Nytt jobb!

Nytt jobb!

Nytt jobb!

Igår fick jag den väldigt goda nyheten att jag fått ett jobb som socialsekreterare inom ekonomiskt bistånd. Även om jag hoppades på det andra jag berättade om, var det faktiskt detta jag ville ha. Dels ligger det närmare och dels är det lite mer fasta tider än ett chefsjobb. Jag tror att det kommer passa perfekt nu när barnen är små.

Jag kan inte låta bli att undra om min nya chef har läst min blogg eller vet om att jag har en bipolär diagnos. I vilket fall som helst så behöver hon inte oroa sig för att det ska påverka mitt arbete. Om jag själv får säga det, är jag en bra medarbetare. Jag är ambitiös, målmedveten, effektiv och har ingen prestige i mitt arbete. Jag lär mig lätt och tycker det allra mesta är superintressant. (Inget skryt här inte)

Har man fungerande behandling som jag har, så funkar man som vem som helst. Om inte bättre skulle jag vilja säga. Jag är så väldigt medveten om hur jag fungerar p.g.a. mitt förflutna och min diagnos och jag har i och med min barndom blivit duktig på att känna in omgivningen och anpassa mig. Det är ett plus. Det enda negativa nu är att mitt självförtroende är lite lågt eftersom jag de senaste åren bara gått hemma och varit mamma. Så känns det alla fall.

Ombytta roller

Detta betyder att Johan ska vara föräldraledig – för första gången. Det ska bli så himla nyttigt för oss allihopa. Jag får känna på hur det är att jobba hela dagen och sedan komma hem till övertrötta barn och en trött pappa. (eller så kanske han är jättepigg eftersom han ”varit ledig” som han säger när han vill retas med mig). Han säger att han vet att så inte är fallet, men nu ska han få erfara det själv.

När han går hem är det slut på att gå på toaletten själv, livet med en liten 1-åring är så himla mysigt, men det är ett heltidsjobb. Alexander är verkligen överallt. Hans favoritsysselsättning är att gå in på toaletten och öppna locket och antingen dra händerna på toalettkanterna (usch!) eller slänga i en leksak. Jag försöker givetvis komma ihåg att stänga dörren, men ibland glöms det av och då står en liten kille där med huvudet halvvägs ner i toalettstolen. Han går från skåp till skåp och låda till låda. Gömmer tv-dosor och nycklar. Tv-dosan var borta i två dagar häromveckan. Men, han gör allt detta med världens leende på läpparna. Han är verkligen den gosigaste lilla killen i världen. Var femte minut vill han sitta i knäet och kramas och mysa. Inte sällan har han hittat en napp och en snuttis eller två och kommer stapplandes bredbent mot en. Vi smälter verkligen.

Utvecklingsspurt och lite tics.

Isabelle är mysig när hon vill. Ibland vill hon vara stor och ibland liten, det varierar från dag till dag och till och med från minut till minut ibland. Det är svårt att hänga med. Men allra jobbigast är det för henne själv. Hon är 3,5 år och det känns som att det är väldigt mycket som händer i huvudet. Hon och två tjejer på förskolan har ett litet triangeldrama där två av dem vill ha samma bästis. Tjejer har ju inte så lätt att vara tre. Det är väl allmänt känt, och inte minst jag har upplevt det för många gånger i livet.

Sedan har hon fått tics sedan några dagar tillbaka. Jag blir så himla orolig, även om jag vet att tics är vanligt bland barn. Det kanske handlar om vad som händer på förskolan, för här hemma är det lugnt. Det enda som stör henne är lillebror som stjäl uppmärksamhet från hennes föräldrar.

Jag tror att det kommer att försvinna tids nog. Det brukar försvinna av sig själv inom några månader upp till ett år.

Kommentera gärna!