Min skräck och orkidébarn

Min skräck och orkidébarn

Den överväldigande oron för mina barn

Jag har en genomsyrande och ibland överväldigande oro för att mina barn någon gång kommer att må dåligt psykiskt. Nu eller någon gång i livet.

Att de någon gång i livet kommer må dåligt är ju oundvikligt, det vet jag. Att det är onödigt att gå och oroa mig för det vet jag också, men trots dessa insikter har jag svårt att sluta oroa mig.

Denna oro bottnar med all sannolikhet i att jag själv mådde så dåligt när jag var ung. Jag mådde så dåligt att jag knappt orkade fortsätta leva.

Det är denna hemska erfarenhet som driver min irrationella och överdrivna rädsla för att mina barn ska må så dåligt någon gång.

Irrationell för att mitt huvud säger att de inte kommer må såpass dåligt som jag mådde och om de mot all förmodan skulle må så dåligt, har de helt andra verktyg med sig än vad jag hade. Det, men framförallt ett nätverk med människor som älskar dem och skulle hjälpa och stötta dem.

Andra förutsättningar

De har helt andra förutsättningar än vad jag hade när jag var ung. De har ovannämnda saker samt har de två föräldrar som älskar dem över allt och som gör allt för dem. De har mor- och farföräldrar som älskar dem, morbröder, mostrar. De har goda ekonomiska förutsättningar, de har föräldrar som frågar hur de mår varje dag, som pratar om problem och inte sopar dem under mattan.

Ja, ni förstår, de har allt som jag själv inte hade när jag var ung. Förutom min mamma då, hon älskade mig och min syster över allt. Sen dog hon och kvar fanns ingen för oss. Hon hade kanske till synes ett nätverk, men när något hände fanns inget.

Läskigt, eller hur?

Man kan ju aldrig veta 100% vad som skulle hända ens barn om man plötsligt rycks från världen.

Jag och min syster var dessutom så mycket mer utsatta eftersom vi inte bodde med vår pappa och träffade honom mycket sällan. Jag tror att mamma måste ha tänkt på det då det finns ett brev skrivet av henne till oss efter hennes död (Och nej, hon tog inte livet av sig).

Jag ska dela med mig av det brevet någon gång, det är en känd dikt som har hjälpt och fortfarande hjälper mig i situationer då jag saknar min mamma extra mycket.

Orkidébarn

Har du hört talas om orkidébarn? Jag vet inte om det är ett allmänt vedertaget ord eller bara något som används i folkmun. Det finns lite om det när jag söker på det på nätet.

Jag hörde det på jobbet häromdagen och denna kvinna förklarade det så här: Ett orkidébarn är ett barn som växer upp med bästa möjliga förutsättningarna men som är så skör att så fort det händer något i livet går hon/han sönder.

Så här skriver Lagerblad (2012) om Orkidébarn:

Vissa människor tycks ha gener som gör dem lika tåliga som maskrosor. Hur dålig jordmånen än är lyckas de slå rot och blomstra. Andra är mer som känsliga orkidéer. Får de inte den speciella omvårdnad de behöver så vissnar de lätt. Drivs de däremot upp i ett växthus av personer med gröna fingrar blomstrar de ofta vackrare än många andra växter.

Orkidébarnen” är mer ömtåliga än ”maskrosbarnen”. Utsätts de för påfrestningar så drabbas de lättare av olika fysiska och psykiska besvär. Men växer de upp under trygga förhållanden kan de i stället må bättre och utvecklas mer än många andra individer, förklarar den amerikanska forskaren Bruce Ellis, som introducerat den så kallade orkidéhypotesen.

Panik

Vad tror du händer med mig när denna kvinna börjar prata om detta? Jag får ju såklart panik att mina barn ska vara s.k. Orkidébarn.

När jag läser denna förklaring, känns det bättre. Jag tror ju såklart inte blint på vad en person säger, men som sagt, denna oro jag har är inte rationell. Den är i allra högsta grad känslostyrd.

Jag behöver lära mig hantera den och jag har kommit en liten bit på vägen med hjälp av världens bästa livscoach som jag kommer berätta om i nästa inlägg. En riktigt grym kvinna med nästan en onaturlig intuition.

 

 

Kommentera gärna!