillnad mellan mig och henne är att hon hade föräldrar som brydde sig.

Skolan och innebandyn

SKOLAN

Kort efter vi flyttat ner till Värnamo började skolan. Jag skulle börja 7:an och Lisa 5:an. Jag kommer så väl ihåg första dagen då alla samlades i matsalen. Där kom jag helt själv och det kändes som att alla stirrade på mig. Jag hade tagit på mig ett par vita jazzbyxor med en vit kjol över och en blå fleece marwintröja med dragkedja samt mina dyra fina axionskor. I Sunne där jag hade bott med mamma, var det poppis med skateskor. DC var det mest populära men när jag, pappa och Lisa varit i Karlstad och bott på hotell som vi brukade göra någon gång om året hade DC skorna varit slut i min storlek så jag hade nöjd mig med axionskorna, de kostade ju lika mycket.

Dessa skor blev en liten snackis hos killarna har jag förstått då jag fick höra att jag kallades ”tjejen med axionskorna”.

Jag kom snabbt in i en tjejgrupp i klassen som jag umgicks med varje rast och även utanför skolan. Jag började spela både fotboll och innebandy men jag saknade basketen som jag spelat i Sunne. Jag skulle ju börjat träna med damlaget det året. Fotboll visade sig inte riktigt vara min sport, jag var bland de sämsta och fick oftast sitta på bänken.

INNEBANDY

Innebandy däremot var jag duktig på och fick så småningom spela i smålandslaget. Känslorna inför innebandyn var ganska tudelad dock. Vi bytte tränare ofta men en tränare fanns i princip alltid kvar och han var inte alltid så snäll mot mig. Jag hittade lite dagboksanteckningar igår och mindes väl hur dåligt jag mådde på en del träningar. Denna tränare umgick med en del av tjejerna i laget på fritiden trots att han var i 35-års åldern och det verkar utifrån min dagbok som att han även ville umgås med mig. Det ville dock inte jag och därför blev jag utstött. Han gnällde ofta på mig och inför alla. Jag hade koncentrationssvårigheter p.g.a. att jag mådde så dåligt så jag förstod oftast inte övningar genom att bara lyssna, utan var tvungen att se också. Inte sällan fick jag skäll med motivieringen att jag var naiv. Jag minns att jag öppnade upp mig för honom en gång och sa att jag mådde jättedåligt och det var jobbigt hemma. Då svarade han att jag borde berätta för laget när jag mår dåligt så att de vet inför varje träning. Det var definitivt inget jag kände för att göra.

Tjejerna som umgicks med tränaren var rätt taskiga de med och jag kände på mig mobbad i laget under perioder. Det var väldigt jobbigt för mig då innebandyn var en tillflyktsort för mig. Ett ställe där jag kom undan hemsituationen.

Jag blev snart varse om att tränaren hade en relation med en tjej i laget och att det var denna tjej och jag som åkte på smålandslagsuttagningarna. Jag kom med men inte hon och det skapade reaktioner hos min tränare som ringde till innebandyförbundet och ifrågasatte varför jag fick vara med och inte hon. Anledningen till att jag vet detta är för att mina smålandslagstränare sa det till mig.

Jag var med i smålandslaget F15 cch F17. Den sista omgången fick smålandslagstränarna reda på hur jag mådde hemma och hur tränaren i Värnamo var mot mig och erbjöd mig därför att få spela i Huskvarna där en av tränarna var huvudtränare. Det var ett duktigt och väldigt sammansvetsat lag. Jag sa ja för att jag ville komma ifrån laget i Värnamo då det blivit odrägligt efter jag kom med i smålandslaget.

Jag tror jag spelade max ett halvår i Huskvarna innan jag slutade. Det blev för tufft att pendla och det var där och då min korta innebandykarriär tog slut.

Dagboken:

De vuxnas svek

När mamma dog februari 1999 fick jag och min syster flytta till vår moster och hennes familj och där bodde vi fram till skolavslutningen i juni. Under dessa månader skapade jag ett starkt band till min moster. Jag behövde en ny mamma och omedvetet ville jag att hon skulle fylla denna plats. När Tingsrätten beslutade att vi skulle bo hos vår pappa var det som att förlora en mamma åter. Min moster försökte hålla mitt hopp uppe genom att säga att vi skulle få bo där, prata om vilket rum och vilken säng jag skulle få ha. Jag vet inte om hon förstod att detta aldrig skulle bli fallet, men jag tror ändå att detta hopp var viktigt för att jag inte skulle bryta ihop totalt.

Att flytta in i en ny familj som pappa skapat utan oss var väldigt svårt. Alla verkade må dåligt redan innan vi kom och inte blev det bättre av att jag och min syster som fortfarande hade väldigt stor sorg för vår mamma kom in i familjen.

Vid den tiden hade gemene man inte mobiltelefon utan jag fick ringa till min moster på den fasta telefonen som stod ute i hallen där alla kunde höra. För mig var samtalen med henne så viktiga att det för mig då handlade om liv och död. Ganska snart förbjöd pappa mig att ringa till min moster med anledningen att det kostade för mycket att ringa rikssamtal.

Jag kan än idag känna frustrationen och hopplösheten. Allt hängde på att min moster skulle ringa och det gjorde hon oftast. Fram till en brytpunkt då hon inte orkade hon höra mig gråta längre.

Sveket från alla vuxna runt omkring mig var total. Jag kände verkligen att ingen brydde sig. Samtidigt som jag inte vågade berätta för kompisars föräldrar, lärare eller ens kuratorn som jag gick till, för att det var pinsamt.

Jag visste att familjen visste, moster, mormor, faster, morbror osv. Men ingen hade förmågan att hjälpa oss barn vilket betydde att vi var helt själva i vår situation. Jag var nästan 18 år och själv vuxen när den första vuxna personen tog tag i min situation och hjälpte mig ifrån den. Det tog en vecka ungefär och då hade Ingrid skällt ut socialtjänsten för att de inte hjälpt oss barn och bestämt att både jag och Lisa självklart fick flytta ut till Ingrid och hennes familj på landet. Det kändes som att jag fick någon slags upprättelse på socialtjänsten där och då.

Vad kan/bör/ska man göra om ett barn far illa?

Hej mina fina läsare!

och tack för all positiv respons jag får från er! Jag har sagt det innan och säger det igen, NI är vad som gör att jag vågar och orkar fortsätta skriva.

…Sen har vi några få som vill tysta mig. Till er vill jag säga: läs detta inlägg där jag förklarar varför jag skriver denna blogg. Det gör mig ledsen att det finns de som läser vad jag skriver om min barndom och tycker att jag inte har rätt att skriva om den av anledningar som att det är skämmigt för att andra får veta, att rykten sprids, att det är orättvist mot personerna som är inblandade.

Anledningen till att jag skriver om min barndom är för att jag vill visa hur stor påverkan föräldrar och nära har på ett barn, vad gäller att utveckla psykisk långvarig ohälsa samt bipolaritet. Många skriver till mig och säger att de önskar att de visste för då hade de kunnat göra något.

Till er vill jag säga: Jag hade aldrig sagt något, det var min största hemlighet. Socialtjänsten var inblandade och de beslutade att behov av insatser inte förelåg. Det kan hända att lite orosanmälningar hade gjort att vi hade blivit utredda igen, men vi hade det inte såpass dåligt att vi hade blivit omhändertagna. Jag kan inte spekulera i vad för hjälp vi hade kunnat få för jag vet inte vad som fanns att tillgå i Värnamo vid den tiden. I form av öppeninsatser vill säga. (frivilliga insatser). Det som jag dock hade önskat fanns på min tid är Hjärta för barn i Värnamo som gör ett fantastiskt jobb för barn som har ”krångel” i familjen. De har tjej och killkvällar med mat och mys och olika aktiviteter. De åker på utflykter, läger.. de gör en massa saker för barnen. Dessa barn får vuxna att prata med, men även andra barn i liknande situationer. När jag växte upp kände jag mig så ensam i min situation. Det hade verkligen hjälpt att veta att det fanns andra som hade det som jag, att man faktiskt inte var ensam.

Det för mig till något jag skulle vilja ta upp. Något väldigt viktigt.

Vad gör man när man vet eller tror att ett barn far illa?

Svar: Man gör en orosanmälan till socialtjänsten. 

I lagen står det att alla som får kännedom om eller misstänker att ett barn far illa bör anmäla det till socialnämnden (14 kap. 1 c § socialtjänstlagen).  Följande myndigheter och yrkesverksamma är skyldiga att genast anmäla (i enlighet med 14:1 socialtjänstlagen) till socialnämnden om de i sin verksamhet får kännedom om eller misstänker att ett barn far illa:

  1. myndigheter vars verksamhet berör barn och unga,
  2. andra myndigheter inom hälso- och sjukvården, annan rättspsykiatrisk undersökningsverksamhet, socialtjänsten, Kriminalvården, Polismyndigheten och Säkerhetspolisen,
  3. anställda hos sådana myndigheter som avses i 1 och 2, och
  4. de som är verksamma inom yrkesmässigt bedriven enskild verksamhet och fullgör uppgifter som berör barn och unga eller inom annan sådan verksamhet inom hälso- och sjukvården eller på socialtjänstens område.

Vem ska jag anmäla till?

Anmälan ska i regel göras till socialtjänsten i den kommun där barnet bor. Om barnet är placerat utanför sitt hem är det den kommun som placerat barnet du ska göra anmälan till. Om du inte vet vilken kommun barnet bor i, kan socialtjänsten i kommunen som barnet vistas i guida dig rätt.

Hur ska en anmälan utformas?

Det finns inga krav på hur en anmälan ska utformas. Du som är anmälningsskyldig bör anmäla skriftligt. I en akut situation kan det vara nödvändigt att göra en anmälan muntligt och att sedan bekräfta den skriftligt.

Du kan konsultera socialtjänsten

Om du är osäker på om situationen är sådan att en anmälan ska göras kan du diskutera situationen med socialtjänsten utan att avslöja barnets identitet. Om du däremot berättar vilket barn det gäller så kan socialtjänsten behöva hantera samtalet som en anmälan

Anmäla som privatperson

Om man ringer som privatperson ska man innan man ringer bestämma sig för om man vill vara anonym eller inte. Vill man vara anonym ska man tänka på att om man om avslöjar vem man är kan den som tar emot anmälan inte upprätta anmälan anonymt. Det går inte ta tillbaka. Så, innan du ringer, bestäm om du vill uppge vem du är eller inte.

Det som händer sedan (mycket förenklat) är att socialsekreterare gör en förhandsbedömning om huruvida man ska inleda en utredning eller inte. Man tar då kontakt med de berörda. Utredningen ska bedrivas skyndsamt och vara klar inom fyra månader från det att man beslutat att inleda den. När man gör en utredning tar man de kontakter som behövs inom ramen för utredningen, så som t.ex. skolan eller förskolan, sjukvård, tandvård. osv. Sedan beslutar man om behov av insatser föreligger eller ej. Exempel på insatser genom socialtjänstlagen är familjebehandling, grupper av olika slag. T.ex. för barn som en förälder eller båda som dricker, barn med föräldrar som sitter i fängelse, ATV (alternativ till våld) som vänder sig till föräldrar i detta fall som har svårt att hantera ilska och har eller använder våld mot någon närstående. (Dessa är insatser som finns i Jönköping, de kan heta annat i andra kommuner och utbudet varierar)

 

bipolarmammansbarn

Mina barn som har turen att få växa upp i ett tryggt hem med föräldrar som älskar dem över allt annat. 

