En riktigt dålig dag och lite mer

I onsdags morse runt kl 5 någon gång började jag känna mig sjuk. Jag vet att det var vid denna tiden, eftersom det var då Isabelle vägrade ligga kvar i sängen.

Febrig och med halsont la jag mig i vårt sovrum och sov till kl 15… när jag vaknade hade jag sovit mig igenom en lämning av Isabelle på förskolan, nattning och mys/lek med Alexander och hämtning av Isabelle. Sen hade det dessutom även hunnit bli kolsvart ute.

Det faktum fick mig att må väldigt dåligt. Jag fick världens sämsta samvete för att jag sovit bort dagen, trots att jag varit sjuk.

Mådde dåligt för att jag inte fått se något ljus överhuvudtaget utifrån och jag skäms för att skriva det och erkänna det för ens mig själv, men mina tankar blev väldigt destruktiva.

Så destruktiva att jag blev rädd.

Jag kom in i mitt gamla tankemönster en stund och det var nog för att få ett wake up call.

Förr tänkte jag alltid att om det inte löser sig så kan jag alltid ta livet av mig. Jag funderade aldrig på att faktiskt göra det, men det gav mig kontroll över situationen. Något kunde jag i alla fall bestämma över.

Jag tänkte då och häromdagen att jag inte är värd att må såpass bra som jag gör, eller ha det så bra som jag har det.

Jag tänkte att jag inte är en bra mamma, fru eller ens människa.

Jag var taskig mot Johan som då inte kunde eller ville hjälpa mig. Förmodligen försökte jag omedvetet få honom att lämna mig.

Jag gick och la mig den kvällen utan sympati från Johan som var sårad. Jag skämdes som sig borde.

Morgonen dagen efter vaknar jag upp och mår så mycket bättre. Jag förklarar för min sårade make varför jag var som jag var och ber om ursäkt och känner medlidande med honom som är gift med mig som är så sjuk.

Jag som är så stabil i vanliga fall, hade världens dipp och ett riktigt återfall i mitt gamla tankemönster.

Det får inte hända igen. Lesson learned. Jag kommer

  • Aldrig mer sova så länge.
  • Se till att få frisk luft varje dag
  • Aktivt jobba med min självkänsla. Hur vet jag inte. Någon som har något förslag till mig? Det mottages tacksamt.

Isabelle

Isabelle har det tufft just nu. Det händer alldeles för mycket saker på förskolan och vi vet inte exakt vad vi ska göra.

Utan att gå in på detaljer så får vi uppfattningen utifrån vad Isabelle berättar att hon inte kan slappna av på förskolan. Kompisar säger saker som ”du är inte fin” ”du är mindre än mig” osv. För några veckor sedan lekte Isabelle och två andra tjejer och något hände. Det verkar som att Isabelle satt på en annan tjej, oklart varför men vi har svårt att se att det beror på något elakt uppsåt.

Den här tjejen blev jätterädd och grät. Efter det har Johan pratat med hennes pappa och Isabelle och denna tjej har kramats och verkar ha blivit ”kompisar igen”.

Sen kommer Isabelle hem och säger att denna tjej är rädd för henne och att hon inte får leka med Isabelle för att hennes mamma säger det.

Isabelle är ledsen och säger ”men mamma, jag är ju snäll”.

Vi har svårt att tro att en liten 3 åring har hittat på att hennes mamma sagt hon inte får leka med Isabelle.

Det är så fel av denna mamma att säga så. Både för hennes dotter och för Isabelles skull.

Jag kan inte skriva om allt av respekt för olika parter, men vi känner oss inte trygga just nu i att Isabelle mår bra på sin förskola.

Hon ska inte behöva gå med axlarna vid öronen för att hon är rädd för att få taskiga kommentarer, för att någon är rädd för henne, för att några puttas osv.

Vår plan är att prata med rektor och förskolelärare och se om det går att få till något som gör att Isabelle ska trivas bättre.

Om det fortfarande inte funkar då funderar jag på om inte dagmamma skulle passa Isabelle bättre.

Jag har läst så mycket på sistone om det och det är så svårt. Min största rädsla är att man byter, så blir det likadant på nästa ställe.

Att ha en dagmamma är så mycket mer sårbart. Liten barngrupp där man måste gå ihop med alla barn och framförallt dagmamman.

Jag har funderat över frågorna till Isabelles förskolelärare och rektor och jag tänker mig iaf följande:

  • Om Isabelle blir ledsen, vem går hon till då? Söker hon sig till någon?
  • Hur förklarar ni för barnen om varför vissa är på en sida av lokalen och de andra barnen på den andra sidan. Isabelle undrar varför hon inte får vara på den ”stora” sidan när hon faktiskt är lika stor som en del av de barnen som är där.
  • Pojkar som slåss. Isabelle säger att hon och hennes kompisar är rädda för dem. Hur tänker ni där?
  • Vad har Isabelle för intressen nu? Hur uppfattar ni Isabelle? (Blyg, tyst, pratsam, framåt?) vi vet ju lite efter utvecklingssamtalet.. men jag vill veta mer . Förskolelärarna uppfattar henne som ganska blyg och tystlåten..

Jag undrar om hon skulle vara annorlunda på förskolan om hon kände sig tryggare/trygg. Jag undrar om hon känner sig trygg där nu. Om ej. Går det att lösa genom att lärarna aktivt jobbar med det? Om det inte gör det kommer vi få byta.

Usch, oron för sina barn är verkligen hemsk.

Tics

Isabelle har haft tics vid tidigare tillfällen men nu när vi varit hemma hos mormor och morfar har det varit extremt. Hon blinkar jättemycket med ögonen.

Jag tänker (och har läst massa på nätet) att Isabelle nu slappnar av och då kommer det. Hon måste ha varit riktigt stressad… blir så ledsen. Jag känner mig så maktlös. Och jag kanske överdriver och förstorar upp lite mer än de flesta andra hade gjort, men jag kan inte rå för det.

Jag är så orolig för henne och det äter upp mig.

Tur att jag har Johan. Lugnet självt. Han balanserar upp det hela.

Det kommer lösa sig på ett eller annat sätt såklart. Men ni som följt mig här vet ju att min största rädsla är att barnen ska må dåligt.. och förmodligen många andra föräldrars, men min rädsla kanske är lite starkare pga min dåliga start i livet.

Mitt i denna känslostorm inom mig måste jag visa mig lugn och säker för Isabelle inför denna situation. Svårt. Det här med föräldraskap är inte det enklaste, men helt klart det bästa mitt liv gett mig.

Share:

1 kommentar

  1. januari 4, 2020 / 1:17 f m

    Jag känner verkligen igen mig i dedär om att inte förtjäna att må bra! Jag brukar alltid slås av tanken att ”jaha, nu när du mår så bra, då kan det bara gå åt ett håll, rakt ner åt helvete.” Att stanna upp o känna att man får må bra och bara infinna sig i lite lycka är så himla svårt!

Kommentera gärna!