Början på den långa vägen mot min diagnos

Den 23 november 2004, dagen då jag fyllde 18, gick flyttlasset till min kompis Martins familj och det var där och då min långa resa mot min diagnos skulle börja.

Jag visste att jag mådde dåligt men jag hade ingen insikt i att jag var sjuk. Att det skulle komma att dröja över 10 innan jag skulle få en bipolär diagnos hade jag inte i min livligaste fantasi kunnat föreställa mig.

Vägen hit, där jag är idag, var definitivt inte rak utan den var som en slingrig väg i berg och djup dalar.

De första månaderna bestod av att bara vila, och äta. Det fanns alltid nybakat bröd hemma, ost och juice. Saker som jag så länge saknat. Jag åt och åt och åt… och Martin sympatiåt med mig. Jag och Martin gick i samma klass, naturvetenskapliga programmet och hade matte, fysik, kemiprov som vi pluggade på ihop. Det var så skönt att kunna sitta i hemmets trygga vrå och plugga i lugn och ro. När jag bodde hos pappa brukade jag cykla till biblioteket och plugga där, för att jag inte fick någon ro hemma.

Mitt dåliga mående hade påverkat min koncentration under en lång tid, men jag hade tur som klarade mig såpass bra ändå i skolan och jag gick ut med hälften MVG och hälften VG. Samtliga MVG jag hade var i samhällsämnen. Anledningen till att jag valde natur var för att programmet ansågs vara det svåraste och “bästa”, trots att mitt intresse var samhällsvetenskapliga ämnen och språk. Jag vet inte om man gör det idag, men på min tid gick vi inte och pratade med någon studievägledare om vad man skulle välja. Det vet jag att man gör i b.la. Australien. Man tittar på vilka ämnen man är bäst i och vad man tycker om och får råd och tips. Jag hade verkligen behövt någon som knuffat mig lite i rätt riktning, då hade jag definitivt tyckt att gymnasiet var roligare och jag hade gått ut med bättre betyg. Men, då hade jag förmodligen inte blivit så god vän med Martin och således inte heller flyttat hem till honom…

Första kontakten med vuxenpsyk

Snart efter jag flyttat tog jag min första kontakt med vuxenpsykiatrin då jag var myndig. Jag hade tidigare varit på BUP (barn och ungdomspsykiatrin) några gånger och träffat en socionom. Dock hade jag väldigt svårt att prata med henne eftersom hon hela tiden kollade på klockan som stod snett bakom mig och påminde mig om tiden. “Nu är det en halvtimme kvar, är det något annat du vill ta upp?” Hon hade helt klart missuppfattat detta med sammanhangsmarkering. Hon stressade bara mig och fick mig att känna att hon inte brydde sig om mig.

Första kontakten med vuxenpsyk var dessvärre en ännu sämre upplevelse. Ingrid körde mig till sjukhuset och gick och satte sig i caféet medan jag traskade upp för trapporna till 4:e våningen där jag skulle träffa en psykolog.

Jag ställde mig utanför receptionen där en kvinna satt innanför glaset. Hon öppnade det och jag presenterade mig och sa att jag skulle träffa en psykolog nervöst.

“Då ska du vara en trappa ner, på 3:e våningen” svarade hon avvisande.

Jag skyndade mig ner eftersom klockan redan var 13 som var min tid jag skulle vara där.

Jag presenterade mig för ännu ett ansikte innanför glaset och även hon svarade avvisande “Du ska vara på våning 4”

Jag fick nu en klump i halsgropen och kände ett obehag i hela kroppen. Jag var redan jättenervös innan jag kom till psyk och detta gjorde INTE det bättre.

“Jag skulle vara här, sa jag uppgivet till kvinnan bakom glaset på våning 4″ Ja, du ska visst vara där inne” Hon pekade med hela handen mot rummet mitt emot.

Jag vände mig om och gick in. Där möts jag av en märkbart stressad kvinna som bryter på finsk/svenska. Jag hör knappt vad hon säger. Hon står vid sitt skrivbord och mumlar att jag ska sätta mig ner, sedan slår hon sig ner mitt framför mig.

