Skolan och innebandyn

SKOLAN

Kort efter vi flyttat ner till Värnamo började skolan. Jag skulle börja 7:an och Lisa 5:an. Jag kommer så väl ihåg första dagen då alla samlades i matsalen. Där kom jag helt själv och det kändes som att alla stirrade på mig. Jag hade tagit på mig ett par vita jazzbyxor med en vit kjol över och en blå fleece marwintröja med dragkedja samt mina dyra fina axionskor. I Sunne där jag hade bott med mamma, var det poppis med skateskor. DC var det mest populära men när jag, pappa och Lisa varit i Karlstad och bott på hotell som vi brukade göra någon gång om året hade DC skorna varit slut i min storlek så jag hade nöjd mig med axionskorna, de kostade ju lika mycket.

Dessa skor blev en liten snackis hos killarna har jag förstått då jag fick höra att jag kallades ”tjejen med axionskorna”.

Jag kom snabbt in i en tjejgrupp i klassen som jag umgicks med varje rast och även utanför skolan. Jag började spela både fotboll och innebandy men jag saknade basketen som jag spelat i Sunne. Jag skulle ju börjat träna med damlaget det året. Fotboll visade sig inte riktigt vara min sport, jag var bland de sämsta och fick oftast sitta på bänken.

INNEBANDY

Innebandy däremot var jag duktig på och fick så småningom spela i smålandslaget. Känslorna inför innebandyn var ganska tudelad dock. Vi bytte tränare ofta men en tränare fanns i princip alltid kvar och han var inte alltid så snäll mot mig. Jag hittade lite dagboksanteckningar igår och mindes väl hur dåligt jag mådde på en del träningar. Denna tränare umgick med en del av tjejerna i laget på fritiden trots att han var i 35-års åldern och det verkar utifrån min dagbok som att han även ville umgås med mig. Det ville dock inte jag och därför blev jag utstött. Han gnällde ofta på mig och inför alla. Jag hade koncentrationssvårigheter p.g.a. att jag mådde så dåligt så jag förstod oftast inte övningar genom att bara lyssna, utan var tvungen att se också. Inte sällan fick jag skäll med motivieringen att jag var naiv. Jag minns att jag öppnade upp mig för honom en gång och sa att jag mådde jättedåligt och det var jobbigt hemma. Då svarade han att jag borde berätta för laget när jag mår dåligt så att de vet inför varje träning. Det var definitivt inget jag kände för att göra.

Tjejerna som umgicks med tränaren var rätt taskiga de med och jag kände på mig mobbad i laget under perioder. Det var väldigt jobbigt för mig då innebandyn var en tillflyktsort för mig. Ett ställe där jag kom undan hemsituationen.

Jag blev snart varse om att tränaren hade en relation med en tjej i laget och att det var denna tjej och jag som åkte på smålandslagsuttagningarna. Jag kom med men inte hon och det skapade reaktioner hos min tränare som ringde till innebandyförbundet och ifrågasatte varför jag fick vara med och inte hon. Anledningen till att jag vet detta är för att mina smålandslagstränare sa det till mig.

Jag var med i smålandslaget F15 cch F17. Den sista omgången fick smålandslagstränarna reda på hur jag mådde hemma och hur tränaren i Värnamo var mot mig och erbjöd mig därför att få spela i Huskvarna där en av tränarna var huvudtränare. Det var ett duktigt och väldigt sammansvetsat lag. Jag sa ja för att jag ville komma ifrån laget i Värnamo då det blivit odrägligt efter jag kom med i smålandslaget.

Jag tror jag spelade max ett halvår i Huskvarna innan jag slutade. Det blev för tufft att pendla och det var där och då min korta innebandykarriär tog slut.

Dagboken:

Kommentera gärna!