Tänk så många som inte har har samma tur… 

Brevet till min pappa…

Brevet till min pappa…

Mitt första minne är från när vi bodde i Stenhällan. Jag har många gånger drömt om detta ställe. Vid alla dessa tillfällen har jag samma bild av det. Jag ser en skogsväg som går in mot den djupa skogen. Vid båda sidorna av vägen finns hagar. I ena hagen finns får. Till höger om mig ligger ett rött hus och till vänster om mig en liten ladugård. I drömmen känner jag mig orolig och otrygg. Kanske t.o.m. lite rädd. När jag vaknar upp från denna dröm känner jag alltid en klump i min mage. Vet du varför? Jag tror jag vet. När jag var tolv år gammal och precis flyttat ned till dig och din nya familj i Värnamo kom den sista pusselbiten på plats. Trots min låga ålder så har jag minnen från denna tid och det är inga roliga minnen. Första minnet är att du är arg och inte dig själv. Du säger åt mamma att gå och hämta ärtor. Vi går ned till källaren, antar jag att det var. Jag kommer ihåg trappor. När vi kommer tillbaka skäller du och är arg. Nästa minne är när jag sitter i mammas knä och äter kinapuffar ur en mugg. Jag tror vi kollade på Disneydags. Då kommer plötsligt du från höger sida och tar tag i mammas högra arm hårt. Jag trillar ur mammas knä. Nästa minne är att jag undrar var ni tog vägen så jag går in i ert sovrum där jag ser din ända sticka upp ur lakanen varpå du skriker ”GÅ UT!” Jag går ut. Ytterligare ett minne jag har från den tiden är då vi flydde från dig och Stenhällan. För det var väl vad vi gjorde? Jag kommer ihåg hur vi sov hos morfar och hans fru i deras rökiga vardagsrum på en madrass på deras golv och hur otrygg och orolig jag kände mig. Jag vet att vi bodde på kvinnojouren ett tag efteråt. Som jag förstår så var mamma inte en lätt kvinna att leva med men det finns ingenting i hela världen som kan rättfärdiga det beteendet. Att det dessutom fanns barn med där hemma som fick höra och bevittna detta. Jag undrar hur du tänkte. Var vi inte viktiga? Tänkte du aldrig att du ville ge dina barn en trygg uppväxt? De första åren i ett barns liv är viktiga. Det är då man knyter an till sina föräldrar. Denna anknytning lägger sedan grunden för hur man förhåller sig till andra människor resten av livet.

Mina första år med dig och mamma präglades av otrygghet, rädsla, oro och ångest. De enda minnena jag har från denna tid minns jag med en klump i magen.

Mina första år med dig och mamma präglades av otrygghet, rädsla, oro och ångest. De enda minnena jag har från denna tid, minns jag med en klump i magen. Sedan flyttade vi upp till Värmland. Under hela min tid i Sunne var du en person som jag såg några gånger om året och de gångerna var toppen. Du kom med flygplan och hämtade oss, tog med mig och Lisa på hotell och bodde på svit. Tog med oss på vår första utlandssemester som var husvagnssemestern i Paris. Jag minns hur du hade satt dit två extrasäten längst bak i din grå V70. Bilen hade en lukt av läder. Än idag får doften av läder mig att känna mig otrygg. Vi åkte nedåt mot Paris. Vi ställde husvagnarna på parkeringen utanför Disneyland. Jag var väl 10-11 år och min bror var 12-13 när du lät oss gå in på Disneyland själva en kväll. Vi hade jättekul men idag förstår jag hur ansvarslöst detta var. Vi var alldeles för unga för att springa runt själva i Paris på kvällen, om än på Disneyland. Jag kommer ihåg hur vi barn satt runt bordet och väntade på att maten skulle bli klar. Y gjorde ris i påse och du kommer in och säger ”vilken platt röv du har.” Detta var nog bland de första gångerna jag såg dig berusad. Jag minns att jag blev orolig och ledsen när du var så elak mot Y som inte sa något tillbaka. Förmodligen vågade hon inte. På vägen hem stannade vi i Göteborg och gick på Liseberg. Vi åkte karuseller medan du och Sven satt och drack öl. Jag minns denna dag väldigt väl eftersom du blev utslängd från Liseberg.

Jag har aldrig skämts så mycket för någon som jag gjorde då. Du var stupfull och skrek ”jävla blattejävel” till någon. Jag tror det var han som slängde ut dig.

Jag har aldrig skämts så mycket för någon som jag gjorde då. Du var stupfull och skrek “jävla blattejävel” till någon. Jag tror att det var han som slängde ut dig. När jag kom hem till mamma efter den resan hade jag så mycket att berätta att jag inte visste var jag skulle börja. Det var både roliga och jobbiga saker som hänt, saker som jag inte kunde sätta ord på som jag inte berättade utan höll inom mig. Hur elak du var mot Y och hur full du var under i princip hela resan. Vår uppväxt med mamma i Sunne var ganska lugn men för mamma var det väldigt kämpigt.

Vi hade det svårt ekonomiskt och mamma kämpade väldigt mycket för att vi skulle kunna få nya kläder och vara med på aktiviteter.

Vi hade det svårt ekonomiskt och mamma kämpade väldigt mycket för att vi skulle kunna få nya kläder och vara med på aktiviteter. Som jag har förstått betalade inte du något underhållsbidrag till mamma. Jag undrar hur du tänkte? Kände du inte ett gemensamt ansvar för oss med mamma? Du kom några gånger om året och gav oss fina saker och sedan såg vi dig inte. Mamma pratade aldrig illa om dig ska du veta. Hon ville att vi skulle bilda vår egen uppfattning om dig. Vi fick alltid prata med dig när du ringde och vi fick ringa om vi ville. Jag önskar att mamma hade haft en pappa till sina barn som fanns där för henne och barnen oavsett om de var separerade eller inte. Mamma kämpade ända i döden.

