Vardagslivet

Vårt vardagsliv går verkligen i full fart för tillfället.

De senaste två veckorna har jag varit på barnakuten med Alexander fyra gånger och en gång på barnmedicinska mottagningen p.g.a. att hans andning varit ansträngd i samband med hans väldigt långdragna förkylning. 

Samtliga gånger har en sjuksköterska kollat hur han syresätter sig, tagit tempen samt vägt honom och alla parametrar har varit toppen. (jag har varit där så många gånger att jag pratar med medicinska facktermer nu haha. Från att ha varit hängig och gnällig hemma ligger han och skrattar och flirtar med sjuksköterskorna på akuten. Jag älskar att han är så social och glad, Men det hade varit bra om de fick se den hängige lille killen som jag ser här hemma också.

I förrgår kväll åkte vi in igen p.g.a. att han stod som en stel pinne med bröstet utåt och kippade efter luft flertalet gånger under dagen. Samma visa igen: vikt, temp och syresättning och allt såg perfekt ut. Sjuksköterskan började dessutom med att säga, med rödsprängda ögon, att det var fullt upp och att man prioriterar de sjukaste = väldigt långt väntetid. Kort väntetid har varit 2-4 h så jag föreställde mig en mindre evighet i huvudet… Jag försökte förklara hur dåligt det hade varit hemma, men sjuksköterskan hade svårt för att lyssna då hon verkade vara någon helt annanstans i tankarna. 

“Finns det ingenting man kan ge honom för att hjälpa med andningen, förutom adrenalin som inte hjälpt de andra gångerna?” vädjade jag. 

“jo det finns något som heter nasivin”.. så tystnade hon snabbt, som att hon hade sagt något som inte fick sägas. 

“Men det ger vi endast till våra rs-barn. De som är riktigt sjuka”. 

”Men om det hjälper, varför kan vi inte testa det på Alexander? För det är inga biverkningar eller? 

”Vi har bara ett begränsat antal av dem.. så läkaren får avgöra. Ja, och det går ju inte köpa dem i butik”

Jag suckade uppgivet.

Jag vet att jag klagar nu och många håller kanske inte med mig, men jag tycker verkligen att sjukvården i Sverige är undermålig på så många sätt. Nu har jag varit inne med Alexander 4 gånger på några veckors tid för att han har så svårt för att andas, men får ingen hjälp och den lilla hjälp som finns att tillgå (utan inläggning) verkar vara i form av avsvällande nässpray som ej finns att få tag i. Den finns inte att köpa och den finns i begränsad upplaga på barnmottagningar. Varför är den inte upphandlad av apoteken? Mycket märkligt tycker jag.

Adrenalin som han fått vid tre tillfällen har inte fungerat..ändå får han det gång på gång. Jag känner att min tillit till vården minskar för var gång jag kommer i kontakt med den. Det handlar inte övervägande om kompetens, för det tror jag många besitter… utan det är snarare bemötande och behandlingen som verkar vara problemet. Stress, dålig arbetsmiljö och kanske t.o.m. dålig ledning tänker jag.

Strax innan jag skulle få Alexander i juli gick en sjuksköterska ut och berättade om personalbristen, dålig arbetsmiljö samt om den dåliga ledningen på BB på Ryhov (Jönköpings länssjukhus) på nyheterna.

Man känner otrygghet och uppgivenhet. För vad kan man själv göra? Man kanske inte kan påverka direkt men, man kan tycka och man kan säga det högt… och hoppas att någon lyssnar.

Jag tycker att sjukvårdspersonal är bland de viktigaste professionerna vi har i vårt samhälle och därför bör betalas därefter. Det skulle göra att fler sökte sig till yrkena (nu syftar jag framförallt på våra sjuksköterskor) vilket skulle minska personalbristen och på så sätt öka välmåendet hos den befintliga personalen. En stor satsning på sjukvårdspersonal i Sverige behövs. På alla fronter, inte minst psykiatrin. (Mer om detta i ett annat inlägg, har så mycket att säga om ämnet

Jag kom visst av mig lite…

Alexander blev i förrgår kväll sämre och fick hög feber och har tills idag haft över 39 grader. Han har fått alvedon och vi har sprayat näsan med koksalt och sugit med nässug. Det har fungerat bättre och bättre då slemmet satt sig ytligare på honom. Innan satt det i bröstet och nu verkar han ha mest i näsan, vilket är skönt.

Detta har inneburit väldigt dåliga nätter då jag suttit upp med honom på mig och han har haft svårt för att äta pga täppt näsa.

Igår natt bytte jag och Johan, så att jag skulle få sova lite. Vad händer då? Isabelle vaknar kl 2.45, av att ena armen är utanför tröjan. Reflexmässigt sätter hon sig upp, tänder lampan och säger att hon vill gå upp. Jag tror att klockan är runt 5 så jag lyfter upp henne per automatik och bär ner henne för trappan och ser då att klockan är innan 3. Då är det redan för sent.

Som tur är finns ipaden tidiga morgonar. Isabelle ligger och tittar och vi kan slumra bredvid henne, för att hjälpa henne var 3-4 minut med reklam osv. Man får verkligen veta att man lever med små barn. Tur att jag och Johan har varandra, det gör föräldraskapet så himla mycket bättre och lättare. Man har någon att dela kärleken till barnen med och såklart dela ansvaret med och de jobbiga bitarna också.

Nu när jag själv är mamma tänker jag på min mamma ur ett föräldraperspektiv och funderar ofta över hur jobbigt hon måste haft det och hur tuff hon var. Det skiljer 16 månader på mig och Lisa och vi bråkade i princip jämt när vi var små. Vi var bästisar också såklart, men vi bråkade för jämnan. Jag ville alltid vara storasyster och fick aldrig vara det, fram till idag tror jag vi fortfarande är oense om vem som är storasyster och lillasyster haha

Johan skulle ta flyget till Stockholm kl 6.30 igår morse så jag ringde faktiskt farfar vid 6-tiden (vi har en överenskommelse att jag ringa när det krisar). Han kom vid 6.30 och då åkte jag ut med Isabelle i bilen för att hon skulle få sova lite innan förskolan, annars hade hon med all säkerhet inte orkat dagen. Bilen har räddat många dagar. Isabelle slocknar direkt när motorn går igång och sover så gott.

Nu är Alexander äntligen feberfri. Johan kommer hem alldeles strax och farfar är hos oss till dess. Han är guld värd, farfar.

När barnen somnat har våra kvällar de senaste veckorna bestått av att plugga. Johan läser just nu etik och hållbarhet och har haft inlämningsuppgift. I och med att det är hans första akademiska text på väldigt länge har jag hjälpt med just detta. Struktur, källhänvisningar osv. Jag har lärt mig en hel del om hållbarhet, vilket har varit väldigt nyttigt.

Sen försöker jag hinna med bloggen, som skänker mig så mycket glädje. Faktiskt! Jag får så mycket positiv respons och ju mer jag skriver och sätter mig in i bipolär sjukdom, ju mer lär jag känna mig själv. Häftig känsla.

….Och sen har jag mitt andra lilla projekt som verkligen är något som ligger mig nära om hjärtat. Jag började skriva på en självbiografi när jag var runt 20 men har mått för dåligt för att kunna fullfölja det. Det kommer förhoppningsvis bli en roman som är baserad på många av mina egna erfarenheter och kommer rikta in sig på tidiga tonåren. 12-15 år ungefär. Spännande va?

 

Så här ligger min lille prins och skrattar när han blir undersökt
Share:

Kommentera gärna!