Förlossningsdepression

Har du också drabbats av förlossningsdepression?

Då är du inte ensam! Mellan 8-15% av alla nyförlösta kvinnor drabbas och har man bipolär diagnos som jag har, löper man ännu större risk att drabbas.

Det som är så sorgligt är att inte fler vågar prata om det! Att inte känna den där överväldigande kärleken, eller lyckan när man fått ett liten bebis är skamligt att prata om. På sociala medier glorifieras den s.k. ”Bebisbubblan” som ska vara så alldeles underbar och rosenskimrande.

Innan jag fick min dotter hade jag bara sett filtrerade inlägg på supersöta bebisar i livlypyjamasar och livlymössa med texter som “åhh, nu ska vi hem och njuta av bebisbubblan” eller “så mycket kärlek för detta lilla underverk”. Jag som förstagångsmamma hade aldrig hört talas om förlossningsdepression eller hur jobbigt det ofta är den första tiden i den glorifierade s.k. bebisbubblan. Snacka om att jag blev chockad när Isabelle låg på mitt bröst helt plötsligt och känslor av kärlek, ångest, sorg… en hel cocktail helt enkelt bara öste över mig. Jag fick helt plötsligt inte sova på nätterna, jag var så extremt orolig för att Isabelle skulle dö eftersom jag kände så mycket kärlek och oro för henne. Något jag aldrig känt för någon annan människa innan. Väl hemma försökte jag så gott jag kunde “njuta” av den s.k. bebisbubblan, men jag kunde verkligen inte. Bröstvårtorna ömmade, jag var så trött att jag knappt kunde hålla mig vaken, jag kände mig så psykiskt utmattad av all oro och ångest jag kände att jag ganska snart gick ner i en depression. Jag minns så väl att jag satt och ammade och grät när min barndomsvän kom över för att träffa Isabelle för första gången. Där satt jag och storlipade när hon skulle komma och gratta mig. Jag kände mig så otacksam och som världens sämsta mamma som kände som jag gjorde. Allt var så jäkla mycket jobbigare än vad jag någonsin hade trott att det skulle vara och jag kände mig ensammast i världen. Jag bröt ihop och berättade att jag var livrädd för att tappa henne, för att gå förbi knivar (för risken att de skulle skada henne) att jag bara ville sova och bli omhändertagen. Min vän sa att det jag kände var normalt och absolut inget konstigt. Många känner som jag förklarade hon. Hon normaliserade min känslor som jag kände så mycket skam över. Jag bestämde mig för att våga sluta amma och låta min man ta nätterna då jag inte orkade. Tyvärr blev det väldigt många nätter eftersom jag mådde såpass dåligt av att inte sova.

Jag önskar att någon hade berättat för mig hur vanligt förlossningsdepression är innan jag fick mitt första barn för då hade jag förmodligen inte mått så dåligt som jag gjorde.

Tror du att du har förlossningsdepression?

Vid en depression är du nedstämd i mer än två veckor och har ett eller följande symptom:

  • Du känner dig nedstämd större delen av tiden. Du kan ha svårt att känna glädje. Sådant som du tidigare tyckt om att göra är inte längre roligt.
  • Du har problem med sömnen och är mycket trött, utan energi och har svårt att koncentrera dig.
  • Du har skuldkänslor och känslor av hopplöshet. Du känner dig värdelös.
  • Humöret växlar. Du känner ångest, stark oro eller panik.
  • Du går upp eller ner i vikt, har svårt att äta eller småäter hela tiden.
  • Du orkar kanske inte sköta din hygien och kan även ha svårt att orka ta hand om barnet.
  • Det är jobbigt att träffa vänner och närstående.
  • Du har tankar om att skada dig själv eller barnet. (1177.se)

Vad kan du göra?

  • Är ni två, turas då om att ta nätter (om det går) Ta hand om varandra, peppa varandra genom att ge varandra komplimanger. Tiden och orken är knapp men inte desto mindre viktigt är det att man är nära varandra, i alla fall en liten stund. En lite längre kram, en puss, en klapp på axeln… beröring och närhet gör att man mår bättre.
  • Våga be om hjälp från föräldrar, syskon, vänner, grannar.. Vi hade en valp i samband med vår första dotter och det hjälpte verkligen att våra grannar gick ut med henne lite då och då. Att en vän kommer över och tar din bebis medan du tar en dusch eller får gå ut och gå helt själv kan vara räddningen den dagen.
  • Sänk kraven på dig själv! Du behöver inte vara en supermamma, du duger precis som du är punkt.
  • Lita inte på sociala medier Det du ser på där mammor är ute och rullar sina snygga vagnar med en latte i  mugghållaren och barn som är perfekt stylade från topp till tå är med all säkerhet en pytteliten del av deras vardag och en troligtvis mycket glorifierad sådan!
  • Googla på andras erfarenheter av förlossningsdepression eller gå till bibblan och låna böcker om det. Om du orkar och hinner läsa en bok vill säga. Att läsa om andra med liknande erfarenheter och känna att man inte är ensam kan göra att man känner sig lite bättre. I alla fall var det så med mig.

Om du fortfarande inte mår bättre, eller känner att det blir värre är det viktigt att du pratar med BVC eller din vårdcentral

Kommentera gärna!