“Kan du berätta om varför du är här idag?”

“Jag vet inte hur jag ska börja” svarar jag.

“Kan du berätta om varför du försökte ta livet av dig i Apladalen?” Fortsätter hon.

“Jag har inte försökt ta livet av mig”

“Men är inte du xxxx xxxxxxxx?”

“Nej”….

Hon blir högröd i ansiktet, reser sig upp och skyndar sig till skrivbordet.

“Då ska du inte vara här!” Sen säger hon inget mer.

Jag skyndar mig ut med gråten i halsen men börjar inte gråta förrän jag kommit ner för trapporna och går mot caféet där Ingrid sitter. Jag berättar vad som hänt och Ingrid blir rasande. Hon ber mig vänta och går sedan upp till psykiatrin och skäller ut dem för hur de behandlat mig.

Mitt i eländet kändes det så skönt att någon äntligen stod upp för mig. Jag fick upprättelse tack vare Ingrid.

Ingrid tog efter det här kontakt med en privat psykolog i stan som jag började gå till istället och jag är så glad att jag fick komma till henne, hon var verkligen vad jag behövde just då. Ibland kunde vi sitta i 1.5 h och andra gånger 35 min. Beroende på vad jag behövde den gången. Hon tittade aldrig på klockan utan fick mig verkligen att känna att hon brydde sig. Det var viktigt för mig. Även om jag visste att hon hade det som yrke behövde jag känna att personen som jag öppnade upp mig för var genuint intresserad och brydde sig. Och det tror jag verkligen att hon gjorde.

Hon fick höra om hur jag, min lillasyster och mamma flydde till kvinnojouren från min pappa, hur vi flyttade till Sunne och om mammas död. Om tiden hos min pappa och tillslut även om min lärare som utnyttjade mig sexuellt. Det var vad som i särklass var det jobbigaste att berätta om eftersom jag kände såpass mycket skam och skuld över vad som hänt. Jag hade ju aldrig sagt nej och det fanns ju aldrig något fysiskt våld med i bilden.

Vi avslutade samtalen när jag skulle åka till Chile med min dåvarande pojkvän Fransisco. Jag gav henne en gåva i form ett fotografi som jag tagit. Det föreställde en ko med sin kalv på en äng i närheten av där jag bodde. Kalven hade exakt samma fläckar som mamman och jag skrev texten “När jag blir stor vill jag bli som mamma”. När jag frågade om betalning sa psykologen att jag skulle behålla mina pengar och använda dem till Chile. Jag är än idag så tacksam för hennes omtanke. Det betydde verkligen mycket för mig då. Inte just pengarna i sig, utan att hon faktiskt brydde sig. Det tror jag att hon visste.

Juni 2006 åkte jag och Fransisco till Chile för att plugga och bo i ett år. Jag svängde redan då mycket i mitt mående men det var snabbare svängningar. Jag kunde vara överlycklig i några minuter för att nästa minut känna mig deprimerad. Nu när jag tänker tillbaka på det med min sjukdomsinsikt är det tydligt att jag redan då var bipolär. Eventuellt en annan typ…. men jag var definitivt sjuk. Alla år av rädsla, oro, ångest och dålig sömn hade satt sina spår. Den första gången jag skulle komma att känna mig sjuk var när jag fick min första panikattack och det var efter Chile.

(Nedan är lite bilder från första dagen i Chile)

bipolarmamman

Flytten från pappa på min 18-års dag

Pappa och Y skiljde sig så småningom och jag, Lisa och pappa flyttade till en trea mitt i stan.

Detta var den period som jag förmodligen mådde som sämst. Pappa sov på soffan i vardagsrummet och det var helt omöjligt att röra sig i lägenheten utan att stöta ihop med honom och oftast innebar det elaka kommentarer och bråk. Från båda sidorna, jag bråkade tillbaka. I kylskåpet fanns mjölk, bröd och smör men inte så mycket mer.Jag vet att jag saknade ost och juice.

