När jag äntligen fick rätt hjälp

När jag äntligen fick rätt hjälp

Nedstämdhet

Jag har haft lite skrivkramp de senaste veckorna p.g.a. nedstämdhet. Jag är inte deprimerad, men känner mig låg och varenda litet hinder i vardagen blir jättestort. Jag är ganska säker på att det beror på läget vi befinner oss i just nu. I en slags limbo mellan två hus. Vi har ju köpt hus i Stockholm och håller på att sälja vårt här i Bankeryd.

Mina barn är min största motivation så jag kommer upp på dagarna och känner ändå en meningsfullhet.

Hur jag äntligen fick rätt hjälp

Jag får många mail där man undrar hur jag gick tillväga för att få rätt medicin och vård. Sanningen är den att jag var tvungen att söka aktivt för min ångest och säga att jag faktiskt inte orkade leva med den längre. Först när man inte visste om jag var självmordsbenägen eller inte blev jag tagen på allvar. Det är så sorgligt men sant.

Det var i början av 2015 och jag gjorde praktik hos en kurator på medicinska avdelningen på sjukhuset i Värnamo. Under denna praktik fick jag höra så gott om en läkare som verkligen brydde sig om sina patienter. Jag tog reda på var hon hade sitt kontor och sökte mig dit.

Jag hade precis träffat min dåvarande man och jag hade redan försökt få honom att göra slut med mig genom att vara elak mot honom. Tack och lov stannade han och fick mig att inse att jag behövde hjälp för min ångest. Ångesten var då utom kontroll. Innan hade jag haft panikångest på kvällarna när jag skulle gå och lägga mig, ångest över sociala situationer och vid stress, men nu hade ångesten tagit över totalt och jag kunde inte kontrollera den. Jag kände den hela tiden och den höll på att äta upp mig.

Jag tog med mig min Ipad till läkaren där jag skrivit ihop min sjukdomshistoria, förslag på diagnoser och medicin men ingenstans hade jag skrivit bipolär. Mitt förslag var borderline, hur mycket jag än inte ville ha denna diagnos.

Jag sa detta utan att ge sken om en enda känsla mer än hopplöshet att jag inte orkade leva mer. Jag förstår att denna allmänläkare blev orolig. Jag kommer ihåg att hon ställde frågan om jag skulle begå självmord, hur skulle jag då göra det? Jag sa att jag antar att jag skulle ta tabletter. Jag hade faktiskt aldrig funderat på hur jag skulle ta livet av mig. Att inte längre leva hade alltid varit min sista utväg men vägen från tanke till handling är väldigt lång.

Läkaren ville inte att jag skulle gå därifrån utan att någon skulle komma och hämta mig och köra mig till psykakuten. Johan var i USA med jobbet, men min syster Lisa var i stan så hon kom och mötte upp. Tillsammans körde vi upp till akuten i Jönköping.

När jag satt där i väntrummet kände jag mig så himla sjuk. De andra som satt där ville man definitivt inte råka få ögonkontakt med, men man undrade varför de satt där. Om de var där för samma sak som jag, eller något annat.

Jag fick slutligen komma in, efter jag lagt av mig mobilen och diverse saker som förvarades i ett skåp under tiden. Lisa åkte hem till oss och väntade där eftersom hon inte fick följa med in. Vi bodde då i en jättefin fyra mitt i stan.

Jag tror jag väntade 5-6 h. Sjuksköterskan som tittade till mig var på gott humör och sa att jag hade tur eftersom det var en ST-läkare som jobbade idag och inte AT som det brukade vara vanligtvis.

Tillslut fick jag komma in. ST-läkaren ställde samma frågor som allmänläkaren i Värnamo och sken upp när han berättade om medicinen jag skulle få.

Jag tror han nämnde bipolär då men den skulle senare ställas tillsammans med en psykolog. Jag blev insatt på en låg dos Seroquel Depot och fortsatte med mina andra tabletter som var ssri.