Sen hände det som absolut inte fick hända. Mamma dog och du ville ha hand om oss till varje pris. Varför? När vi väl kom ned till Värnamo tog det inte lång tid innan bråket började. Du fick ned två väldigt ledsna och traumatiserade små tjejer varav en var i tidiga tonåren och du hade ingen speciell plan på att hjälpa dem. Jag har kvar min gamla dagbok. Bland annat pratar jag om hur mycket du drack och hur otrygg jag kände mig. Jag gick för det mesta med en klump i magen för att jag aldrig visste på vilket humör du skulle vara på när jag kom hem. Tiden på Lärlingsgatan 6 var för mig helvetet på jorden. Du drack hela helgerna och dagen innan du var ledig på vardagar. I början var du inte så elak när du drack men det var obehagligt och kändes konstigt, men efter ett tag började bråket eskalera. Främst mellan dig och mig. Samtidigt som vi bråkade mycket fick jag ingen kärlek överhuvudtaget från dig eller någon annan vilket gjorde att jag mådde väldigt dåligt. Jag hade tankar på att ta livet av mig och det vet jag att du visste om eftersom du ringde din syster vid ett tillfälle och skickade dit mig en natt. Det jag behövde var kärlek och en trygg miljö men jag fick inget av detta.

Jag satt på måndagar i skolan och hade en klump i magen för att jag inte ville att det skulle bli fredag.

Jag satt på måndagar i skolan och hade en klump i magen för att jag inte ville att det skulle bli fredag. Tanken på skoltiden får mig att minnas en händelse som jag kommer ihåg väldigt väl. Jag skulle till Vejby strand med fotbollen och behövde 200 kr till resan. Det var en fredagskväll och du hade förmodligen druckit. Du satt i soffan och kollade på TV när jag kom och frågade om pengarna och av någon anledning blev du rasande. Kanske sa du nej och jag sa till dig att du aldrig betalade något för mig. Jag vet inte. I vilket fall som helst så jagade du mig ut i köket och tryckte upp mig mot väggen. Här är vad jag skrev i dagboken den dagen.

bipolär 

När jag tänker tillbaka på tiden på Lärlingsgatan så knyter det sig i magen på mig och jag får en stark känsla av otrygghet. Jag minns framförallt helgerna som väldigt otrygga. När det var marknad i stan så kunde du gå ner och sitta på Harrys i flera timmar och när man frågade var du skulle fick man ofta till svar att ”det behöver jag väl inte redovisa för dig” eller ”nu kollar du mig igen.” Jag var livrädd att någon av mina kompisar skulle se dig vingla runt på din cykel som du tog dig fram med när du druckit. En annan händelse jag kommer ihåg väl är när du, Y och J hade varit hos B och K och du hade hotat med att dränka Y i badkaret. På morgonen fick ni tvätta alla lakanen för att du hade kissat på dig på grund av din fylla.

Jag och mina kompisar brukade ha tjejkvällar en gång i månaden. Vi var aldrig hemma hos mig för att jag var alldeles för rädd för att de skulle se hur du var och hur jag hade det hemma, men trots att vi alltid var hos någon annan hade jag alltid en klump i magen av oro för hur det var hemma. Jag var orolig för att du var full och elak mot Lisa och jag var orolig för hur du skulle bete dig när jag kom hem. Jag försökte så gott jag kunde att skynda mig in på mitt rum utan att du såg mig när du hade druckit för att undvika bråk.

Sedan flyttade vi till Aprikosvägen. På grund avbrevet jag skrev till dig. Jag kommer inte ihåg vad jag skrev men det måste ha varit något som du faktiskt lyssnade på. Tyvärr blev det inte bättre där utan problemen fortsatte.

Du drack nu istället ute i din lilla ”skrubb” i garaget. När du var där ute satt vi alla spända i vardagsrummet och väntade på i vilket skick du skulle dyka upp.

Du drack nu istället ute i din lilla ”skrubb” i garaget. När du var där ute satt vi alla spända i vardagsrummet och väntade på i vilket skick du skulle dyka upp. Efter ett tag höll vi oss undan vardagsrummet för att ingen orkade med ditt bråk om allt. Vid den här tiden spelade jag mycket innebandy, var bland annat med i smålandslaget och a-laget i Värnamo. Kommer du ihåg hur många gånger du var på en a-lags match? Om inte kan jag berättade det för dig. 0 gånger! Inte en enda gång kom du och stöttade och hejade på mig. Ännu en gång så tror jag inte du förstår hur mycket det gjorde med mig. Alla andras föräldrar eller släktingar var där och hejade på de andra men det fanns aldrig någon där som hejade på mig. När jag kom hem efter en match frågade du aldrig hur det hade gått. Jag minns en gång då jag sa till dig att ”ska du inte fråga hur det gick på matchen?” ”men jag har inte hunnit!” fick jag då till svar. Fastän jag varit hemma i flera timmar.

Du brydde dig helt enkelt inte och det gjorde ingen annan heller. Om det ändå bara hade varit att du inte brytt dig kanske jag hade klarat mig bättre men du bredde på allt med att säga att du hatade mig ganska ofta och dessutom knuffade du mig när du blev arg på mig.

Du brydde dig helt enkelt inte och det gjorde ingen annan heller. Om det ändå bara hade varit att du inte brytt dig kanske jag hade klarat mig bättre men du bredde på allt med att säga att du hatade mig ganska ofta och dessutom knuffade du mig när du blev arg på mig. Kommer du ihåg när du var förbannad och du drog in mig och Lisa på mitt rum? Du låste dörren och drog ner persiennerna. Jag trodde att du skulle slå oss och det var nog meningen med denna skrämselteknik.

En annan händelse jag minns väl är när jag var uppe i Sundsvall och spelade innebandy-SM. Du ringde en enda gång och vet du vad du ville? Skälla på mig för att jag lämnat ett fönster öppet! Jag bröt ihop och kunde inte spela mer den dagen. Du undrade inte ens hur det gick för mig. För att du inte brydde dig. Du har aldrig brytt dig om vad som händer i mitt liv.

Sedan skilde du och Y sig vilket inte var oväntat. Jag hade aldrig stannat så länge hos dig som Y gjorde. Hon försökte verkligen. Lockade dig med resa till Kanarieöarna om du klarade att hålla dig nykter. Köpte blommor till dig när du klarat vara det i två veckor. Det var två underbara veckor för oss utan oro. Men detta varade inte länge för sedan började du igen och du ville inte följa med till Kanarieöarna med oss så farmor fick följa med istället. När vi sedan är på Kanarieöarna, vem kommer då? Du och en nyfunnen drinkarkompis som du umgås resten av veckan med istället för din familj? Förstår du hur konstigt det låter? Vi förstod ingenting. Det var så elakt mot inte bara Y utan även mot oss barn.

På Ouchterlonygatan gick vi verkligen på övertid. Vi gick till en familjeterapeut två gånger och när terapeuten frågade om du kunde säga något positivt om mig sa du efter en stunds funderande ”ja, hon är duktig i skolan”. Vilket du egentligen inte visste eftersom du inte hade frågat mig hur det gick i skolan en enda gång under alla åren jag bott hos dig. Däremot hade du mer att säga om dåliga saker med mig. B.la. tyckte du att jag brände bröden när jag rostade dem, jag tvättade inte, jag var elak mot Lisa, jag lämnade smulor i smöret. Jag berättade att du drack och hotade med att slänga ut mig vilket du gjorde titt som tätt. Vi gick inte fler gånger till terapeuten. Den våren jag bodde på Ouchterlonygatan mådde jag förmodligen som värst under hela tiden hos dig. Du sov på soffan i vardagsrummet och det var omöjligt att ta sig in till mitt sovrum utan att gå förbi dig. Datorn var i vardagsrummet och jag var tvungen att sitta där när jag skulle kolla mailen och prata med kompisar så som tonårstjejer har ett stort behov att göra.

En kväll blev du förbannad på mig och satte upp både knytnävarna mot mig och sa ”åh jag skulle så gärna vilja smälla till dig så att du flög in i väggen.” varpå jag svarade ”gör det då.” Du knuffade till mig och jag gick in på mitt rum och låste.

En kväll blev du förbannad på mig och satte upp både knytnävarna mot mig och sa ”åh jag skulle så gärna vilja smälla till dig så att du flög in i väggen.” varpå jag svarade ”gör det då.” Du knuffade till mig och jag gick in på mitt rum och låste. Väl inne på rummet skakade jag av rädsla. Du hotade mig allt oftare med att du skulle ta nycklarna från mig som 18-års present och jag var orolig för att du verkligen skulle kasta ut mig så som du sa eftersom du sa det så ofta.

Som du vet så flyttade jag till Ingrid och Evert på min 18-års dag. Den 23 november 2004. Detta var min räddning. Komma till människor som brydde sig om mig och frågade hur jag hade haft det i skolan och hur jag mådde. Första dagen jag kom hem från skolan fick jag frågan hur dagen hade varit och jag kommer ihåg hur jag reagerade med förvåning. Jag hade inte fått den frågan sen mamma levde. Ingen hade brytt sig. Denna för många normala fråga hade jag inte fått på mer än sex år. Inte konstigt jag reagerade som jag gjorde. Min första tid hos Ingrid och Evert spenderade jag ätandes. Ingrid bakade bröd en gång i veckan och det fanns alltid juice och pålägg. Något som inte alltid fanns hemma hos dig och Y. Och skyll inte på Y för du hade också ett ansvar att köpa hem mat. Du hade vår barnpension men jag och Lisa fick klara oss på barnbidraget och Y fick köpa mat för sina egna pengar. Tiden i början hos Ingrid och Evert minns jag som sagt som ätandes och vilandes. Jag behövde vila upp mig efter alla år av bråk, rädsla och ångest.

Minns du förresten min engelskalärare? Han som du sa till socialtjänsten att jag hade ett förhållande med? Det står i journalen tillsammans med hur du trodde att jag var schizofren precis som min mamma. Hon som kunde sätta på diskmaskinen med bara en gaffel i eller starta tvättmaskinen med bara en strumpa i. Bara för att reta dig.

Den engelskläraren tog min oskuld och utnyttjade mig sexuellt under ett års tid. Det har tagit mig år att komma över honom och vad han gjorde med mig

Den engelskläraren tog min oskuld och utnyttjade mig sexuellt under ett års tid. Det har tagit mig år att komma över honom och vad han gjorde med mig. Tack för att du bara stod vid sidan av och tittade på och inte agerade som vilken pappa i hela världen hade gjort.

Ingrid och Evert har gett mig en trygg grund att stå på, något som jag aldrig fick hos dig. De har intresserat sig för mig och min hälsa och älskat mig som en dotter och jag älskar dem som mina föräldrar.

Du fick din chans att vara min pappa men du försummade den och gjorde det så pass att du aldrig mer kommer ha en chans att ta den rollen igen. Jag har ingen respekt för dig och känner inte heller någon kärlek för dig.

Du fick din chans att vara min pappa men du försummade den och gjorde det så pass att du aldrig mer kommer ha en chans att ta den rollen igen. Jag har ingen respekt för dig och känner inte heller någon kärlek för dig. Däremot tycker jag synd om dig som inte förstår vad du kommer missa. Om jag en dag får barn, som jag hoppas på, kommer du inte få chansen att vara morfar, du kommer inte få vara en del av min familjs liv. Du har gjort ditt i mitt liv. Du gav mig en barndom utan kärlek och trygghet, något jag har fått bearbeta under många timmar i terapi och du har än idag ingen förståelse för vad du utsatt oss för. Det är inte bara jag som är drabbad, du har fyra barn till som också fått lida som konsekvens av din bristande föräldraroll.