Vi bodde ovanför ett fik och jag gick ibland ner och köpte en macka och tog med mig upp. Vid den här tiden var jag 17 och skulle fylla 18.. jag hade inte berättat för någon mer än W om hur jag hade det hemma och inte för någon om W. Många visste ju att jag var kär i en kille som hette Chris och bodde i Australien. Jag hade hans kort inramat i mitt rum, det var verkligen ingen hemlighet men ingen verkade tycka att det var konstigt.

Vår enda dator stod i vardagsrummet och vi hade numera ADSL vilket innebar att jag fick sitta vid datorn längre än 15 min som hade varit min tidsgräns innan. Jag satt dock 2 meter från min pappas säng/vår soffa vilket gjorde att jag helst inte ville sitta där särskilt långa stunder.

Pappa hade börjat säga att han skulle ta min lägenhetsnyckel som födelsedagspresent när jag fyllde 18, för då behövde han inte ta hand om mig längre. Jag hade börjat tro på det och var rädd att jag inte skulle ha någonstans att ta vägen.

När jag tänker tillbaka på den här perioden så förstår jag att jag var väldigt deprimerad. Jag tänkte ofta på att inte leva mer och jag var inte sällan ute och gick runt i bostadsområden bara för att slippa vara ensam. Några gånger försökte jag få komma hem och sova hos nära men de sa nej av anledningen att de inte ville skapa någon konflikt med min pappa.

Jag kände mig så ensam. Jag ringde en nära anhörig en dag och berättade att pappa hade knuffat mig. Svaret jag fick var ”jag ringer upp dig. Jag måste prata med min man”. När hon ringde upp sa hon ”det är som x säger, det krävs två för att det ska bli bråk”. Jag fick med andra ord ingen hjälp från henne.

Det fanns som sagt många som visste, men ingen som gjorde något. Jag kände att ingen i hela världen brydde sig om mig. Ingen älskade mig. Och det var tyvärr sanningen.

Sommaren det året jag skulle fylla 18 umgicks jag mycket med en klasskompis, Martin. Han var ofta hemma hos mig, han hade tagit körkort och körde in till stan från landet där han bodde. Vi kunde ligga tysta bredvid varandra och lyssna på musik i timmar.. jag kände mig så trygg med honom.

Men det var först när pappa hade tagit upp sina knytnävar mot mig och sagt att det skulle vara så skönt att smälla till mig så jag flög in i väggen som jag faktiskt vågade öppna upp mig för Martin. Jag orkade inte längre dölja allt som hände hemma. Martin reagerade med ilska och sorg. Jag kommer ihåg att han sa ”slår han dig då dödar jag honom” (han menade det såklart inte ordagrant, men det ger en förståelse för vad han kände)

Jag berättade om att pappa skulle slänga ut mig när jag fyllde 18 och att jag inte visste var jag skulle bo eller hur man skaffade lägenhet. Några dagar senare säger Martin att han har pratat med sin mamma och att jag kan bo där ett tag om jag vill.

En torsdag på hösten någon gång kommer jag hem till Östhorja knutsgård där Martin bodde med sin mamma Ingrid och pappa Evert för första gången. Jag blev bjuden på middag och där satt vi allihopa runt deras furubord i det gammaldags köket och åt soppa med hembakat bröd. Det var så lugnt och kärleksfullt hem och jag kände mig så välkommen från första stund.

Efter maten gick jag, Ingrid och Martin upp till övervåningen. Vi satte oss i soffan och Ingrid frågade hur det var hemma egentligen. Om det verkligen var så att min pappa skulle slänga ut mig. Jag svarade att jag trodde det, han hade ialla fall sagt det. Ingrid berättade att jag var välkommen att bo hos dem tills jag hittade något eget och jag kände att jag verkligen ville det.

Vi bestämde att jag skulle flytta till dem på min 18-års dag den 23:e november 2004. Detta för att det inte skulle bli några problem med pappa då jag vid den tiden skulle vara myndig och själv få bestämma var jag ville bo.

Flyttlasset gick till min nya familj den 23 november och jag minns det som igår när jag kom hem till dem och fick se rummet de ordnat till mig. ”Garderoben” som de kallad den. Ett litet rum med snedtak, vävda tapeter och ett minifönster som vätter mot kohagar. Ingrid hade satt upp en fin liten gardin med hjärtan, ställt en säng vid fönstret och ställt in en byrå och en bokhylla. Bäddat rent och fint i sängen.

Jag stängde dörren om mig och la mig i sängen och pustade ut. Äntligen hade jag kommit till ett ställe som var tryggt, där jag inte behövde vara på helspänn hela tiden. Det kändes fantastiskt. Efter 6 långa år av otrygghet och rädsla hade jag äntligen kommit till ett hem där jag kunde koppla av och inte vara rädd längre.

Men jag mådde långt ifrån bra och det var egentligen här min resa mot min diagnos skulle börja….

Här packar jag hela mitt rum på min 18-års dag
Jag några månader innan jag skulle fylla 18. Jag tog ofta selfies med min första digitalkamera som jag köpte för mina ihoptjänade pengar på expert
Här sitter jag på fönsterkarmen i mitt rum, där jag ofta satt och tittade på stjärnorna och funderade över livet…
Den här texten skrev jag när jag satt i fönsterkarmen och funderade över livet..

Sexuellt utnyttjad av min engelsklärare… del 1.

Sexuellt utnyttjad av min engelsklärare… del 1.

Engelskläraren.

Första dagen på gymnasiet bestod av att lära känna sina nya klasskamrater. Vår klassföreståndare som även var vår engelsklärare tog med oss till Prostsjön som den lilla mytomspunna sjön i närheten av skolan hette. Enligt rykten hade man hittat en kropp i sjön för år sedan. Sjön var dessutom väldigt smutsig så man ville inte bada där i, om man inte var tvungen såklart.

Som tur var skulle vi inte bada utan vi gjorde några lära-känna-övningar och gick sedan tillbaka till klassrummet. Vår engelsklärare som jag hädanefter kallar W. förklarade för klassen att han skulle skicka ut information via mail och även våra betyg samtidigt som han skickade ut en lista att skriva upp våra namn och mailadresser på. Sedan gav han oss vår första engelskauppgift: att skriva en berättelse om oss själva.

Detta räckte för W. Nu hade han hittat den svagaste länken i klassen och hade dessutom hennes mailadress.

Jag tog mig an uppgiften på största allvar och skrev om när min mamma dog. En tresidig lång berättelse om hur dåligt jag mått och fortfarande mådde.

Detta räckte för W. Nu hade han hittat den svagaste länken i klassen och hade dessutom hennes mailadress.

Inte långt därefter fick jag ett mail från en kille som kallade sig Chris och var från Australien. Han frågade hur gammal jag var, om mina fritidsintressen osv. Jag kommer ihåg känslan av att det var lite konstigt att han hade hittat mig på hotmailen. Jag hade aldrig hört talas om det innan så jag skrev tillbaka och svarade på hans frågor och ställde samma frågor tillbaka, tillsammans med frågan hur han hittade mig.

Svaret kom ganska snabbt. Han hade hittat mig när han sökte på svenska personer på nätet. Hans farmor var nämligen svensk så han ville prata med någon från det landet han hade rötter från. Jag köpte förklaringen utan att blinka. Jag mådde vid det laget så dåligt att jag gick med självmordstankar dagligen. Denna kille från Australien var något annorlunda och positivt i min vardag. Något som gav mig lite glädje. Jag klamrade mig fast direkt och kunde inte tänka på annat än Chris. Chris Willows som var 19 år och stenrik. Från Sydney i Australien. Snart fick jag även kort på honom. Han såg ut som en riktig modell. Skitsnygg. Plötsligt var jag var upp över öronen kär i en person jag aldrig hade träffat och W hade mig precis där han ville.

Jag tror att det var jag och min bästa kompis på gymnasiet som föreslog att vi skulle åka till London med vår klass. Snart därefter hade W övertygat klassläraren i vår parallellklass att vi skulle åka, men alla kunde tyvärr inte följa med utan det fick lottas. Lottningen fick klassen aldrig se men jag och min kompis fick såklart följa med.

Jag skrev i princip dagligen med Chris och berättade om allt för honom, samtidigt som W hela tiden sa till mig att jag skrev som bäst när jag skrev om mitt liv.

När jag fick reda på att jag skulle åka till London skrev jag till Chris och berättade. I mailet nämnde jag min engelsklärares namn vilket öppnade upp för en helt ny diskussion. Chris skrev och frågade vem den här engelskläraren var och om han var snygg. Jag svarade att han inte var det för att han var gammal. W var ungefär 35 och jag var ju bara 17 då. Jag försökte styra bort konversationen om min lärare men Chris kom hela tiden tillbaka till honom. Han undrade var han hette i efternamn och om det inte skulle kunna vara samma W som var så känd bland kvinnorna i Australien. Han som kunde få alla kvinnor att komma. Han som hade varit Dannii Minogues älskare. Jag var inte imponerad och inte heller intresserad men det var det enda Chris ville prata om så jag gjorde det ändå, för att inte förlora det enda som var positivt i mitt liv.

….Detta måste vara det jobbigaste att berätta om hittills, eftersom jag fortfarande än idag känner skam över att ha blivit så grundlurad… När jag tänker på det som hände så är det så utstuderat och sjukt att om jag inte själv hade blivit utsatt för det hade jag haft svårt att tro på det. 

För att läsa del 2 klicka här

För att läsa del 3 klicka här

För att läsa del 4 klicka här

För att läsa del 5 klicka här

Någon som sett filmen Trust? Min historia liknar filmen till viss del. Tjejen blir lurad liksom jag att tro att killen hon pratar med är i hennes ålder medan han är i själva verket är mycket äldre. Han tvingar också till sig sex med henne precis som min lärare gjorde med mig.. men en stor skillnad mellan mig och henne är att hon hade föräldrar som brydde sig.

Skolan och innebandyn

SKOLAN

Kort efter vi flyttat ner till Värnamo började skolan. Jag skulle börja 7:an och Lisa 5:an. Jag kommer så väl ihåg första dagen då alla samlades i matsalen. Där kom jag helt själv och det kändes som att alla stirrade på mig. Jag hade tagit på mig ett par vita jazzbyxor med en vit kjol över och en blå fleece marwintröja med dragkedja samt mina dyra fina axionskor. I Sunne där jag hade bott med mamma, var det poppis med skateskor. DC var det mest populära men när jag, pappa och Lisa varit i Karlstad och bott på hotell som vi brukade göra någon gång om året hade DC skorna varit slut i min storlek så jag hade nöjd mig med axionskorna, de kostade ju lika mycket.

Dessa skor blev en liten snackis hos killarna har jag förstått då jag fick höra att jag kallades ”tjejen med axionskorna”.

Jag kom snabbt in i en tjejgrupp i klassen som jag umgicks med varje rast och även utanför skolan. Jag började spela både fotboll och innebandy men jag saknade basketen som jag spelat i Sunne. Jag skulle ju börjat träna med damlaget det året. Fotboll visade sig inte riktigt vara min sport, jag var bland de sämsta och fick oftast sitta på bänken.

INNEBANDY

Innebandy däremot var jag duktig på och fick så småningom spela i smålandslaget. Känslorna inför innebandyn var ganska tudelad dock. Vi bytte tränare ofta men en tränare fanns i princip alltid kvar och han var inte alltid så snäll mot mig. Jag hittade lite dagboksanteckningar igår och mindes väl hur dåligt jag mådde på en del träningar. Denna tränare umgick med en del av tjejerna i laget på fritiden trots att han var i 35-års åldern och det verkar utifrån min dagbok som att han även ville umgås med mig. Det ville dock inte jag och därför blev jag utstött. Han gnällde ofta på mig och inför alla. Jag hade koncentrationssvårigheter p.g.a. att jag mådde så dåligt så jag förstod oftast inte övningar genom att bara lyssna, utan var tvungen att se också. Inte sällan fick jag skäll med motivieringen att jag var naiv. Jag minns att jag öppnade upp mig för honom en gång och sa att jag mådde jättedåligt och det var jobbigt hemma. Då svarade han att jag borde berätta för laget när jag mår dåligt så att de vet inför varje träning. Det var definitivt inget jag kände för att göra.

