Flytten från pappa på min 18-års dag

Pappa och Y skiljde sig så småningom och jag, Lisa och pappa flyttade till en trea mitt i stan.

Detta var den period som jag förmodligen mådde som sämst. Pappa sov på soffan i vardagsrummet och det var helt omöjligt att röra sig i lägenheten utan att stöta ihop med honom och oftast innebar det elaka kommentarer och bråk. Från båda sidorna, jag bråkade tillbaka. I kylskåpet fanns mjölk, bröd och smör men inte så mycket mer.Jag vet att jag saknade ost och juice.

Vi bodde ovanför ett fik och jag gick ibland ner och köpte en macka och tog med mig upp. Vid den här tiden var jag 17 och skulle fylla 18.. jag hade inte berättat för någon mer än W om hur jag hade det hemma och inte för någon om W. Många visste ju att jag var kär i en kille som hette Chris och bodde i Australien. Jag hade hans kort inramat i mitt rum, det var verkligen ingen hemlighet men ingen verkade tycka att det var konstigt.

Vår enda dator stod i vardagsrummet och vi hade numera ADSL vilket innebar att jag fick sitta vid datorn längre än 15 min som hade varit min tidsgräns innan. Jag satt dock 2 meter från min pappas säng/vår soffa vilket gjorde att jag helst inte ville sitta där särskilt långa stunder.

Pappa hade börjat säga att han skulle ta min lägenhetsnyckel som födelsedagspresent när jag fyllde 18, för då behövde han inte ta hand om mig längre. Jag hade börjat tro på det och var rädd att jag inte skulle ha någonstans att ta vägen.

När jag tänker tillbaka på den här perioden så förstår jag att jag var väldigt deprimerad. Jag tänkte ofta på att inte leva mer och jag var inte sällan ute och gick runt i bostadsområden bara för att slippa vara ensam. Några gånger försökte jag få komma hem och sova hos nära men de sa nej av anledningen att de inte ville skapa någon konflikt med min pappa.

Jag kände mig så ensam. Jag ringde en nära anhörig en dag och berättade att pappa hade knuffat mig. Svaret jag fick var ”jag ringer upp dig. Jag måste prata med min man”. När hon ringde upp sa hon ”det är som x säger, det krävs två för att det ska bli bråk”. Jag fick med andra ord ingen hjälp från henne.

Det fanns som sagt många som visste, men ingen som gjorde något. Jag kände att ingen i hela världen brydde sig om mig. Ingen älskade mig. Och det var tyvärr sanningen.

Sommaren det året jag skulle fylla 18 umgicks jag mycket med en klasskompis, Martin. Han var ofta hemma hos mig, han hade tagit körkort och körde in till stan från landet där han bodde. Vi kunde ligga tysta bredvid varandra och lyssna på musik i timmar.. jag kände mig så trygg med honom.

Men det var först när pappa hade tagit upp sina knytnävar mot mig och sagt att det skulle vara så skönt att smälla till mig så jag flög in i väggen som jag faktiskt vågade öppna upp mig för Martin. Jag orkade inte längre dölja allt som hände hemma. Martin reagerade med ilska och sorg. Jag kommer ihåg att han sa ”slår han dig då dödar jag honom” (han menade det såklart inte ordagrant, men det ger en förståelse för vad han kände)

Jag berättade om att pappa skulle slänga ut mig när jag fyllde 18 och att jag inte visste var jag skulle bo eller hur man skaffade lägenhet. Några dagar senare säger Martin att han har pratat med sin mamma och att jag kan bo där ett tag om jag vill.

En torsdag på hösten någon gång kommer jag hem till Östhorja knutsgård där Martin bodde med sin mamma Ingrid och pappa Evert för första gången. Jag blev bjuden på middag och där satt vi allihopa runt deras furubord i det gammaldags köket och åt soppa med hembakat bröd. Det var så lugnt och kärleksfullt hem och jag kände mig så välkommen från första stund.

Efter maten gick jag, Ingrid och Martin upp till övervåningen. Vi satte oss i soffan och Ingrid frågade hur det var hemma egentligen. Om det verkligen var så att min pappa skulle slänga ut mig. Jag svarade att jag trodde det, han hade ialla fall sagt det. Ingrid berättade att jag var välkommen att bo hos dem tills jag hittade något eget och jag kände att jag verkligen ville det.

Vi bestämde att jag skulle flytta till dem på min 18-års dag den 23:e november 2004. Detta för att det inte skulle bli några problem med pappa då jag vid den tiden skulle vara myndig och själv få bestämma var jag ville bo.

Flyttlasset gick till min nya familj den 23 november och jag minns det som igår när jag kom hem till dem och fick se rummet de ordnat till mig. ”Garderoben” som de kallad den. Ett litet rum med snedtak, vävda tapeter och ett minifönster som vätter mot kohagar. Ingrid hade satt upp en fin liten gardin med hjärtan, ställt en säng vid fönstret och ställt in en byrå och en bokhylla. Bäddat rent och fint i sängen.

Jag stängde dörren om mig och la mig i sängen och pustade ut. Äntligen hade jag kommit till ett ställe som var tryggt, där jag inte behövde vara på helspänn hela tiden. Det kändes fantastiskt. Efter 6 långa år av otrygghet och rädsla hade jag äntligen kommit till ett hem där jag kunde koppla av och inte vara rädd längre.

Men jag mådde långt ifrån bra och det var egentligen här min resa mot min diagnos skulle börja….

Här packar jag hela mitt rum på min 18-års dag
Jag några månader innan jag skulle fylla 18. Jag tog ofta selfies med min första digitalkamera som jag köpte för mina ihoptjänade pengar på expert
Här sitter jag på fönsterkarmen i mitt rum, där jag ofta satt och tittade på stjärnorna och funderade över livet…
Den här texten skrev jag när jag satt i fönsterkarmen och funderade över livet..

2 Kommentarer

  1. Mia
    november 11, 2018 / 8:22 e m

    Du är så duktig på att skriva, du berör verkligen. Så härligt att läsa att du fick goda människor runt omkring dig. Vet du om din pappa har läst i din blogg? Har han försökt få någon kontakt?

    • bipolarmamman
      Författare
      november 13, 2018 / 9:15 f m

      Tack snälla du!

      Jag vet faktiskt inte. Jag har inte hört något från mina syskon. Det hade varit intressant att veta om han har läst och hur han reagerar. Jag har honom dock blockad på min mobil sedan några år tillbaka (en nödvändighet för mitt mående)

      Kram Åsa

Kommentera gärna!