Chile del 1

Chile del 1

Kort efter jag flyttat till min kompis Martin och hans familj träffade jag en kille, Fransisco, eller Franne, som han kallades. Han var född i Chile men flyttade till Sverige med sin familj när han var runt 3 år. Hemma pratade han spanska med sin mamma och jag var så fascinerad av just det spanska språket, så det var häftigt när hans mamma började prata spanska med mig och jag förstod. Franne var den första riktiga pojkvännen jag hade och det var han som fick mig att inse att W och Chris inte var samma person (läs om när jag blev sexuellt utnyttjad här) och visade mig hur ett normalt intimt förhållande är. Han älskade mig och jag älskade honom på mitt sätt. Jag var 18-19 år när vi träffades och svängde rejält i mitt mående och hade långt till mina känslor. Jag kände empati och tror att jag kände kärlek, men jag kunde snabbt bli känslokall och stänga av. En försvarsmekanism som var absolut nödvändig för att orka med alla år hos min pappa.

Efter några månader tillsammans berättade jag för Franne att jag ville göra slut. Vi pratade och kom fram till att vi skulle fortsätta att ses ändå, vilket så småningom resulterade i att vi fortsatte vara tillsammans. Efter studenten var jag rastlös och ville bort från staden där jag hade så många negativa minnen och vi började prata om att åka till Chile tillsammans.

Ganska snart hade vi bokat biljetter till det avlånga landet i Sydamerika. Planet landade i Santiago juni 2006 och vår tanke var att vi skulle bo hos hans moster, morbror och hans två kusiner i deras hus under ett helt år. Vi skulle studera spanska en termin och resa resterande tid.

Jag minns så väl resan från flygplatsen till kuststaden Viña del Mar och vidare till en liten ort som heter Belloto. För första gången i mitt liv fick jag se fattigdom. Människor bodde i skjul och hundar strövade överallt. De konstigaste hundraserna jag någonsin sett. En hund såg ut som en liten tax i kroppen men hade en schäfers utseende. Han hade en lång svans som en schäfer vilket resulterade i att han gick och drog den likt en sopborste efter sig på de smutsiga grusvägarna. En annan hund såg ut som ett litet vandrande skabbigt skelett. Det var hemskt jobbigt att se.

Vi körde på vad som var ett gammalt flygfält som numera fungerade som en väg och svängde upp på en lång brant backe. Mitt i backen stannade bilen och släppte av oss. Innanför de låste portarna låg huset där vi skulle bo ett år framöver. Ett litet gult hus med röda detaljer.

Vi fick ett väldigt varmt välkomnande av hela familjen bestående av kusiner och nästkusiner, mostrar och morbröder och andra släktingar. Vi grillade och det serverades “choripan” som är chorizo i bröd med god salsa och “palta” avokado till.

Det var juni och vinter i Chile. Temperaturen kunde krypa ned till nollan och detta hus hade ingen värme inomhus. Inte heller några golvlister vilket gjorde att den kalla vinden blåste genom hela huset. Jag minns att vi satt i det lilla färgglada vardagsrummet med vinterjackor och frös. Det kom till och med rök ur munnen när man andades, så det var verkligen kallt.

Huset var väldigt litet men det fattades minsann inte kärlek i hemmet. Jag hade fått träffa Frannes familj i Sverige och visste att de var mycket varmare och öppnare än vad vi ”svenskar” är (de är ju också svenskar såklart, ni förstår vad jag menar). Jag älskade det och ville också vara sån. Jag hungrade efter kärlek och blev så varm inombords när Frannes moster kallade mig ”hija” som betyder dotter.

Familjen hade gjort i ordning ett litet rum till oss som jag uppskattar till ca 5-6 kvm. Vi packade upp alla våra kläder inför dem och detta är något som jag fortfarande kan må dåligt över. Uppenbarligen hade vi mycket mer pengar än vad de hade då och där stod vi och visade upp alla våra fina kläder för dem. Jag var till och med stolt över det. Idag hade jag definitivt inte betett mig så.

Frannes kusiner var välkomnande och tog med oss till den närmsta staden Viña del mar som kort kallas för Viña, redan dagen efter vi anlänt. Vi tog tåget dit som var som vilket svenskt tåg som helst, modernt och fräscht. Skillnaden var att vi åkte genom områden med hus som såg ut som kojor. Av plåt, plast, trä, kartong, allt som man hade fått tag i. Och dessa hundar. De var överallt och behandlades som pesten.

Det första som händer när vi kommer upp för rulltrapporna är att vi ser två killar komma springande, ena med en väska i högsta hugg och en dam som skriker ”han tog min väska!! Stoppa honom!!” Jag bär då en guldig handväska som ser dyrare ut än vad den är men slänger den utan att tänka på Franne och säger ”håll den”.

Första gången jag sett fattigdom, herrelösa hundar och nu även tjuvar.

Samma dag, eller om det var dagen efter, blir det inbrott i huset. Tjuvarna har varit i alla rum utom vårt. De hade gått igenom byrålådor, nattduksbord och garderober och tagit det de fick tag i. Mycket av affektionsvärde så som ärvda smycken osv. Men av någon konstig anledning hade de inte gått in i vårt rum. I vårt rum fanns laptops, pengar, våra pass, biljetter tillbaka till Sverige. Efter detta sattes galler upp för fönstren. Jag kommer ihåg att jag tycker att det var lite läskigt.

Vi anlände i juni men började inte universitetet förrän augusti/september, vilket gav oss mycket tid att bekanta oss med staden, landet och för mig också språket. Den chilenska spanskan säger de, är den svåraste spanskan att förstå. Den är snabb och innehåller väldigt mycket slang. Jag kommer ihåg att jag inte förstod så mycket av vad de sa till en början och jag vågade inte prata av rädsla för att säga fel.

Mitt självförtroende vände dock en dag när jag skulle åka “micro”, en slags minibuss, och chauffören försökte lura mig på pengar. Jag sa något i stil med att det inte stämde och hur mycket jag skulle ha tillbaka. Han muttrade och gav mig de rätta pengarna och jag gick, stolt som en tupp och om än mer förvånad och satte mig. Jag kommer ihåg att jag tänkte att jag faktiskt kunde prata spanska.

vårt rum
Rummet där vi sov. Städat och fint 🙂
bipolarmamman
Huset där vi bodde
landningsbanan
Landningsbanan som hade blivit en vanlig väg
bipolarmamman, chile
Backen där huset vi bodde i låg
En av alla herrelösa hundar

För att läsa del 2 klicka här

För att läsa del 3 klicka här

Kommentera gärna!