Men jag kan bara tala för mig själv. Detta är min historia som du har varit med och skapat bara för att sedan förstöra den.

[contact-form][contact-field label="Namn" type="name" required="true" /][contact-field label="E-post" type="email" required="true" /][contact-field label="Webbplats" type="url" /][contact-field label="Meddelande" type="textarea" /][/contact-form]

När mamma dog…

Hej på er!

Denna veckan har varit lite speciell. Då Johan varit i Stockholm på introduktionsvecka för MBA har hans pappa Rolf varit här istället. Det har verkligen varit guld värt. Jag vet faktiskt inte hur jag hade orkat utan honom. Isabelle vaknar inte sällan kl 4 och som regel runt 5. Alexander somnar runt 21-22 för natten och äter i genomsnitt var 3:e timme men ibland oftare. Sömnen är såklart viktig för alla men den är om än viktigare för en person som har bipolär diagnos. Sover jag dåligt under en längre period kan det bidra till en depression eller till en hypoman period.

Denna vecka har Rolf sovit i gästrummet och när Isabelle vaknat på morgonen har han gått upp med henne. Han säger att han ändå är vaken kl 4 men han är märkbart trött på eftermiddagen. Isabelle älskar sin farfar och jag är säker på att han kommer vara lika populär hos Alexander.

Tänkte att jag skulle fortsätta på min historia och berätta dagen då min mamma dog. 

Fredagen den 5 februari 1999. Dagen då allt förändrades. 

Det är märkligt att det kvittar hur många år som går, det känns ändå som att vore igår det hände. Möjligtvis förra veckan, nu efter 19 år.

Vi bodde i vårt grå radhus med vita knutar på furirvägen 9 i Sunne och hade gjort det i över två år. Nästan rekord för att vara mamma, som verkligen var en rastlös själ. Vi flyttade i genomsnitt vartannat år. När mamma dog var vi inte oväntat på väg till ett annat radhus som var mindre. Lisa och jag skulle få dela rum igen och det var ingen flytt vi såg fram emot. Mamma hade börjat packa lådor vilket underlättade för min moster och mormor när de skulle packa ihop vårt hem efter mamma dött.

Den 5 februari vaknade jag av att mamma kräktes på toaletten. Jag vände mig om och höll för öronen, det lät så äckligt. Men när det inte slutade gick jag tillslut upp och frågade mamma hur det var med henne. Hon skrek till mig att gå därifrån och stängde dörren. Jag gick och tog på mig kläder, jag kommer inte ihåg om jag åt men mamma ropade plötsligt på mig från sitt rum. ”Åsa, kom hit!” Jag skyndade mig dit. ”Ring 112”  ”Men vad ska jag säga, stammade jag” ”Bara ring!”

Jag ringde 112 på vår gamla gula fasta telefon med snurra. För er som inte kommer ihåg dessa telefoner så tar det en halv evighet att bara slå 112. En kvinna svarade och frågade hur hon kunde hjälpa mig. Jag sa att mamma är sjuk. Kvinnan frågade efter vår adress och jag uppgav furirvägen 9. Efter det gick jag på mammas direktiv och stängde in våra tre hundar, en labrador och två Norfolkterriers i min lillasyster Lisas rum. Inte långt därefter kommer ambulanspersonal in i huset med en bår och hämtar mamma. Det sista jag frågar henne är om hon inte ska ha något på sig då hon endast var iklädd trosa. Jag skämdes. Jag var 12 och min lillasyster var 10. Där stod vi två och tittade på mamma när hon rullades ut till ambulansen och aldrig kom tillbaka igen. 

Kort därefter kom en granne inrusandes och frågade om hon kunde hjälpa oss. Nej, sa jag. Vi ska till skolan. Jag tog med min lillasyster och tillsammans gick vi till skolan. Senare den dagen hade vi basketmatch och mitt under matchen kom skolans engelskalärare in på planen och hämtade mig. Hon var märkbart uppstressad och sa att hon hoppas att inget hänt. Med en klump i magen går vi igenom hela skolan till personalrummet på andra sidan där jag möts av min moster och lillasyster som står och kramar varandra och gråter. Min moster tittar upp och säger de tre värsta orden jag hört i mitt liv ”mamma är död”

Kort därefter går vi till sjukhuset som ligger på andra sidan gatan från skolan och in till rummet där mamma ligger. Jag kommer ihåg att jag bara kände mig förbannad på att socialsekreteraren var tvungen att vara med i rummet. Jag kunde inte koncentrera mig på något annat. Jag kunde såklart inte förstå att mamma låg där död. Min moster klappade mamma på kinden och sa ”känn, hon är fortfarande varm” Jag kommer inte ihåg om jag kände.

Jag har gått igenom denna dag säkert 500 gånger i huvudet och tänker alltid att om jag skulle få denna stund åter, skulle jag slängt mig över henne, kramat henne, pussat henne och haft svårt att släppa taget om henne. Samma sak på morgonen innan hon dog. Jag hade velat säga att jag älskade henne över allt annat, att hon var världens bästa mamma. Men det sista jag sa till henne var ”ska du inte ha en tröja på dig”

Nu i vuxen ålder så vet jag ju att hon visste att jag älskade henne, men som barn tog detta hårt på mig.

Den dagen följde vi med vår moster hem. Hennes familj och mormor var de enda släktingar vi hade i Sunne. Vi fick sova i vår kusins rum den natten, på en alldeles för liten madrass. Jag hade fått med mig ett kort på mamma som föreställde henne i ett vitt sidennattlinne och med strykjärnet i högsta hugg. Jag hade tagit det kortet någon månad innan. Kortet hade jag under huvudkudden många många nätter.

