De vuxnas svek

När mamma dog februari 1999 fick jag och min syster flytta till vår moster och hennes familj och där bodde vi fram till skolavslutningen i juni. Under dessa månader skapade jag ett starkt band till min moster. Jag behövde en ny mamma och omedvetet ville jag att hon skulle fylla denna plats. När Tingsrätten beslutade att vi skulle bo hos vår pappa var det som att förlora en mamma åter. Min moster försökte hålla mitt hopp uppe genom att säga att vi skulle få bo där, prata om vilket rum och vilken säng jag skulle få ha. Jag vet inte om hon förstod att detta aldrig skulle bli fallet, men jag tror ändå att detta hopp var viktigt för att jag inte skulle bryta ihop totalt.

Att flytta in i en ny familj som pappa skapat utan oss var väldigt svårt. Alla verkade må dåligt redan innan vi kom och inte blev det bättre av att jag och min syster som fortfarande hade väldigt stor sorg för vår mamma kom in i familjen.

Vid den tiden hade gemene man inte mobiltelefon utan jag fick ringa till min moster på den fasta telefonen som stod ute i hallen där alla kunde höra. För mig var samtalen med henne så viktiga att det för mig då handlade om liv och död. Ganska snart förbjöd pappa mig att ringa till min moster med anledningen att det kostade för mycket att ringa rikssamtal.

Jag kan än idag känna frustrationen och hopplösheten. Allt hängde på att min moster skulle ringa och det gjorde hon oftast. Fram till en brytpunkt då hon inte orkade hon höra mig gråta längre.

Sveket från alla vuxna runt omkring mig var total. Jag kände verkligen att ingen brydde sig. Samtidigt som jag inte vågade berätta för kompisars föräldrar, lärare eller ens kuratorn som jag gick till, för att det var pinsamt.

Jag visste att familjen visste, moster, mormor, faster, morbror osv. Men ingen hade förmågan att hjälpa oss barn vilket betydde att vi var helt själva i vår situation. Jag var nästan 18 år och själv vuxen när den första vuxna personen tog tag i min situation och hjälpte mig ifrån den. Det tog en vecka ungefär och då hade Ingrid skällt ut socialtjänsten för att de inte hjälpt oss barn och bestämt att både jag och Lisa självklart fick flytta ut till Ingrid och hennes familj på landet. Det kändes som att jag fick någon slags upprättelse på socialtjänsten där och då.

Share:

Kommentera gärna!