Hjärnan åkte på semester

Jag fick en tablett innan jag gick hem den kvällen och jag kommer ihåg den sköna känslan av att hjärnan åkte på semester. Äntligen gick den inte på högvarv och jag kunde sova en hel natt. Det hade jag inte gjort sedan jag var ca 12 år gammal.

Detta var den enda gången psykvården har varit riktigt bra för mig. En sjuksköterska från psykakuten ringde dagligen i början för att stämma av hur jag mådde och det var så himla skönt att känna att de brydde sig.

Efter några veckor trappades kontakten ur och jag fick tid till psykolog. Det var han som skulle ställa diagnosen. Jag har skrivit om det mötet här. Tyvärr var det inte en jättebra upplevelse men diagnos fick jag.

Sporadisk kontakt med psykiatrin

Sedan dess har jag varit i kontakt med psykiatrin vid några tillfällen, på mitt initiativ. Jag hade en samtalskontakt vid ett tillfälle i form av en sjuksköterska. Hon började samtalet med att säga att hon inte kommer vara kvar där vilket gjorde att jag kände att jag inte ville ödsla någon tid på att berätta om allt för henne.

Graviditeterna

Under graviditeten med Isabelle träffade jag överläkare på psyk två gånger. En gång innan jag blev gravid och en gång under tiden. Tyvärr träffade jag olika som inte hade samma kunskap.

Den första läkaren sa att det var ok att ta mina tabletter under graviditeten. Den andra, som jag träffade när jag var i vecka 18 utbrast ”Hur kan du ta dessa tabletter när du är gravid?!?”.  Det var allt annat än roligt att höra när man redan tagit dem under den mest kritiska tiden för utvecklingen av fostret.

Jag träffade även en sjuksköterska under tiden jag var gravid med Isabelle som sa samma sak. Det gjorde mig inte bara ledsen utan även arg. Varför har de inte samma kunskap? Varför läser de inte i journalerna? Har läkaren skrivit att de är ok i journalerna?

Under graviditeten med Alexander hade jag ingen kontakt med psyk förutom innan graviditeten då jag ville säkerställa med en läkare att det var ok att ta min medicin. Anledningen var att jag inte vill stöta på någon med sämre kunskaper kring medicinen och göra mig upprörd och orolig.

Tyvärr stötte jag ändå på en kvinna på apoteket som inte ville lämna ut medicinen eftersom jag var gravid. Hon undrade om jag verkligen hade berättat för min läkare att jag var gravid. Såklart blev jag jätteledsen och upprörd.

Det hade så lätt kunnat undvikas med en liten notis i journalen.

Idag

Idag har jag faktiskt ingen kontakt med psykiatrin. De har ingen uppföljning, vilket är under all kritik. Jag söker mig dit när jag behöver hjälp och faktiskt helst inte. De byter personal för jämnan och omorganiserar. Att öppna upp sig för en samtalskontakt och sedan byta, förstår nog de flesta att det inte är så roligt.

Tanken är att jag ska gå till en privat psykolog eller psykiatriker nu när vi flyttat till Stockholm då utbudet är större där. Jag känner att det finns ett behov att få prata av mig om saker med någon utomstående och få en objektiv professionell synvinkel på mina tankar.

Nedan har jag lagt upp mina journalanteckningar från just det läkarbesöket och ett några månader tidigare med en terapeut.

bipolärmamman

 

 

2 Kommentarer

  1. juni 18, 2019 / 10:09 f m

    Hej!

    Du skrev att du funderar på privat psykolog i Stockholm. Här är Teraplys alla listade psykologer/psykoterapeuter i Stockholm, cirka 75st (alla legitimerade och kollade mot socialstyrelsen) https://teraply.se/therapists/search?city_id=1

    Lycka till!

    Markus på Teraply

    • bipolarmamman
      Författare
      augusti 15, 2019 / 4:24 e m

      Tack vad snällt av dig!! Det uppskattas!

      Mvh Åsa

Kommentera gärna!