Att bli en bra mamma när ens egen barndom var hemsk

Barndom

När jag var 2-3 år gammal flydde jag, min syster och mamma till kvinnojouren. Där bodde vi ett tag. Mamma tog tillbaka pappa några gånger men släppte honom till slut och vi flyttade från staden där vi bott upp till min mormor i Värmland. 

Mina minnen från denna period är att pappa tog tag i mamma, skrek på henne och betedde sig skrämmande. Jag kommer även ihåg att vi sov på golvet i min morfars rökiga lägenhet. 

I Värmland levde vi tillsammans med mamma som tog hand om oss väl. Fasta rutiner och klara gränssättningar men desto mindre med kramar och närhet. Jag klarade t.ex. inte av att krama mamma när jag var 11 år. Tyckte kanske att det var pinsamt, och obehagligt. Mamma var sjuk i reumatism och klarade därför inte av att ha oss sovande hos oss eller sova hos oss. Jag hade sömnproblem när jag var 11-12 år och väckte en gång mamma som blev arg på mig. Efter det väckte jag henne aldrig mer utan försökte hantera sömnproblemen med att gå och lägga mig tidigare.. det funkade inte utan blev bara värre.

Hon älskade oss och tog hand om oss väl men hon hade det tufft. Både ekonomiskt, fysiskt och psykiskt. Min mamma hade inga förebilder vad gällde barnuppfostran.

Hon bråkade ofta med sin mamma och hade emellanåt ingen kontakt med henne. Morfar hade hon sporadisk telefonkontakt med, han var alkoholist sedan långt tillbaka. 

Frånvarande pappa

Vår pappa kom en-två gånger per år och tog med oss till hotell. Vi gick på Mcdonalds, på bio, fick godis och paket. Det var så himla roligt. Men han var ju ingen pappa. Han fanns inte där för oss när vi var ledsna eller glada över killar, kompisar, skolan osv. Det var mamma som gjorde.

Mammas död

När jag är 12 år dör mamma hastigt en morgon. Jag är den som ringer 112. Mitt under basketmatchen får jag följa med min engelsklärare som visar mig till min moster och syster som står och gråter. Jag får det värsta beskedet jag någonsin fått ”mamma är död”. Kort därefter står jag bredvid min döda mamma. Jag känner ilska mot socialsekreteraren som är med i rummet och vägrar lämna. Det är februari 1999 och man beslutar att jag och min syster ska bo hos vår moster som bor tillsammans med sin man och tre barn. Omedvetet söker jag en ny mamma i min moster.

Flytt till pappa

I juni samma år går flyttlasset ned till vår pappa. Både jag och min syster är förstörda över beslutet. Pappa har en ny familj med fru och barn och vi är överflödiga. Jag upptäcker att pappa dricker alldeles för mycket och för ofta vilket skapar en stor otrygghet hos mig. Från att ha haft en väldigt förutsägbar vardag med rutiner och gränser, har jag nu inga. Jag kan gå var jag vill utan att få en fråga vart jag ska, gå och lägga mig när jag vill, äta när jag vill, plugga om jag vill. Däremot får jag mycket skäll. Jag får inte ringa till min moster eftersom det är rikssamtal och dyrt, jag kostar för mycket överlag. Jag bestämmer mig för att bråka med pappa för att han inte ska ha mig som favorit längre eftersom han haft det innan. Bråken eskalerar snabbt och min pappa trycker en kväll upp mig hårt mot väggen och jagar mig in till mitt sovrum där jag gömmer mig under mitt täcke. Han fortsätter skrika och skrämmas. Denna skrämselteknik kör han med under alla de sex år jag kommer att bo med honom.

Min ångest börjar här, i form av en stor klump i magen som ständigt är närvarande.

Sexuellt utnyttjad

När jag är 16 år blir jag kär i en australiensk kille som hittat mig på nätet. Denne kille är min engelsklärare som lurar mig att ha sex med honom under nästan 2 års tid. Han förstör min första sexuella upplevelse och förvandlar sex till något hemskt.

18-års dag

På min 18-års dag flyttar jag till min bästa kompis Martins familj som än idag är min familj. Mina barns mormor och morfar. Ingrid, Martins mamma och min bonusmamma gör vad hon kan för att vägleda mig och gör ett så bra jobb hon bara kan. Det vi inte vet då är att jag är sjuk och att det ska dröja mer än 10 år innan jag får denna rätta diagnosen.

Barndomen kan jag inte ta tillbaka men jag kommer att bearbeta den under många terapitimmar.

2007

Jag får min första panikångestattack.

2009

Jag har generaliserat ångestsyndrom, panikattacker och även agorafobi under några månader. Jag blir insatt på antidepressiva på min uppmaning.

2011

En höjning av antidepressiva gör att jag kommer in i en långvarig hypomanisk period. Jag gör slut med pojkvän, flyttar hem till Sverige, blir tillsammans med ny kille, börjar plugga och skaffar hund.

2014

Jag orkar inte längre med min ångest och börjar känna att jag inte vill leva längre. Med stöd av min nuvarande man söker jag hjälp och får komma till psykakuten. Där blir jag insatt på min nuvarande medicin som blir min räddning.

2015 Januari

Jag blir diagnostiserad bipolär typ 2.

2015 Maj

Jag får ett plus på stickan och väntar vår dotter Isabelle.

Jag kommer ihåg att jag undrade hur jag skulle kunna klara av att vara mamma när jag är psykiskt sjuk. Tänk om Isabelle skulle få veta att jag är bipolär, hur skulle det påverka henne. Kommer hon bli sjuk, det är ju ärftligt. Hur ska jag kunna vara en bra mamma? Jag som inte ens kan ta hand om mig själv.

När jag av vana la mig på sängen och tänkte den tanke som jag alltid tänkte när det blev för mycket: ”jag kan alltid ta livet av mig” stannade jag upp. Lika snabbt som jag tänkte det, slog jag bort tanken. Nu var jag ju gravid och kunde inte längre tänka så.

Jag skulle ljuga om jag sa att denna insikt inte var jobbig. Hur skulle jag nu tänka när allt blev som jobbigast?

22 januari 2016

Isabelle kommer till världen och gör mig hel som människa. Jag älskar denna lilla tjej över allt annat och så mycket att det gör ont i hela mig. Jag har svårt att hantera den överväldigande oron och ligger och googlar spädbarnsdöd på nätterna. Jag har skräcktankar att jag ska tappa henne, att jag ska råka sätta en kniv i henne. Tankarna gör att jag känner mig galen.

Något som påverkar mig och andra psykiskt sköra otroligt mycket är brist på sömn. Jag och min man löser det genom att jag slutar att amma och Johan börjar ta nätterna.

Detta blir nog räddningen.

Det sociala arvet

Jag har sedan Isabelle kom till världen tänkt att Johan hade en bra barndom och det sociala arvet från honom väger upp det från mig. Att han kommer vara det som gör att våra barn kommer få ett bra liv. Det har varit min trygghet. Men nu vet jag bättre. Det är såklart hur vi två tillsammans uppfostrar och behandlar våra barn som kommer den största bidragande faktorn till hur de kommer må i vuxen ålder.

Visst har Johans barndom att göra med hur han mår idag och har en indirekt påverkan på våra barn. Men det sociala arvet ärvs inte rakt ner i ledet som ögon- eller hårfärg. Samma sak från min sida. Bara för att jag hade en jobbig barndom betyder inte det att mina barn kommer få det så automatiskt. Det finns dock en större risk, eftersom en person som inte har haft bra förebilder har svårare för att veta hur man ska agera som förälder. Men är man medveten om det och arbetar aktivt för att inte göra de ”misstag” ens egna föräldrar gjorde finns det inget som säger att man kan bli en jättebra förälder.

Vad som är jobbigt idag

Vi har idag två barn, Isabelle som snart är 3 år och Alexander 6 månader och det jobbigaste för mig är den ständiga oron för båda barnen och framförallt för Isabelle. Hon utvecklas ständigt och testar gränser för jämnan. Förra veckan eskalerade det och hon började slåss och skrika rakt ut för småsaker. Detta gjorde att jag genast blev superorolig för hur hon mår. Tänk om hon mår dåligt psykiskt? Jag får panik inombords för att min största rädsla är att mina barn ska må dåligt så som jag gjorde i min uppväxt.

Det är inte rationellt såklart. Våra barn får väldigt mycket kärlek och närhet, vi sätter gränser och jag tror att vi har skapat en väldigt förutsägbar vardag för dem med morgon och kvällsrutiner osv och jag försöker lugna mig med att ”trygga barn trotsar” Hade hon inte varit trygg hade hon inte försökt slå sig fri utan klängt sig fast istället.

Men trots dessa rationella tankar brottas jag ständigt med känslan av att inte vara en tillräckligt bra mamma. Jag tappar ibland tålamodet och blir arg. Jag säger saker som inte är pedagogiska osv. Ibland hör jag min mamma i genom min röst ”Åsa, om du inte kan bete dig får du lämna bordet”… jag sa samma sak till Isabelle häromdagen och jag hörde hur dumt det lät. Vadå bete sig? Vad betyder det egentligen för en tre-åring? och varför ska hon lämna bordet? hon ska ju sitta kvar och äta. Det är ju det jag vill. J

Eftersom jag inte har några referensramar vet jag inte alltid vad som är rätt eller fel i olika situationer. ”Var jag för hård?” ”Var jag för slapp?”… Det kommer inte alltid naturligt att veta vad som är rätt eller fel vilket gör mig osäker på mig själv. Isabelle kör lite med mig emellanåt och Johan gör mig medveten om det. Jag vet att jag ger mina barn väldigt mycket närhet och kärlek och att de är trygga. Det är det viktigaste för mig.

Min barndoms påverkan på mig som mamma

Känselspröt

Att aldrig veta om man kommer hem till en full pappa och bråk gör att man blir väldigt duktig på att läsa av situationer, människor och stämningen i rum. Jag tror att jag har en fördel av detta i min mammaroll. Jag känner om än snabbare av om det är något som inte stämmer hos Isabelle eller Alexander och kan agera snabbt.

Materiella saker

Eftersom min mamma hade dålig

ekonomi och jag inte hade mycket att röra mig med under åren med pappa är jag väldigt mån om att Isabelle och Alexander har fina kläder. Kanske lite väl mån. Jag har märkt att jag mår dåligt av att t.ex. dra in på klädköp till barnen en månad.

Att kunna ge Isabelle och Alexander allt materiellt som jag själv inte fick när jag var barn gör att jag känner att de inte har det som jag hade det.

Närhet

Eftersom jag själv inte fick så mycket närhet och förstår konsekvensen av det (jag har svårt för närhet med alla utom mina barn och man) ger jag mina barn väldigt mycket närhet. Jag säger ofta att jag älskar dem och peppar dem. Bland det viktigaste för mig att lära mina barn är att hantera motgångar. Klarar de det kommer de att komma långt. För motgångar stöter man alltid på i livet. Det är inte hur man faller som betyder något, utan hur man reser sig. Jag tror verkligen på det.

Hantering

Kunskap

Jag läser ständigt på om vilken utvecklingsfas Isabelle är i och allt om hur man kan hantera olika situationer vilket gör att jag känner mig mer rustad och självsäker i situationerna. För mig funkar kunskap bäst. 

Stöd

En annan mycket viktig sak är stöttning från min man. Händer det något nytt, som häromveckan när Isabelle fick utbrott blev det många samtal om först varför hon har dem och sedan hur vi ska hantera dem. Det är viktigt att man är enade och hanterar dem på samma sätt. Har man inte stöd från en partner kan man prata med BVC. Det ska finnas kuratorer på alla familjecentraler som är duktiga på dessa frågor (tips).

 

 

 

9 Kommentarer

  1. Bella
    januari 14, 2019 / 8:07 e m

    Har också problem med överdriven oro ang barnen, Tor brukar hindra dom från att spinna vidare också 🙈👌 Tycker du gör ett ypperligt jobb som mamma ❤️❤️

    • bipolarmamman
      Författare
      januari 16, 2019 / 8:17 e m

      Tack detsamma <3<3

  2. Jonna
    januari 15, 2019 / 7:08 f m

    Jag känner igen mig så mycket i din text! I tankegångarna, oron, funderingar. Jag är mamma till två barn, en pojke och en flicka, och jag har märkt att när jag fick min dotter så kom väldigt mycket mer känslor från barndomen och oro, då jag relaterar så mycket till henne. Kan även bero på att jag går i terapi nu. Har återkommande depressioner och ångest, utmattningssyndrom och fysiskt sjuk. Kram!

    • bipolarmamman
      Författare
      januari 16, 2019 / 8:24 e m

      Ja, man får återuppleva mycket genom sina barn som mamma. En annan jobbig insikt för mig har varit att förstå hur tufft min mamma hade det som ensamstående och sjuk. Vad bra att du går i terapi, så skönt att få prata med någon utomstående. Kram på dig

  3. Saga
    januari 15, 2019 / 5:04 e m

    Jag vill först tacka för en fin och öppen blogg. Jag har massa frågor . Känner du att bipolär disgnosen är rätt? Det hypomana i det du skrivit om tillhör inte det mycket av livet som ung vuxen? Eller har du valt att utelämna svårare perioder? Vill inte på något sätt förminska ditt lidande. Du verkar vara otroligt stark.sen undrar jag om man som bipolär kan påverka sina depressiva skov? Har du bra hjälp av psykiatrin? Och en sista fråga hur ser din medecinering ut och hur har du mått och medecinerat under graviditeterna .? Försöker förstå och lära mig har själv ångestdiagnos.Fortsätt skriv, du är en förebild.

    • bipolarmamman
      Författare
      januari 16, 2019 / 8:46 e m

      Hej Saga! Tack själv för att du skriver till mig! Ja, jag känner att diagnosen är helt rätt ställd. Som du säger har jag inte ännu skrivit så mycket om min unga vuxna tid. Jag har valt att skriva om min historia i någorlunda kronologisk ordning och har kommit ungefär till 20-års åldern 🙂 Jag är inte säker på när jag insjuknade, men kan tänka mig att det var runt 20-23 års åldern. Hur vet jag det då? Jag svängde väldigt mycket upp och ned under perioder med intervaller om några veckor-några månader där jag var hypoman och träffade många olika killar, slösade mycket pengar, betedde mig väldigt omdömeslöst för att sedan helt plötsligt gå ned i depression och inte komma upp ur sängen på grund av den ångest jag hade från den hypomana perioden. (Detta visste jag inte då) När jag bodde utomlands fick jag mina antidepressiva dubblerade vilket gjorde att jag gick in i en långvarig hypoman fas där jag ställde till det ordentligt för mig.

      Jag skulle vilja säga att man kan påverka sina depressiva skov genom att först och främst vara medveten om sina triggers (vad som triggar igång de hypomana/maniska och depressiva skoven) Mina triggers är t.ex. stress och sömn. Jag ser t.ex. till att sova ordentligt (jag har småbarn så det går inte alltid) Känner jag mig jättestressad stannar jag upp och funderar över vad som stressar mig och hur jag kan minska stressen. På så sätt kan man ta bort eller minska skovens svårighetsgrad. En annan sak som är viktig är att uppmärksamma sina skov och vara medveten om dem. Ofta ser man inte det själv utan den man lever med kanske märker det före en själv, eller någon annan nära. Min man kan fråga om jag är hypoman ibland och då får jag tänka efter. Är man medveten om att man är deprimerad eller hypoman/manisk kan man försöka stävja svårighetsgraden. Depression = träna, ät rätt, mindfulness, samtalskontakt (psykolog, terapeut osv) hypoman/manisk= se till att du inte shoppar, startar projekt osv. Lättast med stöd av någon. Det är förresten väldigt svårt att göra själv.. i alla fall för mig.

      Jag har seroquel depot och citalopram och har medicinerat med båda medicinerna under mina graviditeter. Jag pratade med en överläkare på psyk båda gångerna och de sa samma sak: att det gick bra att medicinera.

      Inte utan problem dock. Under framförallt första graviditeten träffade jag flera läkare som sa att man inte ska medicinera med den medicinen under graviditeten. Som du förstår gjorde det mig extremt stressad. I slutändan fick jag samma svar som jag fick från överläkaren – att det var ok.

      Jag har mått illa till v 10 i båda graviditeterna, psykiskt har jag mått bra. Jag är väldigt stabil på mina mediciner tack och lov.

      Hoppas du har blivit lite klokare efter mina svar.

      Kram på dig!

  4. Felicia
    januari 26, 2019 / 10:15 e m

    Hej,

    Detta är så konstigt, din historia är närmast identisk med min. Är också bipolär typ 2.

    Uppväxt med en tyrann till svärfar, och med psykiskt störd pappa på sidan av. Oro och ångest präglade min vardag så länge som jag kan minnas. Min svärfar var aggressiv, oberäknelig, orättvist behandlade, tvingade i mig mat jag inte ville äta, gapade, spände hans iskalla ögon i mig. Mamma har gjort så gott hon kunnat med fyra barn och knaper inkomst.

    Jag har och har alltid haft samma problem med närhet som du. Ger dock min son massor. Men har nog lite problem med det ännu.

    Precis som du har jag ett enormt sömnbehov. Det och rutiner är det enda som biter, vilket jag och min man har räknat ut till sist. Det blev ett helvete efter förlossningen av min son, då var jag ännu odiagnisticerad. Jag ville många gånger dö.

    Har börjat förstå mina egna signaler, men det är svårt att acceptera att jag styrs mer av yttre omständigheter och mindre av min vilja.

    Vill så gärna ha fler barn men oroar mig så över hur det ska gå. Hur ska jag orka, kunna och överleva det igen. Det enda jag kan hänga upp hoppat på är min man. Han är fantastisk. Vi får nog göra saker lite annorlunda än med första barnet.

    Så skönt att läsa om någon som jag.
    Kramar Felicia

  5. jessica
    mars 3, 2019 / 12:58 e m

    Åh vad jag känner igen mig💗så otrolig4 m5cket mer ångest sen jag fick barn! Vill ge henne allt att det gjort mig utbränd 😢tänker ofta när jag ser att hon är lite ledsen att det beror på mig ex!! Usch
    Hur hanterar du din ångest för barnen ?

    • bipolarmamman
      Författare
      mars 7, 2019 / 12:13 e m

      Hej Jessica!

      Jag pratar mycket med min man om det och försöker se till att sova när min minste sover på dagarna. Dålig sömn betyder mer ångest för mig. Hur hanterar du den? Kram!!

Kommentera gärna!