Berätta om sin sjukdom på arbetsplatsen

Berätta om sin sjukdom på arbetsplatsen

I måndags började jag mitt nya jobb som socialsekreterare på ekonomiskt bistånd. Efter att ha varit hemma 1,5 år med min son var det en stor förändring, inte bara för mig utan för alla i familjen.

Johan har jobbat i nästan 25 år utan något längre uppehåll och nu är han föräldraledig. Han var lite stressad innan men nu känns det som att han njuter för fulla muggar. Jag förstår honom, det är en ynnest att få vara hemma med sina barn.. men vi har inte alls samma utgångspunkt. Jag har tyckt ett tag att det varit lite jobbigt att vara hemma just för att jag varit hemma så mycket. Jag pluggade 3,5 år innan jag gick på föräldraledighet, sen 1,5 hemma, 1 år på jobb och sen 1,5 år hemma igen..

När jag skriver det så förstår jag varför jag varit trött på att vara hemma. Men det är så lätt att få dåligt samvete när man tänker så, eftersom barnen är det bästa man har.

Jag har känt mig så ambivalent i mina tankar och känslor men nu är jag väldigt glad att jag vågade bestämma mig för att börja jobba.

Nu i höst och vinter kommer jag att arbeta alla dagar förutom varannan torsdag och fredag pga Johans MBA. Imorgon och fredag är jag alltså hemma med barnen och det ska bli så skönt.

Berätta om sin diagnos på jobbet

Jag har tidigare berättat att jag inte tycker att man behöver uppge att man har en diagnos i en arbetsintervju. Om man inte upplever det som ett hinder i arbetssituationen vill säga. Nu har ju kanske inte alla den insikten, men man har inget krav på sig att berätta om psykisk diagnos eller sjukdom.

Jag hade berättat om jag visste med mig att jag behöver stöd och vet med mig att det kommer att påverka mitt arbete.

Men, trots att jag inte anser att man behöver berätta om sin sjukdom på arbetet tror jag inte att det är något negativt att göra det.

När jag berättade på mitt nya jobb

Idag när jag och tre kollegor satt och småpratade på en rast kom vi in på ämnet psykisk ohälsa. En kollega berättade för mig, (av någon anledning som jag inte kommer ihåg) att man ibland behöver medicin för att må bra, om kemiska obalanser osv. Jag hade kunnat vara tyst, men jag valde att svara:

”Jag medicinerar och kommer förmodligen göra det livet ut för jag är bipolär”

Det blev tyst i några sekunder, men sen säger en av kollegorna ”men shit nu känner jag typ fem personer som är bipolära!” Hur skön kommentar som helst, enligt mig!

Vi pratade om hur fler och fler får diagnosen och det var absolut inga konstigheter.

Det kändes faktiskt riktigt bra att berätta. Man väljer såklart själv om man vill berätta eller inte, men min erfarenhet säger att de allra flesta är så förstående och positiva. För mig känns det skönt att kunna vara öppen och ha ett samtal om det.. men jag har också kommit till en plats i livet där jag känner mig trygg i mig själv. Jag har barn, man, hus osv och jag bryr mig inte längre om vad andra tycker och tänker om mig.

25-åriga Åsa

Det kanske hade varit annorlunda om det var 25-åriga Åsa. Då hade jag kanske valt att vara tyst p.g.a. rädsla för vad andra skulle tycka om mig, vad som skulle hända om jag berättade osv. Då hade jag behövt 32-åriga Åsa som berättade för henne att det inte var någon fara att berätta, att det tvärtom hade känts bra att få förståelse och stöd från arbetskamrater och chef. Att hon hade klarat sig oavsett för att hon var starkare än vad hon trodde!

 

1 kommentar

  1. Pia
    oktober 25, 2019 / 2:02 e m

    Hej
    Fint att prata om psykisk ohälsa, min dotter har också bipolär sjukdom. Tänkte på en sak du skrev, nämligen du skrev: jag är bipolär, icke. Du har bipolär sjukdom. Ha en fin helt ❤

Kommentera gärna!