Tjejerna som umgicks med tränaren var rätt taskiga de med och jag kände på mig mobbad i laget under perioder. Det var väldigt jobbigt för mig då innebandyn var en tillflyktsort för mig. Ett ställe där jag kom undan hemsituationen.

Jag blev snart varse om att tränaren hade en relation med en tjej i laget och att det var denna tjej och jag som åkte på smålandslagsuttagningarna. Jag kom med men inte hon och det skapade reaktioner hos min tränare som ringde till innebandyförbundet och ifrågasatte varför jag fick vara med och inte hon. Anledningen till att jag vet detta är för att mina smålandslagstränare sa det till mig.

Jag var med i smålandslaget F15 cch F17. Den sista omgången fick smålandslagstränarna reda på hur jag mådde hemma och hur tränaren i Värnamo var mot mig och erbjöd mig därför att få spela i Huskvarna där en av tränarna var huvudtränare. Det var ett duktigt och väldigt sammansvetsat lag. Jag sa ja för att jag ville komma ifrån laget i Värnamo då det blivit odrägligt efter jag kom med i smålandslaget.

Jag tror jag spelade max ett halvår i Huskvarna innan jag slutade. Det blev för tufft att pendla och det var där och då min korta innebandykarriär tog slut.

Dagboken:

De vuxnas svek

När mamma dog februari 1999 fick jag och min syster flytta till vår moster och hennes familj och där bodde vi fram till skolavslutningen i juni. Under dessa månader skapade jag ett starkt band till min moster. Jag behövde en ny mamma och omedvetet ville jag att hon skulle fylla denna plats. När Tingsrätten beslutade att vi skulle bo hos vår pappa var det som att förlora en mamma åter. Min moster försökte hålla mitt hopp uppe genom att säga att vi skulle få bo där, prata om vilket rum och vilken säng jag skulle få ha. Jag vet inte om hon förstod att detta aldrig skulle bli fallet, men jag tror ändå att detta hopp var viktigt för att jag inte skulle bryta ihop totalt.

Att flytta in i en ny familj som pappa skapat utan oss var väldigt svårt. Alla verkade må dåligt redan innan vi kom och inte blev det bättre av att jag och min syster som fortfarande hade väldigt stor sorg för vår mamma kom in i familjen.

Vid den tiden hade gemene man inte mobiltelefon utan jag fick ringa till min moster på den fasta telefonen som stod ute i hallen där alla kunde höra. För mig var samtalen med henne så viktiga att det för mig då handlade om liv och död. Ganska snart förbjöd pappa mig att ringa till min moster med anledningen att det kostade för mycket att ringa rikssamtal.

Jag kan än idag känna frustrationen och hopplösheten. Allt hängde på att min moster skulle ringa och det gjorde hon oftast. Fram till en brytpunkt då hon inte orkade hon höra mig gråta längre.

Sveket från alla vuxna runt omkring mig var total. Jag kände verkligen att ingen brydde sig. Samtidigt som jag inte vågade berätta för kompisars föräldrar, lärare eller ens kuratorn som jag gick till, för att det var pinsamt.

Jag visste att familjen visste, moster, mormor, faster, morbror osv. Men ingen hade förmågan att hjälpa oss barn vilket betydde att vi var helt själva i vår situation. Jag var nästan 18 år och själv vuxen när den första vuxna personen tog tag i min situation och hjälpte mig ifrån den. Det tog en vecka ungefär och då hade Ingrid skällt ut socialtjänsten för att de inte hjälpt oss barn och bestämt att både jag och Lisa självklart fick flytta ut till Ingrid och hennes familj på landet. Det kändes som att jag fick någon slags upprättelse på socialtjänsten där och då.