När jag fick min diagnos typ 2 del 2.

Detta skrev jag dagarna efter jag varit hos psykologen för diagnostisering.

Äntligen! Efter 1,5 månads väntetid till psykologen får jag äntligen träffa någon som ska utreda mig och kanske sätta en diagnos. Bestämma om jag ska få terapi eller inte och iså fall vilken. Som jag ser det så vilar mitt liv i denna persons händer. Jag utgår från att han är kompetent och intresserad av sitt jobb och att jag ska få god vård men kan inte undgå att oroa mig över tiden jag fått till honom. 08.00 ska jag vara där. Jag minns vad tjejerna på vårdjouren på psykiatrin i Värnamo när jag gjorde min praktik sa om tidiga tider. ”Det bästa är att få en tid på tidig eftermiddag, på morgonen är man ju så trött.”

Jag anländer vid halv 8. Receptionen har inte öppnat ännu. Jag är nog nervös för jag går på toaletten, fastän jag gick precis innan jag åkte. Jag anmäler mig vid receptionen när klockan slår 07.45.

För mig är det ett litet inplastat bevis på hur sjuk jag är. Inget att bli glad över.

Där inne i båset står en ung brunhårig kvinna med stora svarta ögon. Hon tittar på datorn när jag uppger mitt namn och scrollar lite då hon plötsligt lyser upp ”Du kan få ett frikort.” Som att det vore något jag borde vara glad över. Jag mumlar ”va bra.” och försöker se glad ut. För mig är det ett litet inplastat bevis på hur sjuk jag är. Inget att bli glad över. Jag sätter mig i väntrummet och mitt emot mig sitter en kvinna som ler åt mig när våra blickar möts. Jag ler tillbaka och funderar på vad som hänt henne. Hon verkar vara runt sextio år. Jag spekulerar och kommer fram till att depression efter makes död känns mest troligt. Efter några minuter kommer en man i fyrtio års åldern in och kvinnan reser sig och sätter sig hos honom. Mannen börjar att högt prata om att han mår väldigt dåligt och hur stressad han är. Jag funderar på om de kanske går på DBT (dialektisk beteendeterapi) och ska gå på en gruppterapisession. De är så olika hinner jag tänka innan en liten tanig hjulbent man kommer gungandes in i väntrummet med ett leende på läpparna. ”Åsa!” Jag hoppar nästan upp ur stolen och säger ”Ja, det är jag!” Vi tar i hand och han traskar snabbt iväg mumlande till skrivaren. ”Det är något fel på den” säger han. Skrivaren spottar ut några papper och han nöjer sig. Han tar fart in till sitt rum och jag går efter honom. Hans rum är litet, kanske 9 kvm och väldigt högt i tak. Det känns verkligen som en institution som späder på min känsla av att vara psykiskt sjuk. Solen ligger på det enorma fönstret och det är ganska kvavt och luktar unket. ”Det är så varmt här inne, jag ska få ett nytt rum på torsdag” säger han när han klickar på datorn. Uppe på skärmen är min journal som han förmodligen skummat igenom lite snabbt en minut innan han sprungit ut och hämtat mig i väntrummet. Han sätter sig i stolen som står snett framför mig. ”Du är här för att du misstänker att du har någon neuropsykiatrisk sjukdom.” Mmm emotionell…emotionell instabil personlighetsstörning.” stammar jag fram som svar. Jag känner mig lite obekväm med honom och varför vet jag inte. Han är tyst så jag bryter snabbt tystnaden med att försöka rättfärdiga varför jag tror att jag har en personlighetsstörning. Jag börjar med att berätta om alla förhållanden jag haft och hur jag varit otrogen och sedan gått tillbaka till killen. Flyttat hit och dit. Han antecknar och jag stannar upp i min livsberättelse. ”Vad vill du att jag ska berätta? Jag vet inte vad jag ska berätta om, det finns så mycket.” ”Ja, du har verkligen varit med om mycket” instämmer han och skrattar lite nervöst. Jag fortsätter med så gott mod jag bara kan berätta om att jag hört om olika behandlingar och tror att DBT skulle passa mig bra. ”Jaså, varför?” Undrar han då. Jag svarar att jag inte vet. Jag känner att hans trötthet har smittat av sig på mig. Kanske är det också det kvava rummet. ”Det finns något som heter EMDR också som skulle kunna passa säger han” ”Det var det jag precis berättade om.” svarar jag då jag precis hade berättat om att jag pratat med en psykolog på Värnamo sjukhus om den terapin. ”Ja just det, förlåt. Jag är så seg i huvudet i det här kvava rummet.” svarar han. ”ska vi öppna fönstret?” frågar jag så tålmodigt jag bara kan. ”det går inte, jag har redan försökt.” ”jag vänder mig om och tittar på fönstret som ser ut att kunna öppnas. ”Är du säker?” frågar jag tillbaka. ”nej, men det står så många krukor i vägen” svarar han. Lat är han också, tänker jag.

