Vår älskade Chili… och Coronavirus

Vår älskade Chili… och Coronavirus

Dessa senaste veckor har verkligen varit en utmaning för oss.

Efter en lång tids sjukdom, i princip hela chilis liv, fick vi beskedet från veterinären att det inte fanns något mer att göra.

Tårarna rann ner för kinderna medan jag försökte få fram ett tack och hejdå. Väl utanför veterinärkliniken bröt jag ihop. Medan Chili glatt kissade och nosade runt i gräset. Det kändes så konstigt. Att jag visste, men inte Chili.

Johan och jag behövde knappt säga något, utan vi visste vad som väntade. Vi bestämde hur, för att göra det så bra som möjligt för Chili.. och sedan pratade vi mycket om hur vi skulle berätta för Isabelle.

Jag läste så mycket jag kunde om att prata om döden med en 4-åring och kom fram till att vi skulle berätta efteråt.

Att gå och vänta på en sådan sak måste ha varit något av det svåraste jag gjort. Gråta floder varje kväll medan vi kliade och myste med chili så mycket vi kunde… och hon helt ovetandes. Att bestämma över någon annans liv är fruktansvärt… det känns inte rätt. För oss var inte Chili bara en hund utan vår familjemedlem som vi älskat sedan den dag vi hämtade hem henne.

”Chili är i himlen” så säger Isabelle till alla vi träffar nu. Hon var ledsen och hade väldigt mycket frågor som vi svarade så gott vi kunde på. Johan bröt ihop och fick gå iväg och sedan bröt jag ihop… vi turades om. Att visa att vi är ledsna är viktigt, men att tappa kontrollen är bara läskigt för barn.

Vi känner alla att det fattas någon här i huset. Någon som ligger och snarkar på soffan, någon som städar på golvet efter alla måltider, någon som skäller när det knackar på dörren, någon som rusar fram till en och viftar glatt på svansen när man kommer hem… någon som alltid vill gosa. Hon är så himla saknad och det känns så overkligt att hon inte är här längre.

Influensa eller Corona?

Hela familjen insjuknade för 1,5-2 veckor sedan i vad vi trodde då var vanlig influensa. Jag ringde 1177 och frågade hur jag skulle tänka. Personen som svarade sa att man inte testar personer som inte varit i dåvarande drabbade områden eller varit i kontakt med någon smittad.

Hur skulle jag kunna veta om någon av oss varit det?

Hög feber, hosta, huvudvärk, magont… alla symptom som tyder på Corona har vi haft och har fortfarande symptom så som hosta, huvudvärk o magont.

Det hela känns mycket olustigt. Jag följer nyheterna och undrar varför vi inte agerar som våra grannländer. Vet vi något som ingen annan vet?

Det känns otryggt och oroar mig och förmodligen många andra.

Vi har handlat lite extra mycket mat och ja, som alla skojar om, toapapper. Ifall vi skulle göra som resten av Europa eller bli sjuka, så har vi möjlighet att kunna vara hemma den tid som behövs.

Jag kan förstå att människor skojar om situationen, det är en försvarsmekanism för att hantera denna osäkra och allvarliga situation.

Man får skoja, men inte dumförklara människor som gör precis så som Krisberedskapsmyndigheten säger att man ska göra inför kris. Vilket detta är.

Sen ska man kanske inte överdriva. Men oron är mänsklig och människan är en överlevare, därför är jag inte förvånad över de tomma hyllorna i affärerna.

Samtidigt är det såklart viktigt att försöka behålla ett lugn och komma ihåg att de allra flesta får milda symptom. Är man jätteorolig och har ångest över all stress och allt prat kring viruset, prata med någon. Vän, bekant, kollega. Mår du jättedåligt av detta, kontakta sjukvården. Psykiatrin eller psykakuten.

Och du, ta hand om dig.

Share: