Småbarn: oro, ångest och en massa kärlek.

Småbarn: oro, ångest och en massa kärlek.

De som följer mig här vet att vi har varit på akuten med Alexander fem gånger de senaste tre veckorna. Anledningen är att han haft en hemsk förkylning som har satt sig på hans luftrör. Det har funnits tillfällen då han verkligen har kippat efter luft vilket har gjort mig otroligt orolig och stressad. Det tillsammans med att han sovit dåligt och vi således också sovit dåligt har gjort att jag haft en ångestpåslag som jag faktiskt inte känt på länge. Det har dock varit hanterligt.. sättet jag hanterar ångest som är som en klump i magen eller/och halsen är att jag pratar om det med min man. Jag brukar säga “nu har jag ångest igen” och han svarar oftast “vet du varför?” vilket gör att jag funderar och går igenom saker som hänt på sistone, gör någon slags analys i huvudet och kommer fram till möjliga alternativ. I detta fall var det ju uppenbart att det är alla vändor till akuten, oron för Alexander, hopplösheten och stressen över att inte få hjälp och känna sig trodd samt dålig sömn, som lett till att jag fått ångest. Då pratar vi om det, jag säger att jag är orolig för Alexander och Johan säger att han inte är orolig, han är pigg och andningen låter bra nu, annars åker vi bara in. Ungefär så, och då lugnar jag mig och ångesten lägger sig lite.

Det är egentligen saker som jag förstår, men som jag behöver prata om och få höra. Trots att min inre kompass har blivit starkare på sistone, otroligt mycket starkare faktiskt, så behöver jag ändå höra det från någon annan.

I torsdags fick vi tid till barnmedicinska mottagningen, 7:e gången gillt? (5 gånger på akuten och en gång på samma mottagning veckan innan) Vi sitter i väntrummet tillsammans med en mamma, äldre son och hennes yngre barn då en läkare kommer ut och säger “Alexander!” Jag börjar packa ihop alla våra saker då den andra kvinnan börjar klaga högljutt på att hon faktiskt har väntat jättelänge och att hon är trött på att vänta. Läkaren svarar att detta är en akuttid och att det går före. Hon muttrar något irriterat och blänger med en svart blick på mig.

Jag blir irriterad men säger inget, för även om jag inte skulle bete mig så, kan jag förstå hennes frustration.

Denna gång blir vi hörda, läkaren skriver ut kortison och luftrörsvidgande och Alexander får inhalera innan vi går till apoteket och hämtar ut medicinen.

Äntligen.

Nu har han haft medicinen några dagar och det känns som att han har blivit bättre. Han hostar och får upp slemmet på ett helt annat sätt och han sover bättre.

Och ångesten har lagt sig helt, vilket är otroligt skönt.

Nu väntar vi bara på att vi ska få svar från hudkliniken om Alexanders märke på kinden. Han föddes med vad de tror ett födelsemärke som består av talgkörtlar. Det är hjärtformat och lite utstående och rött. Idag var jag och Johan överens om att det känns som att det har blivit rödare och lite större. Läkaren på hud sa dock flera gånger att det inte var något farligt, så jag försöker vila i det. Jag läste någonstans om en liten tjej som hade något liknande födelsemärke och hon sa att hon hade blivit kysst av sin avlidna mormor. Jag tänker därför alltid att Alexanders änglamormor och änglafarmor har pussat på honom så mycket att det blivit ett litet hjärta på kinden.

Vår lilla tonåring

Isabelle som enligt henne själv är 3 år nu (hon är fortfarande 2 år fram till 22:a januari) får en starkare vilja för var dag som går. Jag brukar säga att om vi inte uppfostrade/vägledde henne skulle hon passa som diktator för tillfället. “mamma, nej inte säga så”, “mamma, nej inte prata” “mamma, tyst, nu pratar Belle” “kolla inte på mig”, “okej, nu får du prata” Och varje gång säger jag, hjärtat, mamma får prata när mamma vill och mamma får titta var mamma vill…. men det går inte in.

Samtidigt som hon kan bli riktigt arg och slänga saker kors och tvärs är hon den finaste och mest kärleksfulla lilla tjej jag träffat. Hon säger flera gånger om dagen att hon älskar lillebror “åh belle älska dej Sander”… “mmm… lillabor” Det är riktig tough love dock, hon håller i huvudet och skakar det gärna när hon ska pussa honom. Vi säger till såklart, och Alexander har börjat säga till genom att gråta när hon är hårdhänt. Hon har så mycket känslor i den där lilla kroppen att det är svårt att reglera och hantera dem…

Igår kväll när jag nattade henne sa hon “mamma, du har jättefina ögon” “blå” “Belle har gröna” “Mamma, jag älskar dig”

Mina barn kan göra mig så himla orolig och till och med orsaka ångest genom oron, men den enorma kärlek jag känner för dem och som de ger tillbaka, har gjort att jag känner mig lycklig för första gången i mitt liv.

bipolarmamman

Share:

2 Kommentarer

  1. Therese
    november 26, 2018 / 12:36 e m

    Så otroligt fint skrivit! Och jag kan verkligen relatera till i princip allt ☺️❤️ Mvh också tvåbarnsmamma

    • bipolarmamman
      Författare
      november 26, 2018 / 8:17 e m

      tack snälla du!! <3 Kram till dig!!

Kommentera gärna!