När jag vaknade morgonen efter tog det mig ett tag innan jag förstod var jag var och kom ihåg vad som hade hänt. Den smärtan som jag då kände var överväldigande. Jag hade ont i hela kroppen.

De följande månaderna fram till skolavslutningen skulle vi bo hos vår moster, hennes man och deras tre barn. Jag och min syster ville absolut inte flytta ned till Värnamo till vår pappa som vi inte kände, men i juni samma år gick flyttlasset dock ned till Värnamo då tingsrätten beslutade att ge vårdnaden till vår pappa.

Det var hos pappa det jobbiga började…

Nedan utdrag ur dagboken jag skrev i under perioden efter mammas död.

 

 

Robin Lehner och mina första minnen

Jag läste idag om NHL-målvakten Robin Lehner som öppnat upp sig om sin bipolära diagnos och sitt missbruk. Han skriver i den amerikanska tidningen The Athletic om när han i mars i år fick en sådan stark panikattack att han var tvungen att gå av isen.  Om år av självmedicinering i form av alkohol och tabletter, hur han under sina maniska perioder hade världens självförtroende, energi och presterade bättre som målvakt medan de depressiva perioderna var ett rent helvete.

Lehner vågade och orkade tillslut söka hjälp och fick diagnoserna bipolär typ 1, ADHD och PTSD. Det är mycket vanligt att man har en samsjuklighet vid psykisk sjukdom. Lehner berättar om stigmat förknippat med bipolär sjukdom och om rädslan för att berätta för andra.Skulle han förlora jobbet? Han skriver så extremt bra så jag måste citera:

I am not sharing this story to make people think differently of Robin Lehner as a professional goalie. I want to help make a difference and help others the way I have been helped. I want people to know that there is hope in desperation, there is healing in facing an ugly past and there is no shame in involving others in your battle. My journey is still new. Every day is a battle and each day a new chance to grow as a man. It is time to take the ”crazy person” stamp from bipolar disorder. I am working hard to become the latest to battle this unfair stigma. Our battle together is just beginning.

För mig är det er jag involverar i min kamp. Tillsammans kan vi öka kunskapen om bipolaritet och psykisk ohälsa och på så sätt minska stigmat och skammen som finns kring den. Detta är i alla fall min förhoppning och vision som får mig att våga fortsätta berätta min historia.

I förra inlägget skrev jag att jag skulle berätta om vad som hände när jag var runt 2-3 år.

Det är med mycket eftertanke jag berättar om just detta. Tankar som hur det kan hjälpa andra, vad det gör med mig, hur det får min mamma att framstå och hur det påverkar mina syskon osv. har tragglats i mitt huvud i lika många år som jag haft en önskan om att en dag berätta. Min upplevelse.

Just denna händelse berättar jag om utifrån mina minnen, samt vad jag fått berättat för mig från min mamma, olika släktingar och vänner till min mamma. Jag fick tyvärr inte chansen att känna min mamma i vuxen ålder så jag vet inte hur hon hade ställt sig till att vara så öppen om vad hon gått igenom. Det är dock min förhoppning att hon hade varit stolt över mig som vågar berätta och tyckt det var något fint om hennes erfarenheter kunde hjälpa någon annan. 

Min pappa har med all säkerhet en helt annan bild av vad som hände och om någon annan släkting tar illa upp så vill jag redan nu säga att det inte är min mening att smutskasta någon utan att berätta min historia ur mitt perspektiv.

Jag har så länge jag kan minnas haft några minnen som visat sig som osammanhängande bilder i mitt huvud. Jag kommer t.ex. ihåg att jag bodde på Timotejvägen i Sunne när jag blundade och tänkte att det var som att titta på en film. Jag var då 5 år gammal, men det skulle ta till 12-års åldern innan jag kunde sätta ihop dessa minnen i ett sammanhang. 

Jag minns det som igår, där jag låg i min säng och  grubblade och fick ”aha-upplevelse”. Äntligen förstod jag. Men vilken tragisk insikt det var. Oförmögen att bearbeta det då, fick det dröja till vuxenåldern tills jag orkade.

Första minnet utspelar sig i köket i det röda huset på landet där vi bodde något/några år. Pappa skriker på mamma att vi ska hämta ärtor. Jag och mamma går och hämtar ärtor i vad jag tror är källaren. Jag kan fortfarande känna känslan som var att pappa betedde sig konstigt och skrämmande. Nu i efterhand är jag ganska säker på att min pappa var berusad.

Andra minnet består av mig, mamma, min syster och min pappa. Jag sitter i knäet på min mamma, äter kinapuffar i en kopp och min syster Lisa är någonstans i periferin. Vi tittar på Disneydags, då min pappa kommer och tar ett hårt grepp i mammas högra arm och drar upp henne bryskt. Jag blir sittandes kvar i soffan.

Tredje minnet är i mammas och pappas sovrum. Jag gick förmodligen in för att kolla var mamma tog vägen och ser då pappas rumpa sticka upp i lakanen och hör pappa skrika – gå ut!!! Jag blir rädd.

De resterande minnena är ganska diffusa. Vi är i hallen och det är stressigt och skrämmande. Mamma packar saker och vi åker därifrån. Vi kommer till min morfar och hans fru, där vi sover på en madrass i deras vardagsrum. Min morfar var en inbiten kedjerökare och jag minns den tjocka röklukten från den natten.

Resten har jag fått berättat för mig. Mamma kontaktade kvinnojouren och vi bodde i en av deras lägenheter någonstans ett tag.