“Räcker det verkligen med att träffa mig någon gång till för att diagnostisera mig?” frågar jag oroligt. “Ja, alltså, det gäller att ha tur med tänkandet” svarar han och kollar återigen på klockan.

Efter att ha pratat om allt möjligt väldigt ostrukturerat i cirka trettio minuter börjar han vrida på sig och titta på klockan som står i sin originalkartong på bänken bakom mig. Den visar på kvart i nio. ”Vi får väl träffas en eller ett par gånger till” säger han och skrattar lite nervöst. Skrattet är som tunga pustar med ljud. Väldigt konstlat. ”Räcker det verkligen med att träffa mig någon gång till för att diagnostisera mig?” frågar jag oroligt. ”Ja, alltså, det gäller att ha tur med tänkandet” svarar han och kollar återigen på klockan. ”Tur med tänkandet! Vad händer om du har otur med tänkandet?” Vill jag skrika åt honom men vågar inte så jag tänker det bara. Han reser sig upp och tittar på datorn. Tar upp tidsbok på Cosmic som är deras dataprogram och jag kan inte undgå att se alla namn och deras respektive personnummer. Jag tittar bort. ”Nästa onsdag eller torsdag?” mumlar han nästan ohörbart. ”Va?” svarar jag. ”nästa onsdag eller torsdag?” säger han lite högre och tydligare. Jag svarar att det inte spelar någon roll. Han är tyst och det känns som att han väntar på att jag ska komma på vilken dag vi ska ses nästa gång. ”onsdag blir väl bra” säger jag tillslut. ”ok, klockan 8.00 eller 15.00? Jag svarar snabbt att jag vill ses kl 15.00. Han är uppenbarligen ingen morgonmänniska så på morgonen vill jag definitivt inte träffa honom när han ska bedöma mig och förhoppningsvis också ha tur med tänkandet. Vi säger hejdå, tar i hand och jag går ut ur rummet. Jag hinner cirka fem meter då han kommer i en flygande fart förbi mig. Han springgår vacklandes med sina hjulbenta ben. Jag kommer lite efter honom och vi möts framme vid skrivaren där han ger mig en lapp. ”Den här skulle du visst ha.” Säger han och skrattar till sådär igen och ger mig en hastig blick. Lappen han gav mig var sista sidan på ett formulär om personlighet som jag fick inne på hans rum utan någon förklaring om vad det var utan att jag ska fylla i det och ta med mig det till nästa tillfälle.

Väl ute ur byggnaden kommer mina tårar. Jag ringer Johan och berättar om min upplevelse av psykologen och berättar om hur uppgiven jag känner mig.

Nästa möte följer Johan med mig som stöd och jag berättar hur jag upplevde föregående träff. Psykologen blir märkbart generad. Efter några träffar till kommer vi tillsammans fram till att jag har bipolär typ 2 diagnos.

För att läsa del 2 klicka här

bipolarmamman, bipolär
Jag precis innan jag fick min diagnos. Så mycket ångest i denna smala kropp.

 

Kommentera gärna!