Deprimerad och arg 17-åring

Mitt namn är Åsa Olofsson och jag är 17 år, 18 om 2 veckor och 5 dagar.

Tänkte att jag skulle berätta lite kortfattat om mitt liv.

När jag var 2 år gammal skilde/separerade mamma och pappa, dom var inte gifta dock, utan sambos. X hotade med att skjuta Rick – vår hund och slog mamma, så mamma tog med sig mig och min lillasyster Lisa och flydde till kvinnojouren i Sunne. Där blev vi sedan bosatta.

Detta måste ha varit tufft för mamma eftersom Y som bodde och fortfarande bor i Sunne lämnade mamma själv i Värnamo när hon var 17 år gammal.

I Sunne bodde i alla fall mamma, Lisa och jag tillsammans i ca 10 år tills mamma en dag plötsligt dör. 5:e februari 1999. Jag fick ringa 112 och dom (ambulansen) kom och hämtade mamma, sen var hon borta för alltid.

Eftersom vi hade lite kvar i skolan fick vi bo hos Z tills vi var klara. Ca 4 mån. Detta gjorde att vi fäste oss mycket snabbt vid Z, som blev som en andra mamma.

I juli eller juni var det dags, vi skulle ”prova” att bo hos pappa, tyckte vi inte om det skulle vi få komma tillbaka – trodde vi då.

Tiden gick, pappa drack varenda helg och vräkte ur sig massa dumma saker i tid och otid mot alla i familjen. Jag ringde och grät till Z varenda dag och till slut hade jag inga tårar kvar och jag var så deprimerad att jag kunde tagit livet av mig. men det gjorde jag inte.

Efter 1 år så ville inte Z prata med mig ngt mer. Socialen var hemma hos oss och pratade med mig och syster men dom hörde aldrig av sig mer. Jag hade ingen!!! X började bli mer aggressiv, även när han inte drack. Numera var jag familjens svarta får. ”jag hatar dig” ”vill inte se dig mer” ”stick” ”du är koko!” ”du är lika knäpp som alla andra med det efternamnet” Pang! så fick jag väl vad jag förtjänade.

Efter ett tag slutade jag bry mig om honom, struntade i om han drack så mycket att han inte kunde stå på benen bara att han inte kunde komma åt att skälla på mig.

Det värsta är inte det fysiska han har gjort mot mig – utan det psykiska! Det som ingen annan ser eller märker.

Att inte få vara sig själv är en oerhört smärtsam känsla. Att bli utfryst som jag blivit, det går inte med ord förklara hur det känns. Att varje dag få höra saker som – Du är ju helt dum i huvudet -Du klarar ju ingenting – Du kan inte, du kan inte, du kan INTE! -jag vill inte ha dig här! -När du är 18 åker du ut härifrån – Jag behöver inte ta hand om dig sen – åh vad skönt det skulle va att stryka till dig, nita dig mm. Sen sitter han och pratar med andra i telefon om mig hur dum jag är mm.

Jag orkar fan inte mer nu!!!

Att X kan spela så att alla tror att han är världens bästa, det har jag varit med om för många jävla gånger nu! Att inte folk som är utbildade till sånt här kan se sånt?!!? Eller inte bryr sig?? Det är för mig oförklarligt!

Om man inte förstår att något är fel så vet jag inte vad jag ska göra för att få någon att förstå. Om socialen inte hjälper mig så sticker jag så får dom ha det på halsen. Jag kan inte ha det så här längre i alla fall. jag har stått ut Såå länge, men nu är det ju värre än någonsin.

Bli hotad varenda jävla dag, bli utfryst, få elaka kommentarer bakom ryggen och efter sig och att han sen är så jättetrevlig mot andra så att dom är på hans sida!!??

Jag är deprimerad och får jag inte hjälp finns det en STOR risk att jag gör något hemskt.

Inte ens i skolan och på innebandy kan jag koncentrera mig, allt går skit.


Detta skrev jag alltså den 11 november 2004. När jag gick näst sista terminen på gymnasiet. Det måste ha varit omkring dessa dagar jag träffade min bonusmamma och bonuspappa för första gången.

Annars hade jag inte varit så uppgiven. När jag läser texten kan jag komma ihåg mina känslor under denna period. Det var känslor av främst uppgivenhet och hopplöshet men även ilska och frustration mot alla vuxna eftersom jag kände att alla hade svikit mig. De flesta visste inte men det fanns många som faktiskt visste hur min hemsituation var, men gjorde ändå ingenting.

Hade inte Martin (min bonusbror) och hans familj kommit in i mitt liv vid denna tidpunkt tror jag inte att jag hade orkat fortsätta. Den trygghet och kärlek de gav mig betydde allt. Som ni vet är de än idag min familj, mina barns mormor, morfar, morbröder och kusiner. Jag är så tacksam för detta. För att Ingrid gav mig tilltron tillbaka på vuxna och mänskligheten. För jag hade gett upp.


Är du minderårig och mår dåligt i din hemsituation? Då är mitt råd att våga öppna upp dig för någon du litar på. Det kan vara en släkting, lärare, kurator, tränare, granne. Våga berätta, för det är först då du kan få hjälp.

Behöver du prata med någon med vågar inte riktigt, då kan BRIS.se vara ett alternativ. Man kan antingen chatta eller ringa.

Är du orolig för någon som är minderårig? Våga fråga hur hon/han mår och visa att du verkligen bryr dig. Inte sällan är tilltron till vuxna dålig. Omfattas man av anmälningsplikten (14:1 Socialtjänstlagen) ska man anmäla till socialtjänsten om man misstänker att ett barn far illa.

Om man inte omfattas av denna lag så bör man anmäla. Vill du vara anonym, tänk på att inte uppge ditt namn när du ringer, då kan du tyvärr inte vara anonym längre.

Kommentera gärna!