Mina föräldrar hade ett så kallat hat/kärleksförhållande. De träffades under ganska olyckliga förhållanden. Pappa var fortfarande gift och hade två barn, men lämnade familjen för mamma och skaffade en ny familj med henne, mig och min syster. Det varade dock inte så länge. När min syster låg i mammas mage bråkade mina föräldrar väldigt mycket och förhållandet knakade ordentligt.

Både mamma och pappa var ganska vingklippta som personer, kom från trasiga familjeförhållanden och stödet från deras respektive familjer var dåligt. Det kanske var en av sakerna som gjorde att de drogs till varandra. Att de kände någon slags samhörighet på grund av detta.

Mamma tog tillbaka pappa några gånger efter vi flytt från honom, tills hon var redo att lämna för gott. Vi flyttade då upp till min mormor och hennes man i Värmland där min mamma startade ett helt nytt liv med sina två döttrar, jag då 3 år och min syster 1,5 år.

När jag blev mamma fick jag en helt annan förståelse för min egen mamma. Att vara ensamstående med två små barn i nästintill samma ålder, ha dålig ekonomi, vara sjuk…. Vilken kämpe hon var.

 

Jag och mamma uppklädda till min lillasysters dop.

Fortsättningen på min historia

Tanken med strukturen på bloggen 

Min tanke är att jag berättar min historia i form av barndom, ungdom och vuxen ålder fram till diagnosen i kronologisk ordning, parallellt med hur jag fick min diagnos samt mitt liv idag som mamma och bipolär. I fall någon tycker att det är rörigt, säg gärna till.

Fortsättning på flykten till Sunne.. 

Som jag skrev packade min mamma sitt pick och pack som inte var så mycket mer än mig och min lillasyster och lite kläder och flyttade till Sunne i Värmland där min mormor bodde. Min mamma berättade en gång när vi var ute och gick med våra hundar att hon inte fick ta med sig Rick, som var vår labrador för pappa till en början. Han hade dessutom hotat att skjuta honom. Återigen vill jag betona att detta är min upplevelse, mina minnen och vad jag fått berättat för mig från mamma, som i detta fall var en första handskälla.

Vi bodde hos min mormor och hennes man på landet ett tag, tills mamma hittade någon mer permanent lösning. En 2:a i vad man kan kalla en förort till lilla Sunne. Vi flyttade ganska snart därefter till ett radhus inne i Sunne. Mamma jobbade på en flyktingförläggning och jag och min syster var med henne på jobbet en hel del. Jag fick också många vänner i flyktingbarnen och på mitt 4-års kalas var de flesta inbjudna barn från flyktingförläggningen.

 Jag ca 4 år.
Jag minns fortfarande att det var några chilenare som spelade ”Lambada” som är en låt om den förbjudna dansen Lambada, på en fest som arrangerades på förläggningen. När jag hörde den för fösta gången i vuxen ålder efter alla dessa år började jag gråta. Mest av värme, men även av sorg. Värme för minnena i samband med låten men sorg på grund av saknad av mamma.

Mamma fick kort efter min lillasysters födsel diagnosen reumatism och medicinerade ganska kraftigt. För oss visade sjukdomen sig genom att hon hade ont i sina handleder och ofta hade skena på sig. Hon var väldigt stel på morgonen, tålde inte riktigt kylan och hade svårt för att gå i trappor. Hon gick så som små barn gör, med en fot i taget. Hon klagade dock aldrig vilket var väldigt starkt av henne.

På grund av reumatismen blev hon sjukpensionär och levde på minimum. När man väl har blivit sjukpensionerad kan man tyvärr inte gå tillbaka till att arbeta igen.

Trots att hon ville arbeta när hon mådde bättre fick hon inte. Jag märkte att vi hade en ansträngd ekonomi genom att jag sällan fick kläder och när jag väl fick det så fick jag inte välja själv, utan det var endast just de skorna, eller den jackan som var på kampanjerbjudande. En gång fick vi välja kläder själva, jag minns denna dag med värme. Vi åkte till Arvika och jag fick en beige t-shirt som det stod ”crocker” med röd text på, ett par khakibyxor med fickor på sidorna, en vinröd tröja och ett par Nike-skor för 349:-. Herregud vad stolt jag var över dessa skor. Jag hade dem på mig i skolan, på gympan, på basketen. Hela tiden.

Från mig till mamma 981227. Jag var då 12 år gammal och mamma skulle gå bort ca 1 månad efter detta vykort skrev.

Mamma träffade så småningom en man, Lasse,  som vi flyttade ihop med. De träffades på Statoil, där han jobbade. Han hade alltid med sig en varsin coca-cola och chipspåse till mig och min syster. Enkelt och billigt sätt att vinna våra hjärtan. Han var dock väldigt snäll mot oss så han hade nog vunnit våra hjärtan oavsett chipspåsarna.

Vi flyttade ganska snart efter de träffats till ett hus på landet som mamma och Lasse hyrde av Lasses svåger. Detta hus låg låg precis bredvid en ridskola och vi hade ett eget stall där vi kunde ha vår lånehäst, Sunny girl. Lasse hade en dotter, Linda vilket innebar att vi fick en bonusssyster.

Lasse var nykter alkoholist och hans ex, vår bonussysters mamma var också alkoholist och drack fortfarande vilket jag tror påverkade Linda mycket. Mamma och vår Linda gick inte ihop och efter ett tag började de bråka ganska rejält. Jag kommer ihåg att mamma var arg på Lasse för att han hade gett Linda 100 kr utan att säga till mamma och att hon sa att hon hade honom lindad runt lillfingret. Jag vet inte om det var i samband med detta som mamma tryckte upp vår bonussyster mot väggen och bonussyster gav mamma en örfil, men händelsen var starten på en seperation mellan mamma o Lasse. Det var en ganska smutsig historia. Vi flyttade till ett radhus inne i Sunne och det var i det radhuset mamma senare dog.